Konstitutionsutskottets utlåtande nr 5 år 1957 (Utlåtande 1957:Ku5 Konstitutionsutskottet)

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 5 år 1957

Nr 5

Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av väckta motioner
angående uppmjukning av stadgandet i § 28 regeringsformen
om svenskt medborgarskap, såsom villkor
för erhållande av offentlig tjänst i Sverige.

I de Iikalydande, till konstitutionsutskottet hänvisade motionerna nr 246
i första kammaren av herrar Ohlon och Sundelin samt nr 295 i andra kammaren
av herrar Svensson i Ljungskile och Rylander hemställes, »att riksdagen
ville hos Kungl. Maj :t begära utredning och förslag avseende uppmjukning
av stadgandet i RF § 28 om att svenskt medborgarskap skall vara villkor
för erhållande av offentlig tjänst i Sverige».

Beträffande motiveringen får utskottet hänvisa till motionerna.

I anslutning till stadganden i äldre regeringsformer och konungaförsäkringar
upptogs i § 28 i 1809 års regeringsform den bestämmelsen, att Konungen
ägde att i statsrådet utnämna och befordra infödde svenske män »till
alla de ämbeten och tjänster inom riket, högre och lägre, vilka äro av den
egenskap, att Konungen fullmakter därå utfärdar». Från denna regel innehöll
stadgandet endast ett undantag, nämligen att det likväl skulle vara Konungen
obetaget »att uti militära ämbeten nyttja utländske män av sällsynt
skicklighet; men icke till kommendanter i fästningarna».

Redan kort tid efter regeringsformens ikraftträdande framkommo förslag
om uppmjukning i § 28 i fråga om det stränga kravet å svenskt medborgarskap.
Dessa vunno först vid riksdagen 1853—54 ständernas bifall, då
den uppmjukningen i § 28 genomfördes, att Konungen skulle äga »att, efter
vederbörandes hörande, eller uppå deras framställning, till lärarebefattningar
vid universiteterna, de teologiska läraretjänsterna likväl undantagna, såsom
ock till lärare- och andra beställningar vid andra inrättningar för vetenskap,
slöjd eller skön konst, ävensom till läkarebefattningar, kalla och befordra
även utländske män av utmärkt förtjänst, de där den rena evangeliska läran
bekänna». Denna grundlagsändring vidtogs väsentligen i syfte att möjliggöra
för vårt land att för vetenskap, konst, högre tekniska befattningar in. in.
tillägna sig utmärkta förmågor från främmande länder. Konstitutionsutskottet
framhöll i detta sammanhang i memorial den 1 juli 1851, att den
stränga utformningen av kravet å svenskt medborgarskap i 1809 års regeringsform
borde »mera tillskrivas ett av de trängande omständigheter, under
vilka samma grundlag uppsattes, vållat förbiseende, än en bestämd åsikt om
principens politiska oeftergivlighet i alla avseenden».

1 Bihang till riksdagens protokoll 1957. 5 samt. 2 avd. Nr 5

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 5 dr 1957

Den år 1854 genomförda uppmjukningen i § 28 innebar endast rätt att
kalla utlänning, icke att efter ansökan utnämna honom. Emellertid synes
praxis ha utvecklats åtminstone dithän, att utlänning, som önskar komma i
fråga till någon befattning av förevarande slag, först ansöker hos Kungl.
Maj:t om tillstånd att söka befattningen. Sedan tillstånd beviljats eller
Kungl. Maj :t förklarat att hinder för utlänningen att söka tjänsten ej föreligger,
söker utlänningen i vanlig ordning.

Kravet, att utlänningar för att kunna utnämnas till nyss nämnda befattningar
skulle vara av den rena evangeliska läran, borttogs år 1953.

