Konstitutionsutskottets utlåtande nr 20 (Utlåtande 1946:Ku20 Konstitutionsutskottet)

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 20.

Nr 20.

Ankom till riksdagens kansli den 13 juni 1946 kl. 1 em.

Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av väckta motioner
om revision av riksdagens arbetsformer m. m.

Konstitutionsutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft dels
de likalydande motionerna nr 102 i första kammaren av herr Anderson,
Axel Ivar, m. fl. och nr 194 i andra kammaren av herr Hagberg i Malmö
m. fl., dels ock de ävenledes likalydande motionerna nr 103 i första kammaren
av herr Anderson, Axel Ivar, m. fl. och nr 193 av herr Hagberg i Malmö
m. fl.

I motionerna I: 102 och II: 194 hemställes, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Majit anhålla örn en förnyad, skyndsam utredning angående revisor*
av riksdagens arbetsformer i enlighet med de i motionerna uppdragna
riktlinjerna samt örn framläggande snarast möjligt av de förslag, vartill utredningen
kan giva anledning.

I motionerna I: 103 och II: 193 hemställes, att riksdagen måtte besluta
den ändringen i reglementariska föreskrifter för riksdagen, att i § 3, vilken
handlar om skyndsamhet och planmässighet i riksdagsarbetet, som ett nytt,
andra stycke insättes: »För detta ändamål skola utskottens ordförande den
1 och 15 i varje månad till talmännen avlämna skriftliga redogörelser för
arbetet i utskotten, angivande slutbehandlade ärenden, ärenden under behandling
och ärenden, som under den närmaste tiden äro avsedda att upptagas»;
samt att riksdagen måtte besluta uttala de önskemål och rekommendationer
angående tiden för kamrarnas plena, utskottsarbetets organisation
och avlämnandet av svaren på interpellationer och enkla frågor, som
ha omnämnts i dessa motioner.

Beträffande motiveringen för de i motionerna framställda förslagen får
utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas i det följande, hänvisa
till motionerna.

Den svenska riksdagens arbetsformer ha i mångt och mycket en för vår
konstitution säregen karaktär med gammal hävd. Då 1810 års riksdagsordning
vid tvåkammarsystemets införande år 1866 ersattes med den ännu gällande
riksdagsordningen, ägnades föga uppmärksamhet åt frågan om riksdagens
arbetsorganisation. Denna lämnades i allt väsentligt orubbad endast
med erforderlig anpassning efter det nya riksdagsskicket. Redan kort efter
sin tillkomst började emellertid den nya riksdagsordningen göras till föremål
för kritik. Tid efter annan ha förslag väckts syftande till att få till
stånd en bättre ordning för riksdagsarbetet. Till en början gällde förslagen
huvudsakligen avskaffande eller förändring av de tillfälliga utskotten. FramBihang
till riksdagens protokoll 19i6. 5 sami. 2 avd. Nr 20. 1

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 20.

emot sekelskiftet aktualiserades emellertid en rad andra spörsmål, väsentligen
framkallade av den alltmer patagliga ökningen av riksdagens arbetsbelastning
och de därav följande svårigheterna att slutföra arbetet inom den
därför avsedda tiden.

Icke förrän vid 1900 års riksdag ledde reformförslagen till något positivt
resultat. De smärre grundlagsändringar, som då genomfördes, avsågo att
skapa möjligheter för ett snabbare igångsättande av riksdagens arbete. Så
ändrades formerna för utfärdande och granskning av riksdagsmännens fullmakter
i syfte att undvika tidsspillan för kamrarna. Samma ändamål tjänade
bestämmelsen att riksdagens öppnande i stället för som dittills senast
femte söckendagen efter riksdagens början skulle ske senast andra söckendagen
därefter. Vidare förkortades då dels den frist, inom vilken valen till
de ständiga utskotten skulle äga rum, från åtta till sex dagar efter riksdagens
öppnande, dels den tidrymd, inom vilken utskotten skulle sammanträda,
från fyra till två dagar efter valen.

