Lag-Utskottets Utlåtande A:o Hl (Utlåtande 1867:LU81 Lagutskottet)

Lag-Utskottets Utlåtande A:o Hl,

N:O m.

Ank. till Rikt»d. Kansli d. 10 Maj 1867, kl. 1 e. m.,

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring af nu gällande, stadganden
i Utsöhiings- och Rättegångs-halJcarne angående verkställighet
af Konungens Befallningshafvandes och Underrätts
utslag.

Uti en hos Första Kammaren väckt och till Lag-Utskottet remitterad motion
(N:o 45) har Herr Carl Storkenfeldt förmält, hurusom nuvarande lagstiftning
i vissa fall lemnade personer, som icke ville eller icke kunde göra rätt för sig,
ett rikt fält för trakasserier, ej minst då deras fasta egendom skulle gå i betalning
för gäld, eller fråga vore om deras skiljande från besittning af sådan egendom.
Genom fullföljd af eu orättmätig talan i högre instans kunde nemligen eu
gäldenär uppehålla vederparten i sin rätt under flera år, oftast utan att denne
slutligen kunde få ersättning för sina förluster i och för sjelfva hufvudsaken än
mindre för rättegångskostnaden; och i vräkningsfrågor vore lagstiftningen särdeles
otillfredsställande, så att t. ex. en arrendator, som genom kroutraktsbrott förverkat
sin brukningsrätt och vore skyldig afflytta, eller eu person, som utan
tillstånd nedsatt sig och uppfört bostad på annans egor, men vägrade att afträda
egendomen eller från stället afflytta, genom fullföljd af talan emot beslut om
hans skiljande derifrån kunde under flera år hindra jordegaren att komma i besittning
af sin egendom, eller blifva den obehöriga personen qvitt; och en gäldenär,
hvars fasta egendom blifvit försåld på utmätningsauktion, som af gäldenären
öfverklagats, kunde på lika sätt hindra köparen att komma i besittning af egendomen,
oaktadt köparen genast efter auktionen måst betala köpeskillingen.

Med anledning häraf och under hänvisning till hvad nu är stadgadt i 3
Kap. 5 § och 5 Kap. 8 § Utsöknings-balken samt 26 Kap. 2 § och 30 Kap. 5 §
Rättegångs-balken, har motionären föreslagit, att Riksdagen, i ändamål att skydda
Bill. till Riksd. Prat. 1867. 7 Samt. 20 Käft. 1

2 Lag-Utskottets Utlåtande N:o 81.

såväl den ena som den andra parten i hans rätt, måtte för sin del besluta följande
stadgande:

“Hvem som vunnit hos Konungens Befallningshafvande eller Underrätt, skall
genast njuta verkställighet mot borgen, som af Konungens Befallningshafvande, Magistrat
eller kronofogden i orten godkännes“, med de förändringar i ofvan citerade
lagparagrafer, som af ett sådant stadgande betingades.

De lagbud, som i förevarande ämne nu gälla, äro hufvudsakligen följande:

2 Kap. 2 § Utsöknings-balken, sådan den lyder i Kongl. Förordningen den
29 November 1823, som medgifver, att i utsökningsmål, der uteblifven förklarande
tredskovis af Konungens Befallningshafvande ålägges betalningsskyldighet, men
egen att inom viss tid i Hofrätten söka återvinning, utmätning ej dess mindre må
för sig gå och godset sättas i taka händer, med rättighet för den fordrande att
det mot full borgen lyfta;

3 Kap. 4 § samma Balk, som stadgar, att, om den, som tappat, visar att
han “å högre ort klagat öfver domvilla eller annan felaktighet11, domen ändå skall
gå till fullbordan, dock så, att den, som vunnit, ställer borgen för det han efter
domen lyfta eller tillträda får; eller ock skall det sättas i qvarstad, der förbud
emot utmätningen ej kommer.

3 Kap. 5 § samma Balk, enligt dess lydelse i Kongl. Förordningen den 18
April 1849, innehållande, att den, som vunnit hos Underrätt, ändå att deremot
vädjadt blifvit, egen njuta utmätning, med skyldighet att ställa borgen för det han
om händer får eller låta godset sättas i qvarstad ; dock att det, som så utmätt är,
ej må skingras eller utan egarens vilja föryttras, förr än saken i Hofrätten afdömd
varder;

Kongl. Förordningen den 18 December 1823, som stadgar, att, derest gäldenär,
utan allt jäf eller invändning, hos Konungens Befallningshafvande skriftligen
eller muntligen erkänt skulden, eger den sökande, ehvad förklarande!! vill anföra
besvär eller icke, att genast å Konungens Befallningshafvandes utslag erhålla
utmätningsverkställighet och det utmätta godset lyfta emot af Konungens Befallningshafvande
godkänd borgen; hvarjemte genom Kongl. Förordningen den 23 Augusti
1851 är förordnadt, att, i likhet med hvad sålunda blifvit stadgadt, utmätning
å Konungens Befallningshafvandes utslag äfven i öfriga mål, utan hinder af
deremot anförda besvär, genast må följa, med rättighet för den sökande, att det
utmätta godset emot full borgen lyfta;

5 Kap. 8 § Utsöknings-balken, som tillåter, att den, hos hvilken hus, tomt,
jord eller vattenverk utmätes, men som ej häfver annat hus eller hemvist att tillgå,
må å landet sitta i husen qvar tre månader efter det utmätning skedd är, och
i staden till nästa fardag;

26 Kap. 2 § Kättegångs-balken, sådant detta lagrum lyder i Kongl. Förordningen
den 18 April 1849, innehållande, att Underrätts dom, deremot vädjadt

Lag-Utskottets Utlåtande N:o dl.

