La tjut skottet,s Utlåtande N:o 17 (Utlåtande 1905:LU17 Lagutskottet)

La tjut skottet,s Utlåtande N:o 17.

W:o IT.

Ank, till Riksd. kansli den 21 februari 1905, kl. 2,8# m,

Utlåtande, i anledning af väckt motion angående befrielse
för främmande trosbekännare att erlägga afgifter till
svenska statskyrkan och dess prästerskap.

Till behandling af lagutskottet har hänvisats en inom Andra. Kammaren
af herrar J. J. Byström, A. F. Jansson i Bråten, C. J. Hammarström,
E. G. Åkerlind och P. Hörnsten afgifven motion, n:o 173, af följande
lydelse:

»Yrkandet på att främmande trosbekännare må vinna frihet från att
betala skatt till statskyrkan är en af de frågor, som icke i längden kunna
undanskjutas. Förr eller senare måste den vinna sin rättvisa lösning.
Orättvisor inom lagstiftningens och beskattningens område böra så fort
som möjligt undanröjas, på det att hvar och eu måtte åtnjuta den rätt,
som bör tillkomma hvarje medlem inom ett lagbundet samhälle. Och så
länge det förhållandet kvarstår, att medlemmar af församlingar, som staten
erkänt vara lagliga, skola utom de kostnader, som underhållet af deras
egna församlingar kräfver, äfven underhålla statskyrkans prästerskap och
inrättningar och sålunda betala eu dubbel kyrkoskatt, så länge skola ropen
på reformer i detta hänseende aldrig tystna,

Lagutskottets Utlåtande N:o 17.

Främmande trosbekännare ställning i afseende på deras skyldighet
att bidraga till aflönande af svenska kyrkans prästerskap och betjäning
har i senare tider undergått en icke oväsentlig förändring genom det på
grund af särskilda författningar genomförda ordnandet af prästerskapets och
klockarnes löneinkomster. Förut ingingo i nämnda löneinkomster åtskilliga
afgifter, hvilka dels voro af frivillig natur och dels erlades endast för
särskilda förrättningar. Främmande trosbekännare kunde sålunda helt och
hållet undandraga sig afgifter af det förra slaget och behöfde endast i
de utan tvifvel sällsynta fall, att de påkallade prästerskapets eller kyrkobetjäningens
tjänsteåtgärd, därför erlägga särskild afgift.

Beträffande sistnämnda slags afgifter stadgades ock uttryckligen i
förordningen angående främmande trosbekännare och deras religionsöfning
den 28 oktober 1800 § 12: »De för särskilda kyrkliga förrättningar
stadgade afgifter till svenska kyrkan eller hennes prästerskap eller betjäning
vare ej medlem af tillåtet främmande religionssamfund pliktig att
gälda i annat fall, än att slik förrättning blifvit på hans egen begäran
verkställd.»

Samma stadgande inflöt ock i 13 § af nu gällande förordning angående
främmande trosbekännare och deras religionsöfning af den 31
oktober 1873, så lydande: »De för särskilda kyrkliga förrättningar stadgade
afgifter till svenska kyrkan eller hennes prästerskap eller betjäning må
ej påföras främmande trosförvant i annat fall, än att slik förrättning blifvit
på hans egen begäran verkställd.»

Men förhållandena hade i afseende å de ifrågavarande afgifterna under
tiden mellan de båda sist anmärkta förordningarnas utfärdande gestaltat
sig annorlunda än de voro 1860. I § 7 af förordningen angående
allmänt ordnande af prästerskapets löneinkomster af den 11 juli 1862
stadgades: »Påskpenningar, jura stola?, matskott, offer, dagsverken med
flera andra extra ordinarie afgifter utbytas mot vissa, för samma tid och
efter samma grunder som tiondeersättningen, till beloppet bestämda utskylder,
att utgå icke allenast af fastighetsägare, utan äfven af församlingens
öfriga invånare; börande dessa afgifter så beräknas, att afl betalning
till prästerskapet för särskilda förrättningar kan upphöra, och
iakttages härvid, att af dessa afgifter de, som hittills uteslutande betungat
hemmansägare, varda endast på dem, samt de, hvilka ålegat torpare och
deras vederlikar, blifva allenast på dessa fördelade, hvaremot sådana, som
utgått af alla församlingens ledamöter, fortfarande af dem samtlige skola
utgöras, dock med den skiljaktighet i beloppen, som föranledes däraf, att

