Lag-Utskott eis Utlåtande N:o 68 (Utlåtande 1867:LU68 Lagutskottet)

Lag-Utskott eis Utlåtande N:o 68.

H:0 68.

Ank. till Riksd. Kansli den 24 April 1867, kl. 12 nödd.

Lag-Utskottets Utlåtande, i anledning af återremiss af Utskottets
Utlåtande N:o 38, rörande, bland, annat, uäc&Z
motion om ändring i nu gällande lag, angående äktenskapsförord
och mannens målsmansrätt för hustrun.

Lag-Utskottet, som i sitt Utlåtande N:o 38 afstyrkt bifall till en af Herr
Hierta väckt motion om sådan ändring i 8 Kap. 1 § och 9 Kap. 1 § Giftermåls-balken,
att det måtte varda medgifvet att medelst äktenskapsförord från
mannens målsmansrätt undantaga och under hustruns egen förvaltning ställa
egendom, som hon i boet inför, är, till följd af begge Kamrarnes återremiss af
salnma Utlåtande, pligtigt att taga detta ärende under förnyadt öfvervägande.

Att återremissen i begge Kamrarne haft ett och samma syfte, visar sig
af de derstädes afgifna yttranden otvetydigt; och Utskottet, — som i den högst
grannlaga frågan stödde sitt afstyrkande af bifall till motionen förnämligast
derpå, att dels seden i vårt land likasom uppfattningen derstädes, beträffande
mannens behörighet att råda öfver förvaltningen jemväl af hustruns i boet införda
egendom samt i alla boets ekonomiska angelägenheter vara den styrande
och inför tredje man ansvarige, icke vore mottaglig för en lagförändring sådan
som den ifrågavarande, dels det väckta förslaget icke vore egnadt att, bredvid
i öfrigt bestående äktenskaps- och boskilnadslagar, till hvilkas ändrande icke
ens grundlagsenlig anledning förefunnes, uppfylla det åsyftade ändamålet, — är i
betraktande af nämnda yttrandens innehåll föranlåtet antaga, att de betänkligheter,
Utskottet i förra hänseendet uttalat, af Kamrarne anses böra vika för
angelägenheten att, medelst en lagförändring i kraftigare mån, än boskilnadsBih.
till Biksd. Prat. 1867. 7 Sami. 15 Höft. 1

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 68.

lagen förmår, befrämja ett af den sednares förnämsta syftemål, att nemligen
freda hustruns i boet införda egendom från att, genom mannens slösaktiga
lefnadssätt eller oskickliga förvaltning, förskingras, och dermed betrygga
henne mot framtida ekonomiskt betryck, der hon ej sjelf detsamma förvållat.
För en sådan mening har blifvit anfördt, att då de åsigter, som legat till
grund för vår äldre lagstiftning beträffande qvinnans ställning och rättigheter
samt graden af den sjelfständighet i verksamhet, henne lämpligen kunde medgifvas,
numera gifvit vika för ett fullständigare erkännande af hennes anspråk
på likställighet med mannen i medborgerliga rättigheter i allmänhet, i sjelfbestämningsrätt
och i tillfälle till förvärf; uti hvilket hänseende lagarne om qvinnans
lika arfsrätt med mannen, om den ogifta qvinnans myndighet, om näringsrätten
och om qvinnors kompetens till åtskilliga befattningar i Statens
tjenst betecknade stadier på den utvecklingsbana, vår tids lagstiftning beträdt;
så vore med den sednare principen alldeles icke oförenligt, att äfven inom det
äktenskapliga lifvet åt qvinnan inrymmes så mycken sjelfständighet, att henne
tillätes förvalta den egendom, henne enskildt tillhör. Nu gällande lag om man
nens målsmansrätt syntes hvila på den förutfattade mening, att i hvarje fall
mannen vore den af makarne skickligaste till förvaltningen af begge makarnes
egendom i boet — en mening, som erfarenheten likväl alltför ofta jäfvat; och
stadgandet om äktenskapsförord, hvilket enligt 8 Kap. 1 § Giftermåls balken ej
finge handla om annat än giftorätten i boet, försäkrade icke åt hustrun medel
till bergning i händelse af en bodelning, eftersom förvaltningen af den egendom,
som var föremål för ett paktum, såväl som den, i hvilken mannen ingen
giftorätt egde, ej kunde honom förnekas, utan han hade laglig rätt att med
densamma förfara efter godtfinnande, utan att ens vara förbunden att dervid
fästa något afseende på hustruns önskningar, allenast han, hvad fastighet anginge,
ej sålde eller intecknade den utan hennes samtycke. Då nemligen lagen
om boskilnad — det enda medel, som nu erbjöds att få mannen skiljd
från en olycksbringande förvaltning — icke finge anlitas förr, än verkningarne
af den sednare redan framträdt och kunde ledas i bevis, samt gjorde en process
nödvändig, som åt offentligheten gaf till spillo grannlaga förhållanden in om

