Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 20 (Utlåtande 1930:Ku20 Konstitutionsutskottet)

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 20.

Nr 20.

Ankom till riksdagens kansli den 7 april 1930 kl. 11 f. m.

Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av väckt motion om
utredning rörande grundlagsändring för åstadkommande
av en på folkets och representationens förtroende
grundad stark regeringsmakt.

I en inom första kammaren väckt motion, nr 239, har herr Möller m. fl.
hemställt, »att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla örn utredning
rörande den ändring i grundlag, som erfordras för att åstadkomma en på
folkets och representationens förtroende grundad stark regeringsmakt, varvid
särskilt må beaktas

1) att statsråden få rätt att deltaga i riksdagsutskottens överläggningar;

2) att statssekreterarna få rätt att i utskottens och kamrarnas överläggningar
företräda statsråden;

3) att dagordningsinstitutet införes i riksdagens andra kammare;

4) att andra kammarens 4-årsperiod räknas från nyval, även om nyvalen ske
i följd av kammarens upplösning;

5) att det nuvarande valsättet ersättes med majoritetsval i enmansvalkretsar;

6) att bostadsbandet vid val till riksdagens andra kammare avskaffas; samt

7) att Kungl. Maj:t erhåller frihet att bestämma regeringsledamöternas och
statsdepartementens antal, dock med den begränsning att ett visst minimum
föreskrives i lag, liksom att fördela ärendena mellan regeringsledamöter och
statsdepartement».

Beträffande motiveringen får utskottet hänvisa till motionen.

I syftet med föreliggande motion, nämligen att åstadkomma »en på folkets
och representationens förtroende grundad stark regeringsmakt», kan utskottet
helt instämma. Enligt utskottets mening äro emellertid de i motionen framförda
reformförslagen av den art, att de icke — eller i varje fall icke i någon
väsentlig grad — kunna tjäna nämnda syftes förverkligande. Härtill kommer,
att ifrågavarande reformförslag, av vilka flertalet redan tidigare varit före Bihang

till riksdagens protokoll 1030. 5 sami. 12 käft. (Nr 20.)

Utskottets

yttrande.

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 20.

mål för utskottets och riksdagens prövning, synas ur andra synpunkter än den
för motionärerna vägledande kunna göras till föremål för befogade invändningar.
Då utskottet således, på skäl, som nedan punktvis anföras, icke finner
sig kunna ansluta sig till de riktlinjer för en utredning, som i motionen
framläggas, avstyrker utskottet den väckta motionen. Utskottet vill tillägga,
att vissa av de i motionen framställda önskemålen torde, oberoende av sitt sammanhang
med frågan örn regeringsmaktens stärkande, kunna bliva beaktade
vid den utredning angående omorganisation av riksdagens arbetsformer, om
vilken utskottet i sitt memorial nr 21 hemställer.

Utskottet övergår i det följande till de enskilda i motionen punktvis upptagna
reformförslagen.

I punkterna 1 och 2, som nära höra samman, bemställes, dels att statsråden
få rätt att deltaga i riksdagsutskottens överläggningar, dels att statssekreterarna
få rätt att i utskottens och kamrarnas överläggningar företräda statsråden.

I en motion vid 1928 års riksdag framlade en av årets motionärer samma
förslag som det ovan återgivna. I sitt avstyrkande utlåtande (nr 19) anförde
konstitutionsutskottet följande:

»Rent principiellt finner utskottet motionärens förslag, att statsråden skulle
äga tillträde till utskotten och deras överläggningar, vara av så vittutseende
natur, att dess verkningar knappast kunna nu överskådas. Motionären avser
att härigenom utplåna den dualism, som sedan gammalt råder mellan svensk
regering och riksdag, och därmed stärka regeringens ställning, men utskottet
är ingalunda övertygat, att förslaget icke skulle tvärtom framkalla större beroende
än nu för regeringen i förhållande till riksdagen och dess utskott och
sålunda leda till en allt mera regerande riksdag, varmed efterhand också skulle
kunna följa ett försvagande av förvaltningens nuvarande självständighet, vilken
utskottet anser synnerligen värdefull.