Vid riksdagen 1856—58 infördes i regeringsformen § 28 ett andra moment,
i vilket stadgades, att Konungen ägde »att genom naturalisation till svensk
medborgare upptaga utländsk man, vilken därmed skulle njuta samma rättigheter
och förmåner som infödd svensk man, dock utan att kunna till
ledamot av statsrådet utnämnas». Genom denna bestämmelse, vilken sedermera
överflyttats till § 33, upphörde — enligt gängse tolkning — hindret för
svenska medborgare, som förvärvat sitt medborgarskap efter födseln, att
erhålla statstjänst. År 1949 borttogs ordet »infödd» ur § 28. Därigenom bortföll
kravet på att vara svensk av födseln helt utom såvitt angår statsrådsämbetena
(RF § 4). — I detta sammanhang må erinras om att beträffande möjligheterna
för utlänning att genom naturalisation förvärva svenskt medborgarskap
följande villkor gälla enligt 1950 års lag om svenskt medborgarskap.
Utlänningen skall 1) ha fyllt aderton år, 2) ha hemvist här i riket sedan sju
år, 3) ha fört en hederlig vandel samt 4) ha möjlighet att försörja sig och
sin familj. Föreligga särskilda skäl att naturalisera viss utlänning, må naturalisation
ske, även om de nyssnämnda villkoren icke äro uppfyllda. Naturalisation
av medborgare i annat nordiskt land må ske efter kortare vistelse i
riket än sju år, ehuru särskilda skäl därtill icke föreligga.

I sin ursprungliga lydelse avsåg regeringsformen § 28 allenast ämbeten
och tjänster inom riket. Detta sammanhängde med att utnämningen av sändebud
hos främmande makter och tjänstemän vid beskickningarna handlades
i särskild ordning. År 1909 slopades det särskilda förfarandet för utnämning
av diplomatiska befattningshavare. I samband därmed borttogs ur
§ 28 orden »inom riket». Samtidigt infördes i § 28 ett stadgande om rätt för
Konungen att till olönad konsul utnämna utländsk man.

Regeringsformen § 28 tillerkände ursprungligen Konungen allenast rätt
att besätta ämbeten och tjänster med män. Genom en grundlagsändring år
1909 fingo kvinnor tillträde till lärartjänster med undantag för de teologiska
universitetslärartjänsterna samt till läkarbefattningar och beställningar
vid inrättningar för vetenskap, slöjd eller skön konst. År 1921 borttogs den
1909 genomförda grundlagsändringen och infördes i § 28 en bestämmelse,
att kvinna skulle med tillämpning av grunder, som av Konungen och riksdagen
godkänts, kunna utnämnas till de i lagrummet omförmälda tjänsterna,
dock att kvinna ej finge utnämnas till prästerlig tjänst, där ej annorledes
blivit bestämt genom kyrkolag. Nämnda grunder inflöto i lag den 22 juni
1923 innefattande bestämmelser angående kvinnas behörighet att innehava

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 5 år 1957

statstjänst och annat allmänt uppdrag. Enligt denna skulle kvinna utom
beträffande vissa i lagen uppräknade tjänster vara likställd med man. År
1949 infördes nu gällande bestämmelser i grundlagen, vilka innebära likställighet
mellan könen i avseende å rätten till statstjänst. Från denna likställighet
göres dock undantag beträffande prästerliga tjänster, till vilka
kvinnor icke få utnämnas, där ej annorlunda blivit bestämt genom kyrkolag.
Någon sådan lagstiftning har ännu ej tillkommit.

Med undantag för ovan nämnda ändringar i regeringsformen § 28 har
lagrummets sakliga innehåll i förevarande avseende bibehållits oförändrat
alltsedan 1809.

Regeringsformen § 28 avser enligt sin ordalydelse allenast av Kungl. Maj:t
tillsatta fullmaktstjänster. Emellertid anses stadgandet allmänt tillämpligt
jämväl å de tjänster Kungl. Maj :t tillsätter medelst konstitutorial eller förordnande.
Även beträffande tjänster, som tillsättas av Kungl. Maj :t underordnad
myndighet, upprälthålles allmänt krav å svenskt medborgarskap. Beträffande
tillfälliga förordnanden å tjänster har det ansetts tveksamt, huruvida
svenskt medborgarskap har skolat krävas. Praxis synes härvidlag ha intagit
en ganska liberal ståndpunkt. Emellertid har denna praxis vid olika
tillfällen varit föremål för invändningar, bland annat inom konstitutionsutskottet
(se reservationsanmärkning II till memorial nr 31, 1914 B).

