Lag-TJtskottets Utlåtande N:o 21 (Utlåtande 1883:LU21 Lagutskottet)

Lag-TJtskottets Utlåtande N:o 21.

N:0 21.

Ank. till Riksd. Kansli den 29 Mars 1883, kl. 6 e. m.

Lag-Utskottets Utlåtande, i anledning af väckta motioner'' om
ändrade bestämmelser rörande klockarnes aflöning.

Ändrade bestämmelser rörande klockarnes aflöning ifrågasättas
i tre särskilda, ^ inom Andra Kammaren väckta och till Lag-Utskottet
hänvisade motioner, N:o 3, af Herr J. E. Wikstén, med hvilken instämt
Herrar Hans Andersson i Bringåsen, J. W. Lindh och H. F. Bergström,
N:o 7, af Herr Lars Börjesson; samt N:o 32, af Herr J. A. Eriksson;
hvarvid förslås: af Herr Wikstén m. fl.:

“det Riksdagen för sin del ville, med upphäfvande af Kongl. förordningen
den 8 Februari 1681 och öfriga lagstadganden, som beröra
aflöningar till klockare, besluta:

att, då klockaresyssla varder ledig, eger kyrkoförsamling uti lagligen
utlyst kyrkostämma besluta den aflöning klockare!]''ensten åtföljer,
med ^beräkning af boställen, der de finnas, samt, om organisttjenst
dermed är eller varder förenad, lönebeloppet derefter lämpas, hvarefter,
sedan sådant beslut vunnit laga kraft, tjensten i enlighet med Kongl.
förordningen den 6 December 1878 tillsättes;

att denna aflöning skall utgöras efter den för rösträtt i kyrkostämma
stadgade grund, med rättighet för församling medelst beslut i
kyrkostämma låta högst | af lönen utgå med viss afgift, ej öfverstigande
20 öre för man och 10 öre för qvinna af hvarje person, som erBih.
till Riksd. Prot. 1883. 7 Sand. 15 Raft. 1

Lcig-TJtslcottets Utlåtande N:o 21.

lägger mantalspenningar, eller, der mantalspenningar ej utgå (såsom i
lappmarken), af hvarje person, som betalar sjukvårdsafgift;

att denna utgift handhafves, debiteras och redovisas enligt §§ 36,
37 och 38 Kyrkostämmoförordningen den 21 Mars 1862; samt

att, om detta eller ett annat i denna syftning af Lag-Utskottet
formuleradt och förordadt förslag vinner Riksdagens bifall, Riksdagen
då ville i underdånig skrifvelse, med tillkännagifvande af sitt beslut,
anhålla, det lagförslaget får hvila till nästinstundande kyrkomöte för
att detsamma föreläggas i enlighet med 114 § Regeringsformen, om
frågan anses höra till detta forum;“
af Herr Börjesson:

“att Riksdagen för sin del beslutar:

att hvarje församling skall inom viss tid efter det författning i
ämnet varder utfärdad å kyrkostämma verkställa reglering af klockarnes
löneförmåner, med iakttagande af här nedan meddelade föreskrifter;

att, der organistbefattning är med klockaretjenst förenad eller
församling beslutar att sådan förening skall ske, lönen för innehafvaren
af dessa befattningar på en gång regleras;

att lönen bör bestämmas i skäligt förhållande till omfattningen af
klockarens tjenstegöromål samt beräknas så, att alla offer och afgifter
för särskilda förrättningar upphöra;

att klockaren bibehålies vid rätt till boställe eller annan jord,
som blifvit honom på lön anslagen; dock att förmånen af bostället och
jorden skall i lönen inberäknas;

att hvad derutöfver erfordras till klockarens aflönande skall af
församlingen utgöras i penningar;

att klockarelön skall utgöras efter enahanda grund, som kommunalskatterna
i allmänhet utgå; att klockaren eller kyrkoherden eller den
som under ledighet bestrider klockaretjensten eller förvaltar kyrkolierdeembetet
i församlingen må, derest församlingen utan giltigt skäl bestämt
klockarelönen till lägre belopp än det, hvartill den dittills lagligen
uppgått, öfver beslutet anföra besvär i den ordning, som för klagan
öfver kyrkostämmas beslut i allmänhet är föreskrifven; dock må
församlingen icke i något fall utan dess eget medgifvande betungas
med större utgifter för klockarens aflöning än de, som för närvarande
dertill utgå;

att klockare, som tillsättes efter det författning i ämnet blifvit
utfärdad, skall vara skyldig att från och med året näst efter det löneregleringen
kommit till stånd åtnöjas med den lön, som genom regiering
varder bestämd;

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 21.

att i öfrigt löneregleringens tillämpning inträder vid det ombyte
af klockare, som eger rum näst efter det beslutet om löneregleringen
vunnit laga kraft eller deröfver anförda besvär blifvit slutligen afgjorda,
derest ej den, som vid nämnda tid innehar klockaretjensten, medgifver
att regleringen må vinna tillämpning redan under hans tjenstetid;

att i afseende å uppbörd och utbetalande till löntagaren af församlingens
afgifter till klockaren skall gälla hvad i nämnda hänseende
är stadgadt angående presterskapets löneinkomster; samt

att i församling, der lönereglering i öfverensstämmelse med dessa
grunder blifvit verkstäld och begynt tillämpas, hittills gällande föreskrifter
angående klockarelönens utgörande skola upphöra att lända
till efterrättelse, och följaktligen äfven den till klockare nu utgående
helgonskyld upphöra11;

samt af Herr Eriksson:

“att Riksdagen ville, med upphäfvande af Kongl. förordningen
den 8 Februari 1681 och öfriga lagstadganden, som beröra aflöningar
till klockare, besluta:

att då klockaresyssla varder ledig, eger kyrkoförsamling uti lagligen
utlyst kyrkostämma besluta den aflöning klockaretjensten åtföljer
med inberäkning af boställen, der de finnas, samt om organisttjenst
dermed är eller varder förenad lönebeloppet derefter lämpa, hvarefter,
sedan sådant beslut vunnit laga kraft, tjensten i enlighet med Kongl.
förordningen den 6 December 1878 tillsättes;

att denna aflöning skall utgöras efter grunder, som gälla för
kommunalutskylder.“

Då Utskottet nu går att yttra sig i denna fråga, får Utskottet,
beträffande ej mindre nu gällande bestämmelser i ämnet, det skiljaktiga
sätt, hvarpå dessa i tillämpningen i olika landsorter verka, samt de
häraf uppstående missförhållanden vid nuvarande aflöningssätt, än äfven
de af olika myndigheter föreslagna flerehanda sätt att genom
ändrade bestämmelser afhjelpa dessa missförhållanden, hänvisa till den
utredning i ämnet, hvilken innefattas i föredragande departementschefens
yttrande till det statsrådsprotokoll för den 7 Januari 1878, hvilket
åtföljde Kongl. Maj:ts proposition i ämnet till 1878 års Riksdag
(Bil. A).

Efter inhemtande och öfvervägande af hvad förut i ärendet förekommit
och af hvad motionärerne nu anfört och föreslagit, har Ut -

Lag-Utslcottets Utlåtande N:o 21.

skottet beträffande de grunder, å Indika den af alla såsom önskvärd
ansedda regleringen af klockarnes löneförmåner bör eg a rum, sammanfattat
sina åsigter uti det förslag till förordning i ämnet, om hvars
antagande af Riksdagen Utskottet här nedan gör hemställan.

Utskottet har ansett rigtigast, att de bestämmelser, som beslutas,
må gifvas i form af en förordning, uppstäld i särskilda paragrafer
och försedd med ingress, som dels i korthet antyder motiven för förändringen,
dels ock angifver de hufvudsakliga nu gällande stadganden,
som i och med antagandet af de nya bestämmelserna skulle upphäfvas.

Utskottet går nu att i korthet yttra sig öfver dem af de föreslagna
nya bestämmelserna, som synas kräfva någon särskild motivering,
och ansluter sig härvid till författningsförslagets paragrafföljd.

§ I Utskottet

har ansett regleringen böra omfatta klockarelönerna ej
mindre i stad än å landet. Visserligen torde å landet oegentligheterna
i det nuvarande aflöningssättet i allmänhet vara större än i
städerna, hvarest aflöningen utgår på grund af särskilda för hvarje
församling vidtagna bestämmelser, men äfven i städerna torde behof
förefinnas af ändrade anordningar, hvarigenom, bland annat, de derstädes
ej sällan ännu förekommande ej mindre personella afgifter än
afgifter för särskilda förrättningar samt ett olämpligt uppbördssätt må
försvinna. De församlingar, hvarest lönen redan är ordnad i full öfverensstämmelse
med förordningens föreskrifter, äro från bestämmelsen
i denna § uttryckligen undantagna.

Nu ifrågavarande reglering har Utskottet funnit böra omfatta
endast klockarelönen. Enligt 24 kap. 30 § Kyrkolagen skall organist
uppbära särskild lön, hvarom han och församlingen öfverenskomma,
och i församling, hvarest organistbefattning är med klockaretjenst
förenad, står det ju alltid församling öppet att härå vid reglering af
vare sig den ena eller andra lönen fästa det afseende, som med gällande
bestämmelser är förenligt.

§ 3.

Då tillräckliga skäl icke synas förefinnas, hvarföre icke i klockarelönen
skulle inberäknas äfven förmånen af bostad och afkastningen
af jord, der sådan förmån eller afkastning af klockaren åtnjutes, har
uttrycklig bestämmelse derom blifvit i denna § införd.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 21.

§ 4.

Enär vid nyare löneregleringar den grundsats vanligast iakttagits,
att lönen sättes och utgår i penningar, har Utskottet ansett
samma grundsats äfven vid förevarande lönereglering böra vinna
tillämpning.

§ 5.

Då klockaren, i egenskap af den kyrkliga kommunens tjensteman,
icke har att betjena kommunens fastighetsegare eller fastighetsbrukare
i vidsträcktare mån än dess öfrige medlemmar, lärer icke någon särskild.
andel af lönen böra desse uteslutande påföras; och med afseende
ej mindre å klockarebefattningens hela karakter än å den röstgrund vid
tillsättningen, som numera jemlikt Kongl. kungörelsen den 6 December
1878 ar gällande, synes denna lön böra utgöras efter samma grunder,
som i allmänhet äro stadgade för de avgifter, om hvilka kyrkostämma
beslutar, och särskildt torde icke skäl förekomma att låta
någon del af lönen utgå genom personella bidrag — ett beskattningssätt,
som tvärtom bör allt mera inskränkas, och hvithet härvidlag vore
desto mera oegentligt, som flertalet af dem, som skulle drabbas af
denna beskattning, icke ega rösträtt i fråga om klockareval.

