Lag-Utskottets Utlåtande K:o It (Utlåtande 1868:LU17 Lagutskottet)

Lag-Utskottets Utlåtande K:o It.

wto i*.

Ank. till Rikscl. Kansli d. 20 Mars 1868, kl. 5 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändringar i Konkurslagen.

Genom särskilda remisser bär Andra Kammaren infordrat Lag-Utskottets Utlåtande
öfver de motioner, åsyftande åtskilliga ändringar i Konkurslagen af den 18
September 1862, hvilka blifvit väckta af Herrar J. Jonasson från Calmar län (motionen
N:o 118), L. J. Hierta (motionen N:o 62), J. Lindström (motionen N:o 254)

och J. E. Johansson (motionen N:o 202).

Af dessa motioner torde Herr J. Jonassons i främsta rummet påkalla uppmärksamhet,
emedan den angår eu af grundvalarne för ifrågavarande lagstiftning.
Det är bekant, hurusom den nya Konkurslagen var föregången af en lika allmän
som rättvis klagan öfver den ytterst långsamma förvaltningen och utredningen af konkursmassor,
äfvensom öfver svårigheten att förmå försumlige gode män och syssloman
att fullgöra sina skyldigheter. Såsom ett korrektiv i detta hänseende och for att förekomma
den osäkerhet och de förluster, som egennyttiga och egenmäktiga åtgärder
af gode män och syssloman kunde tillskynda borgenärer, blef genom nämnda lag
införd en institution, hvartill mönstret hemtades från de nyare konkurslagarne i
främmande länder, nemligen: Rättens ombudsman. Denne af rätten eller domaren
förordnade ombudsman, hvilken sjelf icke lägger hand vid förvaltningen eller har
någon uppbörd för borgenärernes räkning sig anförtrodd, åligger att noga vaka öfver
förvaltningens lagliga gång och att, om gode männen eller sysslomannen beträdas
med försummelse eller motvillighet, sådant anmäla hos rätten, som då bor tillhålla
dem att sina åligganden fullgöra, eller, efter omständigheterna, genast skilja
dem från förvaltningen. Då en borgenär tillförene, för att göra sin rätt gällande
mot tredskande utredningsmän, nödgades underkasta sig olägenheterna af en tidsödande
och kostsam rättegång, erfordras nu blott eu anmälan hos ombudsmannen,
hvars pligt det är att bereda den rättelse, hvartill eu sådan anmälan föranleder.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 17.

Dessutom tillkommer det honom att leda flera af borgenärernes vigtigare öfverläggningar
samt att meddela beslut i åtskilliga förvaltningsfrågor, likväl utan förnärmande
af den beslutanderätt, som bör borgenärerne allena tillkomma, äfvensom
att i samråd med sysslomannen upprätta utdelningsförslag. Denna institution är
således ett ganska vigtigt moment i vår nya Konkurslag, och flera af denna lags
stadgande!! äro derpå grundade. Motionären bar i afseende å densamma anmärkt,
att, enär rättens ombudsman åtnjöte en tredjedel af förvaltningsarfvodet, följden
blefve den, att arfvodet bestämdes proportionsvis högre. Härtill komme att häradsrätten
“alltid" förordnade till ombudsman någon person från närmaste stad, då konkursmassan
tillika betungades med dryga kostnader för ombudsmannens resor. Efter
motionärens förmenande kunde befattningen så mycket heldre indragas, som det
läge i borgenärernes eget intresse att välja ärlige och förståndige gode män och
syssloman, hvilka utan tillhjelp af ombudsmannen kunde på ett i alla afseende tillfredsställande
sätt fullgöra sina skyldigheter. Motionären föreslår fördenskull att
Riksdagen ville för sin del besluta, “att rättens ombudsman indrages, och att alla
de uppdrag, ^Konkurslagen föreskrifver för rättens ombudsman, måtte förflyttas på
gode män och sysslomän, eller på den borgenärerne sjelfve utse".