Lagutskottets Utlåtande N:o 17. 5

åtskilliga af ifrågavarande afgifter hittills icke brukat erläggas till lika
högt belopp af dem, som äga ingen eller mindre jord, som af dem, hvilka
äga större.»

I slutet af förordningen förklarades, att densamma icke ägde tilllämpning
i afseende på Stockholms stad; men sedan kyrkomötet år 1868
anhållit, att de allmänna stadgande^ för ordnande af prästerskapets löneinkomster
måtte i tillämpliga delar varda gällande för Stockholms territoriella
församlingar, utfärdades den 1 november 1872 en förordning angående
ordnande af prästerskapets i de territoriella församlingarna i Stockholm
aflöning; och stadgades i § 4 mom. 1 af denna förordning: »Påskören
eller påskpenningar, äfvensom jura stolar och andra extra ordinarie
afgifter, utbytas mot bestämda afgifter för en tid af femtio år, räknad
från den näst efter löneregleringens fastställelse inträffande första maj,
oansedt tillämpning af löneregleringen ej då kan ske.»

I öfverensstämmelse med de i dessa båda förordningar meddelade
föreskrifter hafva ock prästerskapets inkomster blifvit ordnade, och torde
under de förberedande åtgärderna för åstadkommande af löneregleringar
inom de särskilda församlingarna hithörande afgifter alltid hafva blifvit
till visst belopp upptagna, om sådant också icke alltid framgår af de
resolutioner, i hvilka Kungl. Maj:t meddelat fastställelse å de uppgjorda
löneregleringsförslagen.

Efter utfärdandet af förordningen angående främmande trosbekännare
och deras religionsöfning den 81 oktober 1878 har ytterligare genom
förordningen angående allmänt ordnande af klockarnes löneinkomster den
2 november 1883 tagits ett steg i samma riktning, som angifvits i de
ofvan åberopade förordningarna om ordnande af prästerskapets löneinkomster.
1 § 2 af förordningen om klockarnes aflöning stadgas: »Den klockaren
tillkommande lön bör bestämmas i skäligt förhållande till omfattningen
af hans tjänstegöromål samt beräknas så, att alla offer och afgifter för
särskilda förrättningar upphöra»; och torde bestämmelserna i denna förordning
redan vara på åtskilliga ställen genomförda.

Då nu § 13 i meranämnda förordning den 31 oktober 1873 uttryckligen
föreskrifver, att afgifter för kyrkliga förrättningar icke må påföras
främmande trosförvant i annat fall, än att slik förrättning blifvit på
hans egen begäran verkställd, synes häraf följa, att främmande trosbekännare
jämväl äro fria från sådana ständiga afgifter, som i enlighet
med 1662 års förordning utgöra ersättning för de i berörda paragraf
omförmälda afgift erna.

Lagutskottets Utlåtande N;o 17.

Ått Kung]. Maj:t så tolkat stadgandet, framgår ock af Kungl. Maj:ts
utslag den 13 november 1874 uti ett mål, där en mosaisk trosbekännare
fört klagan däröfver, att utmätning skett för uttagande af honom påförd
ersättning för jure stolm. Kammarkollegium yttrar i utslag den 25 november
1873, att emedan ifrågavarande afgift utgjorde ersättning för jura
stolm, livilka icke kunnat komma i fråga att af klaganden såsom mosaisk
trosbekännare erläggas, samt att han icke heller ägt rösträtt vid kyrkostämma,
befriades klaganden från krafvel. Detta utslag blef af Kungl.
Majrt fastställdt, I detta fall innehöll dock den löneregleringsresolution,
som i målet åberopades, uttrycklig bestämmelse därom, att ersättning för
jura stolm skulle med visst belopp utgöras af alla, som voro vid kyrkostämma
röstberättigade.

