Läg-Utskolleis Ullålande N:o . 21 (Utlåtande 1869:LU21 Lagutskottet)

Läg-Utskolleis Ullålande N:o . 21.

N:o 21.

Ank. till Riksd. Kansli d. 31 Mars 1869, kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändring i gällande sladganden
i fråga om skyldighet att hygga och underhålla vägar och
broar. , •

I omförmälda ämne hafva framställningar blifvit gjorda inom Första Kammaren
af Herr Friherre F. W. Stael von Holstein (motionen N:o. 24) och inom
Andra Kammaren af Herrar J. Andersson från Östergötlands län (motionen N:o
232), F. Ekenstam (motionen N:o„ 37), S. Hansson (motionen N:o 78), Anders
Pehrsson från Christianstads län (motionen N:o 247), Olof Nilsson från! Westerbottens
län (motionen N:o 121), Nils Nilsson (motionen N:o 95), P. U. Ljuslin (motionen
N:o 69), C. Orre (motionen N:o 30), Nils Larson (motionen N:o 286), O.
B. Olsson (motionen N:o 87), C. J. Bengtsson (motionen N:o 56), C. J. Kjellman
(motionen N:o 260) och L. Ohlin (motionen N:o 138).

Enligt erhållna remisser har Lag-Utskottet att afgifva yttrande öfver dessa
framställningar, hvilka afse dels att skyldigheten att bygga och underhålla allmänna
vägar och broar må i hela dess omfattning, eller åtminstone hvad vinterväghållningen
angår utsträckas äfven till andra, än nuvarande väghållningsskyldige,
dels förändrade bestämmelser i fråga om sättet för väghållningsbesvärets utgörande,
dels ock ändring i gällande föreskrifter rörande skyldigheten att bygga och underhålla
by-, qvarn-, kyrko- och utfartsvägar.

I förstberörda hänseende är föreslaget af Herr J. Andersson: ”det Riksdagen,
med upphäfvande af hvad lagen i annan riktning nu bestämmer, för sin del
ville besluta och till Kong!. Majrts nådiga granskning och godkännande öfverlemna
Bih. till Riksd. Prot. ''1869. 7 Sami. 12 Haft. 1

Lag-Utskoltets Utlåtande N:o SL

förslag till ny författning i ämnet, dervid såsom hufvudgrunder uppställande : att byggnads-
och underhållningsskyldigheten af vägar och broar, hädanefter såsom hittills,
måtte inom de särskilda länen fördelas härads- eller socknevis, eller, der lokala
förhållanden dertill föranleda och förut så varit fallet, jemväl distriktvis; att inom
dessa vägdistrikter alla till Staten bevillningsskyldige böra i detta besvär deltaga
efter enahanda grunder, som för kommunalutskylder äro eller blifva bestämda;
samt att på särskild öfverenskommelse mellan de sålunda i skyldigheten deltagande
må bero att bestämma om sättet för sjelfva verkställigheten, likasom huru
och på hvad sätt bidragen från de olika beskattningsskyldige skola utgöras;“

af Herr F. Elcenstam: “det måtte Riksdagen besluta, att, med upphäfvande
af hittills i dessa fall gällande lagar, vägunderhållningsskyldigheten, så sommarsom
vintertiden, ålägges alla inom samhället varande medlemmar efter det hvarje
medlem åsätta fyrktal att utgöras in natura;''’

af Herr 8. Hansson: “att byggnads- och underhållningsskyldigheten af allmänna
vägar och broar sommar- och vintertiden skall utgöras af kommunen, på sätt om
kommunalutskylder stadgadt är, dock så att fördelningen sker häradsvis, med rätt
för häraderna att inom sig vidtaga fördelning af vägunderhållet socknevis; och att
fördenskull nuvarande stadganden härom upphäfvas;“

af Herr Anders Pehrsson: “att Riksdagen behagade för sin del besluta och i
underdånig skrifvelse hos Kougl. Maj:t anhålla om utfärdande af en författning,
hvarigenom kostnaden för underhållet af vintervägarne inom hvarje härad hädanefter
ålägges alla, som betala bevillning efter andra artikeln bevillningsförordningen,
i förhållande till hvar och en påfördt fyrktal;”

af Herr Olof Nilsson: “att, med ändring af föreskriften i Köngl. Förordningen
den 13 September 1790 § 5, må stadgas, att, när, i öfverensstämmelse med
nämnda författning, till vägarnes hållande i fargildt stånd vintertiden vid snöfall
s. k. ploglag äro eller blifva inrättade, den för alla ploglagen uti socknen eller
häradet belöpande ersättning sammanslås och inom socknen eller häradet fördelas
efter den allmänna grund, som gäller för uttagande af kommunalutskylder på
landet;“ samt

af Herrar Nils Nilsson, P. U. Ljuslin, C. Orre och Nils Larson: hufvudsakligen
lika med Herr Olof Nilsson.

