Lag-Utskottet» Utlåtande N-.o 22 (Utlåtande 1874:LU22 Lagutskottet)

Lag-Utskottet» Utlåtande N-.o 22.

N:o 22.

Ank. till Riksd. Kansli den 1 April 1874, kl. 5 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om vissa ändringar i gällande
stadganden angående dels mannens målsmansrätt öfver
hustrun och dels giftorätt i bo.

Ifrågavarande, till Lag-Utskottet remitterade tre särskilda motioner hafva blifvit
äckta, den ena inom Första Kammaren af Her,r L. Nordenfdt (motionen N:o 6)
ch de begge öfriga inom Ändra Kammaren af Herrar A. Philipsson (motionen N:o
10) och Pehr Nilsson från Norrbottens län (motionen N:o 62).

Herrar Nordenfelts och Philipssons framställningar åsyfta att bereda den gifta
qvinna» en mera betryggad och sjelfständig ställning i egendomsrättsligt afseende.
Den förstnämnde, ,som ansett att frågan lämpligen kunde lösas genom införande af
obligatoriska äktenskapskontrakt, i förening med rättighet för hustru att sjelf råda öfver
sin enskilda egendom, hav sålunda föreslagit, att 7, 8, 9, 10 och H kapitlen Giftermålsbalken
måtte ändras i öfverensstämmelse med följande förslag:

7 KAP.

Huru äktenskapskontrakt skall upprättas och lysning skall ske Ull laga giftermål
samt om vigsel vägras eller uppehälles.

1 §. Oförändrad.

2 §. Förr än vigsel sker skall

1:°) 1 tvä vittnens närvaro äktenskapskontrakt skriftligen upprättas emellan de
blifvande makarne eller emellan brudgummen och brudens förmyndare, då hon är
omyndig;

2:o) tre söndagar lysas af predikstolen (o. s. v. som förut).

Bik. till Bilcsd. Prat. 1874. 7 Sami. 10 Höft. i

Lag-Utskottets Utlåtande N:o SS.

8 KAP. /

Hvad äktenskapskontrakt skall innehålla och huru dermed förfaras skall.

1 §. Äktenskapskontrakt skall innehålla bestämmelser:

l:o) om hela eller hvilka delar af den hvardera makan \id äktenskapets ingående
tillhöriga, eller under äktenskapet genom arf eller förvärf tillkommande lösa
eller fasta egendomen skall blifva gemensam eller tillfalla någondera af makarne under
särskild eganderätt;

2ro) om huru, vid endera makans död, med den gemensamma, så väl som
med den aflidnas särskilda egendom förfaras skall.

2 §. Äktenskapskontrakt skall öppet ingifvas till Rätten i den ort der makarne
hafve sitt bo och hemvist eller sätta sig neder att bo, i staden inom åttonde dagen
och på landet å nästa ting sedan vigsel skett och läte Rätten det i protokollet införas.
Är vigsel å annan ort förrättad och kan förty den lagföljd ej ske, som nu föreskrifven
är, då skall äktenskapskontrakt inom sagde tid hos Rätten i vigningsorten företes
och varde det, då makarne till boningsorten kommit, sist inom en månad i stad och
å landet vid det ting, som näst efter tre månader infaller, till rätter domstol ingifvet
med bevis af Rätten i vigningsorten att det der företedt varit. Är ej med äktenskapskontrakt
så förfaret, som nu sagdt är, vare det kraftlöst vid fråga om tredje
mans rätt emot någondera af makarne särskildt. Hvar och en, som begär, ege att
hos Rätten undfå del af äktenskapskontrakt.

3 § och 4 § (lika de båda sista §§ i samma kapitel med införande af ordet
»äktenskapskontrakt-’ i st. f. »förord» samt med tillägg till sista § af orden »vid fråga
om tredje mans rätt emot någondera af makarne särskildt» efter sista ordet »kraft»).

9 KAP.

Om mannens målsmansrätt för hustrun.

1 §. Sedan man och qvinna sammanvigde äro, då är han hennes rätte målsman
i frågor om sådan egendom, som tillhör dem gemensamt, och egen i alla mål

som angå gemensam egendom söka och svara för henne; hustrun följer ock mannens
stånd och vilkor.

2 §. I frågor, som angå hustruns särskilda egendom, vare hon myndig att

sjelf råda och förestå sin egendom med den inskränkning i fråga om köp af fast gods,

hvarom 11 kap. 6 § förmäler.

(Resten af kapitlet om morgongåfva föreslås att bortgå).

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 33.

10 KAP.

Om giftorätt i bo.

1 §. När man och hustru äro sammanvigde, då eger hvardera den giftorätt
boet som bestämmes af deras äktenskapskontrakt.

2 § (föreslås att bortgå).

7 §. Qvinna, som af domaren är för äkta hustru förklarad, njute, ändock
att vigsel ej åkom mer, giftorätt i mannens bo till hälften af all hans lösa egendom
samt hans fasta egendom i stad eller å stadens mark.

