Lag-Utskottets Utlåtande A':o 7 (Utlåtande 1875:LU7 Lagutskottet)

Lag-Utskottets Utlåtande A'':o 7.

N:o 7.

Ank. till Riksd. Kansli den 9 Mars 1875, kl. 10 f.

in.

Utlåtande, i anledning af vackt motion om ändring i gällande
bestämmelser rörande dikning.

Uti en inom Andra Kammaren vackt, till Lag-Utskottet remitterad moll10”’
N:o G, har Herr G. A. Larsson föreslagit, att Riksdagen ville besluta en
författning om dikning, så lydande:

‘‘Med ändring af Byggning.!-balkens 4 Kap. 2 §, sådan den lyder i Förordningen
den 27 Februari 1858, och 6 Kap. 2 § samt med upphäfvande af 6
Kap. 3 § samma balk, förordnas som följer:

Dike, som hittills tjenat till afledning af vatten från annans mark, skall
fortfarande Öppet hållas, så att samma mark kan afdikas till fyra fots djupunderhållet
åligge den som eger marken, der diket framgår, så vida ej annan
är dertill förpligtad eller af ålder hållit diket.

Till sådant dike må eu hvar leda nya diken, der det utan skada ske
kan. larfvas omläggning, utvidgning eller fördjupning af diket, gånge derom
som i 4 § sägs.

D(degare i samfäld mark skola afloppsdike hålla, hvar efter thy som
han del eger i den mark, för hvilken diket göres.

Bill. till Iiiksd. Prut. 1875. 7 Sami. 8 Ilä/l

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 1.

§ 3.

Der grannars åkrar eller odlingsbara egor intill hvarandra ligga och
diken dem emellan tarfvas, skall halfva diket af kvarderas jord tagas och af
hvardera hållas till den storlek, som nödig är.

§ 4.

Mom. 1. Nu vill man för jords odling eller förbättring dike gorå:
möter annans jord; då må denne ej hindra vattnets aflopp. Kan det ej föras
af utan dike och åsäinjer dem ej, dä skall dikniugsskyldigheten fördelas efter
thv en hvar af dikningen nytta hemtar. Har den, som nedanföre är, af diket
mindre gagn än mot kostnad och intrång svarar, varde dikningsskyldigheten
för honom i mån deraf jemkad eller ersättning honom lemnad af den eller
dom, som i dikningen deltaga, allt efter hvad skäligt pröfvas. Har han ej
särdeles nytta af diket, när det anlägges, men finnes det sedan, att han deraf,
genom förändradt bruk af jorden, mera gagn vinna kan, varde då dikniugsskyldigheten
för framtiden i samma mån jemkad.

Mom. 2. Afdikning af kärr eller mosse eller annan vattendiänkt maik
må ej så ske, att skada genom öfversvämning eller annorledes uppkommer.

§ 5.

Vill man för jords afdikning begagna afloppsdike, som å annans egor
efter denna förordnings utfärdande upptaget är, eller utvidga eller fördjupa
sådant dike; gånge dermed som om anläggning af nytt dike i 4 § sägs.

§ 6.

Dikniugs-skyldighet skall så bestämmas, att den mark, föi hvilken dikas
skall, må kunna torrläggas till 4 fots djup, der det ske kan och ej annorlunda
äsämjes.

Uppstår emellan den, som dike tarfvar, och den, genom hvars jord det
skall gå, tvist om dikets storlek eller hvar det läggas skall; varde derom så
förordnadt, att ändamålet af diket med minsta olägenhet för den, genom hvars
jord det går, vinnas må.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 7.

§ 8.

Jord, som kastas upp ur öppet dike, må ej läggas så, att den kan
skada dikets bestånd eller hindra vattnets afrinnande till diket.

Å hvar sida om öppet dike räknas ren till högst 2 fots bredd.

§ 9.

Skall någon, till följd af hvad i 4 § sägs, dike å annans egor gorå;
då må den, som marken eget-, dikningen sjelf besörja mot den ersättning, som
skälig pröfvas; vare dock, der han den rätt begagna vill, skyldig att arbetet
vid tillsägelse skyndsamt verkställa.

§ 10.

Dike må ej öfver annans egor upptagas, innan den ersättning, som till
följd af stadgandet i § 4 utgå bör, blifvit gulden.

§ 11.

Försummar den, som dertill skyldig är, att hålla dike i gildt stånd och
bättrar han ej skyndsamt derå förefunnen brist, då han derom tillsagd varder,
ersättc all den skada och förlust, som deraf tillskyndas annan.

§ 12.

Vill någon, utan att sin talan genast till Rätten instämma, hafva fråga
pröfvad, som angår dikning, hvaraf annans rätt är beroende, söke hos Konungens
Befallningshafvande förordnande för landtmätare eller annan lämplig person
att vid syn på stället ärendet handlägga och bifogs uppgift å dem, hvilka
ega i saken del.

