Konstitutionsutskottets utlåtande nr 26 är 1966 (Utlåtande 1966:Ku26 Konstitutionsutskottet)

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 26 är 1966

Nr 26

Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av motioner
angående dagspressens ekonomiska villkor och
samhällsinformationen genom dagspressen m. m.

Konstitutionsutskottet har till gemensam behandling förehaft

1) de likalydande motionerna nr 2 i första kammaren av herrar Palm och
Arne Pettersson samt nr 1 i andra kammaren av herrar Adamsson och
Lindahl;

2) motionen nr 31 i första kammaren av herr Möller;

3) de likalydande motionerna nr 33 i första kammaren av herr Sörenson
och nr 60 i andra kammaren av fru Nettelbrandt;

4) de likalydande motionerna nr 358 i första kammaren av herr Torsten
Andersson och nr 433 i andra kammaren av herr Eliasson i Sundborn; samt

5) de likalydande motionerna nr 362 i första kammaren av herr Svanström
och nr 431 i andra kammaren av herr Dahlgren.

Samtliga dessa motioner berör frågekomplexet om dagspressens ekonomiska
villkor och om möjligheterna och önskvärdheten av att genom åtgärder
från statens sida påverka dessa villkor. I samtliga upptas också den
konkreta frågan om förbättrad samhällsinformation genom ökad annonsering
i dagspressen av staten och kommunerna.

De angivna spörsmålen har under senare år varit föremål för betydande
uppmärksamhet, särskilt genom den år 1963 tillsatta pressutredningen och
i anslutning till dess år 1965 avgivna betänkande och det samma ar fattade
beslutet om statsbidrag till de politiska partierna. De särskilda spörsmålen
om den samhälleliga informationen har därutöver aktualiserats vid både
1965 och 1966 års riksdagar genom motioner, över vilka allmänna beredningsutskottet
avgett utlåtanden.

I det följande lämnar utskottet redogörelser för pressutredningens direktiv
och betänkande, för remissyttrandena över detta betänkande, för partistödsbeslutet
i vad detta har omedelbar betydelse i detta sammanhang samt
för allmänna beredningsutskottets utlåtanden vid 1965 och 1966 års riksdagar
om de nämnda informationsfrågorna. Därefter redovisar utskottet
motionsyrkandena och de huvudsakliga skäl, som anförts till stöd för dessa,
samt innehållet i ett över motionerna inhämtat remissyttrande av Svenska
Tidningsutgivareföreningen.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1966. 5 samt. 2 avd. Nr 26

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 26 år 1966

Pressutredningen

Direktiv m. m.

Pressutredningen tillkallades i november 1963 för att utföra eu undersökning
av tidningspressens ekonomiska förutsättningar m, in. I direktiven
anförde chefen för justitiedepartementet följande:

En fri och oberoende tidningspress är av avgörande betydelse för opinionsbildningens
frihet och därmed för vårt demokratiska samhällsskick. I insikt
härom har statsmakterna genom tryckfrihetslagstiftningen skapat de
legala förutsättningarna för pressens möjligheter att arbeta under full frihet.

Utvecklingen under efterkrigstiden visar emellertid, att de ekonomiska
förutsättningarna för tidningspressen helt har ändrats. Härom bär nedläggandet
av många tidningar och koncentrationen inom pressen under
denna tid vittne. Även om dessa företeelser delvis kan vara ett uttryck för
en nödvändig strukturrationalisering inom tidningsvärlden, innebär dock
utvecklingen att allvarliga konsekvenser kan uppkomma för tryckfrihetens
praktiska utnyttjande. Med hänsyn härtill måste de svårigheter, som tidningspressen
nu befinner sig i, betraktas som en samhällsangelägenhet. En
ingående analys av tidningspressens utveckling under efterkrigstiden och
dess nuvarande situation synes därför böra göras genom statsmakternas
försorg.

För att utföra denna undersökning bör särskilda sakkunniga tillkallas.
På de sakkunniga bör vidare ankomma att upptaga till övervägande, huruvida
och i vilken utsträckning särskilda åtgärder bör vidtagas från statsmakternas
sida för vidmakthållande av en fri opinionsbildning.

Utredningen avlämnade i mars 1965 ett betänkande om »Dagstidningarnas
ekonomiska villkor» (SOU 1965: 22).

Undersökningar och slutsatser

Till pressutredningens betänkande fogades som bilagor bl. a. en företagsekonomisk
analys av de svenska dagstidningarnas bokslut för år 1963 samt
en undersökning av tidningsdöden och dess bakgrund. Vidare redovisades
en postenkät bland dagstidningsföretagen till belysning av det aktuella kostnads-
och intäktsläget samt uppgifter från de politiska partierna och deras
pressorganisationer angående ekonomiskt stöd till pressen. På uppdrag av
utredningen utförde därutöver statsvetenskapliga institutionen vid Göteborgs
universitet vissa främst på intervjumaterial grundade undersökningar
rörande dagspressens roll i den politiska opinionsbildningen.. Sistnämnda
undersökningar redovisades endast delvis i betänkandet och fullföljdes i
övrigt oberoende av att utredningens arbete slutförts.

I betänkandet ägnade utredningen till en början tre kapitel åt resp. strukturutvecklingen
inom svensk dagspress, dagspressens politiska sammansättning
samt de svenska dagstidningarnas ekonomi. Här skall i korthet lämnas
vissa utdrag av viktigare punkter i främst det första av dessa kapitel.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 2(i år 1966

Som direktiven utvisade bildade efterkrigstidens omfattande tidningsnedläggningar
bakgrunden till att pressutredningen tillsattes. I betänkandet
tecknas utvecklingens huvuddrag på följande sätt. Koncentrationsprocessen
började under 1950-talets första år. Sålunda var antalet tidningsföretag nästan
detsamma i början av år 1951 som fem år tidigare. Under de följande
10 åren nedlades emellertid inte mindre än 50 (huvud)tidningar, som utkommit
med minst tre nummer i veckan. Fram till slutet av år 1963 nedlades
ytterligare 10 tidningar. Av de nedlagda tidningarna hade 5 utgivits
i de tre största städerna. Minskningen av antalet företag under femtonårsperioden
1948—1963 utgjorde 35 %. Medräknades även (huvud)tidningar
av dagspresskaraktär, som endast utkom två gånger per vecka, blev motsvarande
procentsiffra 39.

Utredningen påvisar, att tidningskonsumtionens utveckling stagnerat,
framför allt under 1950-talet. Under den första femårsperioden efter kriget
steg konsumtionen kraftigt, men den var år 1960 endast obetydligt högre
än tio år tidigare. I början av 1960-talet synes emellertid en viss stegring ha
inträffat. Ett annat framträdande drag i konsumtionsutvecklingen är att
storstadspressen sedan år 1950 svarat för omkring 70 % av hela upplagestegringen.
Den största ökningen i köpen av storstadstidningar har inträffat
i landsorten, med tyngdpunkten förlagd till början av 1960-talet, och är
helt att tillskriva kvällstidningarna i de tre största städerna. Utredningen
framhåller, att det i och för sig torde vara ofrånkomligt att en bransch med
stagnerande ef ter f rågeutveckling genomgår strukturförändringar, som innebär
att antalet företag minskar.

Vid sin närmare analys av strukturutvecklingen inom tidningsbranschen
bygger utredningen på den statistik, som redovisas i den av Tidningsstatistik
AB utgivna TS-boken. Som konkurrensområden har utredningen sålunda
antagit de tidningsområden, vari landet indelats i denna bok. Utredningen
framhåller dock, att det knappast finns någon möjlighet att avgöra, om
detta i varje enskilt fall blir en riktig definition. Tidningarna indelas av utredningen
i de tre huvudgrupperna första-, andra- och storstadstidningar och
den första av dessa i förstatidningar med lokal konkurrens, med konkurrens
utifrån och utan konkurrens. Som förstatidningar räknas sådana som är
störst eller enda utkommande på utgivningsorten. De konkurrenskriterier
som uppställts har, framhåller utredningen, satts mycket lågt.

Den analys, som redovisas på den angivna grundvalen, ger i huvudsak
följande bild. Utvecklingen har varit mycket entydig: de största tidningarna
på konkurrensorter har överlevt och ofta blivit ensamma kvar, sedan
de mindre konkurrenterna nedlagts. Ett mycket stort antal andratidningar
bar försvunnit; även antalet storstadstidningar har minskat kraftigt. Däremot
har gruppen förstatidningar endast obetydligt reducerats. En omstrukturering
har dock ägt rum bland de sistnämnda. Den minskade lokala konkurrensen
har synbarligen kompenserats av ökad konkurrens genom »överspridning»
av tidningar i andra utgivningsoi ter. Uticdningcn sammanfattar

4 Konstitutionsutskottets utlåtande nr 26 år 1966

sina slutsatser så, att konkurrensläget mellan tidningarna inbördes tycks,
ha varit mycket stabilt inom landsortspressen; den tidning som en gång
uppnått ställningen som första tidning har kommit för att stanna i denna
position. Inga andratidningar har under de studerade femton åren lyckats
öka sina upplagor så, att de passerat den största tidningen inom området. I
stället har två av tre andratidningar lagts ned. Enligt utredningens bedömning
kommer inga andratidningar att kvarstå inom landsortspressen år
1970, om utvecklingen fortsätter i samma takt som genomsnittligt under
perioden.

Den överspridning, som nyss nämnts, har gjorts till föremål för särskilt
studium. Utredningen framhåller, att det väsentligen gäller landsortens
dagstidningar, medan av storstädernas endast vissa kvällstidningar har
trängt in i fler områden sedan år 1948. Att gruppen förstatidningar med
konkurrens utifrån överlevt förefaller anmärkningsvärt, uttalar utredningen,
särskilt som dessa tidningar i medeltal har de minsta upplagorna av
samtliga konkurrensgrupper. Som förklaringar anges, att de ifrågavarande
tidningarna har ett lägre antal utgivningsdagar och ett gott intäktsläge i förhållande
till kostnaderna samt koncentrerar sig på den lokala nyhets- och
annonsmarknaden. De utifrån inträngande tidningarna blir sålunda snarare
komplement än substitut till den lokala tidningen. Efter närmare undersökningar
härom uppställer utredningen frågorna, om de små ensamtidningarnas
marknader ändock så småningom kommer att erövras av de stora regiontidningarna
och hur en sådan utveckling skvdle påverka konkurrenssituationen
inom dagspressen. Utredningen anför, att det i och för sig är tänkbart,
att utvecklingen går mot allt större marknader även för landsortspressen.
Detta skulle vara en naturlig följd av att kommunikationerna förbättras
och av att den största utgivningsorten successivt övertar funktioner som
serviceort för ett stort antal kringliggande kommuner. Dessa tankegångar
leder till den för pressens strukturutveckling viktiga frågan, om företagskoncentrationen
kan skapa marknader med så stort befolkningsunderlag, att de
kunde ge utrymme för åtminstone två större konkurrerande tidningsföretag.
Med hänsyn till dagspressens nuvarande struktur och ekonomiska läge förefaller
det utredningen mindre troligt, att dagspressen även i framtiden skulle
kunna bestå av ett stort antal lokala tidningar, som var för sig dominerar
inom små regioner. Som undersökningarna om överspridningen visat
kan en utveckling mot större spridningsområden redan spåras för vissa
större landsortstidningar. Detta gäller emellertid, framhåller utredningen,
med få undantag endast en tidning inom varje län. Någon ökad konkurrens
mellan de största landsortstidningarna inbördes kan inte spåras, vilket kan
förklaras med att utgivningsorterna ligger för långt ifrån varandra. Därför
torde utvecklingen enligt utredningens bedömning på kortare sikt leda till
att små lokaltidningar köps upp eller konkurreras ut av den stora regiontidningen,
som blir gemensam för flera städer i länet.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 26 år 1966

I kapitlet om dagspressens politiska sammansättning antecknar utredningen,
att i september 1964 av de tidningar, som utkommer med minst två
nummer i veckan, 112 redovisade partipolitisk beteckning, medan 22 var
opolitiska eller neutrala. Den största förändringen, mätt i antal tidningar,
har inträffat inom högerpressen, som reducerats från 66 till 28 tidningar.
Därnäst följer folkpartipressen, som minskat från 53 till 35 organ. Centerpartiets
tidningar har nedgått från 16 till 10, de socialdemokratiska från 31
till 28. Kommunisterna hade 3 tidningar både i periodens början och i dess
slut. Vid betraktandet av dessa siffror är enligt utredningen främst två faktorer
att uppmärksamma. Den ena är de betydande skillnaderna i fråga om
strukturellt utgångsläge: medan höger- och folkpartipressen år 1948 var i
stort sett jämnt fördelad mellan första- och andratidningar, bestod den
socialdemokratiska nästan helt av andratidningar. Den andra faktoren är
förekomsten av yttre ekonomiskt stöd till tidningsföretagen. De uppgifter
härom, som utredningen erhållit, visar att de politiska partierna åren 1954—
1963 tillsammans lämnat 87 milj. kr. i stöd till dagspressen, därav till den
socialdemokratiska cirka 66 milj. kr., till högerpressen 10,6 milj. kr., till
folkpartipressen 6,9 milj. kr. och till den kommunistiska pressen 3,6 milj.
kr. Centerpartiet har inte lämnat något motsvarande tidningsstöd. Högern
har ej utgett sådant efter år 1961 och folkpartiet inte efter år 1964. Det stöd,
som Landsorganisationen i egenskap av ägare lämnat Stockholms-Tidningen,
ingår inte i det angivna beloppet till den socialdemokratiska pressen.

