Lag-TJslcottets Utlåtande N:o 48 (Utlåtande 1886:LU43 Lagutskottet)

Lag-TJslcottets Utlåtande N:o 48.

N:o 43.

Ank. till Eiksd. Kansli den 16 Mars 1886, kl. 12 midd.

Lag-Utskottets Utlåtande, i anledning af väckt motion angående
skyldighet för utländsk man att i rättegång vid svensk
domstol eller myndighet mot inländsk man ställa borgen
för kostnad och skada.

Från Andra Kammaren har Lag-Utskottet fått emottaga en inom
nämnda Kammare af Herr H. I. Arwidsson väckt motion, N:o 36, af
följande lydelse:

»Vid 1873 års riksdag fäste Herr J. Sjöberg genom motion i Andra
Kammaren (N:o 181) uppmärksamhet derå, att, medan lagstiftningen i
de flesta europeiska länder meddelade föreskrifter om skyldighet för
utländsk kärandepart att ställa säkerhet för de omkostnader och den
skada, som i följd af rättegång, den han anstalt mot inländsk svarandepart,
denne senare kunde komma att vidkännas, stadganden i dylikt
syfte saknades i vår lagstiftning. Behofvet af sådana ansåg motionären
dock framgå af det förhållande, att under en följd af år och i synnerhet
under den senaste tiden främmande makters undersåtar till stort
antal tillåtits att för obestämd tid vistats i riket, der idka handel och
näring samt jemväl besitta fast egendom. Då rättstvister mellan desse
främlingar och landets egna invånare ej sällan uppstått och än vidare
kunde komma att uppstå, men de förre, genom att åter begifva sig
utur landet, kunde undandraga sig all verkan af ett ogynsamt slut i den
Bill. till Riksd. Prof. 1886. 7 Sami. 18 Höft.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 43.

anstälda rättegången, kunde sålunda svensk man af en utländing tillskyndas
ett lidande, mot hvilket den förre vore rättslös. Att vinna
rättelse härutinnan medelst internationella överenskommelser hade visat
sig icke vara någon lätt sak, och derföre vore och den inhemska lagstiftningens
mellankomst behöflig. På grund häraf föreslog motionären:
Datt Riksdagen måtte för sin del antaga och besluta en författning,
hvarigenom stadgas, att uti mål, som efter stämning anhängiggöra
emellan utländing, å ena sidan, och svensk undersåte, å andra sidan,
den senare icke är skyldig att ingå i svaromål, med mindre käranden
för den kostnad och skada, han kan kännas skyldig att gälda, ställer
sådan borgen eller säkerhet, som uti 26 kap. 1 § Rättegångs-Balken,
på sätt detta lagrum lyder i Kongl. Förordningen den 18 April 1849,
föreskrifves, eller ock annan säkerhet, hvarmed svaranden åtnöjes eller
som af domaren godkännes; dock att detta stadgande icke må tillämpas
i vexelmål och de mål, hvaruti domstol eller domare utfärdat offentlig
stämning».

I häröfver afgifvet utlåtande (N:o 25) fann Lag-Utskottet visserligen
motionens syfte behjertansvärdt, men afstyrkte dock någon åtgärd
med anledning af densamma, enär de uppgifna olägenheterna
skulle temligen sällan hafva inträffat, och den ifrågastälda lagstiftningsåtgärden,
såsom icke af något trängande behof påkallad, således borde
kunna anstå till dess en revision af Rättegångs-balken i dess helhet
komme att företagas.

Vid ärendets föredragning blef utlåtandet godkändt af Första Kammaren
på yrkande allenast åt Utskottets ordförande, under det tvenne
talare begärde återremiss, hvilket senare beslut åter fattades af Andra
Kammaren, der sju talare yttrade sig härför, under det bifall yrkades
af blott en talare, och två yttrade sig utan att framställa något yrkande.
I följd af dessa Kamrarnes olika beslut var emellertid frågan för denna
gång förfallen.

1 Den upptogs likväl å nyo vid 1879 års riksdag af Herr J. P.
Nilsson, som i motion, N:o 62, föreslog: »att Riksdagen ville för sin
del besluta en författning, som innefattar föreskrift för utländsk man,
att han icke under annat vilkor får hos någon svensk myndighet väcka
eller fortsätta talan mot svensk man eller svensk menighet, än att utländingen
till den myndighet, som lian anlitar, ingifver en af två
svenske, vederhäftigo män undertecknad löftesskrift, deri de en för
begge och begge för en såsom för egen skuld borga för den kostnad
och skada, som myndigheten kan känna den utländske mannen skyldig
att gälda».

lag-Utskottets Utlåtande N:o 43.