Har sökanden någon till synemän föreslagit och finnes ej förslaget
godkändt af öfrige sakegarne, förelägge Konungens Befallningshafvande genom
kungörelse, som uppläses från predikstolen i den eller de socknar, hvarinom
den ifrågavarande marken är belägen, att inom viss kort tid vid talans för -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 7.

last inkomma med yttrande, huruvida de hafva något att erinra mot förslaget.
Yppas ej stridighet derom, varde den föreslagne, der han ej finnes olämplig
eller annat laga hinder ej möter, förordnad; i motsatt fall, äfvensom när ej
någon blifvit till synemän föreslagen, förordne Konungens Befallningshafvande
så som skäligt pröfvas. Den sålunda utsedde syuemannen bestämme i samråd
med sökanden tid för synen och utfärde till densamma skriftlig kallelse,
hvilken skall genom sökandens försorg minst 14 dagar före synen öfrige sakegare
delgifvas.

Synemän biträdes af två gode män, hvilka äro antingen ledamöter i
egodelningsrätt eller skiftesgodemän; och eger synemän att efter eget val gode
männen tillkalla.

§ 13.

Uteblifver å den för synen utsatta dagen sökanden, vare frågan förfallen
och denne skyldig godtgöra så väl förrättningsmäu som öfrige inkallade
personer deras resekostnad och tidspillan. Försummar annan kallad sakegare
att sig infinna, gånge förrättningen för sig utan hinder deraf.

§ 14.

Om jäf emot synemän eller god man galle hvad i 31 § af stadgan om
skiftesverket i riket den 9 November 1866 i tillämpliga delar stadgas.

§ 15.

Förrättningsmän hafva att undersöka alla de omständigheter, hvilka
kunna på frågans afgörande inverka, samt söka mellan sakegarne åstadkomma
förening, som skall af dem alla underskrifvas. Kan förening icke åstadkommas,
höra förrättningsmännen afgifva utlåtande, hvaruti bestämmes:

l:o) Dikets läge och storlek;

2:o) Hvarest och huru broar och trummor böra inrättas;

3:o) Om dikesjorden bör från egorna bortföras, eller i motsatt fall om
. godtgörelse til! jordegare bör gifvas;

4:o) Huru, med afseende å nyttan af dikningsföretaget, kostnaden derför
bör beräknas, fördelas eller jemkas;

5:o) Huruvida och i hvad mån påfordrad upprensning af dike skall ske.

6:o) När dikningen må påbörjas och senast skall vara fullbordad; samt

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 7.

7;o) Huru syuekostuaden, hvilken alltid bör af sökanden förskjutas, skall
emellan dem, som af dikningen hafva båtnad, fördelas eller eljest
utgöras, med mera sådant, som till fullständig utredning hörer och
till förebyggande af framtida tvister lända kan.

§ 16.

Stanna synemän och gode männen uti stridiga meningar i de fall, då
beslut eller utlåtande åt dem meddelas skall, gånge efter livad de fleste säga.
Har hvar sin särskilda mening, galle synesmannens: dock skall hvarderas mening
med skälen dertill korteligen i protokollet antecknas.

§ 17-

Finna förrättningsmännen, att frågan rör annan än den, som blifvit
ballad eller vid förrättningen eljest är tillstädes, varde förrättningen, för nämnde
sakegares inkallande, såsom i 12 § sägs, till annan dag uppskjuten.

§ 18.

Synemän åligger, att, innan han efter förrättningens afslutande från
stället afreser, tillhandahålla sakegarne afskrift af det i ärendet förda protokoll
jemte förrättuingsmännens beslut.

§ 19.

År sakegare missnöjd med förrättningen, har han att inom 30 dagar
från dess afslutande till rätten instämma sin talan, vid påföljd att beslutet
eljest anses hafva emot honom vunnit laga kraft, hvarom underrättelse skall
i protokollet meddelas.

Förening, som enligt § 15 blifvit träffad, må genast till verkställighet
befordras.“

Enligt gällande bestämmelser uti ifrågavarande ämne, hvilka innefattas
uti 4 Kap. 2 § Byggninga-balken, sådant detta lagrum lyder i Kongl. Förordningen
den 27 Februari 1858, samt uti 6 Kap. 2 och 3 §§ samma Balk, är
dikningsskyldigheten olika bestämd och fördelad inom byalag och utom sådana
samfälligheter.