Man skall må hända i Utskottets förslag sakna bestämmelser dels
om särskild rätt att fora besvär öfver beslut om reglering, dels om
viss tid, under hvilken skedd reglering skall vara gällande, dels om
uppbördssätt beträffande klockarelön. Utelemnande! af bestämmelser
i dessa delar står emellertid i noga öfverensstämmelse med hela den
karakter, Utskottet ansett böra åt regleringen gifvas. Utskottet har
velat göra denna till en kyrkostämmosak såsom hvarje annan, endast
med några få vägledande stadganden, och häraf följer, att särskild
besvärsrätt, utöfver hvad i allmänhet gäller beträffande kyrkostämmobeslut,
icke bort lemnas. Man torde kunna med full tillförsigt åt
församlingarna öfverlåta att sjelfva handhafva denna angelägenhet lika
väl som anordnandet af den öfriga eller lägre kyrkobetjeningens aflönande,
beträffande hvilket icke veterligen försports någon klagan eller
något missbruk. Skulle någon församling sätta klockarelönen allt för
lågt, bestraffar detta sig sjelf, i det att församlingen då ej får någon
klockare, och en lämplig förhöjning torde vid sådant förhållande ej
uteblifva. Det lärer ej heller kunna anses för församlingarna nog bebyggande
att åt myndigheter, som ofta ej närmare känna de vexlande

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 21.

förhållandena i de särskilda orterna, öfverlåta att, oberoende af församlingarnas
beslut, bestämma hvad i lön skall bestås klockaren, enär
derför helt och hållet saknas objektiva grunder, och afgörandet sålunda
skulle komma att ytterst bero på myndigheternas subjektiva omdöme.
Någon särskild besvärsrätt torde äfven vara mindre behöflig, då regleringen
icke sker på viss tid, utan kan när som helst, på yrkande af
löntagare eller löngifvare, ändras, redan af löntagare förvärfvad rätt
naturligen oförkränkt. De så olika förhållandena å olika orter af vårt
land mana ock till att icke genom särskildt stadgande binda en församling
för viss tid vid en gång beslutad reglering, som må hända inom
kort kan befinnas olämplig.

Då klockarelön skall utgå efter de grunder, som för kommunalutskylder
äro i allmänhet bestämda, följer häraf, att, derest icke till
följd af särskilda förhållanden församling finner annan ordning för
uppbördens verkställande vara lämplig och nödig samt derom beslutar,
lönen kommer att, enligt § 38 i förordningen om kyrkostämma, samt
kyrkoråd och skolråd samt § 40 i förordningen om kyrkostämma samt
kyrkoråd och skolråd i Stockholm, uppbäras i samma ordning som
öfriga skattebidrag till kommunen; hvadan särskild bestämmelse om
uppbördssättet är onödig.

Med stöd af det anförda får Utskottet, i anledning af förevarande
motioner, hemställa,

att Riksdagen ville för sin del antaga följande

Förordning angående allmänt ordnande af klockarnes
löneinkomster.

Som grunderna och sättet för klockarnes aflöning
funnits vara icke allenast i flere hänseenden
mindre lämpliga utan ock af beskaffenhet att föranleda
tvister mellan löntagare och löngifvare, samt
förty fråga uppstått om förändring af de i ämnet
gällande stadganden, de der, hvad landet angår, hufvudsakligen
innehållas, för rikets gamla landskap i
6:te punkten af Kongl. förordningen den 8 Februari
1681, för Gotland i en år 1696 gjord uppteckning
af hvad der i förevarande afseende varit öflig!, för
Bohuslän i 14:de punkten af Kongl. brefvet den 25
September 1722, för Halland i Kongl. brefvet den 26
Februari 1723, för Skåne i 15:de punkten af Kongl. för -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 21.

ordningen den 16 Oktober 1723 och för Blekinge i
13:de punkten af Kongl. stadfästelsen den 9 Juni 1747;
alltså varder, med upphäfvande af hvad omförmälda
författningar samt särskilda i ämnet gifna stadganden
och vidtagna bestämmelser innehålla mot denna förordning
stridande, härigenom stadgadt som följer:

§ 1.

Hvarje kyrkoförsamling, der klockarens löneförmåner
icke redan blifvit ordnade i full öfverensstämmelse
med de i denna förordning stadgade grunder,
. skall inom tre år efter det, under hvilket förordningen
utfärdats, å kyrkostämma verkställa sådan
lönereglering.

§ 2.

Den klockaren tillkommande lön bör bestämmas
i skäligt förhållande till omfattningen af hans tjenstegöromål
samt beräknas så, att alla offer och afgifter
för särskilda förrättningar upphöra.

§ 3.

Klockaren skall bibehållas vid bostad och jord,
som må vara honom på lön anslagna; dock att förmånen
af bostaden och afkastningen af jorden må
i lönen inberäknas, så vidt hinder ej möter af särskilt
meddelade föreskrifter.

§ 4.

Hvad utöfver förmån och afkastning, hvarom
i § 3 sägs, till klockares aflöning erfordras, skall
sättas och utgå i penningar.

§ 5.

Den till klockare i penningar utgående lön
skall af församlingen sammanskjutas efter de grunder,

Lag-Utsicottets Utlåtande N:o 21.

som för kommunalutskylders utgörande i allmänhet
äro stadgade.

§ 6.

Klockare, som varder tillsatt efter det denna
förordning utfärdats, skall vara skyldig att från och
med året näst efter det, då lönereglering inom församlingen
kommer till stånd, åtnöjas med den lön,
som dervid bestämmes. I öfrigt skall lönereglerings
tillämpning inträda vid det ombyte af klockare,
som eger rum näst efter det beslutet om löneregleringen
vunnit laga kraft eller deröfver anförda besvär
blifvit slutligen afgjorda, derest ej den, som vid
nämnda tid innehar klockaret]ensten, medgifver, att
regleringen må vinna tillämpning redan under hans
tjenstetid.

§ 7.

I församling, der till följd af föreskriften i
§ 1 lönereglering blifvit verkstäld och begynt tilllämpas,
skola hittills gällande bestämmelser angående
klockarelönens utgörande upphöra att lända till efterrättelse
samt församlingen ega att, derest enligt
nämnda bestämmelser klockaren uppburit helgonskyld,
använda denna till kyrkotjenstens uppehållande
och folkundervisningens behof.

Stockholm den 29 Mars 1883.

På Lag-Utskottets vägnar:
AXEL BERGSTRÖM.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 21.

Reservation:

af Herr Fröberg, som ansett särskild rätt till klagan öfver
kyrkostämmas beslut i fråga om reglering af klockarelön böra inrymmas
så väl åt tj eu sten s innehafvare som ock åt vederbörande
kyrkoherde.

Herr Berglöf har begärt få här antecknadt, att han icke deltagit
i ärendets behandling inom Utskottet.

Bih. till Biksd. Prof. 1883. 7 Samt. 15 Uäft.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 21.

Bil, A.

Utdrag eif protokollet öfver ecklesiastikärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i Statsrådet ä Stockholms slott den
7 Januari 1878.

Närvarande:

Hans Excellens Herr Statsministern Friherre De Geer,

Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena Björnstjerna,
Statsråden: Herr Lagerstråle,

Thyselius,

Carlson,

Friherre Alströmer,

Lovén,

Friherre von Otter,

Forssell och
Bosensvärd.

Departementschefen Statsrådet Carlson anförde derefter:

I underdånig skrifvelse den 30 April 1872 har Riksdagen anmält,
att hos Riksdagen fråga blifvit väckt om förändring af gällande föreskrifter
angående klockares aflöning. Såsom denna aflöning blifvit bestämd
i 6 punkten af Kongl. förordningen den 8 Februari 1681, ökades
den i samma mån som hemmansklyfningen fortginge, så att på åtskilliga
ställen klockarnes inkomster kunde uppbringas till oskäligt
höga belopp. Detta missförhållande hade uppgifvits understundom ega
rum äfven i de delar af riket, der särskilda bestämmelser i fråga om
klockares aflöning vore gällande. Då dertill lomme, att den i lag

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 21.

stadgade grund för utgörande af bidrag till klockarelönen syntes obillig,
i det att innehafvare af en mindre hemmanslott måste betala lika mycket
som '' den större jordegaren, har Riksdagen ansett en lagförändring i
detta afseende vara af behofvet påkallad. Bestämmandet af klockares
lön syntes lämpligen kunna öfverlemnas åt församlingarna, dock så att
lagen här, i likhet med hvad angående folkskolelärares aflöning redan
vore stadgadt, utstakade vissa gränser, på det att församlingarnas skyldigheter
härutinnan ej komme att bero uteslutande af det egna godtycket.
Men då Riksdagen, i saknad af erforderlig öfversigt af de
olika förhållandena inom särskilda orter, icke tilltrodde sig att framlägga
något formuleradt lagförslag i ämnet, en åtgärd, som jemväl
derför ansetts mindre ändamålsenlig, att ofvanberörda punkt i 1681 års
förordning, såsom hänförlig under presterskapets privilegier, icke kundo
ändras eller upphäfvas i annan ordning än 114 § Regeringsformen
föreskrefve, har Riksdagen anhållit, att Eders Kongl. Maj:t täcktes taga
under öfvervägande, om och på hvilka vilkor, med upphäfvande af äldre
stadganden i ämnet, åt församlingarna kunde öfverlemnas att bestämma
klockarnes aflöning, samt, derest sådant funnes lämpligt, derom till
Riksdagen aflåta nådig framställning.

Till åtlydnad af Eders Kongl. Maj:ts den 24 Maj 1872 meddelade
föreskrift har Kammarkollegium häröfver infordrat underdåniga yttranden
af samtliga domkapitlen och Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande,
efter det vederbörande församlingar och klockare fått tillfälle att i
ärendet sig yttra, samt, med öfverlemnande af dessa handlingar, den
18 December 1874 afgifvit eget underdånigt utlåtande, hvarvid kollegium
tillika yttrat sig öfver särskilda af klockare inom Linköpings, Vexiö,
Lunds, Göteborgs och Karlstads stift till Eders Kongl. Maj:t eller
kollegium under tiden ingifna framställningar i samma ämne.

Då, på sätt Riksdagen anmärkt, frågan om en allmän reglering af
klockarnes aflöningsförmåner är af beskaffenhet att böra behandlas jemväl
af kyrkomötet, har jag, med afseende på kyrkomötets nära förestående
sammanträde, trött denna tidpunkt vara lämplig att underställa
frågan Eders Kongl. Maj:ts pröfning.

I sammanhang härmed torde det tillåtas mig att för Eders Kongl.
Maj:t anmäla eu af Riksdagen den 25 Maj 1875 aflåten underdånig
skrifvelse angående rätt för församlingarna att under vissa vilkor förfoga
öfver en särskild af de klockare i en viss del af riket tillkommande
löneförmåner, nemligen helgonskylden i Lunds stift och Halland. Till
en närmare redogörelse för innehållet af denna skrifvelse, i anledning
hvaraf yttranden afgifvits af vederbörande församlingar, domkapitel,
Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande och Kammarkollegium, torde

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 21.

jag få återkomma, sedan jag under den framställning af de i klockarelönerna
ingående särskilda förmåner, hvartill jag nu anhåller att få
öfvergå, varit i tillfälle att meddela några för eu rätt uppfattning af
den underdåniga skrifvelsens syftning erforderliga uppgifter angående
helgonskyldens natur och nu varande användning.