I ett utlåtande, som öfverståthållareämbetet i Stockholm år 1881 afgaf
till Kungl. Maj:t, yttrades bland annat, att ämbetet icke känner något
lagbud, som ålägger främmande trosbekännare att för sina personer eller
för inkomst af kapital och arbete bidraga till underhåll af svenska kyrkan
och dess prästerskap.

Och Riksdagens lagutskott, hvars dåvarande ordförande var landshöfdingen
in. in. A. Bergström, yttrade i sitt utlåtande med anledning af en
i ämnet väckt motion vid 1886 års riksdag, och ur hvilket betänkande
vi redan delvis återgifvit något, följande beaktansvärda ord, som vi taga
oss friheten anföra:

»I allmänhet lär emellertid ... vederbörlig uppmärksamhet i regeln
icke blifvit fästad vid innehållet af ifrågavarande lagrum, vare sig vid
löneregleringars uppgörande eller vid deras tillämpning. I åtskilliga löneregleringsresolutioner
torde icke någon viss del af prästerskapets aflöning
vara angifven såsom motsvarande jura stolas, och i följd däraf göres vid
utdelningen af bidragen till samma aflöning icke något undantag för
främmande trosbekännare beträffande denna del däraf. Utskottet kan emellertid
ej finna annat, än att detta förfarande står i strid med den i 13 § af
1873 års förordning meddelade bestämmelse, och oöfvervinneliga praktiska
hinder lära väl icke omöjliggöra en rättelse i detta afseende.

Om sålunda främmande trosbekännares fritagande från bidrag till
aflöningeri af svenska kyrkans prästerskap och betjäning, i den mån dessa
bidrag motsvara de i sistnämnda lagrum omförmälda afgifter, enligt utskottets
tanke bör anses omedelbart följa af redan nu gällande lagbestämmelser,
så finner utskottet det jämväl vara med rättvisa och billighet öf -

Lagutskottets Utlåtande N:o 17.

vere»sstäiaraande, att främmande trosbekännare äfven fritagas från den
andel af nämnda bidrag, som motsvarar de öfriga afgifter, livilka de före
löneregleringarnas genomförande ej behöft utgöra. Dessa afgifter torde
å landsbygden ej hafva varit af någon synnerlig betydenhet; men i städerna
utgjorde de däremot en väsentlig del af prästerskapets och kyrkobetjäningens
löneinkomster. -— — —

Då löneregleringarnas genomförande sålunda otvifvelaktigt ålagt främmande
trosbekännare en skyldighet, som förut ej ålegat dem, och de därjämte,
såsom icke röstberättigade å kyrkostämma, varit uteslutna från
deltagande i den utredning och öfriga förberedande åtgärder, som föregått
löneregleringsresolutionernas utfärdande, finner utskottet en återgång i
förevarande afseende till de förut bestående förhållandena vara af omständigheterna
påkallad. Utskottet anser dock denna frihet icke böra utsträckas
längre än till medlemmar af sådana lagligt erkända församlingar,
hvilkas präster eller föreståndare äro behörige och pliktige att föra anteckningar
öfver medlemmarnas borgerliga förhållanden.»

Rättvisan och billigheten i ofvannämnda skatts borttagande tro vi,
att åtminstone eu stor del af prästerskapet själft inser och gillar. Det
har ock händt, att präst försakat den del af sin lön, som skulle erlagts
af eu baptist. Det torde sålunda för mången prästman vara lika mycket
en samvetssak att behöfva mottaga en skatt af dissenters, som det för
många af de senare kan vara ett samvetstvång att erlägga denna skatt.
Från mer än en synpunkt sedt blefve det blott ett häfdande af grundlagsbudet:
»Konungen skall ingens samvete tvinga eller tvinga låta», om eu
lag föränd ring kornme till stånd i denna skattefråga.