Inom byalag göres skilnad emellan afloppsdikcn och skårdiken. De
förra, som till nödig storlek böra af oskifto utläggas, skola upptagas och underhallas
i man af hvars och ens andel i sarafälligheten, under det de senare,

b Lag-Utskottets Utlåtande N:o 7.

der de emellan åkrar tarfvas, skola uttagas och gräfvas af angränsande egare
till hälften hvardera, men, i händelse de tillstöta jord, som ej till åkerbrukas
böra gräfvas af en hvar ensam för sin åker.

Olika byalag emellan gälla i afseende på aflopps- och skårdiken samma
bestämmelser, h vil ka, utgående derifrån att vattnets aflopp ej må hindras, göra
dikningsskyldigheten beroende på de tillgränsande egornas olika kulturgrad.
Sa stadgas i afseende på diken, som i egoskilnad läggas, att, om marken å
ömse sidor är åker, hvardera grannen skall hafva halfva diket, men att, derest
åker närgränsar annan mark, dikningsskyldigheten ensam åligger den, hvilkens
egor äro af högre kultur. Vidare gäller, för den händelse att olika byars diken
mötas, att, derest den nedanför liggandes egor utgöras af åker, denne har
ovilkorlig skyldighet att för vattnets aflopp dika undan genom sina egor, men
att, om de mötande egorna äro äng, hjordavall eller annan byamark, förbindelsen
att ej hindra vattnets aflopp väl är ovilkorlig, men om dike tarfvas, dikningsskyldigheten
äi beroende på särskild öfverenskommelse eller pröfning af den
ömsesidiga nytta, som deraf beredes.

Begge de komitéer, som haft i uppdrag att utarbeta förslag till ny
lag om den s. k. vattenrätten, hafva ansett, att hvarje lagstiftningsarbete uti
förevarande ämne måste grundas derpå, att, i fråga om angränsande jordegares
inbördes skyldigheter till biträde med skadligt vattens bortförande, vore af
markens olika läge i sakens natur grundad för den nedanför liggande marken
en servitut, att ej lägga hinder i vägen för vattnets afrinnande från ofvanför
belägna egoi; samt alt vid tillämpningen häraf å ena sidan kunde från denna
servitut, som således vore helt och hållet negativ, för egare till den högre
marken följdriktigt härledas rättighet att i sådana fall, der vattnet ej kunde
föras af utan dike, verkställa å den lägre för ändamålet erforderliga åtgärder
mot skyldighet dock att ersätta intrång och skada, men å andra sidan af billighet
och rättvisa betingas, att der, vid behof af sådan dikning, blefve utrönt, att
både ofvan och nedan liggande egor deraf finge båtnad, dikningsskyldigheten
borde efter den ömsesidiga nyttan jemkas och bestämmas.

Dessa grundsatser, hvarpå den nu föreslagna lagförändringen äfven
hvilar, synas Utskottet fullt riktiga och torde ej heller vara för 1734 års lag
främmande. På samma "gång nemligen som principen, att vattnets aflopp ej
må hind!as, såsom regelgifvande genomgår den gällande lagen, hafva samtliga
dess bestämmelser om dikningsskyldighetens fördelning sin yttersta grund uti den
nytta, som lagstiftaren med hänsyn till jordbruksnäringens ståndpunkt vid lagens
stiftande kunnat af dikningen förvänta för den som fått densamma sig tillförbunden.

I afseende på måttstocken för bedömandet af denna nytta, är lätt för -

Lag-Utskottets Utlutande N:o 7.

alSet “ci Vi,d. tidl’U"kt- « a,ditni“S a[ »•» gorå in Om cd, in. i
länka ej ifrågakoro, salut ännu icke genom cirkulationsbrukets införande

kunnar uU de hög^ellefr11 *“* ''*''»

Kunnat uti de högre eller lägre egornas särskilda kultur anse sig „å sätt i

äte i ani nfulr^ fUl ''"i 8y“PUakt’ h™ur jordegares nytta af dikniugsföretag
läte i allmänhet pa förhand sig bestämmas. Men uppenbart torde nV , 8

att, i samma män med jordbrukets högre utveckling m,rke„s luvtåando « i

sades eller höproduktion blir allt mera tillfälligt och vexlande i samma °

fäste äfven nämnda synpunkt, såsom regerande för nvUans h u

sakrarc‘grum“ för hZll „,Sräl,drade “oomständigheter ‘behöfva aTen

jorden begagnas, då Hga''om"dikning %pkomn,7

”''mS«"!s80''tS T* n 0,äS''0<itlis taifaijighet och kan derföre ejTeller
f-r wr1 1 v ‘0re f°r clllaunösskyldighetens fördelning. Denna frami torda
oljaktligeu hora bero af mera stadigvarande förhållanden och ledning för dess
åtgörande hora hemta* ut, sjelfva det ändamål som meddikningen tyfus
Da detta ändamål just synes vara, att genom skadligt vattens afförande be
leda möjlighet för jordens högre kultur, torde ock båtnaden nf ro • . b

