Lag utskottet a Utlåtande N:o 51 (Utlåtande 1899:LU51 Lagutskottet)

Lag utskottet a Utlåtande N:o 51.

H:o 51.

Ank. till Riksd. kansli den 26 april 1899 kl. 6 e. m.

Utlåtande, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse af 11 kap. rättegångsbalken,
till lag angående påföljd i vissa fall af parts
uteblifvande i brottmål, till lag om ändrad lydelse af
5 och 6 §§ i förordningen angående ändring i vissa
fall af gällande bestämmelser om häradsting den 17
maj 1872, till lag angående ändrad lydelse af 17 §
i lagen om handelsbolag och enkla bolag den 28 juni
1895, till lag angående ändrad lydelse af 41 § i lagen
om aktiebolag den 28 juni 1895 samt till lag angående
ändrad lydelse af 24 § i lagen om registrerade föreningar
för ekonomisk verksamhet den 28 juni 1895.

Genom proposition, n:o 22, af den 3 sistlidne februari, hvilken af
båda kamrarne blifvit till lagutskottet hänvisad, har Kongl. Maj:t, under
åberopande af propositionen bilagda, i statsrådet och högsta domstolen förda
protokoll, föreslagit Riksdagen att antaga här nedan införda förslag till
l:o) lag angående ändrad lydelse af 11 kap. rättegångsbalken;

2:o) lag angående påföljd i vissa fall af parts uteblifvande i brottmål;
Bih. till Riksd. Prof. 1899. 7 Sami. 32 Höft. (N:o 51). 1

Lagutskottets Utlåtande N:o Öl.

3:o) lag om ändrad lydelse af 5 och 6 §§ i förordningen angående
ändring i vissa fall af gällande bestämmelser om häradsting den 17
maj 1872;

4:o) lag angående ändrad lydelse af 17 § i lagen om handelsbolag
och enkla bolag den 28 juni 1895;

5:o) lag angående ändrad lydelse af 41 § i lagen om aktiebolag den
28 juni 1895; och

6:o) lag angående ändrad lydelse af 24 § i lagen om registrerade
föreningar för ekonomisk verksamhet den 28 juni 1895.

Anledningen till förevarande propositions tillkomst är, såsom inhemtas
af det vid propositionen fogade statsrådsprotokoll för den 21 februari 1898,
närmast att söka uti Riksdagens skrifvelse till Konungen den 13 maj 1896,
deri Riksdagen anhöll, att Kong!. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen
framlägga förslag till förändrade föreskrifter i afseende på stämningstid
och dermed sammanhängande frågor, i syfte att stämningstiderna,
då svaranden bodde utom staden eller häradet, måtte varda förkortade.
Denna Riksdagens skrifvelse grundade sig i sin ordning på en af justitieombudsmannen
hos Riksdagen gjord framställning, deri denne fäst Riksdagens
uppmärksamhet på behofvet och lämpligheten, i anseende till förbättrade
samfärdselförhållanden, af stämningstidernas förkortning och i
sammanhang dermed berört åtskilliga andra frågor, som enligt hans åsigt
vore af beskaffenhet att böra underkastas behandling samtidigt med nyssnämnda
fråga. I detta senare afseende framhöll justitieombudsmannen uti
sin af Riksdagen i dess skrifvelse åberopade framställning, dels hurusom
den i 11 kap. 5 § rättegångsbalken gifna bestämmelsen i fråga om måls
anhängiggörande vid rådstufvurätt, att, der målet ej tålde uppskof och
derå förr svaras kunde, den eljest stadgade stämningstiden af åtta dagar
kunde förkortas, knappast kunde komma till användning i följd af saknaden
af föreskrift, i hvilka slag af mål en sådan förkortning skulle kunna medgifvas,
hvarför, om stadgandet ansåges böra bibehållas, bestämmelse borde
meddelas om hvilka mål, som vore att hänföra till dem, som ej tålde
uppskof, dels att det ill kap. 4 § rättegångsbalken förekommande stadgandet,
att, der stämning skedde å rättens dörr, sex månaders dag skulle
föreläggas, borde, såsom icke vidare tillämpligt, ur lagen borttagas för att
icke föranleda misstag, dels att vår lag lemnade obestämdt, huruvida delgifningsdagen
och inställelsedagen skulle i de stadgade stämningstiderna

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

inräknas, dels att lagens bestämmelser om beräkning af stämningstiden
efter svarandens hemvist vore i behof af förtydligande, dels slutligen att
den påföljd — stämningens ogiltighet —, som enligt gällande lag inträdde
på grund af uraktlåtenhet att iakttaga de stadgade stämningstiderna, syntes
alltför sträng, och att således frågan härom borde tagas i förnyad ompröfning.

Då Riksdagens förberörda skrifvelse sedermera blef föremål för pröfning
af vederbörande departementschef, ansåg denne, i likhet med Riksdagen,
en förkortning af stämningstiderna i vissa fall vara af behofvet
påkallad. På sätt i den af Riksdagen åberopade framställningen af dess
justitieombudsman erinrats, sammanhängde emellertid med frågan om stämningstidernas
längd åtskilliga andra frågor, i afseende å hvilka tarfvades
nya eller förändrade föreskrifter. Med anledning häraf och då jemväl de
i öfrigt i fråga om stämning gällande stadganden i vissa hänseenden syntes
icke fullt lämpa sig för ändrade tidsförhållanden eller ock erfordra fullständigande
eller förtydligande, trodde departementschefen det vara lämpligast
att företaga en fullständig revision af lagstiftningen om stämning,
dervid väsentlig ledning syntes kunna hemtas af lagkomiténs och äldre
lagberedningens förslag i ämnet. Departementschefen lät derför inom lagbyrån
utarbeta förslag dels till lag angående ändring i vissa delar af rättegångsbalken,
innefattande ny lydelse af 11 kap. och tillägg till 12 kap.,
dels ock till lag om ändrad lydelse af 5 och 6 §§ i förordningen angående
ändring i vissa fall af gällande bestämmelser om häradsting den
17 maj 1872. Dessa förslag föredrogos i statsrådet den 21 februari 1898,
dervid beslöts att inhemta högsta domstolens yttrande öfver desamma.
Sedan detta inkommit och, med ledning af de i högsta domstolen gjorda
anmärkningar, förslagen underkastats omarbetning och några andra smärre
lagförslag utarbetats, anmäldes ärendet ånyo i statsrådet den 3 sistlidne
februari, dervid beslöts aflåtande till Riksdagen af nu föreliggande proposition.

Innan utskottet nu går att öfver de i propositionen innefattade lagförslagen
afgifva utlåtande och framställa de anmärkningar och erinringar,
hvartill granskningen gifvit anledning, torde, för klargörande af lagförslagens
innebörd, vara lämpligt att i största möjliga korthet anställa en
jemförelse mellan de i lagförslagen ifrågasatta bestämmelser och gällande
rättsregler i ämnet.

Hvad då först angår stämningens betydelse i den civila eller tvistemålsprocessen
eller, med andra ord, i hvad mån stämning är för sådan

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

rättegångs anställande erforderlig, har propositionen upptagit den i nuvarande
lagstiftning uttalade grundsatsen, att talan i tvistemål anhängiggöres
genom stämning, dervid dock, med hänsyn dertill att för vissa fall,
såsom i afseende å fordringsanspråk i konkurs samt en del vattenrättsfrågor,
finnas meddelade bestämmelser om andra sätt för talans anhängiggörande,
erinran gjorts, att det ej afsetts att upphäfva verkan af sådana
särskilda bestämmelser. Enligt hvad som framgår af motiven, har afsigten
varit att i fråga om stämnings behöflighet för tvistemåls anhänggigörande
alldeles oförändrade upptaga nu tillämpade rättsregler, och det torde derför
få anses klart, att propositionen ej afser att göra någon ändring i det
hittills, utan särskild i lagen meddelad föreskrift, i praxis allmänt tillämpade
förfaringssättet att till pröfning upptaga qvittningsanspråk, utan att
stämning uttagits.

I afseende å befogenheten att gifva stämning bibehålies, i fråga om
underrätt å landet, regeln att denna tillkommer häradshöfdingen, med rätt
för honom att förordna biträdande stämningsutgifvare, men desse sistnämndes
behörighet har i propositionen inskränkts till meddelande af stämningar
å personer, som bo inom det län, der den häradsrätt, dit stämningen
sker, har sitt säte. Derförutom hafva i propositionen meddelats
bestämmelser om offentliggörande af förteckningar å biträdande stämningsutgifvare
dels genom anslag å rättens dörr, dels genom intagande i länskungörelserna.

I fråga om stämning till rådstufvurätt utgår propositionen från den
uppfattningen, att frågan om hvem befogenhet att gifva dylik stämning
skall tillkomma bör, i anseende till rådande olikheter i organisation och
arbetssätt mellan stadsdomstolarne, i främsta rummet bero på fastställa
reglementariska föreskrifter eller beslut af domstolen sjelf. Endast för
det fall, att särskildt uppdrag ej blifvit någon meddeladt, kräfves i lagen
föreskrift om hvem som skall ega att stämning till rådstufvurätt gifva, och
har för sådant fall befogenheten ansetts böra tillkomma rättens ordförande.

Beträffande stämningsutgifvare innehåller propositionen derjemte uttrycklig
bestämmelse derom, att domarejäf ej verkar inskränkning uti
befogenheten att stämningar gifva, något som redan under nuvarande lagstiftning
lärer i praktiken vunnit tillämpning.

Hvad angår stämnings form och innehåll, betecknar propositionen
ganska väsentlig skiljaktighet mot de regler, som härutinnan kunna för
närvarande anses gällande. Först och främst föreslås sålunda, att ansökan
om stämning skall kunna, efter kärandens godtfinnande, göras muntligen
eller skriftligen. Gällande lagstiftning innehåller visserligen ej uttrycklig

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

föreskrift om formen för stämningsansökan, men, enligt den praxis som
utbildat sig, lärer det vanliga vara, att åt dylika ansökningar gifves skriftlig
affattning.

Beträffande stämningsansökningens innehåll bör uppmärksammas den
skilnad, som förefinnes mellan de i propositionen föreslagna bestämmelser
och gällande lagstiftning derutinnan, att enligt propositionen
stämningsansökningen skall innehålla uppgift å hvad käranden i målet
påstår och grunden härför, medan gällande lag fordrar ‘allenast uppgift
å »saken», d. v. s. det rättsanspråk, käranden önskar underkasta rättens
bedömande.

Propositionen medgifver derförutom käranden befogenhet att uti
stämningsansökningen uppgifva huru lång tid han för stämningens delgifning
önskar, till ledning för bestämmande af den tid, då målet bör
utsättas att förekomma till handläggning.

I fråga ''om sjelfva kallelsen till inställelse inför rätten har propositionen,
med bibehållande af föreskriften att densamma skall skriftligen
utfärdas, upptagit bestämmelse, att deri skall utsättas å hvilken dag målet
skall till handläggning företagas. Gällande lagstiftning stadgar i motsats
härtill, att å landet stämningar ej kunna annorledes än å första rättegångsdagen
ställas.