11 KAP.

Huru liio/infall ma hustruns särskilda fasta eller lösa egendom bortskifta,
förpanta eller sälja, och huru deras gäld betalas skall,
så ock när hustrun må köp sluta.

1 §. Mannen hafve ej makt att hustruns särskilda, fasta eller lösa egendom
bortskifta, förpanta eller sälja, ehvad de hafva barn samman eller ej, utan han dertill
häfver hennes frivilliga ja och underskrift i tvänne gode mäns närvaro eller hon för
Katten det muntligen tillstår.

2—5 §§ (oförändrade).

6 §. Ej må hustru köp sluta om fast gods eller sälja något af makarnes
gemensamma egendom utan det sker med mannens samtycke och fullmakt o. s. v.
(oförändrad).

7—8 §§ (oförändrade).

Herr Philipsson åter har bygt sitt förslag på grundsatsen af den gifta qvinnans
myndighet med deraf härflytande rättighet för henne att råda öfver sin enskilda
egendom; hemställande denne motionär, att Riksdagen, för sin del, måtte besluta
dels en författning, hvarigenom förordnas som följer:

Om förvaltning af cg.-nd men i makars bo.

1 §. Hvardera makan eger att förvalta den egendom, deruti den andra ej
har giftorätt.

2 §. Förvaltningen af makarnes gemensamma egendom tillkommer mannen
allena, och eger han förthy att i alla de angelägenheter, som dermed stå i sammanhang,
söka och svara. Kan hustrun, genom idkande af yrke, för hvars bedrifvande
icke eifordias, att mannen ikläder sig ansvarighet för de förbindelser, hon i och för
rörelsen ingår, eller annorledes medelst eget arbete något förvärfva, deröfver må lion
dock sjelf råda.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o Så.

3 §. Med de tillgångar, hvaröfver hustron, enligt näst föregående §, eget- att
förfoga, vare hon skyldig att bidraga till makarnes och barnens uppehälle.

4 §. Räcker makars gemensamma egendom ej till deras och barnens uppehälle;
fylles bristen af begges enskilda egendom eller den makes, som sådan egendom
eger.

och dels att följande lagens rum skola erhålla den förändrade lydelse, som
här nedan upptages, nemligen:

Giftermåls-balken.

8 Kap.

1 §. Vilja man eller qvinna, der hon ej under giftoman står, eller giftoman
å mös vägnar, göra förord sig emellan före äktenskapet; då skola de det skriftligen
och med tvänne vittnen upprätta innan vigsel sker. Ej må förord göras om annat
än makarnes giftorätt eller förvaltningen af deras bo, ej eller till förfång för dem,
som bättre rätt till egendomen å den tid hafva. Äktenskapsförord skall öppet ingifvas
till Rätten i den ort, der makarne hafva sitt bo och hemvist, eller sätta sig neder
att bo, i staden inom åttonde dagen, och på landet å nästa ting, sedan vigsel skett,
och läte Rätten det i protokollet intagas så och underrättelse om förordet i allmänna
tidningar införas. År vigsel å annan ort förrättad, och kan förthy den lagföljd
ej ske, som nu föreskrifven är, då skall förord inom sagde tid hos Rätten i
vigningsorten företes, och varde det, då makarne till boningsorten kommit, sist inom
en månad i stad, och å landet vid det ting, som näst efter tre månader infaller,
till rätter domstol ingifvet, med bevis af Rätten i vigningsorten, att det der företedt
varit. År ej med förord så förfaret, som nu sagdt är, vare det kraftlöst. Hvar som
begär, ege att hos Rätten undfå del af äktenskapsförord.

9 Kap.

1 §. Sedan man och qvinna sammanvigde äro, da följer hustrun mannens
stånd och vilkor.

11 Kap.

4 §. Är gäld af mannens eller hustruns särskilda vållande och förgörelse
tillkommen, deraf den andre ingen nytta, eller del haft; gångo då ej den saklösas
enskilda egendom, eller rättighet i boet, till sådan gälda betalning; ty hvar eger sin
sak ensam höta, och ej annans lott förverka.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 22.

6 §. Ej må hustrun afyttra fast gods eller sälja något af lösören i boet,
der hon ej egen den egendom sjelf förvalta, eller det sker med mannens samtycke
och fullmakt; eller af de lösören, som till salu lemnade äro; eller att mannen
är afvita, eller frånvarande, eller förlöper hustrun. Sitter hon då med barnen hemma,
och tarfvar föda för sig och dem, eller är hon barnlös och kan sig ej annorledes
föda; eller tränger annan nöd: då må hon till nödtorft sälja; dock med nästa frändes
råd och bifall, om det är fast gods, som säljes. Sker det annorledes; hafve mannen
våld det köp, som med hustrun gjordt är, att rygga och återkalla.

Ä rfda-balken.

1 Kap.

3 §. Gift qvinna vare myndig vid hvilken ålder som helst. Enka råde
sig och gods sitt sjelf.

Handels- balken.

