Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 20 (Utlåtande 1937:Ku20 Konstitutionsutskottet)

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 20.

Nr 20.

Ankom till riksdagens kansli den 11 maj 1937 kl. 4 e. m.

Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av väckta
motioner om åtgärder för stärkande av justitiekanslerns
samt justitieombudsmannens och militieombudsmannens
ställning.

Konstitutionsutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft dels
de likalydande motionerna nr 141 i första kammaren av herr Fredrik Ström
och nr 293 i andra kammaren av herr Wallén, dels ock motionen nr 187 i andra
kammaren av herrar Fast och Hallén.

I motionerna I: 141 och II: 293 hemställes, »att riksdagen ville hos Kungl.
Majit anhålla örn verkställande av utredning och framläggande för nästa
riksdag av de förslag, vartill utredningen må föranleda, rörande sådan ändring
av regeringsformen att justitiekanslern ålägges effektiv kontroll å Konungens
vägnar över jurisdiktionens och administrationens handhav ande och tillämpning».

I motionen II: 187 hemställes, »att riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Majit anhålla örn utredning rörande vilka åtgärder som lämpligen
böra vidtagas för att giva åt justitiekanslern, justitieombudsmannen och
militieombudsmannen en starkare ställning gentemot domstolar, ämbets- och
tjänstemän».

Beträffande motiveringen för de i motionerna framställda yrkandena får
utskottet hänvisa till vederbörande motioner.

Enligt § 27 regeringsformen må Konungen till justitiekansler nämna en
lagfaren, skicklig och oväldig man, som i domarevärv varit nyttjad. Justitiekanslern
åligger förnämligast att såsom Konungens högste ombudsman föra
eller genom de under honom ställda fiskaler låta föra Konungens talan i mål,
som röra allmän säkerhet och kronans rätt, samt att, å Konungens vägnar,
hava tillsyn över rättvisans handhavande och i sådan egenskap beivra fel,
som av domare och ämbetsmän begångna bliva. Justitiekanslern tillsättes
genom fullmakt och har enligt § 35 regeringsformen förtroendesyssla, varifrån
Konungen må entlediga honom, när han prövar rikets tjänst det fordra.

Dessa bestämmelser i § 27 regeringsformen hava icke sedan regeringsformen
år 1809 antogs undergått någon förändring. Grundlagsstadgandets
föreskrifter, att justitiekanslern skall å Konungens vägnar hava tillsyn över
rättvisans handhavande och i sådan egenskap beivra fel, som av domare och
ämbetsmän begås, har även varit utmärkande för justitiekanslerns uppgifter
före 1809.

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 5 sami. 2 avd. Nr 20.

1141) 37 1

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 20.

Redan enligt 1713 års kansliordning skulle högsta ombudsmannens, sedermera
justitiekansler^, ämbete bestå »först där uti att hava ett allmänt inseende
huru förordningar varder efterlevade samt var och en uti dess ämbete
efterkommer sin skyldighet». Hans befogenheter för att möjliggöra denna
tillsyn voro ganska vittgående; tillsynen utövades å Konungens vägnar, och
han tog därför order och befallningar direkt från Konungen samt ägde även
rätt att utfärda brev och befallningar i Konungens namn.

Såsom chef för revisionsexpeditionen, sedermera nedre justitierevisionen,
följde han hela den förberedande handläggningen av justitieärendena, och då
dessa avgjordes i rådet, skulle han vara närvarande, vilket i anledning av att
rådet vid flera tillfällen bestritt hans rätt härutinnan ånyo uttryckligen föreskrevs
i 1770 års instruktion. Under den gustavianska tiden upphöjdes han till
riksdrots, och då högsta domstolen år 1789 inrättades blev han dess ordförande;
högsta domstolens ledamöter voro tillsatta allenast genom förordnande.
I egenskap av riksdrots var j ristitiekanslern dessutom under denna
tid chef för hela justitieförvaltningen. Genom 1809 års regeringsform blev
hans ställning emellertid ändrad, ehuru han fortfarande skulle vara chef för
nedre justitierevisionen samt närvara i statsrådet då justitieärenden föredrogos.
Genom 1840—41 års departementalreform, då beredningen till föredragning
i statsrådet av ärendena överflyttades från statssekreterarna och
rikets allmänna ärendens beredning till statsråden såsom chefer för departement
inom Kungl. Majlis kansli, upphävdes justitiekansler^ rätt och plikt att
närvara i justitiekonselj, varjämte han upphörde att vara chef för nedre justitierevisionen.
Hans möjligheter att följa justitieärendena, domstolarnas och de
högre ämbetsmännens verksamhet blevo härigenom rent faktiskt begränsade,
ehuru han enligt instruktionen bibehöll rätt att närvara vid Högsta Domstolens
förhandlingar, en rätt som dock icke i senare tid torde tagits i anspråk.

