Lag-Utikotteti Utlåtande N:o 57 (Utlåtande 1882:LU57 Lagutskottet)

Lag-Utikotteti Utlåtande N:o 57.

X:o 37.

Ant. till Rlksd. Kansli den 8 Maj 1882, kl. T e. m.

Lag Utskottets Utlåtande, i anledning af väckt motion om revision
af 20 kapitlet Strafflagen.

Till Lag-Utskottet har blifvit hänvisad en inom Andra Kammaren
af Herr A. Hedin väckt motion, N:o 64, deri framhållas några omständigheter,
som enligt motionärens tanke ådagalägga, att gällande strafflags
stadganden i fråga om olofligt tillgrepp äro otillbörligt stränga och
derför påkalla en omarbetning.

Först fäster sig motionären dervid, att Strafflagens 20 kap. innehåller
en från äldre strafflagar hemtad grundsats, att af det stulnas
värde beror, huruvida en om tjufnad förvunnen antingen kan få försona
sin förseelse med ett lindrigare straff, såsom böter eller enkelt fängelse,
eller måste dömas till straffarbete med påföljd af vanfrejd.

Om det än, fortsätter motionären, vore sant, att vid straffets bestämmande
afseende borde fästas vid den större eller mindre skada,
som den brottslige förorsakat, så vore det godtyckliga stadgandet i berörda
kapitel, enligt hvilket tillgrepp af 15 kronors värde eller derunder
kunde försonas med lindrigt bötes- eller fängelsestraff, men tillgrepp
utöfver 15 kronors värde medförde ett så svårt straff som straffarbete
och vanfrejd, ingalunda någon logisk följd af den anförda grundsatsen.
Ty vore en sådan slutföljd rigtig, så hade den ock bort finna
ett uttryck i 22:dra kapitlet, som rörde ett icke mindre samhällsvådligt
brott mot egendom, nemligen bedrägeri; men ehuru genom detta sistnämnda
brott skadan för egaren väl oftast uppginge till vida högre
belopp än vid tjufnad, funnes i fråga om bedrägeri icke någon bestämBih.
till Riksd. Prot. 1882. 7 Sami. 35 Häft.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 57.

melse derom, att ett visst värde skulle föranleda straffskärpning i synnerlig
grad. Utom det att den omnämnda grundsatsen i 20:de kapitlet
sålunda uppenbart strede mot straffprincipen i fråga om andra egendomsbrott,
komme de på visst värde beroende straffbestämmelserna ofta
att visa sig olämpliga och till och med orättvisa. Om det för staten
måste vara af största vigt att rädda brottslingen från fortgående på
brottets bana, så motverkade den ju sitt ändamål genom att använda
så stränga straff, att brottslingen derigenom ohjelpligen utstöttes ur
samhället. Erfarenheten visade ock, att många domare, vid handläggning
af tjufnad första gången till värde af 16—20 kronor, icke sällan
af de hårda bestämmelserna funne sig manade till att söka få värdet
nedsatt, så att endast lindrigt straff ådömdes och derigenom åt brottslingen
det tillfälle till förbättring lemnades, som genom ett hårdare, af
vanfrejd åtföljdt, straff i de flesta fall skulle omintetgöras. Mången
vilseförd hade sannolikt genom ett sådant domarens förfarande blifvit
räddad åt samhället, men otaliga vore de fall, då en sådan utväg ej
funnits och de första gången brottslige, i följd af lagens stränghet och
tryckta af vanfrejden, föranledts eller rent af tvungits till fortsättande
af en brottslig lefnad.