1 Kap.

8 §. Ingen må något köpa af annars mans barn eller tjenstehjon, utan
de hafva lof att sälja, eller till köpslagan satte äro. Gör det någon, och åkäres;
vare det ogildt, och böte tio daler.

Kongl. förordningen om boskilnad och undanskiftande af egendom i makars bo

den 18 September 1862.

2 §. Hustru ege ock rätt att boskilnad söka i de fall, att
makars gemensamma bo är belastadt med så stor gäld, att den ej kan
betalas med den egendom, som i boet samfäld är, och den enskilda, som för samma
gäld bör svara;

eller mannen, genom försummelse eller vanvård af boets angelägenheter,
eller boets belastande med gäld utan motsvarig nytta, kan anses sin förvaltningsrätt
missbruka;

eller han af ondska eller motvilja hustrun öfvergifvit eller förlupit, och ej
kommit åter inom sex månader;

eller han blifvit under förmyndare ställd.

G Lag-UtsJcottets Utlåtande N:o 22.

4 §. Då boskilnad sökt är, förordne Rätten, der hustrun det begär, god
man att henne biträda.

6 §. Den egendom, som man eller hustru undanskifta vill, varde under
särskild vård satt, till dess öfver ansökningen dömd! blifvit: ege dock sökanden lyfta
eller tillträda egendomen, der för densamma ställes borgen, som af Rätten godkännes.
Då boskilnad af hustru sökt är, varde den egendom, som hon lyfta eller tillträda
får, ställd under förvaltning af henne eller hennes gode man, der sådan blifvit
förordnad. År sådan egendom för gäld intecknad eller ; antsatt; utgöra ej boskilnadsansökningen
hinder för egendomens utmätning eller försäljning: ege dock sökanden
rätt att öfverskott af köpeskillingen emot borgen lyfta.

Hvad nu först angår Herr Nordenfelts förslag, så synes det icke vara behöfligt
att, såsom detta förslag afser, för vinnande af ifrågavarande ändamål helt och
hållet upphäfva lagen om giftorätt i bo och göra denna rätt beroende uteslutande af
bestämmelser i äktenskapskontrakt. Derest ett sådant kontrakt icke blefve så uppsatt,
att det med behörig tydlighet och fullständighet reglerade giftorätten i boet med
hänseende till ej mindre redan befintlig egendom, än äfven den, som sedermera under
äktenskapet möjligen tillkomma, kunde deraf svåra förvecklingar och tvister föranledas,
för hvilkas lösning lagen ej lemnade någon anvisning; och vådan häraf framställer sig
desto större, som klagomål ofta försports deröfver att här i landet, särdeles på landsbygden,
saknas tillgång på juridiska biträden, till hvilka allmänheten kan anförtro
sina rättsangelägenheter.

Om således sjelfva grunden, på hvilken förslaget hvilar, icke kan godkännas,
torde någon närmare granskning af detaljbestämmelserna icke erfordras.

Med stöd af hvad nu anfördt blifvit får Utskottet vördsamt hemställa,

l:o. att Herr Nordenfelts berörda motion icke måtte af Riksdagen
bifallas.

Vidkommande åter Herr Philipssons motion, så lärer icke kunna bestridas,
att någon inskränkning i mannens rätt att förfoga öfver hustruns egendom är al
behofvet påkallad. Ofta inträffar nemligen att mannen på grund af sin målsmansrätt
för hustrun tiltintetgör frukterna af hennes sträfvande för deras gemensamma bästa;
och detta kan icke ens i afseende på den egendom, hustrun i boet infört, förekommas
genom äktenskapsförord enligt nu gällande lag. Genom en sådan handling kan väl
bestämmas att mannen ej skall hafva giftorätt i den ena eller andra egendomen;
men så länge han ändock har förvaltningen deraf om händer, med befogenhet, såvida
det ej är fast egendom, att deröfver råda lika oinskränkt som öfver makarnes
samfålda egendom, gör äktenskapsförordet ej mycket gagn. Det måste dessutom
anses obilligt och mången gång för hustrun förödmjukande, att hon, då hon i boet
infört egendom och möjligen såsom myndig före äktenskapet fått råda deröfver, genom
äktenskapet går förlustig denna rättighet och kommer att i fråga om äfven den minsta

Lag-UtsJcottets Utlåtande N:o 22.

utgift bero af mannens godtfinnande. Också har Riksdagen i underdånig skrifvelse
den 17 Maj 1871 — under uttalande af den åsigt, att anmärkta missförhållandet
kunde i väsendtlig mån afhjelpas, om genom äktenskapsförord finge bestämmas icke
allenast, såsom för närvarande, i hvad mån giftorätt i makarnes egendom skulle för
den ena eller andra makan ega rum, utan äfven att från mannens målsmanskap
kunde undantagas den egendom, deri han ej egen giftorätt, eller någon del deraf —
anhållit, att Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och i nådig proposition till Riksdagen
framlägga förslag till sådan ändring af 8 kap. 1 § Giftermåls-balken, att genom
äktenskapsförord må kunna betingas rättighet för hustru att råda öfver sin enskilda
egendom, äfvensom till de förändrade bestämmelser i öfrigt, som deraf borde blifva
en följd.

