La ljutskottets utlåtande AV Hl (Utlåtande 1918:LU27 Lagutskottet)

La ljutskottets utlåtande AV Hl.

Kr 27.

Ankom till riksdagens kansli den 12 mars 1918 kl. 7*9 e. m.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag med vissa bestämmelser om sjöfynd ävensom en i
ämnet väckt motion.

Närvarande: herrar Pettersson i Södertälje, Persson i Norrköping, Larsson, Knut*,
Stärner, Högberg*, greve Spens, Dahl, Olsson Lars , Fränden ,
Lagerkvist, Lindqvist i Kosta, Holmdahl, Strid, Johansson i Trollhättan*,
Andersson i Knäppinge* och Johanson i Gäre*.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering

Genom en den 18 januari 1918 dagtecknad proposition, nr 54, vilken
hänvisats till lagutskottet, har Kungl. Maj:t, under åberopande av
propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet hållna protokoll, föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen fogat förslag till lag med lossa
bestämmelser om sjöfynd.

Beträffande innehållet av berörda förslag ävensom de skäl, varå
detsamma grundats, får utskottet hänvisa till propositionen.

I samband med denna proposition har utskottet till behandling
förehaft en inom första kammaren av herr Fahlén väckt, till utskottet
hänvisad motion, nr 131, däruti hemställts, att sådant tillägg måtte
göras till den av Kungl. Maj:t föreslagna lagen med vissa bestämmelser
om sjöfynd, att denna lag icke måtte få avseende å med inregistrerat
märke försett flottgods i färskvatten, skärgård eller insjö nedströms
allmän flottled.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 9 sand. 19 käft. (AV 27.)

Propositio nen.

Motionen.

Lagutskottets utlåtande Nr 27.

Till stöd för sin ifrågavarande hemställan har motionären anfört
följande:

»I Kungl. Maj:ts proposition nr 54 till detta års riksdag har framlagts
förslag till lag med vissa bestämmelser om sjöfynd.

1 § i denna lag avser »övergivet fartyg eller skeppsvrak eller till
fartyg hörande redskap eller gods», vilket påträffas »i saltsjön inom svensk
skärgård eller vid svensk, kust eller i rikets segelbara insjöar, floder eller
kanaler».

Här nämnes sålunda intet om flottgods och man får ej heller i
övrigt ur lagtexten anledning antaga, att sådant gods avses i paragrafen
under annan förutsättning än, att flottgodset är inlastat å fartyg eller i
fasta flottar utom allmän flottled.

Går man däremot till motiveringen, finner man i dess slut ett referat
av Svenska Flottningschefsföreningens skrivelse till Konungen av 1916
8 ang- nödvändigheten av flottgods’ undantagande från sjöfyndslagens
tillämpning under vissa förutsättningar, vartill fogas följande slutkläm
av justitieministern:

»Att nu utan vidare undantaga från ifrågavarande lags tillämpning
sådant flottgods, som bär hos flottningsförening inregistrerat märke, torde
näppeligen låta sig göra. Vad föreningen i ämnet anfört, synes emellertid
vara förtjänt av beaktande och skall uppmärksammas i samband med
det för närvarande inom justitiedepartementet pågående arbetet med en
allmän revision av flottningslagstiftningen.»

Härav framgår alltså, i motsats till lagtexten, att sjöfyndslagen
även omfattar inregistrerat flottgods inom färskvatten, nedströms allmänna
flottleder och sålunda gods, som aldrig varit lastat å fartyg eller ingått
i fasta flottar.

Denna^ fråga har varit under diskussion i Svenska Flottningschefsföreningen
a dess årsmöte ar 1916, varvid hölls ett inledande föredrag
av flottningsdirektör N. Y. Sandström, i vilket han yttrade bl. a. följande:

»Den lagändring, varom nu utredning pågår, torde ej hava någon
skadlig inverkan vad södra Sverige beträffar, utan torde tvärtom, i synnerhet
i sådana skärgårdstrakter, som äro fattiga på bränsle, bliva av
välsignelse för den fattiga skärgårdsbefolkningen, vilket även motionärerna
i riksdagen påpekat. Men förhållandena bliva helt annorlunda, då man
kommer uppåt Norrlands långa kuster med dess synnerligen livliga trävaruindustri,
ty här skulle en sådan lagändring få nog så betänkliga
följder, och det förefaller av motionärernas motivering, som om de ej
haft tillräcklig kännedom om bärgningsförhållandena i Norrlands skär -

1Lagutskottets utlåtande Nr 27. 3

gårdar, ty i så fall hade de sannolikt funnit skäl föreslå vissa modifikationer
i sitt förslag.