I en motion (II: 158) vid 1934 års riksdag föreslogs, att justitiekanslern
skulle vara oavsättlig. Konstitutionsutskottet (utlåtande nr 7) avstyrkte förslaget
och framhöll som stöd härför bland annat, att justitiekanslerns huvudsakliga
ämbetsåligganden att som kronjurist bistå Kungl. Majit med juridiska
utredningar eller utlåtanden och att vara Kungl. Maj:ts högsta åklagare samt
å Kungl. Maj:ts vägnar utöva tillsyn över ämbetsmännens förvaltning enligt
utskottets mening bestämt medförde kravet på att kanslern borde tillhöra den
kategori av chefsämbetsmän, vilkas bibehållande i ämbetets utövning vore beroende
av Kungl. Maj:ts prövning vid regeringsmaktens utövande. Motionen
avslogs i enlighet med utskottets hemställan av riksdagen.

Vid sidan av jristitiekanslersämbetet inrättades år 1809 riksdagens justitieombudsman,
vars ämbetsområde 1915 uppdelades på justitieombudsmannen
och militieombudsmannen. Dessa hava, var inom sitt kompetensområde, tillsyn
över lagars och författningars efterlevnad av domare samt av ämbets- och
tjänstemän och kunna vid vederbörliga domstolar i laga ordning tilltala dem,
som uti sina ämbetens utövning av väld, mannamån eller annan orsak någon
olaglighet begått eller underlåtit att sin ämbetsplikt behörigen fullgöra. Särskilt
är i § 99 regeringsformen stadgat, att ombudsmännen äga rätt att när de
anse det nödigt för sin ämbetsutövning »övervara högsta domstolens, rege -

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 20.

ringsrättens, nedre justitierevisionens, hovrätternas, kollegiernas eller i dessas
ställe inrättade verks och alla lägre domstolars överläggningar och beslut,
dock utan rättighet att sin mening därvid yttra, samt äga tillgång till alla
domstolars, kollegiers och ämbetsverks protokoll och handlingar». I den
ämbetsberättelse, som det åligger dem att vid varje riksdag avgiva, skola de,
förutom en redogörelse för förvaltningen av sina ämbeten, var och en inom
sitt verksamhetsområde, utreda lagskipningens tillstånd i riket, anmärka lagars
och författningars brister och uppgöra förslag till deras förbättring. Ombudsmännen
äro också åklagare inför riksrätt mot medlemmar av högsta domstolen
och regeringsrätten. Justitieombudsmannen utför vidare talan mot statsråd,
därest konstitutionsutskottet förordnat örn sådan talan enligt § 106 regeringsformen,
samt är ordförande hos tryckfrihetskommitterade.

Genom justitieombudsmannaämbetets inrättande avsåg riksdagen att bibehålla
den kontroll över förvaltning och rättsskipning, som den redan tidigare
utövat, då justitiekanslern sedan 1720 hade att avgiva berättelse såväl till
Konungen som till riksens ständer. Efter 1809 blev det justitieombudsmannen
som skulle utöva ifrågavarande kontroll å riksdagens vägnar, medan justitiekanslern
utövade den å Konungens vägnar.

