Lag-Utskott eis UllMunéé N:o 36 (Utlåtande 1868:LU36 Lagutskottet)

Lag-Utskott eis UllMunéé N:o 36.

äk/ <*

Ank. till Riksd. Kansli d. 30 April 18G8, kl. 11 f. m.

Utlåtande, i anledning af tglcjcta m otioiiev vin ändring
skogslag stiftning.

gällande

I förenämnda afseende äro motioner väckta af'' Herr Sigurd Ribb ing (N:o
107), af Herr yl. W. Wigardt (N:o 75) och af Herr Henrik Hansson (N:o 68), hvilka
motioner af Andra Kammaren blifvit öfverlemnade till Lag-Utskottets behandling.

Herr Ribbings ifrågavarande motion innefattar två särskilda förslag, nemligen
■dels om förändring i nu gällande lagbestämmelser rörande ansvar för skogsåverkan,
dels ock om inskränkning i enskildes dispositionsrätt öfver dem tillhörig skog.

I förstnämnda afseende bär Herr Rabbin g hemställt, att Riksdagen ville för
sin del besluta eu lag af följande eller dermed likartad lydelse:

§ 1.

»Om någon oloiligen fäller växande träd, i afsigt att sig det tillegna, å Kronans
eller annans mark, dertill han ej har nyttjande- eller besittningsrätt, det skall
anses och bestraffas såsom stöld eller snatteri, efter thy derom i allmänhet stadgadt
är; och vare vid fråga om ansvar för delaktighet i brottet lag densamma.»

§ 2-

»Tager man 4 annans mark elofligen torf, näfver, löf, bark, vindfälle, ris, gren
eller annat sådant, som ej till bruk upphugget eller beredt är, böte för åverkan
två gånger värdet.»

Bill. till Riksd. Prat. 1868. 7 Sand. 19 Haft.

Lag- Utskottets Utlåtande N:o 36.

äfvensom att Riksdagen ville förty besluta de ändringar i Byggningabalk^!
Kap. 10 och Strafflagen Kap. 24, som af ofvanstående förslag blefve en följd.

Såsom skäl till den sålunda föreslagna förändringen har Herr Ribbing anfört,
att någon anledning till den i lagen hittills iakttagna skilnad emellan skogsåverkan
och stöld ingalunda förefunnes i sakens natur, helst skogen, likaväl som andra föremål,
utgjorde verklig egendom, hvars olofliga tillgripande således ej eller kunde
betraktas annorlunda, än hvarje annat sådant: att det skäl, som för nämnda skilnads
bibehållande kunde anföras och blifvit anfördt, endast bestode deri, att från
de tider, då skogen apsågs vara af ringa eller intet värde, ett tillräckligt utbildadt
medvetande om dess värde och paritet med annan egendom, och således äfven om
pariteten af dess olofliga tillgrepp med det af annan egendom, skulle saknas i förening
med den, såsom regel för all lagstiftning, erkända allmänna sats, att lagar
äro magtlösa och derföre ej böra stiftas, hvilka äro i strid mot eller ej ega någon
motsvarighet i det allmänna rättsmedvetandet: att beträffande sistnämnda, i sig
tvifvelsutan fullt giltiga grundsats, dock vore att märka, dels att den gällde lagars
förhållande till rättsmedvetandet, ej deras möjliga strid mot enskildes intressen, —
en strid, som, om den toges med i beräkning, skulle för alltid förhindra stiftandet
af lag, — dels ock att den ej rätteligen kunde eller borde tillämpas i den mening,
att lagars stiftande skulle inskränkas blott till de fall, då denna åtgärd endast
utgjorde en kodifikation af ett redan fullt utbildadt allmänt rättsmedvetande, utan
fastheldre kunde och borde lagar äfven till tydlighet bringa, leda och utbilda ett
sådant medvetande, der det i någon mån funnes: att, hvad anginge ett sådant rättsmedvetandes
befintlighet hos oss i fråga om olofligt tillgrepp af skog, så kunde med
allt fog påstås, att, om detta tillgrepp skedde till sådant värde, som i allmänhet är
stadgadt för att olofligt tillgripande af annans egendom skall rubriceras såsom stöld,
numera ingen saknade full insigt om det orätta i en sådan handling, eller derom,
att han dymedelst förgriper sig mot annans egendom, särdeles när man besinnade,
å ena sidan, att nämnda värde, enligt 20 Kap. 1 § Strafflagen, är 15 R.dr, och å
den andra, att i de trakter, der skogen har minst värde och det ifrågavarande
rättsmedvetandet alltså mest skulle saknas, timmerträd ej kan värderas högre än
2 R;dr eller derunder, och att således fällandet på annans mark af minst 8 sådana
träd fordras för att det skall blifva stöld, samt slutligen: att emot den anmärkning,
som likaledes blifvit gjord, att man, genom förvandling af skogsåverkan till stöld,
skapade tjufvar, stode den, att man genom samma åverkans åtskiljande såsom
mindre brott från stöld, ingåfve den tron, att deri läge ett mindre orätt, än i tillgrepp
af annan egendom, och sålunda förvirrade rättsmedvetandet samt derigenom
indirekt skapade, ej tjufvar, men skogsåverkare, på samma gång man förlamade
och försvårade åtgärderna till skogars skyddande.