är. må gå i verkställighet efter tv som i 3 Kap. 5 § Utsökniugs-balken sägs, der
den soin vunnit det äskar, och valet ej derigenom onyttigt blefve.

30 Kap. 5 § sistnämnda Balk, lydande i Kong! Förordningen den 18 April
1849 sålunda:

“Den, som tappat i Hofrätt och vill Konungen deremot söka, gifve omant
ut hvad dömdt är, och sätte det hos Konungens Befallningshafvande eller i taka
händer. Är det, hvarom dömdt är, sådant, att ändringssökandet onyttigt blefve,
der dom fullgöras skulle; då gåuge den ej till fullbordan. Skola penningar efter
dom gäldas, och säger han, att han dem ej eger, ej eller silfver eller guld, styrke
det, der vederdeloman det äskar med ed hos Konungens Befallningshafvande
eller Domaren i orten, om det beqvämligare der ske kan; och hafve sedan lof,
men ej förr, att gifva andra lösören dertill upp, med laga värde derå. Finnas ej
de; gifve då upp gods och jord å landet, eller hus och tomt i staden, med Rättens
bevis om de för annan gäld häfta eller ej. Är tvifvelsmål, om den egendom
svarar emot det, som dömdt är, och kan den ej mätas, innan tid är inne, att
han saken hos Konungen fullfölja bör; sätte borgen till dess värdering derå ske
kan. Gitter han ej någotdera, som nu sagdt är: sätte för hvad dömdt är full
borgen. Kan han ej eller det, ställe då borgen för sig sjelf, eller träde i fängelse
till sakens slut. År i ett utslag öfver flera särskilda mål dömdt, och häfver
den, som ändring sökt, det i ett eller flere fullgjort, gälle ändringssökandet
deri, och hafva i de andra ingen talan. Huru det lyftas må, som utgifvet är,
sägs i 3 Kap. 5 § Utsöknings-balken. Häfver den, som gifvit gods, hus eller gård
upp, till doms fullbordan, ej annat hemvist att tillgå, då förhålles dermed, som i
5 Kap. 8 § samma Balk stadgadt är. Vill deri, som vunnit, ej lyfta det, som utgifvet
är, eller kan han ej borgen sätta; kungöre det straxt Konungens Befallningshafvande
eller Domaren; och vederdeloman tage det åter och sätte han borgen
i stället. Om pröfning af borgen sägs i 26 Kap 8 §; ege ock Konungen att
borgen godkänna, när så omtränger.“

18 § i sistberörda Kap., som stadgar, att, äfven vid fullföljd åt talan enligt
detta lagrum, hvad dömdt är skall fullgöras.

Varande derjemte i 6 § af samma Kap. föreskritvet, att den som ej eger
i löst och fast gods, som för gäld ej häftar, femhundrade daler, att dermed fullgöra
hvad enligt i Kapitlets 1 och 3 §§ sägs, och af sådan anledning må fullfölja
saken hos Konungen utan penningar, skall ställa borgen för det som dömdt är, så
ock för kostnad och skada, eller om han det ej förmår sätta borgen för sig sjelf
eller träda i fängelse till sakens slut; hvarförutan Konungens Befallningshafvande
eger, dels enligt 1 Kap. 4 § Utsöknings-balken, att då någon griper Konungens
Befallningshafvande i embetet och sjelf pantar sig något till, genast låta skilja
honom vid det han tillgripit, dels ock enligt 8 Kap. 1, 6, 10 och 11 §§ samma
Balk och Kongl. Förordningen den 10 Juni 1841, förordna om qvarstad å gäldenär
gods och sätta ränta eller hyra i qvarstad samt fast och löst gods under för -

Lag-Utskottet» Utlåtande N:o 81,

bud att skingras, äfvensom att förbjuda gäldenär att resa ur stad eller från den
ort der han vistas, innan han å borgenärs lagsökning svarat eller rätt för sig
gjort, vid påföljd, att, om lian ändock reser bort, varda återhemtad och, om borgenär
det äskar, bysatt; och är tillika genom Kong!. Förordningen den 19 Maj
1756 stadgadt, att för klara och ostridiga förskrifningar, ställda till innehafvare:!
eller ■ ock till viss man eller ordres, skall innehafvare!! vid förfallodagen genast
utan uppskof njuta bysättning och säkerhet å gäldenären intill dess borgenären
blifvit fulleligen förnöjd.