den enskilda familjen, måste det kunna på förhand inses, att nämnda medel
försts i yttersta nödfall, och vanligen sedan det vore för sent, blefve an
vändt. Försakelse å qvinnans sida af all beslutande rätt i afseende på hennes
enskilda egendom kunde dock icke anses vara af äktenskapets väsende
kräfd; och skulle den göras, så borde den ske frivilligt; men lagen borde lemna
utväg att försätta hustrun i så ringa beroende af en slösaktig eller obe
tänksam makes målsmansskap, som med uppnåendet af äktenskapets ändamål
vore förenligt; och i detta afseende har man ansett motionärens förslag icke

lemna rum för den anmärkning, att han gått för vida. Inkastet, att upprat -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 68. 3

tandet af ett sådant förord, som han föreslagit, d. v. s. derom, att den egendom,
som förklarades vara hennes enskilda tillhörighet, och i hvilken alltså
mannen ej finge giftorätt, skulle stå under hustruns egen förvaltning, vore egnadt
att genast ifrån början inlägga i den äktenskapliga sammanlefnaden ett
frö till misstroende och missnöje, hade blifvit vederlagt af erfarenhet i de länder,
der sådana förord vore brukliga, och i de flesta fall, då mannens förvaltning
af den del af boet, han haft om händer, varit olycklig och ruinerande,
hade mannen sjelf haft skal till belåtenhet med förordet, hvilket icke allenast
bevarat hustrun och barnen från elände, utan äfven förhjelpt honom sjelf ånyo
i bättre vilkor. Ännu flera voro de fall, då hustruns flit. omtanke och sparsamhet
uppehållit ett bo, som under mannens förvaltning skulle hafva gått under.
Det vore jemväl förödmjukande för qvinnan — isynnerhet om hon innan
äktenskapet varit myndig — att försättas i ett sådant omyndighetstillstånd,
som nu gällande lag om mannens oinskränkta målsmansrätt för henne medför,
och hvarvid icke ringaste omsorg egnades åt angelägenheten att, såsom eljest
i fråga om omyndige sker, i säkra händer anförtro den henne tillhöriga egendom,
hvars öfverlemnande åt mannens godtycke icke kunde vara en följd af
äktenskapsaftalet såsom sådant, och hvars värde såsom medel att försäkra
egarinnan och hennes barn om timligt uppehälle, i händelse äktenskapet genom
mannens frånfälle eller annorledes upplöstes, borde uppmärksammas. I
öfrigt har man åberopat, att de egenskaper, hvaraf ekonomisk förkofran beror,
åtminstone lika ofta synas vara till finnandes hos qvinnan som hos mannen,
hvadan ett misstroende till hennes förmåga att förvalta sin egen förmögenhet,
nedlagdt i lagen, vore minst lika orättvist, som det misstroende, äktenskapsförordet
mot mannen innebure, kunde förefalla honom oförtjent, betraktadt såsom
ett misstroende, icke till hans lycka i de företag, pa Indika han ämnade
använda sina tillgångar, utan till hans hushållsaktighet och heder; och slutligen
har man anfört upprörande exempel, huruledes mannen, sedan han förstört förmögenheten
i boet och öfvergifvit sitt hem samt under lång tid undandragit sig att
lemna det ringaste bidrag till hustruns och barnens uppehälle, omsider återkommit,
samt bemägtigat sig och förslösat hvad hustrun under hans frånvaro lyckats genom
flit och sparsamhet förtjena — allt med stöd af lagen, som tillerkände honom
en rättighet, hvartill icke funnes någon motsvarande skyldighet, deri der med
lagens tillhjelp kunde göras gällande, ehuru lagen likväl borde skydda den
svagare mot den starkare; hvarjemte framhållits nödvändigheten att i möjligaste
måtto förekomma de olyckliga äktenskap, vid hvilkas afslutande å mannens
sida den egentliga bevekelsegrunden är att åtkomma hustruns föimögenhtt. i
synnerhet då han är gäldbelastad, men finner utväg att uppehålla sina fördringsegare
genom beräkningar på nämnda förmögenhet.