Utredningen visar, att de betydande förskjutningarna i dagspressens politiska
struktur, som framkommer om man räknar antalet tidningar, knappast
har någon motsvarighet i förändringar av partiernas andelar av den
totala upplagan. Åren 1948 och 1964 visar för högern båda åren 22,8 %, för
folkpartiet 49,2 resp. 45,3 %, för centerpartiet 4,6 resp. 3,4 %, för socialdemokraterna
16,6 resp. 23,5 % och för kommunisterna 1,7 resp. 0,6 %. Den
enda större förskjutningen inträffade genom Landsorganisationens förvärv
av Stockholms-Tidningen och Aftonbladet år 1956, varigenom folkpartiets
andel minskade och socialdemokraternas ökade med cirka 7 %.

I kapitlet om dagstidningarnas ekonomi uttalar utredningen bl. a., att företagna
undersökningar lett till slutsatsen att 3/4 av de berörda företagen var
ekonomiskt självbärande under år 1963. Av dessa, som nästan samtliga var
förstatidningar, bedömdes endast ett fåtal behöva hysa farhågor under den
närmaste framtiden. Av de företag, som under nämnda år inte kunde betraktas
som ekonomiskt självbärande, befann sig alltså övervägande delen i
andraposition. Flertalet var subventionerade.

Undersökningarna om tidningsföretagens resultat gav enligt utredningens
mening otvetydigt vid handen, att tidningsdöden, om den fortsätter,
kommer att få samma inriktning som hittills. Sambandet mellan konkurrensposition
och ekonomiskt resultat är sålunda, understryker utredningen,

6 Konstitutionsutskottets utlåtande nr 26 år 1966

långt starkare än sambandet mellan ekonomiskt resultat och företagsstorlek
mätt med nettoupplagans storlek.

Tidningsmarknadens egenskaper har särskilt studerats av utredningen.
Som ett viktigt särdrag framhålls, att tidningarna samtidigt säljer sin produkt
på två marknader, upplagemarknaden och annonsmarknaden. Deras
kostnader hänför sig huvudsakligen till upplagemarknaden, medan annonsmarknaden
är den viktigaste inkomstkällan, svarande för cirka 57 % av
dagspressens totala intäkter. Annonsintäkternas betydelse för tidningsekonomien
blir, uttalar utredningen, i många avseenden avgörande för marknadens
funktionssätt, dess prisbildning och konkurrensbetingelser. Som ett
förhållande av stor betydelse anges annonsmarknaden och den s. k. upplagespiralen.
Allmänhetens annonsering visar en tendens att samlas i den största
tidningen inom varje konkurrensområde. Förutom de intäkter, som därigenom
erhålls, har annonserna ett egenvärde i och med att de påverkar tidningens
innehåll på ett sätt, som de flesta konsumenter uppfattar som en
höjning av läsvärdet. Omfattande annonsering ger därmed en ökande upplaga,
vilken i sin tur stimulerar till fortsatt annonsering o. v. v.

Till tidningsmarknadens karaktäristika hör vidare, framhåller utredningen,
att den inte kan betraktas som enhetlig utan får ses som ett uttryck för
summan av de olika delmarknader, som efterfrågan bildar. Tidningarnas
bristande substituerbarhet leder till att det rent geografiska konkurrensområdet
kraftigt begränsas. Detta får enligt utredningen två viktiga konsekvenser.
För det första kan valfrihet för konsumenterna och en effektiv konkurrens
uppstå endast om ett förhållandevis stort antal tidningsföretag
existerar. För det andra blir en tidnings innehåll och dess anknytning till de
lokala efterfrågeförhållandena ett av de viktigaste försäljningsmedlen.

Ur innehållet i ifrågavarande kapitel må i övrigt endast några punkter
i korthet antecknas. Utredningen uppehåller sig utförligt vid distributionen
och belyser ingående dess former och betydelse, varvid bl. a. upplyses, att
65 % av den svenska dagspressens totala upplaga distribueras direkt till
abonnenterna genom tidningsbud eller postverket. — Utredningen har vidare
inhämtat uppgifter om tidningarnas tekniska utrustning. Det framhålls,
att tryckpressarna utgör de viktigaste och mest kapitalkrävande investeringarna,
och att brukstiden lär kunna beräknas till 20—25 år inom de större
företagen och till något längre tid inom de mindre. Det visas emellertid, att
enligt erhållna uppgifter 28 pressar är anskaffade efter år 1940, under det
att 83 är äldre än 25 år, därav 68 äldre än 35 år. Det framhålls vidare, att
flertalet pressar uppvisar en mycket låg utnyttjandegrad. — Om andratidningarna
anför utredningen, att de stundom framförda påståendena om att
deras dåliga lönsamhet skulle bero på att de inte bedrivs rationellt, inte på
någon punkt styrks av de verkställda undersökningarna. Utrymmet för kostnadsnedskärningar
måste antas vara ytterst begränsat.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 26 år 1966

Mål och medel för statens tidnings politik

I betänkandets fjärde kapitel behandlar utredningen frågorna om mål och
medel för statens lidningspolitik. Inledningsvis anföres, att de verkställda
undersökningarna ger en allmän bild som skapar allvarliga farhågoi inför
den framtida utvecklingen. Dessa farhågor gäller främst möjligheterna att
på något längre sikt bibehålla konkurrensen på tidningsmarknaden och en
för den demokratiska åsiktsbildningen nödvändig mångsidighet i pressens
politiska sammansättning. Visserligen har en utveckling mot större marknader
kunnat iakttas, men den har, såvitt utredningen kunnat konstatera, inte
på något avgörande sätt påverkat de lokala konkurrensförhållandena.

Strukturförändringarna inom tidningsbranschen avspeglas visserligen
inte på något påtagligt sätt i de förskjutningar, som inträffat i dagspressens
politiska sammansättning. Inte desto mindre har enligt utredningens uppfattning
utvecklingen skapat ett läge, där riskerna för en kraftig beskärning
av den politiska åsiktsbildningens mångsidighet ter sig påtagliga. Utredningen
hänvisar till att socialdemokratien och centerpartiet huvudsakligen
representeras av andratidningar och framhåller, att dessa meningsriktningars
möjligheter att göra sig hörda i den politiska debatten skulle starkt reduceras
eller helt utplånas, om utvecklingen fortsätter i samma riktning
som hittills. Inga tecken kan enligt utredningens bedömning spåras, som
tyder på en ändrad utveckling. En fortsatt tidningsdöd synes oundviklig,
om inga åtgärder vidtas.

Statens tidningspolitik bör enligt utredningens mening inriktas på att
främja konkurrens mellan ekonomiskt bärkraftiga tidningar på riksplanet
och på det regionala planet. Däremot bör man inte eftersträva att bibehålla
den nuvarande strukturen med dess alltför små spridningsområden. Utredningen
utvecklar dessa synpunkter sålunda:

Mot denna bakgrund vill utredningen framhålla, att det väsentliga syftet
med en statlig tidningspolitik måste vara att skapa förutsättningar för ett
ökat antal ekonomiskt bärkraftiga tidningsföretag i inbördes konkurrens.
Man bör därvid utgå från att ekonomisk bärkraft inte kan säkerställas utan
att större marknader uppstår för de konkurrerande tidningarna. Stödet
måste sålunda i första hand ta sikte på att bibehålla och förstärka den konkurrens
som nu förekommer på riksplanet samt mellan tidningar med regional
spridning (s. k. länstidningar). Dessa tidningar bör ges icsuiser att
nå ett förbättrat ekonomiskt underlag genom att utvidga sina marknader.
Den strukturutveckling på tidningsmarknaden, som möjliggör valfrihet för
konsumenterna och mångsidighet i opinionsbildningen, måste enligt utredningens
mening ta form av en ökad konkurrens pa regional basis mellan tidningarna.
Storleken av de områden, inom vilka konkurrens mellan två eller
flera tidningar kan ske till villkor som ger dem ekonomisk bärkraft, varierar
givetvis med befolkningstäthet och andra faktorer. Någon generell formel
kan därför inte anges för den marknadsstorlek, som i det enskilda fallet
ler sig optimal — en omständighet av betydelse för valet av medel för ett
statligt tidningsstöd. Enligt utredningens mening är dock de nuvarande
spridningsområdena i allmänhet för små. Uppgiften för tidningsstödet kan

8 Konstitutionsutskottets utlåtande nr 26 år 1966

således inte vara att bibehålla den rådande strukturen på tidningsmarknaden
och att säkerställa existensen av varje i dag utgiven tidning, oberoende
av dess storlek och marknadsmässiga förutsättningar. I stället bör en strukturrationalisering
komma till stånd, som ökar antalet bärkraftiga tidningsföretag
inom varje konkurrensområde. Även om en fortsatt företagskoncentration
inte kan undvikas, får den inte som hittills i många fall skett
eliminera den fria konkurrensen. Den måste i stället skapa förutsättningar
för en ökad konkurrens.

Utredningen anmärker, att det riktats vissa anmärkningar mot uppfattningen
att samhället bör genom direkt stöd ingripa i tidningsbranschens
ekonomiska förhållanden. Vad man därvid främst vänt sig mot är, att ett
sådant stöd skulle kunna vara selektivt, dvs. inte vara helt neutralt med
avseende på tidningsföretagens inbördes förhållanden och konkurrensläge.
Utredningen vill understryka, att ingen stödform är helt neutral i dessa avseenden,
och utvecklar ingående skälen för sin ståndpunkt, att även ett direkt
statsstöd bör kunna övervägas.

Sammanfattningsvis uttalar utredningen, att dess studium av olika former
för ett statligt tidningsstöd haft följande utgångspunkter:

Med tanke på tidningarnas betydelse för samhällsdebatt och opinionsbildning
är det av största vikt, att dagspressens politiska mångsidighet kan
bibehållas och helst förstärkas. Riskerna för en accelererad utveckling mot
ett läge, där den fria konkurrensen och en mångsidig politisk opinionsbildning
på tidningsmarknaden mer eller mindre upphör, synes vara högst påtagliga.
Skall denna utveckling hejdas, måste tidningsstödet få en sådan utformning,
att det också möjliggör en utjämning av de skillnader i konkursensbetingelser,
som nu av olika skäl ej kan avlägsnas genom marknadskrafterna.
Det betyder, att en väsentlig del av stödet bör kanaliseras till
andratidningarna, så att den existerande konkurrensen bibehålies och utvidgas
till större områden. Stödet bör dessutom få en sådan form, att det
möjliggör koncentrerade insatser för såväl upprustning och konsolideringav
existerande tidningar som etablering av nya tidningar.

Utredningen behandlar i det följande olika former för statligt presstöd.
Till en början diskuteras den indirekta beskattningen. Utredningen antecknar,
att dagstidningar för närvarande är befriade från allmän varuskatt.
Företagens kostnadssida påverkas sålunda av dylik skatt endast i den utsträckning
som i tidigare led beskattade varor inköps. För de väsentligaste
råvarorna i tidningsproduktionen gäller emellertid, att de ej belastas av
allmän varuskatt. Att den indirekta beskattningen mot denna bakgrund ändock
behandlas beror på att allmänna skatteberedningen i sitt förslag om
mervärdeskatt utgått från att tidningarnas omsättning skall beskattas till
den del den inte består av annonsintäkter. I reservationer har förslag framförts
dels om fullständig skattebefrielse för dagstidningar, dels om en begränsad
beskattning via en särskild pappersskatt.