'' I olikhet häremot har motionären föreslagit, att i lagen skulle uppställas
såsom regel, att hustrun egde förvalta den egendom, deri mannen icke har giftorätt.
Enligt Utskottets åsigt vore detta att gå längre än behofvet krafvel'' och allmänna
meningen för närvarande skulle gilla. Att i afseende på det öfvervägande flertalet
af äktenskap, der mannen lämpligen bör vara den som förvaltar jemväl hustruns
enskilda egendom, göra till regel hvad som bör gälla endast för undantagsfall, torde
ej vara välbetänkt, då derigenom tilläfventyrs kunde utsås frön till missämja makarne
emellan. Man har anmärkt, att en lagstiftningsåtgärd i öfverensstämmelse med
Riksdagens berörda underdåniga skrifvelse skulle blifva nära nog ändamålslös, emedan
äktenskapsförord i allmänhet uppfattades såsom ett uttryck af bristande förtroende,
till hvars frammanande redan vid äktenskapets ingående föga benägenhet torde finnas,
samt att, sedan det numera ankommer på myndig mö att sjelf göra förord, det
isynnerhet för henne vore motbjudande att derom väcka fråga. Härvid må dock
erinras, att gällande lag betager mannen makt att bortskifta, förpanta eller sälja
hustruns fasta gods, utan han dertill har hennes samtycke; att det ifrågavarande
stadgandet följaktligen är mest behöfligt i afseende på förvaltningen just af sådan
lösegendom, som på grund af äktenskapsförord tillhör hustrun enskildt; samt att, med
hänseende till grannlagenhetens fordringar, ett ifrågasättande af inskränkning i mannens
rätt att förvalta hustruns egendom bör kunna ega rum lika väl som en underhandling
om inskränkning i hans giftorätt. Den omständighet att äktenskapsförord hittills
sällan blifvit använda torde kunna tillskrifvas den mindre sjelfständiga ställning, som
tillförene varit den ogifta qvinnan beskärd i jemförelse med den hon numera, såsom
vid viss ålder myndig och ofta nog sysselsatt i yrke, intager och som af naturliga
skäl framkallar önskan hos henne att såsom gift få förvalta åtminstone eu del af
hennes tillhöriga medel; och på grund häraf torde kunna antagas att äktenskapsförord,
med den utsträckning i hänseende till dess föremål, som här är i fråga, hädanefter
skulle blifva mindre sällsynta än hittills.

Efter hvad nyss är framhållet, skulle genom ett stadgande, affattadt i enlighet
med Riksdagens åberopade skruf velse, vinnas nästan detsamma som genom den af

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 22.

motionären härutinnan föreslagna förändring, och det torde derföre ej vara skäl att
frångå den af Riksdagen en gång uttalade mening. Ej heller synes det lämpligt att,
såsom förslaget äfvenledes afser, låta förord göras om rättighet för hustrun att förvalta
gemensam egendom. Och någon afsevärd fördel torde icke vara att påräkna af
den större publicitet, som, enligt förslaget, skulle åt äktenskapsförordet beredas genom
införande af underrättelse derom i allmänna tidningarne.

Ett stadgande i den syftning Riksdagen ifrågasatt, afsedt egentligen för de
mera bemedlade klasserna, är emellertid föga egnadt att afhjelpa det ifrågavarande
missförhållandet bland de mindre bemedlade, der de flesta äktenskap stiftas utan
annat grundkapital än makarnes arbetskraft. Här blefve detta stadgande utan betydelse,
och lagstiftaren måste derföre vara betänkt på någon annan utväg, hvarigenom
den medellösa gifta qvinnan må skyddas emot mannens maktmissbruk i afseende på
sådan inkomst, som hon genom eget arbete kan bereda sig. Erfarenheten, särdeles
från de större städerna, har alltför ofta visat, hurusom en lättjefull, utsväfvande man
kan på grund af sin målsmansrätt tillegna sig och förstöra hustruns arbetsförtjenst, som
eljest kunnat användas till familjens bästa. En åtgärd till förebyggande af dylikt missbruk
är af nödvändigheten påkallad, och Utskottet instämmer derföre i motionärens förslag,
att hustru, som kan genom eget arbete något förvärfva, må ega att deröfver sjelf
råda. Det torde varaklart, att med uttrycket »genom eget arbete något förvärfva» åsyftas
en mera sjelfständig verksamhet, så att derunder icke kan inbegripas t. ex. det
arbete, som hustrun utför genom att biträda sin man i hans handtverk, handelsrörelse
eller annan näring, och ännu mindre de husmoderliga göromålen i hemmet. A andra
sidan åter har det ansetts billigt och lämpligt att bestämmelsen affattas i sådana
ordalag, att den omfattar icke blott det fall, då hustrun medelst vanligt kroppsarbete
eller dylik handtering bereder sig någon inkomst, utan äfven då hon i eget namn
drifver något yrke eller rörelse, då hon innehar någon tjenst, utöfvar författarskap
o. s. v. Utskottet har ansett, att den inkomst, som sålunda komme under hustruns
förvaltning, ej borde göras till hennes enskilda egendom. Ville man det, så fordrade
reciprocitetsprincipen, att hvad mannen genom sitt arbete förvärfvade skulle blifva
hans enskilda tillhörighet; men sådant torde ej vara välbetänkt, aldra minst ur synpunkten
af den gifta qvinnans eget intresse.

