Lag-Utskottets Utlåtande N:o 10 (Utlåtande 1872:LU10 Lagutskottet)

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 10.

N:o 10.

Ank. till Riksd. Kansli den 24 Febr. 1872, kl. 11 f. m,

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändringar i gällande
strafflag.

Ifrågavarande motioner äro väckta inom Andra Kammaren af Herrar R
Carlen (motionen N:o 136), L. J. Hierta (motionen N:o 91), Åke Andersson (motionen
N:o 189) och P. Tjernlund (motionen N:o 169); och åligger det Lag-Utskottet,
enligt erhållna remisser, att yttrande öfver dessa motioner afgifva.

lydelse-CailénS fÖrSlag afser strafflaSens 20 kap. 11 §, som har följande

“Begår någon andra gången stöld; skall tiden för det straffarbete hvartill
han for en gerning gjort sig skyldig, ökas med högst två år.

. Begår någon tredje gången stöld; ökas tiden för straffarbetet med minst
tva och högst sex år utöfver hvad för den gerning första gången följa bör.

Kommer han åter fjerde gången eller oftare; dömes till straffarbete från
och med sex till och med tio år eller på lifstid.

Inbrott utan tillgrepp skall lika med stöld anses i fråga om förhöjning af
straff, efter ty nu sagdt- är.

Samma lag vare om rån eller försök dertill, der sådant förut begånget är
åt den, som för stöld eller inbrott straffas skall.»

,..., Herr Carlén har anmärkt, att enligt berörda lagrum, andra iterationen af
stöld ej kunde forsonas med mindre än två års och två månaders straffarbete och
den tredje ej^ med mindre än sex års dylikt arbete, äfven om det tillgripnas värde
vore aldrig sa ringa och brottet föröfvats under de mest förmildrande omständigheter.
I Norge och Danmark vore lagstiftningen härutinnan, hvad anginge minimum,
vida mildare. 1 Norge vore minsta straffet för simpelt Tyveri tredje fången
Bill. till Riksd. Prot. 1872. 7 Sami. 5 Iläft. ° f

2 Lag-Utskottets Utlåtande N:o 10.

eller oftare endast sex månaders straffarbete, hvaremot i Danmark samma brott,
huru ofta det än föröfvats, kunde under vissa synnerligen förmildrande omständigheter
försonas med till och med böter eller några dagars simpelt fängelse, under
det det normala straffet vore bestämdt för Tyveri tredje resan till minst åtta månaders
och fjerde resan eller oftare till minst ett års straffarbete; hvartill komme,
att i begge dessa länder det särskilda iterationsstraffet bortfölle, derest tio ar förflutit
efter det straffet för förra tjufnaden undergåtts. Det vore öfverflödigt erinra,
hurusom för stränga strafflagar ej allenast skede mot rättfärdighetens kraf utan
äfven i öfrigt motverkade straffens ändamål, äfvensom att särskildt allt för långa
fängelsestraff medförde det menliga för samhället, att de i allt fall dryga fångvårdsomkostnaderna
oskäligt förhöjas. En mildring i straffbestämmelserna för itererad
stöld bröte i ingen mån harmonien i lagen, utan tvärtom gjorde densamma
fullständigare. Endast i fråga om tjufnadsbrott stadgade nemligen lagen särskilda
iterationsstraff; och den likställighet i afseende å straff, som nu förefunnes emellan
andra och tredje iterationen af enkel stöld, å ena sidan, samt mened, giftblandning,
blodskam emellan barn och föräldrar, sedelförfalskning, ja, till och med mordförsök
och dråp, å den andra, bidroge ej till utveckling af riktiga begrepp om den
ena eller andra gerningens större eller mindre brottslighet. Herr Carlén föreslår
för den skull, att Riksdagen måtte för sin del besluta en författning, hvarigenom
stadgas, att de tre första punkterna af 11 § 20 kap. strafflagen skola erhålla följande
förändrade lydelse:

ccBögår någon andra gången stöld*, ma tiden för det straffarbete, hval till lian
för den gerning gjort sig skyldig, ökas med högst tv a. år.

Begår någon tredje gången stöld; ökes tiden för straffarbetet med högst fyra
år utöfver hvad för den gerning första gången följa bör.

Kommer han åter fjerde gången eller oftare; dömes till straffarbete från
och med fyra till och med tio år; dock må, der omständigheterna äro synnerligen
mildrande, tiden för straffarbetet till två år nedsättas. Inträffar fall, som i 6 §
nämnes; då må till straffarbete på lifstid dömas.“

Herr Ilierta, hvars förslag till en del sammanfaller med herr Carléns, har
anfört, att de i sednare tid vidtagna förändringar uti vår brottmålslagstiftning, genom
hvilka kroppsstraffen blifvit utbytta mot straffarbete, hade afsett att åstadkomma
ett med menniskovärdets bibehållande mera förenligt, rättvisare bestraffningssätt.
Det kunde ej heller förnekas, att den nya strafflagen i allmänhet lemnade
rum för efter brottens beskaffenhet mera afpassad bestraffning, än den äldre
missgerningsbalken. Men om ock detta i regeln medgåfves, förekomme likväl flera
fall, i hvilka strafflagens bestämmelser syntes lika litet förenliga med rättskänslan
och en sund hushållning med statens tillgångar som med samhällets pligt att, då
det straffar, icke sträcka hämnden längre, än att den uppväger den bestraffade
gerningen. Detta egde nu likväl rum i flera fall. För olofligt tillgiepp till värde

Lag-UtsJcottets Utlåtande N:o 10.