Som bekant äro vid och nedom utloppen av våra norrländska älvar
en mängd industriella verk anlagda, vilka hava till föremål för sin
verksamhet att förädla nedflotta! rundvirke till plank, hattens och bräder
eller till trämassa. På grund därav pågå under hela sjöfartsässongen
stora transporter av flottgods till dessa verk. Flottgodset föres i buntar
eller ringbommar från närmaste skiljeställe eller också i stora sjögående
havsflottar från andra svenska eller finska flottleder. Vid ankomsten
till verkens magasinsbommar, vilka finnas anlagda här och var i skärgårdarna,
rivas buntarna och flottarna, varefter virket får ligga löst inom
bomlänsorna.

Såväl under transporterna till verken som under förvaringen därstädes
kan ej undvikas, att avsevärda mängder flottgods komma på drift
och ligga ’på svaj’ i fjärdarna, tills de av vinden kastas i land. Härtill
komma de virkesmängder, som krypa under inledningsbommarna vid
sorteringsverken och därigenom komma på drift nedåt skärgårdarna.
Angående mängden av sådant löst flytande rundvirke kan man göra sig
en föreställning, då man erfar, att i Ångermanälven nedom Sandslåns
sorteringsverk och i dess skärgård insamlats följande antal sådant strand -

timmer.
År.	St.	År.	St.
1911.........	....... 400,000	1914........	........ 274.000
1912.........	.......210,000	1915........	........ 254,000
1913.........	....... 144,000

Lejonparten av detta strandtimmer kommer från verkens förvaringsbommar,
från vilka en oavbruten ström av stockar äter sig- ut över eller
under länsorna. Största antalet kommer dock i drift vid storm, då det
ej är sällsynt, att bommarna springa av och på en gång släppa ut tusentals
stockar. Så länge stormen varar, är föga eller intet att göra åt
bärgandet av det löskomna flottgodset. Man får i regel vänta, tills
stormen bedarrat och virket slungats i land eller med andra ord blivit
strandvrak. Då detta skett, utsändas ångbåtar och folk för att åter hopsamla
virket, men därvid uppstå svårigheter, emedan strandbefolkningen
åberopar sig på gällande lag och behandlar virket som sjöfynd.

Man kan då uppställa det spörsmålet: Kan sådant ilandflutet, med
hos flottningsförening inregistrerade timmermärken försett flottgods hänföras
till sådant sjöfynd, som omförmäles i ovannämnda lag? § 1 i
denna lag säger:

Lagutskottets utlåtande Nr 27.

''Var som i saltsjön inom svensk skärgård eller vid svensk kust eller i
rikets segelbara insjöar, floder eller kanaler bärgar övergivet fartyg eller skeppsvrak
eller till fartyg hörande redskap eller gods, evad sådant upptages från bottnen
eller anträffas flytande på vattnet eller drivet å strand, vare skyldig att anmäla
fyndet etc.’

Innehållet i denna § begränsar alltså lagens omfattning till övergivet
fartyg eller skeppsvrak eller till fartyg hörande redskap eller gods.
Härav torde framgå, att timmer eller vedstockar, som komma i drift efter
kusten utan att hava funnits om skeppsbord, icke falla under sjöfyndslagens
bestämmelser. Faktiskt tillämpas emellertid lagen av våra tullmyndigheter
så, att de icke skilja på sådant virke, som av sig själv
kommit drivande från flottlederna, och sådant, som funnits inlastat å
fartyg, utan behandla de allt strandvrak i enlighet med sjöfyndslagens
föreskrifter. Om man anmärker på detta förhållande, svaras, att tulltjänstemännen
icke kunna avgöra, vad som kommit från fartyg och vad
som kommit från annat håll. Detta kan ju till en viss del vara riktigt,
men om den, som äger eller fått i uppdrag att sköta om flottgodset,
visar, att det icke kan hava varit lastat å fartyg, borde detta godtagas
av tullmyndigheterna och dessa vägra att i sådant fall taga någon befattning
med sådant strandvrak. Så är emellertid ofta ej heller fallet,
och därför är ett förtydligande i lagen i denna del nödvändigt, ty annars
få godtycket och vederbörande tulltjänstemans subjektiva uppfattning
alltför fritt spelrum.