Reglerna angående stämnings delgifning hafva äfvenledes uti propositionen
underkastats väsentliga ändringar i flera afseenden. Så har t. ex.
det i gällande lagstiftning stadgade förbudet mot stämnings delgifning i
kyrka utsträckts till alla platser, der gudstjenst hålles eller sammankomst
för gemensam andaktsöfning eljest eger rum, hvarjemte bestämmelser intagits
dels derom, att å allmänt embetsrum delgifning af stämning ej må
ske, medan embets- eller tjensteman der förrättar sin tjenst, i andra saker
än dem, som angå embetet eller tjensten, dels derom att ej någon är
skyldig att uti sin bostad mottaga stämning emellan kl. 9 på aftonen och
6 på morgonen.

Föreskrifterna uti kong! förordningen angående förändradt stämningssätt
i vissa fall den 5 april 1871 hafva uti propositionen upptagits
med tillägg af bestämmelser, att stämning å sådan veterligen ur riket
faren svarande, som i förordningen omförmäles, skall, utom i allmänna
tidningarne, införas, der så ske kan, en gång i tidning inom den ort, der
svaranden senast var i riket boende, samt att förteckning skall af vederbörande
häradshöfding eller rådstufvurätt föras öfver dem, som anmälts
behöriga att stämning för utrikes vistande mottaga.

Ilen i 8 § rättegångsbalken för särskilt fall — i fråga om delegare
i oskift bo — medgifva rätt att med laga verkan delgifva stämning

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

å flere svarande medelst stämningens öfverlemnande till en af dem, har
uti propositionen utsträckts att gälla äfven stämning å helt byalag, der
byamännen äro flere än tio, samt sådana fall, då eljest flere än tio skola
stämmas i mål, som angår egendom eller rättighet, hvilken är för flere
fastigheter samfäld.

Likaså har delgifning af stämning i mål angående grufva, som tillhör
flere gemensamt, föreslagits kunna ske medelst stämningens öfverlemnande
till grufföreståndaren.

Beträffande delgifning af stämning å korporationer och andra s. k.
juridiska personer innehåller propositionen åtskilliga bestämmelser, afsedda
att förenkla det nu gällande delgifningssättet. Sålunda föreslås, att stämning
å socken, stad eller annan menighet — hvilken stämning enligt gällande
resolution af den 29 maj 1752 skall delgifvas genom uppläsning i
kyrka och anslag å rättens dörr — skall delgifvas endast den person eller
myndighet, som har att sammankalla dem, hvilka eg a att i afseende å
talans utförande för menigheten besluta; att stämning å de väghållningsskyldige
i härad, tingslag eller annat väghållningsdistrikt skall delgifvas
vägstyrelsens ordförande; att stämning å landsting skall delgifvas medelst
stämningens öfverlemnande till Konungens befallningshafvande, samt
att stämning å kronan skall ingifvas till Konungens befallningshafvande i
det län, der domstolen är, hvilken befallningshafvande sedermera har att
tillse, det stämningen kommer den myndighet till hända, som har att
kronans talan i målet bevaka; dock med rätt för käranden att sjelf i första
hand frånvända sig med stämningen till sagda myndighet.

Slutligen har, för underlättande af delgifning inom annat län, än
der käranden bor, eller till utrikes vistande person, föreslagits att medgifva
käranden rätt att för delgifningen påkalla biträde, i förra fallet af
Konungens befallningshafvande, antingen i det län, der käranden bor, eller
der delgifningen skall ega rum, samt i senare händelsen af utrikesdepartementet.

Den förkortning af stämning stiderna, som genom antagande af propositionen
skulle åstadkommas, är ganska betydande. Väl har — något
som ej heller af Riksdagen uti dess skrifvelse ifrågasattes — beträffande
stämningstid för svarande, som har sitt hemvist inom den rätts domvärjo,
dit stämningen uttages, ej annan ändring vidtagits, än att stämningstiden
för den, som stämmes till häradsrätt med tingsställe i stad, der svaranden
har sitt hemvist, inskränkts till åtta dagar, men dess mera har inskränkning
skett i fråga om stämningstidernas längd för svarande, som hafva sitt
hemvist utom rättens domvärjo. Sålunda har stämningstiden för svarande,
som bor i samma län, der rätten har sitt säte, men utom rättens dom -

Lagutskottets Utlåtande N:o 51. 7

värjo, satts till fjorton dagar i stället för, såsom nu gäller, tre veckor, för
svarande, som har sitt hemvist utom länet, men inom riket till trettio
dagar i stället för sex till nio veckor, och för svarande, som vistas utom
riket, till . sextio dagar, om han vistas inom Europa, och i annat fall till
etthundratjugu dagar i stället för sex månader, som nu är den för alla
utrikes vistande gällande stämningstiden.

Ytterligare förkortning har åstadkommits derigenom, att Stockholms
stad och Stockholms län förklarats skola vid beräkning af stämningstid
anses . såsom ett län, samt genom föreskriften, att för utom riket vistande,
som inom riket eger ombud, hvilket är behörigt att för honom mottaga
stämning och afgifva svaromål, stämningstiden skall räknas efter ombudets
hemvist.

I några fall har emellertid förlängning af den nu stadgade stämningstiden
ansetts behöflig. Dels har tiden för digifning af stämning till dem,
som bo inom Vesterbottens eller Norrbottens lappmarker, men utom den
rätts domvärjo, dit stämningen uttages, satts till trettio dagar, i stället för
nu stadgade tre veckor, äfven för det fall att svaranden bor inom samma
än, der rätten har sitt säte, dels hafva de käranden medgifna här ofvan
omförmälda fördelar att få i större utsträckning än hittills egt rum verkställa
digifning af stämning å flere svarande utan att behöfva öfverlemna
stämningen till en hvar bland dem ansetts påkalla förlängning af stämningstiderna.
Stämningstiderna uppgå likvisst icke i något af dessa fall
till mera än etthundratjugu dagar och i de flesta fallen till endast trettio
eller sextio dagar.

Den af justitieombudsmannen i hans förberörda framställning omförmälda
svårigheten att beräkna stämningstidens längd efter svarandens hemvist
har så lösts, att uttrycklig bestämmelse meddelats derom, att såsom
svarandens hemvist den ort skall anses, der han är mantalsskrifven.

I öfrigt må i fråga om stämningstid nämnas, att stadgandet i 11 kap.
5 § rättegångsbalken om förkortande af stämningstiden till rådstufvurätt,
der målet ej tålde. uppskof samt derå förr svaras kunde, blifvit i propositionen
uteslutet, liksom bestämmelsen i 11 kap. 4 § rättegångsbalken om
sex månaders stämningstid, då stämning skedde genom anslag å rättens
dörr, salut att enligt propositionen delgifningsdagen, men ej inställelsedagen
uttryckligen förklarats skola i de föreslagna stämningstiderna inräknas.

Hvad justitieombudsmannen anfört i fråga om påföljden af uraktlåtenhet
att iakttaga de. stadgade stämningstiderna har föranledt förslag
om sådan ändring af hittills gällande regler härutinnan, att dylik försummelse
ej skall medföra annan påföljd än att, derest svaranden ej medgifver
att oaktadt den korta stämningstiden ingå i svaromål, målet ut -

8 Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

sättes till annan dag, så att svaranden kommer i åtnjutande af laga stämningstid.

Beträffande stämning i brottmål gör propositionen den ändring uti
hvad nu härom gäller, att svaranden, derest han är på fri fot, skall till
rätten stämmas på enahanda sätt, som i tvistemål föreslagits, dervid dock
bibehålies den inskränkning, att delgifning af stämning i brottmål ej får
ske i den ordning förordningen den 5 april 1871 stadgar.

Propositionens bestämmelser om stämningsmåli skilja sig i flera afseenden
från reglerna uti gällande förordning af den 10 augusti 1877.
Dels föreslås fastställande af minimiantalet stämningsmän å landet till eu
i hvarje socken, dels föreskrifves, att förteckning å de till stämningsmän
förordnade skall finnas anslagen a rättens dörr samt a landet hallas tillgänglig
hos häradshöfdingen, dels slutligen föreslås uteslutande af bestämmelsen
att kronofogde, stadsfogde eller länsman må utan förordnande vara
stämningsmän, om han det sig åtager. Denna sistnämnda skiljaktighet står
i samband med den förändring, som propositionen vidtagit i fråga om den
bevisning, som erfordras för styrkande af stämnings delgifning. . Medan
enligt gällande lag såsom den enda härutinnan gifna särskilda bevisregeln
stadgas, att intyg af två ojäfvige stämningsmän gäller såsom fullt bevis
om delgifning, har uti propositionen föreslagits meddelande af föreskrift
derom, att dels vitsord såsom fullt bevis skall tillkomma intyg af kronofogde,
stadsfogde, länsman eller af svensk konsul eller vid svenskt konsulat
anstäld tjensteman, dels skriftligt erkännande om delgifning skall, der det
styrkes genom intyg af en ojäfvig stämningsmän, anses såsom fullt bevis
om delgifningen.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse af 11 kap. rättegångsbalken
innehåller, utöfver hvad här ofvan angifvits, i hufvudsak ej annan
ändring af gällande rättsregler, än att de flesta rörande stämnings delgifning
föreslagna bestämmelser föreslagits skola ega tillämpning i afseende
å delgifning af domstols beslut. _ ^

Det i propositionen innefattade förslaget till lag angående påföljd i
vissa fall af parts uteblifvande i brottmål företer ej. några väsentliga skiljaktiofleter
mot hvad i sådant afseende nu gäller. Ändringarna afse bland
annat dels meddelande af bestämmelse för det fall, att åklagare eller
enskild kärande uteblifver i instämdt brottmål, dels införande af uttrycklig
föreskrift derom, att domstolen i brottmål i allmänhet eger, der den så
finner lämpligt, lägga svaranden vite före, dels slutligen meddelande af
bestämmelse, att domstolen eger, på hvilket stadium af målet som helst,
så snart svaranden förfallolöst uteblifvit och domstolen finner hans instäl -

Lagutskottets Utlåtande N:o Öl.

lande erforderligt, derom förordna, oafsedt om annan påföljd, såsom vite,
varit för svarandens utevaro stadgad.

öfriga uti propositionen innefattade lagförslag äro direkt föranledda
af de ändringar i fråga om stämning, som propositionen innehåller, och
kräfva förty ej något särskildt omnämnande.

Utskottet öfvergår alltså nu till redogörelse för de anmärkningar
och erinringar, hvartill utskottet vid granskning af propositionen funnit
anledning; och torde vara lämpligast att vid denna framställning anknyta
anmärkningarna direkt till de lagförslag och paragrafer, som af desamma
beröras.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse af 11 kap. rättegångsbalken.

2 §•

Ordet »mål» är här användt i två olika bemärkelser, dels för att
angifva föremålet för rättegången, dels i betydelse af rättegången sjelf.
För att undvika denna inkonseqvens i uttryckssättet har utskottet ansett
lämpligt att för betecknande af tvistens föremål användes samma uttryck,
som gällande lag begagnar, nemligen ordet »sak».