I syfte att stärka justitieombudsmannens fria och oberoende ställning väcktes
vid 1898 års riksdag en motion (II: 50) örn att ingen statsämbetsman skulle
kunna väljas till justitieombudsman. Motionären påtalade de täta ombytena
på denna post, något som äventyrade justitieombudsmannens fullt självständiga
och fria ställning samt hans levande intresse för uppgiften, vilka vore
nödvändiga förutsättningar för att riksdagens ombudsman skulle kunna svara
mot det avsedda ändamålet. Konstitutionsutskottet (utlåtande nr 1) avstyrkte
motionen och anförde till stöd härför bland annat, att det vore olämpligt att
utesluta just den klass av personer, inom vilken representanter för lagkunskap
lättast stöde att finna; de i motionen uttalade farhågorna att institutionen med
bibehållande av gällande bestämmelser skulle förlora sin ursprungliga betydelse
syntes icke vara berättigade. Motionen avslogs av riksdagen.

I motion (II: 197) vid 1922 års riksdag föreslogs förbud att till justitieombudsman
utse den, som under visst antal närmast föregående år innehaft statstjänst,
samt förbud för justitieombudsmannen att efter frånträdande av denna
befattning inom viss tid mottaga statstjänst. Motionen avstyrktes av konstitutionsutskottet
(utlåtande nr 7) och avslogs av riksdagen.

Vid 1936 års riksdag väcktes förslag i angivet syfte bland annat att stärka
justitieombudsmannens och militieombudsmannens fria ställning (II: 359 och
397). Motionerna avstyrktes av konstitutionsutskottet (utlåtande nr 41) och
avslogos av riksdagen.

Vid 1868 och 1874 års riksdagar föreslogs i motioner (respektive I: 9 och
11:178), att justitieombudsman skulle väljas endast vart tredje år, motsvarande
den dåvarande valperioden till andra kammaren. Förslaget avstyrktes
vid båda tillfällena av konstitutionsutskottet (utlåtanden respektive nr 4 och
9) samt avslogs av riksdagen. Denna tanke om utsträckning av justitieombudsmannens
ämbetsperiod till tre år framfördes ånyo i motioner vid 1898 och 1899

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 20.

års riksdagar (motionerna respektive II: 154 och II: 223) — dock enligt motionen
vid 1899 års riksdag med undantag för det fall att décharge blivit
justitieombudsmannen förvägrad, då nytt val skulle anställas. I dessa motioner
framhölls bland annat, att så länge riksdagarna endast sammanträdde vart
femte och sedermera vart tredje år, var justitieombudsmannens ämbetstid avsevärt
längre än efter 1866, då årliga riksdagar och med dem årliga val av
justitieombudsman infördes. Även dessa motioner avstyrktes av konstitutionsutskottet
och avslogos av riksdagen. År 1898 anförde utskottet (utlåtande
nr 2) bland annat, att riksdagens ställning till justitieombudsmannen
gjorde det riktigt, att riksdagen var gång den sammanträdde skulle kunna
utöva den rättighet att återkalla sin fullmakt, som allmän lag tillerkänner varje
huvudman. Konstitutionsutskottet (utlåtande nr 7) vid 1899 års riksdag framhöll,
i anledning av motionärs förslag angående décharge för justitieombudsmannen,
att denne för närvarande icke vore underkastad något ansvar
inför riksdagen för sin verksamhet och att någon décharge för denne under
dåvarande förhållanden varken kunde beviljas eller vägras. Förslaget förut
satte alltså införandet i grundlag av en helt ny princip, mot vars upptagande
utskottet ansåg flera betänkligheter förefinnas.

I fråga örn sammansättningen av den nämnd, som skall utse justitieombudsman,
föreslogs i en motion (II: 221) vid 1890 års riksdag, att i denna
skulle inträda de tjugufyra ledamöter av vardera kammaren, som bevistat de
flesta riksdagarna. Motionen avstyrktes av konstitutionsutskottet (utlåtande
nr 10) och avslogs av riksdagen. Utskottet framhöll, att enligt förslaget riksdagen
bleve utesluten från varje inflytande på nämndens sammansättning.

I en motion (II: 164) vid 1901 års riksdag föreslogs, att till valman för val
av justitieombudsman ej skulle kunna utses någon, som hade sådan befattning,
att han ansåges vara bland dem, över vilka det ålåge justitieombudsmannen
att hava tillsyn. Motionen avstyrktes av konstitutionsutskottet (utlåtande
nr 4) och avslogs av riksdagen.