Dessa ändringar visade sig emellertid snart otillräckliga. De ständigt växande
svårigheterna för riksdagen att inom rimlig tid bemästra sitt arbetsmaterial
nödvändiggjorde en mera allsidig prövning av möjligheterna till en
rationellare arbetsorganisation. För detta ändamål tillsattes 1907 en kommitté,
som avgav betänkande och förslag till författningsändringar samma
ar. I huvudsaklig överensstämmelse med kommittéförslaget genomfördes vid
1909 ars riksdag en rad grundlagsändringar, bland vilka de betydelsefullaste
Torde de ständiga utskotten. Ett jordbruksutskott inrättades. Härvid bröts
den enhetliga princip, som tidigare gällt för ärendenas fördelning mellan
utskotten. Den formella fördelningsgrunden fick vika, i det att det nya utskottet
inom sitt kompetensområde erhöll både statsregleringsfrågor och vissa
lagstiftningsfrågor rörande jordbruket m. m„ vilka voro materiellt samhonga.
Dessutom företogos vissa jämkningar och överflyttningar av ärenden
mellan de redan bestående ständiga utskotten. Grundlagsändringarna av år
.09 mneburo vidare vissa inskränkningar i motionstiden. Medan dittills
ingen tidsbegränsning funnits stadgad för motion i anledning av kungl, pro n,

S™n’„aVlamnad Cfter r''ksdaSens öppnande, eller rörande ämne hörande
11 tillfälligt utskotts behandling, infördes då för det förra fallet en motionstid
av femton dagar från propositionens avlämnande, för det senare en av
tjugu dagar från riksdagens öppnande.

, fången 8j°rde emellertid snart även dessa ändringar otillräckliga. År
1916 tillsattes en ny kommitté för utredning av frågan om ytterligare åtgärder
för att underlätta riksdagsarbetet. De förslag, som kommittén avgav, lädes
till grund för en kungl, proposition till 1917 års riksdag. De däri föresagna
grundlagsandnngarna antogos slutgiltigt år 1918. Lagutskottet upp TäeVZTnT''1

ut U,tSk0t!’ °Ch 1 SHmband dä™ed Jördes dit vissa
av de ar 1909 till jordbruksutskottet överflyttade lagstiftningsfrågorna Där jamte

andrades tidpunkten för lagtima riksdags början från den 15 till den

10 januari samt vidtogos vissa åtgärder för att få till stånd ett snabbare

ramlaggande av riksdagens arbetsmaterial. Sålunda infördes en dittills sak -

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 20.

nåd begränsning av propositionstiden. Propositionerna till lagtima riksdag
skulle avlämnas inom sjuttio dagar från dess öppnande samt finge ej avlåtas
senare med mindre Konungen funne någon under riksdagen inträffad händelse
därtill föranleda eller prövade uppskov med framställningen lända
riket till men. Vidare stadgades för väckande av motioner i grundlagsfrågor
en tidsbegränsning av fyrtio dagar från riksdagens öppnande, varjämte tiden
för motioner i anledning av kungl, proposition avlåten efter riksdagens öppnande
inskränktes från femton till tio dagar efter avlämnandet, dock med
rätt för vederbörande kammare att medgiva utsträckning av tiden till högst
tjugu dagar.

Även efter genomförandet av dessa grundlagsändringar framfördes vid
upprepade tillfällen i riksdagen förslag örn reformer i olika avseenden beträffande
riksdagens arbetssätt. Riksdagen begärde också år 1930 på initiativ
av konstitutionsutskottet i skrivelse till Kungl. Maj:t utredning angående
de ändringar i grundlag och andra författningar, som kunde vara erforderliga
för ett mera ändamålsenligt anordnande av riksdagens arbete. Med anledning
härav tillsatte Kungl. Majit en kommitté, som år 1931 avgav betänkande
med förslag till en rad grundlagsändringar, vilka med vissa formella
jämkningar övertogos i Kungl. Maj:ts proposition till 1932 års riksdag. En
del av dessa grundlagsfästes följande år. I syfte att underlätta riksdagens
möjligheter att på ett relativt tidigt stadium överblicka sitt arbetsmaterial
inskränktes propositionstiden till sextio dagar samt avskaffades de speciella
motionstider av fyrtio dagar och tjugu dagar, som dittills gällt för grundlagsfrågor
respektive ämnen hörande under tillfälligt utskotts behandling.
Samtidigt förlängdes dock den generella motionstiden vid riksdagens början
från tio till tolv dagar. Beträffande utskottsväsendet infördes ej några mera
genomgripande förändringar. Kompetensreglema rörande de ständiga utskotten
uppmjukades emellertid genom ett stadgande, som möjliggjorde remiss
av närbesläktade frågor till ett och samma utskott. Vidare gjordes i
föreskrifterna om stats- och bevillningsutskottens arbetsuppgifter en ändring
av innehåll, att dessa, i vad de hänförde sig till budgetens slutliga sammanställande,
skulle fullgöras gemensamt eller efter samråd med övriga utskott,
som handlade statsregleringsfrågor. I de reglementariska föreskrifterna hade
redan år 1932 intagits ett stadgande örn införande av budgetdeputerade.