4 Lag-Utskottets Utlåtande N:o 68.

Till följd af den mening sålunda synes hafva inom Kamrarne gjort sig
gällande till förmån för en lagförändring sådan som den, hvarom motionären
gjort hemställan, har Utskottet trott sig hafva till åliggande att, med åsidosät
tande af den mening, Utskottet i dess förra Utlåtande i målet uttalade, utarbeta
ett lagförslag i det .syfte motionen angifver; dervid Utskottet likväl fortfarande
varit af den åsigt, att, då icke något förslag till ändring i nu gällande
stadgande^ rörande ansvarighet för och betalning af makars gäld, är väckt, och
detta sednare ännu icke eger så oskiljaktigt sammanhang med det förevarande,
att icke, på sätt äfven vid 1862—1863 års riksdag af dåvarande Lag-Utskott
blef tillstyrkt, en ändring af lagens stadganden om äktenskapsförord och om
mannens målsmansrätt för hustrun kan ensam företagas, en mening, som äfven
synes öfverensstämma med deras åsigt, på hvilkas yttranden Utskottet i anledning
af återremissen ansett sig förnämligast hafva att fästa afseende; så böra
icke nu till ändring föreslås andra bestämmelser i lagen, än de, i hvilka det
i motionen afhandlade ämne förekommer. Dessa äro emellertid icke blott 8
Kap. I § och 9 Kap. 1 § Giftermåls-balken utan äfven 11 Kap. 6 § samma
balk, hvilket sistnämda lagrum innehåller förbud för hustrun att sluta köp om
fastighet eller sälja något af lösören i boet utan mannens samtycke och full
magt, ett förbud, som naturligtvis måste bortfalla, i den händelse hustru skall
få sig tillerkänd rättighet att sjelf förvalta den henne enskildt tillhöriga egendom.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, får Utskottet till Riksdagens
ompröfning framlägga det förslag,

att Riksdagen för sm del beslutar en författning, hvarigenom,
med ändring af 8 Kap. 1 § Giftermåls-balken, sådant detta
lagrum lyder efter Kongl, Förordningen den 13 Juli 1818, samt
9 Kap. 1 § och 11 Kap. 6 § samma balk, förordnas, att
nämnda lagrum skola erhålla följande lydelse:

8 Kap.

1 §•

Vilja man, eller qvinna, der hon enka är, eller giftoman
å mös vägnar, göra förord sig emellan före äktenskapet;
då skola de det skriftligen och med tvänne vittnen
upprätta, innan vigsel sker. Ej må förord golgas om annat
än makarnes giftorätt och inskränkning i den rätt, mannen,
såsom hustruns målsman, tillkommer öfver sådan egendom,
deri han ej eger giftorätt; ej eller må det göras till förfång
för dem, som bättre rätt till egendomen å den tid hafva,

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 68.