Sedan längre tid tillbaka har denna fråga utgjort föremål för representationens
öfverläggningar, dervid slutligen den åsigt gjort sig gällande, att stadgandet
i 25 Kap. 8 § Byggninga-balken, att “alle som å landet hemman ega eller bruka, skola
vägar rödja och broar bygga", härledande sig från en tid, då landsbygdens befolkning
nästan uteslutande utgjordes af jordbrukare, numera icke är med rättvisa och
billighet förenligt. Med hänsyn till de förändrade förhållanden, som under tidernas
lopp inträffat, i det att, vid sidan af jordbrukaren, på landet uppstått en ganska
talrik befolkning af bruksidkare, fabrikanter, handlande, handtverkare m. fl., bland

Lag-Utskottets Utlåtande N:o Si.

hvilka mången, för bedrifvande af sin rörelse och för afsättning af sina produkter,
har lika stort behof af allmänna vägarne som jordbrukaren, och då mantalet icke
kunde anses som lämplig föraelningsgrund hemmanen emellan, har det blifvit erkändt,
att en utjemning af väghållningsbesväret vore erforderlig, men i afseende
på sättet för frågans lösning har man hittills icke lyckats att komma till
något tillfredsställande resultat. Redan vid 1853—1854 årens riksdag beslöto Rikets
Ständer, att i underdånig skrifvelse anhålla det Kongl. Maj:t täcktes låta undersöka,
enligt hvilka grunder och på hvad sätt bruk och bergverksanläggningar,
skattlagda mjöl- och sågqvarnar samt andra fabriksinrättningar på landet kunde
åläggas att till vägars byggande och underhållande bidraga, samt nådig proposition
i ämnet till Rikets Ständer aflåta; men Kongl. Maj:t förklarade i anledning häraf,
att «denna skrifvelse icke borde till någon åtgärd föranleda, helst grunden för
verkställigheten af väghållningshesvärets inom kommunerna fördelning på andra
skattdragande, än dem, hvilka det hittills ålegat, måste — ehvad denna fördelning
skedde i det inskränktare omfång, Rikets Ständer föreslagit, eller utsträcktes till
de skattskyldige i allmänhet, — stå i sammanhang med och i viss mån bero på
de till behandling då väckta frågorna om ändring i bevillningsgrunderna och om
inrättande af kommunalstyrelser.»

Efter det att frågan förevarit äfven vid de tvänne näst derpå följande
riksdagarne, återkom hon ånyo vid 1865—-1866 årens riksdag, då Rikets Ständer
uti underdånig skrifvelse den 7 April sistnämnda år, med uttalande af den åsigt,
att skyldigheten att deltaga i väghållningsbesväret borde utsträckas ej allenast till
fastigheter af alla slag, utan äfven till en hvar till deltagande i kommunalutskylder
förpligtad person och utgöras efter samma grund som nämnda utskylder, men att
dervid likväl borde medgifvas dels vissa undantag med afseende å tjenstemäns
löner och pensioner samt några andra med dem jemförliga inkomsttitlar, dels vissa
modifikationer med afseende å inkomstbevillningen i allmänhet, helst grunden för
kommunalutskyldernas utgörande, under den korta tid som förflutit från kommunallagens
antagande, icke kunde anses hafva undergått de jemkningar, till hvilka
omständigheterna torde föranleda, och vissa kategorier genom ett ovilkorligt antagande
af denna grund för väghållningsskyldigheten möjligen skulle blifva allt för
hardt betungade, hos Kongl. Maj:t anhållit att Kongl. Maj:t täcktes, i öfverensstämmelse
härmed, låta utarbeta och, så snart ske kunde, till Riksdagen framlägga
nådig proposition i ämnet.

I anledning häraf och sedan Kongl. Kammar-kollegium afgifvit infordradt
underdånigt utlåtande i frågan, aflat Kongl. Maj:t till sistlidne riksdag nådig proposition,
förklarande att hvad anginge frågan huruvida vägrödjnings- och bro byggnadsskyldigheten
inom kommunerna å landet borde utsträckas till alla skattskyldige,
vare sig, på sätt Rikets Ständer förutsatt, med eller ock utan iakttagande
af undantag för tjenstemäns löner och pensioner samt andra med dessa jemförliga

4 Lag-Ulskoltels Utlåtande N:o 2L

inkomsttitlar, ansåge Kongl. Maj:t att, derest ett besvär, hvilket — om det till
någon större del skulle utgöras emot lega — blefve än mera tryckande, må kunna
öfverflyttas på samhällsklasser, - hvilka förut varit derifrån befriade, sådant likväl
icke skäligen i sin helhet kunde på en gång bringas till utförande; att, om en så
genomgripande förändring som ifrågavarande besvärs fördelning på alla skattskyldige
skulle kunna komma till stånd, utan att väcka billig klagan, måste den endast
småningom genomföräs och en dylik fördelning företrädesvis ske i sådana fall, der
en allmän delaktighet kunde med mindre praktika svårigheter åstadkommas; att
härtill lämpade sig företrädesvis det åliggande, som af de väghällningsskyldige redan
nu betrides genom kontanta tillskott, nemligen vägarnes hållande i fargildt
stånd vintertiden vid snöfall; att det icke borde lemnas utan uppmärksamhet, att
måhända den största ojemnheten vid väghållnings- och’ brobyggnadsbésväréts fördelning,
likasom i fördelningen af kostnaderna för vinterväghållningen, der ploglag
äro inrättade, icke läge så mycket deri, att besvär och kostnader drabbade jordbruket
allena, som fast hellre — åtminstone inom flera orter — deruti att desamma
vore på jorden ytterst ojemn t fördelade, enär fördelningsgrunden varit och
ännu vore hemmanens mantal, oberoende af deras högre eller lägre värde; att en
öfverflyttning på andra samhällsklasser af större eller mindre de! af detta besvär
derföre icke borde ega- rum, utan att samtidigt dermed jemväl ändrades den fördelningsgrund
emellan hemmanen, som hittills varit gällande; att det möjligen kunde
ifrågasättas, huruvida den frihet från deltagande i kostnaden för vinterväghållningen,
som i följd af'' frihet från deltagande i väg- och brohållningsbesväret, på
grund af särskilda Kongl. resolutioner, hitintills varit bruk, qvarnar, skattlagda
utjordar och lotshemman beviljad, likasom den frihet, som i detta hänseende tillkomrne
frälse säterierna i Skåne, Halland, Blekinge och Bohus län, borde fortfarande
gälla, äfven om en förändring i ifrågasatta syftningen komma till stånd;
men att, då berörda frihet måste anses meddelad endast med afseende å de förhållanden,
som egde rum, då densamma beviljades, eller att väg- och brohållningen
var ett jorden uteslutande åliggande besvär, torde deraf ock böra följa, att
tillämpningen af denna frihet förfölle för den del af ifrågavarande besvär, som genom
statsmagternas beslut, efter en helt och hållet ny grund, gjordes gemensamt
för alla skattskyldige; att rättvisa och billighet dock fordrade, att vid en sådan
öfverflyttning jorden fortfarande droge samma andel, som i kommunalförfattningarne
vore i afseende å fyrktalsberäkningen iakttaget; men att det syntes icke
böra ifrågakomma att befria vissa slag af inkomst från all delaktighet härutinnan.
Och fann Kongl. Maj:t, på grund häraf, skäligt »föreslå Riksdagen att, med ändring
af föreskriften i Kongl. Förordningen af den 13 September 1790, § 5, må stadgas
att, när i öfverensstämmelse med nämnda författning till vägarnes hållande i fargildt
stånd under vintertiden vid snöfall s. k. ploglag äro eller blifva inrättade,
den för alla ploglagen uti socknen eller häradet belöpande ersättning sammanslås

