Konstitutionsutskottets utlutande Nr 20 (Utlåtande 1917:Ku20 Konstitutionsutskottet)

Konstitutionsutskottets utlutande Nr ‘do.

Nr 20.

Ankom till riksdagens kansli den 25 maj 1917 kl. 1 e. m.

Konstitutionsutskottets utlåtande, i anledning av vackt motion
om skrivelse till Kungl. Maj:t angående grundlagsändringar,
åsyftande ytterligare betryggande av riksdagsmans
rätt att obehindrat utöva riksdagsmannakallet.

Närvarande: herrar Eden*, Clason, Hellberg*, Bellinder, K. J. Ekman*, Mannheimer*,
von Geijer, von Mentzer, Olof Olsson*, von Bahr*, Gullberg, Larsson i Västerås,
Magnusson i Tumhult*, Hallén*, Ericsson i Vallsta, Kropp, Sterne, Hallendorff, Andersson
i Höckerum* och Gustafsson i Brånsta.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

I en inom andra kammaren väckt, till konstitutionsutskottet hänvisad
motion nr 333 av herr Sterne har motionären hemställt, »att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes
låta utreda, huruvida och i vilken utsträckning sådana ändringar
må kunna vidtagas i gällande grundlagar, att riksdagsman, som icke
är enligt § 26 riksdagsordningen obehörig att innehava riksdagsmannabefattning,
icke må utan tillstånd av den kammare, vartill han hör,
kunna under pågående riksdag i andra fall än de, varom §§ 110 och
111 regeringsformen stadgar, vara sin frihet berövad och dymedels
hindras i riksdagsmannakallets utövning, samt för riksdagen framlägga
det förslag, vartill utredning kan föranleda».

Med avseende på de skäl, som motionären åberopat för sin hemställan,
får utskottet hänvisa till motionen.

Vid 1913 års riksdag väcktes, såsom motionären erinrat, av motionärer
i andra kammaren förslag om sådan ändring i gällande grundlagar, att
riksdagsman icke, såvida han ej jämlikt § 26 riksdagsordningen blivit
obehörig att innehava riksdagsmannabefattning, skulle kunna utan sam Bihang

till riksdagens protokoll 1917. 5 saml. 18 käft. {Nr 20.) 1

Historik.

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 20.

Utskottets

yttrande.

tycke av den kammare, till vilken lian hörde, under pågående riksdag
hindras i riksdagsmannakallets utövande genom frihetens berövande.
Konstitutionsutskottet tillstyrkte motionen, och andra kammaren biföll
ett inom densamma väckt skrivelseförslag, som utgjorde en modifikation
av det av utskottet framlagda förslaget. Första kammaren avslog
däremot skrivelseförslaget.

Nu gällande bestämmelser angående riksdagsmans skydd mot häktning
återfinnas i §§ 110 och 111 regeringsformen. Den förstnämnda
paragrafen stadgar i detta hänseende: »Ej må någon riksdagsman under
tilltal ställas eller sin frihet berövas för sina gärningar eller yttranden
i denna egenskap, utan att den kammare, till vilken han hörer, sådant
tillåtit genom uttryckligt beslut, däruti minst fem sjättedelar av de
röstande instämt.» Denna bestämmelse avser sålunda uteslutande riksdagsmans
gärningar i hans egenskap såsom sådan. I § 111 heter det:
»Beskylles riksdagsman för grov missgärning, må han ej i häkte kunna
inmanas förrän, efter anställd rannsakning, domaren sådant skäligt
prövat, såvida han ej å bar gärning funnen varder; dock galle om han,
efter domstols kallelse, sig ej inställer, vad allmänna lagen i ty fall
stadgar. Ej må riksdagsman i andra fall, än som i denna och nästföregående
§ sagda äro, sin frihet berövas.» Riksdagsman är sålunda,
under den tid hans fullmakt gäller, tillförsäkrad frihet från häktning
utom i det fall att han beskylles för grov missgärning. För att häktning
i dylikt fall skall vara medgiven, fordras emellertid dessutom
antingen att den brottslige gripits å bar gärning eller att domstolen
efter skedd rannsakning prövat häktning böra äga rum.