Enligt förklaringen af allmänna lagens stadganden om stämning
den 14 oktober 1892 egde den, som begär stämning å motpart och vittne
i samma sak, att få dem genom eu stämning inkallade. Denna bestämmelse
är, efter hvad förslaget innehåller, afsedd att fortfarande gälla. Vid sådant
förhållande har utskottet ansett föreskriften i fråga böra uti denna paragraf,
som just handlar om rättighet att i en stämning sammanföra kallelse
från eller till flere personer, intagas.

3 §•

Den här intagna bestämmelsen, att allenast häradshöfdings stämning
skall gälla, der den, hvilken stämningen kungöras skall, har sitt hemvist
utom länet, har utskottet ansett böra ur förslaget utgå. Enligt hittills
gällande regler har en biträdande stämningsutgifvares stämning haft samma
Bih. till /likså. Prot. 1891). 7 Sami. 32 lläft. 2

JO Lagutskottets Utlåtande AT:o 51.

giltighet som häradshöfdingens egen stämning, och då utskottet veterligen
icke någon olägenhet eller fara för rättssäkerheten deraf försports, synes
anledning saknas till ändring i detta förhållande. Utskottet håller tvärtom
före, att en ändring af det i detta hänseende nu bestående mången
gång skulle komma att vålla afsevärda olägenheter. Fall torde nemligen
kunna inträffa, att en svarandepart, efter det stämning uttagits men innan
den ännu hunnit honom delgifvas, flyttat utom tingslaget, och i sådan
händelse skulle en stämning, som vid tiden för dess utfärdande varit af
behörig person gifven och således giltig, sedermera blifva utan gällande
kraft. Vidare skulle en part, som ju har rätt att i samma sak genom
en stämning få inkallade såväl flere motparter som vittnen, allenast af
den omständighet, att en af motparterna eller ett af vittnena hade sitt
hemvist utom tingslaget, nödgas uppsöka häradshöfdingen för stämnings
utfående, hvilket besvär särdeles i de vidsträckta domsagorna, der häradshöfdingens
bostad kan vara belägen flere dagsresor från domsagsgränsen,
kan för en kärandepart föranleda icke blott dryga kostnader utan ock,
der hans talan är beroende af viss stämningstid, förlust af samma talan.
Hvad brottmål angår, så inträffar det ju ofta, att inom ett tingslag brott
eller förseelser, som ej falla under allmänt åtal, begås af personer från
annat tingslag. I de flesta sådana fall är det af största vigt för den genom
brottet eller förseelsen kränkte att omedelbart efter förbrytelsens begående
erhålla stämning å den brottslige, enär det i motsatt fall kan vara
förenad! med stora svårigheter, om icke omöjligt, att anträffa honom för
delgifning af stämningen. Skulle nu, såsom förslaget stadgar, den rättskränkte
vara nödsakad att uppsöka häradshöfdingen för erhållande af den
erforderliga stämningen, torde ofta nog utsigten för honom att erhålla
rättslig upprättelse och få den brottslige befordrad till straff vara ringa.

Ett uteslutande af den ifrågasatta bestämmelsen lärer för öfrig!
dess mindre böra möta betänkligheter, som häradshöfdingarne torde vid
förordnande af stämningsutgifvare tillse, att för ändamålet fullt lämpliga
personer dertill blifva utsedde.

Utskottet har äfven i annat afseende funnit eu ändring af paragrafen
erforderlig. Då det ej kan anses annat än i undantagsfall inträffa,
att ett anslag å rättens dörr af förteckning öfver stämningsutgifvare
komrne att medföra den dermed afsedda effekten, att hos den stämningssökande
allmänheten sprida kännedom om Indika äro till stämningsutgifvare
förordnade, helst som å de flesta orter rättens dörr endast under
ett fåtal dagar af året är för allmänheten tillgänglig, har föreskriften om
skyldighet att å rättens dörr anslå dylik förteckning uteslutits.

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

5 och 6 §§.

Mot de i dessa paragrafer, hvilka afhandla stämningsansöknings ocli
stämningsresolutions form och innehåll, föreslagna bestämmelser har utskottet
funnit åtskilligt så ur saklig som formel synpunkt att erinra.

I förstnämnda hänseende har utskottet, beträffande stämningsansökning,
ansett föreskriften, att densamma kan göras muntligen eller skriftligen,
böra modifieras. Föreskriften i fråga har, enligt hvad motiven utvisa, tillkommit
i syfte att bespara mindre skrifkunnige parter särskild kostnad för
stämningsansökningens uppsättande. Detta syfte må förvisso anses behjertansvärdt,
men å andra sidan bör, på sätt af Högsta Domstolens fleste
ledamöter anfördes, noga bemärkas vigten deraf att uti stämningen, hvilken
skall utgöra grundvalen för den följande rättegången, kärandens påståenden
blifva så fullständigt och redigt som möjligt upptagna. Uppenbart är,
att detta i allmänhet kan ske noggrannare, om påståendena sammanfattas
i en skriftlig ansökning än om de allenast muntligen framställas. Härtill
kommer den ytterligare omständigheten, att allmänheten redan nu vanligen
använder skriftlig form för stämningsansökning, hvarför någon olägenhet
ej torde behöfva befaras genom inskränkning af rätten att i muntlig
form göra stämningsansökning till dem, som äro medellösa och sjelfva
sakna erforderlig kunskap för skriftlig ansöknings uppsättande.

Vidare har utskottet funnit bestämmelsen om stämningsansöknings
innehåll — att densamma skall innehålla uppgift om hvad käranden i målet
påstår och grunden derför — innebära en ej fördelaktig ändring af hvad
härutinnan nu gäller, då uppgift om »saken» är tillräcklig. Först och
främst lemnar den ifrågasatta bestämmelsen oafgjordt, huruvida med »grunden»
skall förstås de faktiska omständigheter, hvarpå stämningsanspråket
stöder sig, eller det må vara tillräckligt att endast angifva det rättsförhållande,
hvarur anspråket härleder sig, och derjemte skulle ett antagande
af den föreslagna bestämmelsen kunna leda till det, enligt utskottets
* förmenande, olämpliga resultat, att samma anspråk möjligen skulle kunna
genom förändring af uppgiften om grunden derför underkastas rättens
pröfning flere gånger. Utskottet har af dessa skäl ansett den nuvarande
bestämmelsen, enligt hvilken i stämningsansökning skall uppgifvas »saken»,
vara att föredraga framför den i förslaget ifrågasatta.

I fråga om stämningsresolution innehåller förslaget, såsom ofvan
omnämnts, att deri skall utsättas dagen, då målet skall till handläggning
företagas. Utskottet anser visserligen intet hinder i allmänhet häremot
möta, men det kan likvisst inträffa, särskildt då stämningsutgifvarne äro

Lagutskottets Utlåtande N:o ,57.

flere, att till en viss dag utsatts flere mål, än som kunna under densamma
vinna handläggning. För att i sådant fall det må vara klart, att
parterna ej ega mot domaren eller rätten framställa anmärkning för det
uppskof med handläggningen, som måste ega rum, har utskottet funnit
lämpligast att uti stämningsresolutionen utsättes den dag, då parterna
skola sig vid rätten inställa; kan handläggning då ske, skall den naturligtvis
företagas, men domaren och rätten hafva fri pröfningsrätt härutinnan.

I formelt hänseende betecknar ifrågavarande paragrafers användning
af uttrycket stämning den väsentliga skiljaktigheten mot gällande lag, att
denna begagnar stämning såsom en sammanfattning af stämningssökandens
uppgifter och stäinningsmyndighetens resolution, medan uttrycket i förslaget
närmast synes afse denna sistnämnda. Detta framträder särskilt uti 6 §,
enligt hvilken stämning på grund af muntlig ansökning skall innehålla
mera än en på skriftlig ansökning gifven stämning. Då det synts utskottet
leda till förenkling uti uttryckssättet att åt stämning gifva den
mera omfattande betydelsen, som gällande lag tillägger detta ord, och då
deraf ej någon tvetydighet lärer kunna uppstå, har utskottet underkastat
6 § häraf föranledd omredigering. Öfriga uti paragraferna vidtagna ändringar
äro af beskaffenhet att ej erfordra särskild förklaring.

8 §•

Mot den i paragrafen föreslagna utsträckningen af förbudet mot delgifning
i kyrka till alla sådana platser, der gudstjenst hålles eller sammankomst
för gemensam andaktsöfning eljest eger ruin, har utskottet intet att
erinra. För att emellertid tydligare än i förslaget skett utmärka, att sådant
förbud afser endast delgifning under den tid, då förrättning af angifven
art eger rum, har utskottet utbytt uttrycket »hålles» mot det i
detta hänseende mera expressiva ordet »pågår».

Hvad paragrafen i öfrigt innehåller har utskottet deremot ansett''
böra utgå. Något behof af de ifrågasatta förbuden mot stämnings delgifning
å embetsrum eller nattetid har, såvidt utskottet erfarit, ej gjort sig
gällande. Utan att uttrycklig bestämmelse derom behöfver gifvas, lärer
det ej kunna ifrågasättas att delgifva stämning under det särskild förrättning
å embetsrummet pågår; skulle åter den föreslagna bestämmelsen afse
att förbjuda delgifning till embets- och tjensteman endast derför att denne
t. ex. under viss tjenstgöringstid vistas å embetsrummet, går förslaget vida
längre än omständigheterna påkalla. För embets- eller tjenstemanrien lärer

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

det ej vara förenadt med större olägenhet att å embetsrummet. mottaga
stämning än att göra detta i sin bostad.

Hvad särskildt vidkommer förbudet mot stämnings digifning nattetid,
lärer förhållandenas egen natur utgöra tillräckligt skydd för den enskilde
mot delgifning å sådan tid och förbudet sålunda vara för normala fall
obehöflig^ A andra sidan skulle det deremot kunna af personer, som af
eu eller annan anledning önskade undandraga sig delgifning, begagnas
såsom medel härutinnan och förty förringa möjligheten för käranden att
få sin talan i behörig ordning anhängiggjord.

9 §•

Förevarande från förordningen den 5 april 1871 hemtade stadgande
innehåller, utöfver hvad i samma förordning finnes föreskrifvet om sättet
för kungörande af stämning mot veterligen ur riket faren person, ytterligare
att stämningen skall, der så ske kan, införas i tidning inom den ort,
der svaranden senast i riket bodde. Då emellertid, såsom nyss är nämndt,
stadgandet afser endast delgifning af stämning med sådan person, om
hvilken man har full vetskap, att han är ur riket faren, samt vid sådant
förhållande någon anledning icke torde förefinnas till antagande, att stämningen
bättre bringas till hans kännedom derigenom, att den införes i
tidning inom den ort, der han senast, kanske för lång tid sedan, i riket
var bosatt, om hvilken ort det för öfrigt torde möta svårighet för käranden
att vinna säker kännedom, utan stadgandet synes komma att för käranden
utan motsvarande nytta fördyra och försvåra den redan förut invecklade
proceduren vid stämningens kungörande, har utskottet ansett ifrågavarande
stadgande böra ur paragrafen uteslutas.

