Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 20 (Utlåtande 1925:Ku20 Konstitutionsutskottet)

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 20.

INr 20.

Ankom till riksdagens kansli den 9 maj 1925 kl. 11 f. m

Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av Kungl.
May.ts proposition med anhållan om riksdagens godkännande
av vissa ä allmänna konferenserna för
samfärdsels- och transiteringsfrägor i Barcelona och
Geneve antagna överenskommelser jämte en i anledning
av propositionen väckt motion.

Till konstitutionsutskottets handläggning hava båda kamrarna hänvisat en
av Kungl. Maj:t till riksdagen avlåten proposition, nr 168, däri Kungl. Maj:t
under åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden
den 20 mars 1925 föreslagit riksdagen att i enlighet med vad
i statsrådsprotokollet närmare angivits godkänna dels konvention och stadga
rörande segelbara vattenvägar av internationell betydelse, ävensom därtill anslutna
tilläggsprotokoll, antagna i Barcelona den 20 april 1921, dels ock konvention
och stadga rörande vissa internationella förhållanden i havshamnar
jämte signaturprotokoll, antagna i Geneve den 9 december 1923.

Ifrågavarande överenskommelser äro i svensk översättning av följande
lydelse;

Stadga

rörande segelbara vattenvägar av internationell betydelse.

Art. 1.

Med segelbara vattenvägar av internationell betydelse förstås i denna stadga:

1) Alla till och från havet naturligen segelbara delar av en vattenväg, som
under sitt till och från havet naturligen segelbara lopp skiljer eller genomflyter
olika stater, liksom även varje del av en annan till och från havet naturligen
segelbar vattenväg, som med havet förbinder en naturligen segelbar vattenväg,
vilken skiljer eller genomflyter olika stater.

Det är överenskommet att:

oa) omlastning från ett fartyg till ett annat icke uteslutes av orden »till och
från havet segelbar»;

b) naturligen segelbar benämnes varje naturlig vattenväg eller del av naturlig
vattenväg, som för närvarande användes eller, på grund av sina naturliga
betingelser, kan användas för vanlig handelssjöfart; med vanlig handelssjöfart
förstas sådan sjöfart, som med hänsyn till de strandägande ländernas ekonomiska
betingelser kan handelsmässigt och normalt upprätthållas;

c) bifloder höra anses såsom särskilda vattenvägar;

d) sidokanaler, som anlagts för att avhjälpa bristerna i en vattenväg i ovan
angivna bemärkelse, likställas med denna vattenväg;

Bihang till riksdagens protokoll 1925. 5 saml. 19 höft. (Nr 20.)

961 25 1

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 20.

e) såsom strandägare anses alla stater, som åtskiljas eller genomflytas av
en ock samma segelbara vattenväg av internationell betydelse, vattenvägens
bifloder av internationell betydelse inbegripna.

2) Vattenvägar eller delar av vattenvägar — vare sig naturliga eller med
konst utbyggda — vilka uttryckligen förklarats underkastade bestämmelserna
i den allmänna överenskommelsen om segelbara vattenvägar, antingen genom
ensidiga förklaringar av de stater, under vilkas höghetsrätt eller myndighet
sagda vattenvägar eller delar av vattenvägar lyda, eller genom överenskommelser
innebärande särskilt samtycke av sagda stater.

Art. 2.

Med hänsyn till artiklarna 5, 10, 12 och 14 i denna stadga skola följande
segelbara vattenvägar av internationell betydelse utgöra en särskild grupp:

a) segelbara vattenvägar, för vilka det finnes en internationell kommission
i vilken icke strandägande stater äro företrädda;

b) segelbara vattenvägar, som framdeles kunna komma att hänföras till
denna grupp, antingen genom ensidiga förklaringar av de stater, under vilkas
höghetsrätt eller myndighet de stå, eller genom överenskommelser innebärande
särskilt samtycke av sagda stater.

Art. 3.

Under förbehåll av de i artiklarna 5 och 17 givna bestämmelser skall envar
av de fördragsslutande staterna å de delar av ovannämnda segelbara vattenvägar,
som stå under dess höghetsrätt eller myndighet, medgiva fri sjöfart för
fartyg, som föra någon av de fördragsslutande staternas flaggor.

Art. 4.

Vid sjöfartens bedrivande skola alla fördragsslutande staters undersåtar,
egendom och flaggor i alla avseenden behandlas på grundvalen av fullkomlig
likställdhet. Särskilt skall ingen skillnad göras mellan undersåtar, egendom
och flaggor hörande till de olika strandägande staterna, däribland den strandägande
stat, under vars höghetsrätt eller myndighet ifrågavarande del av den
segelbara vattenvägen lyder; likaledes skall ingen skillnad göras mellan strandägande
och icke strandägande staters undersåtar, egendom och flaggor. I överensstämmelse
härmed gäller, att intet monopol pa sjöfart a sagda segelbara
vattenvägar skall beviljas sammanslutningar eller enskilda.

Vid sjöfartens bedrivande må ingen skillnad göras med hänsyn till vare
sig avsändnings- eller ankomstort eller trafikens riktning.

Art. 5.

Som undantag från de två närmast föregående artiklarna stadgas, såvitt
annat ej är överenskommet eller eljest gällande:

1) Envar strandägande stat har rätt att förbehålla sin egen flagga
transporten av resande och varor, vilka tagas ombord i hamn, som står under
dess höghetsrätt eller myndighet, och avlastas i annan hamn, som likaledes
står under dess höghetsrätt eller myndighet. En stat, som icke förbehåller sin
egen flagga transporter av angivet slag, kan icke desto mindre vägra en vid
samma vattenväg strandägande stat, som förbehåller sig motsvarande transporter,
förmånen av lika behandling ifråga om transporter av angivet slag.

I sjöfartsakt för sådana segelbara vattenvägar, som asyftas i art. 2, må
strandägande stat allenast medgivas rätt att förbehålla sig utförandet av lokala
transporter av resande och inhemska varor eller varor, som äro att betrakta
såsom sådana. Dock skall i alla de fall, da genom en tidigare sjöfartsakt en
mera omfattande frihet för sjöfarten redan fastställts, denna frihet icke inskränkas.

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 20.

2) Då ett nät av naturliga, segelbara vattenvägar av internationell betydelse
— i vilket icke ingår sådana vattenvägar, som åsyftas i art. 2 — endast åtskiljer
eller genomflyter två stater, hava dessa rätt att sinsemellan överenskomma att
för sina flaggor förbehålla transporten av resande och varor, vilka tagas ombord
i en hamn av detta nät och avlastas i en annan hamn av samma nät, såframt
icke denna transport äger rum mellan två hamnar, vilka icke stå under en och
samma stats höghetsrätt eller myndighet, under loppet av en resa, som utföres
utan omlastning på någondera av sagda staters områden och som innefattar
en sträcka till havs eller å segelbar vattenväg av internationell betydelse, som
ej tillhör sagda nät.

Art. 6.

Envar av de fördragsslutande staterna bevarar å de segelbara vattenvägar
eller delar av segelbara vattenvägar, som åsyftas i art. 1 och som stå under
dess höghetsrätt eller myndighet, den rätt, varav staten för närvarande är i
åtnjutande, att utfärda bestämmelser och vidtaga åtgärder, nödvändiga för
upprätthållandet av allmän ordning inom området och för tillämpningen av
lagar och föreskrifter angående tullväsendet, hälsovårdsväsendet, försiktighetsmått
mot djur- och växtsjukdomar, invandring eller utvandring och införsel
eller utförsel av förbjudna varor. Det är överenskommet, att dessa bestämmelser
och åtgärder icke må överskrida vad nödvändigt är, att de skola tillämpas
fullkomligt lika på undersåtar, egendom och flaggor, hörande till någon av de
fördragsslutande staterna, däribland den fördragsslutande stat, från vilken de
härröra, och att de icke utan giltig orsak må lägga hinder i vägen för den fria
sjöfarten.

Art. 7.

Varken å en segelbar vattenväg av internationell betydelse eller vid dess
mynning må några andra avgifter uppbäras än sådana, som hava karaktären
av gottgörelse för tjänster och uteslutande avse antingen att på skäligt sätt
täcka kostnaderna för vidmakthållande av segelbarheten eller förbättrande av
den segelbara vattenvägen och inloppen till densamma eller ock att bidraga till
utgifter, som gjorts i sjöfartens intresse. Storleken av dessa avgifter skall be
räknas i förhållande till nämnda utgifter och taxebeloppen anslås i hamnarna.
Avgifterna skola fastställas-på sådant sätt, att en noggrann undersökning av
lasten icke blir nödvändig utom vid misstanke för svikligt förfarande eller för
överträdelse av gällande bestämmelser och att de så mycket som möjligt
underlätta den internationella trafiken såväl genom taxebeloppen som uppbördssättet.

Art. 8.