Det må i detta sammanhang även erinras om att ett nytt ständigt utskott
inrättades år 1937 samt att fyra år senare en del ändringar i riksdagens arbetsformer
genomfördes för alt bl. a. möjliggöra en snabbare behandling av
brådskande ärenden.

Diskussionen kring riksdagens arbetsformer hade emellertid icke därmed
upphört. I sitt memorial nr 16 år 1943 konstaterade konstitutionsutskottet,
att det visat sig icke blott under då rådande exceptionella krisläge utan även
under åren före det andra världskrigets utbrott, att riksdagens arbetsorganisation
trots de dittills genomförda reformerna icke kunde anses tillfredsställande.
Utskottet hade därför funnit sig böra till omprövning upptaga frågan
örn reformering i vissa viktiga hänseenden av riksdagens arbetsformer.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 20.

Vad först angår frågan om riksdagens sessionstid, uttalade utskottet, att
den avsevärda förlängning av riksdagstiden, som så småningom kommit att
äga rum och som ingalunda vore en kristidsföreteelse, ur flera synpunkter
medförde allvarliga olägenheter. Då emellertid riksdagen till följd av statsverksamhetens
ansvällning även framdeles sannolikt komme att behöva vara
samlad under minst fem och en halv å sex månader årligen och det vore
av vikt, att sammanträdestiden förlädes till så lämpliga delar av året som
möjligt, hade utskottet funnit sig böra till prövning upptaga frågan angående
en omläggning av riksdagens sessionstid. Enligt en åsikt, som framförts
inom utskottet, borde riksdagen börja omkring den 1 november och sluta
omkring den 1 maj. Utskottet ansåg sig emellertid icke under rådande krisläge
böra förorda en sådan lösning, då förslagets realiserande krävde en omläggning
av budgetåret, vilket medförde genomgripande konsekvenser för
hela förvaltningsverksamheten. Enligt en annan ävenledes inom utskottet
framförd åsikt borde tidpunkten för riksdagens början förläggas till omkring
den 1 december eller något tidigare, varvid någon omläggning av budgetåret
ej bleve nödvändig. Härigenom skulle under sammanträdestiden före jul det
förberedande riksdagsarbetet kunna slutföras, varefter riksdagen efter nyår
omedelbart på ett effektivt sätt skulle kunna gripa sig an med arbetet. Även
denna lösning av frågan avböjdes emellertid av utskottet. Antalet ur statsverkspropositionen
utbrutna punkter kunde nämligen befaras bliva relativt
stort, varigenom riksdagsarbetet lätt skulle kunna försenas och syftemålet
med omläggningen av sessionstiden förfelas. För en sådan lösning uttalade sig
emellertid fyra reservanter, som dock i första hand ansågo, att frågan huruvida
riksdagstidens längd skulle kunna förkortas genom en målmedveten
rationalisering av riksdagsarbetet, borde tagas under omprövning.

Utan att vilja motsätta sig en närmare omprövning av de ovan nämnda
förslagen hade utskottet för egen del stannat vid en lösning med en riksdag,
som skulle börja den 10 januari och efter vårsessionens slut samlas till en
andra arbetsperiod på hösten. Med en lämplig organisation av riksdagsarbetet
borde enligt utskottets mening en vårsession kunna avslutas omkring
fyra månader efter riksdagens början, varvid alla frågor av väsentlig betydelse
för statsregleringen skulle avgöras. Vid höstsessionen kunde sedan till
behandling upptagas frågor, som ej medhunnits under våren samt nya propositioner.
De fyra reservanterna framförde emellertid starka betänkligheter
mot denna linje, framför allt för att den enligt deras uppfattning gjorde en
mycket väsentlig utvidgning av den sammanlagda riksdagstiden högst sannolik.
På tanken alt kunna skapa garantier för att vårsessionen bleve avslutad i
början av maj, kunde man nämligen ej bygga några säkra förhoppningar.
Anordningen med en vår- och en höstsession skulle därjämte vara förenad
nied åtskilliga praktiska olägenheter av skilda slag.

