La,g-Utshottets Utlåtande N: o 16 (Utlåtande 1870:LU16 Lagutskottet)

La,g-Utshottets Utlåtande N: o 16.

N:o 16.

Ant. till Biksd. Kansli d. 25 Febr. 1870, kl. 1 e. ra.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om begränsning till viss tid
af de förmånsrätter, som omförmälas i 77 Kap. 40 och 44
§§ Handels-balken.

Sedan i 9 § af 17 Kap. Handels-balken den förmånsrätt blifvit bestämd, som
tillkommer fordran intecknad i gäldenärens fasta egendom, så innehålla de ifrågavarande
10 och 11 §§, sådana dessa lagrum lyda i Kongl. Förordningen den 8 Oktober
1861, följande stadganden:

»10 §. Sedan tages omyndigs fordran hos föräldrar eller förmyndare ut. Äro
förmynderskap flera; ege de omyndige sig emellan lika rätt.

11 §. Derefter skola, utan förmånsrätt sig emellan, gäldas: kyrkors, fattigkassors
och socknemagasiners fordringar hos deras föreståndare; Kronans, Rikets
Ständers, städers och allmänna af Konungen stadfästade kassors, penningeverks och
inrättningars fordringar hos de tjensteman, som äro satte att deras inkomster uppbära,
för hvad af sådan uppbörd hos dem innestår; så ock fordringar i öfrigt hos Kronans
embets- eller tjensteman för egendom, som desse, i och för embete eller tjenst,
emottaga.»

I afseende å dessa stadganden har Herr P. Walberg uti en inom Andra
Kammaren väckt motion (N:o 166) anmärkt, att frågan om den tid, under hvilken
de genom samma stadganden bestämda förmånsrätter skola efter förmynderskaps- eller
uppbördsmanna-befattnings upphörande anses fortvara, vore ett ofta återkommande
tvisteämne, hvilket olika bedömdes, i det somliga domstolar, med hänsigt till 23
Kap. 4 § Ärfda-balken, inskränkte denna tid till ett år, under det att andra deremot
icke ville härutinnan medgifva någon tidsbegränsning. Och då, med frånvaron af
bestämdt stadgande i detta afseende, den sistnämnda åsigten torde böra antagas såsom
med gällande lag mest förenlig, men ett sådant förhållande, — hvarmed bevis om

Lag-UtsJcottets Utlåtande N:o 16,

frihet från förmynderskap eller uppbördsmannabefattning måste frånkännas nästan all
betydelse — medförde, utom andra olägenheter, äfven den att undergräfva det förtroende
för fastighetsinteckningar, hvars befrämjande vore genom ofvanberörda Kongl.
Förordning företrädesvis åsyftadt, funne motionären sig föranlåten hemställa, ”att Riksdagen
må åt Lag-Utskottet uppdraga att utarbeta och till Riksdagen inkomma med
förslag till lagstadgande, hvarigenom ifrågavarande förmånsrätt till viss tid begränsas»;
föreslående motionären att stadgandet måtte erhålla följande lydelse: »Har sådan fordran,
som uti 10 och 11 §§ omförmäles, hos förmyndare eller redogörare, efter det
befattningen upphört, innestått ett år, utan att kraf blifvit genom lagligen delgifven
stämning eller lagsökning anstäldt, vare den uti nämnda §§ stadgade förmånsrätt
förfallen.»

I samma ämne, så vidt fråga är om förmånsrätt för omyndiges hos förmyndare
innestående medel, har Herr C. G. Berg genom en likaledes inom Andra

Kammaren väckt motion (N:o 234) föreslagit, »att Riksdagen ville för sin del besluta

ett lagstadgande i den syftning, att den som blifvit myndig eller till förmyndare i
annans ställe förordnad, men försummat att inom ett år derefter taga eller genom
laga rättegång fordra fullständig redovisning, måtte för hvad af fordringen kunde
komma att hos den afgångne förmyndaren eller i dess bo innestå längre än ett år

efter denna tids förlopp, anses förlustig den förmånsrätt lagen nu tillerkänner omyn digs

medel.»