Något annat skydd gentemot åklagarmaktens och andra myndigheters
rättsliga ingripanden än nu återgivna bestämmelser existerar
enligt gällande grundlagar ej. Till stöd för en motsatt uppfattning ha
åberopats dels det ovan återgivna stadgandet: »Ej må riksdagsman i
andra fall, än som i denna och nästföregående § sagda äro, sin frihet
berövas», dels § 4 riksdagsordningen, som lyder: »Ej må någon riksdagsman
förmenas att sin riksdagsmannabefattning utöva; dock gäller
under krigstid undantag härutinnan för militärpersoner, då de av konungen
i rikets tjänst beordras». Genom den av konstitutionsutskottet
vid 1913 års riksdag åvägabragta utredningen har emellertid till fullo
klarlagts, att nämnda två stadganden icke äga en dylik innebörd. Stadgandet
i § 111 regeringsformen avser således uteslutande häktning,
icke frihetsberövande av annan art, och § 4 riksdagsordningen kar
blott åsyftat sådana hinder, som kunna uppstå genom vägrad tjänstledighet
eller därmed jämförliga administrativa åtgärder.

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 20.

Utskottet kan således ej dela motionärens uppfattning, att nu gällande
bestämmelser äro dunkla och i behov av förtydligande. De svenska
grundlagarna intaga tvärtom otvetydigt den ståndpunkten, att
riksdagsmännens undantagsställning blott sträcker sig till frihet från
häktning i vissa fall. Däremot veta de ej av något undantag för riksdagens
ledamöter från lagens bestämmelser om verkställighet av straff.
De hava med andra ord åsyftat att säkerställa riksdagsmännen emot
förhastade åtgärder av administrativa myndigheter, ej att ingripa i
domaremaktens verksamhet.

I den förevarande motionen föreslås en väsentlig utvidgning av nu
gällande principer, i det att det för riksdagsmän stadgade undantaget
skulle utsträckas jämväl till straffverkställighetens område. Det nya
undantaget skulle emellertid, till skillnad från häktningsskyddet, göras
fakultativt, d. v. s. beroende av ett beslut av den kammare, till vilken
den dömde hör. Kammaren skulle äga rätt att föreskriva uppskov med
verkställigheten av ett under pågående riksdag ådömt straff. Likaledes
skulle kammaren — härutinnan skiljer sig motionärens yrkande från
1913 års skrivelseförslag — äga att bestämma, att avtjänandet av ett
vid riksdagens sammanträde påbörjat straff skall under tiden för riksdagssessionen
avbrytas. Från kamrarnas rätt att ingripa skulle enligt motionärens
förslag sådana straff vara undantagna, som enligt § 26 riksdagsordningen
medföra obehörighet för riksdagsmannabefattningen; i
detta grundlagsstadgande ifrågasättes nämligen ingen ändring. Huruvida
alla andra straff eller blott vissa arter av sådana skola kunna göras
till föremål för riksdagens beslut, har motionären lämnat öppet, i
det han tänkt sig, att den blivande utredningen bland annat också
skulle omfatta frågan, »i vilken utsträckning)) bestämmelser av antydd
art visa sig lämpliga. I regeringsformens bestämmelser (§ 111) om de
fall, däri häktning av riksdagsman medgives, har motionären icke tänkt
sig någon ändring; likaledes synes det hava varit hans mening att för
alla andra fall det absoluta häktningsförbudet skall kvarstå.

Det är således i två hänseenden, som motionären föreslagit avvikelser
från nu gällande principer. Dels skulle en särställning för
riksdagsmännen införas även med avseende på sådant frihetsberövande,
som föranledes av en laga kraftvunnen dom. Dels skulle kamrarnas
rättighet att i hithörande frågor besluta — en rättighet, som f. n. endast
gäller i fråga om åtgärder föranledda av riksdagsmans verksamhet
såsom sådan — utvidgas.

Utskottet kan icke finna något av dessa ändringsyrkanden befogat.

Konstitutionsutskottets utlåtande Kr 20.

Vad först angår den särställning, som skulle tillerkännas riksdagsmän
med hänsyn till verkställighet av ådömda straff, så skulle en
lagstiftning av sådan art utgöra ett enligt utskottets uppfattning
oberättigat avsteg från de allmänna principerna om likhet inför lagen
och om omedelbar verkställighet av ådömda straff. En sådan undantagsställning
kan uppenbarligen icke jämföras med den, som enligt nu
gällande bestämmelser i vissa fall är riksdagsmän tillförsäkrad med avseende
på häktning. Allraminst borde det kunna komma ifråga, att,
på sätt motionären föreslagit, en kammare skulle äga rätt att fordra,
att ett straff, som redan börjat avtjänas, avbrötes för att lämna den
dömde tillfälle till deltagande i riksdagsarbetet. Oavsett det oriktiga
däri, att avtjänandet av straff, i vilka såsom ett avgörande moment
ingår, att frihetsberövandet äger rum under en viss sammanhängande
tidrymd, en eller flere gånger avbrötes, skulle tydligen motionärens
förslag på denna punkt, då frågan gäller frihetsstraff, kunna leda till
konsekvenser, som synas föga förenliga med riksdagens värdighet.