Vad angår frågan örn riksdagens arbetsmaterial, framhöll utskottet att
för att skapa tillfredsställande arbetsförhållanden inom riksdagen krävdes
en rationell planläggning av propositionerna. En betydande del av dessa
hade under en följd av år framlagts på ett mycket sent stadium av riksdagen,

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 20.

vilket medfört en ojämn arbetsbelastning inom utskotten, en förlängning av
riksdagstiden och en olämplig forcering av arbetet mot riksdagens slut. Tendensen
vore icke enbart en kristidsföreteelse. En förändring till det bättre i
fråga örn tiden för propositionernas framläggande fann utskottet nödvändig.
En sådan förbättring hade också i interpellationssvar av statsministern
den 17 november 1943 ställts i utsikt för den kommande riksdagen. En dylik
förklaring kunde emellertid icke ur de synpunkter som konstitutionsutskottet
hade att företräda anses tillfyllestgörande. Verkliga garantier borde skapas
för att den ordinarie propositionstiden icke annat än i verkligt trängande
fall överskredes. En lösning vore, att propositioner efter propositionstidens
utgång finge avlämnas först efter samråd med talmanskonferensen. En annan
utväg, som kunde kombineras med den förra, vore, att riksdagen själv
ägde besluta om den skulle mottaga eller utan utskottsbehandling avvisa en
enligt dess mening för sent avlämnad proposition. Vidare borde skyldighet införas
för regeringen att vid riksdagens början förelägga denna en plan över
de propositioner, som vore att vänta under riksdagen.

Utskottet sade sig i detta sammanhang ej kunna undgå att framhålla sambandet
mellan arbetsförhållandena inom riksdagen och inom Kungl. Maj:ts
kansli. Departementens statssekreterarbyråer och rättsavdelningar vore redan
under normala förhållanden och givetvis ännu mera i dåvarande krisläge
starkt arbetsbelastade. Det syntes utskottet antagligt, att vissa åtgärder
inom dessa skulle kunna vara ägnade att befordra ett snabbare och mera
planmässigt framläggande för riksdagen av de propositioner, vilkas utarbetande
närmast ankomme på tjänstemännen inom ifrågavarande byråer och
avdelningar.

Ett betydelsefullt led i rationaliseringen av riksdagens arbetsformer vore
enligt utskottets uppfattning en omreglering av sältet för budgetbehandlingen.
Utskottet erinrade om att riksdagen år 1939 i skrivelse till Konungen hemställt
örn en allsidig och förutsättningslös utredning av frågan angående omläggning
av riksdagens budgetarbete samt att denna hemställan ännu ej föranlett
någon Kungl. Maj:ts åtgärd. Det vore emellertid enligt utskottets mening
icke möjligt, att vid en omprövning av frågan örn reformering av riksdagens
arbetsformer längre uppskjuta igångsättandet av utredningen om en så viktig
del av detta spörsmål som riksdagens budgetarbete.

En omreglering av riksdagens budgetarbete kunde enligt utskottets uppfattning
medföra förändringar beträffande de budgetbehandlande utskottens
kompetensområden och sammansättning. Bortsett härifrån och oberoende
av det resultat, till vilket en utredning av frågan örn budgetbehandlingen
kunde leda, ansåg konstitutionsutskottet en utökning av antalet ledamöter i
statsutskottet från 24 till 30 erforderlig. Vidare borde antalet ledamöter i
sextonmannautskotten, frånsett utrikesutskottet, idökas. Däremot ville utskottet
icke förorda en undersökning av spörsmålet örn de tillfälliga utskottens
avskaffande.

Mot bakgrunden härav hemställde utskottet, alt riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t ville, under åberopande av vad utskottet anfört, anhålla örn

b Konstitutionsutskottets utlåtande nr 20.

skyndsam utredning av fragan om revision av riksdagens arbetsformer samt
örn framläggande för riksdagen av de förslag, vartill utredningen kunde föranleda.
Kamrarna biföllo utskottets hemställan, första kammaren dock med
uteslutande av motiveringen. (Riksdagens skrivelse nr 516.)

I anledning av riksdagens hemställan tillkallades i december 1943 sakkunniga
med uppdrag att verkställa utredning av frågan örn revision av riksdagens
arbetsformer.

