Lag-Utskottets Utlåtande N:o 10 (Utlåtande 1880:Lu10 Lagutskottet)

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 10.

N:o 10.

Ank. till Biksd. Kansli den 23 Febr. 1880, kl. 6 e. m.

Lag- Utskottets Utlåtande, i anledning af väckt motion om upphäfvande
af 25 kap. 3 § Byggningahalken.

Enligt 25 kap. 3 § Byggningahalken åligger det häradet att vid hvarje hel
mil å landsväg upprätta stolpar, eller stora stenar, och mindre vid hvarje half och
fjerdedels mil, derå miltalet utmärkt är.

Dti en af Andra Kammaren till Lag-Utskottet hänvisad motion af Herr
H. F. Bergström, N:o 105, föreslås nu, »att Riksdagen måtte förnya sitt år 1876
fattade beslut, att 3 § i 25 kap. Byggningahalken skall upphöra att vara gällande
».

I underdånig skrifvelse den 14 Maj 1876 anförde nemligen Riksdagen, att de
så kallade milstolparne torde hafva medfört egentlig nytta företrädesvis under den
tid, då endast vissa hufvudvägar, invid hvilka sådana skulle anbringas, funnos i landet,
men att, i samma mån en mängd nya vägar af beskaffenhet att milstolpar
invid dem icke enligt lag behöft upprättas, blifvit anlagda samt ökad befolkning
och nya industrianläggningar upphäft förstnämnda vägars framstående vigt framför
andra, denna nytta förminskats och dåmera, i följd af de stora förändringar, som
i nämnda hänseende af jernvägsanläggningarne förorsakats, nästan upphört. I anledning
häraf och då genom Kongl. kungörelsen den 5 December 1873, om beräk -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 10.

ning af de allmänna vägarnes längd i hela och tiondedels mil, den praktiska användbarheten
af milstolparne än vidare förringats, hade Riksdagen ansett upprättande
af milstolpar icke vidare erfordras och af sådan anledning för sin del beslutat
en författning om upphäfvande af 3 § i 25 kap. Bygguingabalken.

Emellertid förklarade Kongl. Maj:t i nådig skrifvelse till Riksdagen den 12
Januari 1877 sig icke funnit skäl att godkänna Riksdagens förslag, då, äfven om
det med milstolpar afsedda ändamål endast ofullständigt vore genom de nu befintliga
vunnet, dessa likväl icke vore utan all nytta, samt vid sådant förhållande och
då ännu en följd af år koinme att förflyta, innan det metriska systemet blefve tilllämpadt,
tillräcklig anledning ej förefunnes att redan nu besluta upphäfvandet af
all skyldighet att upprätta och underhålla milstolpar, helst deras vidmakthållande
under ytterligare några år icke kunde blifva synnerligen betungande, hvartill komme
att ifrågavarande skyldighet kunde böra framdeles tagas i anspråk för den händelse,
att det efter vägarnes uppmätning enligt det metriska systemet skulle finnas
behöfligt att förse dem med nya afståndsmätare.

Sedermera har förordningen om mått och vigt den 22 November 1878 utfärdats.
Enligt denna skall såsom längdmått i den gamla milens ställe träda
myriametern eller nymilen, utgörande 10 kilometer eller 10,000 meter och motsvarande
0. 6356 mil eller 33,681 fot. Då de nya metriska längdmåtten skola tillämpas, för
iandtmäteriförrättningar med 1881 års ingång, samt i alla händelser med början af
ar 1889, synes det Utskottet, att under mellantiden någon tillämpning af häradets
skyldighet enligt 25 kap. 3 § Bygguingabalken skäligen icke borde ifrågakomma
vare sig beträffande uppsättande af nya, eller omflyttning af eller reparationer å
äldre milstolpar; och då sålunda det egentliga skälet för milstolparnes bibehållande
skulle vara att söka deri, att uppsättnings- och underhållsskyldigheten borde
kunna tagas i anspråk för den händelse, att det efter vägarnes uppmätande enligt
det metriska systemet skulle finnas behöfligt att förse dem med nya afståndsmätare,
men Utskottet funnit erfarenheten gifva vid handen, att några egentliga
olägenheter icke uppstått vid redan nu inträffade fall, att man antingen varit i
saknad af milstolpar, såsom å nya vägar af beskaffenhet att milstolpar invid dem
icke enligt lag behöft uppsättas, eller ock haft sådane, som rent af varit vilse,
ödande, såsom der genom vägs omläggning eller ommätning, eller genom mötande
vägars olika utgångspunkter gamla läget för milstolparne icke fortfarande förblifvit
det rätta, har Utskottet, der under frågans behandling äfven framhållits, att
häradsboarne icke billigtvis borde kunna för åtgärder, föranledda uteslutande genom
införandet af metriska systemet, påläggas kostnader för uppsättande af nya
afståndsmätare utefter landsvägarne, antagit att för framtiden sådane afståndsmätare
icke skulle finnas erforderliga och derföre ansett sig böra tillstyrka motionärens
förslag.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 10.