De författningar, som innehålla föreskrifter rörande klockares aflöning,
angå alla landsbygden och icke städerna, der aflöningen alltid
berott på öfverenskommelse eller församlingens bestämmande före
klockarevalet. Den af dessa författningar, som eger den vidsträcktaste
tillämpningen, är 6:te punkten i Kongl. förordningen den 8 Februari
1681. Den innehåller, att klockares rättighet skall vara att bekomma
af hvar bonde årligen till lön och underhåll råg en kappe, korn en
kappe, hafre en kappe; sedan när vigning sker två öre, för barndop
ett öre, för kyrkogång efter barn två öre, efter ett lik två öre, allt
silfvermynt. Enligt gammalt bruk, grundadt på 6 kap. 7 § kyrkobalken
i landslagen, är klockaren skyldig att sjelf hemta tillsamman sin spanmålslön.
Att klockarelön skall utgöras icke blott af bönder, utan af
alla, ehvad näring de hafva, som hemman bruka och besitta, följer icke
allenast af 1 punkten i ofvannämnda Kongl. förordning, utan har ock
blifvit särskild! i förekommande frågor förklarad!, såsom genom 9 § i
Kongl. resohrtionen den 1 Augusti 1720. I fråga om klockarelön af
klufna hemman har genom 12 § i Kongl. resolutionen den 4 December
1734 förordnats, att hvar och en, huru ringa hemmantal han eger,
skall klockarerättighet erlägga. Men ehuru klockares spanmålslön således
utgår efter matlag eller hushåll och icke efter mantal, samt följaktligen
kan genom hemmansklyfning ökas, kan den äfven å andra sidan
genom hemmansdelars sammanläggning under gemensamt bruk minskas,
hvilket dock gäller endast om delarna tillhöra ett och samma hemmansnummer,
eller om de, så vida de tillhöra olika hemmansnummer, tillsammans
icke öfverstiga ett fjerdedels mantal.

1681 års förordning angår emellertid endast Sveriges gamla provinser.
«

För Skåne är genom 15 § i Kongl. förordningen den 16 Oktober
1723 förordnadt, att klockarne njuta och behålla sitt vanliga offer i
kyrkorna jul, påsk och pingst, jemväl ock allhelgondag der sådant
offer af uråldriga tider varit och ännu är i bruk; vid brudvigsel, barndop
och kyrkogång det som vederbörande vid slika tillfällen frivilligt
utgöra; helgonskyld der den varit van att utgifvas och ej blifvit afskaffa!;
jemväl påskmat i de socknar, der så af ålder sedvanligt varit;
men vid begrafningar för bonde eller hustru åtta öre silfvermynt och
för eu dräng eller piga sex öre silfvermynt,

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 21.

Bland dessa inkomster har, såsom jag redan nämnt, helgonskylden
gjorts till föremål för en särskild underdånig skrifvelse från Riksdagen.
Helgonskyld är en från äldre tider till presterskapets och
klockarnes aflöning utgående, på jorden hyflande afgäld, som genom
1569 års Lunds stifts landebok och 1671 års jordrefningsprotokoll blifvit
bestämd till visst belopp i spanmål eller andra naturapersedlar för
hvarje hemman eller gård. Den kan följaktligen icke genom hemmansklyfning
ökas. Klockarnes . helgonskyld, hvarom nu ensamt är fråga,
hai af två särskilda anledningar blifvit inom åtskillig^ församlingar i
viss mån dragen från sin bestämmelse. Redan i medlet af sextonde
århundradet förordnades genom Kongl. ordinansen den 14 Juni 1539
och Kongl. brefvet den 23 Mars 1568, att från de församlingar, som
vore belägna inom två mil från städerna, klockarnes inkomster skulle
ingå till stadsskolorna, hvilka i stället åtogo sig att besörja om klockaretjensternas
uppehållande i dessa församlingar genom substituter, hvilka
uppburo eu viss mindre andel af klockarelägenheternas afkastning.
Härigenom blefvo klockarebefattningarna i församlingarna närmast städerna
mindre fördelaktiga än i de öfriga. Men sedan Rikets Ständer
vid 1854 års riksdag anslagit till stadsskolorna i Skåne ett helgonskylden
motsvarande belopp af statsmedel, på det denna måtte från skolorna
skiljas och till församlingarna återgå, mot förbindelse för dem att angående
helgonskyldens framtida användande afgifva förslag, som skulle
underställas Kongl. Maj:ts pröfning, förordnades genom nådigt bref den
17 September 18o6, att den till dessa skolor utgående helgonskyld
skulle derifrån skiljas och återställas till församlingarna för att till deras
egna behof användas. T öfverensstämmelse med församlingarnas förslå0''
har den återvunna helgonskylden sedermera fått användas till aflöning
icke blott af klockare och organister utan ock af skollärare, hvilket
icke ansetts främmande för helgonskyldens ursprungliga bestämmelse,
då klockarne fått uppbära helgonskylden såsom ersättning icke blott
för kyrkotjenstens uppehållande utanlock för den undervisning de hade
till åliggande att meddela församlingens barn.

Den andra af ofvan antydda förändringar i sättet för klockarehelgonskyIdens
användande härleder sig af följande anledning. Efter
förständigande att utreda, huruvida och till hvilket belopp klockarnes
spanmalslöner skulle kunna användas såsom en fond för inrättande af
ett gymnasium i Lunds stift, föreslog domkapitlet i Lund att för ändaskulle
disponeras, utom hvad förut till skolorna anslagits, ytterligare
1,047 tunnor spanmål af helgonskylden, deraf 988 tunnor från Skåne.
Detta förslag gillades ock af Kongl. Maj:t genom nådigt bref den 9
December 1836, som tillika anbefalde upprättande åt eu katedralskola

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 21.

i Lund. Men sedan åtskilliga församlingar och innehafvare af patronatsrätt
häremot i underdånighet erinrat, att församlingarna borde bibehållas
vid denna helgonskyld, hvilken vore erforderlig dels till klockarnes
aflöning, dels till sockenskolornas behof, och Rikets Ständer medgifvit
att, med afseende på den stora vigten af folkskoleväsendets förbättring,
de församlingar, som ville använda helgonskylden till folkundervisningens
främjande, finge återbekomma densamma, hvaremot
ersättning anvisades af statsmedel för hvad katedralskolan derigenom
komme att förlora, så förklarade Ivongl. Maj:t genom nådigt bref den
27 Juli 1840, att de församlingar, af hvilka helgonskyldskorn påräknats
bidrag till katedralskolan i Lund, borde, så vidt de förbunde sig
att uteslutande till folkundervisningens befrämjande inom församlingarna
använda förutnämnda bidrag af ifrågavarande spanmål, bibehållas
vid oqvald besittning deraf. En följd häraf har varit, att denna till
indragning ifrågakomna del af helgonskylden på åtskilliga ställen fått
af klockarne bibehållas mot deltagande i undervisningen i folkskolorna,
men ock att den på andra ställen anslagits åt folkskolelärarne.

I förberörda underdåniga skrifvelse den 25 Maj 1875 har Riksdagen
anfört, att genom dessa åtgärder de församlingar, från hvilka
helgonskylden utgår, nu mera visserligen blifvit så till vida likstälda,
att klockarehelgonskylden inom dem alla får användas för sin ursprungliga
bestämmelse, men att, i afseende på dispositionen inom den sålunda
bestämda gränsen, för de församlingar, från hvilka helgonskylden
varit till stadsskolorna anvisad, en möjlighet varit beredd att med inkomsten
deraf kunna minska bidragen till folkskolan, samt att det
vore denna förmån, hvaraf de öfriga församlingarna nu äfven önskade
komma i åtnjutande, hvarjemte särskildt framhållits obilligheten deraf
att i pastorat, som bestode af två församlingar, af hvilka den ena oafbrutet
innehaft och den andra förlorat, men återvunnit helgonskylden,
aflöningen till den gemensamma klockaren folie vida mera tung på den
förra församlingen än på den senare.

På grund häraf har Riksdagen anhållit, att Eders Kongl. Maj:t
täcktes taga i öfvervägande, om och i hvilken mån vederbörande församlingar
må kunna raedgifvas rättighet att sjeltva förfoga öfver den
helgonskyld, som af församlingarna till klockarne utgår, med vilkor
dock att denna afgift skall användas för det med densamma ursprungligen
afsedda ändamål: kyrkotjenstens uppehållande och barnens undervisning,
äfvensom att Eders Kongl. Magt måtte i nåder tillse, om och
huruvida i de församlingar, der ett sådant förfogande öfver helgonskylden
kunde komma att föranleda minskning i klockarnes lön, pastoratet
i sin helhet må kunna tillförbindas att efter samma grund

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 21.

mellan församlingarna, hvarefter helgonskylden från början utgått,
ersätta denna förlust till de klockare, hvilka redan erhållit fullmakt å
tjensten vid den tid, då nådigt beslut i fråga om dispositionsrätten
öfver helgonskylden på nu föreslagna sätt kan komma att träda i verksamhet.

Angående ecklesiastikstatens i Halland aflöning finnes icke något
annat allmänt stadgande än Kongl. brefvet den 26 Februari 1723, som
innehåller, att presterskapet hädanefter som hittills skall bibehållas vid
de inkomsters, förmåners och rättigheters nyttjande, hvilka i förmåga
af gamla tiders ordinantier, Kongl. förordningar och resolutioner, upprättade
föreningar och uråldrigt bruk samt loflig sedvana dem tillkomma
och äro tillständige vordne, hvilket äfven i tillämpningen blifvit
utsträckt till klockarne. Då desse af ålder derstädes i allmänhet åtnjutit
enahanda inkomster af helgonskyld, altarmat, offer och arfvoden
för förrättningar, som klockarne i Skåne antecknade för de särskilda
socknarne i 1569 års landebok, så hafva ock dessa anteckningar ensamt
fått ligga till grund för bestämmandet af klockarerättigheterna i
Halland. Äfven i denna provins var klockarehelgonskylden från de
inom två mil från städerna belägna församlingar anslagen till dessas
skolor och återstäldes genom Kongl. brefvet den 17 September 1856
till församlingarna, men till aflöning icke blott af klockare, utan äfven
af folkskolelärare.