Transitering av fartyg, resande och varor å segelbara vattenvägar av internationell
betydelse skall, vad tullformaliteter angår, verkställas i enlighet med
de bestämmelser, som fastställts i Barcelona-stadgan om transiteringsfrihet.
Så snart transitering äger rum utan omlastning, skola följande kompletterande
bestämmelser äga tillämpning:

a) då båda stränderna av en segelbar vattenväg av internationell betydelse
tillhöra en och samma stat, skola tullformaliteterna för transiteringsgods, sedan
detsamma deklarerats och underkastats en summarisk undersökning, inskränkas
till varornas sättande under sigill eller lås eller under bevakning av tulltjänsteman; b)

då en segelbar vattenväg av internationell betydelse utgör gräns mellan
två stater, böra vid transitering fartyg, resande och varor icke under resan
underkastas några tullformaliteter utom i sådana fall, då giltiga praktiska
skäl föranleda, att tullformaliteterna äga rum å ställe i den del av den segelbara
vattenvägen, som bildar gräns, och detta kan ske utan men för sjöfarten.

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 20.

Å segelbara vattenvägar av internationell betydelse må transiteringen av
fartyg och passagerare liksom även transiteringen av varor utan omlastning
icke föranleda uppbärandet av någon av de avgifter, som äro antingen förbjudna
genom Barcelona-stadgan angående transiteringsfrihet eller tillåtna enligt art. 3
i sagda stadga; vid transitering skola dock fartyg kunna åläggas svara för
kost och inkvartering åt de tulltjänstemän, som äro oundgängligen erforderliga
för bevakningen.

Art. 9.

Under förbehåll av de i artiklarna 5 och 17 givna bestämmelser skola alla
fördragsslutande staters undersåtar, egendom och flaggor i alla hamnar belägna
vid en segelbar vattenväg av internationell betydelse med hänsyn till nyttjandet
av dessa hamnar, särskilt vad angår hamnavgifter av olika slag, åtnjuta lika
behandling med undersåtar, egendom och flaggor hörande till den strandägande
stat, under vars höghetsrätt eller myndighet hamnen står. Härvid förutsättes,
att den egendom, å vilken detta stycke äger tillämpning, har sin ursprungs-,
avsändnings- eller bestämmelseort inom någon av de fördragsslutande staterna.

Hamnutrustningen i vid en segelbar vattenväg av internationell betydelse
belägna hamnar och de anordningar, som i dessa hamnar finnas för underlättande
av sjöfarten, må icke undandragas allmänt nyttjande annat än i rimlig och med
sjöfartens fria bedrivande fullt förenlig utsträckning.

I fråga om tull- eller därmed jämförliga avgifter, lokala accis- eller konsumtionsavgifter
samt tilläggsavgifter, som uppbäras vid in- och utförsel av
varor i dessa hamnar, skall ingen som helst skillnad göras med hänsyn till det
fartygs flagga, vilket utfört eller skall utföra transporten, vare sig denna
flagga är det egna landets eller någon av de fördragsslutande staternas.

Den stat, under vars höghetsrätt eller myndighet en hamn står, skall kunna
frånkänna varje fartyg de förmåner, som följa av näst föregående stycke, om
bevis föreligger, att dess redare systematiskt missgynnar denna stats undersåtar
eller de sammanslutningar, som stå under ledning av sagda undersåtar.

Såvida icke särskilda omständigheter föranleda avvikelse på grund av
tvingande ekonomiska skäl, må icke tullavgifterna sättas högre än dem, som
uppbäras vid vederbörande stats andra tullgränser i fråga om varor av samma
natur, och med samma avsändnings- och bestämmelseorter. Alla de lättnader,
som av de fördragsslutande staterna beviljas vid in- och utförsel av varor på
andra land- eller vattenvägar eller i andra hamnar, skola likaledes beviljas den
in- och utförsel, som under samma betingelser verkställes i ovan åsyftade segelbara
vattenvägar och hamnar.

Art. 10.

1) Det åligger varje strandägande stat att å ena sidan avhålla sig från alla
åtgärder, som kunna lända till förfång för segelbarheten eller minska de gynnsamma
betingelserna för sjöfarten, och att å andra sidan så snabbt som möjligt
träffa alla nödiga anstalter för att undanrödja alla tillfälliga hinder och faror
för sjöfarten.

2) Om sjöfarten fordrar regelbundet underhåll av en vattenväg, är för
detta ändamål envar av de strandägande staterna förpliktad gent emot de andra
att så snabbt som möjligt å sitt territorium vidtaga erforderliga åtgärder och
utföra nödiga arbeten under behörigt hänsynstagande vid varje särskild tidpunkt
såväl till sjöfartens tillstånd som till det ekonomiska läget i de trakter,
vilka betjänas av vattenvägen.

Därest annorlunda ej är överenskommet, skall envar av de strandägande staterna
äga rätt att efter förebringande av giltiga skäl fordra, att de övriga strandägande
staterna bidraga i rimliga proportioner till dessa underhållskostnader.

3) Såvida icke en av de strandägande staterna, däribland den, vars om -

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 20.

råde beröres, kan anföra berättigad anledning till invändning, som grundas
antingen på själva betingelserna för segelbarbeten inom dess område eller på
andra intressen såsom bl. a. vidmakthållandet av normalt vattenstånd, bevattningens
behov, utnyttjandet av vattenkraft eller nödvändigheten att bygga
andra, fördelaktigare kommunikationsvägar, skall en strandägande stat icke
kunna vägra att på begäran av en annan strandägande stat utföra nödiga
arbeten för förbättring av segelbarheten, om denna andra stat erbjuder sig att
betala såväl kostnaderna härför som ock en rimlig del av det ökade underhållet.
Det är dock överenskommet, att dessa arbeten icke må företagas, så länge
som den stat, inom vars område de böra utföras, motsätter sig utförandet med
hänsyn till vitala intressen.

4) Därest ej annorlunda är överenskommet, skall den stat, som det åligger
att utföra underhållsarbetena, kunna fritaga sig från denna förpliktelse, om
med samtycke av alla de med-strandägande staterna en eller flera av dem åtaga
sig att i stället utföra arbetena; vad angår förbättringsarbetena, skall den stat,
som utförandet åligger, befrias från denna förpliktelse, om den bemyndigar
den stat, som har begärt arbetena, att i stället utföra dem; arbetenas utförande
av andra stater än den, vars område beröres, eller dessa staters deltagande i
arbetskostnaderna skall ordnas på sådant sätt, att den stat, vars område beröres,
icke lider intrång i sin rätt att kontrollera och administrera arbetena eller i sin
höghetsrätt eller myndighet över vattenvägen.

5) Bestämmelserna i denna artikel äga tillämpning på de i art. 2 åsyftade
segelbara vattenvägarna, dock med förbehåll för stadgandena i de traktater,
konventioner eller sjöfartsakter, som bestämma vederbörande internationella
kommissions behörighet och ansvar med hänsyn till arbetena.

Med förbehåll för särskilda stadganden i sagda traktater, konventioner eller
sjöfartsakter — vare sig redan bestående eller i framtiden avslutade — gäller
följande:

a) kommissionen äger att bestämma angående arbetena;

b) ett avgörande — i enlighet med föreskrifterna i art. 22 här nedan —
av alla tvister, som må uppstå med anledning av kommissionens beslut, kan
begäras i alla de fall, då framställningen grundas på att kommissionen överskridit
sin befogenhet eller på kränkning av de internationella konventioner,
som reglera de segelbara vattenvägarna. På annan grund kan en liknande
framställning i syfte att ernå ett avgörande i enlighet med sagda föreskrifter
endast göras av den stat, vars område beröres.

Kommissionens beslut skola avgivas i överensstämmelse med denna artikels
bestämmelser.

6) Oavsett bestämmelserna i första momentet av denna artikel kan en strandägande
stat, därest annat ej är överenskommet, helt eller delvis nedlägga en
segelbar vattenväg efter avtal med alla strandägande stater eller, i fråga om
de segelbara vattenvägar, som åsyftas i art. 2. efter avtal med alla de stater,
som äro representerade i vederbörande internationella kommission.

Undantagsvis må eu sådan vattenväg av internationell betydelse, som icke
åsyftas i art. 2, kunna nedläggas av en av de strandägande staterna, om sjöfarten
å vattenvägen är föga utvecklad och om staten ifråga för sin åtgärd kan
åberopa ett ekonomiskt intresse, som uppenbarligen är mera betydande än sjöfartsintresset.
Nedläggandet må i sådant fall endast äga rum efter meddelande
ett år på förhand och därest icke annan strandägande stat vidtager åtgärder
i enlighet med i artikel 22 givna bestämmelser. Beslut i frågan skall
i detta fall fastställa de villkor, på vilka nedläggandet må äga rum.

7) Om en segelbar vattenväg av internationell betydelse medgiver utfart
till havet genom flera armar, belägna inom en och samma stats område, skola
bestämmelserna i första, andra och tredje momenten av denna artikel endast

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 20.

äga tillämpning på de huvudarmar, som anses nödvändiga för fritt tillträde
till havet.

Art. 11.

Om en eller flera strandägande stater vid en segelbar vattenväg av internationell
betydelse icke anslutit sig till denna stadga, kunna de finansiella förpliktelser,
som må komma att åvila envar fördragsslutande stat enligt art. 10,
icke överskrida de förpliktelser, som skulle hava åvilat den, därest alla de
strandägande staterna varit anslutna till denna stadga.

Art. 12.