I sitt den 20 mars 1944 avgivna betänkande (SOU 1944:8) föreslogo de
sakkunniga en rationalisering av riksdagsarbetet genom vissa reformer, syftande
dels till att i största möjliga utsträckning tillförsäkra riksdagen huvuddelen
av propositionerna inom den ordinarie propositionstiden, dels till att
möjliggöra en bättre planering av riksdagens arbete. Enligt de sakkunnigas
förslag borde, vad lörst angar fragan örn propositionstiden, bestämmelserna
i § 54 riksdagsordningen i så måtto skärpas, att propositioner, som avlämnats
efter sextio dagar från lagtima riksdags öppnande och icke föranletts av en
under riksdagen inträffad händelse, skulle vara av den art, att Konungen prövat
uppskov med framställningen lända riket till »allvarligt» men. Vidare borde
i § 58 riksdagsordningen bestämmelser införas, som möjliggjorde för riksdagen
att pa vederbörande utskotts framställning genom sammanstämmande
beslut av bada kamrarna uppskjuta behandlingen av proposition, som
avlämnats efter den ordinarie propositionstiden. Slutligen förordades, att
Kungl. Maj:t vid riksdagens öppnande skulle överlämna förteckning över de
propositioner, som vore att vänta under riksdagen.

Enligt de sakkunnigas mening borde vidare § 3 reglementariska föreskrifter
för riksdagen kompletteras med stadgande om att talmännen för riksdagsarbetets
allmänna planläggning och ledning skulle den 1 och 15 i varje
månad från utskottens ordförande tillhandahållas skriftliga redogörelser för
arbetet i utskotten.

Beträffande utskottens sammansättning och verksamhet tillstyrkte de sakkunniga,
att bankoutskottet, lagutskotten och jordbruksutskottet skulle utökas
till tjugumannautskott samt att frågan örn den hos riksdagen tjänstgörande
kanslipersonalens avlöningsförhållanden skulle upptagas till omprövning.
Vidare borde förmiddagarna i större utsträckning än nu frigöras
för utskottens sammanträden samt i presidiet för ett särskilt utskott icke inväljas
någon, som redan tillhörde presidiet för ständigt utskott. De sakkunniga
uttalade sig därjämte mot avskaffandet av de tillfälliga utskotten, men
ansågo, att viss begränsning borde ske av det inom dessa utskott tillämpade
remissförfarandet.

Vad angår ärendenas behandling i kamrarna, föreslogo de sakkunniga
bl. a., att propositioner skulle vid kammarplena utan avbrott i pågående förhandlingar
få avlämnas direkt till talmännen samt att motioner skulle få
ingivas direkt till kammarens kansli. Därjämte borde viss ändring ske i de
i § 59 riksdagsordningen intagna reglerna angående snabbehandling av
ärenden.

Slutligen förordade de sakkunniga, att grunderna för beräknande av riks -

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 20.

dagsmännens arvoden förändrades därhän, att arvodena ersattes med dels
ett fast årsarvode å 4 200 kronor att utbetalas med ett belopp av 350 kronor
för månad, dels ett dagarvode att under riksdagstiden utgå med fem kronor
för ledamot, som vore bosatt å riksdagsorten, och femton kronor för övriga
ledamöter.

De sakkunniga höllö för sin del före, att om de föreslagna reformerna genomfördes,
skulle riksdagen bliva i stånd att utan olämplig forcering fullgöra
sitt arbete inom en tidrymd, som normalt icke torde behöva överstiga
fem månader. Under sådana förhållanden saknades enligt de sakkunnigas
mening anledning att förorda någon uppdelning av sessionstiden i en våroch
en höstsession, allra helst en dylik uppdelning, på sätt reservanterna
inom konstitutionsutskottet påvisat, måste förutsättas bliva förenad med betydande
olägenheter av skilda slag. Ej heller ansågo de sakkunniga en förflyttning
av riksdagens början till den 1 december eller annan tidpunkt önskvärd
eller behövlig.

Efter att ha inhämtat riksdagsgruppernas uppfattning angående de sakkunnigas
förslag ansåg sig regeringen, enligt vad dåvarande chefen för justitiedepartementet
meddelade i första kammaren den 29 mars 1944, icke böra
under den då pågående riksdagen framlägga förslag angående revision av
riksdagens arbetsformer.