I afsigt att utmärka, att den uppläsning af stämningen inför svarandens
husfolk, hvarom i paragrafen förinäles, bör anses fullgjord, äfven
om uppläsningen skett inför blott en af dem, har uttryckssättet i paragrafen
något jemkats.

Slutligen må nämnas, att den omändring af paragrafens sista stycke,
som utskottet vidtagit, skett endast i formelt syfte.

10 §.

I analogi med hvad som skett uti y §, har äfven här framför »hans
husfolk» inskjutits orden »någon af».

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

11 §•

Då det för hvarje svarande måste anses vara af vigt att erhålla fullständig
kännedom om stämningens innehåll, har utskottet ansett den som
i boet sitter böra förpligtas att ombestyra det hvar och en af delegarne i
boet erhåller eu bestyrkt afskrift af stämningen.

12 §.

Paragrafens sista punkt, innehållande bestämmelse om förenklad
delgifning för det fall, att flere än tio skola stämmas i mål, som angår
egendom eller rättighet, som är för flera fastigheter samfäld, har af utskottet
uteslutits.

De förutsättningar, hvarpå ifrågavarande stadgande hvilar, äro sannolikt
endast sällan för handen, och den nytta stadgandet skulle medföra
alltså synnerligen ringa. Dertill kommer, att bestämmelsen, sådan den år
affattad, kan gifva anledning till tvekan om sättet för stämnings delgifning
för det fall, att fastigheterna i fråga ligga inom skilda församlingar eller,
såsom ock kan hända, inom skilda rätters domvärjo.

13 §•

I analogi med hvad som egt rum beträffande 11 §, har äfven denna
paragraf undergått ändring i syfte att betrygga de särskilde grufdelegarnes
intresse att om stämningens innehåll erhålla fullständig kännedom.

18 §.

Denna paragrafs ordalydelse har underkastats jemkning i ändamål
att tydligen utmärka, dels att delgifning af stämning å landsting är fullbordad
genom stämningens öfverlemnande till Konungens befallningshafvande,
dels att Konungens befallningshafvande å sin sida har skyldighet
att fortskaffa den bekomna stämningen till landstinget.

Lagutskottets Utlåtande N:o Öl.

19 §•

Äfven i denna paragraf har jemkning af ordalagen vidtagits i liknande
syfte som det under 18 § sist omförmälda.

20 §.

Den här rnedgifna rättigheten för käranden att för stämnings delgifning
till svarande, som vistas utom det län, der käranden bor, påkalla
biträde af Konungens befallningshafvande har naturligtvis tillkommit i syfte
att för käranden underlätta besväret med delgifningen. Utskottet anser
sig doek böra föreslå, att paragrafen i fråga uteslutes. Först och främst
bör uppmärksammas, att kostnaderna för stämnings delgifning genom
Konungens befallningshafvande oftast skulle komma att stiga till högre
belopp än om enskild person ombestyrer delgifningen. Konungens befallningshafvande
å sin sida måste naturligtvis för delgifningen anlita någon
af sina underlydande, såsom kronofogde eller länsman, och den ersättning
dessa hade att härför uppbära blefve i regel betydligt större än
den till stämningsmän utgående. Dessutom må erinras, att den tid, som
komme att för delgifningen åtgå, i regel blefve vida längre, än om delgifningen
på enskild väg ombesörjdes, särskildt om, såsom enligt förslaget
kan ske, käranden hänvände sig till Konungens befallningshafvande i det
län, der han sjelf bor; och om, såsom ej sällan torde blifva fallet, tidsutdrägten
blefve större än käranden beräknat, kunde deraf följa, att vigtiga
fatalier ginge förlorade.

Den allmänheten erbjudna förmånen synes utskottet mera skenbar
än verklig och lärer, om den skulle i vidsträcktare mån komma till användning,
kunna förorsaka myndigheterna ej ringa besvär och skriftvexling.

Härtill kommer att numera i snart sagdt hvarje stad eller större
samhälle finnas inrättade juridiska byråer eller etablerade enskilda kommissionärer,
åt hvilka dylika uppdrag med fullt förtroende kunna leinnas.

22, 23 och 24 §§.

De ändringar, som i dessa paragrafer vidtagits, äro allenast af formel
natur och åsyfta att tydligare än i förslaget skett, utmärka mantalsskrifningsortens
betydelse för beräkning af stäinningstiderna.

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

34 §.

Såsom redan omnämnts, innehåller förslaget, att talan i brottmål
mot svarande, som är på fri fot, skall i regel genom stämning anhängiggöras.
Utskottet har ansett denna bestämmelse böra utvidgas derhän, att
dylik stämning delgifves äfven häktad person, för så vidt stämningen afser
annat brott än det, hvarför denne är häktad. Samma skäl, som betinga
föreskriften om stämnings delgifning till på fri fot varande person, torde
nemligen kunna åberopas till stöd för den af utskottet ifrågasatta utvidgningen.

35 §.

Den ändring af förevarande §, som utskottet ifrågasätter, är en följd
af utskottets förslag rörande 5 och 6 §§.

36 §.

Enligt utskottets tanke är det ej af nöden att införa några särskilda
bestämmelser om delgifning af domstols beslut, utan torde lämpligast vara
att, såsom hittills egt rum, öfverlemna åt domstolen sjelf att för hvarje
särskildt fall bestämma, huru delgifning af dess beslut bör verkställas.

Vid sådant förhållande har utskottet ansett paragrafen böra ur förslaget
utgå.

37 §.

Att, såsom uti denna paragraf föreslagits, ålägga underrätt å landet
skyldighet att utse minst en stämningsman i hvarje socken har utskottet
med hänsyn till de skiftande förhållandena inom olika delar af landet ej
ansett vara lämpligt. För ett stort antal socknar är det, i följd af deras
litenhet och ringa folkmängd, alldeles onödigt att hvar för sig ega särskildt
förordnade stämningsmän, och för andra åter, hvilkas storlek och
folkmängd är betydande, är det föreslagna antalet stämningsmän alltför
ringa. Med hänsyn härtill torde lämpligare utväg ej gifvas än att öfverlemna
åt vederbörande underrätter att sjelfve fritt pröfva och bestämma,
huru många särskildt förordnade stämningsmän som inom rättens domvärjo
böra finnas.

Lagutskottets Utlåtande N:o Öl.

Utskottet har för öfrigt genom en annan i paragrafen föreslagen
ändring sökt tillgodose det intresse, som förefinnes af att stämningsmän i
tillräckligt antal äro att tillgå. Denna ändring består uti stadgandet af
skyldighet för fjerdingsman att utan särskildt förordnande vara stämningsman
samt om rätt för förutvarande nämndeman att, der han det sig åtager,
utan särskildt förordnande sådant uppdrag fullgöra. Mot sistberörda ändringar
torde dess mindre möta betänkligheter, som fjerdingsmans- och
nämndemansbefattningarna innefatta många långt vigtigare åligganden än
det här ifrågavarande, att stämningar delgifva, och det således kan såsom
gifvet antagas, att nämnda personer äro fullt lämpade för uppdraget.

38 §.

Utskottet har i denna paragraf ej gjort annan ändring än att intyg
af notarius publicus om stämnings delgifvande föreslagits skola tillmätas
samma beviskraft som intyg af kronofogde och andra i paragrafen omnämnda
tjensteman.

öfriga uti förslaget till lag angående ändrad lydelse af 11 kap.
rättegångsbalken af utskottet vidtagna ändringar äro af rent formel natur
och torde förty ej kräfva särskildt omnämnande.

Hvad beträffar de andra uti propositionen innefattade lagförslagen,
har utskottet i sakligt hänseende ej funnit något att mot desamma erinra.
I formelt hänseende hafva desamma underkastats den jemkning, som föranledts
af de i lagförslaget om stämning gjorda ändringar.

På grund af hvad utskottet ofvan anfört och under åberopande i
öfrigt af de vid propositionen fogade protokoll, får utskottet alltså hemställa,

att Riksdagen, under förklarande att Kongl. Maj:ts
ifrågavarande proposition ej kan i oförändradt skick godkännas,
ville för sin del antaga följande
Bill. till Riksd. Prot. 1899. 7 Sami. 32 Käft.

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

Kongl. Majtts förslag.

Utskottets förslag.

l:o) LAG

angående ändrad lydelse af II kap. rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 11 kap. rättegångsbalken skall erhålla
följande ändrade lydelse:

11 kap.

Om stämning.

, ■ 1 §.

Vill man vid underrätt till annan kära i tvistemål, läte honom,
der ej för visst fall annorledes stadgas, till rätten stämmas efter ty här
nedan sägs.

2 §•

Vilja flera kära i mål, som dem
alla rörer, ege de genom en stämning
målet anhängiggöra. Aro flera,
som svara skola i samma mål, må
de alla genom en stämning kallas.

3 §•

Stämning till häradsrätt gifves
af häradshöfdingen.

Häradshöfding ege ock förordna
andra skicklige män att stämningar
i hans ställe gifva; dock galle alle -

2 §•

Vilja flera kära i sak, som dem
alla rörer, ege de genom en stämning
målet anhängiggöra. Åro flera,
som svara skola i samma sak, må
de alla genom en stämning kallas.

Begär någon stämning å vederpart
och vittne i samma sak, vare berättigad
att få dem genom en stämning
inkallade.

3 §•

Stämning till häradsrätt gifves
af häradshöfdingen.

Häradshöfding ege ock förordna
andra skicklige män att stämningar
i hans ställe gifva. Förteckning å

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

Kongl. Maj:ts förslag.

nast häradshöfding ens stämning, der
den, hvilken stämningen kungöras
skall, har sitt hemvist utom länet.
Förteckning å dem, som äro förordnade
att stämningar gifva, skall
finnas anslagen å rättens dörr samt
i början af hvarje år af häradshöfdingen
insändas till Konungens befallningshafvande
för intagande i
län skungörelsern a.

Stämning till rådstufvurätt gifves
af den, som dertill satt är, eller,
der sådan ej finnes, af rättens ordförande.

4 §•

Förekommer mot den, hos hvilken
stämning sökes, jäf, som i 13 kap.
1 § sägs, vare det ej hinder för
honom att stämning utfärda.

5 §•

Då stämning sökes, gifve käranden
skriftligen eller muntligen upp
hvad han i målet påstår och grunden
derför; ege ock säga, huru lång
tid han för stämningens kungörande
tarfvar.

6 §•

Stämning skall skriftligen utfärdas
och deri utsättas, å hvilken

Utskottets förslag.

dem, som äro förordnade att stämningar
gifva, skall i början af hvarje
år af häradshöfdingen insändas till
Konungens befallningshafvande för
intagande i länskungörelserna.

Stämning till rådstufvurätt gifves
af den, som dertill satt är, eller, der
sådan ej finnes, af rättens ordförande.