Därest icke annorlunda är stadgat i särskild överenskommelse eller traktat,
_t. ex. redan befintliga avtal om tull- och politi-åtgärder, samt sanitära
försiktighetsmått, utövas administrationen av segelbara vattenvägar av internationell
betydelse av envar av de strandägande stater, under vars höghetsrätt
eller myndighet denna segelbara vattenväg står. Envar av sagda strandägande
stater har bl. a. rättighet och skyldighet att utfärda föreskrifter för sjöfarten
å nämnda segelbara vattenväg och övervaka deras tillämpning; dessa föreskrifter
böra fastställas och tillämpas sålunda, att ett fritt bedrivande av
sjöfart i enlighet med denna stadgas grundsatser därigenom underlättas.

Reglerna för förfarandet, särskilt när det gäller fastställandet, åtalandet
och beivrandet av sjöfartsbrott, böra åsyfta ett avgörande så snabbt som möjligt.

De fördragsslutande staterna erkänna dock, att det är i hög grad önskvärt,
att de strandägande staterna enas om administrationen av den segelbara
vattenvägen och särskilt om antagandet av föreskrifter för sjöfarten, vilka för
hela vattenvägens sträckning böra göras så enhetliga, som olikheten i de lokala
förhållandena tillåta.

Monopolisering från det allmännas sida av bogsering eller av andra anordningar
i samma syfte kan för att underlätta sjöfarten äga rum genom enhälliga
överenskommelser mellan de strandägande staterna eller, i fråga om de segelbara
vattenvägar, som åsyftas i art. 2, mellan de stater, som äro representerade
i vederbörande internationella kommission.

Art. 13.

I kraft varande traktater, konventioner eller överenskommelser angående
segelbara vattenvägar, som innan denna stadgas ikraftträdande slutits av de
fördragsslutande staterna, upphävas icke genom denna stadgas ikraftträdande
vad angår sagda traktaters, konventioners och överenskommelsers signatärmakter.

De fördragsslutande staterna förbinda sig dock att gent emot varandra
icke tillämpa de bestämmelser i sagda traktater, konventioner eller överenskommelser,
som stå i strid med föreskrifterna i denna stadga.

Art. 14.

Om sådan särskild överenskommelse eller traktat, som åsyftas i art. 12, anförtrott
eller kommer att anförtro vissa uppgifter åt en internationell kommission,
sammansatt av representanter för andra stater än de strandägande
staterna, bör denna kommission, med förbehåll för bestämmelserna i art. 10.
uteslutande låta sig leda av sjöfartens intressen och skall den anses såsom ett
av de organ, vilka åsyftas i art. 24 av akten för Nationernas förbund; följaktligen
skall den direkt med Nationernas förbunds organ utbyta alla nyttiga upplysningar
och avlåta en årlig rapport till förbundet.

I sjöfartsakt för envar segelbar vattenväg skola uppgifterna för de kommis -

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 20.

sioner, som åsyftas i näst föregående stycke, bestämmas och innefatta åtminstone
följande befogenheter:

a) kommissionen skall äga behörighet att utarbeta de föreskrifter för sjöfarten,
som den själv må anse nödvändigt att utarbeta, samt erhålla del av
alla andra föreskrifter om sjöfarten;

b) den skall fästa de strandägande staternas uppmärksamhet på arbeten,
som äro ägnade att underhålla befintliga anläggningar och hålla vattenvägen
segelbar;

c) den skall av envar av de strandägande staterna officiellt delgivas alla
förslag åsyftande vattenvägens förbättring;

d) om sjöfartsakten icke skulle innehålla särskilda föreskrifter ifraga om
uppbärandet av avgifter, skall den äga befogenhet att godkänna uppbärandet
av sådana i överensstämmelse med bestämmelserna i art. 7 i denna stadga.

Art. 15.

Denna stadga fastställer icke krigförandes och neutralas rättigheter och
skyldigheter under krigstid; likväl skall den bestå under krigstid i den mån,
som den är förenlig med dessa rättigheter och skyldigheter.

Art. 16.

Denna stadga ålägger icke de fördragsslutande staterna förpliktelser, som
stå i strid med deras rättigheter och skyldigheter i deras egenskap av medlemmar
av Nationernas förbund.

Art. 17.

Därest annorlunda ej stadgas i överenskommelser, vilka biträtts eller komma
att biträdas av den stat, vars område beröres, äger denna stadga icke tillämpning
på krigs-, politi- eller vaktfartyg eller över huvud taget på fartyg, som
på något sätt tjäna utövandet av offentlig myndighet.

Art. 18.

Envar av de fördragsslutande staterna förbinder sig att icke vare sig
genom överenskommelse eller på annat sätt bevilja en icke-fördragsslutande
stat sådan behandling ifråga om sjöfarten å en segelbar vattenväg av internationell
betydelse, som mellan de fördragsslutande staterna inbördes skulle
strida mot bestämmelserna i denna stadga.

Art. 19.

I undantagsfall och för en så begränsad tidsperiod som möjligt må avvikelser
ske från de bestämmelser, som återfinnas i ovanstående artiklar, genom
särskilda eller allmänna åtgärder, som envar av de fördragsslutande staterna
kan se sig nödsakad att vidtaga på grund av händelser av allvarlig art, vilka
beröra statens säkerhet eller landets vitala intressen, varvid dock skall iakttagas,
att grundsatsen om sjöfartens frihet och särskilt de strandägande staternas
förbindelse med havet skall i möjligaste man upprätthallas.

Art. 20.

Denna stadga föranleder i ingen mån upphävandet av rådande, mera vittgående
lättnader, som medgivits den fria sjöfarten å en segelbar vattenväg av
internationell betydelse under sådana betingelser, som äro förenliga med den
grundsats om lika behandling, vilken är fastslagen i denna stadga vad angar
alla fördragsslutande staters undersåtar, egendom och flaggor; ej heller avser
den att medföra förbud att för framtiden medgiva dylika lättnader.

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 20.

Art. 21.

Jämlikt art. 23 e) i akten för Nationernas förbund skall envar av de fördragsslutande
staterna, som kan gent emot tillämpningen av någon av denna
stadgas bestämmelser för kela eller en del av sitt område åberopa ett ekonomiskt
särskilt allvarligt läge, som uppkommit på grund av härjningar å dess
område under kriget 1914—1918, betraktas såsom tillfälligt fritagen från de
förpliktelser, som framgå av sagda bestämmelser, därvid dock skall iakttagas,
att grundsatsen om sjöfartens frihet skall i möjligaste mån upprätthållas.

Art. 22.

Under förbehåll av i art. 10, mom. 5 givna bestämmelser skola alla tvister,
som uppstå mellan de fördragsslutande staterna angående tolkningen eller
tillämpningen av denna stadga och som icke biläggas genom direkt uppgörelse,
hänskjutas till den fasta mellanfolkliga domstolen, såvida icke på grund av
en särskild överenskommelse eller av en allmän skiljedomsklausul tvisten skall
genom skiljedom eller på annat sätt lösas.

Anhängiggörandet skall ske på sätt är föreskrivet i § 40 av den fasta domstolens
stadga.

I syfte att i möjligaste mån lösa tvisterna på vänskaplig väg förbinda sig
dock de fördragsslutande staterna att, innan anhängiggörandet sker och med
iakttagande av de rättigheter och befogenheter, som tillkomma Rådet och Församlingen,
underställa tvisterna, i och för utlåtande, den myndighet, som
må vara instiftad av Nationernas förbund såsom ett rådgivande och tekniskt
organ för medlemmar av Nationernas förbund vad angår kommunikationsoch
transiteringsfrågor. I brådskande fall kan ett förberedande utlåtande anbefalla
tillfälliga åtgärder, särskilt i syfte att bereda den fria sjöfarten de lättnader,
. den åtnjutit, innan den åtgärd vidtogs eller den händelse inträffade,
som givit upphov till tvisten.

Art. 23.

En segelbar vattenväg skall icke anses hava internationell betydelse endast
därför att den genomflyter eller begränsar zoner eller avskilda områden, vilka
hava ringa utsträckning och folkmängd i förhållande till de områden, som den
genomflyter, och vilka bilda särskilda delar eller anläggningar hörande till
annan stat än den, till vilken sagda flod i övrigt hör under hela sitt segelbara
lopp.

Art. 24.

Denna stadga skall icke äga tillämpning på en segelbar vattenväg av internationell
betydelse, vid vilken det endast finnes två strandägande stater, och
som på en lång sträcka skiljer en fördragsslutande stat från en icke-fördragsslutande
stat, vars regering icke är erkänd av förstnämnda stat vid undertecknandet
av denna stadga, så länge som en överenskommelse icke träffats
mellan dem, vilken för ifrågavarande vattenväg inför en sådan ordning beträffande
administration och tullväsende, som giver den fördragsslutande staten
tillfredsställande säkerhet.

Art. 25.

Det är överenskommet, att denna stadga icke skall tolkas såsom i något avseende
berörande inbördes rättigheter och skyldigheter mellan områden, som
utgöra delar av samma suveräna stat eller äro ställda under dess protektion,
vare sig dessa områden var för sig äro eller icke äro medlemmar av Nationernas
förbund.

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 20.