Vidare fäster motionären uppmärksamheten vid de stadganden,
enligt hvilka straffet för återfall i tjufnad vore vida strängare än
för återfall i andra brott; och då det vore svårt att utfinna något
fullt giltigt skäl för dessa bestämmelser, helst då, såsom förut vore
nämndt, den, som för tjufnad undergått straffarbete och stämplats med
vanfrejd, i de flesta fall för sig funne vägen stängd till försörjning genom
redligt arbete och sålunda ofta tvunges till nya brott, ville det
synas, att de ytterligt stränga iterationsstraffen för tjufnad vore ändamålsvidriga.
Genom deras borttagande skulle för öfrigt icke ringa
kostnad för fångvården inbesparas.

På grund af det sålunda anförda föreslår motionären »en revision
af Strafflagens 20:de kapitel, i syfte, dels att tjufnadsbrott, ehvad värdet
är större eller mindre, må första och andra gången kunna försonas
med böter eller enkelt fängelse, utan påföljd af vanfrejd, dels att de
särskilda straffen för återfall i tjufnad må upphäfvas, eller åtminstone
i betydlig mån mildras; samt att, derest Lag-Utskottet ej skulle vara i
tillfälle att framlägga ett förslag till omarbetning af ifrågavarande kapitel,
Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl.
Maj:t ville till nästa Riksdag aflåta proposition med förslag till förändring
af Strafflagen i ofvan angifna syfte».

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 57,

På ingen del af vår nya strafflagstiftning torde forna bestämmelser
i ämnet hafva haft ett sådant inflytande, som å innehållet i 20
kapitlet Strafflagen »Om stöld och snatteri». Genom de i stort antal
uppräknade försvårande omständigheterna, genom de särskilda straffen för
iteration, genom de särskilda grunderna för delaktighet, in. in. afviker
onekligen lagstiftningen om tjufnad från den i öfrigt gällande strafflagstiftningen.
Grunden till detta förhållande torde kunna sökas, förutom
i den särskilda karakteren å tjufnadsbrotten, i den omständighet,
att, då man vid nya strafflagens stiftande i ämnet egde stadganden af
färskt datum i förordningen den 4 Maj 1855, man icke fann lämpligt
att i dessa företaga mycket vidtgående förändringar, under det att, beträffande
de flesta öfriga delarne af strafflagstiftningen, det gälde att
bygga på nya grunder.

Då motionären nu påyrkar en revision af stadgande^ om straff
för tjufnad, önskar han förnämligast, dels att skilnaden mellan snatteri
och stöld måtte upphöra samt tjufnadsbrott, ehvad värdet vore större
eller mindre, första och andra gången kunna försonas med böter eller
enkelt fängelse, utan påföljd af vanfrejd, och att först vid andra gången
tjufnad under försvårande omständigheter straffarbete och förlust
af medborgerligt förtroende måtte ådömas; dels ock, att de i motionärens
tanke stränga iterationsstraffen måtte helt och hållet upphäfvas
eller åtminstone förmildras.

Snatteri, d. v. s. i allmänhet olofligt tillgrepp af gods eller penningar
till värde af femton kronor eller derunder, straffas för närvarande
med böter, högst ett hundra kionor, eller fängelse i högst
sex månader (S. L. 20. 1). De straff för olofligt tillgrepp första gången,
motionären önskar nedsatta, äro sålunda dels straffet för s. k.
enkel stöld, straffarbete från och med två till och med sex månader
(S. L. 20. 1, 2); dels straffet för snatteri och stöld under försvårande
omständighet (S. L. 20. 3, 4), för livilket straff det latitudinära
maximum hvad angår snatteri är detsamma som vid snatteri
under vanliga omständigheter, men beträffande stöld är höjdt från sex
månader till ett år; dels och straffen för de två i 5 och 6 §§ omförmälda
arter af qvalificerad stöld, ehvad värdet af det stulna uppgår
till femton kronor eller ej, hvilka straff äro satta för den ena arten
(S. L. 20. 5) till straffarbete från och med två månader till och med
ett år, samt för den andra (S. L. 20. 6) till straffarbete från och med
sex månader till och med fyra år. Derjemte stadgar S. L. 20. 18
såsom påföljd för stöld förlust af medborgerligt förtroende för alltid
eller för viss tid.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 57,

Huruvida nu de sålunda satta strafflatituderna äro till sitt minimum
likasom sitt maximum för höga torde icke kunna afgöras från
allmänt principiella synpunkter, utan torde man i detta fallet vara hänvisad
till erfarenheten om straffens förmåga att uppfylla det med dem
afsedda ändamål samt till andra länders exempel.