4 §•

Förekommer mot den, hos hvilken
stämning sökes, jäf, som i 13 kap.
1 § sägs, vare det ej hinder för
honom att stämning gifva.

5 §•

Då stämning sökes, gifve käranden
upp domstolen och svaranden
samt saken; ege ock säga huru lång
tid han för stämningens delgifning
tarfvar. Ansökning om stämning skall
göras skriftligen, utan så är att kärande,
som är medellös, förklarar sig ej
kunna ansökningen skriftligen uppsätta;
i sådant fall må den muntligen
göras.

6 §•

Stämning skall skriftligen utfärdas;
och hör stämningen, vare sig

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

Kongl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

ort och dag målet skall till handläggning
företagas. Utfärdas stämning
till ting, för hvilket tiden ännu ej är
bestämd, varde i stämningen angifvet,
å hvilken rättegångsdag under tinget
målet skall förekomma. Gifves stämning
efter skriftlig ansökning, skall
stämningen derå tecknas. År stämningfinuntligen
sökt, skall i stämningen
sägas hvad käranden påstår och
grunden derför, efter den uppgift han
derom haft.

7 §•

Stämning skall genom kärandens
försorg kungöras svaranden medelst
stämning shandling ens öfverlemnande
i hufvudskrift eller besannad afskrift.

kallelsen tecknas å skriftlig eller stämningen
gifves efter muntlig ansökning
innehålla uppgif t om domstolen
och parterna samt saken, så och å
hvilken ort och dag eller, den'' tiden
för ting ännu ej är bestämd, ä hvilken
rättegångsdag under tinget parteerna
skola sig vid rätten inställa.

7 §•

Stämning skall genom kärandens
försorg delgifvas svaranden medelst
handlingens öfverlemnande i hufvudskrift
eller besannad afskrift.

8 §•

8 §-

Kungörande af stämning må ej
ske der gudstjenst hålles eller sammankomst
för gemensam andaktsöfning
eljest eger rum; ej heller å
allmänt embetsrum under det embete
eller tjenst förrättas af den, hvilken
stämningen skall kungöras, utan så
är, att stämningen rörer sak, som han
har att för embetet eller tjensten bevaka.

Mellan klockan nio om aftonen
och klockan sex om morgonen vare ej
någon skyldig att i sin bostad mottaga
stämning.

Delgifning af stämning må ej ske
der gudstjenst pågår eller sammankomst
för gemensam andaktsöfning
eljest eger rum.

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

Kongl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

9 §•

Nu är svaranden veterligen ur
riket faren utan att upplysning kunnat
vinnas, hvar han sig uppehåller:
har han ej hos rätten eller häradshöfdingen
i den ort, der han senast
var i riket boende, anmält viss person,
som eger att för honom stämning
mottaga, eller anvisning å sådant
ombud eljest kunnat erhållas,
och förekomma derjemte omständigheter,
som utmärka, att han håller
sig undan eller att han har för afsigt
att för framtiden bosätta sig i
främmande land; varde stämningshandlingen
införd i allmänna tidningar^
tre gånger, minst fjorton
dagar mellan hvarje gång, och, dessa
ske kan, i tidning inom den ort,
der han senast i riket bodde, en gång.
Derjemte skall, der svaranden inom
riket eger kändt hemvist, stämningshandlingen
eller besannad afskrift
deraf fästas å hans husdörr och uppläsas
för hans husfolk, om sådant
finnes, samt, der han ej har sådant
hemvist men eger fastighet inom
riket, tillställas den, som förvaltar
fastigheten.

öfver anmälanden angående behörighet
att stämning för annan mottaga
skall särskild förteckning föras
å landet af häradshöfdingen och i
stad af rätten.

9 §•

Nu är svaranden veterligen ur
riket faren utan att upplysning kunnat
vinnas, hvar han sig uppehåller:
har han ej hos rätten eller häradshöfdingen
i den ort, der han senast
var i riket boende, anmält viss person,
som eger att för honom , stämning
mottaga, eller anvisning å sådant
ombud eljest kunnat erhållas,
och förekomma derjemte omständigheter,
som gifva anledning antaga,
att han håller sig undan eller att
han har för afsigt att för framtiden
bosätta sig i främmande land; varde
stämningen införd i allmänna tidningar^
tre gånger, minst fjorton
dagar mellan hvarje gång. Derjemte
skall, der svaranden inom riket hav
kändt hemvist, stämningen i hufvudskrift
eller besannad afskrift fästas å
hans husdörr och uppläsas för någon af
hans husfolk, om sådant finnes, samt,
der han ej har sådant hemvist men
eger fastighet inom riket, öfverlemnas
till den, som förvaltar fastigheten.

Har någon anmält, att viss -person
eger att för honom mottaga stämning,
skall sådan anmälan upptagas
i förteckning, som å landet föres af
häradshöfdingen och i stad af rätten.

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

Kongl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

10 §.

Har svarande, som icke veterligen
är ur riket faren, å särskilda
dagar blifvit i sitt hemvist med
stämning sökt, utan att han eller
ombud, som eger för honom mottaga
stämning, dervid kunnat träffas,
och kan ej heller, vid efterfrågan
hos hans husfolk eller grannar eller
der han tjenst eller näring har, säker
anvisning vinnas, hvarest han
eller sådant ombud för honom sig
uppehåller: förekomma i öfrigt omständigheter,
som gifva anledning
dertill, att han håller sig undan;
varde stämning shandling en eller besannad
afskrift deraf fästad å hans
husdörr och uppläst för hans husfolk,
om sådant finnes.

11 §.;

Der delegare i oskift dödsbo skola
stämmas i mål, som boet rörer, må
stämningen kungöras den, som i boet
sitter, ehvad han är delegare eller
syssloman; och svare denne de öfrige
för att de utan dröjsmål erhålla underrättelse
om stämningen.

12 §.

Skall helt byalag stämmas, och
äro byamännen flere än tio, må stäm -

10 §.

Har svarande, som icke veterligen
är ur riket faren, å särskilda
dagar blifvit i sitt hemvist med
stämning sökt, utan att han eller
ombud, som eger för honom mottaga
stämning, dervid kunnat träffas,
och kan ej heller, vid efterfrågan
hos någon af hans husfolk eller grannar
eller der han tjenst eller näring
har, säker anvisning vinnas, hvarest
han eller sådant ombud för honom
sig uppehåller: förekomma i öfrigt
omständigheter, som gifva anledning
antaga, att han håller sig undan;
varde stämningen i hufvudskrift eller
besannad afskrift fästad å hans husdörr
och uppläst för någon af hans
husfolk, om sådant finnes.

11 §•

Der delegare i oskift dödsbo skola
stämmas i sak, som boet rörer, må
stämningen delgifvas den, som i boet
sitter, ehvad han är delegare eller
syssloman; och svare denne hvar och
en af de öfrige för att han utan
dröjsmål erhåller stämningen i besannad
afskrift.

12 §.

Skall helt byalag stämmas, och
äro svarandena flere än tio, må stäm -

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

Kongl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

ningen kungöras sålunda, att besannad
afskrift af stämning shandling en
öfverlemnas till en af svarandena att
vara för dera alla tillgänglig samt
handlingen derefter, med underrättelse
hvilken af svarandena bekommit
afskrift^, uppläses i församlingens
kyrka och anslås å rättens dörr.
Lag samma vare, der eljest flere än
tio skola stämmas i mål, som angår
egendom eller rättighet, hvilken är för
flera fastigheter samfäld.

13 §.

I mål angående grufva, som tillhör
flere gemensamt, må stämning å
delegarne kungöras grufföreståndaren;
och svare denne delegarne för
att de ofördröjligen å stämma eller
annorledes erhålla underrättelse om
stämningen.

14 §.

Stämning å konkursbo varde kungjord
den, som förordnats att boets
angelägenheter bevaka, eller, der flere
äro dertill förordnade, någon af dem.

15 §.

År stämning tagen å bolag, förening
eller annat samfund, eller å
stiftelse eller annan sådan inrättning,

ningen delgifvas sålunda, att besannad
afskrift af stämningen öfverlemnas
till en af svarandena att vara
för dem alla tillgänglig samt stämningen
derefter, med underrättelse
hvilken af svarandena bekommit afskriften,
uppläses i församlingens
kyrka och anslås å rättens dörr.

13 §.

I mål angående grufva, som tillhör
flere gemensamt, må stämning å
delegarne delgifvas grufföreståndaren;
och svare denne delegarne för
att ofördröjligen stämningen föredrages
å stämma eller i besannad afskrift
öfverlemnas till hvarje delegare.

14 §.

Stämning å konkursbo varde delgifven
den, som förordnats att boets
angelägenheter bevaka, eller, der flere
äro dertill förordnade, någon af dem.

15 §.

År stämning tagen å bolag, förening
eller annat samfund, eller å
stiftelse eller annan sådan inrättning,

Lagutskottets Utlåtande N:o Öl.

Kongl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

varde stämningen kungjord den, som
eger att företräda samfundet eller inrättningen,
eller, der flere, hvar för
sig eller gemensamt, äro dertill behörige,
någon af dem. Huru stämning
skall kungöras, der styrelse för
aktiebolag eller registrerad förening
för ekonomisk verksamhet vill kära
till bolaget eller föreningen, derom
är särskilt stadgadt.

Är ej någon satt att företräda
samfund, som stämmas skall, men
finnes någon, som eger sammankalla
dem, hvilka hafva att öfver samfundets
angelägenheter besluta, skall
stämningen honom kungöras.

16 §.

Då socken, stad eller annan sådan
menighet skall stämmas, varde
stämningen kungjord den person eller
myndighet, på hvilken det ankommer
att sammankalla dem, som i afseende
å talans utförande i målet hafva att
för menigheten besluta.

17 §.

Skall härad eller tingslag stämmas,
varde stämning shandling en uppläst
i kyrkorna i de församlingar,
som till häradet eller tingslaget höra,
samt å rättens dörr anslagen. Stämning
å de väghållningsskyldige i härad,
tingslag eller annat väghållnings -

varde stämningen delgifven den, som
eger att företräda samfundet eller inrättningen,
eller, der flere, hvar för
sig eller gemensamt, äro dertill behörige,
någon af dem. Huru stämning
skall delgifvas, der styrelse för
aktiebolag eller registrerad förening
för ekonomisk verksamhet vill kära
till bolaget eller föreningen, derom
är särskildt stadgadt.

16 §.

Då socken, stad eller annan sådan
menighet skall stämmas, varde
stämningen delgifven den person eller
myndighet, på hvilken det ankommer
att sammankalla dem, som i afseende
å talans utförande i målet hafva att
för menigheten besluta.

17 §.

Skall härad eller tingslag stämmas,
varde stämningen uppläst i kyrkorna
i de församlingar, som till häradet
eller tingslaget höra, samt å
rättens dörr anslagen. Stämning å de
väghållningsskyldige i härad, tingslag
eller annat väghållningsdistrikt

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

Kongl. May.ts förslag. Utskottets förslag.

distrikt skall kungöras vägstyrelsens
ordförande.