Tilläggsprotokoll

till överenskommelsen om segelbara vattenvägar av internationell

betydelse.

1) De stater, som undertecknat den i Barcelona den 20 april 1921 dagtecknade
överenskommelsen om segelbara vattenvägar av internationell betydelse,
och vilkas ombud försett detta protokoll med sina underskrifter, förklara härmed
följande:

Utöver den frihet för samfärdseln, som de medgivit på grund av överenskommelsen
om sådana segelbara vattenvägar, vilka anses vara av internationell
betydelse, medgiva de, under förutsättning av ömsesidighet och utan att intrång
i deras höghetsrätt göres, samt under fredstid, åt flaggor hörande till envar av
de stater, som undertecknat detta protokoll, i vad angår transporter utan omlastning
vid in- och utförsel fullkomligt lika behandling å

a) alla segelbara vattenvägar,

b) alla naturligen segelbara vattenvägar,

som stå under deras höghetsrätt eller myndighet och icke anses vara av internationell
betydelse, men äro tillgängliga för vanlig handelssjöfart till och
från havet, ävensom i de hamnar, vilka äro belägna vid dessa vattenvägar.

Vid undertecknandet böra signatärstaterna tillkännagiva, huruvida de åtaga
sig förpliktelser i den utsträckning, som angives under bokstaven a) här ovan,
eller endast i den mera begränsade utsträckning, som angives under bokstaven
b).

Det är överenskommet, att de stater, som anslutit sig till punkt a), icke
äro bundna i förhållande till stater, som anslutit sig till punkt b), annat än på
de betingelser, vilka äro en följd av sistnämnda punkt.

Det är likaledes överenskommet, att de stater, som hittills hållit ett betydande
antal hamnar vid segelbara vattenvägar stängda för den internationella
handeln, vid undertecknandet av detta protokoll kunna undantaga en eller
flera av dessa vattenvägar från tillämpningen av detta protokoll.

Det skall stå signatärstaterna fritt att förklara, att deras godkännande av
detta protokoll icke omfattar samtliga eller en del av de kolonier, besittningar
hinsides haven och protektorat, vilka stå under deras höghetsrätt eller myndighet.
Signatärstaterna skola följaktligen senare kunna särskilt ansluta sig till
protokollet för vad angår en koloni, en besittning hinsides haven eller ett protektorat,
som sålunda undantagits i deras förklaring. De skola likaledes kunna
särskilt uppsäga protokollet i överensstämmelse med dess bestämmelser, för vad
angår någon av de kolonier, besittningar hinsides haven eller protektorat, som
stå under deras överhöghet eller myndighet.

Detta protokoll skall ratificeras. Yarje stat skall tillställa generalsekreteraren
för Nationernas förbund sin ratifikation och genom hans försorg skola
alla övriga signatärstater underrättas om ratificeringen. Ratifikationerna skola
deponeras i Nationernas förbunds sekretariats arkiv.

Detta protokoll skall stå öppet för undertecknande eller anslutning från de
staters sida, vilka underskrivit eller anslutit sig till ovannämnde överenskommelse.

Detta protokoll skall träda i kraft då generalsekreteraren för Nationernas
förbund mottagit två staters ratifikationer, dock under förutsättning att ovannämnda
överenskommelse vid ifrågavarande tidpunkt trätt i kraft.

Det kan uppsägas vid vilken tidpunkt som helst efter utlöpandet av eu
tidsfrist av två år från den dag räknat, då generalsekreteraren för Nationernas
förbund mottog den uppsägande statens ratifikation. Yerkningarna av upp -

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 20.

sägningen skola icke inträda förrän ett år efter det generalsekreteraren för
Nationernas förbund mottagit densamma. Uppsägning av överenskommelsen om
segelbara vattenvägar av internationell betydelse skall anses innefatta uppsägning
av detta protokoll.

Som skedde i Barcelona den tjugonde april nittonbundratjugoett i ett enda
exemplar, vars franska och engelska texter båda äga vitsord.

(De delegerades underskrifter.)

Stadga

rörande vissa internationella förhållanden i havshamnar.

Art. 1.

I denna stadga förstås med havshamnar sådana hamnar, vilka med en viss
regelbundenhet anlöpas av havsgående fartyg, och vilka nyttjas för utrikes
handel.

Art. 2.

Under förutsättning av ömsesidighet och med det förbehåll, som angives
i första stycket av art. 8, förbinder sig envar fördragsslutande stat, att i havshamnar,
som stå under dess höghetsrätt eller myndighet, medgiva varje annan
fördragsslutande stats fartyg samma behandling som tillkommer dess egna
fartyg eller någon annan stats fartyg, vad angår fritt tillträde till hamnen,
dennas nyttjande ävensom fulla åtnjutandet av de förmåner i fråga om sjöfart
och handelstransaktioner, som den medgiver fartyg, deras gods och passagerare.

Den lika behandling, som sålunda fastställts, skall inbegripa förmåner av
alla slag såsom tilldelning av kajplatser, lättnader ifråga om lastning och
lossning ävensom alla slags avgifter, vilka uppbäras för regeringen, offentliga
myndigheter, koncessionsinnehavare och företag av alla slag, vare sig det
sker i deras namn eller för deras räkning.

Art. 3.

Bestämmelserna i näst föregående artikel begränsa i ingen mån vederbörande
hamnmyndigheters frihet att vidtaga sådana åtgärder, som de anse lämpliga
med hänsyn till god administration av hamnen, under förutsättning av att
dessa åtgärder stå i överensstämmelse med den grundsats om lika behandling,
sådan den framgår av nämnda artikel.

Art. 4.

Alla avgifter för nyttjande av havshamnar skola vederbörligen offentliggöras
innan de träda i kraft.

Detsamma gäller politireglementen och föreskrifter för hamnens användning.

I varje havshamn skola hamnmyndigheterna till förfogande för alla personer,
vilkas intressen beröras, hålla en förteckning över gällande avgifter
ävensom en samling av politireglementena och föreskrifterna för hamnens användning.

Art. 5.

Vid fastställande och uppbörd av tull- eller därmed jämförliga avgifter,
lokala accis- eller konsumtionsavgifter ävensom tilläggsavgifter, vilka upptagas
i anledning av in- och utförsel av varor i havshamnar, som stå under de
fördragsslutande staternas höghetsrätt eller myndighet, må i ingen mån avseende
fästas vid fartygets flagga. I överensstämmelse härmed skall icke

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 20.

till skada för någon fördragsslutande stats flagga skillnad göras mellan denna
och flagga hörande till den stat, under vars höghetsrätt eller myndighet hamnen
lyder, eller någon annan stats flagga.

Art. 6.

För att tillämpningen av den i art. 2 fastställda grundsatsen om lika behandling
i havshamnar icke skall äventyras genom vidtagande av andra obehöriga
åtgärder riktade mot fartyg hörande till en fördragsslutande stat, som
nyttjar sagda hamnar, förbinder sig envar fördragsslutande stat att tillämpa
bestämmelserna i art. 4, 20, 21 och 22 i den stadga, som är fogad vid överenskommelsen
rörande internationella järnvägar, vilken dagtecknats i Genéve den 9
december 1923, i den mån dessa artiklar avse transporter, som avsändas från
eller anlända till en havshamn, vare sig denna fördragsslutande stat har anslutit
sig eller ej till sagda överenskommelse rörande internationella järnvägar.
Ifrågavarande artiklar böra tolkas i överensstämmelse med stadgandena i
nämnda överenskommelses signaturprotokoll. (Se bilaga.)

Art. 7.

Därest ej i undantagsfall skäl, grundade bl. a. på särskilda geografiska,
ekonomiska eller tekniska omständigheter, annat föranleda, må tullavgifter,
vilka uppbäras i havshamn, som står under en fördragsslutande stats höghetsrätt
eller myndighet, icke överstiga dem, som vid samma stats andra tullgränser
uppbäras å varor av samma natur och med samma avsändnings- och
bestämmelseorter.

Om en fördragsslutande stat i undantagsfall på grund av ovannämnda skäl
medgivit särskilda lättnader i tullavseende vid in- och utförsel av varor å andra
vägar, må den icke begagna sig härav för att obehörigt skada den in- eller utförsel,
som äger rum i havshamnar, vilka stå under dess höghetsrätt eller
myndighet.

Art. 8.

Envar fördragsslutande stat förbehåller sig befogenhet att efter meddelande
på diplomatisk väg upphäva förmånen av lika behandling för varje fartyg
hörande till en stat, vilken i en havshamn, som står under dess höghetsrätt eller
myndighet, icke på effektivt sätt tillämpar denna stadgas bestämmelser gent
emot sagda fördragsslutande stats fartyg, dessas gods och passagerare.

Därest stat tillgriper sådan åtgärd, varom i näst föregående stycke talas,
äga såväl denna stat som den stat, vilken är föremål för åtgärden, rätt att
bringa frågan inför den fasta mellanfolkliga domstolen medelst en framställning
till dess sekreterare; domstolen skall förfara i enlighet med reglerna för
summariskt förfarande.

Envar fördragsslutande stat skall likväl äga befogenhet att vid undertecknandet
eller ratificeringen av denna överenskommelse förklara, att den i förhållande
till alla andra fördragsslutande stater, som avgiva samma förklaring, avstår
från sin rätt att vidtaga de åtgärder, som nämnas i första stycket av denna
artikel.