Vad angår de praktiska olägenheter med det nuvarande systemet, vilka motionären
påtalar, synas dessa av honom hava tillmätts för stor betydelse. Utskotten
sakna ingalunda möjligheter att under behandlingen av regeringens
förslag inhämta nödiga upplysningar örn deras innebörd samt regeringens syften
med desamma. Det är ett ganska vanligt förhållande, att de departementstjänstemän,
kommittéledamöter eller andra, vilka deltagit i en regeringspropositions
beredning och utformande, inför utskotten föredraga ärendet och lämna
nödiga kompletterande upplysningar. I regel äro för övrigt regeringspropositionernas
motiv så utförligt framlagda uti de statsrådsprotokoll, vilka bifogas
propositionerna, att ytterligare utredning och förklaring från regeringens sida
är överflödig. Beträffande andra ärenden än regeringspropositioner torde än
mindre anledning föreligga att ifrågasätta, att regeringens ledamöter skulle
deltaga i utskottens arbete. Nödvändigheten för regeringsledamöterna att i
stor utsträckning närvara vid kamrarnas sammanträden torde för övrigt vara
så pass betungande och tidsödande, att det redan på grund därav torde vara
olämpligt att införa ett institut, som ytterligare i hög grad skulle taga tid i
anspråk för riksdagsförhandlingar på bekostnad av den tid, som kräves för

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr äO.

beredning av regeringsärendena. Slutligen vill utskottet endast framhålla, att
statsråden ingalunda sakna möjligheter eller i praxis avhålla sig från att underhand
lämna utskotten önskvärda upplysningar och hålla sig underrättade om
utskottsarbetets gång.

Beträffande motionärens förslag, att statssekreterarna skulle erhålla samma
rättigheter som statsråd att deltaga i kamrarnas och utskottens överläggningar,
kan utskottet icke tillstyrka detsamma redan på den grund, att enligt utskottets
mening endast Konungens rådgivare, vilka hava konstitutionellt ansvar
inför riksdagen, böra tillåtas att där uppträda. Vad angår statssekreterarnas
tillträde till utskott, vill utskottet dessutom erinra därom, att utskotten, såsom
ej sällan skett, kunna inbjuda statssekreterare liksom andra personer att inför
utskottet föredraga viss fråga eller lämna upplysningar.»

Utskottets hemställan bifölls av båda kamrarna.

De sålunda av utskottet år 1928 anförda skälen synas fortfarande äga giltighet.
Särskilt vill utskottet framhålla, att den av motionärerna föreslagna reformen
likaväl torde kunna leda. till att regeringens beroende av representationen
ökas, som till en utveckling i den motsatta riktningen.

I punkten 3 hemställes, att dagordningsinstitutet införes i riksdagens andra
kammare.

Även denna fråga förelåg vid 1928 års riksdag, i det att i en då väckt motion
en grundlagsändring om dagordningsinstitutets grundlagsfästande påyrkades.
I denna motion föreslogs emellertid dagordningsinstitutets införande i båda kamrarna,
under det att i den nu föreliggande motionen hemställes örn institutets
införande endast i andra kammaren. I sitt utlåtande rörande nämnda motion
vid 1928 års riksdag (nr 18) förklarade sig konstitutionsutskottet icke kunna
förorda en grundlagsändring i angiven riktning och anförde bland annat följande: »De

länder, där dagordningsinstitutet — med vilket skyldighet för regeringsledamot
att besvara interpellation nära sammanhänger — spelar någon större
roll, särskilt Frankrike, synas icke vara ägnade att i detta hänseende tagas
som förebild. I sistnämnda land torde institutet i sin mån hava bidragit till
de talrika regeringsväxlingar, som tidtals varit ett utmärkande drag i det politiska
livet därstädes. Även om institutet skulle kunna påvisas hava medfört
en del goda verkningar beträffande de parlamentariska förhållandenas gestaltning
i vissa länder, är därmed ingalunda givet, att samma verkningar skulle
göra sig gällande hos oss. Hur ett institut av ifrågavarande slag verkar, beror
i allt för hög grad på författningens allmänna karaktär, folklynnet, de politiska
traditionerna och partiförhållandena, för att erfarenheter från ett land
utan vidare skulle kunna tillämpas i ett annat.

Utskottet befarar, att ett dagordningsinstitut i vårt land skulle vara ägnat
att framkalla konflikt mellan kamrarna. Därest t. ex. ena kammaren uttalar
förtroende men den andra misstroende för regeringen, blir lätt frågan, vilkendera
som skall hava det avgörande ordet beträffande regeringsbildandet, på ett
tillspetsat sätt aktuell.