Någon bestämmelse av allmän räckvidd, som förbjuder att kommunala
tjänster besättas med utlänningar, finnes icke. De kommunala myndigheterna
torde icke heller anse sig förpliktade att analogivis tillämpa den i regeringsformen
§ 28 intagna regeln om svenskt medborgarskap såsom villkor för erhållande
av statlig tjänst. Emellertid lärer det av praktiska skäl endast i
sällsynta fall komma i fråga att besätta kommunala tjänster med utlänningar.

Vid flera tillfällen ha förslag väckts om ytterligare uppmjukningar i regeringsformen
§ 28, såvitt angår kravet på svenskt medborgarskap. Under senare
tid har det till största del varit fråga om att vidga möjligheterna för
vetenskapsmän från de övriga nordiska länderna att erhålla statstjänst i
Sverige.

I motion i första kammaren vid 1932 års riksdag (nr 64) hemställde herr
Israel Holmgren, »att riksdagen ville besluta i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om utredning om i vilken utsträckning samma rätt, som svensk medborgare
har att söka lärarbefattningar vid våra universitet och högskolor,
kan medgivas norsk, dansk eller finsk undersåte». Konstitutionsutskottet avstyrkte
i utlåtande (nr 22) bifall till motionen. Till motivering härför anförde
utskottet efter att först ha lämnat en redogörelse för dittills genomförda
uppmjukningar i regeringsformen § 28:

För Sveriges del lägga sålunda redan nu gällande grundlagsbestämmelser
icke något hinder i vägen för ett vidgat kulturutbyte på förevarandc områden
med de övriga nordiska folken utan öppna tvärtom möjlighet för Kungl.
Maj:t att, på eget initiativ eller på framställning av vederbörande myndighet

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 5 år 1957

och efter beaktande av alla på frågan inverkande omständigheter, såväl från
våra nordiska grannländer som från utomskandinaviska länder kalla verkligt
framstående förmågor. Till fördel för den vetenskapliga odlingen i vårt
land hava också utländska vetenskapsmän av utmärkt förtjänst vid flera
tillfällen kallats. En grundlagsändring av i motionen angiven riktning finner
utskottet därför obehövlig. Utskottet vill dessutom erinra om att en nära samverkan
mellan universiteten i de nordiska länderna bland annat kan äga rum
och i viss utsträckning också redan äger rum genom inbjudan till framstående
vetenskapsmän vid universitet i ett av länderna att hålla en serie
föreläsningar vid universitet i något av de andra länderna.

Kamrarna biföllo utskottets hemställan.

Vid 1938 års riksdag hemställde herr Myrdal in. fl. dels i motion I: 130,
»att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om utredning, huruvida
och i vilken utsträckning samma rätt, som svensk medborgare har att
söka lärarbefattningar vid våra universitet och högskolor, kan medgivas
dansk, finländsk, isländsk eller norsk undersåte samt annan utländsk medborgare,
som varit svensk eller härstammar från svensk medborgare», dels
ock i motion I: 131, »att riksdagen ville besluta i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhålla om förutsättningslös utredning angående huruvida och i vilken utsträckning
högre tekniska befattningar, t. ex. befattningar såsom tjänsteläkare,
tjänstearkitekter, tjänsteingenjörer o. s. v., skola kunna göras tillgängliga
för danskar, finländare, isländare och norrmän samt för andra utländska
medborgare, som varit svenska eller härstamma från svenska medborgare,
på likartade villkor som för svenskar.