Art. 9.

Denna stadga har i ingen mån avseende å kustfart.

Art. 10.

Envar fördragsslutande stat förbehåller sig rätt att under iakttagande av
bestämmelserna i artiklarna 2 och 4 efter eget gottfinnande organisera bogseringsväsendet.

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 20.

Art. 11.

Envar fördragsslutande stat förbehåller sig rätt att efter eget gottfinnande
organisera lotsväsendet och utfärda föreskrifter för detsamma.

Om lotstvång finnes föreskrivet, skola å tariffer och tjänsteprestationer tilllämpas
bestämmelserna i art. 2 och 4 men envar fördragsslutande stat skall från
lotstvånget kunna undantaga sådana dess egna undersåtar, som uppfylla vissa
föreskrivna kompetensfordringar.

A r t. 1 2.

Envar fördragsslutande stat skall äga befogenhet att vid undertecknandet
eller ratificeringen av denna överenskommelse förklara, att den förbehåller sig
rätt att i överensstämmelse med sin egen lagstiftning hänvisa transporten av emigranter
till sådana fartyg, som erhållit särskilt tillstånd på grund av att de
uppfylla sagda lagstiftnings fordringar. Vid begagnandet av denna rätt skola
dock de fördragsslutande staterna såvitt möjligt låta sig ledas av denna stadgas
grundsatser.

Fartyg, som erhållit tillstånd att befordra emigranter, skola i alla havshamnar
åtnjuta samtliga denna stadgas förmåner.

Art. 13.

Denna stadga äger tillämpning å alla fartyg vare sig de tillhöra staten, offentliga
sammanslutningar eller enskilda.

Den har likväl i^ ingen mån avseende å krigs-, politi- eller vaktfartyg eller
över huvud taget å fartyg, som på något sätt tjäna utövandet av offentlig
myndighet, ej heller å andra fartyg, då de uteslutande tjäna en stats marin-,
militär- eller luftstridskrafter.

Art. 1 4.

Denna stadga har i ingen mån avseende å fiskefartyg eller deras fångster.

Art. 15.

Då en fördragsslutande stat genom traktat, konvention eller avtal medgivit
en annan stat vissa rättigheter med avseende å ett bestämt område inom en
av dess havshamnar i syfte att underlätta transitering av varor och passagerare
med bestämmelse- eller avsändningsort i sagda stat, må ingen annan fördragsslutande
stat åberopa bestämmelserna i denna stadga för att fordra motsvarande
rättigheter.

Envar fördragsslutande stat, som är i åtnjutande av dylika rättigheter
i en .havshamn hörande till en fördragsslutande eller annan stat, bör ställa
sig till efterrättelse denna stadgas bestämmelser vad angår behandlingen såväl
av fartyg, vilka driva handel på staten ifråga, som av dessas varor och passagerare.

Det åligger envar fördragsslutande stat, som medgiver en icke fördragsslutande
stat dylika rättigheter, att i överenskommelsen införa förpliktelse för den
stat, som skall komma i åtnjutande av dessa rättigheter, att ställa sig till efterrättelse
denna stadgas bestämmelser i fråga om behandlingen såväl av fartyg,
vilka driva handel på staten ifråga, som dessas varor och passagerare.

Art. 16.

I undantagsfall och för en så begränsad tidsperiod som möjligt må avvikelser
ske från bestämmelserna i artiklarna 2 till och med 7 genom särskilda
eller allmänna åtgärder, som envar av de fördragsslutande staterna kan se sig
nödsakad att vidtaga på grund av händelser av allvarlig art, vilka beröra statens
säkerhet eller landets vitala intressen, varvid dock skall iakttagas, att denna
stadgas grundsatser skola i möjligaste mån upprätthållas.

Konstitutionsutskottets utlåtande Kr 20.

Art. 17.

Ingen av de fördragsslutande staterna skall genom denna stadga förpliktas
att medgiva transitering av resande, vilkas tillträde till dess område ej är medgivet,
eller av sådana varor, vilkas införande är förbjudet antingen av allmänna
hälso- eller säkerhetshänsyn eller som försiktighetsmått mot djur- och
växtsjukdomar. Vad angår annan befordran än befordran i transit skall ingen
fördragsslutande stat genom denna stadga förpliktas att i strid med landets
lagar medgiva transport av resande, vilkas tillträde till dess område ej är medgivet,
eller av sådana varor, vilkas in- eller utförande är förbjudet.

Envar fördragsslutande stat skall äga rätt att vidtaga nödiga försiktighetsmått
ifråga om farliga eller därmed likställda varor liksom även åtgärder för
upprätthållandet av allmän ordning, däribland övervakandet av emigranter,
som inkomma å eller lämna dess område, under förutsättning att dylika åtgärder
icke medföra olikhet i behandlingen stridande mot denna stadgas grundsatser.

Intet i denna stadga skall rubba de åtgärder, som envar av de fördragsslutande
staterna är eller kan bliva förpliktad att vidtaga till följd av de allmänna
internationella avtal, vartill den har anslutit sig eller i framtiden kan komma
att ansluta sig, i synnerhet sådana, som ingåtts under Nationernas förbunds
hägn, angående handeln med kvinnor och barn, transitering, införsel eller utförsel
av vissa slags varor såsom opium eller andra skadliga droger, vapen eller
alster av fiske, eller de allmänna överenskommelser, som åsyfta att avvärja ingrepp
i industriell, litterär eller artistisk äganderätt eller som hava avseende
å missbruk av varumärken, falsk ursprungsbeteckning eller andra sätt för illojal
konkurrens.

Art. 1 8.

Art. 19.

De fördragsslutande staterna förbinda sig att i sådana den 9 december 1923
i kraft varande överenskommelser, som strida mot denna stadgas bestämmelser,
så snart omständigheterna det medgiva och i varje fall vid överenskommelsernas
utlöpande, vidtaga sådana ändringar, som må vara ägnade att bringa dem i överensstämmelse
med stadgans föreskrifter i den mån detta kan ske med hänsyn
till de geografiska, ekonomiska eller tekniska förhållandena i de länder eller
områden överenskommelserna angå.

Detsamma gäller de koncessioner rörande havshamnarnas totala eller delvisa
nyttjande, som medgivits före den 9 december 1923.

Art. 2 0.

Denna stadga föranleder i ingen mån upphävandet av gällande mera vittgående
lättnader, som vid nyttjandet av havshamnar medgivits på med denna
stadgas grundsatser förenliga betingelser. Ej heller avser den att medföra
förbud att för framtiden medgiva dylika lättnader.

Art. 2 1.

Under förbehåll av bestämmelserna i andra stycket av art. 8 skola alla
tvister, som uppkomma mellan de fördragsslutande staterna ifråga om tolkningen
eller tillämpningen av denna stadga, lösas på följande sätt:

Om tvisten icke kan lösas genom direkta förhandlingar mellan parterna
eller eljest på vänskaplig väg, skola de tvistande parterna, innan de tillgripa
skiljedoms- eller rättsligt förfarande, kunna hänskjuta tvisten i och för utlåtande
till den myndighet, som må vara instiftad av Nationernas förbund

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 20.

såsom ett rådgivande och tekniskt organ för medlemmar av Nationernas förbund
vad angår kommunikations- och transiteringsfrågor. I brådskande fall
kan ett förberedande utlåtande anbefalla tillfälliga åtgärder, särskilt i syfte
att bereda den internationella trafiken de lättnader, den åtnjutit, innan den
åtgärd vidtogs _ eller den händelse inträffade, som givit upphov till tvisten.

Om tvisten icke kan lösas genom i närmast föregående stycke angivna förfaranden
skola de fördragsslutande staterna hänskjuta tvisten till skiljedom,
såvida de icke genom avtal beslutat eller besluta att draga den inför den fasta
mellanfolkliga domstolen.

Art. 2 2.

Om ärendet hänskjuta till den fasta mellanfolkliga domstolen skall förfaras
i enlighet med bestämmelserna i art. 27 av sagda domstols stadga.

Vid skiljedom skall, därest parterna icke annorlunda besluta, varje part
utse en skiljedomare och den tredje medlemmen av skiljedomstolen tillsättas
av de sålunda valda, eller, om dessa icke kunna enas, utses av Nationernas
förbunds råd bland de personer, som äro uppförda å förteckningen över bisittare
i kommunikations- och transiteringsmål, vilka omnämnas i art. 27 av stadgan
för den fasta mellanfolkliga domstolen; i detta senare fall skall den tredje
medlemmen tillsättas i överensstämmelse med stadgandena i näst sista stycket
av art. 4 och första stycket av art. 5 i förbundsakten.

Skiljedomstolen skall döma på grundvalen av ett kompromissavtal, som
fastställts igenom gemensam överenskommelse mellan parterna. Om parterna
ej kunnat åvägabringa överenskommelse skall skiljedomstolen, därest enhällighet
uppnås, upprätta kompromissavtalet efter granskning av parternas krav; uppnås
icke enhällighet skall Nationernas förbunds råd besluta i överensstämmelse
med stadgandena i näst föregående stycke. Om kompromissavtalet icke fastställer
förfarandet skall skiljedomstolen själv fastställa det.