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 20.

Den svenska riksdagen har för övrigt två vägar, på vilka man kan nå samma
syfte som genom ett dagordningsinstitut. Den ena vägen är att genom
massinstämmanden efter partiledares eller andra talares anföranden vid en interpellationsdebatt
åstadkomma en opinionsyttring, vilken erhåller samma karaktär
som en öppen omröstning. Sådana massinstämmanden torde utan större
svårighet kunna organiseras av partierna, då det politiska läget så anses kräva.
Å andra sidan är nödvändigheten att på förhand organisera dylika massinstämmanden
en garanti mot förhastade uttalanden. Det eller de partier eller
grupper, vilka framträda vid dylika opinionsyttringar, kunna antagas hava
övervägt situationen och vara beredda att taga konsekvenserna vid en genom
opinionsyttringen framkallad regeringskris.

Den andra vägen är att använda vårt ansvarighetsinstitut, när omständigheterna
göra detta påkallat. Varje riksdagsman äger rätt att när som helst under
riksdagen och på grund av vilken aktuell regeringsåtgärd som helst — eller
uteblivande av sådan åtgärd — framställa anmärkningsanledning mot ett eller
flera statsråd och, därest konstitutionsutskottet biträder anmärkningen, få densamma
under riksdagens prövning. Utvägen att framställa anmärkningsanledning
har väl på senare tid föga utnyttjats, men en vidsträcktare användning av
institutet i politiskt syfte skulle stå i full överensstämmelse med grundlagens
mening.»

Utskottets hemställan bifölls av båda kamrarna.

De salunda tidigare anförda skälen mot dagordningsinstitutets införande äro
i allt väsentligt tillämpliga även på nu föreliggande förslag. Då emellertid årets
motionärer föreslå, att institutet skulle införas endast i andra kammaren, vill
utskottet framhålla, att en dylik anordning synes vara så mycket mindre att
förorda, som genom densamma den för vårt statsskick grundläggande principen
örn kamrarnas lika behörighet och myndighet skulle lida intrång.

I punkten 4 hemställes, att andra kammarens fyraårsperiod räknas från nyval,
även om nyvalen ske i följd av kammarens upplösning. Såsom motionärerna
erinra, gäller i regel i utländska författningar, att helt ny valperiod räknas
från det nyval ägt rum, under det att enligt svensk rätt nyval efter upplösning
endast gäller återstoden av valperioden. De i främmande länder gjorda erfarenheterna
av den förstnämnda anordningen synas emellertid icke vara av den
art, att de tala för en omläggning av motsvarande bestämmelser i den svenska
grundlagen. I flera utländska stater, såsom England och Italien, har blivit
regel, att de folkvalda kamrarna upplösas före den ordinarie valperiodens utgång,
ett förhållande, som tydligen står i direkt samband med de nämnda reglerna
rörande nyval. Överhuvud synes en utsträckt användning av upplösningsinstitutet,
som kunde väntas bliva en följd av den föreslagna reformen, icke vara
värd att eftersträva. Utskottet vill jämväl betona, att partistriderna vid
nyval efter upplösning i regel koncentreras kring viss eller vissa speciella frågor,
och att dessa val därför icke med säkerhet giva så allsidiga uttryck för den
allmänna opinionen som i ordinarie ordning företagna val.

Slutligen vill utskottet framhålla, att den i vårt land genomförda, enligt ut -

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 20.

skottets mening förmånliga ordningen, enligt vilken landstingsmannaval och
vissa andra kommunala val hållas omväxlande med andrakammarval vart fjärde
år, genom den föreslagna reformen skulle rubbas.

I punkten 5 hemställes, att det nuvarande valsättet ersättes med majoritetsval
i enmansvalkretsar.