Vad sedan vidkommer den befogenhet, som kamrarna skulle komma
att få med hithörande frågor, finner utskottet en dylik anordning
strida mot vår författnings principer. Att låta en fälld dom bliva föremål
för en kammares överläggning och med avseende på sättet för sin
verkställighet beroende av dess beslut är uppenbarligen ej förenligt
med de grundsatser om rättskipningens oavhängighet av representationen,
som genomgående utmärka vår författning.

Beträffande slutligen det motiv, som vid argumentering för motionen
plägat framhållas såsom huvudskälet för den ifrågasatta förändringen,
eller valmännens intresse av att den av dem valde icke må hindras
att utöva sin befattning, så skall gärna erkännas, att motionären beträffande
de av honom berörda straffområdena dragit konsekvenserna
av denna synpunkt, då han velat tillerkänna en kammare rätt att såväl
avbryta ett redan påbörjat straff som uppskjuta verkställigheten av ett
under riksdagen ådömt. Det är likväl tydligt, att valmännens intresse
icke kan anses tryggat, därigenom att en kammare får träffa avgörande,
huruvida den av dem valde representanten skall fortsätta att utöva
sin befattning eller ej. Likaledes är det uppenbart, att spörsmålet om
valmännens intresse i berörda hänseende har en långt vidare omfattning
än den av motionären framförda specialfrågan. Detta stora spörsmål
innefattar exempelvis alla sådana fall, som att en riksdagman av andra
laga förfall, såsom sjukdom, militär kommendering enligt stadgandet i
§ 4 riksdagsordningen eller annorledes, hindras att deltaga i riksdagens
arbeten. Lösningen av detta spörsmål måste givetvis sökas efter helt

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 20.

andra linjer än dem som här föreslagits för ett särskilt undantagsfall,
vilket väl framgent liksom hittills skall visa sig vara av ringa praktisk
betydelse.

Då vid förevarande frågas tidigare behandling utländska förhållanden
stundom kommit att beröras, hava dessa förhållanden gjorts till föremål
för en utredning, vars resultat såsom bilaga fogats till utskottets
utlåtande. Det framgår av denna utredning, att. en jämförelse, som
avsåge att utröna omfattningen av den särställning, som å olika håll
stadgas för representationernas ledamöter, och att möjliggöra slutsatser
därav med avseende på önskvärdheten och lämpligheten av ändringar
i vår författning i den ena eller andra riktningen, är förenad med stora
vanskligheter. Dels är det svårt att vinna fullt tillförlitlig upplysning
angående vederbörande grundlagsstadgandens tolkning och praktiska
räckvidd, allrahelst som dessa frågor på åtskilliga håll äro föremål för
skilda meningar. Dels har den utländska lagstiftningen, som för övrigt
i många fall vilar på helt andra straff- och procossrättsliga grundvalar
än den svenska, i vissa hänseenden gått efter helt andra linjer än
denna, vilket givetvis försvårar en jämförelse. Beträffande häktningsskyddet
gäller sålunda på de flesta håll, att detsamma endast är fakultativt,
d. v. s. beroende av majoriteten i den kammare, till vilken
vederbörande riksdagsman hör, medan det i Sverige inom de givna
gränserna är absolut. Vad vidkommer rättigheten för kamrarna att fatta
beslut med anledning av laga kraftvunna domar, har en dylik princip
endast på ett fåtal håll fått obestridd giltighet och otvetydigt uttryck
i författningen. Ingenstädes är detta fallet i fråga om rätten att avbryta
verkställigheten av ett pågående straff.

Med stöd av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 24 maj 1917.

På konstitutionsutskottets vägnar:

SAM. CLASON.

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 20.

Reservationer:

dels av herrar Eden, Hellberg, Mannheimer, Gullberg och Ericsson i
Vallsta, vilka ansett, att utskottets utlåtande och hemställan bort hava
följande lydelse:

Motionären erinrar om den motion, som väcktes vid 1913 års riksdag
och som föranledde dåvarande konstitutionsutskott att hemställa,
att riksdagen måtte besluta en skrivelse i motionens syfte.