Sammanfattningsvis anför utredningen följande om den indirekta beskattningens
betydelse som stödform:

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 26 av 1966

En fortsatt befrielse från omsättningsskatt kan givetvis inte förhindra
nya tidningsnedläggelser. Befrielsen från omsättningsskatt innebär en subvention,
som växer med tidningens omsättning. Den betyder således i kronor
mest för tidningarna med de största upplagorna och de största annonsintäkterna.

Införandet av omsättningsskatt i en eller annan form på dagstidningar
innebär å andra sidan, att deras relativa skattefördel upphör — helt eller
delvis. Om skatterna i dess helhet övervältras på tidningskonsumenterna
och/eller annonsörerna, behöver någon förändring av konkurrensbetingelserna
ej uppstå. En reservation måste därvid dock göras för den negativa
verkan på tidningskonsumtionen resp. annonseringen, som prishöjningen
eventuellt kan få. Skulle däremot de konkurrensmässigt starka tidningarna
avstå från att övervältra skatten på tidningskonsumenterna och i stället
enbart höja annonspriserna, torde övriga tidningars konkurrensposition försämras.
De största möjligheterna att undvika denna effekt eller t. o. in.
något utjämna konkurrensbetingelserna synes föreligga, om den indirekta
beskattningen får formen av en särskild skatt på tidningspapper.

Det finns således skäl, som talar både för och emot den indirekta beskattningen
såsom medel för statens tidningsstöd. Utredningen har funnit
att den för sin del bör avstå från ståndpunktstagande till frågan om den indirekta
beskattningen på dagstidningar i framtiden. Den vill dock betona, att
den existerande ordningen med avseende på dagstidningarnas beskattning
utgjort en av de tekniska förutsättningarna för utredningsarbetet. Skulle
i framtiden en försämring av tidningarnas nuvarande skattesituation uppkomma,
skapas alltså ett nytt utgångsläge för bedömningen.

I det följande upptar utredningen närmast den i diskussionen om tidningarnas
ekonomiska problem stundom framförda tanken på en progressiv
annonsskatt. Förslagen därom har inte motiverats av någon strävan att allmänt
förbättra tidningarnas ekonomi utan syftat till att påverka konkurrensförhållandena
på tidningsmarknaden. Efter en närmare analys av problemställningen
konstaterar utredningen, att en progressiv annonsskatt
synes vara förenad med påtagliga praktiska svårigheter, samtidigt som dess
effekter är osäkra. Utredningen anser därför, att denna metod inte bör rekommenderas.

Härefter diskuterar utredningen möjligheterna till statligt stöd till tidningsdistributionen.
Även denna väg avvisas, dock med förbehållen att utredningen
utgår från att en viss subventionering genom icke kostnadstäckande
postavgifter skall ske även framdeles och att en förutsättningslös
prövning av postverkets möjligheter till vidgad service vore av stor betydelse.
Sammanfattningsvis anför utredningen:

Utredningen har sålunda funnit, att ett generellt stöd till dagspressen i
form av ytterligare nedsättning av avgifter för postdistributionen inte utgör
ett tjänligt medel att modifiera den utveckling mot entidningsmarknader
som är att förutse även i framtiden. En sådan generell utformning av stödet
skulle bli alltför dyrbar, dels därigenom att det skulle komma att utgå
även till annan periodisk press än dagstidningar, t. ex. den kommersiella
veckopressen, dels på grund av att huvuddelen av stödsumman skulle tillfalla
de största och ekonomiskt mest bärkraftiga företagen. Vidare finner

lf llihang till riksdagens protokoll 1066. 5 samt. 2 and. A> 26

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 26 år 1966

utredningen att ett sådant stöd skulle fördelas mellan tidningarna på ett
ojämnt och godtyckligt sätt, även i de fall då deras upplagestorlek och konkurrensläge
vore identiska. Utredningen är dock medveten om att postavgifternas
höjd spelar en icke obetydlig roll för de mindre tidningarna, såväl
ekonomiskt som för deras möjligheter att nå sina abonnenter och därmed
upprätthålla sina marknader.

Med hänsyn till distributionskostnadernas framträdande plats i tidningsekonomin
och distributionsmöjligheternas ofta avgörande betydelse för konkurrensförhållandena
på tidningsmarknaden vill utredningen likväl betona,
att den vid sin följande diskussion av omfattningen av ett statligt tidningsstöd
i andra former utgått från att en viss subventionering av pressen i form
av icke kostnadstäckande postavgifter kommer att ske även fortsättningsvis.
Utredningen anser det dessutom synnerligen angeläget, att den distributionsservice
som postverket lämnar till dagspressen inte låses fast vid nuvarande
former. En förutsättningslös prövning av postverkets möjligheter
att vidga denna service till distributionsformer, som f. n. inte förekommer,
vore därför av stor betydelse. Exempel på en sådan utvidgning av servicen
är att postverket åtminstone i vissa fall kunde åta sig utbärning av tidningar
på utgivningsorten, då privat samdistribution mellan två eller flera tidningar
av olika skäl inte befinns möjlig att genomföra. Önskvärt vore även att
möjligheterna till utökat distributionssamarbete mellan postverket och tidningarna
undersöktes i samband med införandet av nya transportmedel
och andra rationaliseringsåtgärder, varigenom postverkets kapacitet förstärks.
Särskilt skulle det vara av värde, om pressens önskemål i fråga om
utbäringen i större mån kunde tillgodoses. Åtgärder av denna typ skulle
minska många tidningars distributionsproblem och undanröja väsentliga
hinder för konkurrens på likartade villkor inom tidningsbranschen.

Vidare upptar utredningen frågan om statlig stödannonsering. Det antecknas,
att två olika synpunkter framförts i detta sammanhang. Till en början
har det förordats, att den statliga annonseringen i princip skulle placeras i
samtliga dagstidningar oberoende av deras marknadstäckning för att därmed
söka motverka annonsintäkternas ojämna fördelning. Vidare har det
anförts, att staten borde väsentligt öka sin totala annonsering genom att betala
för sådan text, som hittills införts som nyhetsmaterial av tidningarna.
Utredningen redovisar uppgifter om den statliga annonseringens nuvarande
omfattning och innehåll samt anför för egen del följande:

Den statliga annonseringen bör alltfort avgöras av effektivitetskriterier.
Skulle det visa sig att tidningarna ändrar sin värdering av olika typer av
material, så att det som nu införes såsom nyhetsmaterial inte längre kan
bringas till allmänhetens kännedom utan att annonsering tillgripes, torde
ökad annonsering bli en naturlig konsekvens av dessa kriterier. Utredningen
har dock tyckt sig finna, att den statliga annonseringen i vissa fall sker
utifrån en alltför snäv bedömning av allmänhetens informationsbehov.
Ibland förekommer även en alltför schablonartad fördelning mellan olika
annonsorgan It. ex. så att kungörelseannonsering på en ort det ena året
sker enbart i den ena ortstidningen och nästa år enbart i den andra ortstidningen).

Vidare synes det ofrånkomligt, att en statlig stödannonsering blir av ringa
verkan i förhållande till kostnaden. Eftersom den med nödvändighet måste

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 26 ar 1666

fördelas lika över alla tidningsorgan, betyder det att stöd utgår till de stora
och ekonomiskt bärkraftiga tidningarna i samma omfattning som de ekonomiskt
och konkurrensmässigt svagt ställda företagen. För de allra minsta
dagstidningarna, som redan nu i många fall har karaktären av annonsblad,
innebär det dessutom ett kraftigt och föga motiverat stöd.

Om det kommersiella och/eller informativa syftet med den statliga annonseringen
underordnas ett rent subventionsmoment får den otvivelaktigt
karaktären av lätt maskerade statliga bidrag. Såväl tidningarna som samhället
vore i så fall mera betjänta av att stödet direkt fick bidragets form,
eftersom det för samma kostnad skulle kunna göras betydligt effektivare än
om resurser måste tas i anspråk för framställning och reproduktion av
omotiverade annonskampanjer. Av statens totala utgift torde endast eu del
komma att tillfalla tidningarna, emedan den också måste täcka kostnaderna
för annonsernas framställning, sättning och tryckning samt pappersförbrukning.

Med hänsyn till de påtagliga praktiska och principiella problem, som eu
statlig stödannonsering skulle föranleda, anser utredningen att denna tanke
bör avvisas. Samtidigt vill utredningen dock betona, att det inte ter sig
givet, att den statliga annonseringens nuvarande fördelning mellan tidningsorgan
är den mest effektiva. I vissa fall, där huvudsyftet med annonseringen
är att nå varje medborgare med ifrågavrande information (vilket måhända
främst gäller annonsering av kampanj karaktär), skulle en jämnare fördelning
av annonsinsatsen mellan tidningarna kunna ge bättre resultat än om
man endast använder de tidningar, som inom varje område har den största
spridningen. Den avvägning mellan kostnader och informationsbehov, som
därvid måste göras, ligger dock utanför utredningens kompetens.

Ytterligare har utredningen behandlat frågan om statligt investeringsstöd.
Under hänvisning till vad lidigare anförts av tidningarnas ekonomiska
situation och särskilt om att andratidningarna har en betydligt oförmånligare
förmögenhetsstatus än övriga tidningar med synnerligen begränsat
utrymme för självfinansiering av investeringar, uppställer utredningen
frågan, om den statliga tidningspolitiken bör inriktas på att underlätta investeringar
genom att tillhandahålla kapitalresurser, som minskar behovet
av självfinansiering. Även här blir resultatet av utredningens överväganden
negativt. Sammanfattningsvis anföres:

Utredningen har mot den bakgrunden övervägt möjligheten att skapa eu
särskild statlig utlåningsfond för tidningsbranschen. För all lånen från
denna fond skall ha tillräcklig effekt torde de behöva ges så generösa villkor
beträffande ränta och amorteringar, alt de till sin ekonomiska innebörd
kommer att stå direkta bidrag mycket nära. Även om en sådan konstruktion
av lånen kunde anses befogad, uppstår dock det svårlösta problemet hur
och av vem lånen skulle utdelas. Om lånen skall beviljas med sikte på atl
anpassa de statliga insatserna till behovet undgås inte en prövning från
fall till fall, där möjligheter saknas att fastställa objektiva och enhetliga
principer för stödets fördelning mellan företagen. Av skäl, som senare utvecklas
(se avsnitt 7 och kap. 5) anser utredningen, att någon diskretionär
prövning av statliga organ ej bör få förekomma vid fördelningen av tidningsstöd.
Utredningen liar inte heller bedömt det vara eu framkomlig väg
att tillskapa särskilda, från staten formellt fristående organ för atl utföra

12 Konstitutionsutskottets utlåtande nr 26 år 1966

denna fördelning (se kap. 5). Av dessa skäl kan utredningen ej rekommendera
införandet av särskilda statliga låneformer för stöd till tidningsföretagens
investeringar.

Utredningens överväganden utmynnar slutligen i ett förord för direkta
statliga bidrag till dagspressen. Olika möjligheter att konstruera ett sådant
stöd diskuteras. Bl. a. avvisas möjligheten av ett särskilt bidrag till tidningarnas
papperskostnader.

Utredningens förslag

Utredningens förslag till statligt presstöd, redovisat i betänkandets femte
och sista kapitel, innebar i sina huvuddrag följande. Statens bidrag skulle
fördelas mellan de politiska partierna i proportion till deras genomsnittliga
andelar av röstetalen vid två på varandra följande ordinarie val till
andra kammaren. Som villkor för bidrag skulle gälla, att vederbörande parti
inrättat ett fristående organ i form av en stiftelse eller annan juridisk
person med uppgift att fungera som partiets stödorganisation till tidningspressen.
Mottagare av medel från dessa organisationer skulle vara utgivare
av periodisk skrift. Kontroll av bidragsmedlens användning skulle ske för
att tillse dels att mottagarna utgjordes av utgivare av periodisk skrift, dels
att stödorganisationernas fonderade medel inte överskred visst belopp. Som lämpligt

sammanlagt belopp för det statliga presstödet angavs 25 mili. kr.
årligen.

Utredningen uttalade sympatier för tanken på ett allmänt stöd till de politiska
partiernas opinionsbildande verksamhet. Från de utgångspunkter,
som getts i direktiven, hade utredningen emellertid inte kunnat ta upp denna
fråga till mera ingående behandling.

Särskilt yttrande

En ledamot anförde i ett särskilt yttrande till betänkandet i huvudsak,
att han anslöt sig till förslaget om ett statligt presstöd med de politiska partierna
som förmedlingsorgan men ansåg den lämpligaste lösningen vara, alt
ett allmänt stöd lämnades till partiernas verksamhet. Vid den fortsatta behandlingen
av utredningens förslag borde det allvarligt övervägas att utvidga
presstödet till att avse även annan verksamhet, som partierna bedriver
i opinionsbildande syfte.