Somliga mena emellertid, att detta icke är eller bör anses vara något
slags samvetsfråga. Emot sådanas mening anföra vi följande ord, som för
åtskilliga är sedan yttrades i Andra Kammaren af direktör Ernst Beckman,
och hvilka ord helt visst återgifva mångas uppfattning i denna sak:
»Det är mig alldeles omöjligt att stillatigande åhöra, hur man söker att
framställa denna sak som en fråga, den där uteslutande rör ekonomiska
förhållanden. Det är tvärtom just den synpunkten, som mest bör framhållas,
att det här gäller en samvetsfråga. Och en sådan fråga är i alldeles
särskild mening en kristlig fråga. Det är därför att jag anser, att
kristendomen framför allt bör värna om den enskildes samvetsrätt, som
jag finner det vara eu oeftergiflig plikt för statsmakterna att, i de fall
där de genom lagstiftning ingripa i förhållanden, som beröra religionen,

Lagutskottets Utlåtande N:o 17.

så mycket som står i deras förmåga tillse, att intet samvetstvång lägges
på dem, som hysa olika uppfattning.))

Då denna fråga vid föregående tillfällen förelagts Riksdagen, har man
från deras sida, som tycka, att »det är bra, som det är», svarat, att svenska
kyrkan är en statsinstitution och sålunda fyller ett statsändamål samt såsom
sådan bör af enhvar af statens medlemmar underhållas.

Nu är det väl meningen med denna kyrka, att hon, liksom man afser
med andra kyrkliga samfund, skall främja den religiösa känslan hos
folket, och att hon skall verka för moralens höjande och för nykterheten
hos detsamma. Men detta ändamål kan ju också fyllas proportionsvis
lika bra utaf de frikyrkliga samfunden. De arbeta ju också i samma
riktning och kanske i åtskilliga fall flitigare än hvad statskyrkan gör.

Ser man på de ekonomiska uppoffringar, som de frikyrkliga samfunden
göra för sin verksamhet, måste man medgifva, att de i allmänhet
taget ej äro små. De samla årligen stora summor för kyrklig verksamhet,
och de hafva uppfört en mängd kyrkor och bönehus, hvars värde går på
många millioner.

Bland inflytelserika män, som i Riksdagen yttrat sig angående behö
fl i ohet en af att ställande bestämmelser rörande främmande trosbekännares
skattskyldighet till statskyrkan måtte ändras, äro äfven ålderspresidenten
i Andra Kammaren herr A. Hedin och mångårige ordföranden i lagutskottet
häradshöfding C. B. Hasselrot.

Från åtskilliga håll framställas allvarliga klagomål öfver att personer,
som äro frikyrkligt sinnade, och hvilka bedrifva en själfständig religiös
verksamhet både bland barn och äldre, ändå icke utträda ur statskyrkan.
Men om de genom ett sådant utträde ej endast beröfvades en del af sina
rättigheter, utan ock vunne befrielse från skatt till en institution, som
de anse sig ej kunna eller vilja understödja, så skulle säkerligen förhållandet
mellan de frikyrklige och statskyrkan snart blifva mycket klarare,
något som för båda parterna vore högeligen önskvärd!.

Angående förhållandena i eu del andra stater i Europa, där statskyrka
finnes, må framhållas, att en religionsbekännare, som öfvergått från
statskyrkan till ett lagligt erkändt frikyrkosamfund, blir på begäran befriad
från skatt till statskyrkan. Omfånget af denna befrielse kan vara
olika i olika stater, liksom man i den ena staten är varsammare än i
den andra vid själfva pröfningen af dem, som utträda ur statskyrkan och
begära att befrias från skatt till densamma, men principen är i alla fall
erkänd.

