Lag-Utskottets Utlåtande iV.-o 61 (Utlåtande 1867:LU61 Lagutskottet)

Lag-Utskottets Utlåtande iV.-o 61.

K:o m.

Ank. till Riksd. Kansli d. 3 April 1867, kl. 6 e. m.

Lag- Utskottets Utlåtande, i anledning af väckt förslag, att i
fråga om förlast af medborgerligt förtroende nya
strafflagen måtte vinna tillämpning å dem, som, innan
samma lag gällande blef, dömts för vanf reglande brott.

Uti en till Andra Kammaren inlemnad motion (N:o 63) har Herr J.
Otterström hemställt: “att den som före nya strafflagens tillämpning blifvit dömd
för brott, som medfört vanfrejd, må, på egen anmälan och efter pröfning af den
domstol, som den vanfrejdade sist dömt, förklaras berättigad att medborgerligt
förtroende åtnjuta med hänsigt till brottets beskaffenhet och nya strafflagens
stadgande med afseende på tiden“; och har Kammaren häröfver infordrat LagUtskottets
yttrande.

Vid den pröfning af det väckta förslaget Utskottet till följd deraf bort
egna detsamma, finner Utskottet sig visserligen inskränkt till det omfång af
frågan, som utstakas dels genom bestämmelsen i 25 § Regeringsformen, att
Konungen ensam är förbehållet att åt dem som blifvit ärelöse dömde, i nådeväg
återgifva medborgerligt förtroende, dels genom 18 § i samma grundlag som
stadgar, att Konungens Högsta Domstol tillkommer att upptaga och afgöra alla
ansökningar, att Konungen må bryta dom åter som vunnit laga kraft — bestämmelser,
hvilkas ändrande det icke tillhör Lag-Utskottet att föreslå. Men hvad
Utskottet i anledning af motionen funnit sig böra yttra, torde dock ega lika

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 61.

giltighet jemväl i fråga om sådane brottslingar, på hvilka berörda grundlagsstadganden
äro tillämpliga.

I allmänhet är det för rättstillståndet af högsta vigt, att icke den helgd
rubbas, som sjelfva begreppet laga kraft har med sig. Att bevilja resning eller,
såsom det i 31 Kap. 1 § Rättegångs-balken heter, “bryta dom åter som vunnit
laga kraft, eller återställa laga tid, som försuten är“, har också efter Svensk
lag varit en magt, den Konungen allena egt utöfva, ehuru densamma numera
blifvit, med Konungens domsrätt, öfverlåten åt Högsta Domstolen. Såsom vilkor
för att få en laga kraftvunnen dom häfd erfordras dock i alla händelser,
att man “funnit nya skäl“, med hvilka det förra domslutet “höfvas kan“. Att
frångå denna grundsats finner Utskottet icke tillrådligt. Visserligen förekommer
i fråga om sådane personer, hvilka blifvit dömda för brott, de der enligt
äldre lag medförde vanfrejd för beständigt, men enligt nya strafflagen antingen
alls icke eller endast för viss tid medföra förlust af medborgerligt förtroende,
den behjertansvärda omständighet, att den mildring, en ny strafflag infört i den
äldre lagens bestämmelser, icke tillgodokommer dem, som blifvit efter den äldre
dömde. Men eu utväg till försonande af det obilliga häruti är gifven i utöfvandet
af Konungens benådningsrätt, hvilken väl icke förgäfves lärer i dylika
fall anlitas; och Utskottet har, efter noga öfvervägande af de omständigheter,
som med motionärens förslag äro förenade, funnit nämnda utväg vara icke allenast
den enda rätta utan måhända den enda, på hvilken ändamålet i sjelfva
verket kan ernås. Ty utom det att några allmängiltiga reglor, efter hvilka de
enligt den svårare brottmålslagen fallna straffdomarne skulle reduceras under
den mildare strafflagens bestämmelser, neppeligen torde kunna utfinnas, bör
med temmelig visshet kunna antagas, att, derest, såsom motionären föreslår,
någon slags förnyad undersökning inför domstol skulle ega rum angående ett
för längre tid sedan begånget brott, hvarom förut vore ransakadt och dömdt,
koiunie just de, för livilkas skull det vore angelägnast att kunna utverka amnesti,
nemligen de som återvändt till en hederlig vandel och hvilka måste antagas
vara ömtåliga för skammen att höra omtalas deras fordna förvillelser, att
afskräckas från en procedur, som skulle upplifva minnet af brott, dem en del
af de ännu lefvande glömt och de öfrige måhända aldrig afvetat. Dem åter,
som vore mindre ömtåliga för en sådan skam, de mera förhärdade, hvilka icke
öfvergifvit lastens bana och alltså icke gjort sig förtjente af någon rehabilitation,
ehuru de under en längre tid lyckats undgå att blifva lagligen förvunne om
vanfrejdande brott, dem skulle den föreslagna amnestilagen tillgodokomma, och det
utan alla vilkor.