Reservation

I eu reservation uttalade två ledamöter, att de av både principiella och
praktiska skäl bestämt avvisade majoritetens förslag. I stället förordade
dessa ledamöter, att staten skulle genom generellt verkande åtgärder söka
skapa och vidmakthålla ett pressvänligt klimat. Detta förslag utvecklades
vidare sålunda:

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 26 år 1966

Frågan om postverkets tidningstaxor och service intar här en förstarangsplats.
Genom lämpligt avvägda taxor har det allmänna betydande möjligheter
att underlätta tidningarnas verksamhet och befordra den konkurrens
på tidningsmarknaden som eftersträvas. Hos landsortstidningarna uppgår
i dag distributionskostnaderna till ungefär 18—19 procent av de totala kostnaderna.
I den mån postverket vore berett att bygga ut sin service på ett
sätt som bättre passade tidningarna, skulle en växande andel av upplagorna
kunna distribueras via postverket. Det hade varit önskvärt att tiden medgivit
en mera djupgående undersökning av de problem som i dag råder i
förhållandet mellan postverket och tidningspressen. Enligt vår mening hade
det bl. a. varit naturligt att närmare undersöka frågan om det underskott
på 35 milj. kr. som enligt postverkets bedömning föreligger i tidningsrörelsen
och vars existens vi för vår del starkt ifrågasätter.

En betydande del av den information om statliga och kommunala åtgärder
som förekommer i tidningarna sker i form av s. k. textreklam, en informationsverksamhet
som egentligen borde hänvisas till tidningarnas annonssidor.
Om utredningens majoritet önskat tillföra tidningspressen ett generellt
verkande stöd hade det här funnits ett rikt fält för positiva åtgärder.
En annonsering av detta slag skulle bl. a. innebära ett relativt sett starkare
stöd för andratidningarna. Som prov på den annonsering det gäller behöver
bara nämnas sådana ämnen som information om trafikfrågor, ändrade lagar,
skolväsende, hälso- och sjukvård m. in. Listan på lämpliga informationsåtgärder
i annonsens form skulle kunna göras lång.

Det har inte sällan visat sig svårt för tidningsföretagen att erhålla lån för
långfristiga investeringar. Det finns därför skäl för statsmakterna att överväga
åtgärder i syfte att förbättra företagens möjligheter att täcka sina behov
av långfristigt kapital t. ex. genom en statlig lånefond. Tidningsföretagen
skulle därmed erbjudas samma tillgång till krediter som f. n. gäller fölen
del andra företag och näringsgrenar.

Inom området för forskning och utbildning har statsmakterna speciella
möjligheter att göra en insats till tidningarnas fromma. Staten borde exempelvis
kunna stödja tidningsteknisk forskning, en forskningsgren som är
svagt utvecklad här i landet, överhuvudtaget vore det av mycket stort värde
för "tidningspressen om statsmakterna ville ägna fortlöpande och ökad uppmärksamhet
åt frågorna om forskning och utbildning rörande journalistik,
reklam och tidningsteknik.

Reservanterna riktade även viss kritik mot det genomförda utredningsarbetet
och framhöll hl. a., att eu särskild undersökning av andratidningarnas
marknadsmässiga förutsättningar bort utföras.

Remissyttranden över pressutredningens betänkande

Hem Lss instanser

över pressutredningens betänkande inhämtades remissyttranden av hovrätten
över Skåne och Blekinge, statskontoret, poststyrelsen, ombudsmannen
för näringsfrihetsfrågor, Svenska Tidningsutgivareföreningen, Publicistklubben,
Landsorganisationen, Svenska Arbetsgivareföreningen och
Tjänstemännens Centralorganisation.

14 Konstitutionsutskottets utlåtande nr 26 år 1966

Ställningstaganden till utredningens förslag

Utredningens förslag om statsstöd åt pressen via de politiska partierna
avstyrktes av hovrätten över Skåne och Blekinge, ombudsmannen för näringsfrihetsfrågor,
Svenska Tidningsutgivareföreningen, Publicistklubben,
Svenska Arbetsgivareföreningen och Tjänstemännens Centralorganisation.

Statskontoret fann sig icke böra ingå på bedömning av betänkandet från
andra än rent tekniska synpunkter. Poststyrelsen behandlade i sitt yttrande
endast frågor av betydelse för postverket.

Landsorganisationen förordade, med instämmande i det principiella resonemanget
i det särskilda yttrandet till betänkandet, att anslag för upplysningsändamål
skulle ges direkt till de politiska partierna och fördelas efter
de regler utredningen föreslagit. Samma mening uttalades av två styrelseledamöter
i Svenska Tidningsutgivaref öreningen. Det bör i anslutning härtill
antecknas att Tjänstemännens Centralorganisation uttalade, att partistödsfrågan
var av den arten och storleksordningen, att den borde bli föremål
för en särskild utredning före ett ställningstagande. Vissa möjligheter
att lösa en del av dagspressens ekonomiska problem syntes finnas på den
angivna vägen, men frågan om motsvarande stöd åt ej partibundna tidningar
skulle kvarstå.

En mera positiv inställning till utredningens förslag framkom i ett reservationsvis
avgivet yttrande av två styrelseledamöter i Publicistklubben, vilka
dock ej uttryckligen tillstyrkte förslaget. I yttrandet förordades kompletterande
utredning om former för stöd till tidningar, som inte företräder i
riksdagen representerade partier.

Med hänsyn till att utredningens förslag inte är aktuellt i förevarande
ärende, torde en närmare redogörelse för yttrandenas innehåll i denna del
inte vara påkallad. Det synes tillräckligt att här anteckna, att huvudinvändningarna
avsåg anknytningen till de politiska partierna, farhågor för pressens
frihet samt betänkligheter mot direkta ingripanden från statens sida
i tidningarnas konkurrensförhållanden. Sistnämnda betänkligheter stöddes
i ett par yttranden bl. a. på tryckfrihetsrättsliga resonemang.

Uttalanden om utredningens undersökningar och bedömningar

Av visst intresse i förevarande sammanhang torde vara remissinstansernas
uttalanden om utredningens undersökningar och allmänna bedömningar.

Hovrätten över Skåne och Blekinge riktade skarp kritik mot de verkställda
undersökningarna och de slutsatser utredningen dragit av desamma. Huvudpunkterna
i kritiken var följande. Den ekonomiska analysen var enligt
hovrättens mening ofullständig. Inte heller kunde hovrätten godta utredningens
resonemang om konkurrensförhållandenas avgörande vild som orsak
till efterkrigstidens tidningsnedläggningar, särskilt inte resonemanget
om den s. k. upplagespiralen vilket utgjorde en stark förenkling och inte

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 26 år 1966

kunde förklara utvecklingen. Vidare innebar det en icke godtagbar schematisering
då utredningen utan nämnvärda modifikationer lagt de inom tidningsstatistiken
gängse tidningsområdena till grund för sm bestämning av
konkurrensområden. Vid sin analys borde utredningen vidare ha beaktat
tidningsorganens individuella karaktär och även ställt de inträffade förändringarna
i relation till andra informationsmöjligheter.

Hovrätten kunde inte heller ansluta sig till utredningens framtidsbcdöm -

ning. I denna del anfördes i yttrandet:

Hovrätten kan icke dela utredningens uppfattning att de undersökningar
som utredningen låtit utföra ger anledning till allvarliga farhågor for den
framtida utvecklingen, farhågor som främst skulle gälla möjligheterna att
på litet längre sikt bibehålla konkurrensen på tidningsmarknaden och en
för den demokratiska åsiktsbildningen nödvändig mångsidighet i pressens
politiska sammansättning. Den hittillsvarande tidningsnedlaggelsen har,
bortsett från ett fåtal mera speciella fall, gått ut över en lang rad utpräglade
småtidningar. Varken det förhållandet att i några fall tidningar med
större upplaga har nedlagts eller den omständigheten att det alltjamt finns
en del utpräglade småtidningar kvar, i allmänhet med begränsat antal utgivningsdagar
under veckan, utgör något bevis för utredningens påstående
att man måste hysa allvarliga farhågor för varje tidning som intar en andraposition
i sin utgivningsort. I brist på en fullständig utredning synes det
rimligare att anta att det finns ett visst jämviktsläge i fråga om upplagans
storlek ovanför vilket tidningen har goda möjligheter att fortbesta aven
i positionen som andratidning. De tidningar som man med ett sadant betraktelsesätt
har anledning att räkna med för framtiden representerar e
så mångsidigt urval, även partipolitiskt, att det icke ur opmionsfrihetens
synpunkt är påkallat att vidtaga så drastiska åtgärder från statens sida som
utredningens förslag innebär.

Även om man skulle anse ett behov av åtgärder vara ådagalagt, kunde
man enligt hovrättens mening inte godtaga utredningens förslag till riktlinjer
för statens tidningspolitik. Det framhölls, att betänkandet innehöll motsägelser
och inte gav klarhet om i vad mån syftet skulle vara att stödja
sviktande andratidningar eller att driva fram riks- och länstidningar till
bärkraftiga företag. Vilket som än skulle vara ändamålet innehöll emellertid
förslaget enligt hovrättens mening inga garantier för att det skulle tullföljas
och förverkligas.

Även statskontoret understryker vikten av att syftet med eu statlig presspolitik
klart anges och påpekar samma oklarhet härvidlag i betänkandet,
som anmärkts av hovrätten. Statskontoret ville ifrågasätta, om icke ytterligare
överväganden borde påkallas beträffande den tänkta stödverksamhetens
utformning. En primär fråga syntes vara, om inle eu statlig stödgi\-ning borde inriktas på mera direkta åtgärder, syftande till eu rationalisering
av tidningsföretagen. Utredningen hade enligt verkets mening inte styrkt
sin slutsats, att utrymmet för kostnadsnedskärningen hos andratidningarna
måste antas vara ytterst begränsad. Vissa förhållanden, som angetts i utred -

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 26 år 1966

ningsmaterialet, syntes tala för att rationaliseringsinsatsen skulle kunna
fa effekt. En kompletterande undersökning av dessa frågor förordades.

Svenska Tidningsutgivareföreningen uttalade, att åtskilligt intressant material
hade forebragts men att det framstod som en allvarlig brist att detsamma
inte diskuterats med företrädare för pressen och dess organisationer.
En svaghet bestod enligt föreningens uppfattning i att det saknades
en mera ingående diskussion av pressens dittillsvarande utveckling. En fördjupad
analys därav hade bort ske, med hänsyn tagen till den förändrade
samhällsbilden, allmänhetens nya levnadsvanor, den ökade fritiden och de
starkt expanderande etermedia. Mot en sådan bakgrund hade koncentrationsprocessen
i svensk press — vilken inleddes redan på 1920-talet och
inte som i betänkandet anförts på 1950-talet och som hade motsvarigheter
bade i andra länders press och inom andra områden av näringslivet — kunnat
förklaras på ett mera differentierat sätt. Föreningen kunde inte heller
ansluta sig till utredningens bedömning av dagsläget och framtidsutsikterna.
I denna del anfördes:

I sin beskrivning av koncentrationsprocessen inom svensk tidningspress
ar utredningen vidare på ett enligt TU:s mening ensidigt sätt framhållit
och overbetonat »riskerna for en kraftig beskärning av den politiska åsiktsji
dnin8^s mångsidighet». Man torde omöjligen kunna göra gällande att
de enskilda medborgarnas mojligheter alt på ett lättillgängligt sätt få del
av bade nyheter och värderande kommentarer har minskat under det senaste
decenniet. Tvärtom kan man med skäl hävda motsatsen. Ingen kan bestrida
att dagstidningarna, vilken uppfattning de än företräder, ger ett växande
utrymme för saklig information om olika meningsriktningars .ståndpunkter
och ställningstaganden. Vidare spelar de olika folkrörelsernas och
intresseorganisationernas tidskrifter en väsentlig roll som ett värdefullt
komplement vid opinionsbildningen på olika områden. I kanske ännu högre
grad galler detta om radion och televisionen, som inte bara har möjlighet
utan aven skyldighet att ge uttryck för skilda opinioner och värderingar.
Om man salunda sätter in dagspressens opinionsbildande funktion i ett
storre mediasammanhang, erhåller man en mer realistisk bild av den aktue
a situationen på detta område. Enligt TU:s mening är detta ägnat att
minska farhågorna för en tilltagande monopolisering av opinionsbildningen.