De till stöd för detta förslag anförda skäl falla dock undan vid en närmare
granskning deraf. Motionäréns uppgift att domstolarne på landet alltid
skulle till ombudsmän utse personer från närmaste stad öfverensstämmer icke med''
verkliga förhållandet. Tvärtom nämnes dertill i allmänhet någon inom tingslaget
boende. I hvad fall som helst träffar anmärkningen rörande de dryga resekostnaderna
icke lagstiftningen, enär denna, utan att tillerkänna ombudsmannen några
skjutspenningar, vare sig att han bor i stad eller på landet, endast tillägger honom
en tredjedel af förvaltningsarfvodet. Beloppet af detta arfvode, som i första hand
bestämmes af borgenärerne sjelfve, skulle sannolikt i de flesta fall icke undergå
någon minskning derför att, såsom motionären föreslagit, ombudsmannens göromål
öfverflyttades på gode männen och sysslomannen, hvilka med en ökad verksamhet
hade grundadt anspråk på ökadt arfvode. Någon synnerlig ekonomisk vinst vore
således icke af den föreslagna indragningen att förvänta; men äfven om någon besparing
i afseende på arfvodesbeloppet derigenom kunde göras, blefve den likväl
alltför ringa för att kunna motsvara det gagn, som ifrågavarande institution obestridligen
medför. Då motionären yrkar öfverflyttande af ombudsmannens funktioner
på gode männen och sysslomannen, synes han hafva förbisett, att ombudsmannens
förnämsta pligt just är att hafva tillsyn öfver gode männens och sysslomännens förvaltning,
hvilket, på sätt Utskottet redan antydt, erfarenheten visat vara högst behöfligt.

Utskottet får alltså vördsamt hemställa,

Do att Ilerr J. Jonassons omförmälda framställning må lemnas utan
afseende.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 17.

Herr Hiertas motion innefattar åtskilliga framställningar, hvilka afse det s. k.
tvångs-ackordet. Den ringa aekordsprocent, som i konkurser vanligen erbjudes,
utvisade nemligen, att konkursen i allmänhet icke började i rätt tid, eller så snart
gäldenären kommit på obestånd. Såsom ett kraftigt medel till rättelse härutinnan
och att förekomma det allmänt öfverklagade missbruket, att gäldenären kort före
konkursen använde sina bästa tillgångar till betäckande af sina vänners fordringar,
borde, enligt motionärens tanke, föreskrift i Konkurslagen meddelas, att ackord,
understigande vissa procent, icke finge af domstolen fastställas. I fråga om tvångsackordets
genomdrifvande vore gällande lagstiftning otillfredsställande, enär den
lemnade rum för hvarjehanda missbruk. Sålunda inträffade, än att innehafvare af
hypothek eller lös pant, till inlösen hvaraf gode männen eller sysslomannen saknade
erforderliga medel, genast efter konkursens början läto å auktion försälja hypotheken
och sjelfve inropade dem till underpris, för att sedermera, då fråga blef om
ackord, för återstående fordringsbeloppet, ehuru detta i sjelfva verket blifvit genom
hypothekens högre värde till fullo guldet, föra talan till genomdrifvande af ett för
gäldenären förmånligt ackord, — än att pantinnehafvare i hemligt förstånd med
gäldenären för enahanda ändamål underläte att i sin bevakning yrka förmånsrätt,
— än att en fordringsegare, som på grund af inteckning eller pant yrkat förmånsrätt
för bevakad fordran, återkallade sådant yrkande och medverkade till ackordets
genomförande, ehuru han derefter med gäldenärens begifvande hade säkerheten
för sin fordran i behåll. När ett för en del borgenärer oförmånligt ackord
sålunda kommit till stånd, borde väl borgenärerne vara tryggade att i behörig
tid utfå ackordsprocenten, men någon garanti derför funnes icke i Konkurslagen
stadgad. För öfrigt borde eu gäldenär, som erhållit ackord, genom något moraliskt
band förpligtas att framdeles, i mån af förbättrade vilkor, godtgöra fulla beloppet
af sin. skuld, emedan ackordet eljest lätteligen kunde af en falsk föreställning
ställas i jemnbredd med ett lofligt förvärfsmedel, eller betraktas såsom ett
verksamt sätt att upphjelpa dåliga affärer. Herr Hierta föreslår derför, “att gällande
stadganden uti Konkurslagen må, i fråga om ackord och dermed gemenskap
egande ämnen, i så måtto förändras:

l:o att tvångsackord, understigande 50 procent, icke må af rätten fastställas;

2:o att innehafvare af hypothek eller lös pant icke må vara berättigad att,
innan frågan om ackords antagande blifvit afgjord, besörja om pantens försäljande
å offentlig auktion;

3:o att borgenär, som innehar hypothek eller pant, men likväl icke yrkat
förmånsrätt för bevakad fordran, ej må ega deltaga uti omröstningen i fråga om
ackord, innan panten eller hypotheket blifvit till konkursmassän återstäldt;

4:o att borgenär, som på grund af inteckning eller pant yrkat förmånsrätt
för bevakad fordran, men före eller vid ackordsfrågans behandling detta yrkande

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 17.