I frågan om inskränkning i dispositionsrätten till enskilda skogar tiar Herr
Ribbing hufvudsakligen med åberopande af de skäl, som af en utaf Kongl. Maj:t

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 36.

särskilt^ förordnad komité, i afgifvet underdånigt betänkande den 28 Juni 1856,
blifvit anförda, föreslagit, att Riksdagen måtte för sin del besluta en lag af följande
eller dermed likartadt innehåll:

§ 1.

»Den af naturen till skogsbörd egnade mark skall i allmänhet dertill bibehållas,
så framt den ej till åker eller äng odlas, eller afrödjes till nödig beteshage,
eller för byggnadstomt, väg, sandtägt, gruvbrytning och andra dylika ändamål,
som nödiga och nyttiga äro.»

§ 2-

»Afrödjes skogsmark å frälse- eller skattehemman eller lägenhet af egaren
sjelf eller, med hans lof, af annan person för andra ändamål, än sådana, som i
nästföregående § omförmälas, och sker det icke till följd af föreläggande vid laga
skifte eller af annat tvång eller af olyckshändelse, vare hemmanets eller lägenhetens
egare skyldig att, medelst tillräckligt antal fröträd, eller sådd af skogsfrö eller
plantering, ofördröjligen draga försorg om god återväxt af sådan skog, som han för
sig nyttigast finner.»

§ 3.

»Mom. 1. Anser jägmästare eller kronobetjent jordegare hafva försummat
hvad honom enligt nästföregående § åligger, göre anmälan derom hos Konungens
Befallningshafvande, som, efter inhemtande af jordegarens förklaring samt öfverjägmästarens
och tvänne sakkunnige mäns, å besigtning på stället grundade utlåtande,
beslut i ämnet meddelar.

Mom.. 2. Finner Konungens Befallningshafvande försummelse hafva egt rum,
blifve, dels jordegaren vid vite af tio riksdaler för hvarje tunnland ©behörigen afröjd
och icke i god skogsåterväxt försatt mark, förelagd att så skyndsamt och verksamt
vidtaga åtgärder för befrämjande af skogsåterväxten, att denna, inom tio år från
delgifvandet af Konungens Befallningshafvandes beslut, må kunna godkännas, och
dels vederbörande jägmästare förständigad att iakttaga fullgörandet af Konungens
Befallningshafvandes beslut, samt underlåtenhet deraf vid ofvannämnda tids utgång
anmäla.

Mom. 3. År vid den i nästföregående moment utsatta tid Konungens Befallningshafvandes
beslut icke behörigen fullgjordt, för utrönande hvaraf besigtning
å stället, såsom i mom. 1 säges, må kunna förordnas, blifve jordegare, i mån af
försummelsens storlek, till det utsatta vitct fälld och, efter hvad Konungens Befallningshafvande
lämpligt pröfvar, antingen jordegaren vid fördubbladt vite ålagd, att

Lag- Utskottets Utlåtande N:o 36''.

sin skyldighet inom ytterligare tio år fullgöra eller ock skogsmarken, genom skogsbetjeningens
försorg, men på jordegarens bekostnad, i skogsbärande skick försatt»
Mom. 4. Skall skogsmark, efter hvad i nästföregående moment säges, genom
skogsbetjeningens försorg i skogsbärande skick försättas, vare jordegaren skyldig
att freda marken från betning, till dess träden nått den höjd, att desamma icke
mera kanna af beteskreatur skadas; och bör skogen af jordegaren begagnas i öfverensstämmelse
med den hushållningSplan, vederbörande skogstjensteman låtit uppgöra
samt jordegaren bevisligen tillställa, allt vid äfventyr af verksamt vite och derjemte,
om skogsförödelse eger ram, förnyad tillämpning af den derföre liirofvarå
stadgade påföljd, efter som Konungens Befallningshafvande skäligt grefvar.»

§ 4-

»Beslut, som jemlikt föreskrifterna i mom. 2, 3 och 4 af nästföregående §
meddelas, galle äfven till efterrättelse för skogsmarkens blifvande egare; och skall
beslutet i det hemman eller lägenhet, hvartill skogsmarken hörer, i laga ordning,
på egarens bekostnad, inteckna»,»

»Mom. 1. Finnes å hvad jord som helst sådana ställen, der skogens nedfällning
skulle, i följd af särskilda förhållanden, lända till men för klimatet eller växtligheten,
eller medföra fara för jord- eller bergras eller annan våda, må Konungens
Befallningshafvande, sedan jordens innehafvare samt öfverjägmäst-aren och länets
hushållningssällskap'' blifvit börda, ega att, vid verksamt vite, fridlysa skogstrakten
från all afverkning annorlunda än etter skogsbetjeningens bifall och anvisning.