påtagligen böra betraktas ur synpuulcten af det högre värn 1 nifs 01etaA
l>å jordens läge cell naturliga beskaffenhet, dess utdikande h!!0|''’iiT< a st''audl‘
seende i mer eder mindre män medföra. Å t , 7, - ö ‘

eu förändradt bruk åt jördeu skulle, derest dengenom s«“e ItkasSÄ
egartn uppkomme, föranleda jemkning i dikninpsskvl/Hrrh f 3 ^

bestå,,,d, är sålunda stridande''mot jÄÄSt
berörda skyldighet bör efter de,, nya lagen fördelasnch s ?"*■.

lämpligt, som en sådan förvillande gv.rLfva af dL besLTd , ° ”‘7™
ställningssätt om dikningsskyldighetens beroende af den tiiifii-1 6 . a^ns före"
skulle, konseqvent genomförd i den nya Len IV ^ J°rdku!turen’
delse genom det förändrade brukningssätt^ minskning i afkW ?■■*’ ! V““
ett sådant förhållande jemväl borde, med lika berättigande V V °ran eddes’
betinga rubbning i dikningsbesvärets utgörande. 6t m°tSatta’

Af motionärens förslag framgår icke med visshet huruvida dermed af

i , t T’”" 00 täCnta dik“'' P* ">ä“S. orter inom ri,L h«, c, id

. 1 f k- drainenngen eller vattnets afledande genom täckta diken rim,

nit vidsträckt tillämpning. Då denna nya dikningsmetod under många förhållanden
ai förenad med stora fördelar, anser Utskottet en nv blystift,dna ; t- 011iaIJdudeu

icke bär» hindra täokdikningeus i.ltai i 7"?^ *“

h Lag-Utskottets Utlåtande N:o 7.

eller täckt, dels ock, så vidt ske kan, erhålla sådan form, att dess stadgande.!!
i tillämpliga delar kunna till båda dikningsmetoderna blifva hänförliga.

Om dikens storlek innehåller nu gällande lag, att afloppsdike bör vara
fyra och en half alnar bredt, två alnar djupt och en half aln på botten, eller
mera, om nödigt är, samt skårdike sex qvarter bredt ofvan, tre qvarter på
botten och en aln djupt. Några dylika stadganden om dikens dimensioner
finnas icke uti motionärens förslag upptagna, utan bestämmes deri allenast, att
dike bör så inrättas, att den mark, för hvilken dikas skall, må kunna torrläggas
till fyra fots djup. Då genom en dylik bestämmelse, som är jemväl på täckta
diken tillämplig, jordbrukets behof torde vara erforderligen tillgodosedt, men i
följd af vexlande förhållanden icke låter sig på förhand afgöras huru stora diken för
åstadkommande af sådan torrläggning i allmänhet erfordras, synes förslaget
härutinnan ega framför lagen ett afgjordt företräde och desto mindre kunna genom
sin obestämdhet föranleda någon olägenhet, som i brist af godvillig öfverenskommelse
dikenas storlek, enligt förslaget, skulle komma att med hänsyn till
afsedda ändamålet efter tekniska grunder noga bestämmas.

För dikningsarbetes fullbordande erfordras, att den jord, som ur diket
upptages, ej lägges så, att den kan i diket nedrasa eller hindra vattnets tillopp;
och att härom, på sätt motionären föreslagit, i lagen införa bestämda föreskrifter
synes derföre lämpligt. Huruvida sådan jord kan på angränsande egor
utbredas eller om den måste bortskaffas beror åter af omständigheterna, och
frågan derom torde följaktligen icke kunna genom någon allmän föreskrift regleras,
utan böra, såsom förslaget jemväl antyder, vid uppkommande tvister, i
hvarje fall särskildt efter sig företeende omständigheter pröfvas. Deremot kan
med säkerhet antagas, att någon del af jorden å ömse sidor af diken blir för
dess egare oanvändbar och förlorar i värde. 4 Kap. 2 § Byggninga-balken
stadgar med afseende härå, att den, som får sin åker vid afloppsdike, skall
njuta eu aln till ren utom byamål, men att vid ängsvall ingen tillökning gifven.
Då emellertid äfven å annan mark, än åker, ren till dike synes behöflig
på det jord, som vid dikes upprensande uppkastas, må kunna tills vidare å
renen uppläggas samt dikningsskyldig vid upprensningsarbete å annans mark
må ega jemväl i öfrigt för detta arbete erforderligt utrymme, synes förslaget
derom, att å hvar sida om öppet dike ren alltid bör till högst två fots bredd
räknas, vara af ett nödvändigt behof påkalladt.