återkallar, likväl icke må ega deltaga i omröstningen om ackordet, innan inteckningen
blifvit behörigen dödad eller panten till konkurmassau återställd;

5:o att, innan ackord af rätten fastställes, gäldenär må vara pligtig, der
någon borgenär det äskar, att med ed vita och betyga, att vid ackordsaftalet han
hvarken sjelf eller genom annan gynnat någon borgenär framför de öfrige, utan så
blifvit tingadt och öfverenskommet, som ackordsaftalet innehåller;

6.0 att, då ackord blifvit af rätten faststäldt, men af borgenärerne godkänd
säkerhet derför icke ställes, konkursboet må förblifva under sysslomännens vård intilldess
ackordet blifver till alla delar fullgjordt; och

7:o att gäldenär, som erhållit tvängsackord, icke må kunna väljas till uppdrag,
som innefatta allmänt förtroende, förr än han visat sig hafva till fullo godtgjoit
sina samtlige borgenärer, eller med dem träffat aftal, hvarigenom de erkänt
sig hafva blifvit nöjaktigt godtgjorde"; öfverlemnande motionären åt Utskottet att,
med iakttagande af andemeningen i förslaget, göra de modifikationer deri, som af
omständigheterna kunde påkallas.

Utskottet, som nu går att yttra sig öfver dessa punkter i den ordning de
blifvit framställda, har funnit lämpligt, att dervid tillika behandla de delar af Herr
Lindströms motion, hvilka med Herr Hiertas i ett eller annat stycke sammanfalla.

Då lagen medgifvit tvängsackord, har sådant skett lika väl i borgenärernes
som i gäldenärens intresse. Det hvilar i förra afseendet ytterst på den princip,
att i det tvungna bolag, som uppstår i följd af konkurs, lika litet sqm i eu annan
bolagsförening, minoriteten må kunna förhindra majoriteten att i bolagets gemensamma
intresse fatta beslut. Det har derföre ansetts billigt att en viss pluralitet
af borgenärerne må ega magt att med gäldenären träffa ackordsuppgörelse, bindande
för dem alla. Genom en dylik uppgörelse, hvilken, för att kunna af domstolen
fastställas, ej får lända borgenärerne till skada, blir gäldenären i tillfälle att
fortsätta en nyttig verksamhet, och dermed främjas äfven det allmännas intresse,
som i större eller mindre mån har gagn deraf att en sådan verksamhet icke afbrytes
eller omöjliggöres. Att i lagen uppställa hinder för träffande af ett sådant
ackord, äfven i de fall der borgenärerne skulle finna det med sin fördel öfverensstämmande,
vore att illa se dem till godo. Lika vanskligt som det skulle vara att
på förhand bestämma, att en gäldenär borde anses och straffas såsom oredlig eller
vårdslös, då hans tillgångar icke lemnade vissa, till siffran angifna, procent i utdelning,
. lika olämpligt vore det således att, såsom Herr Hierta i första punkten
föreslagit, stadga förbud för domstolen att fastställa ackord, understigande 50 procent.
I den ena konkursen kan nemligen ett ackordsanbud å 40 procent vara
vida antagligare än ett å 80 procent i den andra. En gäldenär, som genom oförväntade
töi luster, dem han icke sjelf förvållat, på en gång förlorar hela sin förmögenhet,
kan möjligen med anhöriges och vänners biträde erbjuda ett ackord uppgående
t. ex. till 25 procent. Icke vore det för borgenärerne förmånligt, om la -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o It.