Utskottet tillåter sig i sammanhang härmed anföra hvad Lagberedningens
afgifna förslag till Utsöknings- och Rättegångs-balkarne uti ifrågavarande afseenden
innehålla: I 10 Kap. Utsöknings-balken, “om verkställighet af utslag i ut sökningsmål

bestämmes, att Konungens Befallningshafvandes utslag eller beslut,
ändå att de ej vunnit laga kraft, må verkställas eller göras gällande i följande
fal!: då qvarstad å gäldenärs egendom blifvit beviljad; då fråga om bättre rätt till
utmätt egendom blifvit pröfvad efter tv i 4 Kap. 42 § af samma Balk sägs; då
bysättning för löpande skuldebref blifvit ålagd: då betalningsskyldighet blifvit gäldenär
ålagd för skuld, den han hos Konungens Befallningshafvande skriftligen eller
muntligen erkänt; då beslutet innefattar rättelse af ingrepp i Konungens Befallningshafvandes
embete, eller förbud emot förskingring eller utgifvande af gods.
som gäldenär tillhörer, eller emot hans afresa från ort, der han vistas, eller det
angår parts hörande, inställelse eller hemtning; samt vidare att Konungens Befallningshäfvandes
utslag, som är af Öfverrätt gilladt, skall gå i verkställighet, ändå
att målet dragés under Högsta Domstolen, och att Öfverrätts utslag, änskönt det
icke sammanstämmer med Konungens Befallningshafvandes beslut, må verkställas i
ofvan uppräknade mål och fall; dock älåge den, som sökte verkställighet å utslag,
på grund hvaraf utmätning eller lyftning af gods skulle ske, innan utslaget vunnit
laga kraft, att ställa borgen för den återbäring, så ock för det skadestånd, hvartill
han kunde kännas skyldig, om utslaget ändrades; hvarjemte förslaget innehåller
särskilda bestämmelser om skyldighet att ställa borgen vid verkställighet af beslut
äfven i vissa andra fall; och skulle uti utslag, som finge verkställas, innan det
vunnit laga kraft, föreskrift meddelas om verkställigheten, så Ock om borgen, när
den- ställas borde. Enligt förslaget till Rättegångs-halkens 33 Kap. skulle hvad
Underrätt dömt i konkurssak, i tvist om hyresmans flyttning i eller ur hus, eller om
tjenstehjons rättighet eller skyldighet att i eller ur tjenst flytta, så ock då någon
blifvit berättigad att af annan njuta försörjning gå i verkställighet, ändå att
emot domen vädjades, likasom der Underrätt dömt till omedelbar bysättning
för löpande förbindelser eller till betalning fastställt fordran, som utan jäf
inför Rätten erkänd varit, eller stadfäst förlikning, som blifvit inför Rätten
sluten och erkänd; och finge likaledes, då uteblifven svarande, som fått Underrätts
dom emot sig och sedan, efter föreskriften i 16 Kap. 14 § samma

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 81.

Balk, stämde saken in, men ej förmådde den omförmälda bevisning fullgöra,
domen sättas i verkställighet, ändå att lian vädjade mot det beslut, hvarigenom
bevisningen blifvit ogillad. Dä någon blifvit förpligtad till afträde af fast egendom
i annat fall, än här ofvan är nämndt, eller att göra förändring eller förbättring å
hus, vattenverk eller dylikt, och uppehåll deri pröfvades vålla märklig skada, egde
ock Underrätt förordna att domen genast fick verkställas. Då Underrätts dom blifvit
af Öfverrätt gillad, skulle den, som vunnit, ega rätt, att derå erhålla verkställighet,
ändå att saken under Högsta Domstolen vädjades, dock ej i mera än
det hvari de sammanstämde; och hvad som stadgades rörande verkställighet af Underrätts
Dom skulle ock i nyss uppräknade fall vara för Öfverrätt gällande, ändå
att dess dom ej med Underrättens sammanstämde. I vissa fall kunde likaledes skadestånd,
som af särskild nämnd blifvit utsatt, uttagas och skiljesmäns dom verkställas,
oaktadt klander eller talan deremot anställdes; dock innehåller förslaget tillika
det stadgande att om det, hvarom dömdt blifvit, är sådant, att klagan blefve onyttig,
om domen ginge i verkställighet, den ej finge verkställas; hvarjemte den, som
sökte verkställighet af dom, hvilken icke vunnit laga kraft, äfvensom, i vissa fall,
å beslut om qvarstad och förbud mot egendoms skingring, skulle ställa borgen,
såsom i fråga om verkställighet af Utslag i utsökningsmål; och borde, då, i något
af förberörda fall, dom fick verkställas, ändå att den ej vunnit laga kraft, Rätten
sätta det i domen ut.