Lagutskottets Utlåtande N:o 17.

Slutligen må anföras följande ord, som vi hämta ur en af borgmästaren
C. Lindhagen in. fl. rörande denna fråga år 1902 afgifven reservation: »Det

alltjämt återkommande krafvet på främmande trosbekännares
befrielse från skattskyldighet till statskyrkan är uppenbarligen, såsom
motionären anmärker, en angelägenhet, som icke i längden kan undanskjutas.
I religionsfrihetens grundsats, att ingen må någons samvete
tvinga eller tvinga låta, ligger utan tvifvel innesluten äfven den grundsatsen,
som i danska grundlagen uttryckts sålunda, att »ingen är pliktig
att betala personliga bidrag till någon annan gudsdyrkan än den, som är
hans egen».

Att i detta syfte allenast söka åt dissenters återvinna något vederlag
för den befrielse från de s. k. jura stola}, som förr tillkommit dem,
är, såsom utskottet framhållit, en i och för sig synnerligen obetydlig angelägenhet.
En begränsning af sträfvandena till detta synes ej ens vara
ett steg framåt i rätt riktning, utan skulle snarare i sina verkningar bidraga
till ett undanskjutande af själfva hufvudfrågan.

A andra sidan får man nog ej vid dessa frågors lösning alldeles
lämna å sido bestående förhållanden. Det behöfver nämligen klargöras, i
hvad mån de borgerliga bestyr, som åligga statskyrkans prästerskap, lämpligen
och rättvisligen böra föranleda till att dissenters deltaga äfven i
kostnaderna för detta prästerskaps aflöning. Särskildt måste också tillses,
att genom den ifrågasatta befrielsen statskyrkans kvarstående medlemmar
ej på vissa ställen oskäligen betungas med vare sig skulder, som utträdande
medlemmar varit med om att besluta, eller ökade utgifter för andra
omkostnader, hvilka äro statskyrkans medlemmar genom lag ålagda eller
eljest ej kunna af dem omedelbarligen afvecklas.

Detta ämne synes sålunda förutsätta en ingående utredning. Särskildt
angeläget är det att nu upptaga saken, då för närvarande arbete pågår
för eu tillämnad reglering af statskyrkans prästerskaps löneförhållanden.
Det är nämligen af vikt, att förevarande fråga därvid kommer under öfvervägande,
så att de väntade förslagen åtminstone ej blifva till hinder
för dess lösning.»

Det yrkande, som vi nu göra, är detsamma som i en reservation
framställdes af vice ordföranden i lagutskottet, rådman T. Zetterstrand,
då denna fråga senast förevar i Riksdagen.

Med åberopande af hvad vi här ofvan anfört, få vi vördsamt anhålla,
att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl.

Bill. till Riksd. Prof. 7 Sand. 14 Häft. 2

Lagutskottets Utlåtande N-''0 17.

Maj:t täcktes låta utreda, huruvida samt i så fall under hvilka villkor
och förutsättningar främmande trosbekännare må kunna fritagas från skyldigheten
att för sina personer samt för inkomst af kapital och arbete
erlägga afgifter till svenska statskyrkan och dess prästerskap, äfvensom
att, sedan utredningen skett, Kungl. Maj:t måtte för Riksdagen framlägga
de förslag, hvartill densamma kunde gifva anledning.»

Det ämne, som beröres i förevarande motion, främmande trosbekännares
befrielse från skyldighet att lämna bidrag till aflöning af svenska
statskyrkoförsamlingarnas prästerskap och uppehållande af statens kyrkliga
inrättningar eller ock inskränkning i denna skyldighet, har, såsom af motionen
jämväl framgår, förut vid upprepade tillfällen varit föremål för
Riksdagens pröfning, utan att dock däraf föranledts någon Riksdagens åtgärd.
Likasom i allmänhet de tidigare förslagen i ämnet, åsyftar föreliggande
motion allenast befrielse för främmande trosbekännare att för
sina personer samt för inkomst af kapital och arbete erlägga sadana afgifter,
under det att de utskylder till prästerskapet, som utgöras för den
fasta egendom, hvilken äges af främmande trosförvanter, enligt motionen
fortfarande skulle utgå.