öfver femton riksdaler stadgade strafflagen i 20 kap. ansvar för stöld, af straffarbete
intill sex månader jemte förlust af medborgerligt förtroende. Uti 10 § 2
mom. af samma kapitel bestämdes tillika att den, som derefter beginge snatteri,
skulle anses såsom hade stöld blifvit begången, och straffarbetet borde då ökas
med högst två år. För tredje resan stöld skulle straffarbetet ökas med minst två,
högst sex år utöfver hvad på den gerningen första gången borde följa; och för
fjerde resan stöld stadgades straffarbete från och med sex till och med tio år eller
på lifstid samt förlust af medborgerligt förtroende för alltid .eller på viss tid. Häraf
följde, att den, som en gång tillgripit någonting till värde af femton riksdaler och
några öre, samt derefter tillegnat sig annans egendom af huru ringa värde som
helst, kunde dömas till fulla sex månader; vid förnyadt tillgrepp, om ock blott
af några öres värde, hade han gjort sig förfallen till straffarbete från två år och
en manad till sex år, och vid fjerde resan olofligt tillgrepp af huru ringa värde
som helst skulle han hallas till straffarbete från sex till tio år. Det kunde således
inträffa, och hade jemväl ej sällan inträffat, att den, som i fyra olika omgångar
utan inbrott eller någon annan försvårande omständighet tillegnat sig annans
egendom till ett sammanlagdt värde af aderton riksdaler, i lindrigaste fall hålles
till straffarbete under åtta till nio år, med en kostnad för staten af 1,700 till

1,800 riksdaler. Ganska förklarligt ryste man vid tanken på en för fjerde resan

stöld dömd person; men, om allt hvad han tillgripit vid fyra olika tillfällen icke
uppginge till sammanräknadt värde af tjugo riksdaler, så torde fgsan mindre vara
pakallad af det hemska eller vanärande i sjelfva gerningen, der den kunnat vara
föranledd af nöd eller hunger, än af det missförhållande mellan brottet å ena och
straffet a andra sidan, som här sprunge i ögonen. Det visade sig vid närmare
betraktande icke heller så alldeles oförklarligt, att den en gång för stöld straffade

folie åter. När straffet undergåtts och han från fängelset frigåfves, blef han der ifiån

försedd med betyg att under minst fem år vara förlustig medborgerligt förtroende.
Ingen vill i sitt hus eller arbete emottaga eu sådan person. Erhölle den
sålunda en gång straffade hvarken tillfälle till arbetsförtjenst eller något till sitt
uppehälle, hvad skulle han göra, när naturen hårdt kräfde, att icke förgås af eländet;
hans själ vore, synnerligen efter det umgänge, han en gång i fängelset haft
med andra förbrytare, icke nog stark att förmå kroppen att heldre svälta ihjäl af
aktning för andras eganderätt, än att stilla hungern med hvad han komme öfver,
och staten, som ej kunde öfverse med olofliga tillgrepp, måste låta personen enligt
lag straffas med två till tio års straffarbete. Det måste väl förtjena att tagas i
öfvervägande, om den kostnad, staten i detta afseende finge vidkännas med ett par
tusen riksdaler, icke hade kunnat för individens och samhällets bästa bättre användas.
Månne i sådana fall, der verklig nöd tvungit till brott, och detta inskränkte
sig till det för lifvet oundgängligaste, den våldförda rätten eller rättskänslan för
sitt återupprättande hade behof af två till tio års straffarbete, eller lika påföljd.

Lag-Utslcottets Utlåtande N:o 10.

som enligt 14 kap. 28 § drabbade den, hvilken gjort försök till mord, men af omständigheter,
som vore af gerningsmannens vilja oberoende, hindrats från brottets
fullbordande? Hvarje mensklig eftertanke måste besvara en sådan fråga nekande.
Och utan att ega någon kännedom om förhållandet i andra länder, för att påstå,
det Sverige vore ensamt om en sådan drakonisk lag, hade motionären sig bekant,
att lagen i detta hänseende vore mildare i England och Danmark, både i afseende
på straffet för första resan stöld och för iteration. Det vore, såsom ofvan blifvit antyda
ett sakförhållande, hvarpå visshet kunde fås när som helst, att ganska många
bland dem, som för tredje eller fjerde resan stöld hållas å våra fästningar förvarade
för lifstiden, alla gånger tillsammans icke tillgripit för värde af 20—30 R:dr,
som knappt motsvarade värdet af två månaders fångunderhåll. Vid detta förhållande,
och då svårligen någon torde anse ett långvarigt qvarhållande i fängelse leda
till moralisk förbättring, vore det icke ens behöfligt att betrakta denna sak från
någon filantropisk, utan blott från en materiel synpunkt, för att inse det orimliga
deraf att, jemte fortfarandet af eu påtaglig orättvisa, samhället onödigtvis betungades
med utgifter för den brottsliges underhåll, samt att brottet för hvarje gång
borde bedömas efter sin egen beskaffenhet, utan att sjelfva förnyandet annat än i
särskilda fall kunde med rättvisa leda till straffets skärpande på det allmännas bekostnad.
Ett annat i vår strafflag (5 kap. 2 §) egendomligt stadgande vore att
den, som fyllt 14 år, i vissa fall skulle straffas med straffarbete, ett straff, hrilket,
vare sig att det verkställes i cell eller i våra nu varande gemensamhetsfängelser,
för den unga personen blefve lika förderfligt. Ej mindre förnuftsvidrigt förekomme
lagens bud i 5 kap. 6 § att den, som utan egen skuld i sinnesförvirring och saknande
förståndets fulla bruk beginge brott, äfven skulle hållas till straffarbete, lika
med friska personer, endast på kortare tid. I gemensamhetsfängelserna åstadkomma
sådane personer oordningar till skada för disciplinen, och i cellfängelserna
kunde de, lika med de ofta förekommande tillfällen af personer, som hafva fallandesot,
icke vårdas i enrum, utan måste hållas förvarade tillsammans med någon annan
fånge, d. v. s. på ett sätt, som stode i rak strid med begreppet af och ändamålet
med ensamhetsfängelse. I andra länder hade det ansetts både lämpligt
och verkställbar att för stölder till mindre belopp — inom gränsen för snatteri —
äfven vid iterationer begagna andra kortvarigare straff, än straffarbete. En förändring
härtill äfven hos oss borde leda till välbehöflig besparing i den dryga
fängelsevårdskostnaden.

Af dessa skäl, och då nedsättning i nuvarande straffbestämmelser jemväl i
flera andra delar påkallades af billighet och rättskänsla, hår Herr Hierta föreslagit,
“att straffet för förnyad enkel stöld i allmänhet måtte nedsättas, samt vid tillgrepp
af mindre värde än femton riksdaler, äfven vid iterationer, äfvensom för andra
brott, begångna af personer, yngre än aderton år eller af sådana, som lida af sinnesförvirring
eller af fallandesjuka, måtte, i stället för straffarbete, bestämmas någon

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 10.

annan efter omständigheterna lämpad straffart, hvarigenom den skyldige ej äfventyrade
skada för framtiden"; innehållande förslaget vidare detta tillägg: “Kunna
ej sådana straffsätt. som i andra länder, komma till användning, skulle jag tillåta
mig till mildring i de nu varande föreslå någon kortare tids fängelse med arbete
i gemensamma rum om dagen, men förvar i enrum under nätterna, vid särskild
för ändamålet afpassad straffinrättning, der de yngre kunde hållas till tukt och
undervisning för uppfostran med öfning i handaslöjder samt de till kropp eller själ
lidande, utan men af gemenskap med mera brottslige, kunde Jemnas den tillsyn
och vård, som af deras tillstånd påkallas".