En på fakta grundad erfarenhet i hithörande afseenden är alltid
svår att vinna, och fullt tillförlitliga och tillräckliga materialier för frågans
bedömande ur denna synpunkt äro icke af motionären förebragta
och torde icke heller annars föreligga.

Beträffande de straff, andra lands lagar stadga för tjufnadsbrott
första gången, så vill Utskottet ur den norska Lov angaaende Forbrydelser
af den 20 Augusti 1842 och Lov indeholdende Forandringer i
Lov angaaende Forbrydelser af den 20 Augusti 1842 med videre, den
3 Juni 1874, kap. 19, den danska Almindelig borgerlig Straffelov den
10 Februari 1866, kap. 23, den för Tyska riket gällande Strafgesetzbuch
af den 26 Februari 1876, afd. 19, samt den franska Code Pénal, Livré
III, Titre II, Ch. II, Sect. I, meddela, att enkel, första resan begången
stöld straffas

i Norge med fängelse (af tre slag: arrest på minst 32, högst 240
dagar; fängelse på vanlig fångkost på minst 16, högst 120 dagar; samt
fängelse på vatten och bröd på minst 4, högst 30 dagar) eller med
straffarbete i femte grad (på 6 månader eller deröfver intill 3 år);
dock att, om det stulna föremålets värde är särdeles obetydligt och
derjemte de omständigheter, hvarunder tillgreppet skett, utmärka att
handlingen har eu väsentligen mindre grad af straffbarhet än tjufnad i
allmänhet, straff af böter kan användas;

i Danmark med fängelse på vatten och bröd till och med 30, men
icke under 5 dagar; dock att, om obetydligheten af det tillgripna i förening
med dess öfriga beskaffenhet och de särskilda omständigheter,
hvarunder tillgreppet skett, utmärker, att handlingen har en märkeligen
ringare grad af straffbarhet än tjufnad i allmänhet, såsom när frukter
i annan mans trädgård eller på dennes mark eller födoämnen eller
dryckesvaror tillgripas till omedelbar förtäring, utan att härmed äro
förbundna omständigheter, som utestänga handlingen från det mildare
bedömandet, straffet är böter från 2 till 100 kronor eller enkelt fängelse
på minst 2 dagar intill 1 månad;

i Tyska riket med fängelse (1 dag—5 år), hvarjemte tjuf, som
dömts till minst 3 månaders fängelse, kan dömas förlustig borgerliga
hedersrättigheter på minst 1, högst 5 år; samt

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 57.

i Frankrike med fängelse från och med 1 till och med 5 år; och
kunna dessutom ådömas böter från och med 16 till och med 500 francs
samt förlust af de i art. 42 af Code Pénal omnämnda rättigheter under
en tid af minst 5 och högst 10 år, räknadt från den dag, straffet aftjenats,
likasom personen i fråga äfvenledes kan ställas under polisuppsigt
under lika antal år.

Qvalificerad stöld straffas

i Norge (»Grovt Tyveri») med straffarbete i tredje, fjerde eller
femte grad (nio år—sex månader); dock att, i vissa fall, deribland inbrott,
om tjufnaden är begången under sådana omständigheter, att den
icke är märkeligen farligare än simpel tjufnad, straffet kan nedsättas
till fängelse;

i Danmark (»Grovt Tyveri») med straffarbete intill 8 år, d. v. s. minimum
»Forbedringshuusarbeide» på 8 månader, maximum »Tugthuusarbeide»
på 8 år; och

i Tyska riket med tukthusarbete ifrån 1 till 10 år; dock, derest
förmildrande omständigheter förefinnas, med fängelse icke under 3 månader;
och kan derjemte dömas till förlust af borgerliga hedersrättigheter
vid tukthusstraff på minst 2, högst 10 år; vid fängelsestraff på
minst 1, högst 5 år, äfvensom medgifvas, att den till tukthusstraff dömde
sedermera må ställas under polisuppsigt.