Förslag av i huvudsak samma innebörd som det föreliggande hava vid flera
tillfällen under senare år, senast vid 1925, 1926, 1927 och 1928 års riksdagar
varit föremål för riksdagens prövning. De hava härvid avstyrkts av konstitutionsutskottet
och avslagits av båda kamrarna. De för det nuvarande valsättets
bibehållande anförda skälen, som torde vara alltför väl kända för att
i detta sammanhang behöva upprepas, äga enligt utskottets mening fortfarande
giltighet. Särskilt vill utskottet betona, att erfarenheterna från majoritetsvalsprincipens
tillämpning i vissa stater visa, att genom densamma icke någon garanti
vinnes för skapandet av regeringsdugliga majoriteter inom representationen
eller överhuvud starka regeringar. Så t. ex. har under den långa tid, som
ifrågavarande princip tillämpats i Frankrike och Italien i förening med ett parlamentariskt
styrelsesätt, partisplittringen inom dessa länders representationer
varit mycket stor, regeringskriser synnerligen vanliga och regeringarnas ställning
gentemot representationen föga stark. Det förtjänar även erinras, att ej
heller i England, där tidigare ett tvåpartisystem varit jämförelsevis fast grundat
och där majoritetsvalsprincipen fortfarande tillämpas, det för närvarande
är möjligt att bilda en på en majoritet inom underhuset stödd regering.

I punkten C hemställes, att bostadsbandet vid val till riksdagens andra kammare
avskaffas.

Även detta förslag, som tydligen står i omedelbart sammanhang med det under
punkten 5 framställda, har under senare tid ofta varit föremål för riksdagens
prövning, senast vid 1919, 1920, 1921, 1922 och 1928 års riksdagar. De
väckta förslagen ha med ett undantag avstyrkts av konstitutionsutskottet och
avslagits av kamrarna. Vid behandlingen av frågan har såsom skäl för bostadsbandets
bibehållande i huvudsak anförts följande:

I ett land som vårt med så betydande geografisk utsträckning och så vitt skilda
förhållanden i olika bygder är det av synnerlig vikt, att personer med ingående
kännedom och erfarenhet örn förhållandena i rikets olika delar hava säte
i riksdagen. Till främjande av detta önskemål har bostadsbandet utan tvivel
medverkat. Om tidigare några olägenheter av detsamma kunna hava förekommit
— varom meningarna kunna vara delade — hava dessa i varje fall numera
blivit väsentligt förminskade genom införande av det proportionella valsättet
och valkretsarnas förändring från enmansvalkretsar till valkretsar med flera
representanter, särskilt genom den år 1921 genomförda valkretsförstoringen. Införandet
av gemensam valdag kommer åter givetvis att motverka den möjlighet
till förflyttning av representanter från en ort till en annan, som förslagets anhängare
mena skulle bliva en fördel av bostadsbandets upphävande. Däremot
skulle förslagets genomförande säkerligen leda till en ytterligare allt annat än

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 20.

önskvärd mekanisering av valarbetet och till ett skarpare betonande däri av
politiska partisynpunkter. Beaktas bör ock, att bland valmännen icke någon
önskan kommit till synes om förslagets genomförande.

Utskottet finner inga skäl förebragta, som kunna ändra utskottets år 1928
intagna ståndpunkt.

I punkten 7 hemställes, att Kungl. Maj :t erhåller frihet att bestämma regeringsledamöternas
och statsdepartementens antal, dock med den begränsning,
att ett visst minimum föreskrives i lag, liksom att fördela ärendena mellan
regeringsledamöter och statsdepartement.

Enligt tidigare gällande ordning var departementsindelningen bestämd i regeringsformen.
Genom en år 1918 definitivt antagen grundlagsändring infördes
emellertid nu gällande bestämmelser, enligt vilka i grundlagen endast föreskrives,
att statsdepartementen skola vara lägst åtta och högst tio. Genom särskild
av konung och riksdag gemensamt stiftad lag bestämmas i övrigt departementens
antal, benämningar och huvudsakliga verksamhetsområden. Den närmare
fördelningen av ärendena mellan statsdepartementen regleras genom en
av konungen beslutad stadga.

Att överflytta beslutanderätten på ifrågavarande områden till Kungl. Majit
finner utskottet icke lämpligt. Denna möjlighet berördes i det av departementalkommitterade
år 1912 avgivna betänkande, som låg till grund för 1918 års
grundlagsändringar; kommitterade funno emellertid, att den ifrågasatta anordningen
icke överensstämde med de svenska förvaltningsförhållandena, sådana
de historiskt utvecklat sig, och stannade därför vid ett förslag av förut angiven
innebörd. Enligt utskottets mening är det av värde, att vissa grundläggande
bestämmelser angående departementens antal givas i grundlagen och att i övrigt
antalet departement och departementsindelningen bestämmes av konung och
riksdag. Den av motionärerna föreslagna reformen skulle, synes det, kunna
leda till, att vid bildandet av en regering antalet departement och fördelningen
av ärendena mellan departementen bestämdes mera med hänsyn till personliga
och partipolitiska än sakliga grunder.