I afseende på dikningsarbetets verkställande å annans mark tillämpas
enligt nu gällande lag den allmänna grundsats, att den, som har förbindelse
vidkännas kostnaden för ett arbete, jemväl har rättighet sjelf ombesörja dess
utförande. I 9 § af motionärens förslag innefattas den härifrån afvikande bestämmelse,
att, vid dikning å annans mark, jordegare skulle vara berättigad

att

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 7.

att mot skälig ersättning dikningen besörja. Enligt samma förslag skulle, i brist
af åsämjande om dikes läge, storlek och beskaffenhet, noggranna föreskrifter
derom sålunda meddelas, att ändamålet med minsta olägenhet för den, genom
hvars jord diket ginge, måtte vinnas. Enär sålunda dikningsarbete komme att
till sin omfattning och beskaffenhet noga begränsas, synes någon afsevärd olägenhet
af dess utförande utaf den, som åligger derför bära kostnaden, icke vara
att för jordegare befara. Då härtill kommer, att jordegares rätt till ersättning
för skada och intrång i följd af dikningen torde genom den ifrågasatta föreskriften
om denna ersättnings gäldande såsom vilkor för dikningsarbetets påbörjande
vara erforderligen tillgodosedd och betryggad, finner Utskottet något
undantag från ofvanberörda allmänna princip icke böra till jordegares förmån
ega rum.

Man har anmärkt, att häradsrätterna, hvilka enligt 6 Kap. 3 § Byggn
inga-b al ken skola i första hand upptaga och pröfva tvistefrågor om dikning,
väl kunna, såsom sammansatta af ett stort antal jordbrukare, antagas besitta
den sakkännedom, som härför erfordras, men att erfarenheten visat, att de.
hvarken med tillbörlig skyndsamhet eller utan stora kostnader för parterna kunna
verkställa denna pröfning, som merendels fordrar besigtning på stället och eu
för sådana förrättningar tjenlig årstid. Ett nytt förfaringssätt vid afgörande af
dylika tvistefrågor har derföre ansetts vara för eu förbättrad lagstiftning i förevarande
ämne oundgängligt. Enligt motionärens förslag skulle detta nya förfaringssätt
bestå deruti, att den part, som icke ville sin talan genast till dom
stol instämma, skulle ega påkalla mellankomst af en utaf Konungens Befallningshafvande
förordnad synemän, hvilken jemte två gode män borde förnämligast
utreda de på frågans afgörande inverkande omständigheter och, derest
förlikning ej kunde åvägabringas, i saken meddela beslut, hvilken om det ej
inom viss bestämd tid vid domstol klandrades, toge åt sig laga kraft. En sådan
institution, hvarigenom utan tvifvel många rättegångar skulle undvikas,
finner Utskottet fullt lämplig.

I fråga om äldre eller redan befintlig dikning synes 1 § af motionärens
förslag hufvudsakligen åsyfta att bibehålla nu gällande stadganden; men af
föreskriften, att sådant dike, som hittills tjenat till afledning af vatten från annans
mark, skulle fortfarande Öppet hållas, så att samma mark kunde afdikas
till fyra fots djup, blefve dock en följd, att i de fall, der genom öfverenskommelse
eller annorledes dikningsskyldigheten vore till mindre mått inskränkt,
komme genom berörda föreskrift, på grund hvaraf dike till nämnda djup ovilkorligen
kunde påkallas, att föranledas mera betungande dikuingsskyldighet, än
hittills. Denna olägenhet kunde väl afhjelpas genom ett stadgande i den syftning,
att i afseende på diken, som nu finnas, behörigen tillkomna bestämmelBih.
till Biksd. Prot. 1875. 7 Sand. 8 Häft, 2

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 7.

ser skulle fortfarande lända till efterrättelse; men häraf lcomme åter att under
en lång framtid sannolikt framkallas en mängd rättegångar, hvaruti dikningsskyldigheten
skulle göras beroende antingen på tillämpning af nu gällande lag
eller ock på eu vansklig bevisföring om det derifrån afvikande sätt, hvarpå
nämnda skyldighet under eu mer eller mindre aflägsen förfluten tid varit utgjord
och bestämd. Då dessutom icke synes lämpligt eller ens af billighetsskäl
påkalladt, att vid eu lagförändring af förevarande natur åt bestående förhållanden
förläna för all framtid eu sådan helgd, att derigenom lagförändringens
syftemål, dikningsskyldighetens rättvisa fördelning, skulle i väsendtlig mån
förfelas, har Utskottet ansett, att, i öfverensstämmelse med de principer, som
vid införande af den nya hägnadslagen blifvit följda, redan upptaget dike borde
af den, som förut varit dertill förbunden, fortfarande underhållas allenast intill
dess, efter väckt fråga om underhållsskyldighetens fördelning enligt den nya
lagens grunder, förändrade bestämmelser i enlighet dermed blefve i vederbörlig
ordning meddelade.