Utskottet får alltså hemställa,

att Riksdagen måtte för sin del besluta följande
Förordning om upphäfvande af 3 § i 25 kap. Byggningabalken: Härigenom

förordnas, att 3 § i 25 kap. Byggningabalken
skall upphöra att vara gällande.

Stockholm den 26 Februari 1880.

På Lag-Utskottets vägnar:

Lagerstråle.

Reservation:

af Herr Samndius, med hvilken Herr Grefve Mörner instämt:

»Ehuru jag gerna medgifver, att det med milstolpar afsedda ändamål på
flere ställen i landet för närvarande endast högst ofullständigt vinnes, kan jag
dock för ingen del instämma i det af Utskottet gjorda uttalande att afståndsmätare
vid de allmänna1 vägarne hädanefter skulle blifva öfverflödiga. Så vidt jag
känner finnas sådana i nästan alla civiliserade land. Jag vet icke något skäl hvarföre
Sverige skulle komma att derifrån bilda ett undantag. Redan för mer än
200 år sedan föreskrefs genom 1664 års gästgifveriordning att vid hvar mil å landsväg
skulle uppsättas »visse stenar och kännemärken, den resande mannen till rättelse».
Uti 1734 års lag utvidgades denna skyldighet till uppsättande af dylika
kännemärken äfven vid hvarje half och fjerdedels mil. Då jag hört en och annan
hålla före att upprättandet af dessa »stenkummel» vore något för vårt land egendomligt
och att sådana icke funuos annorstädes vill jag, utan att inlåta mig i tvist om
den lämpligaste och ändamålsenliga formen för anordningen af afståndsmätare, här
framhålla, att sådana verkligen förekomma jemväl i andra land. För att undvika
vidlyftighet vill jag i detta hänseende endast fästa mig vid grannlanden. FörNoige
stadgas uti Lov angående vägväsendet af den 15 September 1851 att »paa hovedveiene
skal der for hver halv og hel mil opssettes milepsele, hvilke gives forskjellig
Dannelse eftersom de vise enten hele eller halve mile». I Danska löroidningen

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 10.

den 13 December 1793 föreskrifves att »Milepaele ssettes saaledes på veiene, åt
de i Sjelland vise afstanden fra Kjöbenhavn, i Fyen fra Nyborg, i Jylland fra Haderslevs
amts grsendse og forövrigt paa bver beel, halv och bver Herde deel miil.
De ssettes af marmor eller granit». För Finland föreskrifves uti Kejserliga Brefvet
den 20 Augusti 1816, Manifestet den 21 Oktober 1827 och Kejserliga Brefvet
den 12 Juli 1831, att »allmän landsväg skall vid skeende mätning indelas i verster
och vid hvarje verst af häradet förses med stolpar, hvarå väglängden till närmaste
gästgifvaregårdar utmärkes. A landsväg, som förut varit i miltal indelad,
vare dessa stolpar på statsverkets bekostnad först upprättade och sedan af häradet
underhållne».

I vårt land har man temligen litet tillgodosett den resandes beqvämlighet,
då han ej färdas med jernväg. Det är icke min mening att derom uttala något
klander, helst jag väl känner att kostnaden för ett bättre ordnande af kommunikationsväsendet
i vårt glest befolkade land är afskräckande. Men då den resande
stundom nödgas med skjuts befara ödsliga vägar och dervid kanske oftare än
eljest uppkastar den frågan »huru långt hafva vi färdats, huru långt hafva vi qvar
till nästa gästgifvaregård», månne lian icke kunde ega en i viss mån berättigad
pretention att derpå kunna erhålla ett något säkrare och bestämdare svar än
skjutsgossens obestämda uppgift »åh, vi hafva färdats en god bit», eller, »åk,
vi ha’ bra nog långt fram?» Det är dock icke för att tillfredsställa denna lofliga
nyfikenhet hos den resande som jag anser afståndsmätare vid de allmänna vägarne
fortfarande vara erforderliga. Saken har en allvarsam juridisk sida. Enligt den
nya skjutsstadgan får den resande icke färdas fortare än efter 11/2 timme på milen.
Afståndet emellan olika skjutsstationer är ofta 2 mil, stundom något mera. Stad''
gandet bör naturligtvis så förstås, att den resande får färdas hvarje mil ungefär
lika fort, men det blir honom utan afståndsmätare mellan skjutsstationerna omöjligt
att afgöra, huru vida han gör sig skyldig till lagöfverträdelse eller ej. Äfven
om man färdas med egna hästar kan det någon gång vara af synnerlig vigt att
genom afståndsmätare hafva en ledning, huru vida färden behöfver påskyndas eller
ej. I detta hänseende vill jag exempelvis anföra blott ett enda fall, nemligen en
tjensteman, som vid ansvars- och ersättningsskyldighet måste å viss tid infinna
sig vid förrättning. Man har visserligen vid frågans behandling uppgifvit, att
hvilket afstånd som helst kunde lätt bestämmas med tillhjelp af ekonomiska kartor
öfver orten; men ehuru jag icke är fackman och mitt omdöme i en så beskaffad
fråga följaktligen måste tillmätas ringa betydelse, vågar jag dock högeligen
betvifla att afstånd dymedelst kunna noggrant bestämmas, då vägarne, såsom
ofta plägar vara fallet, äro backiga och krokiga. För öfrigt sakna flere
landskap dylika kartor, och skulle den resande för ett lagenligt reglerande af sin
färd (han eger sjelf köra, om han sådant önskar) nödgas under alla årstider och
i hvilken väderlek som helst medföra och handtera karta jemte erforderliga in -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 10.

strument för våglängdens bestämmande, då skulle sådant i sanning icke bidraga
till ökande af den resandes förut nog ringa beqvämlighet.