Parterna förbinda sig att under pågående skiljedomsförfarande, därest icke
annat _ stadgats i kompromissavtalet, till den fasta mellanfolkliga domstolen
hänskjuta varje fråga av internationellt rättslig natur eller varje ärende rörande
den juridiska tolkningen av stadgan, såvida skiljedomstolen på parts yrkande
skulle anse frågans eller ärendets avgörande före tvistens lösning erforderligt.

Art. 2 3.

Det är överenskommet, att denna stadga icke skall tolkas såsom i något
avseende berörande inbördes rättigheter och skyldigheter mellan områden, som
utgöra delar av samma suveräna stat eller äro ställda under dess protektion,
vare sig dessa områden var för sig äro eller icke äro medlemmar av Nationernas
förbund.

Art. 2 4.

Föregående artiklar må i ingen mån tolkas såsom innebärande rubbning av
de fördragsslutande staternas rättigheter och förpliktelser i deras egenskap av
medlemmar av Nationernas förbund.

Bilaga.

Texter till artiklarna 4, 20, 21 och 22 i stadgan angående vissa internationella
förhållanden rörande järnvägar samt därtill hänförliga bestämmelser i
signaturprotokollet.

Art. 4.

De föredragsslutande staterna, vilka erkänna nödvändigheten av att förläna
järnvägsdriften de anpassningsmöjligheter, som äro oundgängligen erforderliga
för att sätta den i stånd att möta trafikens skiftande behov, äro ense om att

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 20.

bibehålla järnvägsdriftens frihet orubbad under iakttagande av att den icke missbrukas
till skada för den internationella trafiken.

De förbinda sig att bereda den internationella trafiken rimliga förmåner och
att avhålla sig från varje obehörig åtgärd, som innebure ett missgynnande
av övriga föredragsslutande stater, dessas undersåtar eller fartyg.

De förmåner, vilka följa av denna artikels bestämmelser, äga avseende icke
blott å transporter vilka verkställas på grund av ett enda befordringsavtal, utan
även — på de betingelser, som närmare fastställas i art. 21 och 22 av denna
stadga — å de i ifrågavarande artiklar åsyftade transporterna.

Art. 20.

De fördragsslutande staterna, vilka erkänna nödvändigheten av att förläna
taxorna i allmänhet den smidighet, vilken är oundgängligen erforderlig för att
sätta dem i stånd att så noga som möjligt anpassa sig efter handelns och den
kommersiella konkurrensens skiftande behov, äro ense om att bevara full frihet
att fastställa taxorna i enlighet med i deras egen lagstiftning antagna grundsatser,
under iakttagande att denna frihet icke missbrukas till skada för den internationella
trafiken.

De förbinda sig att å den internationella trafiken tillämpa taxor, vilka äro
rimliga såväl med hänsyn till beloppen som till betingelserna för taxornas tillämpning,
och att avhålla sig från varje obehörig åtgärd, som innebure ett
missgynnande av övriga fördragsslutande stater, dessas undersåtar eller fartyg.

Dessa bestämmelser utgöra icke hinder för upprättandet av gemensamma järnvägs-
och sjöfartstaxor, vilka stå i överensstämmelse med de i ovanstående moment
fastställda grundsatser.

Art. 21.

De förmåner, som följa av bestämmelserna i art. 20, äga avseende icke
blott å transporter, vilka grunda sig på ett enda befordringsavtal utan även å
transporter, som innefatta en följd av transporter å järnväg, sjöledes eller å någon
annan transportväg, över mer än en fördragsslutande stats område och som
grundas på särskilda befordringsavtal, under förbehåll av att följande betingelser
uppfyllas:

Alla på varandra följande befordringsavtal böra angiva den ursprungliga avsändnings-
och den slutgiltiga bestämmelseorten för transporten; godset bör under
befordringen mellan dessa orter stå under övervakande av vederbörande
transportör, och av envar sådan överlämnas till den efterföljande utan mellanhand
och utan annat dröjsmål än det, som är nödvändigt för fullgörandet av
formaliteter i sammanhang med överlämnandet, ävensom tull-, accis-, politi- eller
andra administrativa formaliteter.

Art. 22.

Bestämmelserna i art. 20 skola såväl vid inrikes som vid internationell järnvägstrafik
jämväl äga tillämpning å gods, som för tillfället är upplagt i hamn
utan att därvid avseende må fästas å den flagga, under vilken det införts eller
skall utföras.

Signaturprotokollet:

Det är överenskommet, att varje olikhet i behandlingen av flaggor, som grundas
uteslutande på hänsyn till flaggan, bör anses såsom obehörig åtgärd innebärande
ett missgynnande i den bemärkelse, som avses i artiklarna 4 och 20 i
stadgan angående vissa internationella förhållanden rörande järnvägar.

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 20.

Signaturprotokoll

till

överenskommelsen rörande vissa internationella förhållanden

i havshamnar.

Före undertecknandet av överenskommelsen rörande vissa internationella
förhållanden i havshamnar, vilken slutits innevarande dag, hava undertecknade,
vederbörligen bemyndigade, överenskommit om följande:

1) bestämmelserna i denna stadga skola äga avseende å nödhamnar, som
särskilt byggts för sådant ändamål;

2) det förbehåll, som de brittiska ombuden gjort med hänsyn till stadgandena
i 24 sektionen av »Pilotage Ant» 1913, godkännes;

3) de i fransk lag förekommande förpliktelserna rörande skeppsmäklare
anses icke strida mot den grundsats, som är fastslagen i stadgan rörande vissa
internationella förhållanden i havshamnar eller mot stadgans anda;

4) de fördragsslutande stater, vilka sakna havshamnar och icke’ifråga om
ett bestämt område inom en annan stats, havshamn åtnjuta de rättigheter, som
nämnas i artikel 15 av stadgan rörande vissa internationella förhållanden i havshamnar,
skola icke på grund av den betingelse av ömsesidighet, som fastställes i
art. 2 av ovan åsyftade stadga, gå förlustiga de förmåner, som följa av sagda
stadgas bestämmelser;

5) om en stat eller ett område, varå överenskommelsen icke äger avseende, bär
samma flagga eller nationalitet, som en fördragsslutande stat, skall denna stat
eller detta område icke kunna göra anspråk på några av de rättigheter, som
stadgan rörande vissa internationella förhållanden i havshamnar tillförsäkrar
de fördragsslutande staternas flaggor eller undersåtar.

Detta protokoll skall hava samma kraft, verkan och giltighetstid som den
stadga, vilken innevarande dag antagits; det skall anses utgöra integrerande del
av denna stadga.

Till bekräftelse härav hava ovannämnda befullmäktigade ombud undertecknat
detta protokoll.

Som skedde i Genéve den nionde december nittonhundratjugotre i ett enda
exemplar, vilket skall förvaras i Nationernas förbunds sekretariats arkiv;
bestyrkt avskrift av detsamma skall tillställas alla på konferensen företrädda
stater.

(Samma underskrifter som under konventionen).

Samtidigt härmed har utskottet till behandling förehaft en i anledning
av propositionen i första kammaren väckt motion, nr 257, däri herr Enhörning
hemställt,

»att riksdagen beslutar avstyrka anslutning från Sveriges sida till i Kungl.
Maj:ts proposition nr 168 intagna tilläggsprotokoll till överenskommelse
om segelbara vattenvägar av internationell betydelse, eller

att — om anslutning till sagda tilläggsprotokoll anses önskvärd — anslutningen
måtte ske till alternativ b) avseende naturliga segelbara vattenvägar.
»

Beträffande motiveringen för dessa yrkanden får utskottet hänvisa till
motionen.

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 20.

I förevarande kungl. proposition hem ställes om riksdagens godkännande utskottets
av vissa internationella avtal, vilka äro avsedda att, i anslutning till be- yttrande,
stämmelsen i § 23 av akten för Nationernas förbund, bidraga till säkerställandet
av de mellanstatliga kommunikationernas frihet. Av dessa avtal har
ett, innefattande bestämmelser om segelbara vattenvägar av internationell
betydelse, slutits vid konferens i Barcelona år 1921; till denna överenskommelse
är fogat ett särskilt tilläggsprotokoll, vilket de stater, som anslutit sig
till överenskommelsen, fakultativt kunna biträda. Vid eu senare konferens,
hållen i Geneve år 1924, har eu överenskommelse rörande vissa internationella
förhållanden i havshamnar jämte tillhörande signaturprotokoll till -

kommit.

I den sistnämnda överenskommelsen, som här lämpligen torde böra behandlas
först, stadgas i princip skyldighet för varje fördragsslutande stat »att i
havshamnar, som stå under dess höghetsrätt eller myndighet, medgiva varje
annan fördragsslutande stats fartyg samma behandling som tillkommer dess
egna fartyg eller någon annan stats fartyg, vad angår fritt tillträde till hamnen,
dennas nyttjande ävensom fulla åtnjutandet av de förmåner i fråga om
sjöfart och handelstransaktioner, som den medgiver fartyg, deras gods och
passagerare». Med havshamnar förstås härvid sådana hamnar, som med eu
viss regelbundenhet (normalement) anlöpas av havsgående fartyg och vilka
nyttjas för utrikes handel.