Vidkommande nu först Herr Carléns förslag jemte den del af Herr Hiertas,
hvilken lika med det förra afser mildring af straffbestämmelserna för iteration
af stöld, så torde Utskottet blott göra sig till en tolk för den allmänna uppfattningen
af saken, då Utskottet uttalar den åsigt, att ifrågavarande straffbestämmelser
äro för stränga. Detta har utan tvifvel sin förklaringsgrund egentligen deruti,
att de fordna föreställningssätten, enligt hvilka egandei’ätten borde genom
stränga straffbestämmelser värnas långt mera till och med än den personliga säkerheten,
utöfvat ett nog starkt, om ock i anseende till öfvergången förklarligt,
inflytande vid stiftandet af gällande strafflag. I 1734 års lag belädes nemligen
stöld tredje resan, när det tillgripna uppgick till 100 daler, så ock fjerde resan,
utan afseende på det tillgripnas värde, med icke mindre än lifvets förlust, då deremot
samma lag stadgade jemförelsevis högst obetydliga straff för våld emot person.

Visserligen hafva förhållandena härutinnan genom sednare lagstiftning ganska
mycket förändrats. Men om man kastar en blick på 1864 års strafflag, i afseende
å hvilken anmärkningar försports och jemväl inom representationen vid en

föregående riksdag förekommit derom, att straffbestämmelserna i allmänhet skulle
vara alltför stränga, så faller det nödvändigt i ögonen, att de stadgade iterationsstraffen
för stöld utmärka sig för en stränghet, som föga harmonierar med lagen
i öfriga stycken och som numera visserligen ej heller betingas af den allmänna
rättskänslan, som i lagstiftningen ej får förbises. Ty icke lärer rättvisan fordra,
att den, som i den yttersta nöd tillgriper något af huru ringa värde som helst,
skall kunna, allenast derföre att han förut varit för stöld straffad, anses lika strafvärd
som menedaren, dråparen, giftblandaren m. fl.

Under det att lagstiftaren i fråga om alla andra brott betraktat återfall

endast såsom en försvårande omständighet i vanlig bemärkelse, har han deremot

för iteration af stöld jemte ett annat dermed närbeslägtadt brott, nemligen rån,
ansett nödigt att stadga svårare bestraffning, än den, som efter den allmänna
regeln kunde åläggas. Den fristående ställning, som ifrågavarande straffbestämmelser
sålunda intaga, medför onekligen den af Herr Carlén påpekade fördel, att
föreslagna förändringen kan tillvägabringas utan fara att sammanhanget eller harmonien
i lagen derigenom störes.

Lag-Utslcottets Utlåtande N:o 10.

Den af nyssbemälde motionär föreslagna ändring i första punkten af 11 §
20 kap. strafflagen, hvilken ändring består deri att ordet “skall" utbytes emot
“må“, går derpå ut, att domaren må kunna för andra resan stöld, der värdet af
det stulna ej öfverstiger 15 R:dr och omständigheterna äfven för öfrigt äro mildrande,
tillämpa minimum af det för första resan bestämda straff. Härvid torde,
för en eller annan, vilja framställa sig den anmärkning, att minimum för första
resan måste förutsätta en mindre grad af brottslighet än den, som är att hänföra
till andra resan, emedan den försvårande omständigheten af återfallet eljest icke
skulle komma i behörigt betraktande. Denna till skenet riktiga anmärkning bortfaller
dock vid en närmare undersökning. Straffbestämmelserna för första och
andra iterationen af stöld hvila nemligen, då fråga blir om straffmätningen, på en
grundval, som icke är alldeles hållbar. Vid tillämpningen af dessa straffbestämmelser
har domaren att först tänka sig brottet, såsom föröfvadt första gången, och
till det då funna straffmått tillägga hvad den försvårande omständighet, att den
brottslige förut är straffad, kan förskylla. I de fall der det stulnas värde öfverstiger
15 R:dr, hvilket belopp utgör gräns emellan snatteri och stöld, möter ej
något hinder för ett rationel utförande af en sådan straffmätning. Men annorlunda
gestaltar sig förhållandet, om vid stöld andra resan det stulnas värde icke
öfverstiger nämnda belopp. Sådant tillgrepp första resan är i allmänhet icke stöld,
utan endast snatteri, och domaren måste då, enligt lagens mening, vid straffmätningen
utgå icke från det straff, som på den gerning, första gången föröfvad, bort
följa, utan från ett vida svårare straff, nemligen det för första resan stöld bestämda.
Återfallet medför sålunda en tvåfaldig skärpning af straffet, dels den att gerningen,
ehuru i och för sig straffbar endast såsom snatteri, dock bedömes såsom stöld,
och dels den för återfallet särskilt utsatta tillökning i strafftiden.

Häraf framgår, att, enligt gällande lag, straffet för andra resan stöld, när
värdet af det tillgripna ej öfverstiger 15 Rall-, i sjelfva verket blir jemförelsevis
strängare, än det straff som följer i fall stöldvärdet öfverstiger sagda belopp.
Rättelse härutinnan synes vara af behofvet påkallad, och densamma torde lämpligen
kunna ske på sätt som motionären föreslagit.

På hufvudsakligen enahanda grunder och i anseende till de synnerligen
mildrande omständigheter, som kunna förekomma äfven vid en tredje resan föröfvad
stöld, torde det i afseende på detta brott, för höjande af det straffarbete,
som å gerningen, första gången föröfvad, bort följa, i nu varande lag stadgade
minimum böra borttagas. Om detta sker, qvarstår dock den positiva föreskrift,
att strafftillökning för återfallet här ovilkorligen skall ega rum, ehuru domarens
pröfningsrätt i detta hänseende begränsas endast genom ett maximum. Välbetänkt
synes det ock vara, att detta maximum i öfverensstämmelse med Herr Carléns
förslag nedsättes från sex till fyra år. Ty när den omständighet allena, att
förbrytaren två gånger tillförene blifvit straffad, medför en strafftillökning af fyra

Lag-Utskottets Utlåtande N-.o 10. 7

år utöfver hvad för gerningen första gången bort följa, så synes det ovedersägligt,
att å lagstiftningens sida i förevarande fall ingalunda blifvit åsidosatt det allvar,
som af brottets beskaffenhet och straffets ändamål betingas.