Mom. 2. Varder sådan fridlysning, som nyss är nämnd, bruten, blifve jordens
innehafvare till det utsatta vitet fälld ocli på hans bekostnad ny skog af
skogsbetjeningen ofördröjligen uppdragen, derest fara är för jord- eller bergras
eller annan dylik våda, genom plantering al träd, som äro minst 20 år gamla.»

Herr Wigardt bär, med föranledande af förhållandena i de Norrländska
länen och en inom ett af dessa län pågående rättegång, föreslagit: »att skogsåverkan,
som bedrifves för afsalu, må blifva förklarad för hvad den verkligen är: tjufnad.»

I Herr Henrik Hanssons motion förmäles, hurusom för de sågverk, Indika,
synnerligast inom rikets norra provinser, till stor mängd blifvit anlagda, i ändamål
att i stor skala åstadkomma bräder och plankor m. in., erforderliga belopp af timmerstockar
anskaffas på det sätt, att sågverkaegarne, dels- af hela byalag, och dels
af enskilda hemmansegare, betinga sig rättigheten, att, mot ett visst öfverenskommet
pris, få å deras skatteskogar hugga och sig till nytta använda stånd skogen till
ett visst tumtal i genomskärning, för hvarje träd räknad t, hvilket vanligen sättes så
lågt. att äfven den omogna skogen tillgripes. och bestämmes afverknihgstiden olika.

Lag-UtsJtöttets Utlåtande N:o 36.

varierande emellan 10 och 50 år: och att, oberäknad! den skada och förlust, som
härigenom uppkommer, både för nuvarande och blifvande jordegare derigenom, att
hemmanen afklädas deras bästa prydnad och beröfvas deras måhända förnämsta
värde, samt att, då, efter förloppet af en långt utsträckt alverkningstid, marken
ändtligen återfaller till hemmanet, skogen är så hardt medtagen, att egaren ofta
saknar byggnadsvirke för eget behof, — den ifrågavarande industrien, på sådant
sätt bedrifven, skulle inom en ej så aflägsen framtid förvandla stora landssträckor
till ödemarker, i grund förstöra flera hemman, hvilkas enda värde läge i skogen,
samt göra det omöjligt eller åtminstone i hög grad försvåra möjligheten, att å ett
dylikt skoglöst hemman finna en anständig bergning; varande af motionären i anledning
häraf föreslaget: »att det må förbjudas egare af skattehemman, att muntligen
eller skriftligen uppgöra kontrakt om försäljning af afverkningsrätt å skogen
för längre tid än 4 år i sender, och ej eller till mindre dimensioner, än att en stock
af 15 fots längd och minst 10 decimaltums genomskärning i lilländan ur hvarje
träd kan erhållas.»

Hvad nu först angår de af Herrar Iiibbing och Wigardt väckta förslag, at.t
skogsåverkan skall anses och bestraffas såsom stöld, så må härvid till en början
erinras, att icke ens Herr Iiibbing sjelf synes hafva ansett det tillrådligt, att den
af honom åberopade grundsats, att obehörigt tillegnande af skogens alster borde
anses lika med tillgrepp af annan egendom, blefve fullständigt genomförd, enär,
efter förslaget, jemväl den, som å annans mark olofligen tager torf, näfver, löf, bark,
vindfälle, ris, gren eller annat sådant, som ej till bruk upphugget eller beredt är,
skulle bota för åverkan, och Herr Wigardt bar föreslagit att skogsåverkan skall
anses såsom stöld allenast i det fall, att den sker för afsalu; men derjemte förekommer,
att. äfven om man kunde förbise den ganska väsendtliga skilnaden emellan
sådan egendom, hvarå egaren nedlagt något arbete, och det vildt växande trädet,
samt den, sannolikt på en sådan skiljaktighet, grundade föreställningen hos den
stora mängdep af folket, om den större brottsligheten uti ett tillgrepp af den förra,
än i tillegnandet af skogens naturliga, af menniskohänder dittills ovidrörda alster,
skulle en förändring af brottets karakter enligt lagen ostridigt försvåra bevisningen
emot den tilltalade. Det är nemligen redan nu svårt, att i åverkansmål åstadkomma
så mycken bevisning, att den tilltalade kan ådömas edgång, och sällan är fullt bevis
att tillgå; men om brottet skulle anses och straffas såsom stöld, skulle, enligt utbildad
praxis, domaren merändels anse sig förhindrad att ålägga värjemålsed, och
följden blefve alltså den, att flertalet af åverkare gingo fria från ansvar, livilket
åter, långt ifrån att medföra minskning af ifrågavarande brott, fastheldre kunde
leda till motsatsen, i följd af den större sannolikheten af straff-frihet. Dessutom
kan, enligt gällande lag, ansvaret för åverkan redan nu blifva lika högt och i vissa
fall högre, än för icke kvalificerad eller itererad stöld, då lagen för åverkan stadgar
ända till 1,000 R:drs böter och, i svårare fall, straffarbete i till och med ett är.