Vid jemförelse af dessa förslag med hvad för närvarande är uti ifrågavarande
ämnen stadgadt, förekomma skiljaktigheter hufvudsakligast derutinnan: att
då såväl Konungens Befällningshafvandes som Underrätts utslag i utsökningsmål,
enligt nu gällande lagbestämmelser, ändå att de ej vunnit laga kraft, utan undantag
må i så måtto verkställas, att utmätning får ske och det utmätta af den fordrande
lyftas, så är enligt lagförslaget rättigheten i detta afseende inskränkt till
det fall att krafvet utan invändning erkännes; dock att i sådan händelse verkställigheten
icke torde stadna allenast vid utmätning och lyftning, utan försäljning af
det utmätta kunna ske: att, enligt lagförslaget, Konungens Befallningshafvandes
Utslag i utsökningsmål, som blifvit af Öfverrätt gilladt, oaktadt målet dragés under
Högsta Domstolens pröfning, utan någon inskränkning kunde gå i verkställighet,
då det deremot kan vara tvifvelaktigt, om en sådan verkställighet för närvarande
må ega rum, synnerligast i det fall, att gäldenären, vid bristande tillgång
af penningar, guld eller silfver, till doms fullgörande uppgifvit annan . lös egendom
eller fastighet, enär stadgandet i 30 Kap. 5 § Rättegångs-balken, att den, som
tappat i Hofrätt och vill Konungen deremot söka, skall omant gifva ut och hos
Konungens Befallningshafvande eller i taka händer nedsätta hvad dömdt är, icke
torde vara tillämpligt eller ens är verkställbar! i afseende på fast egendom: att
lagförslaget tillåter verkställighet af Underrätts beslut i tvist om hyresmans flyttning
i eller ur hus och jemväl medgifver, att, då någon blifvit förpligtad till af -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 81.

träde af fast egendom i annat fall eller att göra förändring eller förbättring åhus
vattenverk eller dylikt, Rätten må förordna att domen genast får gå i verkställighet;
deremot sådan verkställighet af Underrätts beslut, som blifvit motvädjadt, efter
nu gällande lag, hvarken i ena eller andra fallet lärer kunna ega rum: att vidare,
efter lagförslaget, Under- och Öfverrätts beslut, utan hinder af vad deremot,
kunde gå till verkställighet uti allt, hvari de sammanstämde, såvida ändringssökandet
derigenom ej blefve onyttigt, då efter nu gällande lag i detta afseende förekomma
samma betänkligheter, som i fråga om Konungens Befallningshafvande^ och
Hofrätts sammanstämmande beslut här ofvan blifvit angifua, men hvilka vid tilllämpningen
af de utaf Lagberedningen föreslagna stadganden så mycket mindre kunna
uppstå, som deri icke finnes något, motsvarande föreskrifterna om doms fullgörande
såsom vilkor för rättigheten till fullföljd af talan emot Hofrätts beslut, utan.
allt sådant blifvit ur förslaget uteslutet. Blott i ett fall, eller i fråga om verkställighet
af Öfverrätts dom eller utslag uti de delar, hvari det icke med Underrätternas
eller Konungens Befallningshafvandes sammanstämmer, blefve verkställigheten
enligt lagförslaget i så måtto mera inskränkt, att när Hofrättens beslut
öfverklagades, sådan verkställighet endast finge ega rum i vissa uppräknade fall,
eller de samma, i hvilka Underrätts eller Konungens Befallningshafvandes beslut
ginge i verkställighet; men efter nu gällande lag, den, som tappat i Hofrätten
och vill talan deremot fullfölja, är pligtig, att, äfven om beslutet icke sammanstämmer
med Underrättens eller Konungens Befallningshafvandes, likväl gifva ut
hvad dömdt är, så vida ändringssökandet ej derigenom varder onyttigt. Derjemte
är det en vigtig och högst lämplig föreskrift i lagförslaget, att i de fall, då dom
må verkställas förr än den vunnit laga kraft, sådant skulle i domen utsättas.

Sedan Utskottet sålunda redogjort för såväl lagens nuvarande stadganden,
som ock de bestämmelser, hvilka af Lagberedningen blifvit föreslagna rörande det
ifrågavarande ämnet, har Utskottet att taga i öfvervägande det förslag, som af motionären
blifvit framstäldt, och hvilket synes åsyfta eu sådan ändring af lagen, att Konungens
Befallningshafvandes och Underrätts beslut, utan inskränkning eller undantag,
skulle gå till verkställighet, allenast med skyldighet för den, som vunnit, att
ställa borgen. Utskottet tiar visserligen härvid, å ena sidan, icke förbisett de olägenheter
och den verkliga förlust, som, på sätt motionären anmärkt, i många fall
och särdeles i de af motionären särskildt uppgiga, kunna uppkomma, då en part
genom obefogad fullföljd af talan emot Konungens Befallningshafvandes eller Underrätts
beslut kan hindra verkställigheten deraf; men Utskottet finner, å den andra,
äfven betänkligt, att rättigheten till erhållande af verkställighet å sådant beslut
för närvarande utsträckes längre, än som redan är medgifvet, än mera att
den skulle tillåtas utan någon som helst inskränkning eller begränsning. Jemväl
efter Lagberedningens här ofvan omförmälda förslag skulle en dylik verkställighet
endast kunna ega rum i särskilda uti lagen bestämda fall, samt i vissa delar

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 81.