Under förutsättning att de ifrågaställda förändringarne i första och andra
punkterna af omhandlade lagparagraf beslutas, blir deraf en gifven följd, att bestämmelserna
i tredje punkten, angående ansvar för den som begår stöld fjerde
gången eller oftare, måste i jemnbredd dermed ändras. Icke heller i denna del
har Utskottet funnit anledning till någon anmärkning emot Herr Carléns förslag,
som, lika med gällande lag, här bestämmer straffpåföljden oberoende af hvad för
gerningen första gången följa bort. Skiljaktigheten består deri, dels att förslaget
innefattar nedflyttning af minimum från sex till fyra år, med den modifikation
derjemte, att, der omständigheterna äro synnerligen mildrande, strafftiden må till
två år nedsättas, dels ock att, enligt förslaget, maximum i allmänhet är bestämdt
till tio års straffarbete i stället för straffarbete på lifstid, som bibehållits såsom
maximum endast för det fall, att brottet har någon af de i 6 § omförmälda qvalifikationer.
Det är bekant, att straffångar, dömde för tjufnadsbrott till straffarbete
på lifstiden, efter tio års strafftid numera vanligtvis, om icke alltid, då
framställning derom göres, af Kongl. Maj:t i nådeväg befrias från det återstående
straffet, så vida de under fängelsetiden iakttagit ett oklanderligt uppförande. Den
omständighet att det ådömda straffarbetet på lifstid således i regeln betyder ungefär
detsamma som straffarbete på tio år torde vara till fyllest för att förebygga
hvarje anmärkning emot en förändring, hvarigenom maximum för ifrågavarande
iteration af stöld i allmänhet bestämmes till tio års straffarbete. Men äfven ur
en annan synpunkt framträda för en sådan förändring skäl, hvilkas giltighet svårligen
lärer kunna jäfvas. Det förekommer nemligen såsom föga öfverensstämmande
med det system, som i vår strafflag är genomfördt och enligt hvilket straffarbete
på lifstid användes för de gröfsta och farligaste förbrytelser, att låta detta straff
komma till tillämpning på en förbrytelse, som icke af lagen är ansedd farligare,
än att den i sin allmännelighet kan försonas med lägsta graden af straffarbete,
hufvudsakligen på grund af den utanför sjelfva förbrytelsen liggande omständighet,
att förbrytaren tillförene upprepade gånger varit straffad.

I anledning af Herrar Carléns och Hiertas i förevarande hänseende gjorda
framställningar får Utskottet alltså vördsamt hemställa:

Do att Riksdagen måtte för sin del besluta en författning,
hvarigenom stadgas att 11 § i strafflagens 20 kap.
skall erhålla följande förändrade lydelse:

“Begår någon andra gången stöld; må tiden för det
straffarbete, hvartill han för den gerning gjort sig skyldig,
ökas med högst två år.

Lag-UtsJcottets Utlåtande N:o 10.

Begår någon tredje gången stöld; ökes tiden för straffarbetet
med högst fyra år utöfver hvad för den gerning första
gången följa bör.

Kommer han åter fjerde gången eller oftare; dömes till
straffarbete från och med fyra till och med tio år; dock må,
der omständigheterna äro synnerligen mildrande, tiden för straffarbetet
till två år nedsättas. Inträffar fall, som i 6 § nämnes;
då må till straffarbete på lifstid dömas.

Inbrott utan tillgrepp skall lika med stöld anses i fråga
om förhöjning af straff, efter ty nu sagdt är.

Samma lag vare om rån eller försök dertill, der sådant
förut begånget är af den, som för stöld eller inbrott straffas
skall. “

Sedan i 5 kap. 1 § strafflagen blifvit såsom regel stadgadt, att gerning,
som eljest straffbar är, skall vara strafflös om den begås af barn, innan det fyllt
15 år, så har inskränkning i denna regel blifvit gjord genom 2 §, så lydande:
“Har gerning, som i allmänhet är belagd med dödsstraff eller straffarbete öfver två
år, blifvit begången af den, som fyllt fjorton, men ej femton år; och pröfvas han
hafva egt nog urskilning att gerningens brottslighet inse, varde då straffad, högst,
med straffarbete i fyra år, om dödsstraff å gerningen följa kunnat, och med
straffarbete i två år, om sådant arbete på längre tid derför stadgadt är.

Ej må sådan påföljd, som i 2 kap. 19 § utsättes, ådömas brottsling af den
ålder nu sagd är. Ej heller skall brott, som någon i den ålder begått, honom
tillräknas till förhöjning af straff för återfall i brottet, der sådan förhöjning särskild!
i lagen utsatt finnes, efter ty i 4 kap. 11 § sägs“.

Och vidare heter det i 3 §:

“Begår den brott, som fyllt femton, men ej aderton år; då skall dödsstraff
eller straffarbete på lifstid till sådant arbete från och med sex till och med tio
år nedsättas".

Att, såsom Herr Hierta i afseende på dessa stadganden anmärkt, straffarbete
är ett för den unga personen olämpligt straff, vare sig att det verkställes i
våra nuvarande gemensamhetsfängelser, livilket är fallet med de förbrytare som blifvit
dömda till mer än två års sådant arbete, eller i cell, torde ej kunna helt och
hållet bestridas. Gemensamhetsfängelserna befinna sig ännu i ett skick, som lemnar
mycket öfrigt att önska. Behofvet af dessa fängelsers förbättring har också
blifvit erkändt i det af Riksdagen på Kongl. Maj:ts nådiga framställning fattade
beslut om inrättande af fängelse med nattceller å Nya Yarfvet vid Göteborg, företrädesvis
för förvar af yngre fångar. Men intilldess detta fängelse hinner fullbordas,
som icke kan ske före 1873, torde det vara för tidigt att angående unga förbrytares -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 10. 9

tares bestraffning införa särskilda stadgande^ för hvilkas verkställande hinder af
brist på lokaler torde möta. Emellertid lära vederbörande icke underlåta att tillse,
att sådana straff-arbetsfångar, bvilka icke uppnått 18 år, äfven under närvarande
förhållanden, så vidt ske kan, afhållas från det skadliga umgänget med äldre, mera
förhärdade brottslingar.

