Konstitutionsutskottets utlåtande Nr It)

Utlåtande 1920:Ku10

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr It).

I

Nr 10.

Ankom till riksdagens kansli den 12 mars 1920 kl. 1/s * e. m.

Konstitutionsutskottets utlåtande, i anledning av väckta motioner om
ändring i § 1 av förordningen om landsting.

Närvarande: herrar Larsson i Västerås, Olason, Hellberg, Johansson i Kälkebo, K. J. Ekman,
Ejuuggren, von Geijer, Oscar E. Larsson, Windahl,® Larsén, Magnusson i Törnhult,*
Janson i Kungsord Jansson i Edsbäclcen,® Zander, Henrikson, Leander, Hansson i
Sölvesborg, Andersson i Igelboda* och Persson i Fritorp.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

I en inom första kammaren väckt motion, nr 171, av herr WindaM,
samt i en inom andra kammaren väckt motion, nr 143, av herr Anderson
i Råstock hemställes, »att riksdagen måtte besluta,

dels att i landstingsförordningen § 1 orden: »dock att» etc. till och
med »utträde» skall ur paragrafen utgå,

dels att beträffande städer, som redan utträtt ur landsting, måtte
vid vad sålunda ägt rum bero.»

Tillika hemställes, »att vederbörande utskott, om yrkandet i princip
kan godkännas, måtte föreslå erforderlig omformulering av lagtexten.»
Till stöd för sin hemställan hava motionärerna anfört följande:
»Den nu uti landstingsförordningen § 1 gällande grundsats, att
stad, som har ett invånareantal av minst en etthundrafemtiondel av
rikets hela invånareantal etc., icke längre skall tillhöra länets landsting,
torde numera i stort sett kunna anses föråldrad och framför allt i sin
nuvarande form otidsenlig.

De praktiska skäl, som från städernas sida talat för ett särskiljande
av stad som nått en viss storlek, torde ävenledes hava förlorat väsentligt
i betydelse. Ty vilka äro de största uppgifterna, som tillkomma landstinget?
Jo, sjukvård av olika slag, undervisningsfrågor, skydds- och
uppfostringsfrågor, fattigvårdsuppgifter m. m.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. ö sand. 10 höft. (Nr 10—11.)

2

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 10.

Utskottets

yttrande.

I alla eller de flesta av dessa frågor torde intressena för staden
som sådan och länets landsbygd plus småstäderna vara sammanfallande,
och med få undantag torde också efter en skilsmässa gemensamt ägda
anstalter av olika slag utgöra regeln.

Samhörigheten i stort upphör således icke i och med en skilsmässa
utan äger alltfort rum, och då därtill kommer, att enligt § 47 mom. o
redan nu kan i fråga om uttaxering skiljas på olika företag, synes ingen
anledning förefinnas ens ur intressesynpunkt för den större staden, att
nu gällande grund för utträde ur landsting bibehålies.»

Frågan om stad bör deltaga i landsting eller ej var vid landstingsförordningens
tillkomst föremål för mycken diskussion. 1 den år 1858
tillsatta kommitté, vars förslag ligger till grund för 1862 års förordning
om landsting, var denna fråga en av dem, som orsakade de starkaste
meningsbrytningarna. Kommitténs majoritet ställde sig på den
ståndpunkten, att alla städer borde deltaga i landsting och anförde
härför den motiveringen, att om ock städernas och landsbygdens i
många fall skilda intressen i viss mån kunde göra det tvivelaktigt, om
städerna borde ingå i landsting eller ej, intressegemenskapen i andra,
särskilt ekonomiska frågor samt landsbygdens behov av, som kommittén
uttrycker det, »städernas intelligenta krafter», dock borde tälla utslaget
för stadskommunernas deltagande i landstinget. Emot denna
majoritetens ståndpunkt avgavs reservation av eu kommittémedlem, riksarkivarien
Nordström, som ansåg, att städerna icke borde deltaga i landsting
och i sin motivering uttryckte farhågan, att om majoritetens förslag
antoges, städerna, vilkas representation i landstingen måste bliva
svagare än landsbygdens, genom den gemensamma representationens
beslut skulle tvingas utgiva bidrag till företag, som de kanske rent av
ansåge vara skadliga för sina intressen.

Frågan om städernas deltagande i landsting blev också livligt debatterad
vid 1859—60 års riksdag, som hade att avgiva yttrande över de
kommittérades förslag. Därvid visade sig, att inom borgarståndet övervägande
sympatier funnos för reservantens ståndpunkt, att städer icke
borde deltaga i landsting, under det att de övriga stånden, om också
vad prästeståndet beträffar med stor tvekan, anslöto sig till kommittémajoritetens
uppfattning.

Kommittéreservantens och borgarståndets mening blev emellertid
ej utan inflytande på Kungl. Maj:ts beslut. Detta innebar nämligen en
kompromiss mellan de båda stridiga ståndpunkterna, i det att i landstingsförordningens
första paragraf stadgades, att stad, vars folkmängd

KonstUutioumttskotlets utlåtande AV lo.

oj översteg 25,000 personer, skulle deltaga i landsting, under det att
stad med större invånareantal skulle utskiljas ur respektive landstingsområde.
Därjämte stadgades i § 47, att uttaxering kunde ske särskilt
för städer och särskilt för landsbygd, om företag, för vilket uttaxeringerfordras,
är av gagn huvudsakligen för städer, respektive för landsbygd.