Äktenskapsförord skall öppet ingifvas till Rätten i den ort,
der makarne hafva sitt bo och hemvist, eller sätta sig neder
att bo, i staden inom åttonde dagen och på landet å
nästa Ting sedan vigsel skett, och läte Rätten det i protokollet
införas. Är vigsel å annan ort förrättad, och kan
förty den lagföljd ej ske, som nu föreskrifven är, då skall
förord, inom sagde tid, hos Rätten i vigningsorten företes,
och varde det, då makarne till boningsorten kommit, sist
inom en månad i stad, och å landet vid det Ting, som näst
efter tre månader infaller, till rätter Domstol ingifvet, med
bevis af Rätten i vigningsorten, att det der företedt varit.
Är ej med förord så förfaret, som nu sagdt är; vare det
kraftlöst. Hvar som begär, ege att hos Rätten undfå del
af äktenskapsförord.

9 Kap.

1 §•

Sedan man och qvinna sammanvigde äro, då är han
hennes rätte målsman, och eger söka och svara för henne:
hustrun följer ock mannens stånd och vilkor. Är genom
äktenskapsförord viss egendom från mannens målsmanskap
undantagen; då ege hustrun den förvalta. Finnes hon ej
dertill skicklig, och vill hon ej förvaltningen åt mannen anförtro
; förordne Domaren god man, som egendomen vårdar
och förvaltar.

11 Kap.

6 §•

Ej må hustrun köp sluta om fast gods, eller sälja något
af lösören i boet, der hon ej efter äktenskapsförord eger
den egendom sjelf förvalta, eller det sker med mannens
samtycke och fullmakt; eller af de lösören, som till salu
lemnade äro; eller att mannen är afvita, eller frånvarande,
eller förlöper hustrun. Sitter hon då med barnen hemma
och tarfvar föda för sig och dem, eller är hon barnlös, och
kan sig ej annorledes föda; eller tränger annan nöd; då

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 68.

må hon till nödtorft sälja; dock med nästa fränders råd och
bifall, om det är fast gods, som säljes. Sker det annorledes;
hafve mannen våld det köp, som med hustrun gjordt
är, att rygga och återkalla, som i Handels-Balken sägs.

Stockholm den 8 April 1867.

På Utskottets vägnar:

Eric Sparre.

Reservationer:

af Herr Grefve Sparre, E.: “Om också stadgandet i 63 § Riksdags ordningen
: “När fråga, hvaröfver Utskott sig utlåtit, till afgörande förekommer, eger

Kammaren genast — — fatta sitt beslut, eller om ämnet anses fordra ytterligare
utredning, målet till Utskottet återförvisa44, kunde, i motsats till den allt hittills
följda praxis, så tydas, att Lag-Utskottet af vissa yttranden under den diskussion,
som föregick återremissen af Betänkandet N:o 38, funne sig böra antaga att,
på sätt Utskottet yttrar: “de betänkligheter Utskottet haft, bland annat, huruvida
det väckta förslaget vore egnadt att, bredvid i öfrigt bestående äktenskapsoch
boskilnadslagar, till hvilkas ändrande grundlagsenlig anledning icke förefanns,
uppfylla det åsyftade ändamålet, af Kamrarne ansetts böra vika för angelägenheten
af en lagförändring“, och Utskottet, i öfverensstämmelse med detta
antagande, ansett sig förbundet att framlägga ett förslag, så borde detta åtminstone
icke hafva varit sådant att dess oantaglighet eller bristande öfverensstämmelse
med den i öfrigt bestående lagstiftningen af flere, måhända flertalet, al
Utskottets ledamöter erkändes.