I motionerna I: 102 och II: 194 uttalas, att tidpunkten nu synes vara inne
att försöka åstadkomma en lösning av problemet om rationellare arbetsformer
för riksdagen. Överhuvud kräver enligt motionärernas mening omsorgen
örn folkrepresentationens anseende och örn vår demokratis styrka, att
riksdagen lägger sig allvarligt vinn örn att på ett effektivt sätt organisera sitt
eget arbete. Då en regelbunden förlängning av den tidigare som normal betraktade
riksdagstiden förefaller oundviklig, synes en ändring av sessionstiden
böra komma i första rummet bland åtgärder i rationaliserande syfte.
Motionärerna uttala i detta sammanhang sin anslutning till det av 1943 års
reservanter inom konstitutionsutskottet förordade förslaget om en enhetlig
riksdagssession med början omkring den 1 december. I samband härmed
föreslås införande av ett fast och tillräckligt högt årsarvode att utgå för
riksdagsledamot utanför Stockholm med kronor 1 000 per månad för tiden
1/12—31/5 och kronor 350 per månad för återstående del av året, samt för riksdagsledamot
bosatt i Stockholm med kronor 750 respektive 250. Motionärerna
förorda slutligen även de av de sakkunniga föreslagna åtgärderna, syftande
till att i största möjliga utsträckning tillförsäkra riksdagen huvuddelen
av propositionerna inom den ordinarie propositionstiden samt det ävenledes
av de sakkunniga framlagda förslaget örn en ändring av reglerna i § 59
riksdagsordningen örn snabbehandling av ärenden.

I motionerna 1: 103 och II: 193 upptagas i anslutning till de sakkunnigas
förslag vissa reformer, som för sitt genomförande icke kräva grundlagsändring.
Sålunda föreslås, att till § 3 reglementariska föreskrifter för riksdagen
skall fogas ett stadgande, enligt vilket utskottens ordförande den 1 och 15 i
varje månad till talmännen skola avlämna skriftliga redogörelser för arbetet

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 20.

i utskotten. Vidare förordas, att kamrarnas plena såvitt möjligt utsättas till
eftermiddagarna med början exempelvis kl. 14, varigenom förmiddagarna i
ökad utsträckning skulle frigöras för utskottens sammanträden, samt att arbetsplena
böra under större delen av riksdagen hållas onsdagar och fredagar
samt blott vid riksdagens slut och eljest vid behov även lördagar. Därjämte
bör enligt motionärernas mening ingen inväljas i presidiet för särskilt
utskott, som redan tillhör presidiet för ständigt utskott, samt en begränsning
ske av remissförfarandet inom de tillfälliga utskotten.

Utskottet. Riksdagens arbetsorganisation kan icke anses tillfredsställande.
Riksdagstidens avsevärda förlängning — till väsentlig del betingad av arbetsmaterialets
ökade omfattning — och särskilt dess utsträckning till långt
in på sommaren, den ojämna arbetsbelastningen och forceringen av arbetet
mot riksdagens slut medföra, såsom gång efter annan understrukits, olägenheter
av allvarlig art. En revision av riksdagens arbetsformer är därför av
behovet påkallad.

Riksdagens arbetsförhållanden äro i betydande grad beroende av dess arbetsmaterial,
vilket till huvudsaklig del utgöres av de kungl, propositionerna.
Utskottet kunde i sitt ovan angivna memorial från hösten 1943 konstatera,
att en väsentlig del av propositionerna under en följd av år framlagts efter
den ordinarie propositionstidens utgång och ej sällan på ett mycket sent stadium
av riksdagen. Tendensen har jämväl under de senaste åren, med viss
reservation för vårsessionen 1944, varit densamma. Sålunda avgåvos vårsessionen
1944 46 och vårsessionen 1945 91 propositioner efter den ordinarie
propositionstidens utgång. Vid innevarande riksdag ha hittills 101 propositioner
avlämnats efter den 12 mars. Propositionernas försenade avlämnande
torde huvudsakligen hero dels på otillräcklig planering inom regeringen av
frågan om propositionernas framläggande, dels ock på det förhållandet, att
departementen och i synnerhet deras statssekreterarbyråer och rättsavdelningar,
vilka närmast svara för propositionernas utarbetande, äro överbelastade.
Någon rationell ordning av riksdagens arbete kan emellertid icke
skapas, om ej åtgärder vidtagas för att möjliggöra ett mera planmässigt
framläggande för riksdagen av propositionerna, än vad hittills varit fallet.
Utskottet erinrar i detta sammanhang örn att utskottet år 1943 betonade
sambandet mellan arbetsförhållandena inom riksdagen och Kungl. Maj:ts
kansli.