Landsorganisationen anmärkte, att pressutredningen avstått från att
skildra den strukturella utvecklingen av dagspressen i andra länder och
nöjt sig med summariska och ofullständiga uppgifter när det gällt att ta
reda på vilka särskilda förmåner dagspressen tillförsäkrats genom statsmakterna.
Betänkandet gjorde därför knappast klart för läsaren hur allvarlig
den internationella presskrisen är. LO lämnade i sitt yttrande en
kortfattad framställning av utvecklingen i USA och Västeuropa. Beträffande
den svenska pressituationen anfördes därefter, att vårt land nått ett gott
stycke på vägen mot lokala tidningsmonopol, om än inte lika långt som
vissa andra västliga demokratier. LO anslöt sig till utredningens allmänna
bedömning och uttalade, att slutomdömet om den lokala tidningskonkurren -

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 20 år 1966

sen i vårt land måste bli, att en normal och från demokratisk synpunkt tillräckligt
effektiv konkurrens förekommer endast inom begränsade delar av
landet. Det betonades, att då LO tillstyrkt ett allmänt partistöd, detta väsentligen
motiverats med hänsyn till dagspressens betryckta läge.

Tjänstemännens Centralorganisation uttalade på anförda skäl, att den
målsättning som utredningen angett knappast kunde uppnås genom de
föreslagna åtgärderna, och påpekade bl. a., att frågan om vad som avgör
valet av tidning för annonsering, främst den lokala annonseringen, inte blivit
tillfredsställande klarlagd.

Svenska Arbetsgivareföreningen uttalade i sitt yttrande, att man, oavsett
liur ett statligt stöd till pressen utformas, knappast kan undvika att tidningsdöden
i viss utsträckning fortsätter. Utredningen liade enligt SAF
inte visat, att någon fara för den fria opinionsbildningen skulle uppstå
därigenom.

Uttalanden om andra möjligheter till åtgärder

Vad som med hänsyn till motionernas innehåll i första hand är av intresse
i detta sammanhang är remissinstansernas uttalanden om andra
möjligheter till åtgärder från statens sida för att stödja pressen än ett sådant
bidragssystem som utredningen förordat. Samtliga remissinstanser har
yttrat sig härom. De utförligaste resonemangen återfinns i yttrandena från
Svenska Tidningsutgivareföreningen (TU) och Landsorganisationen (LO).

Svenska Tidningsutgivareföreningen. I fråga om den indirekta beskattningen
vänder sig TU till en början mot uppfattningen, att frånvaron av
omsättningsskatt på dagstidningar skulle innebära en subvention, som växer
med tidningsföretagens omsättning. Med ett sådant synsätt skulle enligt TU
eu hel råd varor och framför allt tjänster i vårt samhälle få betraktas som
subventionerade, bl. a. de tjänster som tillhandahålls av radion och televisionen.
TU hänvisar i övrigt till sitt (enhälliga) remissyttrande över skatteberedningens
betänkande, vari hemställts, att pressen skulle undantagas
från den föreslagna mervärdeskatten, enär denna skulle kunna på ett avgörande
sätt minska pressens redan starkt försämrade möjligheter att fullgöra
sina centrala samhällsuppgifter.

I ett längre avsnitt i yttrandet med rubriken generella åtgärder diskuterar
TU därefter andra möjliga åtgärder från statens sida. Härtill bör till eu
början antecknas att reservanterna ansluter sig till vad majoriteten anfört.
De uttalar sålunda:

När det gäller generella åtgärder av olika slag delar vi i huvudsak styrelsemajoritetens
mening. Vår erfarenhetsmässigt grundade uppfattning är att
de är nödvändiga om man skall kunna bevara en fri och mångsidig dagspress
i vårt land. Pressutredningen anser visserligen att nuvarande pressfrämjande
insatser från samhället bör bestå, men finner att en ytterligare
utbyggnad av generella åtgärder icke kommer alt vara tillräckligt verk -

18 Konstitutionsutskottets utlåtande nr 26 år 1066

ningsfull för att bibehålla ens den mångsidighet, som nu kännetecknar den
svenska dagspressen. Vi anser tvärtom att en sådan utbyggnad är nödvändig
för att skapa en bättre marknadssituation för »andratidningar» och
mindre tidningar. Åtgärderna bör med pressens egen medverkan kunna
utformas så att nyssnämnda syfte vinnes utan att strukturrationalisering
av tidningsbranschen hindras.

Vi instämmer därför i stort i styrelsens uttalande om generella åtgärder
och tillstyrker dess förslag om nya utredningar rörande samhällelig annonsering,
utökat distributionssamarbete mellan postverket och tidningar m. fl.
åtgärder.

Vi är emellertid på det klara med att det i många fall är fråga om åtgärder
på längre sikt. Vi delar därför pressutredningens uppfattning att därutöver
andra indirekta åtgärder är nödvändiga.

I yttrandet upptar TU först frågan om statens ansvar för medborgarnas
information. TU anför, att stat och kommun bör på samma villkor, som
gäller för enskilda personer, företag och organisationer, i helt annan utsträckning
än nu använda sig av annonsering i pressen för sin informationsverksamhet.
Vidare hänvisas till allmänna beredningsutskottets utlåtande
1965:28, för vilket en redogörelse lämnas nedan. Pressutredningens
betänkande uppvisar enligt TU:s åsikt i denna del en besvärande brist på
klara distinktioner; hela det mångfacetterade problemkomplexet har gjorts
till föremål för en ytterst summarisk och föga fruktbar analys. Det är TU:s
bestämda mening, att en kompletterande expertutredning bör verkställas i
syfte att visa i vilken form stat och kommun kan annonsvägen fylla sin informationsplikt
gentemot medborgarna.

Närmast upptar TU frågorna om pressens postavgifter och postens pressservice.
Det anföres, att TU inte kan vitsorda det underskott, som enligt
postverkets uppskattning föreligger i dess tidningsrörelse. Innan pågående
undersökningar av postverkets kostnader slutförts, är det enligt TU för
tidigt att hysa en bestämd mening om storleken av de särskilda kostnader,
som tidningsrörelsen kan anses åsamka postverket. Vidare uttalar sig TU
för ökade serviceåtaganden från postens sida.

Vidare anför TU, att teletaxorna bort beaktas vid en genomgång av på
vilka områden statliga överväganden i en för pressen positiv riktning bör
aktualiseras. Utredningen borde ha belyst dels gällande avgiftsnormer och
aktuell trafikvolym, dels hur TT:s och olika tidningskategoriers telekostnader
i dag fördelar sig, dels vilka taxejusteringar som skulle kunna övervägas.

1 det följande vänder sig TU mot utredningens avvisande hållning till
statligt investeringsstöd till pressen. Med hänsyn till de betydande investeringsbehov
i fråga om särskilt fastigheter och tryckerimaskiner, som kan
beräknas uppkomma under den närmaste tioårsperioden, är det enligt TU:s
uppfattning fullt motiverat att genom en statlig investeringsfond förbättra
tidningsföretagens tillgång till garantilån med särskilt långfristig amorte -

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 26 år 1966

ringstid. TU förklarar sig inse, att vissa problem kan uppkomma i fråga om
den kreditbedömning, som därvid skulle aktualiseras, men anser att utredningen
överdrivit farhågorna.

Slutligen upptar TU:s yttrande ett flertal spörsmål rörande forskning
och utbildning inom pressens område. TU betonar till en början, att forskning
framstår som en avgörande förutsättning för en snabb expansion för
tidningsföretagen liksom för övriga delar av näringslivet. Sålunda råder
ingen tvekan om att särskilt de mindre och medelstora tidningsföretagen
skulle ha väsentlig nytta av ett tidningstekniskt forskningsinstitut, statligt
finansierat men med en organisationsform som möjliggör ett reellt inflytande
från pressens sida på programsättningen. Vid ett sådant skulle även
med fördel kunna inrättas en institution som helt ägnar sig åt opartisk,
praktisk rådgivning till tidningsföretagen i maskin- och metodfrågor. Vidare
understryker TU vikten av ökad forskning rörande effekten av tidningsannonsering.
Bland aktuella utbildningsfrågor framhåller TU särskilt
utbildning av försäljningspersonal och fortbildning av journalister. Bl. a.
bör Institutet för högre reklamutbildning ges ökade resurser och den pressägda
Stiftelsen Pressinstitutet tillerkännas statsbidrag till sin verksamhet.
Slutligen framhåller TU, under hänvisning till ett riksdagsuttalande år
1964, att myndigheterna bör tillse att medel finns tillgängliga för inköp av
tidningar till skolorna.

Sammanfattningsvis hemställdes dels om sådana i yttrandet angivna åtgärder,
som på ett generellt verkande sätt skulle underlätta för tidningspressen
att fullgöra sina samhällsviktiga uppgifter, dels om en särskild utredning
för att skyndsamt utreda och framlägga förslag om formerna fölen
vidgad statlig och kommunal annonsering i informativt syfte.

Landsorganisationen. I LO:s yttrande upptas först frågan om distributionsfrämjande
åtgärder. LO förordar, att frågan om statliga åtgärder beträffande
kommunikationsverkens taxor samt motsvarande kostnader för
transporter i egen eller enskilda företags regi i syfte att förbilliga och effektivisera
distributionen av dagstidningar — och andra publikationer av intresse
i detta sammanhang — blir föremål för särskild utredning.

Närmast behandlas åtgärder för främjande av tidningsläsning och tidningsstudier.
LO föreslår, att frågorna om tillhandahållande av tidningar
inom sjuk- och socialvården och om främjande av läsning och studier av
tidningar inom skolan blir föremål för övervägande inom behöriga instanser.

I fråga om forskning och utbildning citerar LO till en början vad de
båda reservanterna anfört därom i sitt ovan återgivna yttrande. Med principiellt
instämmande i detta uttalande vill LO förorda tillsättande av ett
pressens utbildnings- och forskningsråd med rejäla årliga anslag. Rådet
borde sammansättas av representanter för universitets- och skolväsen, för

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 26 år 1966

de inom branschen verksamma arbetsmarknadsparterna samt för andra
fristående pressinstitutioner. Viss del av forsknings- och utbildningsverksamheten
torde kunna samordnas med motsvarande verksamhet för radio
och TV.

I fråga om statligt kreditstöd till pressen anföres i yttrandet, att man
inom LO är medveten om att frågan om inrättande av ett statligt kreditinstitut
eller skapande av andra former för statligt kreditstöd till pressen är
svårlöst, inte minst med hänsyn till storleken av de investeringar det här
kan gälla liksom till branschens utsatta läge i allmänhet. LO anser emellertid
att denna fråga, som har väsentlig ekonomisk betydelse för pressen, bör
bli föremål för fortsatt övervägande från statsmakternas sida.

Närmast behandlas frågan om utökad offentlig annonsering i dagspressen.
LO anser av många skäl motiverat, att det offentliga väsentligt ökar denna
annonsering. Den kan utgöra ett led i den offentliga arbetsmarknads- och
bostadspolitiken; i annonsens form kan det allmänna meddela råd i hälsooch
uppfostringsfrågor och lämna upplysningar om den enskilde medborgarens
rättigheter och skyldigheter i olika situationer. Särskilda annonsanslag
måste upptas i statsbudgeten, om en praktisk lösning skall nås inom rimlig
tid. I enlighet med det sagda förordar LO, att frågan om omfattningen och
formerna för en utökad offentlig annonsering i dagspressen — och viss
annan därmed jämförlig press — blir föremål för skyndsam utredning.

I yttrandet understryks särskilt, att LO finner det naturligt, om statsmakterna
uppställer som villkor för vissa av de sålunda angivna stödåtgärderna,
t. ex. beträffande distributionen, forskning och utökad offentlig
annonsering, att de företag, som kan beröras därav, förklarar sig beredda
till fortsatt och utökad samverkan i fråga om samdistribution, utbyte av
tekniska och andra erfarenheter, inbördes kostnadsfri förmedling av annonser
etc. i syfte att ge det statliga stödet största möjliga effekt.

Slutligen anför LO om den indirekta beskattningen, att LO i sitt remissyttrande
över skatteberedningens betänkande avstyrkte mervärdeskatt för
dagspressens del. Ytterligare argument för denna ståndpunkt har tillhandahållits
av pressutredningen.