1862 års bestämmelser i denna punkt hava i huvudsak fått stå orubbade.
En förändring har blott skett så til! vida, att 1894, som eu konsekvens
av förstakammarplatsernas fixering till 150, den folk mängd si fira,
vid vilken stad skall utträda ur landsting, ändrades från 25,000 till 7i»o
av rikets folkmängd, vilket f. in innebär, att stad med ungefär 38,700
invånare skall utskiljas ur respektive landstingsområde.

För den förändring, motionärerna härutinnan föreslagit, kunna utan
tvivel goda skäl förebringas. Den intressemotsats mellan städer och
landsbygd inom landstingen, som man vid landstingsförordningens tillkomst
befarade, har icke, eller i varje fall ej med den styrka, som då
på vissa håll förutsattes, visat sig, och därmed har givetvis även etr
skäl för de större städernas utträde ur landsting bortfallit. I vissa fall
kan utan tvivel eu stor stads skilsmässa från respektive landstingsområde
orsaka betydliga svårigheter och brytningar, då den förut förhandenvarande
gemensamheten i en mängd angelägenheter skall upplösas.
Och om också det stundom kan vara behövligt eller t. o. in.
nödvändigt, att mera betydande städer fritt få ordna sina egna angelägenheter
och alltså utträda ur landsting, torde i varje fall den bestämda
gräns, som nu är stadgad för städs kvarvarande i landsting,
vara sätt lägre än som betingas av något verkligt behov, ja, t. o. in-,
såsom motionen synes ge vid handen, kunna medföra olägenheter för
den stad, som vid den tvingas till utträde. Varje sådan gräns blir naturligtvis
mer eller mindre godtycklig; men det torde dock icke vara
omöjligt att finna eu ungefärlig befolkningssiffra, vid vilken eu stad bör
kunna anses ensam mäkta påtaga sig de uppgifter, som påvila ett landstingsområde.
Det finns ingen rimlig anledning att antaga, att denna
siffra just skulle sammanfalla med den folkmängdskvot, som berättigar
till eu representant i första kammaren. Utskottet anser emellertid förevarande
fråga vara av den art, att eu allsidig utredning av densamma,
omfattande även möjlighet av fakultativt utträde, bör äga rum, och hemställer
utskottet därför om skrivelse till Kungl. Maj:t i sådant syfte.

På grund av vad utskottet sålunda anfört, får utskottet alltså
hemställa,

att riksdagen, i anledning av förevarande motioner,
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes

4

Konstitutionsutskottets utlåtande Kr 10.

Kungl. Maj:t låta verkställa utredning av frågan, huruvida
och på vad sätt ändring i gällande bestämmelser
om stads utträde ur landsting må kunna ske,
samt till riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen
giver anledning.

Stockholm den 12 mars 1920.

På konstitutionsutskottets vägnar:

VIKTOK LARSSON.

Reservation:

av herrar Larsson i Västerås, Glasört, Johansson i Kälkebo, K. J.
Ekman, om Geijer, Larsén, Le under, Hansson i Sölvesborg och Persson i
Fritorp, vilka ansett, att utskottets utlåtande bort hava följande lydelse:

Frågan om stad----(lika med utskottet) — —--ur

respektive landstingsområde.

Så vitt hittills varit bekant, hava gällande bestämmelser rörande
stads rättighet och skyldighet att utträda ur landsting icke förorsakat
någon nämnvärd olägenhet. För städer med omkring 40,000 invånare
och därutöver skulle det säkerligen i de flesta fall kännas såsom ett
obehörigt tvång att icke få själva fritt ordna för den betydelsefulla angelägenheten,
särskilt på sjukvårdens och fattigvårdens m. fl. områden.
Utskottet har därför icke kunnat anse befogat att beröva dylika städer
mot deras vilja eu sådan författningsenligt dem tillkommande frihet.
Emellertid vill utskottet icke förneka, att omständigheter i vissa fall
kunna tänkas vara sådana, att upprätthållande för viss tid framåt av
den inom ett landstingsområde mellan stad och land bestående gemenskapen
skulle kunna vara önskvärt för såväl staden ifråga som landstinget
i övrigt. I sådant fall borde det stå staden och landstinget fritt
att genom eu överenskommelse, om vilken båda parterna voro ense,
besluta, att den dittillsvarande gemenskapen skulle för viss tid framåt

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr W.

fortfara. Donna tid borde därvid iixeras, till sådan längd, att alltför
täta förändringar i förhållandena undvekes.

På grund av vad utskottet sålunda anfört, får utskottet hemställa,

att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
det täcktes Kungl. Maj:t låta utreda, huruvida
och under vilka förhållanden de gällande bestämmelserna
om stads rättighet och skyldighet att utträda ur
landsting må kunna ändras därhän, att i do fall, då
såväl stad som landsting önska fortsatt samarbete i
landstinget, oaktat stad uppnått den storlek som berättigar
till utträde, den bestående gemensamheten må
kunna för viss tid framåt fortfara, ävensom för riksdagen
framlägga det. förslag, vartill utredningen kan
föranleda.