gen lade hinder för dem att komma i åtnjutande af denna liqvid i stället för ett
tilläfventyrs illusoriskt hopp om full godtgörelse i eu obestämd framtid. Ej heller
vore det billigt att beröfva en sådan gäldenär en förmån, som tillkommer den mindre
olycklige. Det bör fördenskull öfverlemnas åt borgenärerne sjelfve, jemte domstolen,
att i hvarje särskildt fall, med afseende å för handen varande omständigheter,
pröfva huruvida ett framlagdt ackordsförslag må antagas. Den af motionären
föreslagna bestämmelsen, i och för sig godtycklig hvarhelst strecket än uppdrages,
skulle dessutom efter all sannolikhet icke blifva särdeles verksam för ernående
af åsyftade ändamålet — konkursens öppnande i rätt tid. Antalet af de konkurser,
hvilka genom ackord afslutas, är nemligen jemförelsevis ringa. Enligt Herr
Justitie-statsministerns embetsberättelse för 1865 hafva af 3,896 vid häradsrätterna
anhängiggjorda konkurs- och urarfvamål endast 103, och af de vid rådhusrätterna
anhängiggjorda 1,864 sådana mål endast 122 blifvit genom faststäldt ackoid afslutade;
och af uppgifterna för 1866 års berättelse, hvilka dock äro ofullständiga i
afseende på en domsaga och eu stad, inhemtas, att af 4,465 dylika mål vid häradsrätterna
blott 87, och af 2,260 vid rådhusrätterna, blott 143 blifvit under året
ackordsvis afslutade. Om nu, såsom motionären! angifvit, missbruk af tvångsackoidet
egt rum, synes dock således åtminstone antalet af sådana missbruk icke hafva
förekommit till den betydenhet, att det kan anses oroväckande.

Utskottet får på dessa skäl hemställa,

2:o att Herr Hiertas motion i denna del ej må vinna vidare
afseende.

Enligt 54 § i Konkurslagen må borgenär, som har lös egendom i pant eller
eljest under panträtt i handom, eller för hvars fordran lös egendom blifvit utmätt
inom den tid och på det sätt, att förmånsrätt i den egendom för samma
fordran uppkommit, sjelf besörja om försäljning af den pant eller egendom å offentlig
auktion, der ej gode männen eller sysslomannen vilja den lösa, med skyldighet
dock för borgenären att låta gode männen eller sysslomännen förut veta, när försäljningen
skall ske, samt att visa för dem reda för hvad som influtit. I andra
punkten af sin motion har Herr Hierta yrkat, att eu sådan realisation cj måtte få
ega rum förr än frågan om ackords antagande blifvit afgjord; åsyftande motionären
dermed att förekomma ofvan anmärkta missbruk i afseende på försäljningen.

Lagstiftaren bör visserligen låta sig angeläget vara, att söka förebygga
missbruk, hvarigenom lagen kan kringgås; men dervid bör han sorgfälligt tillse, att
de stadganden, som för sådant ändamål meddelas, icke innebära förnärmelse af någons
rätt. I och för sig är pantens försäljning lika berättigad före som efter
ackordsfrågans afgörande, helst egaren eller dennes rättsinnehafvare, konkursmassan,
har tillfälle lika mycket i det ena som i det andra fallet att vid auktionen
bevaka sin rätt och hålla panten uppe i dess verkliga värde. Eu skyndsam
försäljning kan ock någon gång vara af nödvändigheten påkallad, till undvikande

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 17.

af skada och förlust för så väl egaren som innehafvare!) af panten. För att så
mycket som möjligt komma rättvisan nära i afseende på rättigheten att deltaga i
öfverläggningar och beslut angående ackordsförslag, vore det till och med ömkligt,
om pantens försäljning alltid kunde föregå.

Ehuru Utskottet således anser sig icke kunna biträda förslaget i hela dess
utsträckning, torde detsamma dock böra föranleda till afhjelpande af en brist i
Konkurslagens åberopade 54 §. Det är nemligen af vigt, att underrättelse om pantens
eller den utmätta egendomens försäljning meddelas gode männen eller sysslomännen
så tidigt, att desse må kunna före auktionen sammankalla borgenärerne
och inhemta deras föreskrift i fråga om pantens eller egendomens inropande för
konkursmassans räkning; och som berörda § i detta afseende endast föreskrifver,
att gode männen eller sysslomännen böra förut underrättas, när försäljningen skall
ske, får Utskottet, i anledning af förevarande punkt i herr Hiertas motion, vördsamt
tillstyrka,

3:o att Riksdagen ville för sin del besluta en författning, hvarigenom
förordnas, att 54 § i Konkurslagen skall erhålla följande
förändrade lydelse:

“Har borgenär lös egendom i pant eller eljest under panträtt
i handom, eller har för hans fordran lös egendom blifvit
utmätt inom den tid och på det sätt att, enligt hvad särskildt
är stadgadt, förmånsrätt i den egendom för samma fordran
uppkommit; ege borgenären sjelf besörja, att den pant eller
egendom å offentlig auktion såld varder, der ej gode männen
eller sysslomännen vilja den lösa: läte dock desse minst m månad
förut veta, när försäljningen skall ske, och vise för dem
reda för hvad som influtit. Vill ej borgenären om försäljningen
föranstalta, som nu sagdt är; ege sysslomännen derom besörja.
“

Med 3:dje och 4:de punkterna i sin motion åsyftar Herr Hierta ändring i
98 § Konkurslagen, som är af denna lydelse:

”1 öfverläggning och beslut angående ackordsförslag må ej de borgenärer taga
del, hvilka förmånsrätt för sina bevakade fordringar yrkat, utan i den, mån de det
yrkande återkalla. Annan borgenär må i röstningen deltaga, ändå att hans fordran
bestridd är“.

Här utgår motionären från den i motiveringen uttalade förutsättning, att
en innehafvare af pant eller inteckning, som antingen alldeles icke yrkat förmånsrätt
för sin bevakade fordran, eller ock före eller vid ackordsfrågans behandling
återkallat sådant yrkande, skulle, i händelse ackordet ej komrne till stånd, kunna
realisera hypotheket, och i qvittningsväg behålla medlen såsom liqvid för sin fordran.
Utskottet kan icke dela en sådan uppfattning. Ty äfven om det skulle

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 17.

vara tvifvel underkastadt, huruvida icke underlåtenhet att vid bevakningen yrka förmånsrätt
under alla förhållanden medför förlust al förmånsrätten i konkursen, är
det dock påtagligt, att en pant- eller inteckningshafvare, som antingen genom sådan
underlåtenhet eller genom återkallelse af framstäldt förmånsrättsyrkande bereder
sig rättighet att deltaga i beslutet angående ackordsförslaget och den rättighet
begagnar, derigenom mister sin pant- och förmånsrätt, så att han, derest ackordet
icke kommer till stånd, har ovilkorlig skyldighet att till konkursmassan återställa
hypotheket eller gälda dess värde, utan vidsträcktare rätt till qvittning för sin bevakade
fordran, än som motsvarar den på samma fordran, såsom oprioriterad, belöpande,
till betalning förfallna dividend. Omförmälda förutsättning, hvarpå motionärens
yrkande i 3:dje och 4;de punkterna är bygdt, bortfaller således såsom origtig.
Borgenären, som afsagd sig förmånsrätten och deltagit i beslutet om ackordet,
eger icke lagligen någon större pant- eller intecknings- eller betalningsrätt, än om
han redan före ackordsfrågans behandling återställt panten eller dödat inteckningen.
Dessa af motionären föreslagna säkerhetsmått äro således icke egnade att
medföra någon ökad trygghet mot ifrågavarande missbruk. Det bör icke heller förbises,
att en föreskrift för borgenären att, innan han deltager i omröstningen om
ackordet, låta döda inteckningen och till konkursmassan återställa den lösa panten,
kunde i tillämpningen möta praktiska svårigheter, t. ex. i det fall, att tiden ej
medgåfve inteckningens dödande före ackordsfrågans behandling, eller att borgenären
ville endast till någon del återkalla sitt påstående om förmånsrätt i den lösa
panten. När borgenären är med gäldenären i hemligt förstånd, löper den förre
naturligtvis, så vida gäldenären blir honom trogen, ej någon risk, för den händelse
att ackordet genomdrifves, vare sig att hypotheket blifvit till konkursmassan aflemnadt
eller icke, enär gäldenären efter ackordets afsilande blir i tillfälle att till
borgenären återställa hypotheket. För öfrigt må här erinras, att korrektivet för
det svikliga och bedrägliga förfarandet, som motionären i sin motivering framhållit,
torde vara att söka i Strafflagen.

Utskottet finner sig alltså föranlåtet hemställa:

4:o att Herr Hiertas motion icke heller i dessa punkter må till
någon Riksdagens vidare åtgärd föranleda.