Lag-Utskottets Uti ätande N:o 36.

Den enda och egentliga skilnaden emellan straffen för stöld och för åverkan är,
att tjufven äfven skall dömas till förlust af medborgerligt förtroende för alltid eller
på viss tid, och Utskottet vågar betviila att en sådan påföljd vore lämplig för åverkansbrott,
hvilka åtminstone ännu icke af det allmänna rättsmedvetandet stämplas såsom
lika nesliga som stöld, derest ej särskilda omständigheter tillkomma, som försvåra
brottets karakter, utan tvärtom, till följd af många samverkande orsaker, i allmänhet
bedömas vida mildare.

Af nu angifna skäl hemställer Utskottet,

att Ilerrar Eibbings och Wigardts motioner i denna del må
lemnas utan afseende.

Vidkommande den ifrågaställda inskränkningen i enskildes rättighet att disponera
öfver dem tillhörig skog, så har denna fråga, eller den om Statens rätt att
genom lag äfven ordna hushållningen med de enskilda skogarne, redan tillförene
varit föremål för uppmärksamhet och behandling af såväl representationen, som »
andra myndigheter och korporationer. Tillsättandet af den ofvannämnda komitéen,
vanligen skogskomitéen kallad, föranleddes af hvad ej mindre vid det år 1853
hållna sjette allmänna Svenska Landtbruksmötet, än ock inom representationen,
vid 1853—1854 årens riksdag, förekommit i fråga om möjlighet att förebygga ödeläggelse
af enskild skogsegendom, samt om Statens rättsenliga åliggande och befogenhet
att vaka öfver begagnandet och behandlingen af de skogar, som tillhöra
enskilde personer; och Utskottet anser sig böra här återgifva hvad omfönnälda komité
i detta ämne yttrat: Jemte antagande såsom ådagalagdt, att med landets skogar
i hög grad misshushållades, samt att skogsbrist, som redan i åtskilliga delar
af landet vore för hand, äfven i andra snart kunde befaras och i allmänhet för
hela riket skulle, om ock först efter någon längre tids förlopp, inträffa, så framt
ej skogarne blefve bättre vårdade derefter än dittills, erinrar komitéen vidare,
bland annat, att till en klok statsekonomis fordringar hörde, att alla ett lands
hjelpkällor tagas i anspråk för befordrande och ökande af national-rikedomen,
hvilket borde ske på det sätt, som bäst öfverensstämde med hvarje tillgångs särskilda
natur och beskaffenhet. Då dessa reglor borde vinna tillämpning äfven i afseende
på beredande och ökande af de produkter, som skogen kan lemna, blefve
deraf en följd, att all sådan mark, som icke med fördel kunde odlas till frambringande
af några skördar för jordbrukaren, men deremot med få undantag vore eller
kunde blifva tjenlig till skogsproduktion, borde dertill användas; hvartill komme, att
misshushållning med skog innebure för hvarje land en stor våda och kunde, särskildt
för vårt land, medföra de största, måhända oersättliga olyckor; hvilket icke kunde
förnekas af någon, som toge i allvarligt betraktande den betydelse, skogarne ega.
Skogsprodukter vore nemligen oumbärliga för tillfredsställande af de fysiska behofven
och således nödvändiga i ett land som Sverige, hvarest, i anseende till dess
nordliga läge och deraf följande hårda klimat, tillräcklig mängd af skogsprodukter

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 36.