Sedan Lag-Utskottet i häröfver afgifvet utlåtande (N:o 23) lemnat
en kort öfversigt öfver lagstiftningen i detta ämne uti Frankrike och
Tyskland, anförde Utskottet vidare — under medgifvande att åtskilliga
skäl talade för vidtagande af lagstiftningsåtgärd i det af motionären
ifrågastälda syfte — att den grundsats af reciprocitet, som i den utländska
lagstiftningen härom vore gällande, äfven borde hos oss införas,
hvarförutan stadgandet blefve af tvifvelaktigt värde. Då derjemte
några större olägenheter af utländsk mans likställande med svensk
man i förevarande afseende icke veterligen inträdt, samt den väcktafrågan
syntes kunna utan svårighet anstå för att i sammanhang med
den förestående omarbetningen af Rättegångsbalken i dess helhet tagas
i öfvervägande, hemstälde Utskottet, att motionen icke måtte af
Riksdagen bifallas

Detta utlåtande bifölls af Första Kammaren utan diskussion och godkändes
äfven af Andra Kammaren, efter en kortare diskussion, medelst
votering, som utföll med 74 ja för och 58 nej emot Utskottets hemställan.

Redan vid påföljande eller 1880 års riksdag förnyade dock samme
motionär sitt förslag genom motion N:o 25, hvilken åter hänvisades
till Lag-Utskottet, som i afgifvet utlåtande (N:o 19) dels återupprepade
hvad i ämnet förut uppgifvits rörande lagstiftningen i Frankrike och
Tyskland, dels ock upplyste att liknande bestämmelser vore gällande
i Belgien, Nederländerna, Österrike, Geneve, Polen och Grekland, samt
äfven tillämpades i England, men saknades i norsk och dansk rätt. I
öfrigt afstyrkte Utskottet förslaget på enahanda skäl, som vid föregående
riksdag anförts. Denna hemställan bifölls af begge Kamrarne utan
votering och endast efter en kortare diskussion i Andra Kammaren.

Oaktadt frågan sålunda vid trenne riksmöten förevarit, utan att
kunna tillvinna sig Riksdagens bifall, har jag likväl trott densamma
vara af den vigt för rättstillståndet inom landet, att den ännu en gång
borde föreläggas Riksdagen till skärskådan och ompröfning. Vid en
sådan pröfning torde i första rummet böra tillses, huruvida de skäl,
som tillförene anförts för afslag, varit af den vigt och betydelse, att
de bort medföra en sådan utgång deraf, samt om icke fastmera öfvervägande
skäl för bifall kunna anföras.

I förra afseende! har då erinrats, att de fall, då olägenhet inträffat
genom saknaden af lagstiftning i ämnet, skulle temligen sällan inträffat
och ej varit af större betydelse, hvadan någon åtgärd häremot
ej vore af trängande behof påkallad. Men utom det att, efter hvad
under diskussionerna i Kamrarne upplysts, ifrågavarande fall icke

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 43.

skulle varit så sällsporda, som man velat påstå, vill det synas som
om den omständigheten allena, att sådana fall ostridigt inträffat, redan
ensam för sig bör innefatta en allvarlig maning att söka rättelse i
det öfverklagade missförhållandet, då sådan utan större svårighet
kan ske.

Det har vidare påståtts, att en lagstiftning i ämnet, som icke tillstadde
reciprocitet åt sådana främmande länder, Indika fördragsmessigt
medgåfve en dylik, skulle vara af tvifvelaktigt värde. Hyllandet
af en dylik åsigt borde likväl icke leda derhän att göra en lagstiftning
i ämnet obehöflig, utan allenast dertill, att i den föreslagna lagstiftningen
intoges förbehåll om undantag derifrån för de främmande
makters undersåtar, i livilkas land motsvarande fördel medgåfves svensk
man. Det torde derjemte icke böra lemnas obemärkt, att de fall, då
af svensk man rättegång anställes i utlandet, äro jemförelsevis ganska
få i förhållande till dem, deri motsatsen eger rum.

Slutligen har det framhållits, att med den ifrågasatta lagstiftningen
borde anstå till dess en revision af rättegångsordningen i sin helhet
komme att ske. Tretton år hafva förflutit sedan yttrandet först
fäldes; och om det äfven icke kan förnekas, att åtskilliga förberedande
åtgärder - i sådant syfte sedan dess vidtagits, lärer det likväl icke erfordras
någon siareblick för att kunna förutsäga, att en rundlig tid
ännu kommer att förflyta, innan det åsyftade målet kan ernås. Att
under tiden vidtaga sådana partiela förbättringar, som lättare kunna
genomföras, torde vara så mycket mindre förkastligt, som derigenom
öfvergången till det nya väsentligen förberedes och underlättas. Sålunda
tillgick ock under tiden före nya strafflagens antagande, och
näppeligen lärer någon vilja påstå, att landet haft annat än gagn af
ett dylikt tillvägagående.

Med fäst afseende härå, och då derjemte i ett flertal af europeiska
länder lagstiftningens mellankomst i förevarande hänseende
prof rats nödig, lärer det väl ej med fog kunna förnekas, att äfven
hos oss något bör göras till de öfverklagade missbrukens hämmande.
Ehuru jag ingalunda är omedveten om de svårigheter, som vid frågans
lösning kunna sig yppa, har jag dock, när frågan sålunda å nyo af
mig bragts å bane, trott mig böra framlägga ett förslag till dess lösning,
hvilket torde kunna, om ej annat, tjena till utgångspunkt för
något bättre.