Konstitutionsutskottet hemställde i utlåtande (nr 15), att motionerna
icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda. Till grund för sin ståndpunkt
hänvisade utskottet till sitt betänkande i anledning av herr Israel
Holmgrens ovannämnda motion samt anförde därutöver bland annat:

De akademiska lärostolarna hava ej blott forskningsuppgifter utan äro
tillika ämbeten. För dessa liksom än mera för övriga ämbeten och tjänster
gäller, att deras behöriga handhavande alltid förutsätter kännedom om gällande
svensk rätt, som därvid kommer i betraktande, samt därjämte i "allmänhet
kännedom om de rent svenska och lokala förhållanden, som skola
vara föremål för befattningshavarens verksamhet. En statens tjänsteman
torde också i regel böra vara medborgare i staten. Vad särskilt den akademiska
samverkan mellan de olika nordiska länderna beträffar, har denna under
de senaste åren ytterligare utvidgats och stärkts.

Utskottet lämnade därefter en redogörelse för vad som dittills gjorts för
att utvidga det nordiska akademiska samarbetet, företrädesvis genom gästföreläsningar,
samt fortsatte:

De fria former för samarbete, som sålunda inletts och utvecklats, måste
anses i betydligt högre grad främja kulturellt utbyte mellan de nordiska länderna
än av motionärerna föreslagna grundlagsändringar, varigenom vissa
utlänningar skulle erhålla rätt att inom Sverige söka vissa befattningar under
förutsättning av reciprocitet. Utan att taga någon bestämd ställning till
frågan om en verklig reciprocitet här är möjlig, så iänge helt olika regler gälla
rörande förutsättningar och former för befordringar inom de olika nordiska
staterna, vill utskottet framhålla, att, innan ensidigt från svensk sida

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 5 är 1957

utredningar igångsättas för ändring av svensk rätt i dessa stycken eller
riksdagen tager ställning i frågan, det måste förutsättas, att Kungl. Maj :t
genom förberedande förhandlingar med de övriga nordiska ländernas regeringar
erhållit kännedom om att förutsättningar för ett vidgat nordiskt
samarbete i motionernas syfte kunna anses föreligga.

Utskottet var emellertid ej enhälligt. En minoritet om nio ledamöter reserverade
sig mot utskottets utlåtande och ville tillstyrka de i motionerna
begärda utredningarna. Enligt reservanternas mening borde i utskottets utlåtande
ha uttalats hland annat följande.

Under de senaste åren har känslan för de nordiska ländernas samhörighet
och de nordiska folkens kultur- och rasfrändskap vuxit sig allt starkare.
I samma mån som de europeiska nationernas djupa inbördes motsättningar
allt tydligare ha framträtt, ha Nordens folk kommit varandra allt närmare.

Särskilt på lagstiftningens område har också resultat vunnits genom ett
nordiskt samarbete. I vida kretsar av vårt folk finnes emellertid en varm
önskan att vidga detta samarbete för att åt de nordiska folken vinna nya
gemensamma förmåner. På intet område är ett dylikt samarbete mera näraliggande
och mera naturligt än på kulturlivets. Särskilt torde det vara till''
fromma för de nordiska ländernas vetenskapliga liv, om ett närmare samarbete
kunde komma till stånd mellan Nordens universitet och högskolor.

Reservanterna uttalade sig även positivt för den föreslagna utredningen
om uppmjukning i kravet å svenskt medborgarskap för erhållande av tekniska
befattningar. Beträffande såväl dessa befattningar som de akademiska
lärartjänsterna framhöllo reservanterna kravet på reciprocitet.

Första kammaren biföll utskottets hemställan. Andra kammaren biföll
utskottets hemställan endast beträffande motionen I: 131 och biföll beträffande
den andra motionen reservanternas förslag.