Visserligen innebär föreslagna stadgandet en afvikelse från den grundsats, som
tillerkänner mannen rättighet att förvalta makarnes gemensamma egendom. Men ser
man saken från den praktiska sidan, och tager man hänsyn till förhållandena sådana
de i verkligheten förete sig, torde det icke kunna bestridas, att principens genomförande
i all dess stränghet leder till skadliga följder, och att ett undantag från
regeln således är af behofvet påkalladt. Enligt hvad Utskottet inhemtat har en likartad
lag under år 1870 antagits i England, och fråga är för närvarande å bane
om enahanda lagstiftningsåtgärd i Norge.

Lag-Utskottets Utlåtande N-.o 22.

Då det toide vara sjelfkärt, att hustrun för den samfälda egendom, som kan
komma under hennes förvaltning, lika väl som mannen för den del af det gemensamma
boet, hvaröfver han råder, har skyldighet att bidraga till familjens upoehälle, äfvensom
att hvardera makan bör lemna sådant bidrag jemväl af sin enskilda egendom, i fall
deraf göres behof, har Utskottet trott sig kunna undgå att upptaga de af motionären
i detta afseende föreslagna bestämmelser.

I afseende på lagens stadgande i 11 kap. 4 § Giftermåls-balken lärer det
vara påtagligt, att den saklösa makans enskilda lösegendom är skyddad lika mycket
som rättigheten eller giftorätten i boet. Den af motionären föreslagna förändring i
detta lagrum synes derföre vara öfverflödig. Deremot är den ifrågasatta förändringen
i Ö § betingad^ af den förändrade ställning, qvinnan, enligt förslaget, skulle komma
att intaga i fråga om förvaltningsrätten.

Den af motionären uttalade åsigt, att rättigheten att råda öfver enskild egendom
skulle förutsätta myndighet, kan Utskottet icke obetingadt erkänna såsom riktig.
Beiöida åsigt jäfvas af det i 19 kap. 1 § Ärfda-balken förekommande stadgande, att
femtonårig yngling eger. sjelf råda öfver allt hvad lian kan förvärfva. För att bereda
den gifta qvinnan rättighet och möjlighet att förvalta sin egendom lärer följaktligen
icke vara oundgängligen nödigt att förklara henne myndig. Huruvida 1734 års laganser
henne såsom myndig eller icke, är emellertid en fråga, hvarom meningarne
kunna vara delade. Väl heter det i 9 kap. 1 § Giftermåls-balken, att mannen är
hustruns målsman och eger söka och svara för henne; men ingenstädes finnes stadgadt
att han ar hennes förmyndare eller att hon är omyndig. På flera ställen i lagen

förutsattes, att hon med laga verkan afslutat rättsärenden, såsom att hon gjort gäld

i äktenskapet, att hon solidariskt med mannen förbundit sig till gälds betalning

0; s’ v'' Att 1 borgen och att sälja boets lösören tyckes, då man afser från
föreskrifterna om makarnes fasta egendom, vara allt hvad lagen positivt förbjudit
henne att företaga utan mannens samtycke. Inom lagskipningen lärer dock under

tideinas lopp den uppfattning blifvit förherskande, enligt hvilken den gifta qvinnan i
allmänhet ffånkännes behörighet att sluta bindande aftal. Men huru det än förhåller
sig med lagens mening härutinnan och huru än lagen i detta fall tillämpas, anser
Utskottet ifrågavarande bestämmelser rörande egendomsförvaltningen icke föranleda
någon lagstiftningsåtgärd i fråga om deii gifta qvinnans myndighet.

Enligt motionärens förslag skulle i 1 kap. 8 § Handels-balken ordet hustru,
som förekommer näst efter orden annan mans borttagas; men då de föreslagna förändrade
bestämmelserna i Giftermåls-balken, lika litet som nu gällande föreskrifter i
il kap. 6 § samma balk angående rättighet i vissa fall för hustru att utan mannens
medgifvande afyttra fast eller lös egendom i boet, kunna anses stå i strid med omformälda
lagrum i Handels-balken, sådant dess innehåll nu är, anser Utskottet detta
stadgande böra bibehållas oförändradt.

Bih. till Bilad. Prof. 1874. 7 Samt. 10 Bäft. ■>

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 22.