18 §.

I mål, deri landsting skall svara,
varde stämning shandling en i hufvudskrift
eller besannad afskrift ingifven
till Konungens befallningshafvande;
och late Konungens befallningshafvande
landstinget ä näst
infallande lagtima möte om stämningen
underrättas.

19 §.

Der stämning skall kungöras kronan,
varde stämning shandling en i
hufvudskrift eller besannad afskrift
ingifven till Konungens befallningshafvande
i det län, der domstolen
är. Skall kronans talan i målet af
annan myndighet bevakas, föranstalte
Konungens befallningshafvande,
att underrättelse om stämningen
kommer den myndighet tillhanda.
Varder i fall som nyss är
sagdt stämning shandling en af käranden
omedelbart ingifven till den
myndighet, som har att talan bevaka,
vare det ock gilt.

skall delgifvas vägstyrelsens ordförande.

18 §.

I mål, deri stämning skall delgifvas
landsting, varde stämningen
i hufvudskrift eller besannad afskrift
ingifven till Konungens befallningshafvande.
Konungens befallningshafvande
öfverlemne densamma
till landstinget å näst infallande
lagtima möte.

19 §.

Der stämning skall delgifvas kronan,
varde stämningen i hufvudskrift
eller besannad afskrift ingifven till
Konungens befallningshafvande i det
län, der domstolen är. Skall kronans
talan i målet af annan myndighet
bevakas, föranstalte Konungens
befallningshafvande, att stämningen
öfverlemnas till den myndighet.
Varder i fall som nyss är sagdt
stämningen af käranden omedelbart
ingifven till den myndighet, som
har att talan bevaka, vare det ock gilt.

20 §.

Skall stämning kungöras någon
som vistas utom det län, der käran Bih.

till Riksd. Prot. 1899. 7 Sand. 32 Höft.

Lagutskottets Utlåtande N:o Öl.

Kongl. Maj:ts förslag.

den bor, men inom riket, ege käranden
att hos Konungens befallningshafvande
i nämnda län påkalla biträde
med kungörandet. Vill han
af sådan rätt sig begagna, gifve till
Konungens befallningshafvande in
stämning shan äling en jemte besannad
afskrift och förskjute den kostnad
Konungens befallningshafvande finner
för ändamålet nödig. Konungens
befallningshafvande sände derefter
handlingen och afskriften till befallningskafv
anden i det län, der stämningen
kungöras skall; och har denne
att ombesörja, det stämningen kungöres
efter ty för hvarje fall är stadgadt,
sä ock att till befallningshafvanden
i det förra länet öfversända
stämning shandling en tillika med bevis
om kungörandet. Vill käranden
sjelf påkalla biträde af befallningshafvanden
i det län, der kungörandet
skall ega rum, kåfve ock dertill lof.

21 §.

Vistas den, hvilken stämningen
kungöras skall, utom riket, ege käranden
att i utrikesdepartementet på''
kalla biträde med stämningens kungörande;
dock varde kostnad, som
för ändamålet pröfvas nödig, af
käranden förskjuten.

22 $.

Stämning å den, som inom riket
vistas, skall kungöras: sist å

Utskottets förslag.

20 §.

Vistas den, hvilken stämningen
delgifvas skall, utom riket, ege käranden
att i utrikesdepartementet
påkalla biträde med stämningens
delgifning; dock varde kostnad, som
för ändamålet pröfvas nödig, af käranden
förskjuten.

21 §.

Stämning å den, som inom riket
vistas, skall delgifvas: sist å

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

Kongl. May.ts förslag. Utskottets förslag.

åttonde dagen före den för målets
handläggning utsatta dag om svaranden
har sitt hemvist i stad, der
ratten sammanträder, sist å fjortonde
dagen förut om svaranden
eljest har sitt hemvist i det län, der
domstolen är, och sist å trettionde
dagen förut om svaranden har sitt
hemvist i annat län inom riket; dock
att, der någon, som har sitt hemvist
inom Vesterbottens eller Norrbottens
läns lappmark, skall stämmas till
annan domstol än den, inom hvars
område han är boende, stämningen
ej i något fall må kungöras senare
än å trettionde dagen före inställelsedagen.
Stockholms stad och
Stockholms län skola vid beräknande
af stämningstid anses såsom ett län.

Såsom svarandens hemvist vare
den ort ansedd, der han är mantalsskrifven.
För den, som ingenstädes
är mantalsskrifven, skall stämningstid
räknas så, som om han vore
boende å den ort inom riket, der
han med stämningen anträffas.

23 §.

Finnes svaranden utom riket,
varde stämningen kungjord, om han
vistas inom Europa, sist å sextionde
dagen före inställelsedagen och i
annat fall sist å etthundratjugonde
dagen förut.

Har någon, som utom riket vistas,
inom riket ombud, som eger

åttonde dagen före inställelsedagen
om svaranden är mantalsskrifven i
stad, der rätten sammanträder, sist
å fjortonde dagen förut om svaranden
eljest är mantalsskrifven inom
det län, der domstolen är, och sist
å trettionde dagen förut om svaranden
är mantalsskrifven inom annat
län i riket; dock att, der någon,
som är mantalsskrifven inom
Vesterbottens eller Norrbottens läns
lappmark, skall stämmas till annan
domstol än den, inom hvars område
han är mantalsskrifven, stämningen
ej i något fall må delgifvas senare
än å trettionde dagen före inställelsedagen.
Stockholms stad och
Stockholms län skola vid beräknande
af stämningstid anses såsom
ett län.

För den, som ingenstädes år
mantalsskrifven, skall stämningstid
räknas så, som om han vore mantalsskrifven
å den ort inom riket,
der han med stämningen anträffas.

22 §.

Finnes svaranden utom riket,
varde stämningen delgifven, om han
vistas inom Europa, sist å sextionde
dagen före inställelsedagen och i annat
fall sist å etthundratjugonde dagen
förut.

Har någon, som utom riket vistas,
inom riket ombud, som eger

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

Kongl. Maj:ts förslag.

att för honom mottaga stämning och
afgifva svaromål, varde, der stämning
kungöres det ombud, stämningstid
räknad efter ombudets hemvist.

24 §.

Varder stämning å delegare i
oskift dödsbo kungjord på sätt i
11 § sägs, ege enhvar delegare att
med hänsyn till sitt hemvist njuta
här förut stadgad stämningstid, räknad
från den dag stämningen delgafs
den, som i boet sitter.

25 §.

Kungöres stämning enligt 9 §,
skall kungörandet vara fullbordadt
sist å etthundratjugonde dagen före
den i stämningen utsatta dag.

26 §.

Vill någon kungöra stämning,
efter ty i 12 § sägs, skall hvad der
är föreskrifvet vara till fullo verkstäldt
sist å sextionde dagen före
inställelsedagen.

Utskottets förslag.

att för honom mottaga stämning och
afgifva svaromål, varde, der stämning
delgifves det ombud, stämningstid
så räknad, som vore ombudet
sjelf svarande.

23 §.

Varder stämning å delegare i
oskift dödsbo delgifven på sätt i
11 § sägs, ege delegarne att hvar för
sig, efter ty förut sagdt är, njuta
stämningstid, räknad efter den dag
stämningen delgafs den, som i boet
sitter.

24 §.

Delgifves stämning enligt 9 §
skall hvad der om delgifningen är
föreskrifvet vara till fullo verkstäldt
sist å etthundratjugonde dagen före
inställelsedagen.

25 §.

Vill någon delgifva stämning,
efter ty i 12 § sägs, skall hvad der
är föreskrifvet vara till fullo verkstäldt
sist å sextionde dagen före
inställelsedagen.

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

Kongl. Maj:ts förslag.

Utskottets förslag.

27 §. 26 §.

Delgifning af stämning enligt 13 § skall ske sist å sextionde dagen
före inställelsedagen.

28 §.

För svarande, som i 14 eller 15 §
afses, galle den i 22 § stadgade
stämningstid, räknad efter den ort,
under hvars domstol svaranden lyder
i tvistemål, som angå gäld i allmänhet;
dock att kungörande af
stämning enligt sista stycket af 15 §
ej må ske senare än å sextionde
dagen före inställelsedagen.

29 §.

Stämning å menighet, som i 16
eller 17 § sägs, varde kungjord sist
å sextionde dagen före inställelsedagen.

30 §.

Landsting vare ej pligtigt att ingå
i svaromål förr än å trettionde
dagen från den, då landstinget näst
efter stämningens kungörande till
lagtima möte sammanträder.

Stämning å kronan skall kungöras
sist å trettionde dagen före inställelsedagen.

27 §.

För svarande, som i 14 eller 15 §
afses, galle den i 21 § stadgade
stämningstid, räknad efter den ort,
under hvars domstol svaranden lyder
i tvistemål, som angå gäld i allmänhet
; dock att delgifning af stämning
enligt sista stycket af 15 § ej
må ske senare ån å sextionde dagen
före inställelsedagen.

28 §.

Stämning å menighet, som i 16
eller 17 § sägs, varde delgifven sist
å sextionde dagen före inställelsedagen.

29 §.

Landsting vare ej pligtigt att ingå
i svaromål förr än å trettionde
dagen från den, då landstinget näst
efter stämningens delgifning till lagtima
möte sammanträder.

Stämning å kronan skall delgifvas
sist å trettionde dagen före inställelsedagen.

Lagutskottets Utlåtande lV:o Öl.

Kongl. Maj:ts förslag.

Utskottets förslag.

31 §.

30 §.

Om stämningstid i vexelmål är särskildt stadgadt.

32 §. 31 §.

Vill den, som stämd är, låta stämma käranden igen i samma sak
eller den, som dermed eger gemenskap, vare för genstämningen hälften
så lång tid, som för första stämningen räknas skall efter ty förut är
sagdt, der ej den, som genstämmes, eljest är pligtig att inom kortare
tid svara.

33 §.

Varder ej stämning kungjord på
sätt i 7 till och med 19 §§ för hvarje
fall sägs, vare ogill, der ej den, å
hvilken stämning tagits, ändock ingår
i svaromål.

År stämning kungjord efter ty
nyss är sagdt, men har kungörandet
icke skett i rätt tid före inställelsedagen,
varde, der ej svaranden å
den dag i svaromål ingår, målet utsatt
till annan dag sålunda, att svaranden
den honom tillkommande
stämningstid tillgodonjuter. Har svaranden
ej varit vid rätten tillstädes,
åligge käranden att, på sätt och inom
tid, som för stämnings kungörande
gäller, delgifva svaranden rättens beslut.
Försummar käranden det, vare
käromålet förfallet.

32 §.

Varder ej stämning delgifven på
sätt i 7 till och med 19 §§ för hvarje
fall sägs, vare ogill, der ej den, å
hvilken stämning tagits, ändock ingår
i svaromål.