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 21.

och inom socknen eller häradet fördelas efter den allmänna grund, som gäller för
uttagande af kommunälutskylder på landet."

Uti det utlåtande, som häröfver afgäfs af Lag-Utskottet, hemställdes, på
anförda skäl,'' att Riksdagen, med förklarande att den funnit sig förhindrad att
lemna bifall till berörda nådiga förslag, måtte hos Kongl. Maj: t i underdånighet
anhålla; det'' täcktes Kong!. Maj:t låta tillvägabringa den utredning, söm enligt hvad
i Utlåtandet blifvit anmärkt, erfordrades för bedömande af den föreslagna förändringens
verkningar inom de särskilda orterna, samt derefter till Riksdagen göra
den förnyade framställning i ämnet, hvartill omständigheterna föranledde.

I öfverensstämmelse med denna hemställan beslöt Första Kammaren för
sin del, att underdånig framställning i omförmälda syftning skulle till Kongl. Maj:t
aflåtas, hvaremot Andra Kammaren, med afslag å Utskottets Utlåtande, biföll Kongl.
Maj:ts nådiga proposition, och som någon'' saminaujemkning af Kamrarnes skiljaktiga
beslut ej kunde åvägabringas, var således den nådiga propositionen å Riksdagens
sida alslagen.

! Det är ock bekant, att Kongl. Maj:t emellertid infordrat länsstyrelsernas
och landstingens yttranden i fråga om förändrad lagstiftning angående skyldigheten
att bygga och underhålla större broar och färjor, i syftning att utsträcka detta
besvär till alla dem som erlägga kommunälutskylder och att, för åstadkommande
af en jemnare och billigare fördelning af kostnaden, antåga landstingsområdet i
stället för häradet till gemensamhet. Denna fråga är således för närvarande beroende
på åtgärd af Kongl. Maj:t, och det torde kunna antagas att jemväl frågan
om väghållningsskyldigheten i allmänhet, i anledning af Rikets Ständers skrifvelse
den 7 April 1866, kommer under vidare öfvervägande och behandling inför
Kongl. Maj:t.

Vid sådant förhållande synes det ej lämpligt, att Riksdagen nu skulle
träda emellan, vare sig genom ett fullständigt lagförslag, för hvars uppgörande i
allt fall erfordrades kännedom om flera förhållanden, dem Utskottet, i saknad af
nödiga materialier, icke är i tillfälle att utreda, eller genom förnyad underdånig
framställning om nådig proposition i ämnet; och får Utskottet för den skull vördsamt
hemställa,

Do att Herrar J. Anderssons, F. Ekenstams och S.
Hanssons omförmälda motioner, i hvad de afse väg- och brobyggnadsskyldigheten
i allmänhet, ej må till någon vidare åtgärd
å Riksdagens sida föranleda.

Vidkommande nyssberörda motioner, så vidt de hafva afseende på vinterväghållningen
samt Herrar Anders Pehrssons, Olof Nilssons, Ljuslins, Orres och
Nils Larsons förslag rörande samma ämne, så synes visserligen eu förändring af
nuvarande bestämmelser i detta afseende lämpligen kunna meddelas särskildt och
oberoende af väghållningen i öfrigt, samt såmedelst för jordbruket beredas en lin -