till bränsle och byggnadsämnen utgjorde snart sagdt första vilkoret för landets behörighet
; men härförutan hade skogen en särskild betydelse för hvarje land, såsom
utgörande ett oumbärligt skyddsmedel för vegetationen; ty vetenskapen och erfarenheten
hade ådagalagt, att ett lands klimat är i väsendtlig mån beroende af tillgången
på skog och densammas läge, i det skogen lemnar nödigt skydd mot ej mindre
sommarens hetta än vinterns köld, äfvensom mot vindarnes för växtligheten förstörande
inverkan, samt utöfvar ett märkbart inflytande jemväl hvad angår nederbörd
och vattentillgång. Af hvad sålunda blifvit yttradt om skogarnes betydelse för ett
land, såsom vilkor för dess beboelighet och odling, samt för dess innevånares uppehälle
och välbefinnande, följde ock Statens rätt och befogenhet att söka befrämja
skogens vård. Ehuru erkännande det rätta uti och fördelarne af den största möjliga
frihet i näringarne, ansåg komitéen det likväl icke kunna vara tvifvel underkastadt,
att om det sätt, hvarpå denna frihet utöfvades, skulle befinnas vådligt för samhällets
bestånd eller allas väl, Staten hade både rätt och pligt att förekomma frihetens
missbruk och bestämma dess utöfvande så, att den ej hotade samhällets tillvaro
eller förnärmade andras rätt. Hvad skogshushållningen vidkomme, borde dessutom
i betraktande tagas, att om, såsom redan blifvit antydt, skogen vore ett nödvändigt
vilkor för ett lands beboelighet och odling samt för sjelfva samhällets existens, faran
af skogens förödelse vore för samhällets väl och bestånd större der, i ett land såsom
vårt, skogarne till hufvudsakligaste delen befunne sig i enskildes händer; och i afseende
på skogshushållningen förekomme de särskilda förhållanden: att skogsmarken
icke lemnade årliga eller ofta återkommande skördar: att, genom skogens fullkomliga
utrotande, all återväxt af skog försenas och i vissa fall till och med göres
omöjlig; hvilka, jemte flera anförda omständigheter, vore af den beskaffenhet, att
skogshushållningen, mindre än någon annan näring, kunde af Staten, såsom vårdare
af allas väl och målsman för efterkommande generationer, öfverlemnas åt den enskildes
oinskränkta godtycke. Komiterade hyste följaktligen den åsigt, att Staten
rättsenligt hade åliggande och befogenhet att vaka öfver begagnandet och behandlingen
af de skogar, som tillhöra enskilda personer; dock borde Statens ingripande
i den enskildes dispositionsrätt icke sträcka sig längre, än samhällets bestånd och
omsorgen för allas väl ovilkorligen kräfde, samt den enskildes frihet så litet som
möjligt inskränkas. Utgående från dessa åsigter har komitéen föreslagit sådana
stadganden, hvarigenom den enskilde jordegarens missbruk af rättigheten till skogens
begagnande skulle förekommas eller åtminstone hämmas, samt skogens nedfällning
på ställen, der det kunde lända till men för klimatet eller växtligheten eller medföra
annan våda, likaledes förhindras.

Vid 1862 och 1863 årens riksdag hade, i anledning af väckta motioner, sammansatta
Stats-, Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet föreslagit utfärdandet
af en författning i enahanda rigtning; men detta förslag vann icke god -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 36.

kännande af majoriteten bland Rikets Ständer; och en af Herr Henrik Hansson då
väckt motion i samma syftning, som den nu förevarande, blef jemväl afslagen.

Utskottet delar den så väl i Herr Ribbings motion som ock i ofvananmärktä
komité-betänkande uttryckta åsigt, att det är Statens både rätt och pligt, att,
då behofvet så fordrar, vidtaga åtgärder till förekommande af förödelsen af landets
skogar, så att dessa icke må begagnas på ett sätt, som kan blifva förstörande för
hela eller större delar af landet, och till ohjelplig skada icke blott för den närvarande
generationen, utan ock för kommande slägten. I åtskilliga andra länder har
lagstiftningen tagit denna fråga om hand, och bestämda föreskrifter äro meddelade
jemväl i afseende på hushållningen med enskildes skogar. Äfven i våra egna lagar
återfinna vi likartade föreskrifter: sålunda innehåller 10 Kap. 8 § Byggningabalk^!,
”att skattebonde må nyttja sin enskilda skog till hustarf och salu, dock det så
sparsamt, att skogen ej utödes och hemmanet förderfvas.” Detta stadgande är väl
sedermera, genom Kongl. Förordningen den 21 Februari 1789, ändradt,så att skatteman
eger fri dispositionsrätt öfver sin skog; dock qvarstår uti 18 § i Kongl. Förordningen
den 1 Augusti 1805 den bestämmelse, att om skatte- eller skattefrälsebonde
missbrukar denna rätt, så att fara för hemmanets bestånd och förmåga att skatten
utgöra kunde uppkomma, då må ränte-egaren derå laga rättelse söka; är det Kronan,
då skall Konungens Befallningshafvande derå inseende hafva och, när sådana
missbruk förnimmas, förordna actor att målet vid domstol åtala. Denna föreskrift
lärer visserligen sällan tillämpas; men den finnes emellertid och kan följaktligen
göras gällande om och när det blifver behödigt.

Det må dock medgifvas, att hvarken detta bör ske eller Staten annorledes ingripa
i den enskildes hushållning förr än verkligt behof deraf uppstår, och att i
hvarje fall sådant icke bör utsträckas längre, än omsorgen för allmänt väl kräfver.
Frågan blir således den, om ett dylikt behof nu är för hand, och Utskottet anser
anledning icke saknas, att antaga detta, ty den klagan är ganska allmän, att med
skogarne misshushållas på ett högst eftertänkligt sätt: att stora skogbevuxua trakter
helt och hållet blottas på träd, så att icke ens fröträd eller plantor lemnas qvar,
och än mindre vidtagas åtgärder för skogens återväxt. Det är icke eller osannolikt,
att de förändringar i våra klimatiska förhållanden, som särdeles under de sednare
decennierna blifvit ganska märkbara, och, åtminstone i någon mån, äfven de
i norra orterna ofta inträffade missväxter hafva sin orsak i dessa skogsförödelser.
Om nu så är, då är det ock Statens pligt likasom dess rätt, att träda emellan med
lämpliga föreskrifter; och detta har föraniedt Utskottet att föreslå de stadganden,
som här nedanföre omförmälas. Dessa stadganden, ehuru i samma syftning som de
i Herr Ribbings motion föreslagna, äro dock i så måtto derifrån skiljaktiga., att
Utskottet, i stället för att, såsom motionen innehåller, ovilkorligen förpligta den,
som gjort sig skyldig till skogsförödelse, att, inom viss tid och vid vite, vidtaga åtgärd
för skogens bringande i återväxt, funnit det lämpligare, att, såsom förut varit

före -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 36.