Beträffande det straffarbete, som verkställes i cell, stadgas i 1 § af Kongl
förordningen den 21 December 1857, att “den, som till straffarbete på två år eller
kortare tid dömd är, skall, der så ske kan, under strafftiden hållas i enrum eller
så kallad cell". Kong!. Maj:ts till 1856—1858 årens Riksdag afgifna nådiga proposition
i ämnet ° innehåller, att “såsom grund för denna tidsbestämmelse har tagits
i betraktande, så väl det påräkneliga utrymmet i straffanstalterna under den närmaste
framtiden, som äfven hvad den hittills vunna erfarenheten gitvit vid handen,
angående den tid, hvarunder fångar i allmänhet kunna anses, utan att skadas till
sin helsa, undergå ett svårare ensamhetsfängelse eller cellstraffet i dess egentliga
mening". Erfarenheten lärer dock numera hafva ådagalagt, att detta straff, äfven
med en sådan begränsning i afseende på tiden, icke är ändamålsenligt för yngre
fångar. Enligt hvad Utskottet från tillförlitlig källa inhemtat, skall nemligen hos
dylika fångar den ständiga ensamheten framkalla begär och laster, skadliga såväl
i fysiskt som i moraliskt afseende.

Jemväl för meddelande åt dessa unga förbrytare af den undervisning, den
handledning, hvaraf de vanligen äro i stort behof, möta binder i deras förvarande
1 enrum, då sådan tillgång ej gifves på lärare eller undervisare, att dessa hafva tillräcklig
tid att ensamt sysselsätta sig med hvarje fånge enskildt.

Dessa omständigheter äro obestridligen behjertansvärda, och det vore derföre
önskvärd t, om cellstraffet för de unga fångarne kunde modifieras på det sätt,
att de icke äfven under dagen måste hållas inneslutna i enrum. Men Utskottet
anser en lagförändring för sadant ändamål icke böra ega rum, innan utväg blifvit
beredd för undervisning och sysselsättning åt sådana fångar när de icke äro i cell
förvarade.

I anledning häraf och under antagande, att från Kongl. Maj:t är att förvänta
förslag . till afhjelpande af anmärkta olägenheterna i fråga om yngre förbrytares
afstraffande, ser Utskottet sig föranlåtet hemställa,

2:o att Herr Hiertas förslag i denna del ej måtte till någon
vidare åtgärd föranleda.

Vidare har Herr Hierta i sin motion påkallat en lagförändring med hänseende
till 6 § i strafflagens 5 kap., hvilken § är af följande innehåll:

“Pröfvas någon, som brottslig gerning begått, dervid hafva af kropps- eller
Bill. till liiltsd. Prot. 1872. 7 Samt. 5 Häft. 2

Lag-Utslcottets Utlåtande N:o 10.

sinnessjukdom, ålderdomssvaghet eller annan, utan egen skuld, iråkad förvirring
saknat förståndets fulla bruk, ehuru han ej kan för strafflös anses efter 4 eller 5
§; då galle om dödsstraff hvad i 3 § sägs; och må, i ty fall, efter omständigheterna,
annat straff jemväl nedsättas under hvad i allmänhet å gerningen följa bort11.

Då Herr Hierta ifrågasatt, att för sådana af kropps- eller sinnessjukdom
lidande brottslingar, som i detta lagrum afses, måtte, i stället för straffarbete,
bestämmas någon annan efter omständigheterna lämpad straffart, synes han, efter
hvad motiveringen jemväl utmärker, hafva utgått från den förutsättning, att lagen
här icke skulle medgifva nedsättning af straffarbete till annan, lindrigare straffart.
Det heter nemligen i motionen, att den, som i sinnesförvirring och saknande förståndets
fulla bruk begår brott, “skall hållas till straffarbete, lika med friska personer,
endast på kortare tid“. En sådan tolkning, äfven om lagens tillämpning
gifvit anledning till en dylik uppfattning, är dock stridande lika mycket emot lagens
rätta mening som emot dess ordalydelse. Ty då föreliggande lagrum, som i fråga
om dödsstraff hänvisar till 3 § med den deri förekommande bestämmelse, att detta
straff må till straffarbete på viss begränsad tid nedsättas, i sammanhang dermed
stadgar, att jemväl annat straff än dödstraff må nedsättas under hvad i allmänhet
å gerningen följa bort, så låter det svårligen tänka sig, att lagstiftaren i sednare
hänseendet haft för afsigt att begränsa straffets nedsättning inom den straffart,
som i allmänhet bort å gerningen tillämpas. Lagen hade då stått i motsägelse
med sig sjelf i de fall, då gerningsmannen under normala förhållanden gjort sig
skyldig till straffarbete i två månader, hvarunder sådant arbete ej må ådömas, eller
till fängelse i en månad, som utgör minsta tiden för denna straffart. Och om
meningen varit att på sådant sätt begränsa domarens pröfningsrätt i fråga om straffets
nedsättning, då hade lagstadgandet utan tvifvel fått en helt annan lydelse än
den nu varande.

Endast i ett fall således äro ifrågavarande brottslingar ovilkorligen hemfallna
till straffarbete, nemligen då i allmänhet dödsstraff bort å gerningen följa. Men
utom det att detta fall, numera åtminstone, torde vara sällsynt, må härvid anmärkas,
hurusom det ligger i sakens natur, att fånge, som lider af kropps- eller sinnessjukdom,
måste efter omständigheterna behandlas annorlunda än andra fångar,
vare sig att det ådömda straffet skall undergås i cell eller i gemensamhetsfängelse.
Den af motionären i förra händelsen framställda anmärkning, att den sjuke måste
hållas förvarad tillsammans med någon annan fånge, och att sådant stode i strid
med begreppet och ändamålet af ensamhetsfängelse, torde ej vara förtjent af någon
synnerlig uppmärksamhet, då i betraktande kommer, att den sjukes tillsyn kan och
bör uppdragas åt en annan fånge, som icke undergår straffarbete, t. ex. den, som
är dömd endast till fängelse och således icke är underkastad den strängare tilllämpningen
af cellsystemet.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 10.

På grund häraf får Utskottet hemställa,

3:o att Herr Hiertas motion i sist omhand lade delen ej
måtte till någon vidare åtgärd å Riksdagens sida föranleda.

