Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 40 (Utlåtande 1919:Ku40 Konstitutionsutskottet)

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 40.

Historik.

Nr 40.

Ankom till riksdagens kansli den 31 maj 1919 kl. 1 e. m.

Konstitutionsutskottets utlåtande, i anledning av väckt motion angående
förslag till bestämmelser i tryckfrihetsförordningen
om allmänna heder sdomstolar.

Närvarande: Herrar Larsson i Västerås, Clason, Hellberg, Bellinder, Olof Olsson*),
von Geijer*), von Mentzer, von Zweigbergk, Hulling, Gullberg*),
Schyller*), Räf, Henrikson, Engberg, Leander, Hansson i Gärda,
Norman*), Persson i Tofta, Vennerström och Runefors.

*) Ej närvarande vid ntlåtandets justering.

I eu inom första kammaren väckt, till konstitutionsutskottet hänvisad
motion, nr 143, av herr Lindhagen, har motionären hemställt, »att riksdagen
ville hos Kungl. Maj:t anhålla om förslag till bestämmelser i tryckfrihetsförordningen
om allmänna hedersdomstolar, vilka skulle äga att på
ansökan eller av egen tillskyndelse uttala omdömen, huruvida uti tidning,
tidskrift eller annan dylik publikation sanningspliktens, hederns, rättvisans
eller billighetens krav blivit till kränkning av enskildes rätt eller skada för
god samfundsanda överträdda».

Beträffande de skäl, motionären åberopat till stöd för sin framställning,
får utskottet hänvisa till motionen.

Redan vid 1910 års riksdag framkastade herr Lindhagen i en motion
angående reformering av tidningspressen tanken på en pressens hedersdomstol.
Något förslag om inrättande av en dylik blev emellertid då icke
framlagt. Däremot framställde motionären i en motion vid 1917 års riksdag
bl. a. förslag om organiserande av hedersdomstolar, som skulle »äga att på
ansökan eller av egen tillskyndelse uttala omdömen, huruvida uti en tidning

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 40.

hederns, rättsmoralens och sanningspliktens bud blivit överträdda», sålunda
med uppgifter i huvudsak bestämda på samma sätt som i nu förevarande
motion. På konstitutionsutskottets hemställan avslogo emellertid båda
kamrarna motionen.

I enlighet med utskottets förut beträffande förevarande fråga hävdade
uppfattning kan utskottet icke undgå att finna, att det genom ifrågavarande
motion framlagda förslaget icke fyller de förutsättningar, vilka enligt
riksdagsordningens föreskrift måste föreligga, för att utskottet skall kunna
tillstyrka förslag i grundlagsfrågor. Därjämte anser utskottet, att sådana
hedersdomstolar som de av motionären förordade, skulle utgöra en för den
svenska rättsordningens hela gestaltning så främmande institution, att de
icke rimligtvis skulle låta sig inpassas i rättsordningen.1)

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 31 maj 1919.

På konstitutionsutskottets vägnar:

VIKTOR LARSSON. *)

*) Vid detta utlåtande fogas såsom bilaga en inom utskottets kansli i anledning av förevarande
motion uppgjord promemoria.

Utskottets

yttrande.

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 40.

Bilaga.

P. M.

angående motionen I: 143 av herr Lindhagen.

Veterligen förekomma icke för närvarande i något land statliga institutioner
med så angivna uppgifter som de i förevarande motion föreslagna. Över huvud taget
torde det endast vara i ett fåtal stater, som s. k. hedersdomstolar finnas inrättade,
och där sådana förekomma, är deras kompetens begränsad till mål, som i vissa
bestämda avseenden angå medlemmar av särskilda yrkes korporationer eller stånd. Om
de förut i Tyskland och Österrike inrättade militära hedersdomstolarna alltjämt äga
bestånd är icke härstädes bekant men förefaller föga troligt. Däremot torde i Tyskland
fortfarande fungera de speciella hedersdomstolar för medlemmar av advokatståndet,
som 1878 inrättades genom en för hela riket gällande förordning.

Några punkter rörande det sistnämnda slaget av hedersdomstolar torde böra
beröras till belysande av de högst betydande skillnader, som förefinnas mellan dessa
och de i förevarande motion skisserade.

Eu dylik hedersdomstol för advokater utgöres av ett utskott av styrelsen för
den advokatkammare, varav den tilltalade är medlem, och träder i funktion gent
emot medlem, vilken brustit i fullgörande av sina plikter såsom advokat. Dessa en
advokats s. k. yrkesplikter bestå enligt förutnämnda förordning däri, att han skall
samvetsgrannt utöva sin advokatverksamhet och genom sitt förhållande så väl i som
utom denna verksamhet visa sig värdig av den aktning, som hans yrke fordrar.

Hedersdomstolen inskränker sig icke till att i sin dom endast uttala ett omdöme,
huruvida i fall som dragits under dess prövning en advokat gjort sig skyldig
till ett förfarande, som icke överensstämmer med hans yrkesplikter, d. v. s allmänt
uttryckt med hederns fordringar, utan hedersdomstolen har till sitt förfogande straffmedel
av flera slag, av vilka de strängaste äro böter upp till 3,000 mark och uteslutning
ur advokatståndet.

Det är sålunda fråga om en verklig speeialdomstol, vilket förhållande tydligt
visar sig även däruti, att den allmänna straffprocessens regler gälla beträffande förfarandet
inför densamma i den mån som särskilda föreskrifter därom icke äro
meddelade.

Det innebär givetvis icke någon oformlighet i rättsväsendets gestaltning att inrätta
specialdomstolar, vilka utöva de allmänna domstolarnas funktioner beträffande
vissa speciella delikt, vilka icke falla inom den ram, som uppdrages av den allmänna
strafflagen. I vår rättsordning saknas ej heller exempel härpå. Så må erinras om
att domkapitlet är specialdomstol för vissa ämbetsbrott av präster.

Däremot torde man få anse, att statens judiciella uppgifter äro i så måtto begränsade,
att icke utan vidare till dem kan hänföras en verksamhet, som skulle kunna
inträda utan att vara påkallad av enskild person eller offentlig åtalsmyndighet och
som skulle utmynna i ett moraliskt värdeomdöme beträffande handlingar, som icke
genom lag äro belagda med straff. De organ, som skulle utöva en dylik verksamhet,
kunde näppeligen betecknas såsom verkliga domstolar, då deras åtgärder icke
kunde medföra påföljder av rättslig beskaffenhet.

Man torde i detta hänseende få fasthålla vid vad som hittills varit gällande
uppfattning inom den straffrättsliga doktrinen: att staten icke genom sina dömande

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 40.

organ har att bekämpa individernas samhällsfarlighet — detta ord fattat i vidsträcktaste
bemärkelse — i andra fall än då denna maninfesterar sig på ett sätt, vartill lagen
anknyter bestämda rättsföljder.

Den enda förutsättning, varunder ur juridisk synpunkt särskilda hedersdomstolar
för pressen skulle låta sig inpassas i vår rättsordning, torde vara att sådana
överträdelser av den allmänna moralens bud, vilka motionären vill beivra, bleve kriminaliserade,
d. v. s. belädes med straff, men en sådan tankegång är främmande för
all modärn presslagstiftning.

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 5 samt. 33 käft. (Nr 38—40.)