Enligt 13 § i Kongl. resolutionen den 7 Juni 1747 angående
presträttigheter i Blekinge ega väl klockarne i vissa församlingar uppbära
helgonskyld, men i andra s. k. klockareskeppa af hvart hemman,
litet eller stort, efter nummern, dock så att när en åbo brukar flera
än eu nummer, som tillsammans icke stiger öfver tre fjerdedels mantal,
klockaren ändock icke åtnjuter mera än en skeppa eller en sjettedel^
tunna säd, men af skogsborne smör, af öborne torr fisk i motsvarighet
deremot; för öfrigt offer och utgifter vid förrättningar ungefärligen
såsom i Skåne. Klockarnes inkomster kunna således icke ökas genom
hemmansklyfning; de äro snarare i fara att genom hemmans sammanläggning
minskas. Likasom i Skåne har äfven här helgonskylden från
församlingar inom två mil från Sölvesborg varit anslagen till denna
stads skola, men blifvit till församlingarna på enahanda vilkor återstäld
genom Kongl. brefvet den 17 September 1856; äfvensom till
katedralskolan i Lund 59 tunnor korn af klockarnes i Blekinge helgonskyld
påräknats, men till vederbörande församlingar enligt Kongl.
brefvet den 27 Juli 1840 återlemnats för att användas till folkundervisningens
behof.

För Bohus län är genom 14:e punkten i Kongl. brefvet den 25

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 21.

September 1722 föreskrifvet, att klockare efter vanligheten hafva sina
tre offerdagar om året samt en half skeppa korn af hvart helt hemman
i församlingen, af de mindre proportionaliter, jemte hvad de i emåoflfer
eller afgifter vid förrättningar åtnjuta. Äfven här kunna således
klockarnes inkomster af jorden, såsom utgående efter hemmantalet,
icke genom hemmansklyfning ökas.

På Gotland har 1681 års förordning aldrig varit tillämpad, utan
klookarelönen har utgjorts efter gammal praxis. Af eu år 1696 gjord
uppsats, grundad på presternas uppgifter, inhemtas, att enligt denna
praxis, ehuru något olika i olika församlingar, klockarne i allmänhet
egt af hvarje gård eller hemman uppbära eu half lop eller fyra kappar
råg eller korn, ett matskott bestående af ett bröd och ett stycke kött,
samt i penningar af kyrkan eller genom soeknemännens sammanskott
omkring en daler silfvermynt, hvartill kommer särskild betalning för
förrättningar. På några ställen bär dock spanmålslönen utgått med
eu hel lop. Spanmålen har erlagts dels lika af hel och half gård,
dels efter hemmansdelens storlek i förhållande till helt mantal, hvilket
sistnämnda sätt för lönens utgörande numera torde vara det allmänt
gällande. Hemmanens klyfning kan således ej heller bär verka någon
förhöjning i klockarnes löner. —

Af de från församlingarna inkomna uppgifter rörande klockarelönernas
storlek visar sig, att dessa uppgå till högst olika belopp i
olika orter och församlingar, beroende på församlingarnas storlek och
folkmängd, samt omfattningen af klockarnes tjenstgöromål. I Skåne,
der klockarne torde vara i allmänhet bäst lottade, stiga de högst uppgiga
lönerna likväl ej till högre belopp än omkring 1,500 kronor,
boställsafkastning deri inberäknad, under det att lönerna i åtskilliga
församlingar i de gamla svenska provinserna, der boställen vanligen
icke finnas, ej uppgå till mera än 50 kronor och till och med derunder.
Endast i några få mycket folkrika pastorat kunna lönerna anses uppgå
till öfver höfvan stora belopp, såsom i Skellefteå och Leksands pastorater,
der de uppgifvits utgöra mellan två- och tretusen kronor. Härvid
är dock att märka, att klockarelönen i Skellefteå blifvit af församlingen
sjelf bestämd efter öfverenskommelse med klockaren, och att lönen,
sedan uppgiften lemnades, betydligt minskats, derigenom att det af
Eders Kongl. Maj:t meddelade beslut om detta pastorats delning gått
i verkställighet.

I många församlingar åtnjuta klockarne fri bostad, ofta med någon
jord till planteringsland. Sådant är dock långt ifrån öfverallt förhållandet;
fastmer måste i ett ganska stort antal församlingar klockarne
sjelfva förskaffa sig bostad, äfven i de forna danska provinserna. Bo -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 2i.

ställen med i mantal satt jord förekomma, så vidt af handlingarna inhemtas,
mycket sparsamt i de gamla svenska provinserna och äro der
i allmänhet af mindre betydenhet, men pläga byggas och underhållas
af församlingarna. Af kastningen af dessa klockarne anslagna jordar
och hemman vexlar, der den uppgifvits, mellan 30 och 250 kronor. I
Lunds stift och Halland äro klockareboställena talrikare, och vid åtskilliga
lägenheter förekomma, jemte sjeifva bostället, tillika annexhemman
eller annexjord. Boställshusen byggas och underhållas af
klockarne sjeifva. De uppgifna taxeringsvärdena utgöra minst 1,500
kronor och högst 20,000 kronor, vanligen omkring 10,000 kronor, och
af kastningen af så väl boställs- som annexhemmanen uppgifves från
100 till 500 kronor, eller, vid ett mindre antal lägenheter, till och med
deröfver.

De af församlingarna afgifna yttranden i frågan äro sins emellan
ganska skiljaktiga. I de gamla svenska provinserna hafva jemförelsevis
få önskat bibehållandet af nu gällande föreskrifter. Grunden för
lönens utgörande erkännes i allmänhet vara obillig i det af Riksdagen
anmärkta afseende, att större och mindre jordegare måste betala lika
mycket; men i fråga om bestämmande af annan grund derför hafva
de mest olika förslag blifvit framstälda. En del församlingar har i
sådant afseende föreslagit hemmantalet, vanligen det förmedlade, men
några få det oförmedlade; andra hemmanens taxeringsvärde eller fyrktal;
andra åter fyrktalet af både hemman eller jordbruksfastighet och
andra beskattningsföremål, många med tillägg af någon mindre afgift
i penningar, antingen af torpare och deras vederlikar eller af alla mantalsskrifna
personer; åtskilliga församlingar hafva föreslagit, att halfva
eller till och med hela aflöningen skulle utgå genom personel beskattning;
andra att den måtte bestämmas till vissa procent af de nu till
presterskapet enligt faststälda löneregleringar utgående utgifter, eller
utgå efter samma grunder som presternas löner; andra åter att den
skulle utgå efter samma grunder som lönen till folkskolelärarne o. s. v.
I afseende å bestämmande af vissa gränser för lönebeloppen hafva flera
församlingar instämt med Riksdagen, och ansett att dessa gränser borde
bestämmas antingen af Eders Kongl. Maj:t och Riksdagen eller af särskild
löneregleringsnämnd eller af vederbörande embetsmyndighet^-.
Andra församlingar åter önska denna fråga helt och hållet öfverlemnad
åt deras eget afgörande.

Då inom de forna danska provinserna Skåne, Blekinge, Halland
och Bohus län klockarelönen icke utgår efter matlag eller kan genom
hemmansklyfning ökas, har ock ett jemförelsevis större antal församBih.
till Biksd. Prot. 1883. 7 Sand. 15 Raft. 3

13 Lag-Utskottets Utlåtande N:o 21.

lingar derstädes förklarat sig anse det nu varande aflöningssättet tillfredsställande;
men flertalet har äfven der erkänt, att detta nu mera är
föråldradt och olämpligt, samt önskat förändring deri. Skälet dertill
tiar af många församlingar uppgifvits vara, att helgonskyld^! eller
klockareskeppan, som vanligen inom församlingen utgöres till lika belopp
af hvarje hemmansnummer, litet eller stort, borde jemnare fördelas.
Åtskilliga församlingar hafva önskat, att hela helgonskylden
eller eu del deraf måtte indragas till förmån för folkundervisningen,
och ansett klockarne, som i många församlingar innehafva icke obetydliga
boställen och löningshemman, böra hufvudsakligen åtnöjas med
dessa; andra åter hafva åtminstone velat taga boställenas inkomst med
i beräkning af lönen, som blott skulle utgöra ett slags fyllnad i klockarens
inkomst; andra hafva ansett påskmat, offer och dylika mindre
inkomster vara af frivillig beskaffenhet och böra försvinna. I afseende
å förslagen till förändradt aflöningssätt råder lika mycken olikhet som
i de från församlingarna i det öfriga riket afgifna. De gå dock i allmänhet
ut derpå, att spanmålslön skall erläggas af hemmanen antingen
efter hemmantal eller fyrktal, samt penningeafgifter af mantalssknfne
personer, någon gång jemväl af andra beskattningsföremål efter taxerad

inkomst. ,

Det förtjena!’ i öfrigt anmärkas, att ett mycket stort antal församlingar
öfver hela riket, för att undvika de missförhållanden, till
hvilka författningarna i afseende på klockarelönens utgörande leda, ingått
särskilda aftal med sina klockare, innefattande bestämmelser icke
blott om lönens storlek och de persedlar, i hvilka den bör utgå, utan
ock om afgifternas fördelning på de betalningsskyldige. Åtskilliga af
dessa aftal äro af Kongl. Maj:t faststälda att gälla för viss tid, men
det öfvervägande antalet saknar dylik fastställelse och torde derföre
endast afse den kontraherande löntagarens tjenstetid..

I de af klockarne afgifna yttranden äfvensom j de af dem särskildt
till Eders Kongl. Maj:t eller till Kammarkollegium ingifna skrifter
hafva de fästat uppmärksamheten derpå, att de vore bland de högst
få tjensteman inom riket, som icke efter 1681 erhållit någon löneförhöjning,
enär den, som skulle vara en följd af hemmanens klyfning,
i anseende till det ofördelaktiga uppbördssättet endast på få ställen
kommit dem till godo, hvaremot de dem tillagda ersättningarna^ för
särskilda förrättningar i följd af myntvärdets fall sjunkit till sådan
obetydlighet, att de icke förtjenade att uttagas, hvartill komme, att forsamlingsborna
i allmänhet förestälde sig att, sedan presterskap^ nu
mera, der löneregleringar enligt Kongl. förordningen den 11 Juli 1862
trädt i tillämpning, icke vore berättigad! till dylika afgifter, denna rät -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 21.

tighet äfven för klockarne upphört. Klockarelönerna vore ock derföre,
i synnerhet i mindre församlingar och der boställen eller fri bostad
icke blifvit klockarne anslagna, hvilket i Sveriges gamla provinser
endast undantagsvis vore förhållandet, så små, att de icke motsvarade
lefnadsbehofven; och i de större församlingarna hade klockarne motsvarande
större tjensteåligganden. I en del församlingar vore klockaretjensterna
förenade med organistbefattningarna, hvilka senare kräfde
långa och kostsamma förberedelser, utan att särskild organistlön blifvit
anslagen. Det vore alltså af vigt, dels att klockare- och organistlönerna
icke sammanblandades, utan hvardera särskilt utginge, dels
att klockarelönerna ökades och att de erlades både efter annan grund
och på annat sätt. Att öfverlemna en sådan reglering åt församlingarna
sjelfva vore likväl icke rådligt. Om något minimum för klockarelönerna
stadgades, borde äfven ett maximum bestämmas, hvarföre ock
flere klockare uppgjort särskilda förslag dertill efter graderad skala,
antingen efter hemmantalet eller folkmängden. Uppbörden af lönen
har ansetts böra besörjas af kommunalnämnden. En del har äfven
föreslagit, att löneregleringen för klockarne skulle handläggas af en
nämnd i likhet med hvad som egt rum vid löneregleringen lör presterskapet.
—

Domkapitlen hafva samtliga ansett att klockarelönerna snarare
voro för små än tvärt om, och att det från lönernas höga belopp hemtade
skälet för deras omreglering följaktligen saknade grund. Men då
afgifterna tyngde ojemnt på de betalningskyldige och uppbördssättet
vore förkastligt, hafva alla domkapitlen i dessa hänseenden tillstyrkt
ändring i nu gällande föreskrifter.