Fråga kan vidare uppstå, om sådant flottgods, som bogseras av
fartyg vare sig i flottar eller ringbommar, är att betrakta såsom fartygsgods?
Ej heller därutinnan är lagen. tydlig, utan lämnar rum för olika
tolkningar. Saken är under alla förhållanden klar beträffande allmänna
flottleder, ty i sådana kan icke gärna flottgods behandlas som sjöfynd,
men så snart man kommer ned i skärgården utanför den reglerade flottleden,
tillämpas oftast sj öfyndsbestämmelserna med rätt eller orätt å det
drivande flottgodset.

Redan med nu gällande bestämmelser göra på grund härav de vid
kusten belägna verken avsevärda förluster genom att dem tillhörigt
timmer, som kommit på drift, försäljes på, tullauktionerna. Orsaken till
att dessa inbringa så låg inkomst till statsverket torde ligga dels däruti,
att vederbörande bärgare oftast själv inropar det bärgade för en ringa
penning, då ingen eller obetydlig konkurrens finnes och dels i, att omkostnaderna
för besiktning å det bärgade samt för själva auktionen m. m.
stiga till tämligen hög procent av auktionssumman.

Bärgarlönen bestämmes av den tulltjänsteman, som förrättar auk -

Lagutskottets utlåtande Nr 27

tionen, vanligen till 50 å 60 ''/ av auktionsbeloppet. Därigenom röna
mänga bärgare en orättvis behandling i förhållande till andra sådana,
emedan bärgarlönens storlek blir beroende av, huru högt auktionsbuden
gå, alltså av slumpen.

Verksägaren kali naturligtvis närvara vid tullauktionen och bevaka
sin rätt genom att ''bjuda på’, sä att han återköper det bärgade, men
bärgaren har dä intresse av att driva upp priset genom att i det längsta
ropa med för att på så sätt fa högre bärgningsförtjänst.

Vidare kan verksägaren förbjuda auktionen av det virke, som han
kan visa vara försett med hans i behörig ordning inregistrerade flottningsmärke.
Men ett sådant förbud ställer sig ej vedeibölande tullmyn
dighet till efterrättelse med mindre än att vederbörande betala »skälig»
bärgningslön, som termen lyder, och komma då ej bärgaren och ägaren
ense, vilket väl blir vanligast, fortgår auktionen.

Eu svårighet för den enskilde verksägaren att a auktionen »spekulera»
ä eget timmer ligger även däruti, att de bärgade stockarna med
hans märke ligga utspridda på långa kuststräckor, blandade med annat
flottgods, varför det blir förenat med stor kostnad för honom att återhämta
det förlorade till verket. Bättre kan detta göras av flottningsföreningen,
som ju kan på eu gäng hämta allt flottgods oavsett mäikena
och sedan i sorteringsverket fördela det bland de olika ägarna.

Men även flottningsföreningen blir i samma situation som den enskilde
verksägaren rörande uppdyrkandet av auktionspriset och bärgningslönen,
något''som jag har personlig erfarenhet av genom bevistande
av sådana auktioner.

Eu annan omständighet, som inverkar menligt för flott godsägaren,
är den gamla bestämmelsen, att Konungens befallningshavande endast
behöver kungöra anmälda sjöfynd i Post- och Inrikes Tidningar och ej i
några ortstidningar, varigenom sådana kungörelser lätt undgå ägarens till
strandvraket uppmärksamhet, så att han blir urståndsatt att bevaka
sin rätt.