I anledning af Rikets Ständers i underdånig skrifvelse den f4 Mars
1863 framstälda anhållan är frågan om lagstiftning angående den så kallade
vattenrätten i dess helhet beroende på Kongl. Maj:ts pröfning, men Utskottet
anser nu förevarande frågas skyndsamma afgörande vara af den vigt, att den
icke bör uppehållas i afbidan derpå, att lagstiftningen angående vattenrättens
öfriga delar må kunna erhålla sin slutliga lösning.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, får Utskottet med anledning
af nu ifrågavarande motion vördsamt hemställa,

att Riksdagen måtte för sin del besluta en författning, så
lydande:

Med ändring af Byggninga-balkens 4 Kap. 2 §, sådan
den lyder i Förordningen den 27 Februari 1858, och 6 Kap.
2 § samt med upphäfvande af 6 Kap 3 § samma Balk,
förordnas som följer.

§ I Vill

man för jords odling eller förbättring dike göra,
och möter annans jord, då må denne ej hindra vattnets
aflopp. Kan det ej föras af utan dike, och åsämjer dem
ej, då skall dikningsskyldigheten fördelas efter thy, en hvar
af dikningen nytta hemtar. Har den, som nedanföre är,
af diket mindre gagn mot kostnad och intrång svarar,
värde dikningsskyldighete > honom i mån deraf jemkad

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 7.

eller ersättning honom leinuad af den eller dem, som i dikningeu
deltaga, allt efter hvad skäligt pröfvas.

Hvad nu stadgadt är, gälle ock, der någon vill för
jords afdikning begagna afloppsdike, som å annans egor upptaget
är, eller omlägga, utvidga eller fördjupa sådant dike.

§ 2-

Der grannars egor intill hvarandra ligga och dike
dem emellan tarfvas, skall halfva diket af hvarderas jord
tagas och galle om dikningsskyldighetens fördelning hvad i
§ 1 sägs.

§ 3.

Delegare i samfäld mark skola afloppsdike hålla,
hvar efter thy, som han del eget- i den mark, för hvilken
diket göres.

§ 4-

Dikningsskyldighet skall så bestämmas, att den mark,
för hvilken dikas skall, må kunna torrläggas till fyra fots
djup, der det ske kan och delegarne ej annorlunda åsämjas.
Dike må läggas öppet eller täckt efter thy lämpligt

pröfvas.

§ 5-

Uppstår emellan den, som dike tarfvar, och den,
genom hvars jord det skall gå, tvist om dikets läge, storlek
eller beskaffenhet; varde derom så förordnadt, att ändamålet
af diket med minsta olägenhet för den, genom hvars
jord det går, vinnas må.

Afdikning af vattendränkt mark må ej så ske, att
skada genom öfversvämning eller annorledes uppkommer.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 7.

§ 6.

Jord, sou) kastas upp ur Öppet dike, må ej läggas
så, att den kan skada dikets bestånd eller hindra vattnets
afrinnande till diket.

Å livar sida om öppet dike räknas ren till högst
två fots bredd.

§ 7.

Dike må ej öfver annans egor upptagas innan den
ersättning, som till följd af stadgandet i 1 § utgå bör,
blifvit gulden; är den ersättning ej bestämd, innan dikningen
skall företagas, vare den ersältningsskyldige pligtig
att derför ställa nöjaktig säkerhet.

§ 8.

Försummar den, som dikningsskyldigheten åligger, att
hålla dike i gildt stånd, och bättrar han ej skyndsamt derå
förefunnen brist, då han tillsagd varder, ersätte all den
skada och förlust, som deraf tillskyndas annan.

§ 9-

Vill någon, utan att sin talan genast till Rätten instämma,
hafva fråga pröfvad, som angår dikning, hvaraf
annans rätt är beroende, söke hos Konungens Befallningshafvande
förordnande för statens landtbruksingeniör, landtmätare
eller annan lämplig person att vid syn på stället
ärendet handlägga, och bifoge uppgift å dem, hvilka ega i
saken del.

Har sökanden någon till synemän föreslagit och finnes
ej förslaget godkändt af öfrige sakegare, förelägge Konungens
Befallningshafvande dem genom kungörelse, som uppläses
från predikstolen i den eller de socknar, hvarinom
den ifrågavarande marken är belägen, att inom viss kort
tid vid talans förlust inkomma med yttrande, huruvida de
hafva något att erinra mot förslaget. Yppas ej stridighet
derom, varde den föreslagne, derest han finnes lämplig eller
laga hinder ej möter, förordnad. I motsatt fall, äfvensom
när icke någon blifvit till synemän föreslagen, förordne Ko.