Det förslag, som legat till grund för militieombudsmannaämbetets inrättande,
framlades av Kungl. Maj:t vid 1914 års senare lagtima riksdag (proposition
nr 63 och konstitutionsutskottets utlåtande nr 24), varefter vilande
grundlagsbestämmelser defintivt genomfördes år 1915. Det framhölls härvid,
att de kontrollinstitutioner i fråga örn den statliga förvaltningen, som
redan funnos, särskilt justitieombudsmannaämbetet, knappast kunde anses
tillräckliga för sitt ändamål. Sedan dessa institutioners tillkomst hade nämligen
den statsverksamhet, som utgjorde kontrollens föremål, i hög grad utvecklats,
och det vore därför behövligt att, örn en tillfredsställande kontroll
skulle kunna utövas över statsförvaltningen i dess helhet, antingen förstå] ''ss<
de förefintliga kontrollmyndigheternas arbetskrafter eller ock upprätta en ny
kontrollmyndighet för vissa områden. Den lämpligaste utvägen syntes härvid
vara att anordna speciell kontroll för försvarsverkets vidkommande. Till
undanröjande av misstro mot och missförstånd örn försvarsverket funnes intet
bättre medel än inrättande av en sakkunnig och opartisk myndighet med uppgift
såväl att självmant ägna förhållandena en ständig och noggrann upp -

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 20. 5

märksamhet som ock att undersöka befogenheten av framställda klagomål
och anmärkningar.

I motioner (II: 210 och II: 420) vid 1926 och 1928 års riksdagar påyrkades
indragning av militieombudsmannaämbetet och överflyttande av militieombudsirrannens
åligganden till justitieombudsmannen. Motionerna avstyrktes
vid båda tillfällena av konstitutionsutskottet (utlåtanden nr 6 och
13) samt avslogos av riksdagen. De skäl, vilka föranlett militieombudsmannaämbetets
inrättande, ansåg utskottet fortfarande gälla i sådan grad, att
en indragning av detta ämbete inte borde ske. Frånsett övriga skäl däremot
vore militieombudsmannens arbetsbörda fortfarande så pass betydande, att
den icke lämpligen kunde förenas med justitieombudsmannens hos en
ämbetsman.

Vid 1930 års riksdag väcktes en motion (I: 241) om sådan ändrad arbetsfördelning
mellan justitie- och militieombudsmännen, att den förre fortfarande
skulle handlägga ärenden angående de civila domstolarna, fångvården
samt exekutors-, åklagare- och polisväsendet, under det att övriga ärenden,
som enligt gällande bestämmelser folie inom justitieombudsmannens kompetensområde,
skulle överflyttas till militieombudsmännen. Motionen avstyrktes
av konstitutionsutskottet och avslogs av riksdagen. Utskottet framhöll
(utlåtande nr 28), att ur synpunkten av en jämnare arbetsfördelning mellan
de båda ombudsmännen talade vissa skäl för en reform i av motionären angiven
riktning, men fann likväl en förändring i arbetsfördelningen de båda
ombudsmännen emellan icke tillrådlig. De båda ombudsmännens kompetensområden
vore för närvarande enhetliga samt klart och bestämt avgränsade;
de torde ock för allmänheten vara jämförelsevis väl kända.

I nu föreliggande motioner har yrkats skrivelse till Konungen med anhållan
örn utredning rörande åtgärder till stärkande av justitiekanslerns, justitieombudsmannens
och militieombudsmannens ställning med hänsyn till kontrollen
över domstolar, ämbets- och tjänstemän. Den skillnad, som finnes
mellan motionerna, ligger däri att de likalydande motioner, som i båda kamrarna
väckts, dels tagit sikte blott på justitiekanslern, dels begränsat utredningsfrågan
till en fråga örn ändringar i regeringsformen, under det att den
endast i andra kammaren väckta motionen dels avser såväl justitiekanslern
som riksdagens båda ombudsmän, dels låtit utredningsfrågan omfatta åtgärder
i allmänhet för vinnande av syftet.