till och med mera inskränkt än efter nu gällande lag; och ehuru efter Utskottets
omdöme antagandet af nämnda förslag för öfrigt skulle mycket bidraga till undanrödjande
af de olägenheter, som förnämligast blifvit öfverklagade, finner Utskottet
likväl att, för införande af en dermed öfverensstämmande lagstiftning i ämnet,
äfven om den nu vore i alla delar lämplig, erfordrades en så fullständig omarbetning
af stadgandena i Utsöknings- och Rättegångs-balkarne, att uppgörandet,
och framläggandet af ett så omfattande förslag icke kunde af Utskottet under
detta riksmöte medhinnas, aldra minst så tidigt, att jemväl Riksdagen hunne att.
detsamma granska och pröfva. Deremot synas de uppgifna olägenheterna i betydlig
män kunna afhjelpas, derest rättigheten till verkställighet å Hofrätts dom eller
utslag erhåller ytterligare utsträckning eller åtminstone bestämmes så, att den icke
vidare förhindras, just till följd af sådana nu gällande bestämmelser, som äro
gifna i ändamål, att betrygga dens rätt, som i saken vunnit, men ofta verka till
motsatsen och hvilka bestämmelser återfinnas i 30 Kap 5 § Rättegångs-balken.
Genom berörda lagrum, sådant det lyder i Kong). Förordningen den 18 April 1849,
är den grundsats redan antagen och godkänd, att Hofrätts dom eller utslag, ehvad
det med Underrätts eller Konungens Befallningshafvandes derigenom pröfvade beslut
sammanstämmer eller icke, skall, ändå att saken varder dragen under Konungens
skärskådande, fullgöras genom utgifvande af hvad döm dt är, utom i det fall
att det, hvarom dömdt blifvit, är sådant, att ändringssökandet derigenom varder
onyttigt. Att utbyta denna föreskrift om doms fullgörande emot ett stadgande,
att domen finge gå till verkställighet och att Hofrätten vid sakens pröfning bestämde
och i domen utsatte, huru i sådant afseende borde förhållas, i stället för
att ett likartadt förordnande nu meddelas i utslaget på den tappande partens missnöjesanmälan,
synes hvarken vara äfventyrligt eller innefatta någon alltför genomgripande
förändring af nu gällande lagstiftning. Genom ett sådant stadgande blefve
förstberörda föreskrift jemväl alldeles obehöflig och kunde, jemte allt hvad dermed
eger sammanhang, helt och hållet upphäfvas, desto heldre som den derjemte i de
flesta fall är icke allenast onyttig utan rent af skadlig. I detta afseende tillåter
sig Utskottet att här återgifva de motiver, som den äldre Lagkomitéen anfört till
grund för sitt beslut, att uti lagförslaget icke intaga dylika bestämmelser. Lagkomitéen
yttrar härom följande:

“1734 års lag tillåter i vissa fall, att dom må sättas i verkställighet, ehuru
den icke vunnit laga kraft, och bjuder tillika, att den, som söker ändring i högre
Rätt, skall i dessa fäll visa, det han fullgjort domen, innan han anses berättigad
att sin talan fullfölja. Vid jemförelse af 3 Kap. Utsöknings-balken med 26 Kap.
Rättegångs-balken, finner man, att verkställigheten kan vinnas hos Konungens
Befallningshafvande, men att frågan, huruvida domen rätteligen blifvit fullgjord,
kommer under pröfning, då den, som tappat, inställer sig till sakens fullföljd i
högre Rätt. Af denna fråga uppvexer ofta en formlig tvist, långvarig och inveck -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 81.

lad, allt efter som de skiljaktiga föreskrifter, lagen meddelar om sättet att fullgöra
dom, kunna till olika begrepp och tydningar föranleda. En slik fråga måste
utföras och afdömas, stundom i andra instansen, innan man ens börjar ordentlig
skriftvexling i hufvudsaken. När ändtligen sjelfva frågan om fullgörandet eller,
som det heter, om iakttagna prestanda, hunnit till slut, förekomna merendels nya
stridigheter om lyftning af hvad efter domen hlifvit taget i mät, uppgifvet eller
nedsatt. Dessa stridigheter vara ej sällan lika länge, som den förra frågan, och
efter det man sent omsider blifvit berättigad att lyfta, kan det, ifall nedsättning
skett hos enskild person eller som det kallas, i taka händer, slutligen inträffa,
att man råkar i process med depositarien om utbekommande af det nedsatta. Erfarenheten
har således ådagalagt, att stadgandet om doms fullgörande verkar snarare
emot, än för det ändamål, som dermed synbarligen varit åsyftadt, nemligen
att den vinnande skall, utan uppehåll, komma i åtnjutande af sin rätt, och den
tappande sättas i den belägenhet, att han ej drager fördel af sakens oskäliga
fullföljande.