Övriga remissinstanser. Även i de övriga yttrandena upptas spörsmålet om
alternativa stödåtgärder om än väsentligt mera kortfattat. Sålunda anför
Tjänstemännens Centralorganisation följande:

I fråga om postavgifterna finner TCO det naturligt att samhället denna
väg ger tidningarna ett stöd. Detta stöd bör dock inte drabba postverkets
ekonomi utan borde som ett särskilt anslag från riksdagen ställas till postverkets
förfogande. I fråga om befrielse från omsättningsskatt har TCO i
yttrande över allmänna skatteberedningens förslag uttalat att den där föreslagna
mervärdesskatten bör tas ut även för tidningar och tidskrifter. Denna
uppfattning finner TCO inte anledning att i detta sammanhang frångå.

I utredningen diskuteras också andra åtgärder av generell natur i syfte

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 26 år 1966

alt underlätta pressens verksamhet. Bl. a. pekas på möjligheten av en mera
omfattande annonsering från statens och kommunernas sida. Detta skulle
innebära att en stor del av det material, som kommer från offentliga myndigheter
och nu införs i tidningarna utan kostnad, i fortsättningen skulle
betraktas som annonsmaterial. Vilken ekonomisk betydelse detta skulle få
för skilda tidningsföretag är svårt att uttala sig om, men allmänt sett skulle
pressen som helhet få en förbättrad ekonomisk situation. Andra insatser i
samma syfte kan vara en allmän subventionering av en viss mängd papper,
kreditmöjligheter etc. TCO kan dock för sin del inte ta ställning till dessa
frågor, innan en utredning närmare redovisat hur åtgärderna skulle utformas
och vilken effekt de kunde tänkas få för att motverka den s. k.
tidningsdöden. I det sammanhanget vill TCO också betona att stöd i den ena
eller andra formen givetvis inte får tas till intäkt för att på olika sätt försöka
påverka tidningsredaktionerna att opinionsmässigt verka i viss riktning.

Svenska Arbetsgivareföreningen uttalar i korthet, att det hör vara möjligt
att åstadkomma ett pressvänligare klimat, och hänvisar till vad reservanterna
i utredningen utvecklat. Sådana generella stödformer, som där diskuteras,
anför SAF, gynnar även tidningar i svag ekonomisk situation och
bidrar till att vidmakthålla valfrihet på tidningsmarknaden utan att åstadkomma
för svenska förhållanden unika ingripanden i konkurrensförhållandena.

Publicistklubben uttalar, att det är av största vikt att staten genom generella
stödformer skapar ett pressvänligt klimat. I yttrandet anföres härom
närmare bl. a. följande:

Enlig utredningen skulle icke enbart dagstidningar utan även annan
press kunna erhålla subsidier. PIv:s styrelse finner det riktigt att vid utformningen
av statliga stödåtgärder även icke-dagstidningars situation beaktas.
Sålunda vill vi framhålla att en fortsatt lågtaxepolitik beträffande
postavgifterna gagnar i hög grad pressen, inte minst gäller detta spridningen
av de »utifrån» kommande riks- och länstidningarna, som utgör komplementläsning
till det ordinarie, lokala tidningsbeståndet. PIv:s styrelse vill
också fästa uppmärksamheten på ett av utredningen framfört förslag att
postverket skulle vidga sin service med nya distributionsformer, särskilt utbärning
av tidningar på utgivningsorten, då privat samdistribution icke är
möjlig att genomföra.

En betydelsefull stödform är, menar PK:s styrelse, om ett särskilt låneinstitut
kunde upprättas för att hjälpa de små och kapitalsvaga tidningarna
att bekosta dyrbara nyinvesteringar, dels bistå med krediter för att täcka

rörleseförluster under tillfälliga krisperioder.---Sammanfattningsvis

är många tidningsföretag i behov av teknisk upprustning och rationalisering.
Enligt vad utredningen själv påpekar kan »kreditgarantier knappast

--komma till användning för de tidningsföretag vilkas lånebehov är

störst».

Trots detta avvisar utredningen såväl en statlig utlåningsfond för tidningsbranschen
som ett från staten fristående organ med uppgift att lånevägen
stödja pressen. PK:s styrelse vill i strid med utredningen framhålla
all det finns ett stort behov av ett dylikt institut.

Eu ytterligare befrielse från omsättningsskatt gällande periodiska publi -

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 26 är 1966

kationer med påtagliga inslag av politisk och kulturell information och
opinionsbildning skulle kunna locka en del av den befintliga veckopressen
att öka det seriösa innehållet: eventuellt också sporra till nystartande av
politiska veckotidningar, till gagn för den fria debatten i landet.

Beträffande den statliga och kommunala annonseringen och det i diskussionen
framförda förslaget om att pressen skulle få betalt för publicering
av statliga och kommunala meddelanden av olika slag finner PK:s styrelse
alt dessa möjligheter bör noga övervägas. Utredningen avslår dem med
bl. a. motiveringen att de lätt får karaktären av maskerade statliga bidrag.
Detta argument anser vi sakna relevans i jämförelse med de öppna bidrag
som utredningen i stället föreslår.

Hovrätten över Skåne och Blekinge antecknar, att ett stort antal tänkbara
åtgärder för att skapa ett generellt ekonomiskt stöd åt tidningspressen har
nämnts i betänkandet och i den offentliga debatten i anslutning till dess
publicerande. Hovrätten anser sig inte ha anledning att ingå på en närmare
granskning av de förslag härom som förekommit utan inskränker sig till
vissa mera allmänna anmärkningar. Bl. a. anföres följande:

Det torde blott finnas anledning framhålla att, eftersom den huvudfråga
utredningen haft att syssla med är de risker som kan uppkomma för opinionsbildningens
frihet och därmed för det demokratiska samhällsskicket
och det samtidigt synes vara ofrånkomligt att de ekonomiska krafterna i
samhället leder till en viss begränsning av tidningspressens mångstämmighet,
åtgärderna bör inriktas på att främja spridningen av information och
debatt i samhälleliga och kulturella frågor. En åtgärd av denna typ är att
genom statlig prenumeration på tidningar för distribution inom förvaltningen
och till bibliotek, läroanstalter, sjukhus och liknande inrättningar
främja spridningen av tidningar. Indirekt blir därigenom också önskemålet
om ekonomiskt stöd åt tidningspressen tillgodosett. I viss mån kan åtgärder

av detta slag sägas vara viktigare än de förslag kommittén övervägt----.

Vid de skolreformer som har varit aktuella under de senaste årtiondena har
det betraktats som en angelägen uppgift för den nya skolan att stärka och
utveckla elevernas förmåga till en kritisk bedömning av händelser och förhållanden
i samtiden. Ett självklart led däri är att eleverna i skolan på lämpligt
åldersstadium skall lära känna den svenska dagspressen och viktigare
delar av veckopressen samt förvärva en viss vana att sätta sig in i olika meningsyttringar
i aktuella frågor. Även utanför skolan bör en sådan breddning
av samhällsdebatten eftersträvas. Det naturliga instrumentet för att
främja detta syfte ligger i biblioteksväsendet.---

Ombudsmannen för näringsfrihetsfrågor uttalar, att det torde kunna diskuteras
om en utbyggnad av det ekonomiska stödet till pressen i nuvarande
läge över huvud skall ske. Om åtgärder av sådan innebörd skall företagas
är från konkurrenssynpunkt ett ökat statligt investeringsstöd och andra generellt
verkande stödformer enligt ombudsmannens uppfattning otvivelaktigt
att föredra framför det av utredningen föreslagna stödet.

Statskontoret upptar i sitt yttrande frågorna om staligt investeringsstöd
och om ökad samhällsinformation genom pressen. Därom anföres bl. a.
följande:

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 2ti år 19(iti

Eu fråga som nära sammanhänger med direkta rationaliseringsfrämjande
åtgärder och som även behandlats av utredningen, är frågan om
statligt investeringsstöd genom kreditgarantier eller lån ur en särskild lånefond.
De skäl utredningen anför mot en statlig utlåningsverksamhet, kan
statskontoret icke finna bärande. Redan nu förekommer statlig långivning
till enskild företagsverksamhet på olika områden inom samhället. I åtskilliga
fall har vid sådan utlåning medgivits ränte- och amorteringsfrihet
tills vidare. Den omständigheten, att sådana lån blir bidragen lika, bör därför
i och för sig icke hindra en tillämpning på förevarande område.

Den möjligheten torde även kunna övervägas att begränsa statens stöd
i investeringssyfte till att avse visst eller vissa slag av investeringar t. ex.
för förnyelse av tryckeriutrustningen, varvid den statliga insatsen skulle
kunna äga rum i form av lån.

Ytterligare ett spörsmål må beröras, nämligen frågan i vilken utsträckning
tidningsbranschen och då i första hand de mindre bärkraftiga tidningarna
skulle kunna erhålla stöd genom att staten i ökad omfattning utnyttjar
pressen som medium för sin informationsverksamhet. Ämbetsverket, som
för närvarande enligt Kungl. Maj :ts uppdrag utreder frågan om den statliga
publikationsverksamheten.s finansiering och som i samband därmed
kommer att behandla väsentliga delar av den statliga informationsverksamheten,
vill i detta hänseende anföra följande.

Statens behov av att informera allmänheten torde enligt statskontorets
mening komma att bli allt större och kräva ökade insatser från statsverkets
sida. Utökningen av statens verksamhet och beslut om nya förpliktelser och
nya rättigheter för den enskilde medborgaren synes sålunda öka behovet
av mer systematiskt bedriven statlig information. Likaså kan det uppkomma
behov av orientering och vägledning från statens sida genom de väsentliga
förändringar som statsverksamheten genomgår.------

Om staten aktiverar sin informationsverksamhet och i ökad omfattning
länmar ersättning till tidningarna för deras förmedling av nyheter från
statsförvaltningen och deras information om statens verksamhet över huvud
taget, är det möjligt att statens ekonomiska tillskott till tidningspressen
kommer att uppgå till belopp av samma storleksordning som den utredningen
föreslagit.

För att en utökad statlig publiceringsverksamhet även skall komma andratidningar
tillgodo, torde det dock i detta speciella fall vara nödvändigt att
på något sätt övervaka hur ersättningen fördelas mellan olika tidningar. Vid
ställningstagandet i denna komplicerade fråga torde böra beaktas vad
statskontoret i sin undersökning kan komma att förorda med avseende på
organisationen av den statliga publiceringsverksamheten.

Poststyrelsen slutligen uppehåller sig naturligen vid postavgifterna och
postverkets allmänna servicemöjligheter. Det utvecklas utförligt, att tidningsrörelsen
fortlöpande medför ett betydande underskott vilket för närvarande
måste täckas genom andra rörelsegrenar. Om staten även fortsättningsvis
skall lämna stöd åt pressen genom icke kostnadstäckande postavgifter,
är det enligt styrelsens uppfattning nödvändigt, att statsverket bereder
postverket ersättning därför genom ett särskilt anslag. I anslutning
till uttalandena i betänkandet om eu utökad distribulionsservice uttalas i
yttrandet alt önskemålen därom ligger i linje med styrelsens allmänna upp -

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 26 år 1966

fattning att verket som ett distributionsföretag i allmän ägo bör eftersträva
att erbjuda näringslivet och allmänheten all den service, som verket på
grund av sin landsomfattande organisation och speciella struktur i övrigt
har särskilda förutsättningar att lämna. Styrelsen är därför beredd att överväga
en utökning av servicen gentemot tidningarna. Om detta eftersträvas
av statsmakterna, bör det ankomma på postverket och tidningarna att gemensamt
undersöka förutsättningarna. Därvid bör även uppmärksammas
tidningarnas möjligheter att själva genomföra en ändamålsenlig samordning
av distributionen. Det är emellertid enligt styrelsens mening uppenbart,
att en utvidgning av postverkets åtaganden inte kan prövas, innan frågan
om kostnadstäckningen i tidningsrörelsen fått en definitiv och för verket
acceptabel lösning.

Beslutet om allmänt partistöd

Pressutredningens förslag om statligt presstöd har inte förverkligats. I
stället fattades under höstsessionen av 1965 års riksdag beslut om statsbidrag
till de politiska partiernas opinionsbildande verksamhet.

I propositionen 1965: 174 om partistödet lämnades en kort redogörelse
för pressutredningens betänkande samt uppgift om hörda remissinstanser
och om LO:s och TCO:s uttalanden angående allmänt partistöd. Departementschefen
anförde bl. a. följande, efter att ha omnämnt tidigare förslag
och synpunkter i fråga om partistöd:

Även i anslutning till pressutredningen har frågan om ett direkt partistöd
kommit upp till diskussion. En ledamot av utredningen har förordat
att bindningen till pressändamål i utredningsförslaget slopas och att statsstödet
utvidgas till att avse all verksamhet som de bidragsberättigade partierna
bedriver i opinionsbildande syfte. Denna rekommendation har biträtts
bl. a. av LO i dess remissyttrande.