Uti 20 kap. 6 § strafflagen finnas uppräknade åtskilliga qvalificerade tjufnadsbrott,
för hvilka straffpåföljden,'' oberoende af det tillgripnas värde, är utsatt
tid straffarbete från och med sex månader till och med fyra år. Bland annat skall
så anses, dels, enligt 5 punkten i åberopade paragraf, “om man stjäl nattetid
i hus, som bebodt är, och gerningsmannen olofligen, dock utan inbrott, dit inkommit
eller der sig undangömt*, dels ock, enligt 7 punkten, “om man stjäl kreatur,
som går i bete ute å mark".

Rörande dessa stadganden har Herr Åke Andersson i sin ofvanförmälda
motion anfört, att de i 5 punkten förekommande orden “hus, som bebodt är“
skulle hafva blifvit olika tolkade, i det att somliga domare derunder hänförde endast
boningsrum, under det att andra åter hade den uppfattning, att med de anförda
orden afsåges jemväl stall, loge, fähus o. s. v. Om den förra af dessa åsigter
gjorde sig gällande, blefve följden den, att förenämnda straffbestämmelse ej kunde
tillämpas å den som stjäl i uthus, då således ansvaret för stöld af kreatur ute å
mark blefve större “än för stöld i bebodt hus". Med hänseende i synnerhet till
de inom motionärens hemort i oroväckande grad tilltagande häststölder, hvilka till
största delen föröfvades i hus, ansåge motionären att straffet för stöld af kreatur
borde blifva lika, antingen stölden beginges inom eller utom hus. Och som hästar
kunde bortskaffas hastigare än andra husdjur, samt deras afyttring under sednare
tider betydligt underlättats genom de i orterna inrättade hästslagterier, hyste motionären
tillika den mening, att straffet för häststöld borde skärpas.

På grund häraf ville motionären föreslå:
dels “att uti strafflagens 20 kap 6 § 5 mom. antingen ordet “bebodt är“ utgår,
eller ock tillägges ordet “eller ladugårdshus11; och

dels “att 7 mom. af samma paragraf får följande förändrade lydelse:
Om man stjäl kreatur vare sig i hus eller å mark. För häststöld vare straffet
dubbelt.11

Hvad angår förslagets förra del, så lära meningarne icke gerna kunna vara
delade derom, att med “hus, som bebodt är“ måste förstås endast sådant hus,
som är till bostad för menniskor afsedt. Något giltigt skäl till föreslagna förändringar
i denna del lärer dock icke vara för hand. Grunden till stadgandet i 5
punkten torde vara att söka deruti, att lagstiftaren velat företrädesvis freda menniskans
egen bostad från hemsökelse af tjufvar under nattetid. För öfrigt saknar
icke egaren utväg att ställa äfven sin i uthus nattetid förvarade egendom under

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 10.

det särskilda skydd, som ifrågavarande paragraf i stiafflagen innebär. Han behöfver
nemligen för sådant ändamål endast genom lås eller annat lämpligt stängsel
uppställa hinder för tjufveri att inträda utan sådant våld, som i 9 § omförmäles, då
stölden, såsom förenad med inbrott, i fråga om straffpåföljden faller under samma
kategori som öfriga under 6 § upptagna qvalificerade tjufnadsbrott.

Efter Utskottets åsigt förefinnes ej heller någon giltig anledning till frånträdande
af den grundsats, enligt hvilken gällande strafflag lika med missgerningsbalken
i 1734 års lag upptager stöld af kreatur, som gå i bete ute å mark, såsom
ett qvalificeradt tjufnadsbrott, under det att stöld af kreatur eljest i allmänhet
betraktas såsom enkel stöld. Motivet till det i förra hänseendet gifna särskilda
skydd är, på sätt lagkomitén antyder, svårigheten för egaren att förvara
sin egendom, en svårighet som alldeles icke eller åtminstone i vida mindre mån
eger rum, när kreaturet finnes inom hus.

Om än, såsom motionären framhållit, häststöld i allmänhet är lättare att utföra
än stöld af andra husdjur, så kan deraf likväl icke hemtas tillräckligt stöd
för antagande af föreslagna tilläggs-stadgandet: “för häststöld vare straffet dubbelt".
I hvarje särskildt fall har domaren att fästa behörigt afseende å omständigheterna
vid brottet, antingen de äro af mildrande eller försvårande beskaffenhet, och derefter
lämpa straffet. Till följd af denna domarens fria pröfningsrätt inom den i
lagen utstakade, i allmänhet temligen vidsträckta strafflatitud, kan det redan efter
nu varande lag gänska lätt inträffa, så vida nemligen omständigheterna dertill föranleda,
att en häststöld bestraffas dubbelt så svårt som till exempel stölden af ett
nötkreatur. Behofvet af en lagförändring i nyssberörda syftning beror således derpå,
om gällande straffbestämmelse för det ifrågavarande brottet befinnes till sitt maximum
vara för låg. Utskottet betviflar att erfarenheten ådagalagt ett sådant förhållande,
synnerligast som de anmärkningar emot 1864 års strafflag, hvilka hittills
försports, gått i eu alldeles motsatt riktning, samt den omständighet allena, att ett
brott på en ort ofta återkommer, ingalunda bevisar att det i lagen för samma
brott stadgade straff är för lindrigt.

Förbigående de anmärkningar, hvartill beskaffenheten af Herr Åke Anderssons
förevarande motion i formelt hänseende kunde föranleda, får Utskottet, med
stöd af det anförda, hemställa,

4:o att denna motion ej måtte af Riksdagen bifallas.