Lagutskottet, som vid frågans föregående behandling i allmänhet ställt
sig afvisande gentemot de i ämnet väckta motionerna, kan ej heller nu
förorda bifall till motionärernas förslag.

Såsom förut i detta hänseende blifvit framhållet, berör föreliggande
fråga på det närmaste förhållandet mellan stat och kyrka och är sålunda
icke uteslutande af ekonomisk innebörd, utan af en omfattande betydelse.
Ett obetingadt erkännande af den i motionen framhallna grundsatsen
skulle innebära ett bestämdt afsteg från den hittills radande och städse
fasthållna uppfattningen af statskyrkans ställning samt förutsätta omgestaltning
af en mängd förhållanden, som grunda sig å och sammanhänga med
denna uppfattning. Så länge den evangelisk-lutherska kyrkan är en statsinstitution,
torde hvarje svensk medborgare vara skyldig att bidraga till
densammas upprätthållande, lika väl som enhvar af statens medlemmar
måste bidraga till statens öfriga institutioner, vare sig han gillar eller

Lagutskottets Utlåtande N:o 17.

ogillar innebörden och anordnandet af desamma samt vare sig han begagnar
sig af dem eller icke. Statskyrkans präst är hos oss både statens
och kyrkans tjänare; på samma gång han är stätskyrkoförsamlingens själasörjare,
har han vid sidan häraf att fylla åtskilliga borgerliga åligganden.
Ifrågavarande utgifter till prästerskap och andra kyrkliga ändamål äro
sålunda att anse såsom afgifter för ett statsändamål.

De enda afgifter, för hvilka främmande trosbekännare enligt utskottets
mening kunde med något fog påkalla befrielse, äro de som, på sätt motionärerna
jämväl omförmält, i gällande lönekonventioner ersatt de så kallade
jura stola? eller ersättningar för de särskilda förrättningar, prästerskapet
endast på därom framställd begäran verkställer, och för hvilka förut erlagts
en viss afgift för hvarje gång de påkallats. För dessa afgifter, från hvilka
främmande trosbekännare förut voro frikallade, när de icke själfva begärde
förrättningen, är nämligen godtgörelse numera beräknad i de till prästerskapet
utgående kontanta löneförmåner. Ifrågavarande afgifter äro emellertid
synnerligen obetydliga och föga betungande, hvarför en lagändring i
sådant syfte knappast kan vara af ett verkligt behof påkallad, helst frigörelsen
enligt utskottets uppfattning endast kunde komma att afse de
relativt fåtaliga främmande trosbekännare, hvilka bildat egna, af staten
erkända församlingar, och ej det större antal, som omfattat annan bekännelse,
utan att hafva förenat sig i något på lagligt sätt organiseradt
trossamfund.

Såsom motionärerna jämväl synas hafva till fullo insett, torde genomförande
af en förändring i förevarande motions syfte, vare sig en sådan
förändring öfverensstämde med hvad motionärerna föreslagit eller vore af
sistberörda mindre omfattning, förutsätta en svår och vidtomfattande utredning.
Frågan står äfven, såsom i motionen framhållits, i nära samband
med en reglering af statskyrkans prästerskaps löneförhållanden. Det lärer
nämligen vara nödigt att, om en sådan förändring genomfördes, bereda
nämnda prästerskap erforderlig fyllnad i dess aflöning i stället för de bidrag,
som komme att bortfalla. Härutinnan har i motionen icke anvisats någon
utväg. Med den principiella ståndpunkt, som utskottet intager i frågan,
och då utskottet, såsom nämndt, håller före, att en förändring i förevarande
hänseende, till den del densamma enligt utskottets mening kunde
äga något berättigande, icke är af det praktiska behofvet påkallad, finner
utskottet anledning icke föreligga att Riksdagen nu hos Kungl. Maj:t gör
hemställan om företagande af någon utredning i ämnet.