Detta ändamål har komitéen ansett deremot med mera säkerhet kunna
ernås dymedelst, att domen helt enkelt går i verkställighet lika oinskränkt och
på enahanda sätt som om den hade vunnit laga kraft, men med vilkor i allmänhet,
att den, som yrkar ett sådant verkställande, skall sätta vederhäftig borgen
för det skadestånd eller den återbäring, hvartill han kan kännas skyldig, i fall
domen sedermera upphäfves. Härigenom synes båda sidors rätt vara tillbörligen
iakttagen. Det beror af den vinnande att göra sina lagliga anspråk gällande, om
han så finner för godt; men verkställighetsfrågan vållar intet uppehåll i utförandet
af motpartens talan. Bisak och hufvudsak blandas ej tillsamman: den förra
kan följaktligen ej intrassla den sednare i onödiga vidlyftigheter. .Utan krångel
kommer den, som vunnit, i besittning af hvad han fått sig tilldömdt. Den tappande
eger, sedan fullständig verkställighet af domen honom öfvergått, ingen annan rimlig
bevekelsegrund för sakens vidare fullföljd, än öfvertygelsen, att han verkligen
har rätt; och skulle denna hans öfvertygelse af utgången bekräftas, så är han,
genom den ställda borgen, försäkrad om ersättning för hvad han emellertid lidit."

Utskottet får blott tillägga, att nu gällande stadgande!! om verkställighet
af Hofrätts dom och om doms fullgörande äfven i flera andra afseenden äro till
skada för den vinnande parten och i många fall jemväl för motparten, samt derjemte
ganska tvetydiga och hvarandra motsägande. Af 3 Kap. 5 § Utsökningsbalken,
sådant detta lagrum lyder i Kongl. Förordningen den 18 April 1849, borde
väl den slutsats kunna dragas, att egendom, ehvad det är fast eller lös, som till
verkställighet af Underrätts beslut blifvit utmätt, må försäljas sedan. Hofrätten i
saken dömt och beslutet gillat; men om den tappande innan en sådan försäljning
hunnit ske, till doms fullgörande, hos Hofrätten företer bevis, att han i taka

bänder

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 81.

händer nedsatt hvad dömdt är, lärer försäljning af det utmätta icke kunna ega
rum, utan utmätningen förfalla och fördringsegaren kan således, i stället för den
säkerhet han förut egt i den utmätta egendomen, få en värdelös fordran af den,
hos hvilken nedsättningen skall blifvit gjord, men som, när lyftning ifrågakommer,
möjligen saknar tillgång att gälda ett belopp, hvilket tilläfventyrs aldrig i verkligheten
blifvit af gäldenären utgifvet eller nedsatt; äfvensom det kan vara tvifvelaktigt,
huruvida fördringsegaren eger att hålla sig till gäldenären för hvad hos depositarien
kan brista; — åtminstone kan frågan derom blifva föremål för ny tvist.
Och i allmänhet lärer det äfven vara antaget, att fast egendom, som, till verkställighet
af Underrätts, af Hofrätten sedermera gilladt utslag, blifvit utmätt eller
till fullgörande af Hofrättens dom, uppgifven, icke må säljas förr än beslutet i
hufvudsaken vunnit laga kraft.

Det förmenande, att stadgandet om nedsättning till doms fullgörande skulle,
åtminstone i det fall, då det nedsatta, på sätt med föreskriften åsyftas, verkligen
är att lyfta, vara fördelaktigt för den vinnande, derföre att han med större skyndsamhet
utbekomme sin rätt, än om utmätning först skulle sökas, synes så mycket
mindre grundadt, som den ändringssökande har tid med prsestandas fullgörande intill
inställelsedagen hos Kongl. Maj:t eller i mål från Svea Hofrätt två månader
och i mål från de öfriga Hofrätterna tre månader efter det Hofrättens dom föll;
hvarjemte icke så ringa tid och omgång fordras för depositionsbevisets utbekommande;
och det är sannolikt, att den tappande, som äfventyrade att genast hemsökas
med utmätning, skulle låta sig angeläget vara, att ännu tidigare göra rätt
för sig. Men stadgandena om doms fullgörande, med alla dit hörande föreskrifter
om edgång, egendoms värdering m. m., innefatta äfven en orättvisa emot den
fattige eller mindre bemedlade, som derigenom åbringas kostnader, från hvilka den
rike är befriad — att icke nämna den föråldrade föreskriften om skyldighet att träda
i häkte — och utgöra derjemte en snara för den i rättegångar oerfarne, som
lätteligen genom missförstånd och deraf härflytande försummelse af hvad honom
rätteligen åligger iakttaga, kan gå förlustig rättigheten att få sin talan pröfvad.

Dessa förhållanden äro i och för sig af beskaffenhet att påkalla rättelse,
och behöfligheten af föreskrifterna om doms fullgörande förfaller alldeles, derest,
på sätt redan är yttradt, Hofrättens dom helt enkelt går i verkställighet, ändå
att saken blifvit dragen'' under Konungens pröfning, så vida ändringssökandet ej
derigenom göres onyttigt. I sådant afseende vore visserligen bäst, om alla de
särskilda fall, då så må ske, kunde i lagen utsättas; men detta är icke verkställbar^
och någon annan utväg förefinnes icke, än att behålla den redan godkända
grundsatsen, att Hofrättens dom skall gå till verkställighet, men att de fall, då sådant
icke får ske, blifva undantag från den allmänna regeln, hvilka undantag Hofrätten
i och med pröfningen af hufvudsaken bör bestämma och i domen fastställa.
liih. till Riksd■ Prut. 1867. 7 Sand. 20 Höft. 2

Lag Utskottets Utlåtande N:o 81.