Lösningen av frågan örn propositionernas framläggande är avgörande för
ställningstagandet till det under senare år livligt dryftade spörsmålet örn
riksdagens sessionstid. Skulle en förlängning av riksdagstiden utöver vad
som tidigare betraktats som normalt, nämligen cirka fem månader, visa sig
nödvändig, föreligga, såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen,
tre olika möjligheter. Antingen kan riksdagstiden, i överensstämmelse med
vad under de senaste åren varit fallet, uppdelas i en vår- och en höstsession,
eller kan tidpunkten för riksdagens öppnande skjutas tillbaka till den 1
december eller något tidigare eller också kan riksdagen taga sin början

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 20. 9

väsentligt tidigare under hösten, så tidigt att en tillbakaflyttning av budgetårets
början blir nödvändig.

Ett spörsmål av väsentlig betydelse för en rationalisering av riksdagens
arbetsformer är frågan om en omreglering av sättet för budgetbehandlingen
i riksdagen. Utskottet får i detta sammanhang framhålla, att riksdagen innevarande
år i anledning av i ämnet väckta motioner och efter utskottets
hemställan i skrivelse (nr 218) till Kungl. Maj:t anhållit, att Kungl. Majit
snarast måtte föranstalta örn företagande av den av 1939 års lagtima riksdag
begärda allsidiga och förutsättningslösa utredningen av frågan örn en
omläggning av riksdagens budgetarbete i syfte att häri ernå större ändamålsenlighet,
planmässighet och enhetlighet.

En omreglering av riksdagens budgetarbete kan innebära förändringar
beträffande de budgetbehandlande utskottens kompetensområden och sammansättning.
Bortsett härifrån ha i samband med diskussionen örn riksdagens
arbetsformer framlagts ändringsförslag rörande utskottsväsendet, riksdagsarbetets
allmänna planläggning, ärendenas behandling i kamrarna, riksdagsmännens
arvoden m. m. Dessa frågor äro förvisso värda beaktande men
behöva enligt utskottets mening icke lösas förrän i samband med att de i
det föregående omnämnda mera väsentliga problemen tagas under omprövning
eller sedan dessa lösts.

Av vad nu anförts framgår, att konstitutionsutskottet anser sig böra förorda,
att frågan om en revision av riksdagens arbetsformer göres till föremål
för förnyad utredning. Då denna icke blott måste beröra riksdagens
arbetsorganisation utan även taga hänsyn till arbetsförhållandena inom Kungl.
Majits kansli, synes det utskottet uppenbart, att den ej lämpligen kan företagas
inom utskottet eller av annat riksdagsorgan utan bör verkställas genom
Kungl. Maj :ts försorg. Utredningsorganet bör vara sammansatt av personer
med aktuell erfarenhet från skilda grenar av riksdagsarbetet ävensom av
sakkunniga med motsvarande kännedom om arbetet inom regeringen och
Kungl. Majits kansli.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

1) att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit ville anhålla
örn skyndsam utredning av frågan örn revision av riksdagens
arbetsformer samt örn framläggande för riksdagen
av de förslag, vartill utredningen kan föranleda; samt

2) att motionerna

a) I: 102 och lii 194 samt

b) I: 103 och lii 193 måtte anses besvarade genom vad
utskottet ovan under 1) hemställt.

Stockholm den 13 juni 1946.

På konstitutionsutskottets vägnar:

HARALD HALLEN.

Helläng till riksdagens protokoll 1036. 5 sami. 2 avel. Nr 20.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 20.

Närvarande: herrar Hallén, Jones Erik Andersson, Gottfrid Karlsson*, Källman, Herlitz,
Karl August Johanson, Elmgren*, Björck*, Oscar Mattsson, John Gustavson,
Söderdahl, Fast*, Pettersson i Norregård, Nilsson i Göteborg*, Nolin, Spängberg,
Johnsson i Stockholm, Dickson och fröken Nygren.

* Ej närvarande vid justeringen.

Reservation

av herr Spångberg mot vissa delar av utskottets motivering.

Stockholm 1946. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

462422