1 första kammaren väcktes år 1947 av herr Herlitz en motion (nr 114),
vari hemställdes om ökad delaktighet för danska, finländska, isländska och
norska medborgare i rättigheter och förmåner som tillkomma svenska medborgare.
I motionen framhölls bland annat, att väsentliga sidor av detta stora
spörsmål redan varit föremål för statsmakternas uppmärksamhet. På åtskilliga
områden hade likställighet redan etablerats. Det syntes emellertid
motionären angeläget, att dessa stora problem upptoges för en samlad behandling.
Från svensk synpunkt torde det i första hand vara av vikt att
klargöra, vilken rättsställning de övriga nordiska ländernas medborgare enligt
svensk rätt och praxis intoge. Därnäst gällde det alt överväga i vad mån
Sverige vore berett att medge de nordiska ländernas medborgare en förbättrad
rättsställning. På åtskilliga punkter borde Sverige kunna bevilja danskar,
finländare, islänningar och norrmän likställighet med svenska medborgare
eller i varje fall en bättre ställning än de nu intoge. Sådana åtgärder
kunde Sverige givetvis företa på egen hand. På stora områden vore det helt
naturligt eu fördel, om de nordiska länderna — eventuellt några av dem —
ginge hand i hand, antingen så att de rättigheter eller förmåner det vore fråga
om traktatfästes, eller så att lagstiftningen rörande utflyttade nordiska
medborgares rättsställning utan sådan bundenhet gjordes likformig.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 5 år 1957

Första kammarens första tillfälliga utskott förklarade sig i utlåtande nr 2
dela motionärens uppfattning att ett ökat folkutbyte inom Norden borde
främjas och att Sverige borde ådagalägga beredvillighet att i möjligaste
mån hålla gränserna öppna för medborgare från de övriga nordiska länderna
samt tillerkänna dessa största möjliga likställighet med svenska medborgare.
I likhet med motionären fann utskottet önskvärt att de nordiska
länderna härvidlag framginge gemensamt och att lagstiftningen gjordes möjligast
likformig för vinnande av full ömsesidighet.

Andra kammarens tredje tillfälliga utskottet anslöt sig i utlåtande nr 3
till vad första kammarens första tillfälliga utskott i sitt utlåtande anfört.

Riksdagen hemställde härefter i skrivelse till Kungl. Maj:t den 23 april
1947, nr 131, om utredning av frågan om ökad delaktighet för danska, finländska,
isländska och norska medborgare i de rättigheter och förmåner, som
enligt svensk rätt tillkomma svenska medborgare, ävensom att Kungl. Maj:t
vid lämplig tidpunkt hos de övriga nordiska ländernas regeringar måtte
hemställa om samarbete för gemensam reglering av nordiska medborgares
rättsställning i annat land än hemlandet. Skrivelsen överlämnades den 14
maj 1948 till de sakkunniga för nordiskt samarbete på medborgarskapsrättens
område för att tagas under övervägande vid fullgörande av de sakkunnigas
uppdrag.

Förevarande spörsmål har blivit föremål för behandling i Nordiska rådet.
Kungl. Maj :t har genom skrivelse den 23 januari 1953 till Nordiska rådet
begärt rådets utlåtande angående nordiska medborgares rättsställning i annat
nordiskt land än hemlandet. I skrivelsen åberopades ett utdrag ur statsrådsprotokollet
över justitiedepartementsärenden, varuti föredragande departementschefen,
statsrådet Zetterberg, redogjorde för innehållet i herr
Herlitz’ motion och den därav föranledda riksdagsskrivelsen. Statsrådet Zetterberg
fortsatte:

De nordiska delegerade för lagsamarbete, vilka varje år brukar företaga
en allmän genomgång av det pågående lagsamarbetet, har därvid även behandlat
den nu förevarande frågan. Vid ett möte i Stockholm i maj 1950 beslöt
de hos vederbörande regeringar hemställa, att inom varje land en eller
flera personer tillkallades med uppgift att upptaga frågan om reglering av
den rättsställning som tillkommer medborgare i ett nordiskt land vid vistelse
i annat nordiskt land på sådana områden, där nordiskt samarbete i ämnet
icke redan påginge. Vid möte i Oslo i maj 1951 enade sig de delegerade
om att varje nordiskt land borde ombesörja utarbetandet av en allmän översikt
över de spörsmål som därvid kunde komma i fråga. Initiativ till utredningar
eller andra åtgärder för att undanröja olikheter i rättsställning finge
därefter tagas av fackdepartementen.