I afseende på samma 98 § i Konkurslagen har Herr Lindström föreslagit,
att deri måtte inflyta den bestämmelse, att en återkallelse af yrkad förmånsrätt för
bevakad fordran, borde, för att bereda borgenären talan i fråga om ackordsförslaget,
göras inför konkur sdomstolen sednast å inställelsedagen; varande detta förslag
föranledt af den erfarenhet att borgenär, som bevakat fordran med förmånsrätt i
hemligt förstånd med gäldenären och i akt och mening att efter ackordets antagande
sin säkerhet återtaga, vid sammanträdet inför Rättens ombudsman afsagt sig
förmånsrätten, för att såsom oprioriterad borgenär deltaga i omröstningen angående
ackordsförslaget.

iMg-lJtskottfts Utlåtande N:o 17,

Då Konkurslagen i 69 § stadgar såsom regal, att borgenär skall å inställelse-,
dagen uppgifva och bevaka sin fordran med den rätt han påstår, synes det icke
lämpligt att meddela en föreskrift, hvarigenom borgenären ålägga att redan vid
samma tillfälle ovilkorligen bestämma sig, om han vill återkalla sitt påstående om
förmånsrätt, för att få deltaga i ackordsfrågans afgörande. Det kan för honom
vara angeläget, innan han sitt beslut fattar, att taga närmare kännedom om innehållet
af de till konkurssaken hörande handlingar, hvilkas vidlyftighet mången gång
torde fordra längre granskningstid, än som på inställelsedagen är att disponera.
Tillräckligt rådrum för en sådan granskning bör honom icke betagas.

Utskottet hemställer derföre,

5:o om icke Herr Lindströms berörda förslag må Jemnas utan vidare
afseende.

Beträffande Herr Hiertas i 5 punkten framställda förslag, åsyftande skyldighet
för gäldenären att, der någon borgenär det äskar, edfästa ackordsaftalets rigtrghpt,
får Utskottet erinra, att edgång i allmänhet torde höra så sparsamt som
möjligt användas. Särdeles olämplig synes den nu ifrågasätta edgången vara i ett
sådant fall som det förevarande, då gäldenären redan eu gång besvurit rigtigheten af
sin stat. Om anledning är för handen, att någon borgenär blifvit vid ackordet
hemligen gynnad framför de öfriga, bfir .följden, enligt 104 § Konkurslagen, att
ackordet ej må af domstolen fastställas, i detta fäll vore den föreslagna edgången utan
allt ändamål. Saknas åter sådan anledning, då finnes ej något skal, hvarföre gäldenären
mera än hvarje borgenär skulle vara skyldig aflägga, ed i den syftning,
som förslaget afser.

Utskottet får alltså hemställa,

6.o att Herr Hiertas motion i denna de! må af Riksdagen ogillas.

_ Under det att Herr Ilierta i 6 punkten af sin motion föreslagit såsom tillägg
till 112 § Konkurslagen, att konkursboet måtte förblifva under sysslomannens
vård, intill dess ackordet blilvit till alla delar fullgjordt, så vida. icke af borgenärerne
godkänd säkerhet derför ställes, bär Herr Lindström yrkat-, dels att 104 §
mätte erhålla ett tillägg af denna lydelse: “Ackord må jemväl ej fastställas, utanatt
antaglig säkerhet för dess fullgörande blifvit ställd, derest icke lalla borgenärer,
som i konkursen bevakat fordran, medgifva detsammas fastställande utan sådan
säkerhet"; dels ock att i 112 § måtte inflyta det stadgande, att gäldenär, som
vunnit ackord, ej skulle ega att af gode männen eller sysslomannen erhålla redovisning
för den atträdda egendomens förvaltning, förrän han med borgenärernes
intyg styrkt, att han genom kontant liqvid eller förbindelsers aflemnande uppfyllt
de i äckprdsförsiaget antagna bestämmelser.

Hvad nu törst angår det af Herr Lindström föreslagna. tillägg till 104 §,
sä kunde val stadgandet i donna §, att ackord ej må fastställas, då det uppenharBih.
till Riksd. Prot. 18.6b..,, 7 Sand. JO lläft. : 3

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 17.

ligen länder till skada för borgenärerne, innefatta en anledning för domstolen att
vägra fastställelse, då tillräcklig garanti för fullgörande af de i ackordsaftalet å
gäldenärens sida utfästa vilkor saknas och anmärkning derom af någon borgenär
göres. En sådan domstolens pröfningsrätt torde dock, till förekommande af missförstånd
och tvekan, böra tydligare i lagen uttryckas och bestämmas, helst som antagas
måste, att det i allmänhet, eller då anmärkning i berörda hänseende icke af
någon sakegare göres, är öfverlemnadt åt borgenärerne sjelfva att utan vidare kontroll
å domstolens sida i ackordsaftalet betinga sig den säkerhet för vilkorens fullgörande,
som de anse nödig. Det är likväl icke någon ovilkorlig nödvändighet för
aftalets bestånd att säkerhet ställes. I det enskilda fallet kan ett på ådagalagd
redbarhet grundadt allmänt förtroende till gäldenärens person anses såsom tillräcklig
garanti.