Lag-Utskottet, hvars yttrande öfver dessa framställningar påkallats, har funnit
dem vara af beskaffenhet att böra i ett sammanhang behandlas; och hvad således
först angår den för begge motionerna gemensamma frågan om förmånsrätt för medel
innestående hos förmyndare, så kunde en lagförändring i angifna syftningen tilläfventyrs
finnas lämplig, så vida förmynderskapsväsendet vore på ett tillfredsställande sätt
ordnadt; men som detta ännu icke skett, synes en sådan förändring för närvarande
ej böra åvägabringas. Genom åberopade Kongl. Förordningen den 8 Oktober 1861
borttogs den företrädesrätt till betalning, som 17 34 års lag tillerkände barnaarf framför
inteckning, der förmynderskapet tillkommit före inteckningen, och omyndigs fordran
hos föräldrar eller förmyndare erhöll plats i förmånsrättsordningen näst efter inteckning.
Men samtidigt härmed vidtogos andra åtgärder till betryggande af de omyndiges
rätt, nemligen genom införandet af den kontroll å förmyndarevården, hvarom
föreskrifter finnas meddelade i Kongl. Förordningen den 24 September samma år.
Enär denna sednare författning är afsedd egentligen att utgöra endast öfvergångsstadgande
för ett fullständigare ordnande af förmyndareväsendet, ligger det i sakens natur,
att en vidare utveckling af lagstiftningen i denna del är af behofvet påkallad. Också
har Riksdagen genom underdånig skrifvelse den 13 Maj nästlidet år, med uttalande
af den åsigt, att för hvarje domskrets eller annat lämpligt område borde tillsättas eu
af skicklige och vederhäftige personer bestående nämnd, till hvilken förmyndaren hade

Lag-Utslcottets Utlåtande N:o 16.

att aflemna myndlingarnes medel, för att af nämnden handhafva^ och utlånas, på
sätt samma skrifvelse närmare innehåller, hos Kongl. Maj:t anhållit, att Kongl. Maj:t
täcktes, med afseende å behofvet af betryggande föreskrifter rörande förvaltningen af
omyndiges medel, taga i nådigt öfvervägande, huruvida lämpliga bestämmelser i nyssberörda
syftning må kunna meddelas, samt i sådant fall låta utarbeta och för Riksdagen
framlägga förslag till lag i ämnet.

Behöfligheten af förmånsrätt för omyndiges fordran hos föräldrar eller förmyndare
är i väsendtlig mån beroende på utgången af berörda fråga, hvars lösning antagligen
leder derhän, att denna förmånsrätt utan olägenhet må kunna antingen helt och hållet
afskaffas eller åtminstone, på sätt motionärerne föreslagit, till tiden begränsas. Vid
sådant förhållande anser Utskottet föreslagna förändringen för närvarande icke lämpligen
böra genomföras.

Beträffande den förmånsrätt, som är tillerkänd kronan, kyrkor, allmänna kassor
m. fl. för fordringar hos uppbördsman och föreståndare, så lärer behofvet af
ifrågaställda förändringen ej vara af erfarenheten ådagalagdt; ty det torde vara ytterst
sällsynt, om det ens någonsin inträffar, att så beskaffade fordringar någon längre tid
utan utsökningsåtgärd lemnas innestående hos en uppbördsman eller föreståndare, som
afträdt från sin befattning. Den noggrannare kontroll, som i afseende på dylika medel
eger rum, fordrar ovilkorligen att dessa fordringar utan dröjsmål utkräfvas.

På grund häraf, får Utskottet vördsamt hemställa,

att ifrågavarande motioner ej må till någon Riksdagens åtgärd
föranleda.

Stockholm den 25 Februari 1870.

På Utskottets vägnar:

Eric Sparre,

Reservation:

Af Herr Grefve Mörner: »Då jag, lika med motionärerne, anser någon tid
böra bestämmas, hvarinom för myndig vorden person rättigheten att för hos sin fordne
förmyndare innestående medel åtnjuta förmånsrätt inskränkes, kan jag för min del icke
biträda det slut, hvaruti Utskottet stadnat.»

Bih. till BiJcsd. Prof. 1870. 7 Sami. 8 Raft.