Utskottet får alltså hemställa,

att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Stockholm den 7 april 1930.

På konstitutionsutskottets vägnar:
C. A. REUTERSKIÖLD

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 20.

Närvarande: Herrar Reuterskiöld, Sävström, David Bergström, Thulin, Stendahl*,
G. W. Hansson, Hellberg, Vennerström, Sundberg, Larsén, Stenberg, Engberg,
Gustafson i Kasenberg, Jansson i Edsbäcken, Karlsson i Vadstena, Lindmark*,
Fast, Petersson i Broaryd, Alström,er* och Biörck i Kristianstad.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservationer:

l:o) av herr Reuterskiöld, som dels beträffande punkten 4 i motionerna
ansett, att utskottet bort uttala, att en fristående och förutsättningslös utredning
rörande valperiodens beräkning vid andra kammarvalen väl kunde ifrågasättas,
men att tiden härför ännu icke kunde anses mogen och att utskottet
endast på grund härav funnit sig böra f. n. avstyrka motionen, dels beträffande
punkt 7 i motionen ansett, att utskottets yttrande bort hava följande lydelse:
»Vad slutligen angår motionärernas förslag, att Kungl. Maj:t skulle erhålla
frihet att bestämma regeringsledamöternas och statsdepartementens antal m. m.,
vill utskottet erinra, att i och med borttagandet ur grundlagen av bestämmelserna
örn visst antal departement och motsvarande antal departementschefer inom
statsrådet redan den väg är beträdd, som leder till det resultat i huvudsak, som
motionärerna avse. Visserligen fordras efter nu gällande rätt, att antalet i stället
skall fastställas genom lag, men denna lag innehåller intet utom uppräkning, benämning
och huvudsyfte i fråga om departementen, och den kunde lika gärna avvaras
som finnas, vilket innebure att dessa frågor i stället finge avgöras genom
den årliga statsregleringen och de till grund för denna liggande organisationsbesluten.
Lika väl som numera antalet befattningshavare i Kungl. Maj:ts kansli,
utan egentlig hänsyn till departementsindelningen beror av staten, lika väl vore
det möjligt att låta antalet departementschefer bero av statens fastställande. Detta
innebure intet annat än att sammanlagda antalet byråer inom Kungl. Maj :ts
kansli kunde på växlande sätt sammanföras under viss departementschef. Och
det kan efter utskottets tanke icke med fog förnekas, att för den moderna regeringsbildningen
det skulle vara en fördel, örn ej blott antalet departementschefer,
utan även deras ämbetsverksamhets omfattning finge bero av varje regering
själv. Budgetsmässigt erfordras härvid inga minimi- men väl vissa
maximigränser, inom vilka regeringsbildningen finge röra sig. Förvaltningsmässigt
åter bleve det säkerligen önskligt att en viss organisation av byråerna
efter deras inbördes samband komflne till stånd, och detta kunde vinnas på den
väg, att, liksom före 1840 års reform, det tillsattes ett mindre antal fasta statssekreterare
av rent opolitisk natur och utan ali befattning med riksdagspropositionerna,
men i stället med en föredragningsskyldighet i statsrådet, som väsentligen
kunde motsvara den, som nu i t. f. regering åligger expeditionscheferna.
Därmed bevarades förvaltningens fasthet och alla löpande ärendens behöriga
och skäliga handläggning, samtidigt med att statsråden, med eller utan depar -

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 20.

tement i administrativ mening, kunde ägna sig åt vissa, för tillfället betydelsefulla
specialuppgifter vid regeringsprogrammets förverkligande. Det ligger i
sakens natur, att utskottet icke kan i detalj utforma ett program för en dylik
reform, utan att detta måste ankomma på en av Kungl. Majit anbefalld utredning»; dels

att utskottsutlåtandets kläm bort hava följande avfattning: »Med stöd
av vad sålunda anförts hemställer utskottet,

att riksdagen ville, i anledning av motionerna 329 i första

och--—-i andra kammaren, i skrivelse till Kungl. Maj :t

begära utredning och förslag rörande upphävande av grundlagsstadgandena
örn statsdepartementens bestämmande genom
lag och örn antalet statsråd samt rörande dessa frågors ordnande
genom den årliga statsregleringen».

