Lag-Utskottets Utlåtande N.-o 56

Utlåtande 1867:LU56

6

Lag-Utskottets Utlåtande N.-o 56.

anledning af återremissen kunna af Utskottet vidtagas; hvilket Utskottet skolat
för Andra Kammaren anmäla.

Stockholm den 18 Mars 1867.

På Utskottets vägnar:

Eric Sparre.

\:o 56.

Ank. till Riksd. Kansli d. 22 Mars 1867, kl. 5 e. m.

Lag-Utskottets Utlåtande, i anledning aj väckt motion om

förliknings-komitéers inrättande i hvarje kommun.

Frågan om förliknings-domstolars inrättande har vid flera föregående
riksdagar varit föremål för pröfning, och meningarne om fördelarne och olägenheterna
af sådana inrättningar höra hafva hunnit att stadga sig, helst som
redan Lag-komitéen vid afgifvandet af sitt förslag till Rättegångs-balk hade upptagit
ämnet till öfverläggning samt i motiverna till samma förslag derom yttrat
sig afstyrkande, och sedermera Lag-Beredningen, under erkännande af vigten
af de utaf komitéen anförda motiver, likväl, i anseende till den benägenhet för saken,
som flerstädes visat sig, utan att bestämdt föreslå inrättandet af formliga
förliknings-komitéer, framlagt förslag till bestämmelser i afsigt att befordra bildandet
af anstalter, verkande i samma rigtning som dessa. I sådant hänseende
hade Beredningen, i 31 Kap. af dess förslag till rättegångsordning i tvistemål,
intagit några stadganden, af innehåll hufvudsakligen: att socken eller
stad skulle ega välja goda män, en eller flera, att gå parter tillhanda med bemedling
af förlikningar, dä de derom anlitades: att om part, efter det i saken

7

i

Lag-UtsTcottets Utlåtande N:o 56.

vore stämdt, men innan den för Katta kommit ville söka förlikning, han borde
låta kalla sin vederpart sig till mötes hos bemälda goda män: att dock ingen
skulle på sådan kallelse — den der utfärdades af en utaf goda männen —• vara
skyldig att göra längre resa än tre mil: samt att påföljden för underlåtenhet
att vid mötet sig inställa vore den, att man förlorade rättigheten till ersättning
för rättegångskostnad i första instansen.

Nu har i eu inom Andra Kammaren af Herr A. W. Wigardt väckt
motion (N:o 40), som till Lag-Utskottets behandling öfverlemnats, det förslag blifvit,
framstäldt, att Riksdagen måtte “för sin del besluta att till Kongl. Maj:t
aflåta eu underdånig skrifvelse derom, att i hvarje kommun förliknings-komitéer
måtte inrättas, och att civilmål vid domstolarna först då finge förekomma, sedan
deras behandling vid sådana komitéer fruktlöst aflupit.“

Motionären har således gått vida längre än Lag-Beredningen, enligt hvars
mening det skulle få ankomma på en part sjelf, huruvida han ville söka förlikningsmannens
bemedling eller icke; och motionärens förslag innebär i sjelfva
verket skapandet af eu ny instans, enligt Utskottets omdöme ledande till alla
de olägenheter ett större antal sådana medför, men icke egande motsvarande
fördelar. I andra länder, der enligt regeln alla tvister utföras genom advokater,
torde dylika förlikningsdomstolar hafva medfört det gagn, man dermed åsyftat.
I vårt land åter, der, enligt bruk ej mindre än enligt andan i gällande
rättegångsordning, parterne merendels sjelfve utföra sin talan inför Rätta och
således personligen mötas derstädes, gifves, utan att förut tvinga dem till ett
möte annorstädes, det lämpligaste tillfälle att dem emellan åvägabringa förlikning
under bemedling af personer, som, med tillräcklig insigt att kunna bedöma
sjelfva rättsfrågan, och skyldighet att noga undersöka de faktiska omständigheterna,
ingifva förtroende, att ej någondera partens verkliga rätt åsidosättes.
Vår nu gällande lag har också, i 20 Kap. Rättegångs-balken, ålagt domaren
att söka förmå parterna till förlikning och åt denne ansvarige embetsman
lemnat tillsyn dels derå, att icke tredje mans rätt genom förlikningen förnärmas,
dels derå, att förlikningen ingås på ett sätt, som icke lemna)* rum för
tvekan om begge parternes frivilliga samtycke till föreningen, eller om hvad
som blifvit samtyckt eller icke. Då sålunda är åt domaren anförtrodt att, så
långt det efter hans urskiljning är med billighet förenligt, öfvertala en part att
ingå på de vilkor, motparten kan erbjuda, synes det allmänna, i hvars intresse
det icke kan ligga att på bekostnad af rättvisan förmå en part att afstå från
fullföljandet af sin talan, vare sig såsom kärande eller svarande, hafva uti nu
gällande bestämmelser bättre garanti, att den foglige partens fördel icke åsidosättes
och den trätolystne icke uppmuntras, än om, utan afseende derå, huruvida
i en kommun fullt lämpliga förlikningsman finnas eller icke, det öfverallt
vore regel, att en tvist måste underställas kommunens förliknings-komité, hvars

8

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 57.

uppgift mången gång måhända blefve att, utan hänsyn till lagskipningens högsta
ändamål, att göra lag och rätt gällande medborgare emellan, kunna uppvisa
en hög siffra å antalet förlikta mål, der det gällt mera att öfvertala än att
öfvertyga.

Det är på dessa skäl samt med hänvisande till hvad i ämnet vid flera
föregående tillfällen, och sednast af nästlidne Riksdags Lag utskott, blifvit yttradt,
Utskottet anser sig böra

afstyrka bifall till ifrågavarande motion.

Stockholm den 19 Februari 1867.

På Utskottets vägnar:

Eric Sparre.

M:o 57.

Ank. till Riksd. Kansli d. 22 Mars 1867, kl. 5 e. ro.

Lag-TJtskottets Utlåtande, i anledning af väckt motion omförändrad
lydelse af vittneseden.

Det formulär för vittneseden, som i 17 Kap. 16 § Rättegångs-balken är
faststäldt, lyder sålunda: “Jag N. N. lofvar och svär, vid Gud och hans he liga

Evangelium, att jag i denna sak skall vittna och gifva tillkänna allt, hvad
mig frågadt varder, och jag vet händt och sannt vara, så att jag, hvarken för
vänskap, skyldskap, svågerskap, gåfvor och skänker, räddhåga, hat eller afund,
nytta eller skada, eller hvad det vara må, skall något dölja och förtiga, som
till sakens och sanningens upplysning lända kan; utan allt det mig derom ve terligt -