Antagas bör ock, å ena sidan, att dessa undantag icke utsträckas vidare än behöfligt
är, så att, då den skada, som den i Hofrätten tappande genom verkställigheten
möjligen tillskyndas, är af beskaffenhet att kunna ersättas, i fall domen
sedermera ändras och den vinnande för godtgörelsen ställer full säkerhet, denne
icke må obehörigen uppehållas i sin rätt, och att, å andra sidan, verkställigheten
förbjudes när saken är sådan, att skadan icke kan uppskattas samt motpartens
billiga anspråk, att äfven hans rätt må skyddas, blifver tillgodosedt.

På grund af hvad anfördt blifvit, får Utskottet hemställa,

att Riksdagen må för sin del besluta en författning, hvarigenom,
med upphäfvande af 30 Kap. 5 § Rättegångs-balken, sådant
detta lagrum lyder i Kongl. Förordningen den 18 April
1849, äfvensom af hvad lag och författningar i öfrigt innehålla,
angående skyldighet för part, som vill fullfölja talan emot
Hofrätts beslut, att fullgöra hvad dömd! är, förordnas som
följer:

“Hofrättens dom eller utslag i tvistemål eller utsökningsmål
gånge till verkställighet, ändå att saken under Konungens
pröfning dragés, der den, som vunnit, ställer borgen för den
återbäring, så ock det skadestånd, hvartill han kan kännas
skyldig, om domen eller utslaget ändras. Är det, hvarom
dömdt blifvit, sådant, att ändringssökandet onyttigt blefve, om
dom eller utslag i verkställighet ginge, då må sådan verkställighet
ej ega rum förr, än domen eller utslaget vunnit laga
kraft, och sätte Hofrätten det i domen eller utslaget ut“.

Stockholm den 9 Maj 1867.

På Utskottets vägnar:

Eric Sparre.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 81.

Reservationer:

af Herr Grefve Sparre: Instämmande med Herr v. Gegerfelt anser jag Utskottet
icke hafva utarbetat det af motionären framställda förslag, som, framkalladt af ett
rent praktiskt behof, af hvarje affärsman eller exsekutor måste erkännas vara af
stor praktisk vigt; men deremot framställt ett helt annat, hvarpå motionären aldrig
tänkt, och hvars ändamålsenlighet torde vara mycket tvifvel underkastad. Motionen
afser, på sätt rubriken till Utskottets betänkande också utvisar, verkställighet
af Konungens JB ef ältning shafvandes och Underrätts heslut, och detta företrädesvis
i de fall, der prompt exsekution framför allt tarfvas, såsom vid flyttning i och ur
hus, då två hyresman stå vid porten och tvista om hvilkendera med sina saker
skall tillbringa natten under bar himmel, eller då en tredskande innehafvare af
jord eller lägenhet vägrar att lemna rum för efterträdaren, som redan är der:
med ett ord, fall, då verkställande magten måste komma emellan för att förekomnaa
sakens afgörande genom våld. Enligt en, efter min uppfattning, origtig, men icke
så alldeles ovanlig tolkning af dels de i sednare tider utkomna författningar om
verkställighet af Underrätts domar och Konungens Befallningshafvandes utslag, dels
stadgandet i 26 Kap. 2 § Rättegångs-balken, att “Underrätts dom går i verkställighet, der
vadet ej derigenom onyttigt blefven hafva dessa författningar om verkställighet af
några lagtolkare ej tillämpats på de af motionären och, efter honom af mig, här
ofvan omförmälda fall, och det var en rättelse häruti motionären önskade.

Härtill har Utskottet ej lyssnat, men deremot, med upphäfvande! af stadgandet
i 30 Kap. 5 § Rättegångs-balken, att den som tappat i Hofrätt skall
sjelf fullgöra dom, såsom vilkor för att få gå till Kungs, endast tillåtit verkställighet
af Hofrätts utslag. En sådan verkställighet finnes redan ovilkorligen
stadgad i 3 Kap. 5 § Utsöknings-balken; således vida bättre än Utskottet föreslagit.
Hvartill gagnar det väl de två hyresman, som den 1 Oktober stå vid
dörren till en och samma våning, eller dem som den 14 Mars tvista om hvar
de skola sätta in sina kreatur eller hvilkendera skall beså jorden, att få veta
att, sedan först Konungens Befallningshafvande och derefter Hofrätten dömt i
saken, d. v. s. efter minst 3, men sannolikt 6 månader, möjligen ett år, Hofrätten
tilläfventyrs bestämmer att dess utslag skall gå i verkställighet, tilläfventyrs
också icke, så vida den vidhåller tolkningen af orden “der vadet onyttigt
blefve“? och till en annan tolkning af dessa ord, som Utskottet i sitt förslag
bibehållit, har Utskottet icke ens sökt gifva något det ringaste bidrag eller ens
antydan. Hvarken motionären eller allmänheten kan åtnöjas med en sådan lag;
allmänheten behöfver genast handräckning; och jag är mera benägen att åt Ko -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 81.

nungens Befallningshafvande eller exsekutor, som har för ögonen behofvet att genast
skrida till verket, och deraf manas till raskhet, öfverlemna tolkningen af dessa
kinkiga ord, än åt en betänksam, af formela skrupler öfverväldigad, och för det
praktiska af saken främmande Hofrätt, som i allt fall icke får frågan till afgörande
förr än efter derå månaders förlopp, då den i sjelfva verket redan är praktiskt
afgjord sålunda, att den ena sitter der och den andra arrangerat sig på
annat sätt.