Om nu svåra olägenheter förefinnas redan med nuvarande lagstiftning,
så behöver man ej vara synnerligen profetiskt anlagd för att förutspå,
att olägenheterna och förlusterna för verksägarna bliva större, om
lagen ändras i enlighet med den av riksdagen i huvudsak bifallna motionen,
därest ej samtidigt stipuleras bestämmelser, som skydda flottgodsägarens
rätt. Ty om bärgaren far fritt disponera strandvrak, som undeistiger
50 kronors värde, och flottgods, försett med vederbörligen inregistrerade
flottningsmärken, ej undantages från denna bestämmelse, kan

Lagutskottets utlåtande Nr 27.

man med skäl befara, att bärgat flottgods successivt, som det inbärgas,
utan vidvre användes av bärgaren och försvinner för den rätte ägaren.

Visserligen har lagutskottet föreslagit, att bärgaren skall fortfarande
vara skyldig anmäla strandfyndet till tullkammaren, men säkerligen
komma manga av dem att finna sådan anmälan mindre viktig i sådana
fall, då fyndets värde ej enligt deras egen uppfattning uppgår till 50
kronor, enär i allt fall då ingen auktion kommer till stånd, och fyndet,
om det anmäles, måste ligga ett helt år, innan det får av ägaren disponeras.
Besvärligt bleve det även för bärgaren att nedsätta den säkerhet
och borgen, som lagförslaget talar om, och sannolikt komme han i allt
större utsträckning att anlita den vida bekvämare utvägen att utan vidare
för sitt behov använda åtminstone det ilandflutna flottgodset.

De nu sedvanliga strandvraksauktionerna komme att upphöra, och
flottgodsägaren skulle berövas även den ringa utväg, dessa auktioner erbjuda,
att få tillbaka något litet av sin egendom.

Emellertid har allt detta ringa betydelse, om endast den blivande
lagen förses med det tillägget, att under densammas bestämmelser ej
fuller flottgods, som är försett med hos flottningsförening inregistrerat
märke, samt att beträffande detta särskild förordning utfärdas, helst i samband
med den allmänna nu pågående revisionen av flottningsförfattningarna.

Eu sådan särskild lagstiftning är, vilket ju även framgår av vad
som härförut anförts, nödvändig, även om lagen om sjöfvnd i övrigt icke
undergår någon förändring.

n ur givetvis av fördel för flottgodsägarna, att flottgods, som är
på väg ut till havs från flottleden eller virkesmagasinet, inbärgas och tillvaratagas
av strandbefolkningen. Det är även självfallet, att denna befolkning
hör hava skälig ersättning för sitt besvär. Men sådan ersättning
bör icke bestämmas på det godtyckliga sätt, som nu sker, och tullkamrarna
böra icke hava med denna timmerbärgning att göra.

• Utanför varje älvmynning bör fastställas ett visst flottgodsinbärgningsomiade,
vars omfattning föreslås av vederbörande flottningsförening
och fastställes av Konungens befallningshavande. Inom detta område
bör flottningsföreningen erhålla rätt att hopsamla och till närmaste sorteringsverk
inbogsera det flottgods, som antingen av sig själv strandat
eller också tillvaratagits av strandbefolkningen. För den bärgning av
flottgods, som denna befolkning tilläventyrs gjort, erhålles av flottningsföreningen
ersätttning enligt av Konungens befallningshavande på förslag
av flottningsföreningen fastställd taxa, vare sig bestämmes viss ersättning
pr bärgad stock, varvid skillnad bör göras mellan större och mindre
stockar efter någon fastställd längd- och diametergräns, eller pr bärgad

Lagutskottets utlåtande Nr 27.

kubikfot, i vilket senare fall dock det besväret uppstår, att stockarna
måste fullständigt intummas.

Ersättningen bör sättas så hög, att befolkningen får intresse av
att verkställa bärgningen, men ej högre. Om på något håll av en eller
annan orsak ersättningen bestämmes för låg, blir följden därav den, att
strandbefolkningen ej bärgar något flottgods. Så snart detta konstaterats,
måste det ligga i virkesägarnas eget intresse att höja taxan, då de ju
icke kunna finna det fördelaktigt, att virket driver till havs.

Om lagstiftningen länkas i denna riktning, är jag övertygad om,
att så småningom såväl myndigheter som flottgodsägare och kustbefolkning
skola finna, att en bättre sakernas ordning härigenom inträtt.»