Lag-! iskottets Utlåtande N:o 7.

nungens Befallningshafvande så, som skäligt pröfvas. Den
sålunda utsedde synemannen bestämrne i samråd med sökanden
tid för synen och utfärde till densamma skriftlig
kallelse, hvilken skall genom sökandens försorg minst fjorton
dagar före synen öfrige sakegare delgifvas.

Synemän biträdes af två gode män, hvilka äro antingen
ledamöter i egodelningsrätt eller skiftesgodmän; och
ege synemän att efter eget val gode männen tillkalla.

Om jäf emot synemän eller god man galle hvad i
31 § af stadgan om skiftesverket i riket den 9 November
1866 i tillämpliga delar stadgas.

§ w Uteblifver

å den för synen utsatta dag sökanden,
vare frågan förfallen och denne skyldig godtgöra så väl förrättningsmännen
som öfrige inkallade deras resekostnad och
tidspillan. Försummar annan kallad sakegare att sig inställa,
gånge förrättningen för sig utan hinder deraf.

§ Il Finna

förrättningsmännen, att frågan rörer annan,
än den, som blifvit kallad eller vid förrättningen eljest är
tillstädes, varde förrättningen för nämnde sakegares inkallande,
såsom i 9 § sägs, till annan dag uppskjuten.

§ 12-

Förrättningsmännen hafva att undersöka alla de omständigheter,
hvilka kunna på frågans afgörande inverka,
samt söka mellan sakegarne åstadkomma förening, som skall
af dem alla underskrifvas. Kan förening icke åstadkommas,
böra förrättningsmännen afgifva utlåtande, hvaruti bestämmes:
l:o. Dikets läge, storlek och beskaffenhet;

2:o. Hvarest och huru broar och trummor höra, inrättas;
3:o. Huru, med afseende å nyttan af dikningsföretaget, arbetet
och kostnaden bör beräknas, fördelas eller jemkas;
4:o. Om dikesjorden bör bortföras eller i motsatt fall om
godtgörelse till jordegaren bör gifvas;

Loff-Utskottets Utlåtande N:o 7.

5:0. Huruvida och i hvad män påfordrad upprensning af
dike skall ske;

6:o. När dikningen må påbörjas och senast skall vara fullbordad;
samt

7:o. Huru synekostnad, hvilken alltid bör af sökanden förskjutas,
skall mellan dem, som af dikningen hafva
båtnad, fördelas eller eljest utgöras, med mera sådant,
som till fullständig utredning hörer och till förebyggande
af framtida tvister lända kan.

§ 13.

Stanna synemanncn och gode männen uti stridiga meningar
i de fall, då beslut eller utlåtande af dem meddelas
skall, gånge efter hvad de fleste säga. Har hvar sin särskilda
mening, gälle synemaunens; dock skall hvarderas
mening med skälen dertill kortligen i protokollet antecknas

§ 14-

Synemannen åligger att, innan han efter förrättningens
afslutande från stället afreser, tillhandahålla sakegarne afskrift
af det i ärendet förda protokoll jemte förrättningsmännens
beslut.

Inom tre månader efter förrättningens afslutande skall
synemannen insända det dervid förda protokoll med bilagor
till Konungens Befallningshafvande för att uti länets Landtmäterikontor
förvaras.

§ I»-

Är sakegare missnöjd med förrättningen, har han
att inom trettio dagar från dess afslutande till Rätten instämma
sin talan, vid påföljd att beslutet eljest anses hafva mot
honom vunnit laga kraft; hvarom underrättelse skall i protokollet
meddelas.

Förening, som enligt 12 § blifvit träffad, må genast
till verkställighet befordras.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 7.

§ 16.

Dike, som för afledning af vatten från annans mark
redan upptaget är, skall af den, som, då denna författning
träder i kraft, är dertill förbunden, fortfarande underhållas,
till dess förändrade bestämmelser derom enligt de i denna
lag stadgade grunder varda i vederbörlig ordning meddelade.

Denna förordning skall tillämpas från den 1 Januari

1876.

Stockholm den 8 Mars 1875.

På Utskottets vägnar:

Eric Sparre.

R eservationer:

af Herr Grefve Mörner: “Då genom det af Utskottet uppgjorda lagför slag

icke alla skyldigheter och rättigheter torde vara fullt riktigt ''afvfigda, får
jag min reservation mot förslaget härmed anmäla.1''

af Herr Grefve Horn: “Från Utskottets förslag till dikningslag har jag

afvikande åsigter rörande nedan angifna

§ 8.