År stämning delgifven efter ty
nyss är sagdt, men har delgifningen
icke skett i rätt tid före inställelsedagen,
varde, der ej svaranden å
den dag i svaromål ingår, målet utsatt
till annan dag sålunda, att svaranden
den honom tillkommande
stämningstid tillgodonjuter. Har svaranden
ej varit vid rätten tillstädes,
åligge käranden att, på sätt och inom
tid, som för stämnings delgifning
gäller, delgifva svaranden rättens beslut.
Försummar käranden det, vare
käromålet förfallet.

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

Kongl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

34 §.

Vill i brottmål någon vid underrätt
väcka talan mot den, som pa
fri fot är, läte honom till rätten
stämmas; och galle dervid hvad angående
stämning i tvistemål är i 2
till och med 8 §§ samt i 20 och 21
§§ stadgadt, dock att allmän åklagare
är utan särskildt förordnande
berättigad att utfärda stämning å
den han tilltala vill.

Stämning i brottmål varde svaranden
kungjord så tidigt, att han
å förelagd dag kan för rätten sig
inställa.

Ej vare i brottmål stämning nödig,
der man vill vid rätten väcka
talan mot någon, som sjelf är der
tillstädes. Menar någon, som tilltalad
blifvit, att åtalet är utan skäl
anstäldt, och vill han förty i målet
yrka ansvar eller skadestånd, må det
ske utan stämning, jemväl då vederparten
är genom ombud tillstädes.

33 §.

Skall någon till hofrätt stämmas,
gifve käranden till hofrätten in skriftlig
ansökning om stämning med uppgift
om sitt påstående samt grunden
derför;, och varde stämningen å den
ansökning tecknad. Om kungörande
af stämning, som hofrätt utfärdat,
vare lag som i fråga om kungörande
af stämning till underrätt.

33 §.

Vill i brottmål någon vid underrätt
väcka talan mot den, som för
det brott ej är häktad, läte honom
till rätten stämmas; och galle dervid
hvad angående stämning i tvistemål
är i 2 till och med 8 §§ samt i 20
§ stadgadt, dock att allmän åklagare
är utan särskildt förordnande berättigad
att utfärda stämning å den
han tilltala vill.

Stämning i brottmål varde svaranden
delgifven så tidigt, att han
å förelagd dag kan för rätten sig
inställa.

34 ,§.

Skall någon till hofrätt stämmas,
gifve käranden till hofrätten in
skriftlig ansökning om stämning.
I öfrigt vare om stämning, som hofrätt
gi fver, lag som i f råga om stämning
till underrätt.

Lagutskottets Utlåtande N:o Öl.

Kongl. Maj:ts förslag.

Utskottets förslag.

36 §.

Hvad i 8 § samt i 11 till och
med 21 §§ är stadgadt i fråga om
stämnings kungörande skall ega motsvarande
tillämpning i afseende å
delgifning af domstols beslut.

37 §.

Underrätt förordne vissa män,
ä landet minst en i hvarje socken,
att, då de derom anlitas, delgifva
stämningar och domstolars beslut,
så ock eljest verkställa delgifning af
handlingar. Dessa stämningsmän
gånge inför rätten ed, att de redligen
och utan försumlighet skola
uträtta de delgifningsärenden, som
åt dem uppdragas. Nämndeman
vare ock stämningsmän utan särskildt
förordnande, om han det sig åtager.

Förteckning å dem, som äro till
stämningsmän förordnade, skall finnas
anslagen å rättens dörr samt å
landet hållas tillgänglig hos häradshöfdingen.

38 §.

Intyg af två stämningsmän, emot
hvilka ej förekommer jäf, som om
vittnen är stadgadt, galle såsom fullt
bevis att delgifning blifvit så verkstäld,
som intyget innehåller. Ena -

35 §.

Underrätt förordne vissa män att,
då de derom anlitas, delgifva stämningar
och domstolars beslut, så ock
eljest verkställa delgifning af handlingar.
Dessa stämningsmän gånge
inför rätten ed, att de redligen och
utan försumlighet skola uträtta de
delgifningsärenden, som åt dem uppdragas.
Fjerdingsman vare ock stämningsman
utan särskildt uppdrag, så
ock nämndeman och förutvarande
nämndeman, om han det sig åtager.

Förteckning å dem, som äro till
stämningsmän förordnade, skall finnas
anslagen å rättens dörr samt å
landet hållas tillgänglig hos häradshöfdingen.

36 §.

Intyg af två stämningsmän, emot
hvilka ej förekommer jäf, som om
vittnen är stadgadt, galle såsom fullt
bevis att delgifning blifvit så verkstad,
som intyget innehåller. Ena -

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

Kongl. May.ts förslag.

hända vitsord tillkomme intyg, som
meddelats af kronofogde, stadsfogde
eller länsman eller af svensk konsul
eller vid svenskt konsulat anstäld
tjensteman. Skriftligt erkännande
om delgifning vare ock, der det är
genom intyg af en ojäfvig stämningsman
bestyrkt, ansedt såsom
fullt bevis om delgifningen.

Utskottets förslag.

hända vitsord tillkomme intyg, som
meddelats af kronofogde, stadsfogde,
länsman eller notarius publicus eller
af svensk konsul eller vid svenskt
konsulat anstäld tjensteman. Skriftligt
erkännande om delgifning vare
ock, der det är genom intyg af en
ojäfvig stämningsman bestyrkt, ansedt
såsom fullt bevis om delgifningen.

Genom denna lag upphäfvas:

hvad 82 § i resolutionen och förklaringen öfver allmogens allmänna
besvär den 17 september 1723 innehåller derom, att stämningar skola
ställas på första dagen af ting;

68 § i resolutionen och förklaringen på allmogens allmänna besvär
den 16 mars 1739;

hvad förordningen angående rättegångskostnad för landsfiskalerne uti
de dem anbefalda embetsmål, så ock den rekonvention vederbörande må
hafva, när fiskalerne missbruka sitt embete och rättegången, den 12 oktober
1739 innehåller rörande stämning i rekonventionsmål;

hvad resolutionen den 29 maj 1752 innehåller angående stämning å
menighet;

37 § i resolutionen och förklaringen på allmogens allmänna besvär
och ansökningar den 29 november 1756;

förordningen angående förändradt stämningssätt i vissa fall den 5
april 1871;

förordningen angående stämningsmän den 10 augusti 1877;

så ock hvad lag eller särskild författning i öfrigt innehåller mot
denna lag stridande; dock att ändring ej sker i 10 § af förordningen angående
sättet, huru förfaras skall med sådana personers anhållande och
tilltalande, hvilka begå förbrytelser i ett af de förenade riken Sverige och
Norge samt derefter afvika till det andra, den 1 juni 1819, ej heller i 18
§ af förordningen rörande de lappar, som med renar flytta emellan de förenade
konungarikena Sverige och Norge, den 6 juni 1883.

Bill. till Riksd. Prof. 1899. 7 Sami. 32 Häft.

34 Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

Kongl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

Hvad förklaringen af allmänna
lagens stadganden om stämning den
14 oktober 1892 innehåller derom,
att den, som begär stämning å motpart
och vittne i samma sak, är berättigad
att få dem genom en stämning
inkallade, skall fortfarande
gälla.

Deri na lag skall träda i kraft den 1 januari 1900; dock att nu gällande
föreskrifter om stämningstid skola lända till efterrättelse i mål, deri
stämning före nämnda dag delgifvits.

2:o) LAG

angående påföljd i vissa fall af parts uteblifvande i brottmål.

Med upphäfvande af lagen angående böter för svarandeparts uteblifvande
från underrätt i vissa brottmål den 8 november 1889 förordnas
som följer:

År i brottmål, som blifvit till underrätt instämdt, åklagare eller
enskild kärande ej å den i stämningen utsatta dag tillstädes, och varder
ej laga förfall visadt, vare käromålet förfallet. Kommer å den dag åklagare
eller enskild kärande tillstädes och visar, att svaranden blifvit lagligen
stämd, men är svaranden borta utan att laga förfall framtes, ege rätten förordna
om hans hemtande eller lägga honom vite före. Varder han ej
samma dag efter hemtning för rätten instäld, dömes för uteblifvande att
höta fem kronor eller mera, högst etthundra kronor.

Uteblifver i brottmål svarande utan laga förfall å dag, till hvilken
målet uppskjutsa; varder han ej å den dag efter hemtning instäld och
vållas af hans uteblifvande ytterligare uppskof, varde fäld till vite, der
sådant är honom förelagdt, eller böte som nyss är sagdt.

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

Kongl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

Hvad i förordningen angående böter för svarandeparts uteblifvande
från underrätt den 6 oktober 1882 finnes stadgadt om uttagande och om
återgång i visst fall af böter, hvartill någon enligt samma förordning blifvit
fäld, skall jemväl ega tillämpning å böter, som enligt denna lag ådömas.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1900.

3:o) LAG

om ändrad lydelse af 5 och 6 §§ i förordningen angående ändring i vissa
fall af gällande bestämmelser om häradsting den 17 maj 1872.

Härigenom förordnas, att 5 och 6 §§ i förordningen angående ändring
i vissa fall af gällande bestämmelser om häradsting den 17 maj
1872 skola erhålla följande ändrade lydelse:

5 §•

Tarfvas vid allmänt sammanträde mera än en rättegångsdag, skall
sammanträdet fortsättas nästföljande helgfria dagar till dess alla målen
förevarit, hvarefter sammanträdet förklaras afslutadt.

6 §•

I tingslag, hvarom ofvan sägs, skall, der enligt 12 kap. 1 § rättegångsbalken
eller eljest lagligen uppskof i mål bort meddelas till nästating,
uppskofvet ske till nästa allmänna sammanträde, eller, om längre
rådrum erfordras, till annat sammanträde under samma eller följande ting.

I dessa tingslag skall jemväl i fall, som af ses i 12 kap. 2 och 3 §§ rättegångsbalken,
å part, hvilken icke inställer sig å allmänt sammanträde,

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

Kongl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

innan detta afslutadt är, tillämpas hvad i nämnda §§ stadgas om påföljd
af parts uteblifvande från ting.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1900.

4:o) LAG

angående ändrad lydelse af 17 § i lagen om handelsbolag och enkla bolag

den 28 juni 1895.

Härigenom förordnas, att 17 § i lagen om handelsbolag och enkla
bolag den 28 juni 1895 skall erhålla följande ändrade lydelse:

Angående bolagsmans befogenhet
att för bolaget mottaga stämning
är stadgadt i rättegångsbalken; och
skall hvad i sådant afseende gäller
ega tillämpning jemväl då annat
offentlig myndighets bud skall bolaget
kungöras.

Denna lag skall träda i kraft

den 1 januari 1900.

5:o) LAG

angående ändrad lydelse af 41 § i lagen om aktiebolag den 28 juni 1895.

Härigenom förordnas, att 41 § i lagen om aktiebolag den 28 juni
1895 skall erhålla följande ändrade lydelse:

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

Kongl. Maj:ts förslag.

Utskottets förslag.