I fråga om Kongl. förordningen om boskilnad och undansättande af egendom
i makars bo föranleder Utskottets förslag endast de förändringar, hvilka i afseende på
författningens 4 och 6 §§ blifvit af motionären ifrågasatta. _

På grund häraf och i anledning af Herr Philipssons förevarande motion får

Utskottet hemställa,

2:o att Riksdagen måtte för sin del besluta:

dels att 8 kap. 1 §, 9 kap. 1 § och 11 kap. 6 § Giftermåls-balken
skola erhålla följande förändrade lydelse:

8 KAP.

1 §. Vilja man eller qvinna, der hon ej under giftoman står, eller giftoman
ä mös vägnar, göra förord sig emellan före äktenskapet;. då^ skola de det skriftligen
och med tvänne vittnen upprätta, innan vigsel sker. Ej må förord göras om annat
än makarnes giftorätt eller förvaltningen af hustruns enskilda egendom. Förord må
ej heller göras till förfång för dem, som bättre rätt till någonderas egendom å den
tid hafva. Äktenskapsförord skall Öppet ingifvas till Rätten i den ort, der makame
hafva sitt bo och hemvist, eller sätta sig neder att bo, i staden inom åttonde dagen
och på landet å nästa ting sedan vigsel skett, och läte Ratten det i protokollet införas
Är vigsel å annan ort förrättad, och kan förty den lagföljd ej ske, som nu
föreskrifven är, då skall förord inom sagda tid hos Rätten i vigningsorten företes, och
varde det, då makarne till boningsorten kommit, sist inom en månad i stad, och å
landet vid det ting, som näst efter tre månader infaller, till rätter domstol inpifvet,
med bevis af Rätten i vigningsorten, att det der företedt varit. Är ej med förord
sa förfaret, som nu sagdt är; vare det kraftlöst. Hvar som begär, ege att hos
Rätten undfå del af äktenskapsförord.

9 KAP.

1 §. Sedan man och qvinna sammanvigde äro, då är han hennes rätte målsman,
och eger söka och svara för henne, utom hvad angår egendom som är från hans
förvaltning undantagen: hustrun följe ock mannens stånd och vilkor.

Är genom äktenskapsförord stadgadt att hustrun tillhörig egendom skall
från mannens förvaltning undantagas, eller är sådant stadgande meddeladt angående
egendom som genom gåfva eller testamente till hustrun gifven är med vilkor
att den henne enskildt tillhöra skall, då ege hustrun öfver den egendom och åtkomsten
deraf råda, der ej annorledes blifvit om förvaltningen föreskrift. Kan
hustrun genom eget arbete något förvärfva, deröfver må hon ock råda.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 22. 11

11 KAP.

6 §. Ej må hustrun afyttra fast gods eller sälja något af lösören i boet,
der hon ej eger den egendom sjelf förvalta, eller det sker med mannens samtycke
och fullmakt; eller af de lösören, som till salu lemnade äro; eller att mannen är
afvita, eller frånvarande, eller förlöper hustrun. Sitter hon då med barnen hemma,
och tarfvar föda för sig och dem, eller är hon barnlös, och kan sig ej annorledes
föda; eller tränger annan nöd: då må hon till nödtorft sälja; dock med nästa frän5-ders råd och bifall, om det är fast gods, som säljes. Sker det annorledes; hafre
mannen våld det köp, som med hustrun gjordt är, att rygga och återkalla, som i
Handels-balken sägs;

dels ock att 4 och 6 §§ i Ivongl. förordningen om boskilnad
och undansättande af egendom i makars bo den 18 Septeml>er
1862 skola erhålla följande förändrade lydelse:

4 §. Då boskilnad sökt är, förordne Rätten, der hustrun det begär, god
man att henne biträda.

6 §. Den egendom, som man eller hustru undansätta vill, varde under särskild
vård satt, till dess öfver ansökningen dömdt blifvit: ege dock sökanden lyfta
eller tillträda egendomen, der för densamma ställes borgen, som af Rätten godkännes.
Då boskilnad af hustru sökt är, varde den egendom, som hon lyfta eller tillträda får,
ställd under förvaltning af henne eller hennes gode man, der sådan blifvit förordnad.
Är sådan egendom för gäld intecknad eller pantsatt: utgöre ej boskilnadsanfcökningen
hinder för egendomens utmätning eller försäljning: ege dock sökanden rätt
att öfverskott af köpeskillingen emot borgen lyfta.

Herr Pehr Nilsson har genom sin motion föreslagit, ’-att 10 kap. 2 § Giftermåls-balken
måtte erhålla sådan förändrad lydelse: Man och hustru ege, sedan de
bygt äktenskap eller sammanvigde äro, giftorätt till hälften hvardera så i den lösa
som fasta egendom, ehvad den är ärfd eller förvärfd före eller under äktenskapet, och i
sammanhang dermed 12 kap. 3 § Ärfda-balken, i hvad den stadgar om efterlefvande
makens fördel, må upphöra att vara gällande, då den aflidna efterlemna!- bröstarfvingar,
samt Kongl. förklaringen den 23 Mars 1807 punkten 2 äfvensom 11 kap. 1 $
Giftermåls-balken äfven upphör att gälla utan att nyssnämnda lagrum, sådant det
lyder, blifver oförändradt gällande.”