Övervägande skäl talar för att man nu bör införa ett system för fortlöpande
statligt stöd till politiska partiers reguljära verksamhet. En i den
offentliga debatten ofta åberopad synpunkt till förmån för statsbidrag till de
politiska partierna är att man genom ett sådant system kan förebygga att
partierna, för att få en ekonomisk grund för sin informations- och åsiktsbildande
verksamhet, ställer sig i beroende av enskilda bidragsgivare. Det
brukar också framhållas, att statliga bidrag kan motverka ojämnheten och
otillräckligheten i partiernas inkomster och förbättra partiernas möjligheter
att kontinuerligt hålla kontakt med väljarna.-----

Ett allmänt partistöd erbjuder de bästa möjligheterna att tillgodose beaktansvärda
synpunkter och önskemål, som framkommit i den offentliga debatten
och i motioner i riksdagen. Det har framför allt den fördelen att partierna,
som bär ett väsentligt ansvar för att väljarkåren blir ordentligt insatt
i samhälleliga frågor och olika sätt att bedöma dem, får frihet att välja de
former och vägar för sin informativa och opinionsbildande verksamhet, som
de anser för ändamålet tjänligast. En annan fördel är att det inte kräver någon
offentlig insyn i partiernas verksamhet eller någon statlig kontroll av
hur bidragsmedlen används.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 26 år 1966

Pressfrågorna berördes inte vidare i propositionen och upptogs inte heller
i konstitutionsutskottets utlåtande 1965: 44 i ärendet.

Partistödsbeslutet innebär, som ovan nämnts, att statsbidrag lämnas till
partiernas opinionsbildande verksamhet utan närmare angivande av ändamålet.
Någon statlig kontroll av hur mottagna medel används skall inte
förekomma. Det står alltså partierna fritt att disponera erhållna belopp för
pressändamål eller för andra behov, allt efter gottfinnande.

Allmänna beredningsutskottets utlåtanden 1965:28 och 1966:9

I en motion vid 1965 års riksdag hemställdes, att den statliga informationsverksamheten,
dess omfattning, inriktning och utformning, måtte bli
föremål för en skyndsam utredning. Allmänna beredningsutskottet, till vilket
motionen hänvisades, inhämtade remissyttranden bl. a. från statskontoret,
och anförde för egen del i avgivet utlåtande (nr 28), efter att ha erinrat
om tidigare riksdagsbehandling av samma ämne:

I statskontorets ovan redovisade yttrande över den nu föreliggande motionen
har uppgifter lämnats beträffande den informationsverksamhet som
bedrives av statliga organ. Statskontoret vitsordar behovet av en mer aktiv
statlig information. Utskottet ansluter sig för egen del till denna uppfattning
och vill vidare framhålla vikten av att en effektiv information lämnas
även av kommunala myndigheter och av lokala statliga organ. De särskilda
möjligheter som föreligger för de lokala myndigheterna att nå kontakt med
allmänheten torde i och för sig innebära goda förutsättningar för att informationsverksamhet
på detta plan skall kunna fylla sin uppgift.

Som av det ovan anförda torde framgå anser utskottet att frågan om informationsverksamheten
förtjänar stor uppmärksamhet. Inom statskontoret
pågår emellertid i samråd med riksrevisionsverket och enligt uppdrag av
Kungl. Maj :t en utredning beträffande den statliga publikationsverksamhetens
finansiering. Som statskontoret uttalat omfattar undersökningen väsentliga
delar av statens informationsverksamhet. Enligt utskottets mening
bör resultatet av den pågående undersökningen, vilket lär komma att framläggas
innevarande år, avvaktas innan ytterligare åtgärder ifrågasätts.

Utskottet uttalade avslutningsvis, att utvecklingen på området borde följas
med uppmärksamhet, men hemställde med hänsyn till det anförda om
avslag på motionen. Riksdagen följde utskottet.

Även vid årets riksdag har vissa frågor rörande den samhälleliga informationsverksamheten
upptagits i motioner, som hänvisats till allmänna beredningsutskottet.
Sålunda har hemställts om utredning rörande utökad
social informationsverksamhet och om att den statliga pressinformationen
blir föremål för en samlad översyn. Även denna gång har remissyttranden
inhämtats bl. a. från statskontoret, som anfört följande om den inom verket
pågående utredningen:

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 26 år 1966

I sammanhanget må emellertid erinras om att statskontoret av Kungl.
Maj:t fått i uppdrag att i samråd med riksrevisionsverket utreda frågan om
den statliga publikationsverksamhetens finansiering. Det har härvid inte
ansetts lämpligt att begränsa utredningen till att avse enbart de statliga
publikationerna, då denna form av publicering endast täcker en del av statens
totala informationsverksamhet. Utredningen kommer därför att beröra
även de frågor som framförts av motionärerna. Det torde sålunda enligt
ämbetsverkets mening vara befogat att avvakta resultatet av den pågående
utredningen rörande statens allmänna kommuniceringsverksamhet innan
ställning tages till de i motionerna framförda förslagen. Resultatet av statskontorets
utredning beräknas kunna framläggas under våren 1966.

Allmänna beredningsutskottet har i sitt utlåtande (nr 9) anfört följande,
såvitt här är av betydelse:

Utskottet är alltjämt av den meningen att frågan om den samhälleliga informationen
förtjänar stor uppmärksamhet och utskottet vill i anledning
av motionen om effektivisering av den statliga pressinformationen jämväl
framhålla betydelsen av att myndigheterna — genom pressombudsmän eller
eljest genom vidtagande av lämpliga åtgärder — håller god kontakt med
olika massmedia. Enligt utskottets mening är samarbete mellan å ena sidan
samhällets olika organ och å andra sidan press, TV och radio en förutsättning
för en effektiv och allsidigt bedriven information.

Beträffande nyssnämnda utredning, som enligt Kungl. Maj :ts uppdrag
verkställes av statskontoret i samråd med riksrevisionsverket och som synes
täcka eu dominerande del av statens informationsverksamhet såväl i förhållande
till pressen som till allmänheten, har upplysts att förslag i ämnet
beräknas bli framlagda under våren 1966. Enligt utskottets mening bör
utredningsresultaten bli av stort värde såväl för bedömandet av behovet av
ytterligare utredning som, därest sådant behov skulle visa sig föreligga,
för en ändamålsenlig avvägning av omfattningen av en dylik översyn. Det
må framhållas att statskontoret i sitt yttrande över motionerna om en effektivare
pressinformation ansett det befogat att avvakta resultatet av den
pågående undersökningen innan ställning tages till de i samma motioner
framlagda förslagen.

Härtill kommer att i ett flertal motioner, som hänvisats till konstitutionsutskottet,
yrkanden framställts om bl. a. utredning angående möjligheterna
att — företrädesvis genom betald annonsering i dagspressen — vidga samhällets
information till medborgarna, inte bara vad gäller sociala frågor
utan jämväl beträffande lagstiftningen över huvud taget, undervisning, stipendieförinåner,
arbetsmarknad in. m. Riksdagen kommer således att framdeles
få taga ställning till bl. a. spörsmål om information av delvis annan
och mera vittsyftande art.

Enligt utskottets mening kan starka skäl anföras till stöd för motionärernas
uppfattning att samhällsinformationen bör utbyggas och effektiviseras.
Med hänsyn till nyss angivna förhållande och då utskottet självfallet
icke bör föregripa riksdagens ställningstagande till de sistnämnda motionerna
anser sig emellertid utskottet för närvarande icke böra tillstyrka att
den begärda utredningen kommer till stånd.

Utskottet finner det emellertid angeläget att, sedan statskontorets ovan
berörda utredning avslutats, Kungl. Maj :t — oavsett vilken ställning riksdagen
intager till nyssnämnda motioner — vidtager de åtgärder som må

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 26 år 1966 27

befinnas erforderliga och lämpliga för att föra frågan om en förbättrad
samhällsinformation vidare.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t ge
till känna vad utskottet anfört. Denna hemställan har bifallits av kamrarna.

Motionerna och remissyttrande

I motionerna I: 2 av herrar Palm och Arne Pettersson samt II: 1 av herrar
Adamsson och Lindahl hemställts, »att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte anhålla om en skyndsam utredning av olika möjligheter att genom
dagspressen vidga samhällets information till medborgarna, samt att
med beaktande av vad i motionen anförts framkomma med förslag till olika
åtgärder för att motverka en utveckling i monopolistisk riktning av den
svenska dagspressen». — Motionärerna anför, att de många tidningsnedläggningarna
under efterkrigstiden motiverar en utredning om de följder
som kan uppstå genom bristande balans mellan en av världens friaste tryckfrihetslagstiftningar
och faran av en pressmonopolistisk utveckling. Denna
bristande balans bör kunna återställas genom förbättrade ekonomiska villkor
för dagspressen. Även från andra utgångspunkter vore en ny pressutredning
av största betydelse, uttalar motionärerna och pekar på behovet av
ökad samhällsinformation till medborgarna. Om andra uppgifter för en ny
pressutredning anföres vidare:

Till de mera kostnadskrävande inslagen för tidningarna hör distributionen.
På de flesta håll är den synnerligen orationellt ordnad. Trots att samdistribution
borde vara möjlig — en sådan tillämpas med stor framgång på
enstaka håll — har vanligtvis varje tidning sin egen distributionsorganisation.
Det är inte endast onödigt kostnadskrävande, det medför också tilltagande
svårigheter att få behövlig arbetskraft. En samdistribution i exempelvis
postverkets eller den av tidningarna själva ägda Pressbyråns regi skulle
sannolikt reducera distributionskostnaderna väsentligt. Oavsett vilken av
dessa instanser som får uppdraget, skall de självfallet ha fullt betalt för sina
tjänster. Däremot skulle visst statligt distribulionsbidrag kunna utgå. Detta
bör vara så konstruerat, att ingen tidning av distributionskostnadsskäl hindras
från att nå ut även till avlägsnaste plats.

Ett annat område som bör kunna reformeras är papperstransporternas.
För närvarande får tidningar, som ligger långt från pappersbruken, vidkännas
höge transportkostnader än närliggande. Cenlralpapperslager — gärna
i samarbete mellan SJ och pappersbruken — kanske kan åstadkommas på
för tidningsför sörj ningen viktiga punkter, från vilka tidningspapper levereras
till samma pris för alla förbrukare.

Som ytterligare erkänsla för pressens samhällsinsatser kan möjligen också
övervägas att på lämpligt sätt reducera tidningarnas kostnader för telenätets
utnyttjande, TT-avgifterna etc. Av stor betydelse kunde också vara att
skapa kreditmöjligheter med gynnsammare villkor för tidningsföretagen.
Den tekniska utvecklingen är numera snabb även på detta område och går
dessutom i riktning mot allt dyrbarare utrustning. Skall tidningsföretagen

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 26 år 1966

kunna fortsätta under något så när lika förutsättningar är någon form av
statlig kreditgivning nödvändig. I detta sammanhang bör även behovet av
forskning på pressens område, bättre utbildningsmöjligheter etc. uppmärksammas.

I motionen I: 31 av herr Möller hemställs, »att riksdagen måtte hemställa
till Kungl. Maj :t att låta utreda vilka samhällsåtgärder som bör vidtagas för
att trygga en allsidig dagspress och samtidigt vidga samhällsinformationen
till medborgarna genom dagspressen». — Motionären uttalar, att pressutredningens
förslag om ett direkt kontant samhällsstöd till pressen kan anses
vara överspelat i nuläget men att behovet av samhällsåtgärder för att trygga
en allsidig dagspress och därmed nyhetsförmedlingen och opinionsbildningen
genom denna press kvarstår. Det finns därför starka skäl att åter ta upp
dessa problem till prövning och då i första hand söka sig fram på andra vägar
än den som pressutredningen gjorde till sin huvudlinje. Motionären
framhåller särskilt vikten av ökad samhällsinformation till medborgarna genom
en vidgad och mera systematisk statlig annonsering. Därefter anföres i
motionen:

Pressutredningen var delvis inne på dessa frågor, men problemen bör kunna
behandlas från vidare och mer allsidiga aspekter än då skedde. Det faktum
att statskontoret i samråd med riksrevisionsverket på Kungl. Maj :ts
uppdrag hållit på att utreda den statliga publikationsverksamhetens omfattning
och finansiering är heller inte ett bärande argument mot en kompletterande
utredning om samhällsåtgärder för att trygga en allsidig nyhetsförmedling
och opinionsbildning genom en mångfacetterad dagspress.