Angående styrelseledamots befogenhet
att för bolaget mottaga
stämning är stadgadt i rättegångsbalken;
och skall hvad i sådant afseende
gäller ega tillämpning jemväl
då annat offentlig myndighets bud
skall bolaget kungöras.

Vill styrelsen klandra beslut, som å bolagsstämma fattats, eller eljest
kära till bolaget, kalle aktieegarne till bolagsstämma för val af ombud att
i den tvist föra bolagets talan. Stämning skall anses delgifven, då den
blifvit. å stämman föredragen; dock vare i fall, som i 39 § afses, styrelsens
rätt till talan bevarad, om inom der stadgad tid stämman blifvit utlyst
att ofördröjligen hållas.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1900.

samt 6:o) LAG

angående ändrad lydelse af 24 § i lagen om registrerade föreningar för
ekonomisk verksamhet den 28 juni 1895.

Härigenom förordnas, att 24 § i lagen om registrerade föreningar
för ekonomisk verksamhet den 28 juni 1895 skall erhålla följande ändrade
lydelse:

Angående styrelseledamots befogenhet
att för föreningen mottaga
stämning är stadgadt i rättegångsbalken;
och skall hvad i sådant afseende
gäller ega tillämpning jemväl
då annat offentlig myndighets bud
skall föreningen kungöras.

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

Kongl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

Vill styrelsen eller ledamot deraf klandra beslut, som å sammanträde
fattats, eller eljest kära till föreningen, delgifve stämningen föreningens
revisor eller, der flere revisorer äro utsedde, någon af dem; och
åligge det den, som af stämningen erhållit del, att ofördröjligen kalla
föreningens medlemmar till sammanträde för val af ombud att i den tvist
föra föreningens talan.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1900.

Stockholm den 26 april 1899.

På lagutskottets vägnar:
CARL B. HASSELROT.

Reservationer

af herrar Trygger, G. Andersson och Lundström, hvilka ansett att
utskottet bort afstyrka bifall till den kongl. propositionen;

af herr Hasselrot, som ansett:

a) att utskottet bort föreslå följande lydelse af 32 § (33 § i Kongl.
Maj:ts förslag):

»Varder ej stämning delgifven på sätt och inom tid, förut är sagdt,
vare ogill, der ej den, å hvilken stämning tagits, ändock ingår i svaromål
eller, i fråga om genstämning, som ej inom stadgad tid delgifvits, rätten
pröfvar att båda stämningsmålen ändock skola följas åt.»

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

b) att utskottet i stället för 33 § (34 § i Kongl. Maj:ts förslag)
bort föreslå införande af två särskilda §§, så lydande:

»33 §.

I brottmål, deri talan om ansvar ej föres, galle angående stämning
hvad här ofvan är för tvistemål stadgadt.

34 §.

Vill i brottmål någon vid underrätt väcka talan om ansvar mot
den, som för det brott ej är häktad, läte honom till rätten stämmas, och
galle dervid hvad angående stämning i tvistemål är i 2 till och med 8 §§
samt i 20 § stadgadt, dock att allmän åklagare är utan särskildt förordnande
berättigad att utfärda stämning å den han tilltala vill.

Stämningen varde svaranden delgifven så tidigt, att han å förelagd
dag kan för rätten sig inställa.

Ej vare i mål, som denna § afser, stämning nödig, der man vill
vid rätten väcka ansvarstalan mot någon, som sjelf är der tillstädes.
Menar någon, som tilltalad blifvit, att åtalet är utan skäl anstäldt och
vill han förty i målet yrka ansvar eller skadestånd, må det ske utan
stämning, jemväl då vederparten är genom ombud tillstädes.»

c) att utskottet icke bort tillstyrka uteslutande af 36 § i Kongl.
Maj:ts förslag.

d) att i 35 § (37 § i Kongl. Maj:ts förslag) ej bort upptagas, att
fjerdingsman utan särskildt uppdrag skall vara stämningsman.

e) att i 36 § (38 § i Kongl. Maj:ts förslag) bort uteslutas bestämmelsen,
att skriftligt erkännande om delgifning af stämning, då det är af
en ojäfvig stämningsman bestyrkt, skall såsom fullt bevis om delgifningen
anses.

f) att utskottet bort tillstyrka följande lydelse af

»LAG

angående påföljd i vissa fall af parts uteblifvande i brottmål.

Med upphäfvande af lagen angående böter för svarandeparts uteblifvande
från underrätt i vissa brottmål den 8 november 1889 förordnas
som följer:

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

1 §•

Har i brottmål talan om ansvar blifvit genom stämning vid underrätt
väckt, men är ej åklagare eller enskild kärande å den i stämningen
utsatta dag tillstädes, och varder ej laga förfall visadt, vare käroinålet
förfallet. Kommer å den dag åklagare eller enskild kärande tillstädes och
visar, att svaranden blifvit lagligen stämd, men är svaranden borta utan
att laga förfall framtes, ege rätten förordna om hans hemtande eller lägga
honom vite före. Varder han ej samma dag efter hemtning för rätten
instäld, dömes för uteblifvande att höta fem kronor eller mera, högst etthundra
kronor.

Uteblifver i brottmål, der talan om ansvar föres, svaranden utan
laga förfall å dag, till hvilken målet uppskjutits; varder han ej å den
dag efter hemtning instäld och vållas af hans uteblifvande ytterligare
uppskof, varde fäld till vite, der sådant är honom förelagdt, eller böte
som nyss är sagdt.

Hvad i förordningen angående böter för svarandeparts uteblifvande
från underrätt den 6 oktober 1882 tinnes stadgadt om uttagande och om
återgång i visst fall af böter, hvartill någon enligt samma förordning
blifvit fäld, skall jemväl ega tillämpning å böter, som enligt denna lag
ådömas.

2 §•

I fråga om brottmål, der talan om ansvar ej föres, skall tillämpas
hvad i förordningen angående böter för svarandeparts uteblifvande från
underrätt den 6 oktober 1882 är för tvistemål stadgadt.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1900.

af herr Bandqvist, som instämt uti den af herr Hasselrot afgifna
reservationen beträffande 32 och 36 §§ i utskottets förslag till lag angående
ändrad lydelse af 11 kap. rättegångsbalken;

af herr Leman, som anfört

då stämning skall utgöra grundvalen för rättegång i tvistemål;
då det alltså är af synnerlig vigt, att stämningsansökningen affattas
med största möjliga redighet och bestämdhet;

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

då för vinnande af ett dylikt ändamål torde erfordras, bland annat,
att, — på sätt i nästan samtlige utländska processlagar*) stadgas samt
jemväl föreslagits ej mindre af nya lagberedningen, än äfven af Kongl.
Maj:t uti den kongl. propositionen angående ändrad lydelse af 11 kap.
rättegångsbalken, — käranden skall i stämningen uppgifva hvad lian i målet
påstår och grunden derför;

anser jag, att utskottet bort tillstyrka följande lydelse af 5 §:

»Ansökning om stämning skall göras skriftligen, utan så är, att
kärande, som är medellös, förklarar sig ej kunna ansökningen uppsätta; i
sådant fall må den muntligen göras.

Uti stämningen gifve käranden upp domstolen och svaranden samt
hvad han i saken påstår och grunden derför; ege ock säga, huru lång tid
han för stämningens delgifning tarfvar.»

I 20 och 21 §§ af den kongl. propositionen äro föreslagna de lättnader
för den rättssökande allmänheten, att, då stämning skall delgifvas
någon, som vistas utom det län, der käranden bor, eller någon, som vistas
utrikes, käranden skall ega rätt påkalla biträde, i förra fallet af konungens
befallninghafvande och i senare fallet af utrikesdepartementet.

Utskottet, som mot det föreslagna stadgandet i 21 § ej haft något
att invända, har deremot hemställt, att 20 § skulle uteslutas.

Enär emellertid ingen är skyldig att, för stämnings delgifning med
svarande, anlita konungens befallningshafvande, utan förslaget endast innebär
en för käranden i många fall ganska förmånlig rätt samt enär de
skäl, hvilka utskottet anfört för uteslutande af 20 §, icke torde befinnas
vara af den innebörd och beskaffenhet, att de betinga afvisande
af en i den kongl. propositionen allmänheten medgifven rättsförmån, har
jag ansett, det utskottet bort tillstyrka bifall till 20 § i den kongl. propositionen.

af herr Ohlsson, som ansett, att utskottet bort tillstyrka bifall till
samtliga de i förevarande proposition framlagda lagförslag med allenast

*) Jemför t. ex. den nya tyska civilprocessordningen art. 253, i hvilken stadgas:
»Stämningsansökningen skall innehålla:

1) — — — — — — — — - — — — - — — — —
2) bestämd uppgift å tvisteföremålet samt grunden för det väckta anspråket liksom
äfven ett bestämdt yrkande.»

Bill. till Riksd. Prot. 1899. 7 Sami. 32 Höft.

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

här nedan intagna ändringar af §§ 8, 22 och 37 i Kongl. Maj:ts förslag
till lag angående ändrad lydelse af 11 kap. rättegångsbalken:

8 §•

Kungörande af stämning må ej ske der gudstjenst pågår eller sammankomst
för gemensam andaktsöfning eljest eger rum.

22 §.

Stämning å den, som inom riket vistas, skall kungöras: sist å
åttonde dagen före den för målets handläggning utsatta dag om svaranden
har sitt hemvist i stad, der rätten sammanträder, sist å fjortonde dagen
förut om svaranden eljest har sitt hemvist i det län, der domstolen är,
och sist å trettionde dagen förut om svaranden har sitt hemvist i annat
län inom riket; dock att, der någon, som har sitt hemvist inom Vesterbottens
eller Norrbottens läns lappmark, skall stämmas till annan domstol
än den, inom hvars område han har sitt hemvist, stämningen ej i något
fall må kungöras senare än å trettionde dagen före inställelsedagen.

Stockholms stad och Stockholms län skola vid beräknande af stämningstid
anses såsom ett län.

Såsom hemvist vare vid beräknande af stämningstid mantalsskrifningsorten
ansedd. För den, som ingenstädes är mantalsskrifven, skall
stämningstid räknas så, som om han hade sitt hemvist å den ort inom
riket, der han med stämningen anträffas.

§ 37.

Underrätt förordne vissa män att, då de derom anlitas, delgifva
stämningar och domstolars beslut, så ock eljest verkställa delgifning af
handlingar. Dessa stämningsinän gånge inför rätten ed, att de redligen
och utan försumlighet skola uträtta de delgifningsärenden, som åt dem
uppdragas. Fjerdingsman vare utan särskildt förordnande stämningsman;
så ock nämndeman, der denne åtager sig delgifningsuppdraget.

Förteckning å dem, som äro till stämningsmän förordnade, skall
finnas anslagen å rättens dörr samt å landet hållas tillgänglig hos häradshöfdingen.

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

samt af herr Jönsson, som instämt i den af herr Ohlsson afgifna
reservationen.

Herrar Husberg, Fröberg, C. F. Pettersson, Almgren och Redelius
hafva begärt få här antecknadt, att de icke deltagit i ärendets behandling
inom utskottet.