Vid nästlidne riksdag väcktes af samme motionär hufvudsakligen enahanda
förslag, hvilket, i öfverensstämmelse med då varande Lag-Utskotts yttrande i ämnet,
blef af Riksdagen förkastadt. De af Utskottet då anförda skäl, hvilka föranledde en
sådan utgång, synas fortfarande ega giltighet, och Utskottet anser sig derföre nu endast,
behöfva återgifva desamma.

Lag-Utsleottets Utlåtande N:o 33.

Med erinran att Lagkomitén och Lagberedningen icke blott bibehållit den i
gällande lag stadgade inskränkning i giftorätten, utan tillika från giftorätt undantagit
ärfd eller före äktenskapet förvärfd fastighet i stad, hänförde Utskottet sig till följande,
af Lag-komitén afgifna yttrande i ämnet: »När bolaget mellan makarne uppkommer,
är det icke egentligen sjelfva de ömsesidiga utgifterna, som böra sammanblandas,
utan det är förkofringen eller hvad under äktenskapet förvärfvas, som skall utgöra det
samfälda boet. Man skulle kunna lämpa detta förhållande äfven till penningar och
annan lösegendom, som hvardera sidan vid äktenskapets början medförde, om det gåfves
en möjlighet att med säkerhet urskilja beloppet deraf; men hvad angår fast egendom,
vare sig å landet eller i stad. så kan för detta urskiljande ingen svårighet möta.
Då man följaktligen måste låta ankomma på de bestämda formaliteter, under Indika
förord eger rum, huruvida hvad af hvardera makan enskildt i lös egendom införes må
kunna från samfålligheten afsöndras, är man deremot oförhindrad att bibehålla det ursprungliga
förhållandet makarne emellan i afseende på fastighet. Genom det att man
undantager viss egendom från samfälligheten, afskär man alla anspråk af ena makens
skyldeman på sådan egendom, tillhörig den andra. Utan att misskänna makarnes egen
böjelse att med hvarandra dela sin förmögenhet eller att gemensamt bibehålla den åt
sina barn, bör man likväl betänka, att de svårligen med likgiltighet skulle kunna
föreställa sig möjligheten, att deras egendom kunde omedelbarligen frångå dem sjelfva,
för att öfverflyttas till personer i en annan slägt.»

Vidare anfördes af Utskottet, att om, såsom ofta varit anmärkt, våra äktenskaps-
och boskilnadslagar icke vore nog verksamma att skydda hustruns egendom
emot ödeläggelse genom missbruk af mannens målsmansrätt, syntes häraf kunna hemtas
ett ytterligare skäl att bibehålla ett stadgande, hvarigenom åtminstone förekommes,
att den fastighet, som hustrun före äktenskapet egt eller sedan ärft, gåfves till
spillo. Den föreslagna förändringen vore i allt fall så mycket mindre af något verkligt
behof påkallad, som makar, derest de ville med hvarandra dela sin förmögenhet,
hade en utväg dertill sig anvisad genom den utsträckning, som testamentsrätten
numera erhållit.

På dessa skäl får Utskottet hemställa,

3:o) att Herr Per Nilssons omförmälda förslag måtte af Riksdagen
lemnas utan vidare afseende.

Stockholm den 1 April 1874.

På Utskottets vägnar:

Eric Sparre.

Lag-Utskottets Utlåtande N:e 22.

Reservationer:

af Herr Grefve Sparre: »Ehuru i sak till fullo instämmande med Utskottet
nödgas jag fästa uppmärksamhet på den i mina ögon högst otympliga redaktionen af
det 2 momentet eller stycket i den föreslagna 1 § af 9 kap. i Giftermåls-balken, för
hvilket jag föreslår följande lydelse:

År i äktenskapsförord det förbehåll gjordt, att hustrun tillhörig egendom skall
från mannens förvaltning undantagas, eller är egendom genom gåfva eller testamente
till hustrun ensam gifven med sådant förbehåll; då må hon öfver den egendom och
afkomsten deraf råda. Kan hustrun genom eget arbete något förvärfva, deröfver må
hon ock råda.»

af Herr Grefve Mörner: »Möjligt är, att den förvaltningsrätt öfver en del
egendom, det af Lag-Utskottet uppgjorda förslag tillerkänner hustrun, kan i åtskilliga
fall visa sig nyttig och för henne angenäm, men, öfverhufvud taget, betviflar jag att
denna reform kommer att medföra några särdeles verkningar. Deremot qvarstår oförminskad
mannens rättighet att belasta boet med gäld, till följd hvaraf kan hända,
att en hustru, som sjelf förvaltar egendom och tror sig hafva allt väl ordnadt, en
vacker dag kan finna sin förvaltning afslutad derigenom att egendomen tages i mät
för skuld som mannen åsamkat boet, och ifrån sådan utmätning skyddas icke ens den
egendom hustru må genom eget arbete förvärfva. Vill man införa rubbningar i de
hittills gällande förhållanden angående målsmanskap och egendomsrättigheter för i äktenskap
förenade personer, så torde mera verkande åtgärder böra vidtagas än de nu
föreslagna; skyggar man, och en tvekan må vara förlåtlig, tillbaka härför, vet jag
knappast hvartill palliativåtgärder, som i de flesta fall torde komma att eluderas,
egentligen skola tjena.»