Ser man vidare på den större eller mindre lätthet den ena eller andra
utvägen att söka rehabilitation medförer. så torde den, som redan nu erbjudes,
åtminstone i de flesta fall hafva företräde för den af motionären föreslagna.

Lag-Ut skottets Utlåtande N:o 61.

Merändels hafva de, som blifvit dömde för vanfrejdande brott, öfvergifvit den
ort, der brottet begicks; och i synnerhet hafva de, som beflitat sig att återvinna
sina medborgares aktning, af en lätt förklarlig drift uppsökt en annan vistelseort
der ändamålet lättare och skyndsammare kunnat vinnas. För dem möter
det mindre svårighet att i hufvudstaden genom ett ombud få en nådeansökning
till Kong!. Maj:t ingifven, än att, på sätt motionären föreslår, underkasta sig
en undersökning vid den domstol, som sist i saken dömt, denna må nu vara
underdomstolen i en aflägsen landsbygd — der det icke är lika lätt som i hufvudstaden
att erhålla ett lämpligt ombud, och dit en resa blefve kostsam —■
eller en af Hofrätterna i Jönköping eller Christianstad; hvaremot i de fall, då
antingen Svea Hofrätt eller Högsta Domstolen sist i saken dömt, det för den
sökande medför hvarken mer eller mindre kostnader och besvär att derstädes
begära den erforderliga åtgärden, än att söka Konungen i nådeväg, hvilken
sednare utväg också, efter hvad af Justitie-ombudsmannens till innevarande
riksdag afgifna embetsberättelse inhemtas, lärer flitigt anlitas. Af samma berättelse
framgår dock äfven, att den olägenhet, man kunde befara deraf, att
Högsta Domstolens och Stats-Rådets tid sålunda skulle blifva alltför mycket upptagna
af dylika nådeansökningar, är ringare än man föreställer sig, och i allt
fall icke kan vara af någon varaktighet, enär endast till en början dylika ansökningar
i någon anmärkningsvärd mängd tillströmma, och det ligger i sakens
natur, att antalet af de sökande måste allt mer och mer aftaga.

Då det således gifves ett medel att låta den nyare strafflagens mildare
bestämmelser uti ifrågavarande hänseende tillgodokomma dem, som träffats af
den äldres hårdhet, utan att bryta mot grundsatsen att bibehålla helgd åt laga
kraftvunna domar; och det i allmänhet icke kan undvikas, att lagars förändring
försätter de samhällsmedlemmar, som sedermera dömas, i andra villor, än som
vederforos dem, hvilka före förändringen träffades af lagen, anser Utskottet giltig
anledning saknas att understödja ifrågavarande förslag; utan hemställer,

att Herr Otterströms omförmälda motion icke må till vidare
åtgärd föranleda.

Stockholm den 8 Mars 1867.

På Utskottets vägnar Eric

Sparre.