I fråga om värdet av denna överenskommelse ur svensk synpunkt ha under
frågans tidigare behandling några allvarliga meningsskiljaktigheter icke kommit
till synes. De myndigheter, som yttrat sig rörande konventionen, näm
ligen vattenfallsstyrelsen, generaltullstyrelsen och kommerskollegium, ha
samtliga tillstyrkt Sveriges biträdande av densamma, ehuruväl kommerskollegium
i vissa detaljer funnit anledning till erinringar. Från sjöfartsnäringens
sida har intresset för överenskommelsen kommit till klart uttryck. Till den
uppfattning om konventionens gagnelighet, som sålunda gjorts gällande, kan
utskottet ansluta sig.

Enligt överenskommelsen om segelbara vattenvägar av internationell betydelse
skola såsom dylika vattenvägar anses alla till och från havet naturligen
segelbara delar av en vattenväg, som under sitt till och från havet
naturligen segelbara lopp skiljer eller genomflyter olika stater, liksom varje
del av en annan till och från havet naturligen segelbar vattenväg, som med
havet förbinder en naturligen segelbar vattenväg, vilken skiljer eller genomflyter
olika stater, samt vattenvägar eller delar av vattenvägar — vare sig
naturliga eller med konst utbyggda — vilka uttryckligen förklarats underkastade
bestämmelserna i den allmänna överenskommelsen om segelbara
vattenvägar, antingen genom ensidiga förklaringar av de stater, under vilkas
höghetsrätt eller myndighet sagda vattenvägar eller delar av vattenvägar
lyda, eller genom överenskommelser innebärande särskilt samtycke av sagda
stater. De fördragsslutande parterna förbinda sig i princip att under förutsättning
av ömsesidighet i de delar av nämnda vattenvägar, som stå under
deras höghetsrätt eller myndighet, medgiva fri sjöfart för fartyg, som föra
någon av de fördragsslutande staternas flaggor.

Bihang till riksdagens protokoll 1925. 5 saml. 19 käft. (Nr 20.)

Qenévekonventionen

ang. havshamnar.

Barcelonakonventionen

ang. segelbara
vattenvägar
av internationell
betydelse.

9C1 25 2

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 20.

I det till denna överenskommelse fogade tilläggsprotokollet, till vilket
varje föredragsslutande stat fakultativt kan ansluta sig, stadgas, att vederbörande
stater skola under förbehåll av ömsesidighet och i förhållande till
varandra medgiva lika behandling i vad angår transporter utan avlastning
vid in- och utförsel antingen å a) alla segelbara vattenvägar eller å b) alla
naturligen segelbara vattenvägar, som stå under deras höghetsrätt eller myndighet
och icke anses vara av internationell betydelse, men äro tillgängliga
för ordinär handelssjöfart, ävensom i de hamnar, vilka äro belägna vid dessa
vattenvägar. Yid undertecknandet av protokollet böra signatärmakterna tillkännagiva,
till vilket av de båda alternativen de ansluta sig.

Gentemot omförmälda huvudöverenskommelse har någon kritik icke framkommit-
Denna berör i själva verket de svenska vattendragen i mycket
liten grad, varemot den för den svenska sjöfarten torde vara av värde såsom
medförande fri samfärdsel å åtskilliga utländska vattenvägar. Mot det till
överenskommelsen anslutna tilläggsprotokollet ha däremot betänkligheter
yppat sig. Sålunda har kommerskollegium i avgivna yttranden uttalat, att
en anslutning till alternativ a) i protokollet, varigenom alltså såväl konstgjorda
som naturliga vattenvägar skulle öppnas för fartyg från de länder,
vilka anslöto sig till avtalet på samma villkor som Sverige, skulle medföra
vissa olägenheter för svensk sjöfart inom Sverige utan att motsvarande fördelar
för svensk sjöfart i utlandet stode att vinna. Under åberopande av
denna kommerskollegii uppfattning har i motionen I: 257 gjorts gällande,
att nämnda tilläggsprotokoll icke borde av Sverige ratificeras eller att i varje
fall anslutning borde ske endast till alternativ b) i protokollet.

Enligt utskottets mening kunna de farhågor, som sålunda uttryckts beträffande
Sveriges anslutning till omförmälda protokoll, särskilt dess alternativ
a), icke tillerkännas avgörande betydelse. De grundsatser i fråga om
behandling av utländska fartyg vid trafik å svenska vattenvägar, som enligt
protokollet skulle stadfästas beträffande de fördragsslutande staternas fartyg,
hava redan sedan flera år i praxis tillämpats beträffande utländska fartyg i
allmänhet, och några klagomål från intresserade svenska rederiers sida hava
härvid icke under senare år framställts. Det är alltså icke här fråga om
att införa ett nytt förfaringssätt beträffande utländska fartygs behandling i
förevarande avseende utan endast att genom avtal med vissa stater stadfästa
ett redan förut använt behandlingssätt. I detta sammanhang bör även erinras
om att konventionen ej ovillkorligt gäller för längre tid än tre år, då
efter två år rätt till uppsägning, med eu uppsägningstid av ett år, inträder.

Vidare är att märka, att frågan om anslutning till ifrågavarande överenskommelse
i viss mån inträtt i ett nytt läge genom konventionen om vissa
internationella förhållanden i liavsliamnar. Såvida Sverige ratificerar denna
överenskommelse, om vars önskvärdhet enighet synes råda i intresserade
kretsar, medför detta nämligen faktiskt, såsom i propositionen framliålles,
att de mera betydande av våra vid inre vattenvägar belägna hamnar, nämligen
sådana, som med en viss regelbundenhet anlöpas av havsgående fartyg, göras
tillgängliga på för svenska fartyg gällande villkor. Ett avvisande av ratifika -

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 20.

tionen .av tilläggsprotokollet eller ett godtagande allenast av alternativ b)
skulle därför kunna vara av praktisk betydelse endast i fråga om vissa inre
hamnar av mindre vikt för samfärdseln.

Utskottet finner sig sålunda böra tillstyrka förevarande proposition i dess
helhet. Emellertid vill utskottet framhålla, att ett anstånd med ratifikationen,
till dess ett större antal av de fördragsslutande staterna fattat definitiv
ställning till de föreliggande överenskommelserna, möjligen är påkallat.

Utskottet får alltså hemställa,

a) att riksdagen måtte bifalla förevarande kungl. proposition,
i vad den avser godkännande av stadgan rörande vissa internationella
förhållanden i havshamnar jämte därtill hörande
signaturprotokoll;

b) att riksdagen jämväl måtte, med avslag å motionen I: 257,
bifalla förevarande kungl. proposition, i vad den avser stadgan
rörande segelbara vattenvägar av internationell betydelse jämte
därtill hörande tilläggsprotokoll i dess alternativ a).

Stockholm den 8 maj 1925.

På konstitutionsutskottets vägnar:

K. von GEIJER.

Närvarande: Herrar von Geijer, Sävström, Strömberg*), Thulin, Reuterskiöld, David
Bergström, G. TV. Hansson, Stendahl, A. TV. Johansson, Nils Anton Nilsson, Féhr,
Gustafson i Kasenberg*), Bäckström, Borg*), Pehrsson i Göteborg, Andersson i Igelboda,
Sjöström*), Forssell, Fast och Svensson i Grönvik.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservationer:

1) av herr Reuterskiöld, som ansett, att utskottets yttrande bort hava
följande lydelse:

»Stadgan rörande segelbara vattenvägar av internationell betydelse avser
omedelbart och ovillkorligt allenast vattenvägar, som antingen utgöra gräns
mellan olika stater eller genomflyta flera stater, ävensom vattenvägar, som
förbinda dylika med havet, alltså för Sveriges del allenast Torne älv. Men
därjämte kunna med dessa likställas inre vattenvägar, vare sig alla eller
vissa, blott naturliga eller även konstgjorda, dock allenast i kraft av härom
avgiven särskild förklaring, vare sig ensidigt av vederbörande stat eller avtalsvis
av flera stater samfällt och i så fall givetvis ömsesidigt. Någon dylik
förklaring eller överenskommelse synes dock ej vara nu, för Sveriges del, ifrågasatt,
och utskottet, som ej funnit några väsentliga erinringar vara att göra mot

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 20.

den föreslagna stagdan, så vitt den avser allenast gränsvatten eller vattenvägar,
som genomflyta flera stater, anser en utsträckning av stadgan att
gälla även inre vattenvägar varken önsklig eller lämplig; särskilt skulle utskottet
anse en dylik utsträckning betänklig med hänsyn till de principiella
konsekvenser beträffande statens makthöghet över dessa inre vatten, som
måste befaras inträda genom ett likställande därav med de verkliga gränsvattenvägarna.

Om utskottet sålunda, med denna reservation, skulle kunna tillstyrka ratificering
av sagda stadga, möter emellertid härvid ytterligare den betänklighet,
att såväl det föreslagna tilläggsprotokollet som den föreslagna havshamnstadgan
med sitt slutprotokoll skulle, därest dessa ratificeras — och i
motsatt fall vore en ratifikation av vattenvägstadgan tämligen meningslös —
praktiskt taget kunna i sina följder leda till samma resultat som den i
samma stadga förutsatta förklaringen eller överenskommelsen.