2:o) av herrar Sävström, Larsén, Karlsson i Vadstena och Fast.

Frågan örn åstadkommande av en på folkets och representationens förtroende
grundad stark regeringsmakt är en angelägenhet som utskottet anser böra
ägnas en ingående prövning, och finner utskottet flera av i förevarande motion
framförda förslag vara ägnade att främja detta syfte.

I punkterna 1 och 2, som nära höra samman, hemställes, dels att statsråden
få rätt att deltaga i riksdagsutskottens överläggningar, dels att statssekreterarna
få rätt att i utskottens och kamrarnas överläggningar företräda statsråden.

Principiellt har utskottet intet att erinra mot vad i förevarande punkter föreslagits.
Den dualism, som nu råder mellan regering och riksdag, skulle motverkas,
därest regeringen kunde mera direkt än som nu äger rum samarbeta
med riksdagens utskott, samtidigt som vissa nu rådande praktiska olägenheter
skulle bortfalla. Därest statssekreterarna kunde företräda statsråden i riksdagens
kamrar, skapades bättre arbetsformer för såväl regering som riksdag.

I punkten 3 hemställes, att dagordningsinstitutet införes i andra kammaren.

Utskottet anser att dagordningsinstitutets införande i vårt land skulle vara
ägnat att i viss mån stärka regeringsmakten. Den motivering, som i förevarande
motion förebragts till stöd för yrkandet i dessa punkter, finner utskottet
bärande, varför en utredning av berörda spörsmål av utskottet tillstyrkes.
Givetvis bör en utredning av detta spörsmål taga sikte på icke blott de erfarenheter,
som vunnits i de länder där dagordningsinstitutet införts, utan jämväl
en utveckling av det på praxis vilande interpellationsinstitutet i vårt land.

I punkten 4 hemställes,-----skulle rubbas.

I punkten 5 hemställes,------ stödd regering.

I punkten 6 hemställes, att bostadsbandet vid val till riksdagens andra kammare
avskaffas.

Frågan örn avskaffandet av bostadsbandet vid val till andra kammaren hör
givetvis samman med motionens punkt 5 örn det nuvarande valsättets ersättande
med majoritetsval i enmansvalkretsar. Emellertid finner utskottet, att

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 20.

denna reform lämpligen kan genomföras även med bibehållande av det nuvarande
valsättet och att densamma skulle avskaffa de olägenheter som i vissa
undantagsfall vidlåda valbarhetens fastlåsande till valkretsen.

Den nuvarande lagen örn statsdepartementen lämnar föga utrymme vare sig
i fråga örn ärendenas fördelning inom departementen eller ifråga om antalet
regeringsledamöter och arbetets fördelning mellan dessa. Utskottet finner en
utredning av berörda spörsmål vara påkallad.

Utskottet får alltså hemställa,

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
örn utredning rörande den ändring i grundlag, som erfordras
för att åstadkomma en på folkets och representationens förtroende
grundad stark regeringsmakt, varvid särskilt må beaktas

1) att statsråden få rätt att deltaga i riksdagsutskottens
överläggningar;

2) att statssekreterarna få rätt att i utskottens och kamrarnas
överläggningar företräda statsråden;

3) att dagordningsinstitutet införes i riksdagens andra kammare; 4)

att bostadsbandet vid val till riksdagens andra kammare
avskaffas; samt

5) att Kungl. Majit erhåller frihet att bestämma regeringsledamöternas
och statsdepartementens antal, dock med den begränsning,
att ett visst minimum föreskrives i lag, liksom att
fördela ärendena mellan regeringsledamöter och statsdepartement; 6)

att i de delar förevarande motion icke kan anses besvarad
genom vad utskottet ovan hemställt motionen icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda.

3:o) av herr Thulin, som hemställt örn tillstyrkande av skrivelse i motionens
syfte;

4:o) av herr G. W. Hansson;

5:o) av herr Vennerström;

6:o) av herr Engberg, som ansett, att utskottet bort förorda bifall till vad
motionärerna under punkterna 1), 3), 4), 5), 6) och 7) hemställt;

7:o) av herr Biörck i Kristianstad mot vissa delar av motiveringen.

Bihang till riksdagens protokoll 1930. 5 sami. 12 käft. (Nr 20.)