Två domkapitel hafva dervid velat tillägga 1681 års förordning

en viss, om ock endast sekundär betydelse jemväl i afseende på klockarelönernas
framtida utgörande, nemligen dels domkapitlet i Upsala, som
föreslagit, att församlingarna skulle ingå överenskommelser med klockarne,
gällande för femtio år, och att, der sådan öfverenskommelse ej
kunde träffas, nämnda förordning borde fortfarande tillämpas; dels domkapitlet
i Linköping, som föreslagit, att konventioner, grundade på
1681 års förordning, borde på kyrkostämmor under kontraktprostens
ledning upprättas och underställas Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes
och domkapitlens pröfning.

De flesta domkapitel hafva, under förutsättning att föreskrifterna
i 1681 års förordning borde upphöra att vara gällande, hemstält, att
regleringen måtte öfverlemnas åt församlingarna under vissa vilkor.
Sålunda föreslå domkapitlen i Skara, Kalmar och Karlstad, att de nu
utgående lönerna läggas till grund vid regleringen, och att blott undan -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 21.

tagsvis ett lägre belopp bestämmes; domkapitlen i Strengnäs, Hernosand,
Vexiö och Visby, att ett minimum stadgas, hvilket domkapitlet
i Visby ansett böra blifva omkring tre kubikfot spanmål af helt mantal
och domkapitlet i Vexiö velat hafva bestämdt i förhållande till
folkmängden; samt domkapitlet i Vesterås, att lönen bestämmes i vissa
procent af den för presterskapet faststälda aflöningen. Sistnämnda förslag
har jemväl framstälts af domkapitlet i Karlstad i förening med
ofvannämnda vilkor beträffande lönernas minimibelopp, hvarjemte detta
domkapitel ansett klockarne böra af församlingarna förses med husrum,
vedbrand och kofoder.

Samtliga domkapitlen tillstyrka, att afgifterna utgöras ej blott af
jorden, utan äfven af andra beskattningsföremål och genom personliga
afgifter; men något förslag till bestämmande af förhållandet mellan de
utgifter, som böra hvila på det ena eller andra slaget af beskattningsföremål,
har ej uppgifvits. Såsom grund för fördelningen af den på
jorden hvilande spanmålslönen har föreslagits dels hemmantalet, dels
hemmanens fyrktal, och såsom fördelningsgrund för penningeafgifterna
antingen fyrktalet eller afgift af mantalsskrifne personer. Domkapitlet
i Göteborg har hemstält, att ett maximum måtte bestämmas för den
personella afgiften, och domkapitlet i Vexiö, att afgifterna måtte efter
billiga grunder utgå af alla betalningsskyldige.

Slutligen har föreslagits, att all betalning för särskilda förrättningar
måtte upphöra, dervid domkapitlet i Karlstad dock ansett undantag
böra göras för de förrättningar, som verkställas utom kyrkan eller
kyrkogården; äfvensom att regleringen underställes Eders Kongl. Maj:ts
Befallningshafvandes och domkapitlets pröfning, och att uppbörden verkställes
på enahanda sätt, som angående uppbörden af presterskapets
aflöning blifvit bestämdt. Några domkapitel hafva ansett regleringarna
böra fastställas för viss tid lika med presterskapets.

Under det öfriga domkapitel varit ense derom, att klockarnes
samtlige löneförmåner böra utgöra föremål för reglering, hafva två
domkapitel uttalat i detta hänseende afvikande meningar. Så har domkapitlet
i Lund ansett regleringen böra omfatta endast påskmaten och
andra smårättigheter samt offer och afgifter vid förrättningar, men ej
helgonskylden, enär den vore så till belopp som fördelning på de betalningsskyldiga
hemmanen af ålder bestämd, och ej heller boställena, vid
hvilka klockarne enligt privilegierna hädanefter som hittills borde bibehållas.
I nära öfverensstämmelse härmed vill domkapitlet i Göteborg
från regleringen undantaga sådana förmåner, hvilka icke berott på afgifter,
som genom 1681 års förordning eller frivilliga överenskommelser
blifvit faststälda till utgörande från forsamlingsborna. Detta öfver -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 21.

ensstämmer enligt domkapitlets mening med privilegierna ock de rättigheter,
som tillförsäkrats de förvärfvade provinserna. Sistnämnda
domkapitel har ock i anledning af Riksdagens särskilda skrifvelse om
helgonskylden hemstält, att klockarne måtte vid den samma oförryckt
bibehållas i anseende till deras knappa lönevilkor. Domkapitlet i Lund,
som under åberopande deraf, att klockarnes löner endast undantagsvis
kunde anses öfverstiga beloppet af en ordinarie folkskolelärares, synnerligast
om i betraktande toges de afdrag å lönen, som måste förorsakas
deraf, att samme person vanligen ålåg att uppehålla klockaretj
ens ten i två församlingar, afstyrkt Riksdagens berörda framställning,
så vidt den afser att bereda de församlingar, hvilka redan förfoga öfver
en del af klockarehelgonskylden, rätt att för folkskoleväsendet använda
jemväl den helgonskyld, som ännu är klockarne bibehållen, har i anledning
af nämnda skrifvelse ansett sig endast kunna tillstyrka, att det
må medgifvas församling, från hvilken klockarehelgonskyld icke varit
till någon stadsskola anvisad, att för sin del besluta om användning
för folkskolans behof af så stor del af den klockaren anslagna helgonskyld,
som skäligen må anses kunna från klockarelönen skiljas, utan
att denna blifver för sitt ändamål otillräcklig; att sådant beslut skall
underställas Eders Kongl. Maj:ts pröfning, och att det må ankomma
på Eders Kongl. Magt att efter vederbörandes hörande, med fästadt
afseende så väl på klockaretjenstens större eller mindre besvärlighet
som på beloppet och beskaffenheten af de återstående löneförmånerna,
afgöra om och i hvad man beslutet må gå i verkställighet; samt att
klockare, som vid den tid, då beslutet af församlingen fattas, redan
innehar fullmakt å tjensten, icke i följd deraf under sin tjenstetid må
underkastas minskning i sina löneförmåner. —

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande hafva instämt med domkapitlen
i fråga om lönernas belopp och behofvet af förändring i gällande
föreskrifter rörande deras utgörande, dervid dock länsstyrelserna
i Östergötlands och Gefleborgs län, som i allo instämt, den förra med
domkapitlet i Linköping och den senare med domkapitlet i Upsala,
följaktligen delat dessa domkapitels åsigt jemväl i afseende på bibehållandet
af 1681 års förordning.

Enligt de flesta länsstyrelsers åsigt bör regleringen öfverlemnas
åt församlingarna, dervid Kongl. Majrts Befallningshafvande i Göteborgs
och Bohus samt i Jemtlands län icke ens ansett nödigt att några vilkor
bestämmas. Öfriga Kong]. Maj:ts Befallningshafvande hafva i allmänhet
ansett ett minimum böra stadgas och föreslagit dess bestämmande
antingen efter den lön, som nu utgår eller bort utgå (Kongl
Maj:ts Befallningshafvande i Elfsborgs och Skaraborgs län); eller efter

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 21.

folkmängden, (Kronobergs län); eller efter folkmängden eller bevillningstaxeringen,
eller båda i förening (Stockholms län); eller i visst förhållande
till presterskapets löner (Vestmanlands, Kopparbergs, Vennlands
och Gotlands län); eller ock utan uppgifvet särskilt förslag (Södermanlands,
Örebro och Norrbottens län).

Kongl. Maj:t Befallningshafvande i Upsala, Jönköpings, Kristianstads,
Vestmanlands, Kopparbergs och Vesternorrlands län anse löneregleringen
böra verkställas genom nämnder, hvarjemte Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande i Vestmanlands län hemstält, att ett maximum
måtte bestämmas, hvilket aldrig finge öfverstiga den lön, som nu utgår
eller bort utgå.

I allmänhet har den åsigt uttalats, att regleringen af hvarje lön
bör underställas domkapitlets och Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes
pröfning.

I fråga om sättet för lonebidragens utgörande hafva några föreslagit
samma grunder, som blifvit bestämda för utgörande af afgifterna
till presterskapet (Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Vermlands
och Kopparbergs län); andra att en del af lönen skulle utgå med mindre
personel afgift, såsom tjugu öre för man och tio för qvinna, samt återstoden
dels efter hemmantal eller fyrk eller båda (Hallands och Göteborgs
län); andra åter att lönen måtte utgöras endast genom personel
afgift och afgift af fyrk (Stockholms, Elfsborgs och Vesterbottens län);
eller ock genom afgifter af hemmanen efter deras taxeringsvärden och
af fyrk (Jönköpings län); eller af fastigheter efter hemmantalet och af fyrk
(Östergötlands län); eller af hemmanen jemte personella afgifter (Södermanlands,
Skaraborgs och Örebro län); eller endast af fyrk (Vesternorrlands
län); eller ock endast af hemmanen efter deras taxeringsvärden
(Jemtlands län).

Ehuru sålunda Eders Kongl. Maj ds Befallningshafvande nästan
utan undantag ansett eu del af klockarelönen böra hvila uteslutande
på jorden, liar dock endast Kongl. Majds Befallningshafvande i Gotlands
län föreslagit denna afgift till ett bestämdt belopp, nemligen tre kappar
af hvarje helt mantal. Af de öfriga synes åtminstone en del hafva
varit af den mening att den lön, som nu utgår i spannmål, fortfarande
bör fördelas på fastigheterna, men att. hvad derutöfver erfordras till
klockarelönens fyllande bör utgå efter annan grund.

I afseende å uppbörden har i allmänhet föreslagits, att densamma
borde verkställas i sammanhang med uppbörden af presterskapets aflöning.