Civilisationen, nyttan, behofvet hafva infört bruket af afståndsmätare vid
de allmänna vägarne. Samma orsaker, som föranledt deras införande, lära väl
äfven, utan något bemödande från min sida, föranleda deras bibehållande och
utsträckning. Svårligen kan jag föreställa mig, att Sverige, som för öfver 200 år
sedan behöfde afståndsmätare »den resande mannen till rättelse», nu skulle afsåga
sig fördelarne af noggrant uppmätta vägar och afståndens utmärkande. Mig
vill det synas att efter det antagna nya metersystemets införande, det blir nödigt
att låta ånyo uppmäta alla allmänna vägar i landet och förse dem med enkla
ändamålsenliga afståndsmätare, möjligen vid hvarje kilometer (Vio nymil), i nära
öfverensstämmelse med hvad i Finland egt rum. Den betydliga kostnad, som
härför uppkommer, lärer billigtvis icke kunna åläggas de vägbyggnadsskyldige,
utan torde här, likasom i Finland, få bestridas af staten. Deremot kan, derest
staten icke hos oss, likasom i många andra land, kommer att öfvertaga sjelfva
väghållningsskyldigheten, hvilket sannolikt här blefve för kostsamt, det med mycket
skäl kunna ifrågasättas, om icke häradet eller de kretsar, på livilka vägbyggnadsskyldigheten
kommer att fördelas, må böra i likhet med hvad för Finland
stadgats, underhålla de af staten bekostade nya afståndsmätarne. Att derom nu
afgifva något bestämdt yttrande är enligt min tanke icke lämpligt, då hela frågan
om vägbyggnadsskyldigheten och dermed sammanhang egande ärenden, dit frågan
om afståndsmätare vid vägarne otvifvelaktigt hörer, för närvarande utgör föremål
för utredning af en utaf Kongl. Maj:t tillsatt komité. Vid sådant förhållande och då,
så vidt jag känner, Riksdagen icke förr än utredningen hunnit fulländas, plägar fatta
hufvudsakliga beslut i sådana frågor, hvilka på dess egen begäran blifvit till dylik
utredning hänvisade; då de skäl, som af Kongl. Maj:t för vägran af bifall till
Riksdagens i ämnet nyligen fattade beslut blifvit anförda, svårligen kunna vederläggas;
då afskaffande! af ett onus, huru obilligt och orättvist det än må vara
fördeladt, icke lärer böra ske annorledes än i sammanhang med bestämmande af
nya, rättvisare och billigare grunder för bördans utgörande; och då förevarande,
för de flesta landskap särdeles lindriga onus icke i allmänhet trycker jordbrukaren
eller någon viss klass medborgare, utan bestrides medelst häradets andel i sakören
eller bötesersättningar af statsverket och således, derest icke betydligare
utgifter förekomma, i sjelfva verket fullgöres af dem, som inom häradet bryta
mot lagen, har jag nästan varit benägen att för min del lemna motionen utan
afseende; men då under ärendets behandling blifvit upplyst, att länsstyrelserna i
några län ännu i våra dagar, sedan metersystemet blifvit antaget, anse en nog
långt drifven embetspligt fordra att betunga häradernas vägbyggnadsskyldige med
betydliga kostnader både för upprättande af milstolpar efter det gamla systemet
och för underhåll af sådana som tarfva reparation, och då alla dessa kostnader

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 10.

synas mig vara ändamålslösa, helst de gamla milstolparne, för att icke missleda,
efter det nya metersystemets införande väl måste nedrifvas, får jag, till undvikande
af ytterligare dylika kostnader, vördsamt hemställa, att motionen i så
måtto bifalles,

att, till iakttagande under tiden intill dess nya afståndsmätare
efter metersystemet kunna vid landsvägarne varda
inrättade, må i behörig ordning stadgas,

att, utan hinder af hvad 25 kap. 3 § Byggningabalken
innehåller, härad icke vidare må betungas med kostnad för
upprättande och underhåll af sådana afståndsmärken, hvarom
i nämnda lagrum förmäles.»

Herr Johannes Jonsson har begärt få här antecknadt, att han i följd af
erhållen ledighet från riksdagsgöromålen varit frånvarande under ärendets behandling
inom Utskottet.

Bih. till Biksd. Prof. 1880.

7 Sa nd.

■5 Höft.