Utredningen bör också pröva andra former av samhällsåtgärder i samma
syften, exempelvis vissa slag av taxor och avgifter, frågan om en statlig lånefond
för tidningsföretags investeringar, stöd åt tidningsteknisk forskning,
utbildningsfrågor inom pressens område samt andra uppslag.

En medveten strävan bör vara att samhällsåtgärderna utformas på sådant
sätt att de får en solidarisk verkan och ger den relativt sett starkaste effekten
åt de delar av pressen som mest tynges av ekonomiska svårigheter.

I motionerna I: 33 av herr Sörenson och II: 60 av fru Nettelbrandt hemställs,
»att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t begära utredning
syftande till en kartläggning av den offentliga annonseringen i pressen samt
förslag i anslutning till denna kartläggning innebärande att stat och kommun
skall på strikt kommersiell grund betala för de tjänster som pressen utför».
— Motionärerna anför, att den offentliga annonseringen kan bestå av
huvudsakligen två olika typer. Dels är det fråga om sådana fall, då en myndighet
har behov av att komma i kontakt med vissa kategorier, exempelvis
platssökande, anbudsgivare, köpare av ett statligt affärsverks varor och
tjänster in. fl. Dels är det fråga om sådana fall, då information om nya förordningar
eller ändrade regler på något område behöver nå hela allmänheten.
I båda fallen bör annonseringen ske med utgångspunkt från kommersiella
och administrativa effektivitetskrav. Att för den senare gruppen av fall
tolka detta så, att snålskjutsåkning i största möjliga utsträckning skall ut -

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 26 år 1966

nyttjas, är en orimlig målsättning, framhåller motionärerna. Däremot torde
omfattningen och inriktningen av annonseringen bli olika i de båda typfallen.
Som exempel på områden, där annonsering framstår som en självklar
form för offentlig informationsspridning, anger motionärerna upplysningar
om nya vägmärken eller nya trafikregler, om den allmänna sjukförsäkringen
och andra sociala förmåner, om skolreformen och om olika utbildningsvägar
samt skatte- och konsumentforskningsområdena.

I motionerna I: 358 av herr Torsten Andersson och II: 433 av herr Eliasson
i Sundborn hemställs, »att riksdagen måtte besluta i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla om en utredning om ökad informationsannonsering från olika
samhälleliga organ.» -— I motionerna citeras allmänna beredningsutskottets
utlåtande 1965: 28 och anföres därefter hl. a. följande:

Dessa synpunkter är enligt min mening synnerligen beaktansvärda. Det
måste konstateras att exempelvis informationen om beslutade lagändringar
ofta är alltför bristfällig med hänsyn till lagändringarnas betydelse för enskilda
medborgare.

En ökad informationsannonsering från de samhälleliga organens sida
synes motiverad med hänsyn även till ett allmänt intresse av att en alltför
stark koncentration inom tidningsvärlden motverkas. Därest man eftersträvar
en likvärdig fördelning av informationsannonsering mellan tidningarna
av dagspresskaraktär, kommer detta självfallet att ge den relativt
största ekonomiska förbättringen åt de svagare tidningsföretagen.

I motionerna I: 362 av herr Svanström och 11:431 av herr Dahlgren hemställts
»att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t begära
utredning och förslag om riktlinjer för den statliga annonseringen syftande
till att denna annonsering rättvisande sker i landets samtliga dagstidningar».
— Motionärerna anför att det förefaller som om staten inte haft några
allmänna riktlinjer för sin annonspolitik. Några få storstadstidningar kommer
förmodligen upp till årsannonsering för statens räkning till halvmiljonbelopp,
medan en del dagstidningar i landsorten har så gott som ingen
annonsering. Vidare anföres bl. a. följande:

Det finns omkring 110 dagstidningar i vårt land för närvarande. Den
statliga annonseringen borde ske i samma omfattning i alla dessa. Annonserna
kunde till utförande och antal göras lika. För att utjämna olikheterna
i fråga om annonspriser tidningarna emellan och därvid gynna de sämst
ställda företagen borde ett lika stort belopp betalas för varje annons som
införes oberoende av tidningarnas olika annonspris och upplaga.

Under ett tjugutal år har ett mycket stort antal dagstidningar tvingats
upphöra med sin verksamhet. De som nu finns kvar behövs för att verksamheten
i olika bygder skall kunna bli känd och skildrad på ett riktigt sätt
samt ge så brett underlag som möjligt för eu i ett demokratiskt land nödvändig
folkopinion.

Utskottet har inhämtat remissyttrande över motionerna från Svenska
Tidningsutgivareföreningen. Däri hänvisas väsentligen till TU:s remissyttrande
över pressutredningens betänkande, varefter anföres:

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 26 år 1966

Utan att närmare ingå på varje i motionerna framfört förslag vill TU
helt ansluta sig till motionärernas förslag om utredning angående sådana
åtgärder, som på ett generellt verkande sätt skulle underlätta för tidningspressen
att fullgöra sina samhällsviktiga uppgifter. Enligt föreningens mening
— framförd redan i ovannämnda remissyttrande — finns det betydande
möjligheter för statsmakterna att vidtaga sådana ekonomiska stimulansåtgärder,
som utan att vara selektiva, för ekonomiskt svaga tidningsföretag
relativt sett får särskild betydelse. Inte minst gäller detta utvecklingen
på sikt. Även tidningar, som i dag kan uppvisa tillfredsställande
ekonomiska resultat, kan — på grund av den allmänna kostnadsutvecklingen
samt konkurrensen från olika håll om allmänhetens och affärslivets
intresse för skilda massmedia — komma att på sikt ställas i en försämrad
situation. Inte minst det långsiktiga perspektivet påkallar därför samhällets
medverkan genom generella åtgärder av den typ som motionärerna föreslagit.

Avslutningsvis uttalar TU, att det synes naturligt att representanter för
föreningen får ingå i den av motionärerna förutsatta utredningen i den mån
denna kommer att omfatta företrädare för pressens organisationer.

Utskottet

I förevarande motioner upptages två frågekomplex med nära inbördes
sammanhang, nämligen dels möjligheterna att genom åtgärder från statens
sida förbättra dagspressens ekonomiska villkor, dels annonsering i dagspressen
som ett medel för den samhälleliga informationen för medborgarna.
Dessa spörsmål har, som den föregående redogörelsen visat, varit föremål
för betydande uppmärksamhet och en omfattande debatt under senare år.

Dagspressens ekonomiska villkor har aktualiserats av den fortgående koncentrationsprocess
som framträtt på tidningsmarknaden i vårt land — liksom
i flera andra länder — och som kommit till uttryck i ett stort antal
nedläggelser av dagliga tidningar under efterkrigstiden. Farhågor för att
denna fortskridande strukturomdaning skulle kunna äventyra en på allsidig
debatt grundad fri opinionsbildning genom dagspressen föranledde
år 1963 tillsättandet av pressutredningen. De väsentliga punkterna i dess
förra året avgivna betänkande har redovisats i det föregående liksom de
väsentliga synpunkter, som framkommit vid remissbehandlingen.

I debatten om statens möjligheter att påverka dagspressens ekonomiska
situation har två principiellt skilda vägar anvisats. Å ena sidan har framförts
tanken på allmänna statsbidrag till tidningarna. Å andra sidan har
framhållits olika möjligheter att genom åtgärder av indirekt natur generellt
förbättra dagspressens ekonomiska betingelser. Det förra alternativet förordades
av pressutredningen, vilken skisserade ett system med de politiska
partierna som förmedlare av statliga bidrag till tidningar.

Införandet förra året arv allmänt statligt stöd till de politiska partiernas

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 26 år 1966

opinionsbildande verksamhet får inte medföra, att statsmakterna lämnar
tidningarnas särskilda problem utan vidare beaktande. Den fria pressens
grundläggande betydelse för vårt demokratiska samhällsskick bör i stället
föranleda, att särskild uppmärksamhet riktas mot dess förutsättningar oberoende
av de politiska partierna. Det måste uppfattas som ett intresse av hög
angelägenhetsgrad för både samhället och de enskilda medborgarna, att
gynnsamma livsbetingelser skapas och vidmakthålles för en mångsidig dagspress
och att ekonomiska hinder för dess utveckling såvitt möjligt undanröjes.

Under remissbehandlingen av pressutredningens betänkande och i den
allmänna debatt, som under senare år förts om dagspressens villkor, har
åtskilliga uppslag framkommit till åtgärder från samhällets sida, som
kunde vara ägnade att förbättra tidningarnas ekonomiska situation. Som
framgått av den föregående framställningen synes sålunda enighet ha förelegat
mellan de instanser, som yttrade sig över nämnda betänkande, om att
särskilda åtgärder kan och bör företagas, i första hand från statens sida,
för att på generellt verkande sätt underlätta tidningarnas verksamhet. Remissinstanserna
har sålunda liksom reservanterna i pressutredningen ansett
goda möjligheter föreligga att genom sådana indirekta åtgärder åstadkomma
en påtaglig positiv effekt.

Bland de möjligheter till pressfrämjande åtgärder, som sålunda anvisats,
må nämnas statligt investeringsstöd, ökad service genom postverket, gynnsammare
villkor för pressen beträffande teletaxor, stöd åt forskning och utbildning
på pressens område och ökad statlig och kommunal information
genom betald annonsering i dagspressen.

Den sistnämnda frågan måste uppenbarligen, som framhållits i de föreliggande
motionerna, betraktas även från andra synpunkter än de pressekonomiska.
Som riksdagen både innevarande och föregående år uttalat, med
godkännande av utlåtanden av allmänna beredningsutskottet, framstår det
som angeläget, att både stat och kommun strävar efter att intensifiera och
förbättra sin information gentemot medborgarna om den samhälleliga verksamheten
på skilda fält. En sådan utveckling aktualiserar ofrånkomligen
frågan om kostnadsfördelningen mellan det allmänna och de informationsförmedlande
organen. För närvarande sprider tidningarna i allra största
utsträckning den samhälleliga informationen kostnadsfritt som en serviceåtgärd
gentemot allmänheten. Denna ordning måste framstå som en alltmer
oriktig övervältring av det ekonomiska ansvaret för verksamheten, ju mera
denna utvecklas i enlighet med riksdagens önskemål.

De frågor, som sålunda aktualiserats genom förevarande motioner, är
otvivelaktigt av stor betydelse. Vid sin granskning av desamma har utskottet
funnit, att de önskemål om närmare utredning, som uttryckts både i
de förutnämnda remissyttrandena och i motionerna, bör tillgodoses genom
en allmän och förutsättningslös utredning rörande de möjligheter, som må

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 26 år 1966

föreligga att genom generellt verkande åtgärder från det allmännas sida
förbättra dagspressens ekonomiska villkor. Vid denna utredning bör de nyss
berörda frågorna om den samhälleliga informationen genom pressen särskilt
beaktas.

Utskottet har noterat, att viss utredning utföres genom statskontoret rörande
främst den statliga publikaitionsverksamheten. Resultaten kan förväntas
bil framlagda under innevarande år och bör kunna bli till gagn vid det av
utskottet förordade utredningsarbetet. Med hänsyn till de nu upptagna
spörsmålens beskaffenhet är emellertid eu särskild av Kungl. Maj :t tillsatt
utredning ofrånkomlig. Det är emellertid ett naturligt önskemål, att denna
inte skall utgöra hinder för genomförandet av önskvärda reformer på grundval
av statskontorets arbete.

Den av utskottet förordade utredningen bör bedrivas i nära kontakt med
pressen och dess organisationer, som även bör representeras i utredningen.

På anförda skäl hemställer utskottet,

iatt riksdagen måtte, i anledning av motionerna 1: 2 och
II: 1, I: 31, I: 33 och II: 60, I: 358 och II: 433 samt I: 362
och II: 431, i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om en utredning
av möjligheterna att förbättra dagspressens ekonomiska
villkor och av frågan om den samhälleliga informationen
genom dagspressen i enlighet med vad utskottet
anfört.

Stockholm den 17 mars 1966

På konstitutionsutskottets vägnar:

GEORG PETTERSSON

Närvarande:

från första kammaren: herrar Georg Pettersson, Torsten Andersson,
Damström, Sveningsson, Erik Olsson, Hernelius, Dahlberg, Sörenson, Karl
Pettersson och Tistad; samt

från andra kammaren: herrar Adamsson, Nilsson i Östersund, Henningsson,
Wahlund*, fru Thunvall, herrar Johansson i Trollhättan, Westberg,
Johansson i Dockered, Lothigius och Werbro.

* Ej närvarande vid justeringen.

MARCUS BOKTR. STHLM 1966 660026