Lag-ötslcottets Utlåtande N:o 53

Utlåtande 1884:LU53

Lag-ötslcottets Utlåtande N:o 53.

7

N:0 53.

Ank. till Riksd. Kansli den 21 April 1884, kl. 2 e. in.

Lag-Utskottets Utlåtande, i anledning af väckt motion angående
åvägabringande af öfverenskommelse mellan Sverige och
Norge rörande vilkoren för vinnande qf hemortsrätt för
ena rikets undersåtar i det andra.

Lag-Utskottet har från Andra Kammaren emottagit en af Herr
Anders Bengtsson från Vermland afgifven motion, N:o 124, hvari påyrkas
åtgärder för åvägabringande af öfverenskommelse mellan Sverige
och Norare rörande vilkoren för vinnande af hemortsrätt för ena rikets
undersåtar i det andra.

Ofta hade bändt, liksom det torde komma att framdeles inträffa,
säger motionären, det unga och friska personer, till och med hela familjer,
synnerligast från gränskommunerna, begåfve sig till Norge för
att söka arbetsförtjenst eller i akt och mening att derstädes bosätta
sig, en del utan att uttaga flyttningsattest och andra, ehuru i laga ordning
utflyttade, utan att dock inom sin nya vistelseort låta sig mantalsoch
skattskrifva. På detta sätt komme sådana personer att undandraga
sig erläggande af skatter till kronan och kommunen. I följd af omförmälda
förhållande hade ock många, sedan de af ålderdom eller sjuklighet
blifvit urståndsätta att försörja sig sjelfva och de sina och kommit
i behof af fattigvård, blifvit af vederbörande transporterade till den
kommun, hvarest de före afflyttningen egt hemortsrätt. På enahanda
sätt skedde invandring från Norge till Sverige. Enligt nu gällande
fattigvårdsförordning vore den kommun, hvarest dylika personer senast
varit mantalsskrifna, skyldig att lemna erforderlig fattigvård, så vida
ej kunde styrkas (hvilket i de flesta fall vore omöjligt), att personen i
fråga bort å annat ställe vara mantalsskrifven, och detta oaktadt den

8

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 53.

eller de ifrågavarande icke på många år — i några fall ända till 20 å
40 år — inom kommunen hvarken vistats eller varit mantalsskrifna.
Att detta vore en orimlighet, samt att en lagförändring härutinnan vore
af behof påkallad, borde en hvar lätt inse. På grund af det anförda
föreslår motionären,

»att Riksdagen ville besluta att i underdånig skrifvelse till Kongl.
Maj: t hemställa, huruvida icke sådan öfverenskommelse kunde träffas
emellan Sverige å ena sidan och Norge å den andra, att, när invånare
från det ena landet under en viss tid •— möjligen högst fem år — oafbrutet
vistats i det andra, de der skola åtnjuta hemortsrätt, samt att
Kongl. Maj:t täcktes för ändamålets vinnande vidtaga derför erforderliga
åtgärder.»

Lag-Utskottet, till hvilket denna motion blifvit hänvisad, kan, lika
litet som de Andra Kammarens Tillfälliga Utskott, hvilka vid riksdagarne
åren 1875 och 1882 handlade motioner i liknande syfte, 1875 rörande
hemortsrätt för svenskar i Danmark och Tyskland samt för danskar
och tyskar i Sverige (Bihang till Riksd. Prot. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band.
N:o 18) och 1882 rörande hemortsrätt för svensk undersåte i Danmark
och Tyskland (Bihang till Riksd. Prot. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. N:o 11)
tillstyrka motionen. År 1876 tillstyrkte visserligen Andra Kammarens
Tredje Tillfälliga Utskott (Bihang till Riksd. Prot. 8 Sami. 2 Afd. 2
Band N:o 13,jfr N:o 40) åtgärder i nu förevarande syfte beträffande svenske
och norske undersåtar, men förslaget vann icke Andra Kammarens bifall.

Angående behandlingen af frågor om ersättning för understöd,
som af fattigvårdssamhällen i ett af de förenade rikena lemnas nödlidande
personer från det andra riket, gäller för närvarande förordningen
den 15 Februari 1855, enligt hvilken fattigvårdssamhälle i det ena
riket, som, efter der gällande stadgar om fattigvården, föranlåtes lemna
tillfälligt understöd åt någon till detta samhälle i fattigvårdshänseende
icke hörande person från det andra riket, eller bekosta sådan persons
begrafning, utan att godtgörelse derför kan, med tillämpning af samma
författningar, enskild person eller annat fattigvårdssamhälle inom det
rike, der understödet lemnats, åläggas, är berättigadt att undfå ersättning
i den i förordningen närmare angifna ordning; hvarjemte, i enlighet
med Kongl. kungörelsen den 11 Maj 1877, all kostnad för tillfällig
sjukvård, som medellös svensk undersåte erhåller å sjukvårdsinrättning
i Norge, skall af statsmedel gäldas.

9

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 53.

I en fråga som denna måste framför allt tillses, om någon utsigt
kan förefinnas att få den löst i önskad rigtning, innan man hänvänder
sig till Kongl. Maj:t med begäran om åtgärder härför. Sveriges och
Norges fattigvårdslagstiftning är nu helt olika: hemortsrätt i svenskt
fattig vårdssamhälle kan, enligt fattigvårdsförordningen, endast förvärfvas
af infödd svensk medborgare eller af den, som formligen blifvit
till svensk medborgare upptagen (jfr K. F. 9 Juni 1871, § 22) under
det att i Norge hemortsrätt förvärfvas, om en icke infödd, till Norge
inflyttad person efter sitt femtonde år i två på hvarandra följande år
har vistats i samma fattigdistrikt (Lovene om Fattigvmsenet 6 Juni 1863
i Kjöbstmderne, § 17, och paa Landet, § 18), hvaremot häraf icke nödvändigtvis
följer, att sådan person icke kan, derest han blir i behof af
fattigvård samt ej kan anses såsom norsk undersåte — hvarom lagstiftningen
i Norge är ganska obestämd — hemsändas. Under sådant
förhållande skulle det ju, allra helst inom Norge, lätteligen kunna inträffa,
derest t. ex. fem års vistelse inom ettdera riket antoges såsom
medförande hemortsrätt derstädes, att en person visserligen hade hemortsrätt
inom ettdera riket, men icke inom någon af detta rikes kommuner.
Denna svårighet är emellertid icke den hufvudsakliga. Denna
består deruti, att, då till Norge begifva sig långt flere svenskar af nu
ifrågavarande kategori, än norrmän till Sverige, ingen utsigt förefinnes,
att Norge skulle finnas villigt att i detta afseende ingå på en öfverenskommelse,
byggd på reciprocitet, som ju för Norge skulle innebära
en gifven tunga.

Det må visserligen medgifvas, att svenska kommuner, särskildt i
gränsorterna till Norge, kunna komma att blifva ganska tryckta af
fattigvård af nu ifrågavarande beskaffenhet, men Utskottet vill dock
erinra om den utväg, sådana kommuner ega enligt § 31.2 af gällande
fattigvårdsförordning att erhålla understöd af statsmedel.

På grund af det anförda får Utskottet hemställa,

att motionen icke må föranleda någon Riksdagens åtgärd.

Stockholm den 21 April 1884.

På Lag-Utskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.

Herr Grefve Strömfelt har begärt få här antecknadt, att han icke
deltagit i ärendets behandling inom Utskottet.

Bih. till Likså. Prof. 1884. 7 Samt. 34 Häft.

2