Denna motion berörde samma ämne, nämligen frågan huruvida de
bestämmelser, som för närvarande gälla, kunna anses på ett tillräckligt
betryggande sätt bereda riksdagsman skydd mot att genom frihetens
berövande hindras i riksdagsmannakallets utövande. Uti sitt utlåtande i
anledning av motionen lämnade 1913 års konstitutionsutskott dels en
historik över ifrågavarande grundlagsbestämmelser, dels ock en redogörelse
för tolkningen av desamma enligt gällande praxis. Därefter yttrade
utskottet följande:

»Den föregående framställningen torde hava visat, å ena sidan att
vid tillkomsten av 1809 och 1810 års grundlagar inga bestämmelser
gåvos, som voro avsedda att skydda riksdagsman emot att under pågående
riksdag berövas sin frihet för undergående av frihetsstraff, men å andra
sidan även att vid sagda tidpunkt såväl i betraktande av den ståndpunkt,
som vår strafflagstiftning då intog, som med hänsyn till andra omständigheter
något egentligt behov av en dylik skyddsbestämmelse ej kunde
anses förefinnas. Utredningen torde likaledes hava ådalagt, att i sistnämnda
avseende förhållandena väsentligen förändrats under det senast förflutna
århundradet.

Det har ock påvisats, att för att erhålla en rätt uppfattning av det
föreliggande spårsmålet detsamma med nödvändighet måste ses emot bakgrunden
av det grundlagsstadgande, som normerar diskvalifikationsgrunderna
för riksdagsmannaskap, vilket stadgande i gällande grundlag förefinnes
i 26 § riksdagsordningen. Sagda § föreskriver i sin nuvarande
lydelse bland annat, att såsom riksdagsman ej må godkännas »den, som
är förlustig medborgerligt förtroende eller genom utslag, vilket ännu icke
vunnit laga kraft, är dömd till förlust av sådant förtroende eller den
som är ställd under framtiden för brott, vilket medför nämnda påföljd.»

Närmare bestämmelser om nu omhandlade straffpåföljd, medborgerligt
förtroendes förlust, meddelas åter i strafflagen. I dess andra kapitel
§ 19 föreskrives, att dylik påföljd, för den händelse att brottsarten är

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 20. 7

sådan, att påföljden överhuvudtaget kan komma i fråga, kan ådömas
endast i sådana fall, då brottet varder belagt med dödsstraff eller med
straffarbete i minst sex månader. Då följaktligen ett fallande utslag går
ut på fängelse eller arreststraff, överhuvud på ett lindrigare frihetsstraff
än straffarbete i minst sex månader, diskvalificerar straffet ej för riksdagsmannakallet.

Det är sålunda uppenbart, att med den relativt begränsade omfattning,
som påföljden medborgerligt förtroendes förlust numera har, den
latitud måste anses såsom ganska stor, inom vilken brott och förseelser
från riksdagsmäns sida kunna komma i fråga, utan att samtidigt diskvalificera
för riksdagsmannabefattningen. Härav synes, att det förevarande
skyddsspörsmålet, vilket tidigare haft ett uteslutande eller övervägande
teoretiskt intresse, numera kommit i ett helt ändrat läge.

Då nu grundlagen uppenbarligen utgår ifrån, att eu hel grupp av
mindre brott och förseelser finnas, vilkas beskaffenhet ej är sådan, att de
böra utestänga den, som gjort sig därtill saker, från riksdagsmannauppdragets
beklädande, så måste det från denna utgångspunkt, principiellt
sett, starkt ifrågasättas, om icke en sådan uppfattning i viss mån står i
strid med den samtidigt av lagen hävdade ståndpunkten, att varje verkställighet
av frihetsstraff skall kunna faktiskt lägga hinder i vägen för
riksdagsmannakallets utövning. Det vill synas, att motionärerna äga fog
för sitt påpekande, att här torde föreligga eu lucka i lagstiftningen, vilken
lucka dock, historiskt sett, är nog så förklarlig.

Utskottet delar ock motionärernas mening därutinnan, att ett sådant
sakernas tillstånd näppeligen är fullt förenligt med riksdagens värdighet
samt den enskilde folkrepresentantens rätt och hans valmäns intressen.

Det kan här icke invändas, att införandet av en skyddsbestämmelse
av här förutsatt slag skulle medföra ett avsteg från den i modern rätt
grundläggande principen om allas likhet inför lagen. Vore så fallet,
skulle en dylik åtgärd under inga omständigheter kunna tillstyrkas. Här
är det emellertid ej i minsta mån fråga om straffets efterskänkande, utan
allenast om möjligheten till ett tillfälligt uppskov med straffverkställigheten,
närmast jämförligt med det särskilda skydd mot häktning och
annat likartat frihetsberövande, som riksdagsman redan på grund av
stadgandet i 111 § regeringsformen åtnjuter.

