Lag-Utskottet* Utlåtande N:o 37

Utlåtande 1870:LU37

Lag-Utskottet* Utlåtande N:o 37.

N:o 37.

Ank. till Riksd. Kansli den 14 April 1870, kl. 5 e. m,

Utlåtande, i anledning af väckta motioner åsyftande ändring i gällande
bestämmelser om klockares aflöning.

Angående församlingarnes skyldighet att aflöna klockare innehåller 6:te
punkten i Kong!, förordningen den 8 Februari 1681 följande stadgande: “Klockares
rättighet skall vara att bekomma af hvar bonde årligen till lön och underhåll, råg
en kappe, korn en kappe, hafre en kappe, sedan när vigning sker två öre, för
barndop ett öre, för kyrkotagning efter barn två öre, efter ett lik två öre, allt i
silfvermynt“; hvarjemte för vissa orter särskilda bestämmelser i detta afseende
blifvit tid efter annan meddelade.

Med anmärkning hurusom grunden för utgörande af bidrag till klockares
aflöning vore obillig, då innehafvare af en mindre hemmanslott måste betala lika
mycket som den större jordegaren, samt att missförhållande egde rum jemväl derutinnan,
att spanmålslönen ökades i samma mån som hemmansklyfningen fortgingp,
och detta oaktadt klockames tjensteåligganden minskats, synnerligen derigenom att
de blifvit befriade från skyldigheten att meddela barnaundervisning, hafva Herrar
Magnus Svensson från Skaraborgs län och Sven Nilsson i Efveröd uti särskilda,
inom Andra Kammaren väckta motioner, Indika blifvit till Lag-Utskottet remitterade,
föreslagit:

Magnus Svensson (motionen N:o 53), “att Riksdagen måtte till Kong! Maj:t
ingå med underdånig anhållan, att Kongl. Maj:t efter vederbörandes hörande ville
taga denna fråga i öfvervägande och till nästkommande Riksdag aflåta förslag om
allmän omreglering af klockares löneinkomster på landet, eller i öfrigt vidtaga till
ändamålet ledande åtgärder11: samt

Sven Nilsson (motionen N:o 139), “att Riksdagen för sin del ville hos Kongl.
Maj:t i underdånighet anhålla, att med upphäfvande af 6 § i Kongl. förordningen
den 8 Februari 1681 och dermed sammanhängande, under olika tider och för olika
orter gällande lagbud och bestämmelser stadgas:

a) att de nu till församlingarnes klockare utgående löneförmåner, med undantag
af boställen, måtte få återgå till lönegifvarne; och

b) att församlingarne sjelfva må ega rätt att, på sätt lagen om kyrkostämma
stadgar, bestämma lönen till de klockare, som hädanefter antagas och efter fyrktal
af kommunerna utgå".

8

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 37.

Denna fråga förevar jemväl vid nästlidna års riksdag, då Utskottet, med
erinran att åberopade G § i Kong], förordningen den 8 Februari 1081, såsom hänförlig
under prcsterskapcts privilegier, ej kunde ändras eller upphäfvas i annan
ordning än den, som föreskrifves i 114 § Regeringsformen, uttalade den åsigt att
utväg bordo beredas församlingarne att få ifrågavarande angelägenhet ordnad genom
konventioner, på sätt i Kong!, kungörelsen den 3 April 1816 varit stadgadt i fråga
om presträttigheter, samt i öfverensstämmelse härmed hemställde, att Riksdagen
villo i underdånig skrifvelse anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes i nåder meddela erforderliga
föreskrifter om sättet och ordningen för tillvägabringande af konventioner
angående klockares och orgelnisters löneförmåner; men donna hemställan blef
af begge Kamrarne afslagen.

Yid sådant förhållande anser Utskottet cj lämpligt att nu förnya berörda
hemställan.

Äfven om det måste medgifvas att do af motionärerno anmärkta missförhållanden
i afseende på klockares aflöning flerestädes förefinnas, så torde dock
olägenheterna häraf ej vara af den betydenhet, att desamma må föranleda en allmän
omreglering af lönerna, såsom Herr Magnus Svensson föreslagit. Fn sådan
reglering torde nemligen ej kunna till vägabringas annorledes än i hufvudsaklig
likhet med de för presterskapet enligt Kongl. förordningen den 11 Juli 1862 verkställda
löneregleringar. Men i anseende till de dryga kostnader, som dermed blefve
förknippade, lärer en dylik anordning för ifrågavarande ändamål ej vara lämplig.

Beträffande åter Herr Sven Nilssons förslag, enligt kvilket de till klockare
nu utgående löneförmåner, med undantag af boställen, skulle “återgå till lönegifvarne“,
samt församlingarne tillerkännas rätt att sjelfva bestämma löner till de
klockare, som hädanefter antagas, så kan Utskottet för sin del icke understödja ett
sådant förslag, enär det ej lärer vara lämpligt ätt sålunda göra församlingarnes
skyldighet i ifrågavarande hänseende beroende af deras eget godtycke.

Till stöd för sin framställning har sistbemälde motionär anfört, bland annat,
att den i kyrkolagen klockare ålagda skyldighet att i församlingen meddela barnaundervisning
skulle genom gällande stadga angående folkundervisningen hafva upphört.
Detta är likväl icke förhållandet; ty åberopade stadgan innehåller tvärtom,
under § 6, sådan den lyder i Kongl. kungörelsen den 29 September 1853, uttrycklig
föreskrift derom, att klockare, som icke tillika blifvit till skollärare antagen, skall
vara underkastad nyssberörda skyldighet, angående sättet och ordningen för hvars
utöfvande församlingen eger att å kyrkostämma besluta.

På grund af hvad anfördt blifvit får Utskottet vördsamt hemställa,

att ifrågavarande motioner ej må till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm don 14 April 1870.

På Utskottets vägnar:

Eric Sparre,