Hvad man i första rummet har rätt att vänta af detta Utskott, är väl
att det tillser, huruvida ett ifrågasatt lagförslag låter sig förenas med den gällande
lagstiftningen, eller i hvad mån dess antagande förutsätter en förändring
af denna.

I detta afseende förekommer, att såvida mannens målsmansskap i fråga

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 68. 7

om hustruns enskilda egendom skall upphöra, så erfordras stadganden angående
följande ämnen:

l:o. Afkomsten af hustruns enskilda egendom.

Härom säges i 10 Kaj). 1 § Giftermåls-balken att den räknas för lösören och
ingår i det gemensamma boet, hvaröfver mannen eger råda. Om nu genom förord
bestämmes, att hustrun ensam eger råda öfver sin enskilda egendom, har hon då äfven
rätt att fritt förfoga öfver afkomsten? Skall denna icke vidare användas till det gemensamma
boets underhåll? Eller, om den det bör, i hvad mån ? Bör afseende
dervid göras endast på husets behof eller på mannens tillgångar? eller arbetsförmåga?
Man måste ihågkomma att, under nuvarande lagstiftning, all möjlighet
af tvist i detta afseende är förebyggd; men om lagstiftningen i så måtto
förändras, att makarnes egendoms förhållanden blifva fullkomligt söndrade från
hvarandra, så kan man, med kännedom af menniskonaturens svagheter, tänka
sig eu tvist emellan makarne om det belopp, hvarmed den ena eller andra bör
bidraga till boets underhåll. Lagen måste innehålla en regel i detta afseende,
ej mindre till förekommande af tvist, än, i fall den det oaktadt uppstår, för
dess afgörande.

Den af äktenskapet härflytande pligt för makarne till inbördes bistånd
synes mig således fordra att lagen stadgar det “hustru bör använda inkomsten
af sin enskilda egendom för boets gemensamma underhåll till det belopp, som
boet fordrar, och i förhållande till det bidrag mannen kan vara i stånd att
lemna.“

2:o, Hustruns rätt att afhända sig egendomen.

Då mannen fortfarande måste ansvara för hela boets ekonomi, bör han
ega rätt att fordra åtminstone kännedom om huruvida hustrun afhänder sig
egendomen. Men erfordras dertill hans samtycke? Då mannen, ehuru disponent
af boet, enligt It Kap. 1 § Giftermåls-balken icke kan “utan hustruns skriftliga''
ja och underskrift i två goda mäns närvaro afyttra hennes fasta gods“,
så borde väl åtminstone hans samtycke till det af henne verkställda afyttrandet
anses behöflig!. Detta måste ifrågakomma vid hvarje transaktion om
sådan egendom: olika föreskrifter torde erfordras för fast och lös egendom.

3:o. Hustruns behörighet att med gällande verkan ingå förbindelser =
skuldsätta sig. *

Vår nu gällande lag förnekar henne en sådan rätt, utom i vissa undantagsfall.
Om hon sjelf förvaltar sin egendom, så måste hon i afseende å denna kunna
ingå förbindelser; men huru vidt bör hennes rätt att sätta sig i skuld utsträckas?

4:o. Makarnes ansvarighet för boets gäld.

Utan förändring af nu gällande lagstadganden härom, skulle efter mitt
förmenande det med förslaget afsedda ändamål icke uppnås. Genom boets

8 Lag- Utskottets Utlåtande N:o 68.

skuldsättande kan nemligen mannen ställa så till att all hustruns enskilda
egendom medtages.

5:o. Bevarandet af tredje mans rätt, hvilken fordrar att det under
våra förhållanden ovanliga tillstånd emellan makar, som enligt förslaget skulle
uppkomma, offentliggjordes genom kungörelse i allmänna tidningarne, på sätt
Lag-Utskottet också, vid 1862 års riksdag tillstyrkte.