Lag-Utskotlels Utlåtande N:o SL

äring, hvars billighet icke kan bestridas, helst som hämd mindre praktiska svårigheter
möta,. än vid den mera omfattande förändringen; men Utskottet anser likväl
stora betänkligheter möta mot ett ovilkorligt bifall till motionärernas förslag,
hvilka alla i hufvudsaken öfverensstämma med Kongl. Maj:ts till förra Riksdagen
aflåtna nådiga proposition i ämnet. Dessa betänkligheter, hvilka då förmådde
Lag-Utskottet att ifrågasätta en närmare utredning af saken, qvarstå ännu. Det
torde derför här vara på sin plats att i minnet återkalla dessa betänkligheter. Så
anmärktes i fråga om den Kongl. Propositionen, att, enär antagas kunde, att den
grund, som i förevarande fall blefve fastställd, framdeles komme att tillämpas i
andra med detta jemförliga, borde frågan betraktas förnämligast ur principiel synpunkt;
den erhölle då en betydelse, som betingade nödvändigheten af en förutgående
noggrann utredning till ledning för bedömandet. Enligt gjorda approximativa
beräkningar, grundade på 1865 års bevillningstaxeringslängder för rikets samtliga
län, skulle de nu väghållningsskyldiga hemmanen genom föreslagna förändringen
tillsammans njuta lindring i vinterväghållningen med omkring 33 procent, som
komme att öfverflyttas med 6,5 procent på öfriga fastigheter och 26,5 procent på
inkomst af kapital och arbete. Härvid torde ej lemnas oanmärkt, att, vid jemförelse
af sammandragen af bevillningstaxeringslängderna för åren 1865 och 1867,
det visade sig att det sednare årets taxeringsvärden för jordbruksfastigheter understiger
det förstnämnda årets med 81,240,420 Riksdaler, motsvarande något mer än
487,000 fyrk, hvaremot inkomstbeviliningen i riket för år 1867 öfverskjuter den för
år 1865 med 3,490 Riksdaler; hvaraf följde att angifna proportionen för vinterväghållningens
öfverflyttande från jordbruket på annan inkomst väsendtligen förändrats.
Men detta oafsedt skulle, då de icke väghållningsskyldiga jordbruksfastigheterna
nästan uteslutande vore behägna inom de fyra provinserna Skåne, Halland, Blekinge
och Bohus län, hvarest frälsesäterierna äro från detta besvär fritagna, samt
beskattningsföremålen i allmänhet icke förekomme i den jemna fördelning inom
de särskilda kommunerna eller häraderna, som betingar angifna procenten, de nu
väghållningsskyldige kommo att i ett högst ojemnt förhållande njuta lindringen till
godo. För bedömanda af den föreslagna ändringens verkningar erfordrades derföre,
jemte upplysning om våglängden för hvarje väghållnings distrikt, en närmare
utredning af förhållandet inom de särskilda orterna, sockne- eller åtminstone häradsvis,
dels emellan jordbruksfastigheternas mantal och taxeringsvärden, med uppgift
å ej mindre medelvärdet, än äfven högsta och lägsta taxeringsvärdet för helt
hemman, dels ock emellan å ena sidan jordbruksfastigheternas taxeringsvärde samt,
å den andra, taxeringsvärdet å öfriga fastigheter, jemte taxerings- och bevillningsbeloppet
för inkomst af kapital och arbete.

Uppå allmogens underdåniga anhållan att bruk och qvarnar måtte åläggas
deltagande uti väghållning och brobyggnad, har Kongl. Maj:t genom nådig resolution
den 20 November 1786 § 14 förklarat, att, som detta vore eu jorden åt -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o SL

följande skyldighet, hvarunder bruk och qvarnar ej kunde begripas, fann Kongl,
Maj:t icke anledning att dertill samtycka; och enahanda förklarande, hvad särskildt
angår skattlagda qvarnar, har ytterligare blifvit meddeladt uti Kongl. Brefvet den
10 och Kammar-kollegii kungörelse den 29 Oktober 1793, som äfven stadgar,
att skattlagda utjordar skola vara fria från deltagande i vägrödjning, helst de
gemenligen äro små och obetydliga, men icke desto mindre draga en efter deras
beskaffenhet lämpad ränta.. Enär den befrielse, som sålunda kommit dessa verk
och lägenheter till godo, icke hade egenskap af privilegium, utan grundade sig på
det förhållande att desamma ej kunde hänföras under den kategori af fastigheter,
som redan fått väghållningsskyldigheten sig ålagd, torde någon tvekan ej förefinnas
derom, att föreslagna förändringen skulle kunna genomföras utan hinder af nyssberörda
författningar.

Annorlunda syntes förhållandet Vara med frälsesäterierna i Skåne, Halland,
Blekinge och Bohus län, hvilka, genom 8 § i adliga privilegierna den 16 Oktober
1723 och 7:de punkten i Kongl. resolutionen på adelns besvär den 8 Januari 1735
tillförsäkrats frihet från skyldigheten att deltaga i vägunderhållet, eu skyldighet,
som eljest ålegat dem såsom hemman. Men äfven under den förutsättning att
den vissa hemman sålunda medgifna frihet kunde, genom förändring af grunden
för väghållningsbesvärets utgörande, upphäfva®, utan en sådan ersättning, som i
Danmark och åtskilliga andra länder lemnats vid afsk^jfandet af jordprivilegier,
torde det åtminstone böra utredas i hvad mån dessa hittills befriade egendomar
komme att af förändringen betungas.

Uti den Kongl. Propositionen antydes, att, genom antagande af fyrktalet
till grund för skyldighetens utgörande, hemmanen skulle komma att draga dubbelt
emot annan fastighet; och det ville väl så synas, då man endast fästade sig vid
fyrktalsberäkningen; men toge man jemväl i betraktande, att bevillningen efter andra
artikeln, som utgjorde grunden för fyrktals-sättningen, utginge för jordbruksfastighet
med blott tre, men för annan fastighet med fem öre för hvarje fulla Etthundra
Riksdaler af uppskattningsvärdet, blefve förhållandet helt annorlunda, så att
då, för en jordbruksfastighet af 1,000 Riksdalers värde bevillningen utgjorde 30
öre, motsvarande 6 fyrk, vore den för annan fastighet af samma värde 50 öre,
motsvarande 5 fyrk, och förhållandet blefve således i sjelfva verket icke såsom 2
till 1 utan såsom 6 till 5.