Utskottet, som redan före sistförlidna riksdag varit betänkt på att framlägga
förslag i detta ämne, anser att i anledning av de föreliggande motionerna
förutsättningar nu torde finnas för en utredning i syfte att giva ifrågavarande
ämbetsmän större möjlighet att under mera stadigvarande innehav av ämbetena
med kraft utöva dem. I första hand bör utredningen härom avse justitieombudsmannen
och militieombudsmännen, men då riksdagens ombudsmäns
ställning nära sammanhänger med och delvis beror av justitiekanslerns ställning,
har det synts utskottet nödvändigt att även denna, med hänsyn till vad
som yrkats i samtliga tre motioner, kommer att omfattas av utredningen; utskottet
förutsätter härvid, att också frågan örn justitiekanslerns kontroll över

Utskottet.

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 20.

högre myndigheters verksamhet på sätt tidigare gällt kommer under utredning.
Justitiekanslerns kontroll över den högsta rättsskipningen och förvaltningen
har nämligen efter 1840 allt mera trätt i bakgrunden för hans andra uppgift
som högsta allmänna åklagare.

Det spörsmål, som främst kräver en lösning, avser justitiekanslerns samt
de båda ombudsmännens allmänna ämbetsställning, för vilken enligt gällande
rätt justitiekanslerns skall vara normerande. Det synes utskottet att dessa
ämbetsmän, vilka enligt grundlag och instruktion skola utöva kontroll
över rikets högsta myndigheter med undantag för statsrådet, böra erhålla
en ställning, som minst motsvarar den, som tillkommer justitieoch
regeringsråd. Både med hänsyn till utövningen av kontroll under ämbetstiden
och med hänsyn till önskvärdheten att dessa ämbeten icke, såsom ofta
varit fallet, bli genomgångsplatser till de högsta administrativa och judiciella
ämbetena, finner utskottet en reglering av förhållandet till dessa senare
önskvärd. Utskottet anser uteslutet att ytterligare valbarhetsvillkor utöver
vad grundlag redan stadgat skulle uppställas, men finner utredning önskvärd,
örn och vilka åtgärder möjligen kunde vidtagas för att vidga den krets av personer,
ur vilken man skall kunna finna de för uppgiften lämpligaste. Att
härmed följer en ändrad löneställning för vederbörande, såsom motionsvis
vid denna riksdag ifrågasatts, ligger i sakens natur. Utskottet har härvid
icke förbisett, att en dylik ändring i löneställning måhända dessutom kan
kräva vissa följ dregleringar även i fråga örn andra med justitiekanslern och
ombudsmännen hittills likställda ämbetsmän; utskottet förutsätter, att dessa
spörsmål vid utredningen beaktas.

Då justitiekanslern är förtroendeämbetsman, men justitieombudsmannen
och militieombudsmannen skola väljas av varje lagtima riksdag, har naturligt
uppstått fråga, örn icke de båda sistnämnda skulle kunna väljas för längre
tid exempelvis 4 år, motsvarande andrakammarperioden. Utan att taga
ställning till denna fråga anser utskottet, att densamma bör vid utredningen
upptagas till närmare prövning, varvid dock bör beaktas, att i någon
form riksdagens årliga kontroll över sina ombudsmäns allmänna ämbetsförvaltning
bevaras. Oavsett örn en förlängning av valperioden genomföres eller ej,
lärer ock vara nödvändigt undersöka, om och på vad sätt pension må kunna
beredas en avgående justitieombudsman och militieombudsman efter vissa års
tjänstgöring.

I visst samband med frågan örn valperioden, men även oberoende därav,
tarvar frågan örn valsättet en utredning. Valet sker nu genom valmän, som
skola förrätta detta samma dag de själva blivit utsedda, varmed kan följa, att
det verkliga avgörandet sker under hand i förväg. Det torde därför böra
undersökas, om icke valförrättningen må kunna uppskjutas till en senare dag
för att bereda tillfälle till överläggningar mellan valmännen, och örn i övrigt
reglerna för valets förrättande behöva överses.