Med föranledande af Herr Lindströms motion i denna de! får Utskottet
alltså hemställa,

7:o att Riksdagen måtte för sin del besluta ett tillägg till 104- §
Konkurslagen, så lydande:

“Bestrides ackordet på den grund, att säkerhet ej finnes
för dess fullgörande, pröfve Rätten, efter omständigheterna, huruvida
fastställelse på sådan grund vägras må“.

Vidkommande åter Herrar Hiertas och Lindströms förenämnda framställningar
rörande 112 §, får Utskottet fästa uppmärksamhet dervid, att då denna § innehåller
föreskrift för gode männen eller sysslomannen att, när den afträdda egendomen
till gäldenären återlemnas, tillika gifva honom redovisning för förvaltningen
deraf, så är dermed ingalunda sagdt, att, såsom åtminstone den sistnämnde af motionärerne
synes hafva antagit, egendomen ovilkorligen skall till gäldenären återställas
genast efter det ackordet blifvit faststäldt. Tiden för detta återlemnande är
nemligen helt och hållet beroende på ackordsaftalets innehåll. Det ankommer på
borgenärerne sjelfva att i afseende härå betinga de vilkor, som de finna antagliga;
och sedan ackordsaftalet blifvit faststäldt, länder detsamma naturligtvis vederbörande
kontrahenter och sysslomannen till behörig efterrättelse.

På grund häraf får Utskottet hemställa,

8:o att Herr Hiertas och flerr Lindströms berörda framställningar rörande
112 § Konkurslagen må lemnas utan vidare afseende.

Dä eu gäldenär, efter erhållet ackord, icke har någon juridisk skyldighet
att framdeles godtgöra sina borgenärer den eftergift å skuldbeloppet, som genom
ackordsaftalet blifvit honom beviljad, så är det icke följdrigtigt att ändock, på sätt
Herr Hierta i 7 punkten föreslagit, beröfva honom vissa medborgerliga rättigheter,
för att såmedelst tvinga honom till eu sådan godtgörelse. Obehöfligt i afseende på
den rättänkande gäldenären, hvars egen pligtkänsla manar honom att betala äfven
hvad som ackordsvis eftergifvits och åt hvilken, äfven om han icke varit i stånd

Lag-Utskottet* Utlåtande N:o 17.

dertill, samhället likväl kunde vilja lemna ett förtroende, blefve det ifrågaställda
tvångsmedlet vanmägtigt emot den pligtförgäten, hvilken ett sådant förtroende sannolikt
mindre ofta skulle komma till de! och som torde vara mindre känslig för ett
moraliskt band.

Utskottet hemställer derföre,

9:o att Herr Hiertas motion i denna del icke må till någon vidare
åtgärd föranleda.

1 afseende på de i Konkurslagens 71 och 95 §§ förekommande stadgande!»
angående tid och ort för anmärkningars afgifvande och besvarande samt för sammankomster
inför Rättens ombudsman, har Herr Lindström föreslagit, att kungörelse
derom måtte genom föranstaltande af Rättens ordförande i allmänna tidningarne
införas.

Sedan en fordringsegare i konkurssak blifvit dels genom kungörelse i tidningarna
och dels genom särskild! kallelsebref underrättad om inställelsedagen, torde
det med skäl kunna fordras, att han sjelf eller genom ombud gör sig underrättad
om hvad som då i rätregången förekommer, utan att domaren behöfver derom utfärda
någon kungörelse i tidningarne; och som dessutom, i anseende till långsam
postgång, det blefve svårt, om icke omöjligt, för åtskillige domare att i behörig
tid få i tidningarne införd kungörelse om tiden och stället för anmärkningarnes
afgifvande, får Utskottet hemställa,

10:o att Herr Lindströms motion i denna del må lemnas utan
vidare afseende.