Lagutskottets Utlåtande N:o 17.

Utskottet hemställer alltså,

att förevarande motion icke må till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 21 februari 1905.

På lagutskottets vägnar:

ERNST TRYGGER.

Reservation

af herr Zetterstrand, med hvilken herrar F. Andersson, A. Olsson, Lindhagen
och Segerdahl instämt:

»Den åsikt torde väl mer och mer göra sig gällande, att dissenters’
nuvarande skattkyldighet till svenska statskyrkan och dess prästerskap icke
är med rättvisa och billighet öfverensstämmande.

Val må det vara sant, att då statskyrkans prästerskap har att fylla
åtskilliga borgerliga plikter och åligganden, hvilka beröra samhället i dess
helhet, dissenters ej må kunna göra anspråk på fidlstcmdig. frikallelse från
afgifter till prästerskapet, men då det hvarken nu eller tillförene blifvit
ifrågasatt, att skattefriheten skulle afse utskylderna för den fasta egendom,
som af främmande trosförvanter äges, må väl denna deras fastighetsskatt
kunna betraktas såsom en lämplig ekvivalent för den skattskyldighet, hvilken
sålunda allt framgent bör åligga dylika trosbekännare.

Hvad härefter angår den nu föreliggande frågan, huruvida främmande
trosbekännare för sina personer samt inkomsterna af kapital och arbete böra
tillerkännas befrielse från ofta berörda skattskyldighet, så bör enligt min
mening dylik befrielse icke tillkomma andra främmande trosbekännare än
dem, som äro medlemmar af något utaf staten erkändt trossamfund, ty
eljest skulle lätt kunna inträffa, att personer af uteslutande materiella
hänsyn utträdde ur statskyrkan.

Lagutskottets Utlåtande N:o 17.

- Mot eu i ofvan angifva hänseende begränsad skattefrihet för dissenters
borde några principiella skäl ej med tillräckligt fog kunna anföras, men
det kan dock icke förnekas, att ett omedelbart medgifvande af dylik skattefrihet
i åtskilliga fall skulle kunna komma att medföra afsevärda praktiska
olägenheter, i det att särskildt uti vissa smärre territoriella församlingar,
i hvilka ett stort procenttal främmande trosbekännare förefinnes, prästerskapets
inkomster skulle kunna komma att blifva otillbörligt reducerade,
eller ock skattebördan kunde blifva öfver höfvan tryckande för de i statskyrkan
kvarstående församlingsmedlemmarne.

Till utrönande af lämpligaste sättet för lösningen af detta lika viktiga
som grannlaga spörsmål lärer med nödvändighet kräfvas regeringens medverkan;
och torde man kunna förvänta, att regeringen tager frågan under
öfvervägande i sammanhang med utarbetande af de förslag, som påkallas
af prästlöneregleringskommitténs nyligen afslutade arbeten.

Med föranledande häraf, får jag härmed hemställa,

att Riksdagen med bifall till herr Byströms förevarande
motion måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t
anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes låta utreda, huruvida
samt i så fall under hvilka villkor och förutsättningar
främmande trosbekännare må kunna fritagas från skyldigheten
att för sina personer samt för inkomst af
kapital och arbete erlägga afgifter till svenska statskyrkan
och dess prästerskap, äfvensom att, sedan utredningen
skett, Kungl. Maj:t måtte för Riksdagen framlägga
de förslag, hvartill densamma kunde gifva anledning.
»

Herr Bandqvist har begärt få antecknadt, att han ej deltagit i ärendets
behandling inom utskottet.

Bih. till Riksd. Prof. 1905. 7 Sami. 14 Käft.