T Frankrike äro åtskilliga särskilda bestämmelser gifna, enligt hvilka
qvalificerade stölder straffas: med tvångsarbete för alltid, då flere särskilda
qvalifikationer sammanträffa, för viss tid (5—20 år) i vissa fall
— deribland enkelt inbrott —; med tukthusarbete (5—10 år) i andra,
och med fängelse från och med 1 till och med 5 år samt böter från
och med 16 till och med 500 francs i ett fall. Stölder under försvårande
omständigheter, straffas — med några härinom liggande olika latituder
för olika fall — med fängelse från och med 15 dagar till och med 5
år, och böter från och med 16 till och med 500 francs, men i några fall
äfven med tukthusarbete. Ådömdt tvångs- eller tukthusarbete medför
»dégradation civique» och ställande under ständig polisuppsigt.

Af denna korta framställning torde framgå, att straffen för olofligt
tillgrepp hos oss icke kunna anses synnerligen högt tilltagna. Minima
för motsvarande brott torde i andra land vara ungefärligen desamma,
hvaremot maxima äro betydligt högre. Straffmediet måste derföre ock
vara högre än hos oss.

Hvad nu särskildt angår straffpåföljden förlust af medborgerligt
förtroende, så visar sig, att Sverige icke är det enda land, der sådan
påföljd kan ådömas.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 57.

Då frågan, att denna påföljd måtte upphöra för tjufnadsbrott, som
första gången beginges, förevar vid 1880 års riksdag, yttrade Utskottet:

»Det behjertansvärda i motionens syfte kan Utskottet icke annat än
erkänna, men Utskottet betviflar, att tidpunkten ännu är kommen för
att än ytterligare, än hvad redan skett genom förordningen den 31
Oktober 1873, inskränka tillämpningen af medborgerligt förtroendes förlust
såsom påföljd å vissa i den allmänna uppfattningen vanfrejdande
brott. I en fråga som denna måste lagen mera än någonsin, derest den
skall något betyda, växa fram ur folkuppfattningen. Så länge uti denna
en person, som begått vissa, om ock ringare brott, i följd af förbrytelsens
natur betraktas såsom vanfrejdad, skulle lagstadganden, som omöjliggjorde
all kontroll, huruvida någon vore för sådant brott straffad, antagligen
mottagas med ovilja och åstadkomma en allmän misstro mot okända
personer. Då motionärens förslag synes förnämligast afse ringare tjufnadsbrott,
som första gången begås, torde de skäl,Utskottet vid 1877 års riksdaganförde
för sitt afstyrkande af då väckt förslag, att förlust af medborgerligt
förtroende ej vidare skulle ådömas för första resan begången, icke
qvalificerad stöld, äfven nu vara tillämpliga. Lika vigtig^, sade Utskottet,
som det för samhället vore att underlätta en frigifven brottslings
sträfvan att erhålla ärligt förvärf och dymedelst ej blott minska faran
för ett upprepande af hans förbrytelse, utan äfven till nyttigt arbete återvinna
en på afväga!'' kommen samhällsmedlem, måste det också vara, a11
ej samhällets öfriga medlemmar och i främsta rummet arbetsgivare utsattes
för olägenheten att, under okunnighet om förhållandet, i sina hem
och i sitt arbete mottaga personer, som nyss begått vanfrejdande brott,
utan att ens någon tid hafva visat prof på sin förbättring; och vore en
stöld begången under synnerligt förmildrande omständigheter, torde i de
flesta fall inga svårigheter möta för den, som dertill gjort sig skyldig,
att i sin hemort erhålla arbetsförtjenst, äfven om han på någon kortare
tid vore förlustig medborgerligt förtroende. Högst olämpligt vore det
äfven att medgifva en från fängelset nyss utkommen, för stöld straffad
brottsling alla medborgerliga rättigheter. Vore han ej ådömd förlust af
medborgerligt förtroende, kunde deltagande i t. ex. riksdagsmannaval
och alla kommunala angelägenheter honom ej förvägras, om han eljest
vore dertill berättigad. I sådant fall skulle ej heller kunna honom förmenas
att med laga verkan aflägga vittnesmål, men att tillerkänna tjufvens
intyg egenskap af laga bevis, innan han genom någon tids oklanderligt
uppförande kunde anses hafva återvunnit det förtroende, han
förverkat, syntes ingalunda välbetänkt, särdeles vid det förhållande, att
vår lag gåfve två vittnens sammanstämmande intyg egenskap af fullt