af Herr Caspersson: »De af Lag-Utskottets pluralitet föreslagna lagförändringar
utgöra en så stor rubbning i den nu varande lagstiftningen, att de icke stå väl
tillsammans med de stadgande!!, som af Lag-Utskottet lemnats oförändrade, utan ovilkorligen,
för att kunna antagas, erfordra en omarbetning af en del af den gällande
familjerätten.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 22,

Då det lemnas gift qvinna rätt att på grund af förord redan vid 15 års ålder
sjelf förvalta sin egendom och med denna förvaltningsrätt äfven måste följa rättigheten
att sluta aftal och göra skulder, för hvilka mannen under vissa förhållanden kan
komma att ansvara äfven med sin enskilda egendom, måste jag anse Utskottets förslag
i högsta grad vådligt. Jag har derför ansett nödigt, att, då qvinnans enskilda
egendom genom äktenskaps förord fråntages mannens förvaltning, denna förvaltning bör
öfvertagas af god man, som i hvad nämnda egendom angår är hustruns målsman,
åtminstone till dess hon uppnått 25 års ålder, så vida man ej skulle föredraga det
stadgande, att qvinnan, liksom nu mannen, ej må ingå äktenskap före myndighetsåldern,
hvilket jag för min del icke vill föreslå.

Då hustrun råder öfver sin egendom men mannen i egenskap af målsman råder
öfver hustrun lärer i de flesta fall hennes egendom, genom det nu framlagda förslaget,
vara föga skyddad. Hvad i detta fall kan och bör göras, är att införa den
grundsats, att makarne icke kunna skuldbelasta hvarandras enskilda egendom. Kapitlet
rörande betalning af makarnes gäld behöfver således omarbetas, hvilket äfven till en
början var Utskottets mening.

Då erfarenheten visat, att så val den korta tiden som Utskottets sammansättning
af 16 personer gör det omöjligt för Utskottet att omarbeta någon större afdelning
af lagen och en Lag-komite kommer att tillsättas, sälskildt föi dylika albeten,
får jag för min del hemställa, att Utskottets afgifna lagförslag icke må för närvarande
vinna Riksdagens bifall.”

af Herr von Sydow: För min del får jag hemställa,

ratt Riksdagen ville i underdånig skrifvelse anhålla, att Kongl.Maj:t, vid
pröfning af Riksdagens den 17 Maj 1871 gjorda underdåniga framställning, täcktes
taga i nådigt öfvervägande huruvida

l:o) hustru, som genom gåfva eller testamente åtkommit enskild egendom,
må, der gifvaren det önskar, ensam råda öfver sådan egendom och afkomsten
deraf;

2:o) förändrade stadgande!! kunna meddelas rörande betalning af makars gäld
i det syfte, att hustru må befrias att med sin enskilda egendom deltaga i betalning
af andra mannens skulder än dem, för hvilka hon ikläda sig betalningsansvar; och

3:o) Kongl. förordningen om boskilnad och undanskiftande af egendom i makars
bo den 18 September 1862 må på det sätt ändras, att hustru, efter vunnen boskilnad,
kan, der skäl dertill äro, helt och hållet frigöras från mannens målsmanskap
och berättigas att förvalta äfven afkastningen af hennes enskilda egendom och hvad
hon genom eget arbete kan förvärfva;

samt att Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga
förslag till de lagförändringar, som för vinnande af ofvannämnda ändamål kunna

erfordras.”

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 22.

af Herr Hasselrot: »Då Utskottet ansett sig icke ega anledning att, i sammanhang
med de föreslagna förändringarne i 8 och 9 kap. Ärfda-balken, utarbeta och
framlägga förslag till ändring i nu gällande stadganden om betalning af makarnes
gäld, hvilken förändring, efter min mening, ovilkorligen betingas af den vidsträcktare
förvaltningsrätt, som genom förslaget hustru tillerkännes, har jag funnit mig förhindrad
att godkänna Utskottets lagförslag; utan förenar jag mig i Herr von Sydows
reservation.»

af Herr Philipsson: »Det erkännande, de i min motion uttalade principer
inom Utskottet vunnit, har, ehuru motionen i sin helhet icke blifvit af Utskottet tillstyrkt,
afhållit mig från att framställa yrkande om bifall till de af mig föreslagna
bestämmelser, helst jag icke dymedelst velat minska utsigten till någon framgång af
den önskvärda reformen i fråga om den gifta qvinnans ställning i egendomsrättsligt
hänseende; dock har jag önskat härmed tillkännagifva, att jag icke kunnat obetingadt
biträda den i utlåtandet förekommande motivering.»

af Herr Nils Petersson.

Herrar Nordenfelt och Sven Nilsson hafva begärt få antecknadt, att de ej
varit inom Utskottet närvarande, då dess beslut i 2:a punkten fattades.