I detta sammanhang kan utskottet ej underlåta att fästa uppmärksamheten
vid det allmänt erkända förhållandet, att åtskilliga förseelser
äro av den art, att de, även om de ur samhällssynpunkt måste såsom
straffbara betraktas och behandlas, likväl ej i den allmänna uppfattningen
stämplas såsom moraliskt förklenande. Det torde vara nog att här -

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 20.

vid peka på o vissa fall av disciplinförseelser, politiska brott och tryckfrihetsbrott.
Å andra sidan kan naturligtvis ej förnekas, att brott kunna
förekomma, vilka, även om de icke beläggas med straff, varmed medborgerligt
förtroendes förlust är förenad, i alla händelser allmänt anses
vara av den beskaffenhet, att något skäl till anstånd med straffets verkställighet
näppeligen förekommer.

Det lärer därför icke böra fastslås, att den enskilde riksdagsmannen
skall äga rätt att fordra, att verkställigheten av ett honom ådömt
straff skall under pågående riksdag anstå, utan torde en prövning av
varje fall böra ske. För en sådan prövning synes 110 § regeringsformen
anvisa en utväg, så till vida som den för där nämnda eventualiteter
lägger avgöranderätten i vederbörande kammares hand. Aven motionärerna
peka på en dylik lösning. Huruvida viss kvalificerad majoritet
bör komma till användning, lärer få göras beroende av blivande utredning.
))

Ovannämnda hemställan av 1913 års konstitutionsutskott avslogs av
första kammaren. Andra kammaren däremot beslöt med bifall till den
gjorda hemställan efter en i anledning av under debatten gjorda erinringar
vidtagen formell ändring, »att riksdagen i anledning av förevarande
motion måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl.
Maj:t täcktes låta utreda, huruvida och i vilken utsträckning sådana
ändringar må kunna vidtagas i gällande grundlagar, att riksdagsman,
som icke är enligt 26 § i riksdagsordningen obehörig att innehava riksdagsmannabefattning,
icke må, utan tillstånd av den kammare, vartill
han hör, kunna under pågående riksdag i andra fall än de, varom 110
och 111 §§ i regeringsformen stadga, berövas sin frihet och dymedelst
hindras i riksdagsmannakallets utövning, samt för riksdagen framlägga
de förslag, vartill utredningen må kunna föranleda.»

Mot detta, av andra kammaren vid 1913 års riksdag bifallna yrkande
hade under debatten anförts, att detsamma skulle strida mot principen
om allas likhet inför lagen. Denna anmärkning var, såsom framhår
av ovan angivna redogörelse för 1913 års utskotts utlåtande, redan
på förhand bemött, och utskottet kan inskränka sig till att understryka,
att här ej är fråga om beredande av någon förmån åt den enskilde riksdagsmannen,
utan endast om att tillgodose det statsintresse, som fordrai
och måste fordra, att riksdagens ledamöter ej utan tvingande nödvändighet
hindras i utövningen av sitt kall. Såsom 1913 års utskott också
framhållit, kan det ej under några omständigheter bli tal om ett efter -

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr SO.

skänkande av straffet utan endast om ett eventuellt uppskov därmed.
Det kan således endast sägas, att ett offentligrättsligt intresse kommer
i en viss motsats till det straffrättsliga intresse, som i allmänhet föranleder,
att efter ändgiltig dom följer omedelbart straff.

Det bär vidare anmärkts, att ett överlämnande av en sådan befogenhet
åt kammare, som motionen avser, skulle kunna föranleda till
överläggningar, som § 90 regeringsformen förbjuder. Enligt utskottets
mening finnes ej anledning att — även med den strängaste tolkning av
paragrafen ifråga — befara något dylikt. Vid en sådan överläggning
är det ej den fällda domen, som kommer att utgöra dess föremål, utan
något helt annat, nämligen frågan om förbrytelsen är av natur att böra
föranleda avbrott i riksdagsmannakallets utövning.