Den af Rikets Ständer uttalade åsigt, att vid förändringens tillvägabringande
borde medgifvas dels vissa undantag med afseende å särskildt uppgifna eller
med dem jemförliga inkomst-titlar, dels åtskilliga modifikationer med afseende å
inkomstbevillningen i allmänhet, hade ej blifvit omfattade af Kongl. Maj:t i den
nådiga propositionen; dock syntes rättvisan fordra, att de härvid afsedde skattskyldige,
hvilka, derest de icke tillika innehade jordbruksfastighet eller idkade rörelse,
hvarmed fastighet vore förenad, blott för sina personer och alltså i* ringare mån

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 21

begagnade vägarne, om än de icke alldeles befriades från deltagande uti ifrågakomna
onus, likväl borde njuta vida större lindring, än som efter det nådiga förslaget
skulle dem förunnas.:

Då frågan betraktas ur rättens synpunkt företer sig, utom hvad här ofvan är
påpekadt i fråga om frälsesäterierna i Skåne, Halland, Blekinge och Bohus län, jemväl en
annan betänklighet. Gällande lag om hemmansklyfning och jordafsöndring föreskrifver
nemligen att å jord, som från hemman eller lägenhet afsöndra^, skall årlig afgäld läggas i
spanmål eller annan lämplig räntepersedel, hvilken afgäld ej må vara mindre, än
att den motsvarar hvad af hela hemmanets eller lägenhetens räntor och öfriga
allmänna utskylder, vid jemförelse af egornas storlek och beskaffenhet, å den afsöndrade
jorden belöper. Innehafvare af afsöndrad jord, som till stamhemmanets
egare erläggei afgälden, synes dei''före icke rättvisligen kunna åläggas att särskildt
deltaga i kostnaderna för snöskottning. Den förre skulle då i sjelfva verket få
vidkännas detta onus i dubbel måtto. För öfrigt må anmärkas, att en förändring
i föreslagna syftningen torde böra medföra förändrade bestämmelser i fråga om bildandet
af de så kallade ploglagen, åt hvilka utgörande af snöskottningen in natura
uppdrages. Om nemligen snöskottningsskyldigheten utsträckes äfven till andra än
egare och innehafvare af hemman, synes det vara följdriktigt att låta ploglagen
bildas icke blott af hemmansåbor, såsom 1790 års Kongl. Förordning föreskrifver
men äfven af andra till deltagande i besväret förpligtade personer, hvilka bo så
nära vägen, att de lämpligen kunna in natura utgöra sin skyldighet.

På grund af hvad anfördt blifvit och då Utskottet i saknad af sådan utredning,
som ofvan är omnämnd, ej tilltror sig att nu uttala någon bestämd åsigt
i fråga om den lämpliga proportionen för de särskilda beskattningsföremålens deltagande
i kostnaden för vinterväghållningen, får Utskottet, i anledning af ifrågavarande
framställningar, hemställa,

2.o att Riksdagen ma hos Kongl. Maj:t i underdånighet
anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t låta tillvägabringa den
utredning, som erfordras för bedömande af den föreslagna
förändringens verkningar inom de särskilda orterna, samt derefter
till Riksdagen göra den framställning i ämnet, hvartill
omständigheterna må finnas föranleda.

■ Enligt gällande lag skall vid vägdelning hvarje hemmans-åbö erhålla sitt
vägskifte efter den del han i by egen -

I afseende

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 21.

I afseende på detta stadgande hafva Herrar friherre J. W, Staél von Holstein,
O. B. Olsson och C. I. Bengtsson anmärkt, att detsamma utgjorde hinder
för ett sådant ordnande af väghållningsbesväret, hvarigenom kunde undvikas den
olägenhet, som nu ofta inträffade, att åtskilliga väglottsegare få till underhåll sig
tilldelade vägstycken belägna på långt afstånd, understundom flera mil, från deras
hemman; och är derför föreslaget

af Friherre Stael von Holstein och O. 13. Olsson likstämmigt, “att Riksdagen
ville besluta ett sadant tillägg till 8 § i 25 Kap. af Byggningabalken,
att häradsboarne derigenom blefve oförhindrade att i laga ordning öfverenskomma
om grunderna för vägdelning, då de flesta delegarne derom blifva
ense11; och

åt O. I. Bengtsson, att “hvarje kommun eller socken må ega att, efter nu
gällande grunder för deltagande i skyldigheten, inom sig bestämma och fördela
vägunderhållningsskyldigheten, äfvensom föreslå och besluta om anläggande af nya
vägar, som kunna anses nyttiga och nödvändiga."

Det kan icke förnekas, att det af motionärerne anmärkta förhållande leder
derhän, att den tör härad gemensamma väghållningen faller olika tungt på de särskilda
väglottsegarne, i den mån de få sina vägskiften på längre eller kortare afstånd från
hemmanen. Lika obestridligt är ock, att detta besvär, såsom det nu utgöres, kan
i vissa orter öfver hufvud taget medföra betydligt större kostnader, än som dertill
erfordrades, i fall lagstiftningen medgåfve väghållningens ordnande i den af motionärerne
föreslagna syftning.

Utskottet anser derföre, att hindren för ett sådant ordnande böra undanrödjas.
De hufvudsakliga grunder, som dervid lämpligast kunna följas, äro redan
anvisade i Kongl. Förordningen den 13 September 1790, angående vägarnes hållande
i fargildt stånd vintertiden, nemligen att underhållet bestrides distriktvis af
närmare boende väghållningsskyldige emot ersättning af de fjermare boende, i den
mån de sednares vägunderhåll sålunda minskas. Derigenom att, på sätt motionärerne
ock föreslagit, socken-indelningen i förevarande hänseende följes, undviker
man de med uppgörande af annan distriktindelning förenade omgångar och kostnader;
hvarförutom antagandet af sockenområdet såsom väghållningsdistrikt medför
de fördelar, som ett ordnadt kommunalväsen har att erbjuda i afseende på denna
angelägenhet. Då likväl fördelarne af ifrågavarande anordning, hvilken förutsätter
en rubbning i den för häradet redan fastställda vägdelning, ej lära uppväga de
betydliga kostnaderna för en ny vägdelning, torde införandet af föreslagna förändringen
ej böra ifrågakomma i annat fall, än då sådan vägdelning för häradet af
annan orsak erfordras eller väg skall på häradet indelas. Nyssberörda förändring
innebär icke upphäfvande af nu gällande grund för vägunderhållets bekostande
utan endast införande af nya bestämmelser rörande sättet för besvärets utgörande;