Av vad som i föredraget och den därpå följande diskussionen förekommit,
synes framgå, att behov förefinnes, att redan nu i sjöfyndslagen
fastslå undantag för ifrågavarande slag av flottgods, oavsett de
blivande mera detaljerade bestämmelserna i en kommande allmän flottningslag.
Ty den godtyckliga och helt visst oriktiga tolkningen av nu
gällande bestämmelser, vilken sannolikt skulle fortleva, om det föreliggande
förslaget i oförändrad form upphöjes till lag, innebär så avsevärda
olägenheter och ekonomiska förluster för både staten och enskilda
skogsägare, att förhållandet snarast möjligt bör upphöra.»

I skrivelse den 19 maj 1>915 anhöll riksdagen, att Kungl. Maj:t måtte
efter verkställd utredning för riksdagen framlägga förslag till sådan ändring
av lagen den 12 juni 1891, innefattande vissa bestämmelser angående
sjöfynd, att dels det i lagen föreskrivna förfaringssättet måtte beträffande
sjöfynd av ringa värde förenklas, dels ock strandvrak av ringa värde
måtte under vissa förutsättningar tillfalla bärgaren.

Över denna riksdagens framställning infordrade Kungl. Maj:t utlåtande
från åtskilliga myndigheter. I avgivet yttrande förklarade generaltullstyrelsen
sig anse, att ett verkligt behov påkallade en omgestaltning
av 1891 års lag även i andra avseenden än de av riksdagen i dess berörda
skrivelse angivna samt åberopade i detta hänseende ett av styrelsen utarbetat
förslag .till ny lag i ämnet.

Vid ärendets föredragning inför Kungl. Maj:t i statsrådet förklarade
föredragande departementschefen, att jämväl han fann gällande bestämmelser
om sjöfynd böra omarbetas i den av riksdagen antydda riktning,
ävensom att vissa av de utav generaltullstyrelsen föreslagna ändringar
i övrigt vore av beskaffenhet att böra i detta sammanhang genomföras,
i följd varav det syntes honom lämpligast, att en helt ny lag i
ämnet utfärdades.

TJtsknttets

yttrande.

Lagutskottets utlåtande Nr 27.

Det i propositionen framlagda lagförslaget vilar på samma grunder
som 1891 års lag. De väsentliga avvikelserna innebära:

att Konungens befallningshavandes befattning med ärenden angående
sjöfynd skall upphöra och dithörande göromål uppdragas åt vederbörande
tullförvaltning;

att fynd, vars vård och försäljning tillika med kostnaden för bärgningens
kungörande prövas av vederbörande tullförvaltning komma att
uppgå till sammanlagt så högt belopp, att skälig bärgarlön ej skulle
kunna av fyndet uttagas, skall — utan att kungörelse om bärgningen sker
och ändå att det bärgade är hänförligt till strandfynd — utlämnas till
bärgaren med full äganderätt mot gäldande av kostnaderna för fyndets
vård och besiktning;

att fynd, vars värde ej överstiger tio kronor enligt vederbörligt
intyg, må, där tullförvaltningen ej finner särskild anledning föreligga för
fyndets behandling i annan ordning, av tullförvaltningen utan vidare
besiktning och utan kungörande av bärgningen utlämnas till bärgaren
med full äganderätt;

att den i lagens 2 § stadgade inställelsetid av ett år för ägare
till bärgat gods skall förkortas till nittio dagar från kungörandet i allmänna
tidningarna, vilken tid dock kan för särskilt fall av generaltullstyrelsen
utsträckas intill ett år; samt

att straff stadgats för bärgare, befälhavare eller redare, som i sviklig
avsikt lämnar oriktig uppgift angående omständigheterna vid bärgningen''
eller i sådan avsikt vidtager särskild åtgärd med det bärgade
godset.

De av Kungl. Maj:t föreslagna bestämmelserna synas vara ändamålsenliga
och ägnade att tillgodose de av riksdagen i ämnet uttalade
önskemålen, och har utskottet således ej funnit anledning till anmärkning
mot det riksdagen förelagda lagförslaget.