Hvad särskildt beträffar .helgonskylden och boställena i det sydligaste
Sverige, anser Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Malmöhus
län den förra böra ingå i regleringen. Dess fördelning på hem -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 21.

manen enligt landeboken och jordrefningshandlingarne är ej alltid fullt
tydlig. Dessutom är fördelningen ojemn, emedan den i en del socknar
utgår efter hemmansnummer utan afseende på dessas storlek. Den bör
fördelas på hemmanen efter bevillningstaxeringsvärdet för något visst
år och utgå i spanmål, löst efter medelmarkegångspris. Möjligen blifvande
öfverskott å lielgonskylden bör få användas till folkundervisningens
befrämjande. Boställena böra deremot undantagas från regleringen.
I de få pastorat, der dessa boställen äro så stora, att användandet
af någon del af afkastningen för andra ändamål kan sättas i
fråga, äro de i allmänhet donerade af enskilda personer och få ej dragas
till andra ändamål.

Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Kristianstads län instämmer i
dessa åsigter med afseende på lielgonskylden, men anser äfven boställsafkastningen
böra jemkas, emedan den är af högst olika storlek i
särskilda församlingar.

Med domkapitlet i Lund har Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i
Blekinge län i dessa hänseenden instämt, likasom Kongl. Majds Befallningshafvande
i Göteborgs och Bohus län förenat sig med domkapitlet
i Göteborg angående undantagande af vissa löneförmåner från regleringen.

Beträffande Riksdagens förslag om utsträckt rätt för församlingarne
att förfoga öfver lielgonskylden, hafva Eders Kongl. Maj ds Befallningshafvande
i Malmöhus, Kristianstads och Hallands län omfattat
de af vederbörande domkapitel uttalade åsigter. Länsstyrelsen i Blekinge
upplyser att nu mera icke i någon församling i detta län helgonskyld
utgår till klockare, utan att den är helt och hållet anslagen till folkskolorna.

Efter att sålunda hafva i korthet redogjort för de yttranden, som
åtfölja Kammarkollegiets underdåniga utlåtanden i ärendet, torde det
nu tillåtas mig att öfvergå till hvad Kammarkollegium i dessa utlåtanden
för egen del anfört.

Jemte erinran att klockarnes göromål hufvudsakligen bestå i att
leda kyrkosången, tillse ordningen vid gudstjensterna, hafva närmaste
vården om kyrkan och dess tillhörigheter, samt biträda vid förrättningar,
hvilka af presterskapet utföras, der sådant biträde erfordras, förmäler
Kammarkollegium, att klockarelönen år 1681, innan någon hemmansklyfning
ännu påbörjats, blifvit bestämd till tre kappar spanmål
af hvarje hemmans matlag sannolikt på den grund, att denna beskattning
ansågs så ringa, att hvarje jordegare med lätthet kunde erlägga
den samma. Den förhöjning deri, som sedermera uppkommit genom
hemmanens klyfning, kunde äfven i så måtto anses skälig, som ökade
tjensteåligganden i följd af den hand i hand dermed gående folköknin -

Lag-TJtskottets Utlåtande N:o 21.

gen för klockarne uppstått, i det att i större och folkrikare församlingar
alltid förekomme ett större antal skriftermål, nattvardsgångar, begrafningar,
sockenbud, husförhör med flera förrättningar, vid hvilka
klockaren tillkallades att tjenstgöra. Men grunden för denna afgift
vore onekligen, på sätt Riksdagen anfört, obillig, i det att innehafvaren
af den minsta hemmansdel måste betala lika mycket som den större
jordegaren, och följden häraf hade lika ofta, om icke oftare, varit den,
att klockarnes löneinkomster förminskats som att de förökats, dels genom
hemmanens sammanläggning till ett matlag, dels genom deras
sönderdelning i så små lotter, att afgiften icke kunnat utkräfvas, utan
måst efterskänkas. En annan obillighet förefunnes deri, att klockarelöns
utgörande ålåge endast hemman, men icke andra beskattningsföremål
eller personer, ehuru det vore för personerna klockaren tjenstgjorde,
och genom tillökning af deras antal hans åligganden ökades;
ty den afgift han vid brudvigsel, barndop och kyrkogång samt begrafning
lagligen egde uppbära, vore nu mera efter myntvärdets fall så
obetydlig, att den icke kunde tagas i betraktande, och i allt fall utgjorde
den blott en ersättning för hans besvär vid dessa förrättningar,
men icke för den kyrkotjenst han utöfvade åt äfven andra än jordegare.
På grund häraf ansåge sig Kammarkollegium, lika med de flesta öfrige
vederbörande, som i frågan sig yttrat, böra i underdånighet tillstyrka,
att 6 punkten i Kong], förordningen den 8 Februari 1681 måtte i
grundlagsenlig ordning upphäfvas.

För Skåne, Halland, Blekinge och Bohus län inträffade visserligen
icke, att klockarnes löner kunde genom hemmansklyfning ökas, och
der vore ock genom författningarna bättre sörjdt för deras aflöning af
hvarje särskild person medelst föreskrifter om vissa offerdagar. Men
äfven der vore deras inkomster i fara att minskas, dels i Blekinge, enligt
sjelfva författningen, genom hemmansdelars sammanläggning, dels
i de öfriga landskapen genom deras klyfning, då vissa utgifter derigenom
blefve så obetydliga, att de icke lämpligen kunde utkräfvas, dels
ock genom förändradt aflöningssätt för presterskapet, enär afskaffande!
af offer och jura stolm för presterskapet väl icke lagligen, men dock
i folkets föreställning, medförde upphörandet af motsvarande afgifter
till klockarne, och väl äfven skäligen borde dertill föranleda. Af dessa
skäl har kollegium ansett eu förändrad reglering af klockarnes aflöning
lika önsklig och behöflig för dessa orter som för rikets öfriga
provinser.

Genom en sådan förändring skulle ock det nu öfver hela riket
vedertagna olämpliga och förödmjukande uppbördssättet af klockarnes
löner medelst deras sammanhemtande från hvarje särskild lönegifvare

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 21. 25

kunna afskaffa^, ett uppbördssätt, som endast egde rum för denna klass
af tjensteman.

Beträffande särskildt klockarnes helgonskyld, har kollegium, långt
ifrån att dela deras åsigt, som föreslagit dess undantagande från regleringen,
förordat dennas utsträckning jemväl till helgonskylden och
detta ej minst ur synpunkten af klockarnes egen fördel. Då för en
mängd klockarelägenheter i Skåne, Halland och Blekinge helgonskylden,
på sätt redan förmälts, varit disponerad för andra ändamål än
klockarnes aflöning och blifvit till församlingarna återgifven med föreskrift
eller tillåtelse att använda den för folkundervisningen, kunde
nemligen klockarno i dessa församlingar, äfven om de hittills fått behålla
denna löneartikel, likväl för framtiden gå i mistning deraf och
nödgas afstå densamma åt folkskolelärarne. Den dispositionsrätt öfver
helgonskylden, som sålunda tillkomme en del församlingar, borde med
allt skäl utsträckas till de öfriga, enär den omständigheten att några
församlingar i äldre tider måst afstå hela eller en del af klockarhelgonskylden
till stadsskolorna och sedermera återvunnit densamma, icke i
och för sig kunde utgöra skälig anledning dertill, att dessa församlingar
komme i åtnjutande af en friare dispositionsrätt öfver den återbekomna
helgonskylden än hvad som vore medgifvet andra församlingar
i afseende på den helgonskyld, som oafbrutet utgått till klockarne.
Men bifölles af detta skäl Riksdagens underdåniga framställning angående
helgonskyldens användande, skulle detta utan tvifvel hafva till
följd, att ytterligare en del af helgonskylden komme att frångå klockarne.
Då dessas löner i de flesta fall icke skulle tåla vid en dylik
minskning, kan, enligt Kammarkollegiets åsigt, frågan om undanrödjande
af den olikhet i afseende på dispositionen af klockarehelgonskylden,
som nu förefinnes, icke utan förnärmande af klockarnes rätt och
af deras anspråk på skäliga löneinkomster på ett tillfredsställande sätt
ordnas utan i sammanhang med en allmän reglering af klockarnes
aflöning.

Hvad deremot angår klockarnes boställsjord och frågan om dess
intagande i regleringen erinrar Kammarkollegium att denna fråga icke
blifvit af Riksdagen väckt, och att det äfven vore gifvet, att antingen
eu klockare saknade boställe eller innehade ett större eller mindre sådant,
detta icke inverkade på församlingens skyldighet att aflöna honom,
helst vederbörande i 4 § af presterskapets privilegier den 16
Oktober 1723 försäkrats om bibehållandet af sina klockarebol. Visserligen
både en del församlingar ansett, att jemväl boställena borde ingå
i regleringen, en åsigt i hvilken ock Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
Bill. till Biksd. Prof. 1883. 7 Sami. 15 Uäft. 4

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 21.

i Kristianstads län instämt; men då ingen författning ålade församlingarna
att förse sina klockare med boställen, och de, som innehade sådana,
vore berättigade till oqvaldt bibehållande deraf, kunde kollegium
icke i frågans nu varande skick tillstyrka regleringens utsträckande
äfven till boställs- och löningsjorden, hvarföre kollegium äfven afstyrkt
bifall till det af domkapitlet i Karlstad väckta förslag, att församlingarna
måtte åläggas åt sina klockare anskaffa fri bostad, vedbrand och
kofoder.

Innan kollegium öfvergår till de närmare bestämmelserna angående
klockarelönernas framtida utgörande, anför kollegium hurusom det
vore angeläget att i de fall, då klockaretjenst är förenad med annan
befattning, såsom folkskolelärare- och organist^’enst, särskild aflöning
för hvarje af dessa beställningar bestämmes. Då emellertid Eders
Kongl. Maj:t genom nådig kungörelse den 31 December 1875 redan
förordnat, att den som innehar förenade klockare- och folkskolelärarebeställningar
skall uppbära de för båda tjensterna anslagna löner oafkortade,
och af kyrkolagens 24 kap. 30 § synes tillräckligt tydligt
framgå, att organist skall uppbära särskild lön, hvarom han och församlingen
ega öfverenskomma, torde jag icke vidare behöfva uppehålla
mig vid hvad kollegium i dessa hänseenden anfört.