Se här några af de ämnen, i hvilka jag, efter den alltför ytliga granskning
jag haft tid att egna frågan, funnit nya stadganden i anledning af förslaget
erforderliga. Svarar man härtill att bestämmelser i alla dessa ämnen kunna
intagas i förordet, så genmäler jag: är det, särdeles med afseende å det sätt,
hvarpå skriftliga aftal i vårt land af parterna sjelfva upprättas, lagklokt att
framkalla aftal, vid hvilkas uppgörande förutsattes hos kontrahenterna insigt i
och afgörande på förhand af en mängd tvistepunkter, för hvilkas lösande, då
dd brist af stadganden i kontraktet förekomma, lagen icke har någon regel?

Långt ifrån att bestrida giltigheten af de skäl, som kunna anföras för
eu inskränkning af mannens målsmansrätt, eller ännu heldre för hustrus befriande
från de skulder, hvarmed eu slösande man belastar boet, har jag redan
för flera år tillbaka såsom ledamot af den komité, hvilken utarbetade förslaget
till den, under den 18 September 1862 utfärdade lag om boskilnad, åt detta ämne
egnat min uppmärksamhet. Jag kom dervid till full insigt af det särdeles grannlaga
och betänkliga i lagstiftarens uppgift vid bestämmandet af makars inbördes
rättigheter och förbindelser. Ehuru jag icke vill misstänkas för den mening,
att räkna makarnes egendomsförhållanden för en väsendtlighet i äktenskapet,
kan jag icke undertrycka den, af en bland våra största rättslärde uttalade
åsigt: “att dessa förhållanden icke böra af lagstiftningen upplösas, men att ju
närmare makarnes förening, äfven i detta afseende, sammanslutes, ju bättre.14

Man kan befara att i ett bo, der, till följd af äktenskapsförord, makarnes
egendomsförhållanden voro fullkomligt söndrade, och de i denna del alldeles
främmande för hvarannan, sådant kunde menligt inverka på det väsendtligt
af äktenskapet — deras ömsesidiga tillgifvenhet och förtroende. Man kan
vidare befara, att den enhet i förvaltningen, som åt densamma ger styrka och
säkerhet, samt särdeles i mindre rika hus, obestridligen flertalet i vårt land, är
nödvändig, på ett väsendtligt sätt rubbas genom delning af förvaltningen, till
följd hvaraf mannen icke kan uppträda såsom representant för huset Fall
kunna visserligen inträffa, der mannen saknar förmåga att förvalta boet; men
för dessa fall, hvilka man bör hoppas icke vara att anse såsom regel, bör
lagstiftaren genom ändamålsenliga stadganden om boskilnad trygga hustruns
framtid. 1 sådana undantagsfall, har lagstiftaren i den redan vunna erfarenheten
om mannens mindre lämplighet för förvaltningen, en anledning att på