Herr Fahlén har i sin motion hemställt, att lagen måtte förses
med det tillägg, att densamma icke omfattade med inregistrerat märke
försett flottgods i färskvatten, skärgård eller insjö nedströms allmän
flottled.

Motionen ansluter sig i huvudsak till vad svenska flottningschefsföreningen
redan tidigare i skrivelse till Kungl. Maj:t anfört i ärendet.
I sagda skrivelse hemställde föreningen dock, att flottgods över huvud
taget, som bure hos flottningsförening inregistrerat märke, måtte undantagas
från lagens reglering.

Lagutskottet» utlåtande Nr 27. !)

1 anledning av sagda skrivelse yttrade föredragande departementschef
eu till statsrådsprotokollet:

»Att nu utan vidare undantaga från ifrågavarande lags tillämpning
sådant flottgods, som bär hos flottningsförening inregistrerat märke, torde
näppeligen låta sig göra. Vad föreningen i amnet anfört synes emel
tid vara förtjänt av beaktande och skall uppmärksammas i samband med
det för närvarande inom justitiedepartementet pågående aibetet med e

allmän revision av fiottningslagstiftningen.» .. ,

Såväl gällande lag som lagförslaget är till sitt innehåll beglänsa .

att omfatta övergivet fartyg eller skeppsvrak eller till fartyg w,^nd^f
skap eller gods. Härav framgår, att flottgods endast for det fall, att det
kan anses hava hört till fartyg, faller under lagens bestammelsert Såsom
emellertid framgår av det i motionen intagna referatet. a\ ett vid
ningschefsföreningens årsmöte 1916 i ämnet hållet föredrag lärer lagen
av vederbörande tullmyndigheter tillämpas sa, att ilandflutet eller kringdrivande
flotto-ods i regel behandlas som sjöfynd. Det anses salun a
Sggå prestation för® att flottgodset hört till fartyg. Denna b
presumption torde i allmänhet icke motsvara det faktiska förhållandet,
som _ då flottgodset endast i undantagsfall lärer hava kommit från fai
tyo* _ snarare borde betinga en bevispresumtion av motsatt innebord
och detta i all synnerhet för det fall, att flottgodset bar inregistrerat
föreningsmärke och därtill påträffas strax nedanför den reglerade flott

leden‘ För så vitt fråga är om lagens tillämpning i angivna hänseende, torde
måhända ändring kunna vinnas därigenom, att vederbörande myndigheters
uppmärksamhet fästes å berörda förhållande. Men därmed lära icke de
avPmotionären påtalade olägenheter vara avhjalpta. Dessa aro emellei
enligt utskottets förmenande av den allvarliga art, att de snarast möjligt
böra undanröjas genom ingripande från lagstiftarens sida. Vilken v g
därvid lämpligen bör beträdas, anser utskottet sig i fragans nuvarand
läge icke vara i tillfälle att bedöma. Önskvärdheten av en tillfredsställande
lösning av hithörande frågor synes emellertid i allt fall icke hora
lägga hinder^ i vägen för antagande av nu föreliggande lagforslag, sa

mycket mindre som de för en dylik lösning erforderliga bestämmelser icke

torde hava sin plats i lagen om sjöfynd utan fastmera pa satt föredragande
departementschefen ifrågasatt, lämpligen hora meddelas i sam
band med den nya fiottningslagstiftningen, som ar under utaibetande.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 9 sand. 19 käft. (År 27.)

Lagutskottets utlåtande Nr 27.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen inåtte

1) bifalla Kungl. Maj:ts proposition nr 54; samt
) med anledning av herr Fahléns motion i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Majrt täcktes
taga under övervägande, vilka åtgärder lämpligen må
ofn“a Vidtagas i syfte att trygga virkesägares rätt att
aterta loskommet, med inregistrerat märke försett flottgods
samt, därest för ändamålet riksdagens medverkan
erfordras, snarast möjligt förelägga riksdagen förslag i
ämnet.

Stockholm den 12 mars 1918.

På lagutskottets vägnar:

JAKOB PETTERSSON.

Stockholm 1918. Kungl. Boktryckeriet. P. A. Norstedt k Söner.

181332