Sedermera har de svenska sakkunniga för nordiskt samarbete på medborgarskapsrättens
område till chefen för justitiedepartementet överlämnat
eu av dem upprättad översikt över de svenska bestämmelserna i ämnet. Därvid
förklarade sig de sakkunniga hysa den uppfattningen, att man borde
upptaga de i översikten berörda ämnena till närmare behandling i strävan
att i möjligaste män åstadkomma likställighet mellan det egna landets medborgare
och medborgare i annat nordiskt land. Då numera, fortsatte de sakkunniga,
ett nordiskt råd inrättats såsom forum för rådslag i frågor rörande

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 5 är 1957

nordiskt samarbete, ansåge de sakkunniga det vara lämpligast att förevarande
spörsmål underställdes rådet och att det borde ankomma på rådet att
taga de initiativ som erfordrades för frågans lösning.

De danska delegerade för nordiskt lagsamarbete har därefter i skrivelse
till de svenska delegerade överlämnat en översikt över nordiska medborgares
ställning enligt dansk rätt, och motsvarande översikt enligt norsk rätt har
avgivits av de norska delegerade.

Av de sålunda upprättade översikterna framgår, att medborgare i ett nordiskt
land redan nu vid vistelse i ett annat av Nordens länder i många och
betydelsefulla hänseenden åtnjuter samma förmåner som det senare landets
egna medborgare. Så är i synnerhet fallet på sociallagstiftningens område, där
genom särskilda överenskommelser mellan de nordiska länderna åvägabragts
en i stora delar enhetlig behandling i varje land av nordiska medborgare.
Utredningen visar emellertid å andra sidan, alt lagstiftningen i ett vart av
länderna på andra områden alltjämt i betydande utsträckning tillägger medborgare
i övriga nordiska länder en annan och mindre förmånlig ställning
än den som åtnjutes av landets egna medborgare.

Det är ett angeläget önskemål, att den utveckling som redan begynt i riktning
mot ökad likställighet mellan ländernas egna medborgare och medborgare
i övriga nordiska länder måtte fortsätta, och att därigenom skapas en
ökad samhörighet i Norden.

Likställighetsfrågan rymmer inom sig ett stort antal detaljspörsmål, berörande
vitt skilda områden. Det synes med hänsyn härtill lämpligast, att det
fortsatta arbetet här i landet bedrives inom de olika fackdepartementen,
vilka torde ha att taga kontakt med motsvarande organ inom de övriga nordiska
länderna. Emellertid skulle det för planläggningen av arbetet vara av
stort värde att redan på ett tidigt stadium erhålla ett uttalande rörande uppfattningen
inom de nordiska ländernas folkrepresentationer om de grundläggande
problemen i likställighetsfrågan.

Den av de svenska sakkunniga för nordiskt samarbete utarbetade översikten
innehåller bland annat en summarisk redogörelse för medborgares i annat
nordiskt land möjligheter alt erhålla statstjänst i Sverige. Vid Nordiska
rådets första session 1953 funnos även tillgängliga liknande översikter från
Danmark, Finland och Norge. Av dessa översikter framgår, att de danska,
finländska och norska grundlagarna innehålla ungefär liknande krav på
medborgarskap för erhållande av statstjänst som den svenska.

I anledning av det svenska förslaget beslöt Nordiska rådet den 21 februari
1953 att hemställa till regeringarna i de nordiska länderna att överväga möjligheterna
att i fortsättningen vidtaga praktiska och konkreta åtgärder för att
successivt utjämna olikheterna mellan medborgare i ifrågakommande land
och medborgare i andra nordiska länder samt anmodade regeringarna att
underrätta rådet om de undersökningar som komme att företagas och de
åtgärder som komme att vidtagas i förevarande syfte.