föreslaget, påföljden inskränktes till ett förbud mot skogens vidare begagnande annorledes
än för husbehof, intilldess ändamålsenlig åtgärd i nämnda afseende egt
rum; och det skulle således öfverlemnas åt jordens egare eller innehafvare att sjelf
välja tiden härför. Utskottet har derjemte ansett krono- och skogsbetjeningens inblandning
i den enskildes hushållning i möjligaste måtto böra undvikas, och att det
egentligen skulle tillkomma kommunerna sjelfva, såsom närmast intresserade i saken,
att hålla hand deröfver, att skogarne icke missvårdas; och blott i det fall, att faran
af skogens nedfällning vore mera allmän och direkt verkande, borde skogsbruket
underkastas uppsigt af skogsbetjeningen. I öfverensstämmelse med denna åsigt och
såsom en vidare fullföljd deraf har Utskottet likaledes föreslagit, att de gode män,
hvilka skulle ega att, jemte vederbörande skogstjensteman, verkställa förefallande
undersökningar, borde utses af landstingen.

Hvad särskildt angår Herr Hanssons förslag, att rättigheten till upplåtelse af
afverkningsrätt till skog borde i viss mån inskränkas, har Utskottet trott det vara
af vigt, att tiden för sådan utverkning, då jorden icke tillika afsöndras på sätt som
särskildt är stadgadt, ej må utsträckas allt för långt, på det att åtminstone en efterföljande
jordegare, som önskar att sjelf öfvertaga hushållningen med sin skog, icke
må allt för länge hindras derifrån genom föregående aftal. Emot de förslag, som
tillförene i enahanda syftning blifvit framställda, har visserligen gjorts den anmärkning,
att, om än afverkningsrätten genom lag inskränktes till en viss. kortare tid,
vore kontrahenterna likväl deraf icke förhindrade att förnya kontraktet, och stadgandet
skulle sålunda blifva utan all verkan; men härvid bör åter erinras, att, om
än afverkningens fortsättande ej kunde förekommas, så länge både jordegaren och
den, till hvilken upplåtelsen skett, derom vore ense, så skulle dock, vid eganderättens
öfvergång till annan person, denne få åtnjuta fördelen af skogens återväxt
och icke, såsom förhållandet nu är, då afverkningsrätt upplåtes för en tid af till
och med 50 år, vid förloppet hvaraf skogen kan vara fullkomligt afröjd, mansåldrar
förflyta, innan den hunnit återväxa, så att den kan blifva till någon verklig nytta.
Utskottet har dock trott, att tiden icke borde inskränkas mera än till 10 år, helst
det synes öfverensstämma med både den enskildes och det allmännas fördel, att,
då med upplåtelsen åsyftas ett ordnadt skogsbruk, afverkningen icke må brådstörtas
eller anläggningen af dyrbarare sågverk omöjliggöras. Utskottet har för öfrigt ansett,
att bestämmelsen af vissa dimensioner å den skog, som afverkas, skulle innefatta
ett allt för långt sträckt förmynderskap öfver den enskilda hushållningen, och
att en sådan för alla orter gemensam bestämmelse äfven i andra afseenden vore
mindre lämplig.

Ehuru Utskottet icke tilltrott sig att åt Staten inrymma rättighet till något
mera specielt inflytande i afseende på ordnandet eller bedrifvandet af den enskildes
skogshushållning, har Utskottet dock ansett det icke böra förvägras den, som önskar
få sin skog ställd under allmän uppsigt, att komma i åtnjutande af eu sådan för Bih.

till Likså. Prot. 1868. 7 Samt. 19 Höft. 2

Lag- Utskottets Utlåtande N:o 36.

män, såvida vederbörande öfverstyrelse finner hinder deremot icke mota, och Utskottet
har alltså föreslagit ett stadgande i denna syftning.

Vidare och enär den afverkning, som sker till följd af skogsliqvider efter laga
skifte, ofta kan medföra just den skogsförödelse, som genom nu ifrågavarande stadganden
skulle förekoinmas, då vid dessa liqvider tillbörligt afseende icke alltid fästes
på möjligheten af skogens återväxt, har Utskottet ansett föreskrift härom böra
meddelas genom ett tillägg till 101 i Skiftes-stadgan.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, får Utskottet vördsamt föreslå, att
Riksdagen måtte

dels hos Kongl. Maj:t göra underdånig hemställan om utfärdande
af en förordning om åtgärder till förekommande af
skogsförödelse, så lydande:

§ 1-

”Den af naturen till skogsbörd egnade mark skall dertill bibehållas, der den
ej odlas till åker eller äng, eller afrödjes till nödig beteshage, eller för annat ändamål,
som nödigt eller nyttigt är.”