Tilläggsprotokollet innebär, att ''utöver den frihet för samfärdseln’, som
genom stadgan om segelbara vattenvägar av internationell betydelse medgivits
nationell behandling, i vad angår transporter utan omlastning vid inoch
utförsel, skulle, med vissa förbehåll, lika medgivas alla makter, som ratificera
samma protokoll, antingen enligt alternativ a) på alla segelbara vattenvägar,
naturliga eller konstgjorda, gränsvatten eller inre vatten, utan undantag,
eller enligt alternativ b) på allenast alla ''naturligen segelbara’ dylika
vattenvägar, i båda fallen så vitt dessa äro tillgängliga för vanlig handelssjöfart
till och från havet. I motionen 1: 257 har ratifikation av detta protokoll
avstyrkts och utskottet, som delar motionärens betänkligheter, vill
ytterligare framhålla, att det för Sveriges del innebär en avsevärd och väsentlig
skillnad, om nu rådande praxis, vilken genom en ratifikation skulle
konventionsvis fastställas, bibehålies i kraft av Sveriges ensidiga beslut eller
i kraft av en konvention, som formellt väl kan uppsägas, men knappast
reelt medger att denna rätt begagnas, och som därjämte även efter en eventuell
uppsägelse längre tid förblir i kraft. Så länge Sverige har i sin egen
hand att, om dess sjöfartsintressen så kräva, medgiva eller förvägra i förhållande
till olika främmande länder den nationella behandling, som protokollet
avser, kan Sverige ej blott vinna alla de fördelar, som genom ratifikation
av protokollet möjligen skulle kunna nås, utan därjämte dels undgå de
med en dylik ratifikation förenade olägenheterna, dels bevara de fördelar,
som nuvarande ordning ger, men som genom en ratifikation skulle förloras.
Det enda, som skulle kunna göra en ratifikation försvarlig, vore den goda
vilja till internationellt samförstånd och internationell reglering av allehanda
förhållanden, som därigenom skulle visas och som i våra dagar är av stort
värde för fortsatt sund internationell rättsutveckling. Men denna goda vilja
har Sverige redan i ett flertal vida betydelsefullare frågor så påtagligt
visat, att ingen kan, därest Sverige i föreliggande fall främst beaktar sitt
eget intresse, då detta icke skadar vare sig annans eller det gemensamma,
finna något att däremot erinra.

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 20.

Vad åter angår stadgan rörande vissa internationella förhållanden i liavshamnar,
måste utskottet till en början framhålla, att den i art. 1 givna definitionen
(»sådana hamnar, vilka med en viss regelbundenhet anlöpas av havsgående
fartyg och vilka nyttjas för utrikes handel») är synnerligen vag och
oviss, då den dels icke närmare bestämmer den »regelbundhet» i fråga om
anlöpandet, som avses, dels låter ett rent faktiskt förhållande (= det faktiskt
regelbundna anlöpandet och det faktiska nyttjandet för utrikes handel) bliva
avgörande, oavsett om detta förhållande rättsligen kan genom statens åtgöranden
ändras: ovisst blir, huruvida eu stat kan ensidigt upphäva det
faktiska förhållandet och därmed stadgans tillämplighet, eller måste låta
varje vid stadgans ikraftträdande bestående dylikt förhållande förbliva orubbat
— i detta hänsende pekar art. 8 i den förra riktningen, men dess bestämmelser
skulle Sverige enligt förslaget dock förbinda sig att ej begagna.
Även i andra punkter ger stadgan anledning till tvist eller otydlighet. Och
även om utskottet erkänner riktigheten av de principer, varpå stadgan byggt,
så vitt fråga är om verkliga och direkta havshamnar, måste utskottet erinra,
att dessa principer ingalunda äro lika oomtvistliga, när fråga blir om inre
hamnar, vilka blott skola med de verkliga i rättsligt avseende likställas.
Eu ratifikation av havshamnstadgan skulle göra en vägrad ratifikation av
ovannämnda tilläggsprotokoll praktiskt taget betydelselös, och därjämte beträffande
vattenvägstadgan kunna i sina följder verka på likartat sätt som
däri avsedda utsträckningsförklaring.

Någon fullständig utredning rörande verkningarna för Sveriges del av ett
ratificerande av nu föreslagna överenskommelser, stadgar och protokoll har
icke förelagts riksdagen, och utskottet, som erinrar, att havshamnstadgan
hittills ratificerats endast av Storbritannien och Siarn, medan tilläggsprotokollets
alternativ a) ratificerats av, förutom Albanien, Indien, Nya Zeeland,
Siam, vissa kolonier och protektorat samt Österrike, allenast Storbritannien,
Danmark och Norge, och alternativ b) av Finland jämte Eumänien och
Tjeckoslovaki et, finner det därför icke medföra någon olägenhet, om riksdagen
avvaktar en ytterligare utredning rörande verkningarna, innan slutligt beslut
fattas. Ett uppskov skulle icke medföra några som helst olägenheter, varemot
ett eventuellt avgörande redan nu kan innebära ett hastverk, som
sedermera med fog ångras. Utskottet vill i detta sammanhang framhålla, att;
innan slutlig ståndpunkt tages, det vore önskligt att för riksdagen framlades
en fullständig statistik rörande främmande havsgående fartygs anlöpande av
inre svenska hamnar och deras användande av inre svenska vattenvägar
under jämförelse med svenska fartyg; därjämte bör, för bedömande av
värdet för Sverige av en ratifikation, för riksdagen klargöras, vilka utländska
hamnar och inre vattenvägar i främmande länder skulle för svenska fartyg
effektivt öppnas, som nu äro stängda och icke kunna genom särtraktater
på reciprok grund öppnas, varvid även torde böra beaktas frågan, dels huruvida
och i vad män den reciprocitet, som genom ratifikation vinnes, är av
verklig betydelse för Sveriges handelssjöfart, dels huruvida ej härigenom
icke-ratificerande stater, som möjligen i Sverige skola behandlas som mest

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 20.

gynnad nation, skulle, utan en för Sverige i förhållande till dem värdefull
reciprocitet, vinna samma rätt som de ratificerande.

Utskottet, som sålunda anser, att genom ett uppskov intet kan förloras
men mycket vinnas, hemställer, med stöd av vad ovan anförts,

att riksdagen ville, med anhållan om ytterligare utredning
för förnyat övervägande av frågan, för närvarande avslå ej
mindre, i anledning av motionen I: 257, ratifikation av det i
proposition nr 168 intagna tilläggsprotokoll till överenskommelse
om segelbara vattenvägar av internationell betydelse, än
även dels sist nämnda i samma proposition föreslagna överenskommelse
med tillhörande stadga, dels den däri likaledes
berörda överenskommelsen om vissa internationella förhållanden
i havshamnar, med tillhörande stadga och slutprotokoll.»

2) av herrar David Bergström och Fehr, vilka dels på de av kommerskollegium
anförda grunder framhållit, att anslutningen till Tilläggsprotokollet
till överenskommelsen om segelbara vattenvägar av internationell betydelse
lämpligen bort inskränkas till det däri inrymda alternativ b), dels i avseende
å utskottets motivering hemställt, att det uttalande, utskottet gjort beträffande
anstånd med ratifikationen av de i utlåtandet berörda överenskommelser,
skolat begränsas att avse nämnda Tilläggsprotokoll.

3) av herrar Stendahl, Gustafson i Kasenberg, Pehr sson i Göteborg och
Forssell, som anfört:

»Den praktiska effektiviteten av bestämmelserna i stadgan rörande vissa
internationella förhållanden i havshamnar med därtill hörande signaturprotokoll
torde kunna betraktas såsom direkt beroende av den anslutning
stadgan röner från de stater — europeiska och transoceana — som på handelns
och sjöfartens område intaga en ledande ställning. Under den tid
av halvtannat år, som förflutit sedan sagda stadga antogs av samfärdselkonferensen
i Geneve (nov.—dec. 1923) har den emellertid ratificerats allenast
av två stater (Siarn och Storbrittannien).

Då alltså den vida övervägande delen av de på nyssberörda områden
ledande nationerna ännu lämnat stadgan utan ratifikation, synes det oss
riktigast att för vårt lands del förorda, att ratifikation av denna stadga med
tillhörande signaturprotokoll uppskjutes och att fråga därom åter väckes
först då ett större antal av nämnda nationer lämnat sin ratifikation.

I fråga om tilläggsprotokollet till överenskommelsen om segelbara vattenvägar
av internationell betydelse torde gälla, att detsamma står i det nära
sammanhang med havshamnsstadgan, att avgörandet av frågan om ratifikation
av det förra — vare sig i anslutning till dess a- eller b- alternativ —
torde böra uppskjutas till den tidpunkt, då spörsmålet om ratifikation av
den senare åter upptages till prövning.

Mot stadgan rörande segelbara vattenvägar av internationell betydelse
torde däremot ingen avgörande invändning kunna resas, varför ratifikation
av densamma synes oss redan nu böra tillstyrkas.»

Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1926.