På grund af det nu anförda vågar jag vördsamt hemställa, att
Riksdagen ville för sin del besluta och antaga en författning af följande
lydelse:

Lag- Utskottets Utlåtande N:o 43.

Lag, angående skyldighet för utländsk man att i rättegång vid
svensk domstol eller myndighet mot inländsk man ställa borgen för
kostnad och skada.

§ 1. Vill utländsk man, ehvad han är här i landet bosatt eller
icke, hos svensk domstol eller myndighet kära till svensk man, vare
denne ej pligtig att i svaromål ingå, så framt ej käranden, uppå yrkande
af svaranden, till denne aflemnar löftesskrift af två vederhäftige,
inom landet bosatte svenske män, de der borga, en för begge
och begge för en, såsom för egen skuld, för den kostnad och skada,
som käranden genom laga kraft egande beslut i rättegången kan kännas
skyldig att gälda svaranden, eller ock ställer annan säkerhet härför,
hvarmed svaranden åtnöjes eller som af domaren eller myndigheten
godkännes. Ej må dock sådant yrkande framställas senare än
vid första rättegångstillfälle, då svaranden tillstädeskommer; och må
ej heller sådan borgen eller säkerhet fordras, der utländingens talan
innefattar allenast genstämning, eller grundas å vexel, eller eger rum
i följd af offentlig stämning, som af domstol eller domare utfärdats.

§ 2. Då yrkande, hvarom i § 1 förmärs, skett och domstolen
eller myndigheten finner skäl att detsamma bifalla, skall käranden
föreläggas att inom viss utsatt tid ställa sådan borgen eller säkerhet,
som sagdt är, till det belopp, som af domstolen eller myndigheten
tillika bestämmes, allt vid äfventyr att målet eljest afskrifves.

§ 3. Hvad nu stadgadt är ege ej tillämpning å utländsk undersåte
från sådant land, der motsvarande förmån i rättegång fördragsenligt
tillkommer svensk man.»

I motionen hafva Herrar J. Sjöberg, A. P. Trybom, O. Ahlström
och A. Pledin förklarat sig instämma.

Utskottet anser, i likhet med motionären och de ledamöter af
Andra Kammaren, som förenat sig med honom, att en lagstiftningsåtgärd
i förevarande ämne är af behofvet påkallad, och har icke heller
någon väsentlig anmärkning att framställa mot det af motionären formulerade
författningsförslaget. Endast några smärre redaktionsändringar
har Utskottet funnit böra vidtagas. Sålunda torde det icke vara
nödigt att i 1 § stadga, det underlåtenhet att ställa säkerhet skall
medföra, att den, till hvilken käras, ej behöfver ingå i svaromål, då
påföljden af sådan underlåtenhet tillika och på ett enligt Utskottets
tanke mera tillfredsställande sätt finnes bestämd i 2 §. Likaså har

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 43.

Utskottet ansett alla de närmare bestämmelserna om den säkerhet, som
må användas i stället för borgen, lämpligen böra införas i 2 §. Slutligen
har uttrycket »motsvarande förmån i rättegång» uti 3 § ansetts
böra utbytas mot ordalag, hvilka tydligare angifva beskaffenheten af
den förmån, som åsyftas.

Följaktligen, och med åberopande i öfrigt af de skäl motionären
andragit, får Utskottet hemställa,

att Riksdagen villo för sin del antaga följande

Lag

angående skyldighet för utländsk man att i rättegång vid svensk domstol
mot inländsk man ställa borgen för kostnad och skada.

1 §•

Vill utländsk man, ehvad han är här i landet bosatt eller icke,
hos svensk domstol kära till svensk man, åligger det käranden att, om
svaranden sådant yrkar, till denne aflemna löftesskrift af två vederhäftige
inom landet bosatte svenske män, de der borga en för begge
och begge för en såsom för egen skuld för den kostnad och skada,
som käranden genom laga kraft egande beslut i rättegången kan kännas
skyldig att gälda svaranden, eller ock ställa annan säkerhet härför.
Ej må dock sådant yrkande framställas senare än vid första rättegångstillfälle,
då svaranden tillstädeskommer; och må ej heller sådan
borgen eller säkerhet fordras, der utländingens talan innefattar allenast
genstämning eller grundas å vexel eller eger rum i följd af offentlig
stämning, som af domstol eller domare utfärdats.

3§-

Då yrkande, hvarom i 1 § förmäles, framstälts, skall käranden
föreläggas att inom viss utsatt tid ställa sådan borgen, som sagd är,
eller annan säkerhet till det belopp och af den beskaffenhet, som af
svaranden godkännes eller af domstolen då bestämmes, allt vid äfventyr
att målet eljest afskrifves.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 43.

3 §•

Hvad nu är stadgadt ege ej tillämpning å utländsk undersåte från
land, der svensk man fördragsenlig! ej är pligtig att i rättegång ställa
sådan säkerhet, hvarom nämndt är.

Stockholm den 16 Mars 1886.

På Lag-Utskottets vägnar:

E. THOMASSON.