§ 2-

”Varder till skogsbörd egnad mark, för annat ändamål än i § 1 sägs, af
jordens egare eller innehafvare, eller, med hans lof och minne, af annan så sköflad
eller förödd, att skogens återväxt omöjliggöres eller äfventyras, då ege Konungens
Befallningshafvande vid verksamt vite förbjuda, att skogen tills vidare anlitas för
annat än husbehof.”

§ 3.

”Kan, i följd af särskilda förhållanden, nedfällning af skog lända till men
för klimatet eller växtligheten eller medföra fara för jord- eller bergras, eller annan
våda, må Konungens Befallningshafvande, medelst förbud, som i § 2 sägs, fridlysa
skogstrakten från all afverkning annorlunda än efter skogsbetjeningens anvisning.”

§ 4-

”Visar egare eller innehafvare af skog, hvilken enligt § 2 blifvit under förbud
ställd, att han vidtagit ändamålsenliga åtgärder för skogens återväxt å den
afbrukade marken, varde det stadgade förbudet af Konungens Befallningshafvande
återkalladt; dock åligge egaren, eller innehafvaren af skogen, att deråt fortfarande
egna den vård, som för nämnda ändamål nödig är, vid äfventyr att förbudet eljest
förnyas.”

Lag- Utskottets Utlåtande N:o 36.

§ 5.

”Vill någon till annan upplåta afverkningsrätt till skog, utan att jorden
tillika afsöndras på sätt, som i gällande förordning angående grunderna och vilkoren
för hemmansklyfning och jordafsöndring sägs; då må aftal om sådan afbrukningsrätt
ej afslutas för längre tid än tio år. Sker annorledes, vare ogildt.”

§ 6.

”Åstundar egare af enskild skog att ställa den under allmän uppsigt, vare
sådant, der Skogsstyrelsen finner hinder deremot icke möta, tillåtet, dock ej för kortare
tid än tio år.

Ansökning derom, jemte förslag till skogshushållningsplan, ingifves till bemälde
styrelse.

Varder enskild skog under allmän uppsigt ställd, gälle, i afseende på bevakning
och skötsel af sådan skog samt tillsynen derå, i tillämpliga delar till efterrättelse
hvad, i Kongl. Förordningen angående hushållningen med de allmänna skogarne
i Riket den 29 Juni 1866, om häradsallmänningar stadgadt är. Den kostnad,
som sådan uppsigt medförer, skall af skogsegaren gäldas, efter ty som af
Skogsstyrelsen bestämmes.”

§ 7.

”Kommunalstyrelse ege hålla uppsigt å skogens vård och skötsel inom
kommunen. Finner kommunalstyrelse sådan skogsförödelse vara för hand, som i
§ 2 sagd är, eller hvad i § 4 stadgadt är icke behörigen iakttages, eller yppas
behof af sådan inskränkning i afverkningsrätten, som i § 3 omförmäles; göre derom
anmälan hos Konungens Befallningshafvande. Sker sådan anmälan, eller förekommer
eljest anledning till vidtagande af åtgärd, som här föreskrifven är, då skall
Konungens Befallningshafvande, sedan egaren eller innehafvaren af skogen hörd
blilvit, låta genom vederbörande skogstjensteman och två gode män förhållandet på
stället undersöka; och meddele derefter sitt beslut.

Kostnaden för sådan undersökning skall, då skogen, på sätt i § 2 sägs, varder
under förbud ställd, gäldas af den, som finnes hafva gjort sig skyldig till skogsförödelsen,
men eljest, äfvensom der tillgång hos denne saknas, af allmänna medel
utgå.”

§ 8.

”De gode män, hvilka hafva, att, jemte vederbörande skogstjensteman, verkställa
den i § 7 föreskrifna undersökning, utses af landstinget, till det antal för
hvarje landstingsområde, som af Konungens Befallningshafvande, efter landstingets

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 36.

hörande, bestämmes. I sådant afseende bör landstingsområde indelas i vissa distrikter,
och skola för hvarje distrikt utses minst två gode män. Desse gode män
väljas för två år; och böra vid undersökning två gode män tillstädesvara, helst de,
som blifvit utsedde för det distrikt, der undersökning skall ske. Under förrättning
samt resan dit och derifrån njute gode männen ersättning för underhåll och skjuts
såsom för gode män vid landtmäteriförrättning är stadgadt.”

§ 9.

”Den, som icke åtnöjes med beslut i de mål, hvarom i §§ 2, 3 och 4 sägs,
ege föra klagan i den ordning, som för fullföljd af talan i ekonomimål i allmänhet
är stadgad; dock lände beslutet till efterrättelse, intill dess högre myndighet annorlunda
förordnat.”

§ io.