Under frågans behandling i år ha nya uppslag till dess lösande framkommit,
särskilt genom den utredning om förhållandena i utlandet, som
inom utskottet verkställts och varav ett utdrag medföljer såsom bilaga
till utlåtandet. Av denna utredning framgår, att man utomlands allmänt
ansett nödigt att skapa garantier för riksdagsmännens rätt att ohindrat utöva
sin befattning, och på flera håll hava dessa garantier större räckvidd
än vad som är fallet hos oss. Utskottet hänvisar sålunda till de
bestämmelser, som äro rådande exempelvis i Danmark, Tyska riket och
i vissa av de tyska staterna. I det förstnämnda landet kan en riksdagsman,
under det riksdagen är samlad, icke utan kammares samtycke bliva
föremål för offentligt åtal i brottmål och ej heller underkastas frihetsstraff
på grund av en fälld dom. I Preussen har en kammare rätt att
föreskriva, att en under lantdagssessionen pågående process i brottmål
skall uppskjutas till efter sessionens slut. Detsamma gäller för tyska
riksdagen. Det synes utskottet, att även dessa bestämmelser i utländska
författningar förtjäna att uppmärksammas såsom bevis för riktigheten av
den ståndpunkt, som 1913 års konstitutionsutskott intog, nämligen att
våra svenska grundlagsföreskrifter i förevarande avseende icke äro tillfredsställande,
samt att berörda utländska bestämmelser böra tagas under
övervägande vid en undersökning om bättre skydd för svensk riksdagsmans
rätt att utöva sitt kall.

Utskottet erinrar slutligen därom, att utskottet på grund av motion
av herr Hallén — nr 344 — tillstyrkt skrivelse till Kungl. Maj:t med
anhållan om utredning och förslag angående sådana grundlagsändringar,
att, om riksdagsman blivit dömd i första instans enligt 2 kap. 19 § strafflagen,
hans riksdagsmannaskap ej må upphöra, förrän domen vunnit laga
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 5 samt. 18 höft. (Nr 20.) 2

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 20.

kraft, men väl suppleant kunna inträda i hans ställe under tiden för
målets handläggning inför högre rätt. Denna fråga torde lämpligen böra
betraktas i samband med den, som genom herr Sternes motion blivit
väckt.

På grund av vad sålunda anförts, får utskottet hemställa, att riksdagen
i anledning av herr Sternes motion måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes låta utreda, huruvida och i vilken
utsträckning sådana ändringar må kunna vidtagas i grundlagarna, att
riksdagsman, som icke är enligt § 26 riksdagsordningen obehörig att
innehava riksdagsmaunabefattningen, icke må utan tillstånd av den kammare,
till vilken han hör, kunna under pågående riksdag i andra fall än
de, varom 110 och 111 §§ i regeringsformen stadga, berövas sin frihet
och dymedelst hindras i riksdagsmannakallets utövning, samt för riksdagen
framlägga de förslag, vartill utredningen må föranleda.

dels av herrar Olof Olsson, Larsson i Västerås, Hallen, Kropp och
Sterne, vilka, med uteslutande av viss del av motiveringen, instämt i
herr Edéus in. fl. reservation.

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 20.

Bilaga.

Redogörelse för utländsk lagstiftning angående skydd för riksdagsmän.

Utländska författningar innehålla regelbundet bestämmelser åsyftande
att trygga representationernas medlemmar mot obehöriga ingrepp
från åklagaremaktens eller andra myndigheters sida.

Ifrågavarande skydd är merendels av tvåfaldig art.

För det första synes bestämmelsen i § 110 regeringsformen, att
riksdagsman »ej må under tilltal ställas eller sin frihet berövas för sina
gärningar eller yttranden i denna egenskap, utan att den kammare, till
vilken han hörer, sådant tillåtit genom uttryckligt beslut, däruti minst
fem sjättedelar av de röstande instämt», hava sin motsvarighet i alla
utländska författningar. 1 tyska riket är principen om den parlamentariska
yttrande- och omröstningsfriheten jämväl, såsom en norm för de
särskilda staternas författningar, inskriven i den för hela riket gällande
strafflagen. Med avseende på ifrågavarande stadgande^ som alla till
yttersta förebild hava den engelska »Bill of rights» 1689, torde en
mera utförlig redogörelse icke vara av nöden.

Den andra arten av skydd utgöres av det, varigenom representationernas
medlemmar i vissa avseenden, där det icke är fråga om representantskapets
utövning, tillförsäkras en undantagsställning.

I den nederländska författningen finnes ingen bestämmelse av ifrågavarande
art.

Till det engelska parlamentets privilegier hörde sedan gammalt dess
medlemmars frihet från häktning (freedom from arrest). Detta privilegium
har genom senare lagstiftning i olika avseenden modifierats och
anses numera innefatta dels frihet från civilrättslig häktning, dels frihet
från straffrättslig häktning, försåvitt denna icke sker med anledning av
svårare brott (indictable offence). Privilegiet är giltigt under pågående
session samt 40 dagar före och 40 dagar efter densamma.

Förenta staternas konstitution bestämmer: »The Senators and Representatives
—- — shall in all cases, except treason, felony and breach of
peace,be privileged from arrest during their attendance åt the session
of their respektive Houses.»