Vid nordiskt justitieministermöte i Stockholm den 11 12 december 1953

dryftades spörsmålet om nordiska medborgares rättsliga likställighet. Därvid
fattades, såvitt angår frågan om rätten att inneha statstjänst, följande beslut.

Varje land skall undersöka vad som kan göras för all undanröja hindren
för likställighet i förevarande hänseende. De grundlagsmiissiga hindren mot

Konstifutionsutskotiets utlåtande nr 5 år 1957

att anställa medborgare från annat nordiskt land i statstjänst böra uppmjukas.

I anledning av beslutet utsände justitiedepartementet en cirkulärskrivelse
till övriga departement, vari hemställdes, att varje departement efter vederbörande
myndigheters hörande måtte undersöka, beträffande vilka tjänster
inom dess verksamhetsområde det av innehavaren måste fordras svenskt
medborgarskap. Till departementet inkommo under hösten 1954 svar i anledning
av cirkulärskrivelsen.

Den 22 april 1955 besvarade statsrådet Zetterberg i andra kammaren en
enkel fråga av herr Rylander, huruvida han avsåge att slutföra den utredning,
som satts igång genom cirkulärskrivelsen, i så god tid att förslag i
ämnet kunde föreläggas riksdagen under då pågående andrakammarperiod.
Statsrådet Zetterberg förklarade, att utredningsarbetet kunde antagas bli
så omfattande, att han icke räknade med att proposition skulle kunna föreläggas
1956 års riksdag.

I rapport till Nordiska rådet vid dess fjärde session 1956 meddelades från
svenska justitiedepartementet, att efter bearbetning av det i anledning av
departementets hänvändelser inkomna materialet utredning borde komma
till stånd i syfte att åstadkomma en mera tidsenlig och konsekvent utformning
av bestämmelserna i regeringsformen § 28 om utlännings rätt att inneha
statstjänst. Vidare anmäldes, att utredningsarbetet kunde beräknas bli omfattande.
—- Enligt vad som upplysts från justitiedepartementet har bearbetningen
av det inkomna materialet ännu icke hunnit påbörjas.

Av den i det föregående lämnade redogörelsen framgår, att förberedande
åtgärder vidtagits inom justitiedepartmentet för utredning av frågan om en
mera tidsenlig och konsekvent utformning av bestämmelserna i regeringsformen
§ 28 om utlännings rätt att erhålla statstjänst. Vid sådant förhållande
anser utskottet en skrivelse till Kungl. Maj :t med begäran om utredning i
ämnet obehövlig. Emellertid har själva utredningsarbetet ännu ej kunnat
igångsättas. I anledning härav vill utskottet framhålla betydelsen — bland
annat för det nordiska samarbetet — av att utredningsarbetet igångsättes och
bedrives på sådant sätt, att resultatet härav kan föreläggas riksdagen under
nuvarande valperiod till andra kammaren. Utskottet anser önskvärt att denna
uppfattning delgives Kungl. Maj :t. På grund av vad sålunda anförts hemställer
utskottet,

1) att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t ville giva till
känna vad utskottet ovan anfört; samt

2) att motionerna I: 246 och II: 295 måtte anses besvarade
genom vad utskottet ovan anfört och hemställt.

Stockholm den 4 april 1957

På konstitutionsutskottets vägnar:

HARALD HALLÉN

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 5 år 1957

Närvarande:

från första kammaren: herrar Damström, Olsén*, Weiland, Erik Olsson,
Torsten Andersson, Sveningsson, Göran Karlsson*, Alvar Andersson och
Lundström; samt

från andra kammaren: herrar Hallén, Spångberg, Swedberg, Sehlstedt,
Gustafsson i Bogla, Hamrin i Jönköping*, Andersson i Linköping, fröken
Wetterström*, herrar Olof son och Nilsson i Tvärålund*.

* Ej närvarande vid justeringen.

2 Uihang till riksdagens protokoll 1957. 5 samt. 2 avd. Nr 5