Med anmärkning att pröfning af ackordsförslag ofta blefve vid domstolarne
å landet uppskjuten äuda till ses månader, har Herr Lindström föreslagit, att 102
§ Konkurslagen måtte erhålla det tillägg, att ärendet borde vid Rätten förekomma
inom eu månad efter ackordsförsiagets ingifvande. Men då berörda § stadgar, att
Rätten eller domaren bör genast efter det förslaget inkommit utsätta dag, då ärendet
skall vid Rätten förekomma, samt obehörigt dröjsmål å Rättens eller domarens
sida torde böra beifras till rättelse på annan väg än den af motionären nu föreslagna,
finner Utskottet sig föranlåtet hemställa,

ll:o att Herr Lindströms motion äfven i denna del må lemnas utan
vidare afseende.

Herr J. E. Johansson har i sin motion anmärkt, att 80 § i Konkurslagen
visserligen innehölle, att de borgenärer, hvilka först efter inställelsedagen anmält
sina fordringar, borde, då deras fordringsanspråk behandlades vid ett och samma
förhör, gemensamt gälda de i nämnda § omförmälda kostnader: men då någon
grund för dessa kostnaders fördelning icke funnes bestämdt angifven, hade det inträffat,
att på en del ställen fördelningen skett efter hufvudtalet, då deremot på
andra ställen fordringarnes belopp lagts till grund derför; och har motionären fördenskull
föreslagit, “att Riksdagen behagade för sin del besluta om ett sådant tillägg

jMff-rUtskoUe.ts IJtlåUwd* . N:ovJ7■

till berörda §. hvaruti föreskrifva, att kostnaden för förhör, inställelse och kallelse
af efterbevakade fordringar i konkurs må fördelas i förhållande till de bevakade

beloppens storlek," . T, ■■<-« U-, di,i mnmo}! dunig ello _ etbnim i di t

Då någon annan grund icke finnes stadgad, är det fullkomligt klart, att
ifrågavarande kostnader skola utgå efter hufvudtalet. Så är ock förhållandet i
hvarjehanda andra, härmed jemförliga mål och ärendeu, såsom då urtima ting påkallas
för behandling af två eller flera inteckningsärerulpn, då flera utmätningar
förrättas på eu gång o, s. v. Något giltigt skäl till sådan förändring af ifrågavarande
^stadgande, som motionären föreslagit, förefinnes ej. , ,4lf)t

Utskottet får alltså hemställa,

12:o att detta förslag ej må vinna bifall. :0;: , , : ,

Stockholm den 20 Mars 1868.

På Utskottets vägnar:
Eric Sparre.

fina

},>i>
1110
i i > l ikt

Reservation =

af Herr Balter Sven Ersson: ■‘Om ock Lag-Utskottet haft någon anledning
till den i sista punkten af förevarande Utlåtande uttalade mening, att då i 80 §
Konkurslagen någon annan grund för fördelning af deri omförmälda kostnader ické
finnes stadgad, det skulle vara “fullkomligt klart"/ätt ifrågavarande kostnader skola
utgå efter hufvudtalet, så torde likväl lika stor anledning förefinnas till en motsatt
mening: att då omförmälda § icke stadgar annan grund för dessa kostnaders fördelning,
sådana höra utgå i förhållande till beloppet af de bevakade fordringarne.
Såsom stöd för sin åsigt bar väl Utskottet anfört, att fördelningen af kostnaderna
sker efter hufvudtalet i åtskilliga andra mål och ärenden, såsom då flera utmätningar
förrättas på en gång, men dervid torde få erinras, att Kongl. Förordningen
den 30 November 1855 i dess andra punkt tydligen bestämmer, att utmätningskostnader
böra fördelas “lika emellan de förrättningar som på samma dag försiggått".
En sådan klarhet saknar Konkurslagens 80 § och i följd deraf äfven uppfattas och
tillämpas olika. Vid sådant förhållande och dä borgehärerne måste efter deras
fordringsbelopp vidkännas alla andra genom konkurs förorsakade kostnader, anser
jag motionärens framställning icke vara obefogad och tror, att om ock dess sylte
icke vinner Riksdagens bifall, den åtminstone borde föranleda den ifrågavarande
lagbestämmelsens bringande till mera tydlighet, så att deruti icke lemnades rum för
möjligheten af olika tolkning och tillämpning."

Herr Bergström, bär begärt att få antecknadt, det han i ärendets behandling
hos Utskottet ej deltagit. " /''.....

-soi. inxBmr '' ,r - • ............ ■■■ !i'''' ■■

STOCKHOLM, tryckt hos A, L. Norman, 1868.

nöt

jyiifnö