Jag vill ej bestrida att 30 Kap. 5 § Rättegångs-balken kunde behöfva någon
förbättring, men äfven med dess brister anser jag detta stadgande vara att föredraga
framför Utskottets vida bristfälligare förslag, som, då till. stöd för detsamma åbe.
ropas Lagberedningens förslag, är så vida skiljdt från detta, att man icke deraf
igenkänner ens stommen, enär alla de bestämmelser, genom hvilka Lagberedningen
dels i förslagen till Utsöknings- dels till Rättegångs-balkar reglerat verkställighet
för särskilda fall, bland annat de af motionären framhållna, här saknas.

af Herr von Gegerfelt: Enligt nu gällande lag eger den, som vunnit hos Konungens
Befallningshafvande och Underrätt, att njuta utmätning och mot borgen omhänderfå
det utmätta, som dock ej får skingras eller föryttras förr än Hofrätt i saken dömt.
År det nu penningar, som tagits i mät, så är naturligtvis omförmälda förbud ej
tillämpligt och den vinnande njuter följaktligen fullständig verkställighet å beslutet.
År det åter annan lösegendom, så torde det vara betänkligt att borttaga den stadgade
inskränkningen i afseende på försäljnings- och skingringsrätten. Det måste
nemligen tagas i betraktande, att handläggningen af målen i första instansen vanligtvis
är anförtrodd åt en enda person och måste ske med den skyndsamhet, som
ej alltid kan förenas med nödig säkerhet, att parterne. vare sig af försummelse
eller oförmåga, ej alltid der med erforderlig fullständighet utföra sin talan, samt
att den tappande, som får ändring i Hofrätt, icke kan anses tillfredsställd, om
han i stället för sin utmätta egendom, för densamma får ersättning, hvars belopp
dessutom ej alltid kan rättvisligen beräknas.

I fråga om verkställighet af Konungens Befallningshafvandes och Underrätts
beslut angående fast egendom, saknar deremot lagen erforderliga bestämmelser,
och i praxis har den mening allmänneligen gjort sig gällande, att sådant beslut
icke kan gå i verkställighet förr, än det vunnit laga kraft. Härigenom uppkommer
dock ofta väsendtliga och rättvisligen öfverklagade olägenheter, hvilka blefve
undanröjda, om de grundsatser, som gälla angående utmätning af lösegendom, blefve
tillämpade jemväl uti förevarande hänseende. Den, som blifvit dömd afträda
fast egendom eller upplåta nyttjanderätt till densamma, kan nu genom uppenbar
tredska uppehålla den vinnande, till dess målet genomgått alla instanserna, och
denne sednare betagas all ersättning för den honom derigenom tillskyndade förlust,

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 81.

om deri tappande saknar tillgång att den återgälda, då deremot den tappandes
rätt synes, för den händelse att beslutet ändras, vara nöjaktigt betryggad genom
säkerheten att återfå sin egendom jemte godtgörelse för den förlust, han lidit derigenom
att han under tiden varit i mistning af densamma, hvarföre ändringssökandet
i detta fall icke skäligen kan anses blifva genom verkställigheten onyttigt.
Det torde dessutom böra anmärkas, att den vinnande alltid eger större presumtion
för sig att hafva rätt än den tappande.

Till följd häraf hemställer jag att Riksdagen måtte för sin de! besluta en
så lydande förordning:

Konungens Befallningshafvandes och Underrätts beslut, hvarigenom
innehafvare af fast egendom ålagts att sådan egendom afträda eller nyttjanderätt
dertill upplåta, skall gå i verkställighet, ändå att det ej vunnit
laga kraft, så vida den vinnande ställer full borgen för den skada,
som, i händelse beslutet varder ändradt, den tappande genom verkställigheten
tillskyndas.

Motionen gifver icke direkt anledning att föreslå förändring i gällande föreskrifter
om verkställighet af Hofrätt® dom, och anledning torde ej förefinnas, att
nöjaktigt resultat i detta hänseende kan vid denna riksdag genomföras; men för
den händelse jemväl denna fråga skall upptagas, hemställer jag:

att hvad lagen stadgar om skyldighet för den, som tappat i Hofrätt, att
såsom vilkor för talans fullföljd fullgöra dom, måtte upphäfvas; och
att enahanda föreskrifter, som i tviste- och utsökningsmål gälla om verkställighet
af Konungens Befallningshafvandes och Underrätts beslut, jemväl
må tillämpas på Hofrätts dom och utslag, utom i det fall att derigenom
Konungens Befallningshafvandes eller Underrätts beslut blifvit
gilladt, i hvilket fall utmätt lösegendom må kunna försäljas.