Slutligen har Utskottet att yttra sig öfver Herr Tjernlunds motion, hvari
Herr P. Östman instämt, angående upphäfvande af dödsstraffet och omarbetande af
strafflagen i de delar, som till följd deraf-kunde behöfva att undergå förändring.
Denna fråga, hvarmed vetenskapsmän och rättslärde sedan lång tid tillbaka

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 10.

sysselsatt sig, har upprepade gånger förut varit föremål för Riksdagens uppmärksamhet.
Vid sådant förhållande torde någon undersökning af de allmänna principerna för
sakens bedömande här icke vara behöflig. Äfven om frågan betraktas endast
såsom en tidsfråga, torde det vara tvifvel underkastadt, huruvida i vårt land tiden
må anses vara inne att ur lagen helt och hållet utplåna nämnda straffart. Frågan
kunde naturligtvis icke undgå att blifva föremål för en mångsidig, omsorgsfull pröfning
i sammanhang med den genomgripande förändring i vår kriminallagstiftning,
som innefattas i den nya strafflagen af den 16 Februari 1864. Det är bekant,
hurusom då hvarken Kongl. Maj:t tilltrodde sig att ur förslaget till samma lag alldeles
utesluta dödsstraffet, eller Rikets Ständer funno lämpligt att gifva efter för
yrkandena i sådan syftning. Det ansågs af begge statsmakterna, att föreställningen
om dödsstraffets nödvändighet hos folket var med rättsmedvetandet så införlifvad,
att steget då ej borde i strid med detta medvetande tagas fullt ut. Man
stannade derför vid den utväg att icke bibehålla dödsstraffet såsom absolut påföljd för
något brott, utan endast såsom alternativ emot straffarbete på lifstid. Och längre
hafva de mest kultiverade nationerna inom Europa hittills icke gått.

De framställningar i ämnet, som sedermera gjordes vid riksdagarne 1867 och
1868, lyckades ej att vinna Riksdagens bifall.

Med stöd af den erfarenhet, som numera vunnits efter antagandet af den
nya strafflagen, enligt hvilken dödsstraffet så ytterst sällan och endast i de mest
utomordentliga fall blifvit tillämpadt, skulle Utskottet måhända icke tvekat att, om
så varit ifrågasatt, tillstyrka en lagförändring med syfte att ytterligare inskränka
detta straff med hänseende till antalet af de brott, för hvilka det qvarstår; men
att, på sätt motionären yrkat, redan nu helt och hållet borttaga detsamma ,— eu
sådan lagstiftningsåtgärd skulle sannolikt, åtminstone för det närvarande, sakna
erforderligt stöd af den allmänna meningen i landet; och Utskottet får derföre
hemställa,

5:o att Herr Tjernlunds motion ej måtte till någon vidare
åtgärd föranleda.

Stockholm den 22 Februari 1872.

På Utskottets vägnar:

Eric Sparre.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 10.

Reservationer:

af Herr von Sydow, med hvilken Herr Björkenstam sig förenade: “Emot
Utskottets utlåtande, rörande Herrar Carléns och Hiertas motioner om förändring åt
20 kap. 11 § strafflagen får jag härmed vördsamt reservera mig.

Beträffande Utskottets förslag i afseende på första punkten af nämnda paragraf,
åsyftande en sådan utsträckning af latituden i straffbestämmelsen för andra
resan stöld, att straffet härför skulle kunna nedsättas till det för första resan
stadgade minsta straffmått, synes mig eu sådan förändring hvarken fullt öfverensstämma
med rättvisan, som fordrar att itereradt tjufnadsbrott skall strängare bestraffas
än sådant brott, då det under enahanda omständigheter i öfrigt första
gången föröfvas, eller stå i full harmoni med andra för tjufnadsbrott meddelade
straffbestämmelser, livilkas ändrande man icke ifrågasatt. Enligt 3 och 4 §§ samt
12 § sista punkten i 20 kap. måste straffet för första resan stöld, då den är
förenad med vissa såsom försvårande ansedda omständigheter, ovilkoiligen höjas
öfver det för enkel stöld första gången bestämda minimum, 2 månaders straffarbete.
Och då iteration vid tjufnad såsom vid hvarje brott ostridigt måste i och för sig
såsom eu försvårande omständighet anses, synes man mig handla mindre följdriktigt,
om man, med bibehållande af förstnämnda stadganden, ur lagen borttager den
ovilkorliga föreskriften om tillökning i straffet för den, som andra gången föröfvar
stöld; och sålunda under det för straffens bestämmande i öfrigt den regel läge
till grund, att aggraverande omständigheter böra medföra strängare straff, deremot
vid en art af sådana omständigheter undantag från denna regel skulle ega rum.
Uti den af Utskottet såsom motiv för förslaget framställda sats, att snatteri af den,
som en gång blifvit straffad för stöld, icke bör strängare bedömas än första resan
stöld, kan jag icke heller instämma. Efter min uppfattning bör man vid lagstiftning för
itereradt tjufnadsbrott icke ensamt eller uteslutande taga hänsyn till värdet af det
tillgripna, så mycket mindre som gränsen emellan snatteri och stöld, liksom alla
genom siffror bestämda, i viss mån grundas på godtycke, utan man måste derjemte
ovilkorligen afse den intensité i viljans brottslighet, som uppenbarar sig vid förnyandet
af ,den brottsliga handlingen. Behofvet af den föreslagna förändringen
kan jag för öfrigt ej finna; ty då den ifrågavarande förbrytelsen, enligt nu gällande
lag, kan försonas med straffarbete i 2i månader eller till och med derunder, blott
det öfverstiger minimum för första resan stöld, synes mig lagen i detta fall hafva
gått så långt i mildhet, som med bibehållande af nödigt allvar låter sig förena.

Hvad jag bär ofvan anfört har ock till en del tillämpning i fråga om

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 10.

den af Utskottet föreslagna färändring af paragrafens andra punkt. Äfven denna
förändring skulle, efter mitt förmenande, bryta det inre sambandet emellan de
särskilda lagbuden i 20 kap. Såvida'' man nemligen vill uti andra iterationen af
stöld i och för sig se en i högre grad straffvärd gerning än uti de qvalificerade
tjufnadsbrott, hvarom 6 § handlar, och jag hänsluter mig obetingadt till denna af
1864 års lagstiftare hyllade åsigt, torde det icke med den i hvarje lag, framför
alla strafflagen, oeftergifligt nödvändiga konseqvensen stå rätt väl tillsammans, att
man medgifver nedsättning af straffet för förstnämnda förbrytelse till ett straffrätt,
som med blott en dag kan öfverskjuta det lägsta för första resan stöld, men bibehåller
det i 6 § bestämda nära tre gånger högre minimum, 6 månaders straffarbete.