I Norges grundlag stadgas: »Representanterne ere paa deres Reise

til og fra Storthinget samt under deres Ophold der befriede fra personlig
Haftelse, med mindre de gribes i offentliga Forbrydelser.» Denna bestämmelse
anses av Hagerup och Morgenstierne avse allenast s k.
civilarrest och fördenskull, sedan detta institut numera i hög grad inskränkts,
vara av särdeles ringa praktisk betydelse. Däremot antager

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 20.

Aschehoug, att stadgandet även innefattar en begränsning i de processrättsliga
reglerna om »kriminell arrest».

Gemensamt för England, Förenta staterna och Norge är sålunda
att representanterna i olika utsträckning äro säkerställda mot häktning
under pågående session. Häktningsskyddet är således, liksom i Sverige,
inom det område, som resp. stadganden avse, absolut, d. v. s. icke
avhängigt av något representationens beslut.

På de flesta håll ha däremot representationerna tillerkänts vissa
rättigheter i förevarande hänseende.

I danska grundlagen heter det: »Saa lsenge Riksdagen er samlet,
kan ingen Rigsdagsmand tiltales eller underkastes Fängsling af nogen
Art uden Samtykke af det Ting, hvortil han hörer, med mindre han er
greben paa fersk Gerning.» Förbudet avser för det första åtal. Det
anses emellertid endast avse offentligt åtal i brottmål. För det andra
innefattar det förbud mot häktning. För det tredje framgår det av den
i folketinget åvägabragta motiveringen för paragrafens nuvarande lydelse,
att denna åsyftar att utgöra ett hinder jämväl för verkställighet av en
fälld dom utan kammarens medgivande. Den före 1915 gällande lydelsen
ansågs endast innefatta åtal och häktning.

Med avseende på frågan, huruvida bestämmelsen gör det möjligt
för ett ting att avbryta ett vid riksdagens sammanträde redan inlett
häktningsförfarande, äro meningarna delade.

Den för Tyska riket i dess helhet gällande civilprocessordningen
förklarar, såsom norm för de särskilda staternas författningar, civilprocessuellt
häkte i strid med vederbörande kammares, vilja under pågående
session för otillåtet. Dylikt häkte är enligt nu gällande
lagstiftning av mycket underordnad betydelse. Åtskilliga av de tyska
författningarna innehålla dock alltjämt ett förbud liknande, civilprocessordningens.
— Ojämförligt, viktigare äro bestämmelserna angående
den särställning, som de tyska representationernas medlemmar intaga
i fråga om straffrättsligt åtal och häkte. Härom uttalar promulgationsförordningen
till straffprocessordningen (1877): »Unberuhrt

bleiben die landesgesetzlichen Bestimmungen iiber die Voraussetzungen,
unter welchen gegen Mitglieder einer gesetzgebenden Versammlung
während der Dauer einer Sitzungsperiode eine Strafverfolgung
eingeleitet oder fortgesetzt werden kann.» Rörande denna fråga
har man sålunda att gå till de olika ländernas lagstiftning. Den preussiska
författningsurkunden, som i detta hänseende framför allt varit förebildlig,
stadgar: »Kein Mitglied einer Kammer kann ohne deren Genehmigung
während der Sitzungsperiode wegen einer mit Strafe bedrohten

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 20.

Handlung zur Untersuclmng gezogen oder verliaftet werdon, ausser
wenn es bei Ausiibung der Tat oder itn Laufe des nächstfolgenden Tages

nacli derselben ergriffen wird.--Jedes Strafverfahren gegen ein Mit glied

der Kaminer lind eine jede Untersuchungs--- — haft wird för die

Dauer der Sitzungsperiode aufgehoben, wenn die betreffende Kaminer
es verlangt».0) Kammaren lärer sålunda hava rätt att föreskriva, att eu
process i brottmål, som skolat anhängiggöras mot en dess medlem under
pågående session, uppskjutes till efter sessionens slut. Samma
rätt äger kammaren med avseende på en under samma förutsättningar
ifrågasatt häktning. Därjämte står det kammaren fritt att fordra avbrytande,
under tiden för sessionen, av straffprocessuolla förfaranden av
nyssnämnd art, som vid kammarens sammanträdande pågå. Däremot
hava kamrarna ingen rätt till ingripande gentemot verkställigheten av
ådömda straff, vare sig dessa ådömts under pågående session (något som
emellertid, med hänsyn till kammarens rättighet att hindra en tilltänkt
process, icke synes kunna ske utan dess samtycke) eller de ådömts
dessförinnan och i följd därav redan börjat avtjänas. Liknande bestämmelser
gälla för tyska riksdagen och i Wiirtteniberg. Badens, Bayerns och
Sachsens författningar skilja sig från den preussiska dels därutinnan, att
endast häktning, men icke andra moment i ett straffprocessuellt förfarande
kräva kammarens medgivande, dels därutinnan, att inga bestämmelser
finnas om rätt att avbryta ett vid sessionens början redan
inlett förfarande.