Inom utskottet har vidare framhållits, att i 1810 års riksdagsordnings § 33
endast justitieombudsmannens berättelse rörande givna lagförklaringar skulle
hänvisas till dåvarande lagutskottet och att i praxis granskningen av justitieombudsmannens
verksamhet i övrigt skedde genom konstitutionsutskottet

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 20.

ända till 1830, då sagda paragraf ändrades därhän, att lagutskottet övertog
konstitutionsutskottets förutvarande befattning med denna granskning. Utan
något ståndpunktstagande till spörsmålet örn vilket utskott, som bör granska
ombudsmännens verksamhet eller för dem gällande instruktioner, finner utskottet
frågan härom böra beaktas vid en blivande utredning. Ombudsmännens
instruktioner böra jämväl undergå granskning.

Även beträffande kontrollen över tryckfriheten synes det utskottet vara
önskligt, att en utredning verkställes för att vinna större klarhet och reda ur
konstitutionell synpunkt med avseende å justitiekanslerns åtalsrätt och förhållandet
mellan justitiekanslern och chefen för justitiedepartementet. Det
konstitutionella ansvar, som nu åvilar justitiedepartementets chef, kan bliva
illusoriskt, örn icke sagda förhållande fullt klarlägges i grundlag. Utskottet
finner även en undersökning önskvärd, örn ej likställigheten mellan justitiekanslern
samt justitieombudsmannen och militieombudsmannen i fråga örn
rätt och plikt att infinna sig hos domstolar och myndigheter bör föranleda
lika grundlagsstadganden.

Huruvida de åtgärder i avseende å justitiekanslerns, justitieombudsmannens
och militieombudsmannens ämbetsställning, som utskottet anser önskvärda,
möjligen kunna annorledes än genom grundlagsändringar åvägabringas,
lärer komma att av utredningen framgå, och utskottet vill i detta avseende
endast framhålla, att, örn och i den mån grundlagsändringar kunna ifrågasättas,
förslag härom så tidigt måtte bringas under riksdagens prövning, att
de kunna slutligt avgöras efter nästa ordinarie andrakammarval.

Vid utskottets utlåtande bilägges en vid ärendets behandling i utskottet
uppgjord förteckning över justitieombudsmän och militieombudsmän.

Med hänsyn till vad sålunda anförts hemställer utskottet,

att riksdagen måtte i anledning av motionerna I: 141 och
II: 187 och 293 i skrivelse till Konungen anhålla örn utredning,
med beaktande av ovan anförda synpunkter, angående justitiekanslerns,
justitieombudsmannens och militieombudsmannens allmänna
ämbetsställning och därmed sammanhängande spörsmål
samt örn framläggande snarast möjligt för riksdagen av de förslag,
vartill utredningen må föranleda.

Stockholm den 11 maj 1937.

På konstitutionsutskottets vägnar:

C. A. REUTERSKIÖLD.

Närvarande: herrar Reuterskiöld, Hallén, Strömberg, Gustaf Adolf Björkman,
Oscar Gottfrid Karlsson, Sandegård, Bergman, Gärl Lindmark, Fredrik Ström,
Anders Andersson, Hagström, Lindskog, Fast, Vougt, Holmbäck, Lundqvist, Nordström
i Torsby, Werner i Höjen, Fält och Johansson i Tväråselet.

fei ^ Kj ^ fe -

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 20.

Justitieombudsmän.

Ämbets tid
såsom J. O.

L. A. Mannerheim, f. 1749 (1809—23)
C. I. M. Ehrenborg, f. 1788 (1823)

f. 1774 (1823—34)

C. P. Törnebladh,

P. N. Poignant,
C. L. Landin,

S. L. Theorell,

P. E. Bergfalk,

J. A. Södergren,

H. G. Lagerstråle,

G. M. Wester,

A. Fröman,

W. S. Lothigius,
Thomasson,

W. Huss,

L. A. Claéson,

A. A. IAlienberg,

A. F. Thollander,
H. E. M. Bohman,
G. Ribbing,

O. Berger,

f. 1785 (1834)
f. 1789 (1834—48)

f. 1784 (1848—57)

f. 1798 (1857)

f. 1813 (1857)
f. 1814 (1857—58)

f. 1810 (1858—61)

f. 1816 (1861—84)
f. 1836 (1884—86)
f. 1829 (1886—89)
f. 1843 (1889)
f. 1848 (1889—92)

f. 1833 (1892)

f. 1848 (1892—97)
f. 1852 (1897)
f. 1849 (1897—98)

f. 1849 (1898-1902
och

1913—14)

Befattning före
kallelsen till J. O.