”Finner Kongl. Maj:t undantag från hvad i denna förordning stadgadt blifvit,
böra för viss ort medgifvas; vill Kongl. Maj:t derom, efter vederbörande landstings
hörande, särskilt förordna”;

dels ock hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla, att, såsom
tillägg till 101 § i Kongl. Maj:ts förnyade nådiga Stadga om
skiftesverket i riket af den 9 November 1866, måtte meddelas
följande bestämmelse:

”Mister delegare--lidande; dock iakttages dervid hvad till förekommande

af skogsförödelse särskildt är stadgadt."

Stockholm den 28 April 1868.

På Utskottets vägnar:

Eric Sparre.

Reservationer:

af Herr Ahlgren: »Jemte vördsam anmälan att jag icke kan instämma i en

och annan del af Utskottets motivering till framlagda förslag, angående förordning

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 36.

om åtgärder till förekommande åt skogsförödelse, anser jag äfven, att då i § 1 föreskrift
lemnas att, med derutinnan oraförtnälda undantag, den af naturen till skogsbörd
egnade mark skall dertill bibehållas, ifrågavarande förslags 3 § bör helt
och hållet utgå, enär, om denna § skulle komma att i en blifvande förordning bibehållas,
jag befarar, att densamma allt för ofta skulle gifva anledning till betänkliga
inskränkningar i nyttjanderätten till skog, helst vid det förhållande att i § 7 omförmälde
skogstjensteman och gode män i allmänhet icke torde ega den vetenskapliga
bildning, som erfordras för att kunna bedöma om och i hvad mån nedfällning af
skog kan lända »till men för klimatet och växtligheten». Hvad särskildt angår uti
g 3 upptagna stadgande, huru förhållas bör, om nedfällning af skog skulle medföra
fara för jord-, bergras eller annan våda, synes mig stadgande i antydda syftning, om
behof deraf göres, lämpligast böra få sin plats i Strafflagens 19 Kapitel, hvarutinnan
talas om skadegörelse å egendom.

Skulle åberopade 3 § komma att ur förslaget utgå, blifver deraf en följd
dels att nummerordningen å följande g§ förändras, samt dels att i g 7 uteslutes följande:
»eller yppas behof af sådan inskränkning i afverkningsrätten, som i § 3 omförmäles»
äfvensom att någon hänvisning till § 3 icke skall lemnas uti förslagets
9 §.

Då Riksdagen redan beslutat till Kongl. Maj:t aflåta underdånig skrifvelse
med anhållan, »att Kongl. Maj:t behagade utse en komité af lämpligt antal erfarne,
»sakkunnige och ojäfvige män med uppdrag till desse att, efter inhemtad noggrann
»kännedom om de Norrländska skogsförhållandena i allmänhet, samt om dem, hvilka
»angå Kongl. Maj:ts och Kronans samt öfriga under allmän vård och uppsigt i de
»norra provinserna varande skogarne i synnerhet, och efter nogsamt öfvervägande
»af alla de omständigheter, rätts- och lokalförhållanden m. in., som på skogshus»hållningen
och deraf beroende industriel verksamhet i dessa provinser kunna hafva
»inflytande, upprätta och om möjligt före nästa lagtima riksdag till Kongl. Maj:t af»gifva
ej mindre underdånigt fullständigt utlåtande öfver dessa och dermed i ome»delbart
sammanhang stående frågor, än ock förslag såväl till lämpliga lagbestäm»melser
som till behöfliga författnings-stadganden för åstadkommande af eu förbättrad
och efter tidsförhållandena samt på vetenskapliga grunder ordnad skngshushåll»ning
i de Norrländska provinserna, hulvudsakligast beträffande de under allmän
»vård stående, men ock i lämpliga tall vidkommande de enskildes dervarande sko»gar;
börande derjemte särskildt utlåtande meddelas på hvad sätt, efter komitera»des
förmenande, Kongl. Maj:t och Kronan må kunna beredas all den inkomst, som
»af dess ifrågavarande skogar skäligen må kunna förväntas»; byser jag den åsigten,
att i förslagets 10 § de Norrländska länen uttryckligen borde hafva blifvit undantagna,
hvadan vördsammast hemstä les, att samma § må erhålla följande lydelse:

Bih. till Eiksd. Prof. 1868. 7 Sami. 19 Häft. 3

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 36.

§ 10.

»Finner Kongl. Maj:t undantag från hvad i denna nådiga Förordning stadgadt
blifvit, böra för viss ort medgifvas, vill Kongl. Maj:t derom, efter vederbörande
landstings hörande, särskildt förordna, och skall, hvad angår Gefleborgs, WesterNorrlands,
Jemtlands, Westerbottens och Norrbottens län, denna nådiga Förordning,
intilldes annorledes blifvit förordnadt, icke tillämpas för nämnda län.»

af Herr Säker Sven Er sson, som varit från Utskottets pluralitet skiljaktig,
utom i fråga om det i § 5 framlagda förslag.

Stockholm 1868. Associations-Tryekeriet.