hustrun

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 68

hustrun öfverflytta större eller mindre del af densamma. Men betänkligt förekommer
det att, innan eu sådan erfarenhet kunnat vinnas, inbjuda till en sådan
anordning, hvarigenom egendomsförhållandena söndras, och, till följd af
eu sådan söndring, den misstanken hos ena maken kan uppstå, att, på dennes
bekostnad, den andra tillskansar sig en vinst, eller icke i behörig proportion
bidrager till boets gemensamma underhåll. Mannen bringas derigenom i en
ställning af granskare af hustruns förvaltning, hvilken ej alltid torde medföra
de bästa frukter. Jag har i de länder, der sådana anordningar finnas, sett
upprörande processer om dylika frågor. Med afseende å dessa med flera skäl,
som kunna anföras till stöd för den i vår lag antagna grundsats, att mannen,
till dess han befinnes dertill oskicklig, skall vara hustruns målsman, hade jag,
öfverensstämmande i detta afseende med alla dem, som deltagit i utarbetandet
af de sedan flera år tillbaka offentliggjorda förslagen till ändring i Civil-lagen,
föreställt mig att man gjorde bättre att, med bibehållande af denna grundsats,
underlätta utvägen för hustrun att vinna boskilnad, då mannen missbrukar
denna rätt, eller dertill visat sig oförmögen, än att, vid sjelfva ingåendet af äktenskapet,
tillåta en anordning, som, främmande för våra seder och föreställningssätt,
och således redan genom sin ovanlighet stötande för mannen, lätteligen
kan, till följd af hans karakter, innebära ett frö till missämja emellan makarne.
Då mannen sjelf blifvit om sin olämplighet öfvertygad, eller der han
ej godvilligt samtycker — öfverbevisad, så måste han, såsom befogad erkänna
en öfverflyttning på hustrun af förvaltningen af hennes enskilda egendom, hvaremot
denna förvaltning, henne förbehållen genom förord, och innan någon erfa
renhet om hans olämplighet dertill kunnat vinnas, måste anslå en af de ömtåligaste
strängarne i det äktenskapliga förhållandet. En särdeles klok och
med mannens lynne väl erfaren qvinna skall måhända lyckas att utan alltför
hårdt anslående al denna sträng bibehålla förvaltningen. Men eu ung oerfaren
flicka kan det icke. I de aldra flesta fall skall också hela tillställningen gagna
till intet, enär mannen nog vet att göra sina önskningar gällande; och då hustrun,
af erfarenheten upplyst, omsider inser nödvändigheten af eu förändring,
inträffar, under alla förhållanden, en brytning, som i lagspråket benämnes boskilnad.
Bättre då att dervid tredje mans rätt iakttages, och förhållandet offentliggöres,
än att allmänheten bedrages igenom eu mellan makarne träffad ovanlig,
och för de allmänna rättsbegreppen alldeles främmande uppgörelse; medelst
hvars oförmodade framläggande den som i god tro och i förlitande på en synbar
förmögenhet, inlåtit sig i affärer med mannen, plötsligt finner denne dertill
icke hafva egt rätt, och tillika sakna alla tillgångar att ersätta sina fordringsegare
den skada och förlust han vållat dem.

Den nya boskilnadslagen, som just afsåg att med iakttagande af dessa
Bill. till Ttihsd. Träl 1867. 7 Sand. 15 Halt. 2

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 68.

försigtighetsmått bevara hustruns rätt, och i denna syftning väsendtligen förändrar
den äldre lagstiftningen, har icke mer än tre år varit gällande. Det är
icke genom studium af lagarne, men hufvudsakligen genom deras tillämpning,-som allmänheten kommer till full kännedom om dem, och det är också först
nu som denna lag börjar visa sig i tillämpningen. I hvad mån densamma
är ofullständig, eller i behof af vidare utveckling, derom kan någon säker erfarenhet
ej ännu hafva vunnits; men äfven om Riksdagen i detta afseende egde den öfvertygelse,
att en ny lagstiftning i ämnet ansåges erforderlig, skulle jag för min
del vara af den mening, att Riksdagen i underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t,
jemte uttalande af den åsigt att äktenskapsförord må göras jemväl om förvaltningen
af makarnes egendom, anhåller att Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och
för Riksdagen framlägga förslag till dylik ändring i 8 Kap. 1 § Giftermåls-bal
ken och de öfriga stadganden som dermed ega sammanhang."