Kollegium erinrar, att enligt Riksdagens förslag åt församlingarna
borde öfverlemnas att bestämma klockarelönernas belopp, dock med
fastställande af ett visst minimum, såsom för folkskolelärare eger rum.
Många församlingar hade ansett äfven detta öfverflödigt, och att hela
regleringen utan inskränkning borde få bero på dem sjelfva. Då emellertid
Riksdagens förslag utgått från farhågan att lönerna skulle kunna
uppgå till oskäligt höga belopp, men denna olägenhet kunde på annat
sätt förekommas, samt regleringarnas öfverlemnande åt församlingarna
utan minimum lätt medförde den motsatta ytterligheten, att en del löner
nedsattes till allt för låga belopp, hade kollegium icke ansett sig
böra tillstyrka någondera af dessa åtgärder, helst erfarenheten af förhållandet
med skollärarelönerna visat, att af ett faststäldt minimum lätt
blefve ett maximum, som aldrig öfverskredes; och om än det måste
medgifvas, att klockaretjensternas mindre ansträngande beskaffenhet
snarare kunde föranleda bestämmandet af ett maximibelopp för deras
löner, vore dock en graderad skala derå i mån af församlingarnas folkmängd
eller förmögenhet i kollegiets tanke att föredraga. Detta öfverensstämde
ock med de af flere klockare i ämnet afgifna förslag. Ehuru
minimilönen i dessa förslag i allmänhet upptoges i penningar till 500
kronor, ansåge kollegium likväl, att i mindre församlingar detta belopp,
jemfördt med nu varande förhållandet och med klockarnes tjenstgörings -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 21.

skyldighet, kunde synas vara för högt, helst om boställen och löningsjord
icke inginge i beräkningen, hvarföre kollegium för de församlingar,
hvilka hade 500 invånare och derunder, icke vågade föreslå högre
minimibelopp än 300 kronor, att ökas för hvarje nytt femhundratal
invånare med 100 kronor, så att lönen i en församling af 1,000 personer
blefve 400 kronor, i en af 1,500 personer 500 kronor o. s. v.,
till dess den vid 4,000 innevånares antal uppginge till 1,000 kronor,
hvarutöfver lönen icke finge ökas. Deremot borde, jemte nu utgående
lön i spanmål och andra naturapersedlar, äfven allt offer och ersättning
för särskilda förrättningar upphöra.

I afseende på grunden för utgörandet af denna aflöning syntes
icke obilligt, att en del deraf utginge såsom personlig afgift, hvarför
dock ett maximum borde bestämmas, exempelvis tjugu öre af mantalsskrifven
man och tio öre af mantalsskrifven qvinna. Beträffande återstoden
torde det, enär klockarelönen hittills egentligen belastat jordegarne
och såsom helgonskylden i Skåne, Halland och eu del af Blekinge
utgjort ett slags hemmansränta, böra tillåtas vederbörande församlingar
att med begagnande af dessa tillgångar, medelst billig jemkning
deraf hemmanen emellan, bestämma sättet för dess utgörande
antingen efter hemmantal, taxeringsvärde eller fyrktal, då ock penningebeloppet,
till förekommande af dess förändring genom fallande
myntvärde, borde förvandlas till motsvarande spanmål, dock alltid att
lösas med penningar efter tioårigt medelmarkegångspris. Härigenom
yppades ock tillfälle för de församlingar i sistnämnda provinser, hvarest
något öfverskott å helgonskylden sålunda uppstode, att använda
detta öfverskott till förmån för folkundervisningen i likhet med hvad
genom Kongl. brefven den 27 Juli 1840 och den 17 September 1856
delvis blifvit föreskrifvet eller medgifvet.

Uppbörden af klockarelönen, antingen den på ena eller andra
sättet utginge, borde besörjas af vederbörande kommunalnämnd. —

Genom den utredning, som sålunda blifvit i ärendet förebragt,
synes det mig visserligen vara ådagalagdt, att den af Riksdagen uttalade
farhåga för klockarelönernas öfverdrifna stegring under nu rådande
förhållanden endast i ganska få fall kan anses grundad. Men hvad af
Riksdagen i öfrigt blifvit anfördt och af Kammarkollegium ytterligare
utveckladt angående olämpligheten af nu gällande stadganden om afgifternas
fördelning på de betalningsskyldige och om uppbördssätt^
innefattar enligt min tanke fullt giltiga skäl för en förändrad reglering
af dessa löner. En sådan har ock blifvit af samtliga myndigheter utan
undantag äfvensom af de flesta församlingar och klockare förordad.
Endast från ett mindre antal församlingar har mot hvarje förändring i

Lag- Utskottets Utlåtande N:o 21.

detta hänseende uttalats en obenägenhet, hvilken torde förklaras deraf,
att de flesta af dem genom öfverenskommelser med sina klockare redan
ordnat desses löneförhållanden på ett tillfredsställande sätt, men hvilken
utan tvifvel skulle gifva vika, derest de bestämmelser, som komme
att med afseende på den allmänna regleringen meddelas, ginge i den
rigtning, som blifvit genom öfverenskommelserna anvisad, så att de
medgåfve temligen utsträckt frihet åt församlingarna att lämpa så väl
lönernas belopp, som ock i viss mån sättet för deras utgörande efter
de för hvarje ort egendomliga förhållanden.

Jag kan nemligen icke dela den af åtskilliga myndigheter uttalade
farhåga för de olägenheter, som skulle uppkomma derest församlingarna
lemnades en mera vidsträckt beslutanderätt i fråga om klockarelönernas
bestämmande. Så länge klockarnes biträde icke kan umbäras,
vare sig för kyrkotjenstens uppehållande eller för presterskapets och
församlingarnes betjenande i hvad till kyrkans och dess egendoms vård
samt vissa religiösa förrättningars utförande hörer, kan det icke gerna
förutsättas, att församlingarna i allmänhet skulle genom löneförmånernas
nedtryckande under den gräns, der de kunna anses utgöra en
skälig ersättning för klockarnes tjenstegöromål, utsätta sig för äfventyret
att se dessa visserligen ej mycket trägna, men likväl, med afseende
på det sätt, hvarpå de ingripa i den offentliga gudstjensten
och bidraga till dennas värdiga utförande, ganska grannlaga sysslor
anförtrodda i mindre pålitliga händer. Från de delar af landet, der
lönekonventioner mellan församlingar och klockare ymnigare förekommit,
hafva ock myndigheterna vitsordat, att hvarken rättegångar eller
andra olägenheter annat än undantagsvis uppstått af det sätt, hvarpå
dessa förhållanden sålunda ordnats. Enahanda erfarenhet lärer väl
ock kunna åberopas från samtliga rikets städer, der klockarelönen hittills
varit beroende hufvudsakligen af församlingens beslut.

Nödvändigheten af garantier för att förekomma det godtycke, som
i enstaka fall kan vilja göra sig gällande, har dock blifvit af Riksdagen
erkänd och torde äfven påkallas af det privilegiiskydd, hvarmed klockarnes
löneförmåner hittills varit omhägnade, men som hädanefter
skulle, om än icke helt och hållet upphöra, dock i väsentlig mån försvagas
genom det inflytande på lönernas bestämmande, som skulle tillmätas
församlingarne. En del myndigheter hafva sökt dessa garantier
i uppställandet af betryggande föreskrifter rörande löneregleringsfrågornas
formela behandling, så att regleringen skulle för hvarje församling
verkställas af en särskild nämnd, eller åt t den af församlingen
verkstälda regleringen skulle underkastas vederbörande domkapitels
och länsstyrelses pröfning. Men dessa tunga former, som hade sitt

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 21.

fulla berättigande vid reglerandet af presterskapets löner, då det gälde
icke blott att för en längre på förhand bestämd tid ordna förhållanden
emellan församlingen å ena sidan och dess presterskap å den andra,
utan ock att billigt fördela lönebeloppen mellan flera prester inom
samma församling, samt att genom öfverflyttning af vissa aflöningstillgångar
från en församling till en annan åstadkomma större jemnhet
i aflöningen, skulle vara föga på sin plats vid ordnandet af de
uteslutande kommunala och i ekonomiskt afseende mindre omfattande
intressen, som här äro i fråga, och de medföra i öfrigt den olägenheten,
att de, för beredande af trygghet i det inskränktare antal fall,
då sådant kan blifva af nöden, omgifva hela regleringen med en vidlyftig
apparat, som, under vanliga förhållanden öfverflödig, endast
komme att fördröja dess genomförande, öka församlingarnas kostnad
och framkalla deras obenägenhet för den sak man vill befordra.

Såsom ett annat medel att förekomma befarade missbruk från församlingarnas
sida har föreslagits bestämmandet af ett visst belopp,
under hvilket klockarelönen icke inom någon församling skulle få
sjunka. Häremot har dock erinrats, såsom mig synes med skäl, att
ett sådant minimum tillika lätt blifver den gräns, utöfver hvilken lönen
ej höjes, och att minimum, för att ej allt för mycket betunga sådana
församlingar, der klockarnes fenster mindre ofta påkallas, såsom t. ex.
i vissa församlingar i Norrland, måste sättas så lågt, att det inom
större delen af riket icke innebure någon garanti derför, att klockarne
komme i åtnjutande af sin vederbörliga rätt.

Återstår den af vissa myndigheter förordade utväg att låta lönen
utgå efter en för hela riket bestämd graderad skala. 1 detta hänseende
bär Kammarkollegium framstält ett utfördt förslag, för hvars innehåll
jag förut redogjort. De af församlingarna och klockarne lemnade
uppgifter angående de nu varande klockarelönernas belopp äro visserligen
_ icke på långt när så beskaffade, att ens en någorlunda fullständig
jemförelse kan ega rum mellan dessa löner och dem, som skulle
uppkomma genom tillämpning af Kammarkollegiets förslag. Af de uppgifter,
som lemnats, kan man dock finna, att klockarelönerna skulle
komma att i ej få fall sänkas, men i ännu flera betydligt ökas, ja
mångdubblas, och detta icke blott i sådana församlingar, der lönen
uppenbart är för ringa, utan ock der lönen, sådan den nu är, blifvit
reglerad genom frivillig öfverenskommelse mellan klockaren och församlingen,
och der den förre förklarat sig med denna lön fullt tillfredsstäld.
Då förhållandena äro så vexlande, att klockaren i vissa
församlingar har tjenstgöring i kyrkan hvarje söndag, vid en eller flera
gudstjenster, medan å andra sidan församlingar finnas, der gudstjenst

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 21.

uppgifves endast några få gånger årligen ega ruin, låter det sig enligt
mitt förmenande ej göra att vid lönernas bestämmande taga hänsyn
endast till folkmängden och efter denna norm reglera lönerna öfver
hela riket. Lika litet synes mig, på sätt jemväl föreslagits, taxeringsvärdet
eller bevillningen ensam kunna dervid läggas till grund.. I betraktande
af den stora mängd från hvarandra väsentligt afvikande
regleringsgrunder, som blifvit af de särskilda lokala myndigheterna
framstälda, samt de allmänna och sväfvande drag, hvari de samtliga,
ehuru afseende endast inskränktare områden, äro hållna, förefaller det
betänkligt att stadga en sådan för hela riket, utan att ens ega nödiga
materialier för att kunna bedöma, huru den skulle komma att inom
flertalet af församlingar verka.