Den österrikiska författningens bestämmelser överensstämma i stort
sett med Preussens, Tyska rikets och Wiirttembergs. Om dessa bestämmelsers
tolkning råda dock skilda meningar, i det att av somliga författare
den meningen uttalats, att de böra uppfattas såsom gällande
jämväl straffverkställighet.

I Ungern gäller följande bestämmelse: »För vad riksdagsmannen
gör och talar annat än som medlem av riksdagen kan han endast med
husets medgivande ställas för domare eller inspärras, utom då han gripes
på bar gärning.» Stadgandet är så formulerat, att det synes gälla
även då riksdagen ej är samlad. Då det i litteraturen uttryckligen betonas,
att dess sjffte blott är att riksdagsmännen ej må hindras i sin
legislatoriska verksamhet, synes dock detta tyda därpå, att det faktiskt
blott tillämpas under pågående riksdag.

Mot medlemmar i de schweiziska national- och ständerråden kan
under pågående session en process (polizeiliche oder gerichtliche Verfolgung)
med anledning av en förbrytelse (Verbrechen oder Vergehen) blott
äga rum med rådets samtycke. Detsamma gäller med avseende på häktning.

*) De uteslutna partierna gälla civilhäkte.

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 20.

Den franska författningen innehåller följande bestämmelse: »Aueun
membre de Diné ou de 1’autre chambre ne peut, pendant la durée de la
session, étre poursuivi on arrété en matiere criminelle ou correctionelle,
quavec 1’autorisation de la chambre dont il fait partie, sauf le cas de
flagrant délit. La détention ou la poursuite d’un membre de l’une ou de
1’autre Chambre est suspendue, pendant la session, et pour toute sa durée,
si la Chambre le requiert.» I likhet med de tyska, preussiska och wiirttembergska
innebära dessa bestämmelser förbud mot häktning och åtal
under pågående session utan kammarens tillstånd ävensom rätt för kammaren
att avbryta förfaranden av denna art. Däremot råder meningsskiljaktighet,
huruvida stadgandet i p. 2 medgiver rätt att avbryta
verkställigheten av ett påbörjat straff. Vissa författare tolka ordet
»détention» såsom avseende frihetsberövande i vidsträcktaste mening,
medan andra göra gällande, att det icke kan avse annat än häktning
(détention préventive). För båda dessa ståndpunkter hava kammarbeslut
kunnat åberopas såsom prejudikat. — 1 Belgien, vars författning innehåller
ett stadgande, som i stort sett överensstämmer med det franska,
synes den förstnämnda tolkningen av ordet »détention» vara rådande.

Italiens grundlag stadgar med avseende på deputeradekammarens
ledamöter: »En deputerad kan, så vida han ej gripes på bar gärning,
under pågående session varken häktas eller i ett kriminellt mål ställas
inför rätta utan att kammarens samtycke först inhämtats.» Stadgandet
synes tolkas så, att det även innefattar rätt att avbryta ett vid sessionens
början inlett förfarande. Ävenledes har — liksom i Frankrike —
den meningen på en del håll gjort sig gällande, att det giver kammaren
befogenhet att avbryta verkställigheten av straff. — I Spaniens författning
återfinnas likartade bestämmelser. Rörande konstitutionell praxis
i fråga om deras tolkning är det svårt att få exakta upplysningar, i
synnerhet som helt nyligen (1912) ändringar vidtagits i reglerna för
kongressens behandling av hithörande frågor.

För den ryska duman gällde enligt uppgifter från 1912 följande
ordning. För att beröva en dumamedlem den personliga friheten under
pågående session fordrades dumans tillstånd, utom ifall eu medlem
greps på bar gärning eller om han åtalades för överträdelser av de befogenheter,
som tillhörde honom som deputerad. Sistnämnda överträdelser
beivrades på samma sätt som ämbetsbrott av rikets högsta
ämbetsmän, d. v. s. dels inför kejsaren, dels inför ett departement av
riksrådet. Denna folkrepresentanternas avhängighet av monarken och
av myndigheterna var en egendomlighet för den ryska konstitutionen.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1917.