Förste expeditionssekreterare T.

f. landshövding,
förste expeditionssekreterare.

Hovrättsråd, häradshövding Revisionssekreterare Hovrättsråd -

Häradshövding, kammarråd Jur.

utr.dr, professor i
Uppsala

Revisionssekreterare
Häradshövding, hovrättsassessor

Häradshövding

Sekr. hos J. O.
Häradshövding
Borgmästare
Revisionssekreterare
Expeditionschef i eckl.-dept., hovrättsassessor

Häradshövding

Revisionssekreterare

Hovrättsassessor

Häradshövding

Bilaga.

Befattning efter
avgången.

Avgick på grund av
ålder (74 år).

Avled under innehavandet
av ämbetet.

Sedermera t. f. justitiekansler,
justitiestatsminister
m. m.

Avled under innehavan
det av ämbetet.

Inträdde som vice president
i Svea hovrätt,
vartill han utnämnts
ett par år
före avgången från
J. O.-ämbetet.

Återgick till häradshövdingämbetet.

Avsade sig uppdraget
omedelbart.

Justitieråd.

Statsråd, sedermera
justitieråd.

Avled under innehavandet
av ämbetet.

Pensionerades.

Landshövding.

Justitieråd.

Avsade sig uppdraget
omedelbart.

Justitieråd.

Utuämndes till hovrättsråd
under innehavet
av J. O.-ämbetet,
senare häradshövding.

Statsråd, sedan åter
häradshövding och
J. O. Avled under
innehavandet av
sistnämnda ämbete.

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 20.

Ämbetstid Befattning före

såsom J. O. kallelsen till J. O.

C. E. Leijonmarck, f. 1855 (1902—06)

B. F. E. Hasselrot, f. 1862 (1906—13)

A. R. Östergren, f. 1866 (1914—15)

V. E. O. Petrén, f. 1876 (1915—18)

B. N. R. Lilienberg,
E. G. Geijer,

S. E. Ekberg,

f. 1872 (1918—25)
f. 1883 (1925 — 29)
f. 1887 (1929—33)

Revisionssekreterare
Revisionssekreterare
Häradshövding
T. f. expeditionschef i
civildepartementet,
hovrättsråd
Revisionssekreterare
Revisionssekreterare
Revisionssekreterare

R.H.F. Gyllenswärd, i. 1891 (1933—35) Statssekreterare, revi sionssekreterare

;
förutv. statsråd.

N. T. Ljunggren, f. 1893 (1935— ) Revisionssekreterare

Militieombudsmän.

A. R. Östergren,

G. F. Lindstedt,
J. A. Samuelson,
G. M. E. Bendz,
E. H. Elliot,

Ämbetstid
såsom M. O.

f. 1866 (1915—19)

f. 1883 (1919—24)
f. 1881 (1924—26)
f. 1883 (1926—30)
f. 1887 (1930—33)

Befattning före
kallelsen till M. O.

Justitieombudsman.

Hovrättsråd

Revisionssekreterare

T. P. J. Petersson, f. 1889 (1933—36)
F. G. S. Centerwall, f. 1887 (1936— )

Expeditionschef, revisionssekreterare
;
förutv. statsråd
Byråchef; förutv. statsråd -

Befattning efter
avgången.

Hovrättspresident.

M. O.

Återgick till liovrättsrådsämbetet.

Hovrättspresident.
Justitieråd.
Häradshövding, senare
justitieråd.
Justitieråd.

Befattning efter
avgången.

President i kammarrätten Häradshövding.

Häradshövding.

Hovrättspresident.

Sedermerahovrättsråd
och hovrättspresident.

Generallotsdirektör.

Bihang till riksdagens protokoll 1937. .5 sami. 2 avd. Nr 20.

1149 ;w 2