Deremot är jag med Utskottet ense derom, att paragrafen i andra punkten
innefattar strängare straffbestämmelse än brottet under alla förhållanden förtjenar.
Genom dess nedsättning till minst ett, högst fyra års straffarbete torde rättvisans
kraf kunna anses tillfredsställda, utan att sammanhanget emellan straffen för de
särskilda arterna af tjufnadsförbrytelser derigenom störes,

På grund häraf, och då jag emot den af Utskottet tillstyrkta förändring af
3 punkten i § icke har något att anmärka, får jag vördsamt föreslå,

att Puksdagen måtte, med förklarande att Herrar Carléns och
Hiertas motioner i ifrågavarande hänseenden icke kunna oförändrade
bifallas, för sin del besluta, att 20 kap. 11 § strafflagen
skall erhålla följande lydelse:

“Begär någon andra gången stöld; skall tiden för det
straffarbete, hvartill han för den gerning gjort sig skyldig, ökas
med högst två år; Begår någon tredje gången stöld, ökas tiden
för straffarbetet med minst ett och högst fyra år utöfver
hvad för den gerning första gången följa bör.

Kommer han åter fjerde gången eller oftare; dömes till
straffarbete från och med fyra till och med tio år; dock må,
der omständigheterna äro synnerligen mildrande, tiden för straff -arbetet till två år nedsättas. Inträffar fall, som i (i § namnes,
då må till straffarbete på lifstid dömas.

Inbrott utan tillgrepp skall lika med stöld anses i fråga
om förhöjning af straff, efter ty nu sagdt är.

Samma lag vare om rån eller försök dertill, der sådant
förut begånget är af den, som för stöld eller inbrott straffas
skall. “

af Herr Ribbmg: “Jemte det jag instämmer i Herr Sydows reservation och
förslag till redaktion af kap. 20 § 11 strafflagen, får jag tillika reservera mig
mot Utskottets totala afstyrkande af den punkt i Herr Hiertas motion (N:o 91), i

16 Lag- Utskottets Utlåtande N:o 10.

hvilken Herr Hierta föreslår modifikation i fängelsestraff för personer under 18 år.
Utskottet har erkänt och vitsordat det befogade i de skäl motionären anfört för
förändring i nyssnämnda hänseende. Utan att statens straffrätt kan grundas på
principen af den brottsliges förbättring, blir denna likväl alltid en uppgift för staten
att, vid straffets tillämpning, efter förmåga afse, och såsom en ovilkorlig dess
skyldighet måste erkännas, att intet straff är så beskaffadt, att det, sannolikt eller
nödvändigt kommer att medföra den brottsliges moraliska eller fysiska försämring.
En särskild betydelse får denna skyldighet i fråga om yngre personer, så med
hänsyn till den tidigare ålderns större böjlighet och bildbarhet till godt eller til
ondt, som till vissa för denna ålder egendomliga böjelser och frestelser. Modifikationer
i straffbestämmelser med afseende på den som ej fyllt 18 år äro, såsom
bekant, ej heller för nu gällande strafflag någonting främmande. I betraktande af
cellfängelsets art och beskaffenhet och de af inländska och utländska erfarenheter
konstaterade verkningarne af detta straff för yngre personer, anser jag af ofvan
anförda skäl, eu inskränkning i dess användning på sådane vara pakallad, och jag
tror en sådan förändring lättast kunna åstadkommas genom ett tillägg till § 1 i
Kongl. förordningen af den 21 December 1857. Deremot kan jag icke, med Utskottet,
såsom tillfyllestgörande anledning för afstyrkande eller uppskof af stadgande
om förändringens vidtagande betrakta den omständighet, att våra fängelser ännu ej
äro så anordnade, att en undantagslös tillämpning af dylikt stadgande eller dess
utsträckning så långt, som tilläfventyrs kunde anses önskvärdt, låter sig åstadkomma
och lika litet synes man mig hafva gjort nog med fromma önskningars uttalande,
der bestämda åtgärder kunna beslutas. Är behofvet närvarande och konstaterad!,
ligger redan deri ett fullgiltigt skäl att ej uppskjuta med dess. tillgodoseende,
såvidt omständigheterna det medgifva, och hvad beträffar den i följ a.
dessa nödvändiga inskränkningen vid tillämpningen, finnes denna redan uttryckt i
de, i nämnda paragraf befintliga orden: “der så ske kan“ i afseende på användande
af cellfängelsestraffet i allmänhet, hvilka ord, just derföre, naturligen galla
äfven om hvad som i omedelbart sammanhang med paragrafen eller såsom ett
tillägg till densamma skulle stadgas beträffande samma straffs modifierade tillämpning.
Inskränkes åter, i hufvudsaklig öfverenstämmelse med Herr Hiertas motion,
cellfängelset för yngre personer till natten, så försvinner ock i afseende på
dessa anledningen till stadgandet i § 1 af citerade Kongl. förordningen om förkortning
af ådömd tid för fängelse för dem, som undergå detta i cell.

På grund af hvad jag härmed tagit mig friheten anföra, får jag föreslå,

att riksdagen på det sätt bifaller meranämnda del af Herr
Hiertas motion, att Riksdagen för sin del beslutar följande tillägg
till § 1 af Kongl. förordningen af den 21 December 1857:

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 10.

Har den till straffarbete dömde ej fyllt 18 år, då skall han
allenast om natten hållas i cell; och galle i sådant fall ej det
afdrag i tid, hvarom i följande paragraf sägs.“

.... och af -?Terr Mankill: “Då jag alltid hyst den öfvertygelsen, att det allenast
tillkommer en Högre magt att bestämma öfver slutet af menniskans lif, och att
dödsstraffet således lika mycket är stridande mot religionens läror som mot menskhghetens
grundsatser;° då jag trott mig finna det dödsstraffet icke verkat afskräckande
från mords begående; då jag anser att samhället på annat sätt kan skydda
sig mot mordaren och hindra honom förnya sitt brott, än genom hans afdagatagande
; då jag vidare anser dödsstraffets afskaffande såsom ett bland de vigtigaste stegen
tiil den mildring af strafflagens öfriga, allt för hårda straffbestämmelser, som
sa länge vant påkallad, äfvensom att tiden längesedan varit inne för uttagande af
detta steg, hvilket säkerligen välgörande skall inverka till sedernas förmildrande;
och då jag i dessa mina åsigter ej blifvit rubbad genom nyligen timade, ohyggliga
mordgerningar, hvilka kanhända utöfvat ett alltför lifligt inflytande på mångas omdöme
i denna fråga — har jag känt mig manad att ej vid detta tillfälle fördölja
min öfvertygelse, utan reservera mig mot Lag-Utskottets afstyrkande af Herr Tjernlunds
motion samt uttala mig för dödsstraffets ovilkorliga afskaffande.“

Bih. till Likså. Prof. 1872. 7 Sami.

5 Häft.