Svårligen torde derföre i nu nämnda hänseende, när fråga är om
fastställande af allmänna grunder för hela riket, någon närmare ledning
för bestämmande af lönernas belopp kunna meddelas, än föreskriften
att detta bör ställas i skäligt förhållande till klockarnes tjenstegöromål
och lefnadkostnaderna i orten. Tjensteinnehafvaren borde
dock alltid ega att, om han funne församlingen icke hafva stält sig
denna föreskrift till efterrättelse, besvära sig öfver församlingens beslut
och sålunda få frågan om lönens belopp understäld vederbörande
myndighets pröfning. En sådan besvärsrätt borde ock tillkomma den,
som inom församlingen förestår pastoralvården, med afseende på det
biträde, han under embetets utöfning eger af klockaren påräkna. Denna
utsträckning af klockares och pastors besvärsrätt utöfver de genom
förordningen om kyrkostämma utstakade gränser synes mig ega tillräcklig
grund i den väsentliga utsträckning af församlingens rätt att
bestämma lönebeloppen, som skulle inträda i händelse af bifall till
hvad jag nu föreslagit.

Att lönen bör bestämmas så, att alla offer och afgifter för särskilda
förrättningar komma att upphöra, samt att uppbörden af klockarnes
löner bör ske i samma ordning som uppbörden af presterskapets,
äro grundsatser, hvilka omfattas af de flesta myndigheter, som i ärendet
sig yttrat, och hvilkas antagande äfven jag för min del i underdånighet
förordar.

Förslaget att de blifvande regleringarne skulle afse eu viss tidrymd,
vanligen uppgifven till femtio år i likhet med presterskapets,
står, så vidt jag kan finna, i närmaste sammanhang med grundsatsen
om regleringens pröfning af offentlig myndighet. Först sedan detta
skett kan den nemligen anses vara ur alla synpunkter så skärskådad,
att dess oförryckta tillämpning under en följd af år bör ligga i så val
församlingens som löntagarens intresse. Öfverlåtes regleringen åt för -

Lag-TJtskottets Utlåtande N:o 21.

samlingen, kan det icke anses öfverensstämmande med någondera sidans
fördel att försvåra utväga™ e att vinna rättelse, der sådan kan pröfvas
vara af verkligt behof påkallad. Jag hade derför förestält mig, att
beslutad reglering borde gälla tills vidare, och att det. skulle stå så
väl tjensteinnehafvaren fritt att hos församlingen yrka, som församlingen
öppet att i anledning af dylikt yrkande eller af egen drift vidtaga
nödiga ändringar i regleringen, naturligtvis under iakttagande deraf,
att tillämpning af sådant beslut icke till tjensteinnehafvarens förfång
inträder under hans tjenstetid, och att vederbörande bibehållas vid samma
befogenhet att mot församlingens beslut föra talan, som tillkommit dem
i afseende på den först verkstälda regleringen. För att i någon mån
undanrödja de orsaker, hvilka från klockarnes sida kunde antagas
framkalla yrkande om ändring i redan beslutade regleringar, synes
det vara lämpligt, att en del af lönen, t. ex. minst hälften, i likhet
med presterskapets, beräknas i spanmål att lösas efter tioårigt medelmarkegångspris,
hvarigenom värdet af åtminstone denna del af lönen
ökas i mån af spanmålsprisens och lefnadskostnadernas stegring.

Att någon viss tid, exempelvis tre år, utsättes, inom hvilken alla
löneregleringar senast borde vara beslutade, torde vara egnadt att påskynda
afskaffande! af de nu gällande, såsom olämpliga allmänt erkända
föreskrifterna om klockarelönens utgörande.

Jag har redan nämnt, att olika meningar yppat sig angående de
löneförmåner, som böra i regleringen ingå. Så vidt dennas utsträckning
till klockarnes boställen skulle åsyfta att boställenas afkastning
helt och hållet eller till någon del skulle kunna af församlingarna
disponeras, kan jag ej annat än instämma med Kammarkollegium i
afstyrkande af en sådan åtgärd. Den saknar allt stöd i Riksdagens
skrifvelse, som endast afser reglering af den del af lönen, som utgår
medelst afgifter från församlingen. Den skulle ock möta väsentligt
hinder i den omständigheten, att vissa af dessa boställen, och enligt
hvad upplyst är just de största, blifvit upplåtna af enskilda personer,
hvilkas dispositioner icke får rubbas; och hvad de öfriga beträffar saknas,
åtminstone efter den utredning, som nu föreligger, anledning antaga,
att något enda af dem skulle lemna någon afkastning utöfver
eller ens uppgående till hvad som erfordras för klockarens nödtorftiga
aflönande. Deremot finner jag icke någon betänklighet vid att boställets
afkastning på det sätt ingår i regleringen, att, sedan dess belopp
noggrant uppskattats, församlingen endast tillskjuter hvad som derutöfver
erfordras för beredande af en skälig aflöning åt klockaren, naturligtvis
under förutsättning att icke särskilda vid boställets upplåtande
fästa vilkor innefatta hinder för ett sådant förfarande.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 21.

Den egentliga klockarelönens utgörande inom landsförsamlingarna
har hittills hvilat uteslutande på jorden. Hänförande mig till hvad
Kamarkollegium anfört angående obilligheten af detta förhållande, vågar
jag förorda en förändring derutinnan så till vida, att den andel
af lönen, för hvilken den fasta egendomen inom församlingen bör
svara, bestämmes till hälften, att efter fyrktal fördelas på alla fastigheter.
Återstoden borde utgöras af församlingens samtliga medlemmar
efter den för rösträtt vid kyrkostämma faststälda grund, dock med
rättighet för församlingen att låta en del deraf utgå med viss personlig
afgift af en hvar som erlägger mantalspenningar. För denna personliga
afgift synes, på sätt i andra likartade fall skett, böra sättas
en gräns, utöfver hvilken den ej finge höjas. Med afseende på de
belopp, hvartill, enligt hvad handlingarne i ärendet utvisa, dylika utgifter
för närvarande blifvit faststälda inom de församlingar, der de
enligt öfverenskommelse med klockarne utgå, torde detta maximum
åtminstone icke finnas vara för högt, om det bestämmes till 20 öre
för man och 10 öre för qvinna.

Under förutsättning att dessa bestämmelser blefve tillämpade jemväl
i Lunds stift och Halland, och att klockarne derstädes komme i
åtnjutande af tillräckliga löneförmåner, till hvilka fastighetsinnehafvare
bidraga efter samma grunder som i det öfriga Sverige, utan att helgonskylden
dervid tages i beräkning, möter enligt mitt förmenande intet
hinder att helgonskylden må af församlingarna disponeras, på sätt Riksdagen
begärt, till kyrkotjenstens upphållande eller för folkundervisningens
behof.

Deremot anser jag mig icke kunna förorda någon ovilkorlig rätt
för församlingarna att genast indraga helgonskylden mot ersättning
till de klockare, som nu hafva fullmakt på sina fenster. Riksdagens
härom gjorda framställning har icke blifvit biträdd af det stora flertalet
församlingar, hvilka i detta hänseende förklarat sig vilja bibehålla
hittills gällande aflöningssätt under nu varande klockares tjenstetid,
och den har blifvit bestridd af de fleste klockare, hvilkas fullmakter
berättiga dem att på hittills öfligt sätt uppbära sin helgonskyld.
Den ändring, som under nu varande klockares tjenstetid kan åstadkommas
vare sig i disposition af helgonskylden eller i afseende på klockarelönens
utgörande i Öfrigt, torde derföre höra bero på öfverenskommelse
mellan klockarne och församlingarna.

På nu anförda skäl hemställer jag underdånigst, att Eders Kongl.
Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att för sin del godkänna följande förändrade
bestämmelser angående klockarnes aflöning:

att hvarje församling skall, inom tre år från det författning i

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 21.

ämnet varder utfärdad, å kyrkostämma verkställa reglering af klockarens
löneförmåner med iakttagande af här nedan meddelade föreskrifter;

att lönen bör bestämmas i skäligt förhållande till omfattningen
af klockarens tjenstegöromål och lefnadskostnaderna i orten, samt beräknas
så, att alla offer och afgift er för särskilda förrättningar upphöra;

att klockaren bibehålies vid rätt till boställe eller annan jord,
som blifvit honom på lön anslagen, dock att afkastningen af boställsjorden
må i lönen inberäknas, så vidt hinder ej möter af särskildt
meddelade föreskrifter;

att hvad utöfver nämnda afkastning erfordras till klockarens aflönande
skall af församlingen utgöras i penningar, dock att minst hälften
deraf beräknas i spanmål att lösas efter tioårigt medelmarkegångspris;

att klockarelön i stad skall utgöras efter den för rösträtt å kyrkostämma
stadgade grund, med rättighet för församlingen att låta någon
del af lönen utgå med viss afgift, ej öfverstigande tjugu öre för man
och tio öre för qvinna, af hvarje person som erlägger mantalspenningar;

att klockarelön på landet skall till utgörande fördelas med halfva
beloppet på fast egendom efter dess fyrktal och med återstoden på
församlingens samtlige medlemmar efter den för rösträtt å kyrkostämma
stadgade grund, med rättighet för församlingen att låta någon del af
sistberörda belopp utgå genom viss afgift, ej öfverstigande tjugu öre för
man och tio öre för qvinna, af hvarje person som erlägger mantalspenningar; att

klockaren eller kyrkoherden eller den, som under ledighet
bestrider ldockaretjensten eller förvaltar kyrkoherdeembetet i församlingen,
må, derest han finner församlingens beslut angående klockarelönens
belopp icke öfverensstämma med här ofvan omförmälda grunder,
öfver|beslutet anföra besvär i den ordning, som för klagan öfver kyrkostämmas
beslut i allmänhet är föreskrifven;

att löneregleringens tillämpning inträder vid det ombyte af klockare,
som eger rum näst efter det beslutet om löneregleringen vunnit
laga kraft eller deröfver anförda besvär blifvit slutligen afgjorda, derest
ej den, som vid nämnda tid innehar klockaretjensten, medgifver
att regleringen^må vinna tillämpning redan under hans tjenstetid;

att i afseende på uppbörd och utbetalande till löntagaren af församlingens
afgifterj till klockaren skall gälla hvad i nämnda hänseenden
är stadgadt angående presterskapets löneinkomster; samt

att i församling, der lönereglering i öfverensstämmelse med dessa
grunder blifvit verkstäld och begynt tillämpas, hittills gällande föreskrifter
angående klockarelönens utgörande skola upphöra att lända
till efterrättelse, samt församlingen ega att, derest enligt nämnda föreJBih.
till^Riksd. Prof. 1883. 7 Sami. 15 Raft. 5

skrifter

tjenstens

Lag- Utskottets Utlåtande N:o 21.

klockaren uppburit helgonskyld, använda denna till kyrkouppehållande
och folkundervisningens behof.

Hvad Departementschefen sålunda tillstyrkt och
föreslagit, deri Statsrådets öfriga ledamöter instämde,
behagade Hans Maj:t Konungen i nåder gilla och
bifalla.

Ex protocollo
W. Fredr. Sander.

STOCKHOLM, ISAAC MARGUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1883.