Som det för mig synes vara af största vigt, att dikningsskyldighet skyndsamt
lullgöres, samt det sålunda vore väl betänkt, att, när den dikningsskyldige
försummat sitt åliggande att dika eller dike upprensa, en annan sakegare,
hvilkens rätt deraf vore beroende, blefve berättigad att arbetet på'' den försumliges
bekostnad låta verkställa utan att nödgas afvakta, efter en ofta långvarig
Process, domstols tillåtelse, har jag ansett berättigande i berörda syfte böra sak -

16 Lag-Utskottets Utlåtande N:o 1.

egare i denna lag lem nas. Något missbruk af ett sådant stadgande inser jag
icke kunna befaras, enär det under sådana omständigheter skulle åligga den,
som arbetet för annan verkställer, att. derest rättegång uppstår om ersättning
derför, styrka, att han till arbetet varit genom motpartens försumlighet befogad.
Jag föreslår alltså, att denna § erhåller ett tillägg af följande lydelse:

“Försummar dikuingsskyldig att dike upprätta eller bättra,
ege sakegare att arbetet på den försumliges bekostnad lata
verkställa.11

§ ir>.

Uti 3 Kap. 5 § Utsöknings-balken, sådant detta lagrum nu lyder uti
Kong!. Förordningen den 18 April 1849, är stadgadt att “häfver någon vunnit
hos Underrätt och varder deremot vädjad t, njuta ändå utmätning och ställe borgen
för det han om händer får, eller läte godset sättas i qvarstad''1; hvarjemte
uti 26 Kap. 2 § Rättegångs-balken, enligt dess lydelse uti Kongl. Förordningen
af samma dag är föreskrifvet, att “Underrätts dom, deremot vädjadt är, gånge
i verkställighet efter ty, som i 3 Kap. 5 § Utsöknings-balken sägs, der den,
som vunnit, det äskar och vadet ej derigenom onyttigt blefven

Jemföras nu dessa stadganden med hvarandra, måste den slutsats deraf
dragas, att enligt dessa lagrum, hvilka äro de enda, som meddela allmänna
föreskrifter om verkställighet af Underrätts dom, det icke är tillåtet att, då talan
blifvit fullföljd, verkställa första domstols beslut i frågor af förevarande beskaffenhet
eller då dikningsskyldighet blifvit någon ålagd. Det har derföre
varit inom Utskottet ifrågasatt, att, för beredande af hastigare verkställighet åt
första domstols beslut, denna § skulle erhålla ett tilläggsstadgande i sagda
syftning. Till stöd för denna åsigt åberopades, att, då uti detta lagförslag föreslagits
en domstolsinstans mera än nu gällande lag medgifver, ett stadgande
om skyndsammare verkställighet skulle motväga olägenheten af denna nya instans.
Äfven framhölls i Utskottet såsom önskningsmål för landtmannen, att,
då hans jord behöfde afdikas öfver annans mark, men tvist derom uppstod,
den förre berättigades, mot borgen för kostnad och skada, verkställa första domstols
beslut, hvarigenom den sökande stäldes i mindre beroende af eu grannes
trätlystnad och blefve i tillfälle att förekomma en förlust, som oftast vore omöjlig
att till något belopp bestämma Under öfverläggningen i Utskottet tycktes
man vara ense deri, att verkställighet borde följa å Underrätts beslut; men det
ansågs dock af formela skäl, att lagstadgande derom icke borde inflyta t denna
lag, utan uti den under utarbetning af Lagberedningen varande ntsoknings lageu,

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 7. 17

lagen, såsom följd hvaraf förslaget till denna § af Utskottets pluralitet bibehölls
oförändradt.

Då vi emellertid hafva flera speciallagar, som stadga verkställighet af
första domstols beslut utan afseende derå, att talan deremot fullföljes, såsom
i Förordningen om expropriation den 14 April 1866, § 24, och i Förordningen
om fattigvård den 9 Juni 1871, § 48, med flera författningar; och då derjemte
ovisst är, när förslaget till ny utsökningslag blifver framlagdt till Riksdagens
pröfning samt om ocli när det blifver antaget, så synes det åtminstone mig vara
välbetänkt att i den nya dikningslagen införa stadgande i berörda syftning, att
gälla intill dess sådant varder uti annat allmännare påbud upptaget.

Jag har derföre ansett denna § böra, med bibehållande af paragrafen
i öfrigt oförändrad, få ett nytt moment tillagdt, af följande lydelse:

''•''Utan hinder af fullföljd talan må Underrätts beslut i dikuingsmål
verkställas, derest sakegare, som berättigats dikning
verkställa, aflemnar eu till vederhäftigheten behörigen
vitsordad borgen för den kostnad och skada, som till följd
af beslutets verkställande kan uppkomma.41

Bih. till Likså, Vrot. 1875. 7 Sand.

8 Höft.