Bill. till Riksd. Prof. 136it. 7 Sami. 12 Häft. 2

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 21.

och som Konungens Befallningshafvande har lagligt åliggande tillse, att den ene
väghållningsskyldige icke betungas mera än den andre, blir häraf en följd att,
sedan fråga uppstått om väghållningens ordnande på föreslaget sätt och vederbörande
lemnats tillfälle att inför Häradsrätten sig yttra och för sin del besluta,
sakens slutliga afgörande bör åt Konungens Befallningshafvande öfverlemnas. Derest
öfverenskommelse om beloppet af ofvan antydda ersättning ej kan inför Häradsrätten
träffas, torde det ock böra på Konungens Befallningshafvande ankomma, att detsamma
efter skäligheten bestämma, såsom om godtgörelse till ploglag för snöskottning
är stadgadt.

I öfverensstämmelse härmed får Utskottet, i anledning af Herrar Friherre
Staél von Holsteius, O. B. Olssons och C. I. Bengtssons motioner, hemställa:

3:o att Riksdagen må för sin del besluta eu författning af
denna lydelse:

§ I Utan

hinder af hvad i 25 Kap. 8 § Byggninga-balken,
Kongl. Resolutionen på Adelns besvär den 8 Januari 1735 och
Kongl. Brefvet den 28 September 1790 finnes stadgadt derom,
att hvarje hemmans åbo skall vid vägdelning erhålla sitt skifte,
efter den del han i by eger, må, der ny vägdelning för härad
skall ske, eller ny väg på häradet indelas, väghållningen kunna
på det sätt ordnas, att de väghållningsskyldige i hvarje
socken underhålla vägarne inom socknens område, med rättighet
för den socken, som sålunda får större vägunderhåll, än
socknen enligt gällande deluingsgrund eljest ålegat, att derför
njuta ersättning af den, som derigenom erhåller lindring i sin
vägliållningsskyldighet.

§ 2.

Ersättning, som i 1 § sägs, beräknas till visst belopp i
penningar årligen för hvarje sträckfot väg efter den uppskattning,
som i sammanhang med vägdelningen eger rum.

§ 3.

Väckes förslag om sådant ordnande af väghållningen, som
i 1 § sägs, skola de väghållningsskyldige deröfver inför Häradsrätten
höras och besluta, dervid de jemväl ega öfverenskomma
om beloppet af den i 2 § omförmälda ersättning och

Lag- Utskottets Utlåtande N:o 21.

om sättet för medlens uppbärande och redovisande. Häradsrättens
protokoll och utlåtande i ämnet insändas till Konungens
Befallningshafvande, som, efter pröfning af omständigheterna,
förslaget gillar eller afslår, samt, der öfverenskommelse
om ersättningens belopp och om sättet för uppbörden ej kunnat
träffas, nödiga be tämmelser härutinnan meddelar.

§ 4.

Är sådan anordning, som här ofvan sägs, genom Konungens
Befallningshafvandes beslut fastställd, må förslag om dess
upphäfvande, eller om förändrade bestämmelser angående ersättningens
belopp, ej väckas förr än beslutet varit i fem år
tillämpadt.

Herr C. I. Bengtsson bär i sin förenämnda motion jemväl yrkat, att hvarje
sockenkommun måtte beklädas med magt att “föreslå och besluta om anläggande
af nya vägar, som kunna anses nyttiga och nödvändigamen da, såvidt med förslaget
afses allmän väg, såsom lands- eller häradsväg, det icke rimligen kan öfverlemnas
åt den mindre kommunen att besluta i en angelägenhet rörande det större
samhället, som här är dels Staten och dels häradet, samt der fråga endast är om
sådan väg, som kommunen finner nödig för sitt enskilda behof, något hinder för
öfverenskommelse derom icke förefinnes, hemställer Utskottet,

4:o att Herr C. I. Bengtssons motion i denna del icke
må till någon vidare åtgärd föranleda.

Rörande by-, qvarn-, kyrko- och utfartsvägar hafva Herrar C. J. Kjellman
och L. Öhlin föreslagit, den förre, “att Riksdagen behagade för sin del besluta
ingå med underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t om att byggandet och underhållandet
af by-, qvarn- kyrko- och utfartsvägar skola ske på samma grunder som
lands- och häradsvägar, dock likväl hvarje socken för sig, med skyldighet för kommunalstyrelsen
att utan ersättning hvarje år afsyna dessa vägar och att låta dess
brister på den försumliges bekostnad afhjelpa och ersättningen exsekutivt uttaga;"
samt

Herr Öhlin, “att Riksdagen ville för sin del besluta att utfärda en kungörelse,
hvarigenom den i lag stadgade skyldigheten för härader eller särskilda socknar
att underhålla qvarnvägar till all kraft och verkan upphäfves”.

Utgående från den mening, att underhållet af så väl by- som qvarn-,
kyrko- och utfärdsvägar, enligt gällande lag skulle ovilkorligen åligga endast dem,
som sig deraf betjena, har Herr Kjellman till stöd för sin framställning anföit, att
dessa vägar voro högst behöfliga för allmänna trafiken; att långt afsides belägna

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 21.

hemman och byar icke billigtvis borde ensamme vidkännas skyldigheten att bygga
och underhålla långa sträckor af sådana vägar, samt att denna skyldighet fördenskull
borde fullgöras etter enahanda grunder, som för underhållet af lands- och
häradsvägar äro bestämda.