Lag-Utakotteta Utlåtande N:o 57,

bevis, utan att åt domaren inrymma den omfattande pröfning af vittnesmålens
verkan, som andra länders lagstiftning medgåfve.»

Utskottet hänför sig nu till hvad Utskottet sålunda tillförene yttrat.

Beträffande vidare den af motionären såsom godtycklig betecknade
skilnaden mellan snatteri och stöld, är gifvet, att hvarje sådan skilnad
efter värdet å det tillgripna måste blifva mer eller mindre godtycklig,
men skilnaden har just tillkommit för att kunna lindra straffet för tillgrepp
till obetydligt värde. Att upphäfva skilnaden skulle, äfven med
iakttagande af straffnedsättningar, kunna vålla, att stölder till obetydligt
värde blefve med högre straff ansedda än för närvarande, särskilt vid
iteration.

Utskottet har slutligen att yttra sig om de i Strafflagen för återfall
i tjufnadsbrott bestämda iterationsstraff. Vid andra resan stöld ökas
latituden med två år, vid tredje resan med fyra år. Vid fjerde resan
eller oftare skall den brottslige dömas till straffarbete från och med
fyra till och med tio år; dock må, der omständigheterna äro synnerligen
mildrande, tiden för straffarbetet till två år nedsättas och, der sådana försvårande
omständigheter förekomma, som i S. L. 20. 6. omförmälas,
kan dömas till straffarbete på lifstid.

Dessa iterationsstraff voro beträffande tredje och fjerde resan stöld
strängare i 1864 års strafflag, men förordningen den 19 Juli 1872 införde
de nuvarande mildare. Efter en så nyligen, skedd förmildring
anser Utskottet icke något ytterligare steg redan nu böra tagas i samma
rigtning.

Iterationsstraff för tjufnad förekomma så väl i den norska strafflagen,
som i den danska (inom tio år från sista straffet) och den tyska
(först vid återfall tredje gången och inom 10 år från sista straffet). I
Frankrike äro stadgade svåra, — på ej mindre den förut ådömda, än
äfven den genom nya brottet förskyllade straffarten grundade — iterationsstraff
i allmänhet, hvilka sålunda gälla äfven för tjufnadsbrott.

På grund af det anförda får Utskottet hemställa,

att förevarande motion icke må föranleda någon
Riksdagens åtgärd.

Stockholm den 8 Maj 1882.

På Lag-Utskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 57.

Reservationer:

af Herrar Magnus Jonsson och Smedberg, hvilka velat i hufvudsak
tillstyrka bifall till motionen; samt
af Herr Anders Persson.

Herr Johannes Jonson har begärt få här antecknadt, att han icke*
deltagit i ärendets behandling inom Utskottet.

Stockholm, Ny» Tryckeri-Aktiebolaget 1882,