Af Herr Ribb ing: “Båda Kamrarne hafva återremitterat det afstyrkande
Utlåtande, Utskottet afgifvit angående Herr Hiertas motion (N:o 57) om ändring
i lagen angående äktenskapsförord och mannens målsmansrätt för hustrun i det
bestämdt uttalade syftemål, att Lag-Utskottet skulle utarbeta ett lagförslag i enlighet
med samma motion, och dervid hafva flere bland de talare, — i andra
Kammaren pluraliteten bland dem, på hvilkas yrkande återremissen beslöts,
yrkat några uttryckligen att samma lagförslag tillika skulle innefatta förslag
till ändring af Kap. XI § 3 Giftermåls-balken, andra, att jemte ändring i de af
motionären0 nämnda §§:ne en sådan äfven skulle af Utskottet föreslås i “öfrige
dermed sammanhängande lagrum i det syfte motionen ånger.* I sitt Utlåtande
(N-o 38) öfver samma motion bär Utskottet, bland skäl till dess afstyrkande,
äfven anfört, att motionen högst ofullständigt skulle leda till det med densamma
åsyftade ändamålet, så länge Kap. XI § 3 Giftermåls-balken qvarstode oförändrad
— under det Utskottet ansett sig sakna grundlagsenlig rätt att föreslå
densammas ändrande Också synes mig rigtigheten af Utskottets anförda anmärkning
om citerade lagrums förhållande till motionens syfte ligga för eu dag,
då, så länge hustrun till halfva beloppet skall svara för all den boets gäld, som ej
kan bevisas icke vara gjord för det helas skuld, — en bevisning, som ofta torde
vara svår, alltid är obehaglig - på tillfälliga omständigheter beror, om hon,
med hvilken genom äktenskapsförord henne tillförsäkrad enskild förmögenhet och
förkofran af denna som helst, deraf kan komma att få behålla qvar något eller
intet. Af dessa ofvan anförda skäl tillsammanlagda anser jag det hafva varit
Utskottets skyldighet att, vid den utarbetning af lagförslag, det i följd af återremissen
haft att företaga, det i densamma äfven inbegripit förslag till en sådan
af Kap. XI § 3 Giftermåls-balken i retning att skydda hustruns genom äktenskapsförord
från mannens dispositionsrätt undantagna egendom från följderna
af de skulder, han, ofta af slöseri, lättsinne eller oförstånd, kan hafva åsamkat

Lag-Utskottets Utlåtande N:0 69.

boet. Från denna skyldighet anser jag, efter den diskussion i Kamrarne, som
vid frågans återremiss förefallit och i betraktande af ordalagen i § 53 Regeringsformen,
Utskottet icke hafva varit dispenseradt genom den omständighet,
att nyssnämnda lagrum af motionären i hans motion ej blifvit namndt, då i
allt fall en förändring af detsamma till motionens “syfte" onekligen står i
Sammanhang och förhållande af medel till ändamål."

Af Herr Rosenberg: “Då det föregående Betänkandet i detta ärende blifvit
af båda Kamrarne återremitteradt, har jag väl ansett det vara Utskottets skyldighet
att utarbeta något förslag i den rigtning motionen angifver; men då jag
anser det af Utskottet nu beslutade var alltför ofullständigt och icke kunna
på nöjaktigt sätt lösa den föreliggande frågan, så får jag deremot anmäla min
reservation."

Af Herr Balter Sven Ersson, som instämmer med Herr Rosenberg.

I¥:o m*

Zink. till Riksd. Kansli d. 24 April 1867, kl. 12 nödd.

Lag-Utskottets Utlåtande, i anledning af väckta förslag, att
ordförande i skolråd måtte utses genom val.

I öfverensstämmelse med Stadgan om folkundervisningen i Riket den
18 Juni 1842, som i 2 § 1 mom. innehåller, att för hvarje skoldistrikt skall
finnas en skolstyrelse, bestående af “kyrkoherden eller den prestman, som
hans ställe företräder, såsom ordförande och ansvarig för det protokoll, som
vid styrelsens sammanträde föres, samt några af församlingen valde, inom skoldistriktet
boende ledamöter", blef i Kongl. Förordningen om kyrkostämma samt
kyrkoråd och skolråd den 21 Mars 1862, § 23, stadgadt, att kyrkoherden, eller
den hans embete förestår, skall “i såväl kyrkorådet som skolrådet" svara ordförande;
med det tillägg, att pastor för särskildt tillfälle kan förordna annan