Genom Kongl. Resolutionen den 8 Januari 1735 är stadgadt, att s. k. byvägar
böra underhållas af dem, som sig deraf betjena, och då detta stadgande har
sin naturliga grund deruti, att dylika vägar icke kunna anses vara af något synnerligt
gagn för den större allmänheten, utan hufvudsakligen endast för det eller
de bylag, dit de leda, torde det ej vara välbetänkt att härutinnan göra ändring.
I den män en enskild väg, som tjenar till utfartsled för by eller hemman, till
kyrka, qvarn eller annan plats, börjar att allmännare begagnas, ankommer det på
vederbörande myndighet att, efter derom väckt fråga, pröfva huruvida eu sådan
väg må till allmänt underhåll indelas. Härigenom är delegare i by- och utfartsväg
beredt allt det skydd för obehörig tunga, som skäligen kan begäras. Ty om
man å ena sidan bör söka att från enskilde lyfta sådana bördor, som rätteligen
åligga kommunen, har man å den andra att tillse, att besvär, hvilka, till följd af
sin natur, böra drabba den enskilde, ej må kommunen påläggas.

På dessa skäl får Utskottet hemställa,

5:o att Herr Kjellmans förslag må af Riksdagen ogillas.

Herr Öldin har yrkat upphäfvande af “den i lag stadgade skyldigheten för
härader eller särskilda socknar att underhålla qvarnvägar“, men då någon sådan
lag ännu icke är hos oss stiftad, ehuru en qvarn-inrättning, särdeles då den af en
större allmänhet anlitas och den dit ledande väg således är för varutransporten af
allmännare nytta och nödvändighet, kan i det särskilda fallet utgöra en bidragande
orsak dertill, att samma väg pröfvas böra till allmänt underhåll indelas, får Utskottet
hemställa,

6:o att Herr Ohlins motion må af Riksdagen lemnas utan
vidare afseende.

Stockholm den 31 Mars 1869.

På Utskottets vägnar:
Arvid Faxe.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 21.

Reservationer:

af Herr von G eg er felt: “Då jag vid sistlidne riksdag, såsom reservant mot
Utskottets beslut, tillstyrkte bifall till Kongl. Maj:ts nådiga Proposition angående
vinterväghållningen, och jag icke funnit anledning att, min då uttalade åsigt frångå,
får jag för min del nu hemställa, att Herr Nils Larsons motion, som med omförmälda
nådiga Proposition öfverensstämmer, må varda af Riksdagen godkänd”;

af Herrar Kolmodin, Rosenberg, Ola Rosson Olsson, Olivecreutz och Ahlgren,
hvilka instämt med Herr von Gegerfelt;

af Herr Ribbing: ”Emot Utskottets afstyrkande af hvarje beslut till ändring
i lagstiftningen angående underhållsskyldigheten af vintervägarne får jag anmäla
min reservation. I sitt Betänkande under sistlidne riksdag angående samma
ärende erinrar Lag-Utskottet derom, att lagens nu gällande stadgande, enligt hvilket
vägunderhållningsskyldigheten hvilar ensamt på i mantal satt jordbruksfastighet,
härleder sig från eu tid, då landsbygdens befolkning nästan uteslutande utgjordes
af jordbrukare, under hvilket förhållande samma stadgande naturligen hade fullt
skäl för sig; men ock derom, att numera, jemte jordbrukarne, på landet finnes
en ganska talrik befolkning af industriidkare i flerfaldiga riktningar, äfvensom af
handlande, af hvilka många för sin rörelse ega lika stort behof af vägarne som
de egentliga jordbrukarne, hvarförutan desamma utan tvifvel i mer eller mindre
mån lända alla samhällsklasser till gagn. Tillägges härtill, att med större materiel
och industriel utveckling samfärdseln i våra civiliserade samhällen utan tvifvel
är ojemförligt större än under fordna dagar, så är deraf eu naturlig följd, att besväret
af vägars byggande och underhållande ock betydligt ökats, och att alltså
detta besvär, hvilande på jorden, ehuru till namnet detsamma som af ålder vidlåda!
densamma, dock i verkligheten blifvit ett annat och långt tyngre än förr.
Båda de anförda omständigheterna : förändringen i fråga om dem, som utgöra landsbygdens
befolkning och begagna vägarne, samt olikheten i sjelfva besväret med
dessa-— båda dessa omständigheter, säger jag, i förening tala för en ändring och jemkning
i samma besvärs utgörande; och tilläggas kan, hvad Lag-Utskottet sistlidne riksdag
ock anmärkt, att mantalet numera ej kan anses såsom lämplig fördelningsgrund
i följd af de stora olikheter, som finnas i mantals-värde. Under sådana
förhållanden vore nu utan tvifvel den fullt riktiga grunden för förändrade bestämmelser
beträffande utgörandet af meranämnda besvär, att det, i den omfattning det ur -

Tjog- Utskottets Utlåtande N:o 21.

sprungligen egde, qvarblefve vid den jord, vid hvilken det varit och är fästadt,
men deremot, i hvad det ökats utöfver denna ursprungliga omfattning, fördelades
proportionelt på alla kommunens medlemmar. Men alldenstund en dylik beräkning
numera är omöjlig att verkställa, återstår att försöka efter de bästa och
lämpligaste billighetsgrunder uppgöra en ny fördelning. I sådant afseende hade
Kongl. Maj:t i nådig Proposition (N:o 17) till sistlidet års Riksdag föreslagit till
en början beträffande vinterväghållningen, att, med begagnande af samma fördelniugsgrund
som för uttagande af kommunalutskylder på landet, eller fyrktalet,
jorden vid vinterväghållningen skulle draga dubbelt mot annan fastighet, frälseränta
och annat beskattningsföremål, i öfverensstämmelse med hvad i allmänhet vid fyrktalsberäkningen
i kommunalförfattningarne är iakttaget.

Mot detta Kongl. förslag anförde Lag-Utskottet emellertid såsom eu hufvudanmärkning,
att, ehuruväl sålunda, enligt orden, hemmanen skulle komma att af
ifrågavarande onus draga dubbelt mot annan fastighet, likväl och i följd af den
olika fyrktalsberäkningen vid jordbruks- och vid annan fastighet, förhållandet i verkligheten
icke blefve det nämnda, eller att den sistnämnde bidroge med hälften mot
den förra, utan i sjelfva verket med ej mindre än fem sjettedelar i förhållande till
jordbruksfastighet, eller, med andra ord, att jordbruksfastighetens skyldighet förhölle
sig till annat beskattningsföremål, ej såsom 2 till 1, utan såsom 6 till 5.
Denna proportion åter syntes Utskottet ej öfverensstämma med de af Kongl. Maj:t
sjelf i hans nådiga Proposition förordade försigtighet i öfvergången från hvad som
nu gäller till det nya, hvilket Utskottet ock medelst exempel af verkningarne, hemtade
från olika delar af riket, sökt ådagalägga.

Då nu en sådan försigtighet syifes mig otvifvelaktigt riktig och påkallad,
så mycket heldre som dels i allt fall minskning i det hemmanen nu åliggande
besväret för dessas nuvarande innehafvare blir en skänk, mot en på andra
lagd börda, samt vidare den nya fördelningen, af ofvan anförda skäl, endast
efter ungefärliga billighetsgrunder kan bestämmas; så föranledes jag häraf att
föreslå en annan proportion för fördelningen än den nu omnämnda. Denna proportion
är den af Kongl. Kammar-kollegium, i dess Kongl. Maj:ts nådiga Proposition
bilagda underdåniga yttrande, föreslagna, eller att hemmanen borde till
vintervägarnes hållande i farbart skick bidraga med fem gånger mer än annat beskattningsföremål
efter andra artikeln. Om nemligen i följd af den olika fyrktalsberäkningen
för jordbruks- och annan fastighet, såsom redan blifvit nämudt, den
nominela proportionen af 2 till 1 i verkligheten blir den af 6 till 5, så blir, af
samma grund, den nominela proportionen 5 till 1 i verkligheten lika med 3 till
1, eller, med andra ord, andra beskattningsföremål komme, enligt Kammar-kollegii
förslag, i verkligheten att bidraga med ''/3:del i förhållande till i mantal satt jordbruksfastighet.
Denna proportion är visserligen för förstnämnda beskattningsföremål
något fördelaktigare än den af Kongl. Maj:t åsyftade, af hälften, Men jag

Lag-TJtskottets Utlåtande N:o 21.

vågar dock för densamma åberopa ofvan citerade, af Kongl. Maj:t uttalade grundsats
af försigtighet vid öfvergången och de skäl, som för densammas tillämpning
specielt i ifrågavarande fäll jemväl ofvan blifvit andragna. Af samma skäl har jag
ock ansett riktigt, att till * en början den föreslagna förändringen inskränkes till
vinterväghållningen, hvarigenom man tillika af erfarenheten vid denna kunde inhemta,
om nämnda proportion är den lämpliga, eller någon modifikation i densamma
bör ske, innan den tillämpas på väghållningen i allmänhet, samt fördenskull
icke reserverat mig mot Utskottets beslut beträffande sistnämnda väghållning.

Hvad slutligen angår Utskottets erinran -derom, att om vinterväghållningsbesväret
skulle utgå efter fyrktals-sättningen, intet skäl finnes, hvarföre samma besvärs
utgörande in natura eller de så kallade ploglagen ensamt skall tillhöra närmast
boende hemmansegare; så låter sig hvad sålunda blifvit anmärkt genom en
ganska obetydlig förändring i § 2 af den ifrågavarande Kongl. Förordningen af den
13 September 1790 afhjelpa.

På grund af hvad jag sålunda anfört, och då jag anser Lag-Utskottets, i
dess Betänkande N:o 40 sistlidne riksdag, öfriga betänkligheter i Herr Nils Larsons
motion i ämnet vara hufvudsakligen undanröjda, får jag föreslå, det Riksdagen
för sin del ville besluta, att,

med ändring af Kongl. Förordningen af den 13 September
1790, må stadgas:

a) § 2: att till vägarnes underhållande i fargildt stånd
vid snöfall Konungens Befallningshafvande hafva att af närmast
boende, till bidrag i samma underhåll skyldige, inom
hvarje socken eller härad, inrätta så kallade ploglag, hvilka
hvardera af vägen tilldelas ett visst stycke, det de böra med
plogning eller skottning vidmagthålla;

b) § 5: att när i öfverensstämmelse med nämnda författning
till vägarnes hållande i fargildt stånd vintertiden vid snöfall
s. k. ploglag äro eller blifva inrättade, den för alla ploglag
uti socken eller häradet belöpande ersättning sammanslås
och inom socknen eller häradet fördelas efter det hvarje beskattningsföremål
åsätta fyrktal, på det sätt att i mantal satt
jordbruksfastighet bidrager med femdubbelt belopp i förhållande
till hvarje annat beskattningsföremål";

af Herrar Caspersson och Bovin.

Herr Bergström har begärt att få antecknadt, det han ej öfvervarit ärendets
handläggning hos Utskottet.