Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 20 (Utlåtande 1919:Ku20 Konstitutionsutskottet)

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 20.

Nr 20.

Ankom till riksdagens kansli den 12 april 1919 kl. 2 e. in.

Konstitutionsutskottets utlåtande, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning om rätt för kommun
att upptaga särskild avgift vid vissa offentliga nöjestillställningar
jämte en inom riksdagen i ämnet väckt
motion.

Närvarande: herrar Clason, Hellberg,*) Bellinder, Hannheimer, K. J. Ekman,*) von
Mentzer, von Zweigbergk, greve Alexander Hamilton, Hulting, Oscar
Olsson, Janson i Kungsör, Hallén, Räf, Zander, Engberg,*) Leander,
Hansson i Gårda, Norman, Persson i Tofta och Nilsson i Antnäs.*)

*) Ej närvarande vid ntlåtandets justering.

Till konstitutionsutskottets handläggning hava båda kamrarna hänvisat
en av Kungl. Maj:t till riksdagen avläten proposition, nr 166, där
Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att antaga följande

Förslag till Förordning om

rätt för kommun att upptaga särskild avgift vid vissa offentliga nöjes tillställningar.

l §•

För nöjestillställning, till vilken allmänheten har tillträde mot avgift,
äger kommun, inom vilkens område tillställningen försiggår, uttaga en
särskild avgift, benämnd nöjesskatt.

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 5 samt. 11 höft. (Nr 20.)

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 20.

Med nöjestillställning avses i denna förordning:

a) konsert, opera- och annan musikalisk föreställning, dramatisk och
litterär föreställning samt uppvisning i konstnärlig dans;

b) biografföreställning;

c) cirkus-, varieté- och kabaretföreställning, uppvisning i professionell
idrott samt annan liknande tillställning;

d) bal, maskerad, annan danstillställning och med dessa jämförlig
nöjestillställning;

e) kapplöpning, travkörning och uppstigning i luftballong eller flygmaskin;
samt

f) förevisning av djur, trolleriföreställning, vaxkabinett, marionettteater,
akrobatikföreställning och dylikt.

Till nöjestillställning hänföres icke tillställning, som tjänar vetenskapligt
ändamål eller anordnas i undervisnings- eller uppfostringssyfte.

2 §.

1 inom. Det tillkommer å landet kommunalstämma eller, där kommunalfullmäktige
finnas, dessa samt i stad stadsfullmäktige eller, där sådana
ej finnas, allmän rådstuga att besluta upptagande tills vidare av nöjesskatt.

1 enahanda ordning beslutas skattens upphörande.

2 mom. Skall nöjesskatt, efter vad nu är sagt, av kommun upptagas,
skall skatten utgå enligt de i denna förordning meddelade bestämmelser;
dock att kommunen äger att, när skäl därtill äro, för visst
fall medgiva befrielse från skattens utgörande eller skattebeloppets användande
för det ändamål, till vars främjande tillställningen må hava anordnats.

3 §.

Nöjesskatten upptages, med undantag för fall, varom i 5 § sägs, i
form av skatt på biljett eller annat bevis, som berättigar till deltagande
i nöjestillställning.

Där ej annat föranledes av beslut, varom i 6 § sägs, utgör skatten:

1) vid nöjestillställning, som avses i 1 § a),

5 öre för biljett, vars pris är högst 50 öre, och därutöver 5 öre för
varje påbörjat belopp av 50 öre utav biljettpriset;

2) vid biografföreställning

5 öre för biljett, vars pris är högst 50 öre,

10 » » » » » överstiger 50 öre men ej 1 krona, och där utöver

10 öre för varje påbörjat belopp av 50 öre utav biljettpriset; samt

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 20.

3) vid nöjestillställning, som avses i 1 § c), d), e) och f),

5 öre för biljett, vars pris är högst ‘25 öre,

10 » » » » » överstiger 25 öre men ej 50 öre,

15 » » > ». » » 50 » » »75 » ,

20 » » » » » » 75 » » » 1 krona, och därut över

10 öre för varje påbörjat belopp av 50 öre utav biljettpriset.

4 §.

1 mom. Till grund för skattens beräkning enligt 3 § lägges, där
ej nedan i denna paragraf annorlunda stadgas, det ordinarie biljettpriset
för den särskilda tillställning, varom fråga är, utan hänsyn till förhöjning
vid s. k. förköp eller till nedsättning för vissa grupper av deltagare eller
därtill, att biljett utlämnas utan betalning (fribiljett).

överstiger program- eller garderobsavgift, som avfordras deltagare
i nöjestillställning såsom villkor för rätt till deltagande däri, 15 öre, hänföres
överskjutande beloppet till biljettpriset. Däremot skall till biljettpriset
ej räknas den därå belöpande skatten.

2 inom. För fribiljett, som utlämnas till begagnande av polismyndighet,
ortens brandväsende eller den, som eljest å tjänstens vägnar skall
närvara, eller till tidningsredaktion, utgår icke skatt.

3 inom. Därest biljett avser ett visst antal tillställningar (abonnemang)
eller ett flertal personer (familjebiljett), beräknas därå skatt såsom
för motsvarande antal biljetter för en tillställning eller en person.

5 §.

Medgives rätt att deltaga i nöjestillställning mot betalning utan att
biljett eller annat dylikt bevis utlämnas, beräknas skatten å bruttobeloppet
av influtna inträdesavgifter eller andra avgifter för rätt att deltaga i
tillställningen samt utgår, där ej annat föranledes av beslut, varom i 6 §
sägs, med 10 procent i fråga om tillställning, som avses i 1 § a), samt eljest
med 20 procent av nämnda belopp.

Kan tillförlitlig utredning ej vinnas angående den verkliga bruttoinkomsten,
uppskattas denna till bruttoinkomsten vid utsålt hus eller efter
annan lämplig beräkningsgrund.

6 §•

Utan hinder av vad i 3 och 5 §§ stadgas, må kommun — med
bibehållande av det inbördes förhållandet mellan de olika skattesatserna

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 20.

för här avsedda slag av nöjestillställningar — besluta om tillämpning av
lägre skattesatser.

Beslut härom erfordrar för sin giltighet godkännande av länsstyrelsen
i det län, kommunen tillhör, eller i Stockholm av överståthållarämbetet.

7 §•

För nöjesskatts inbetalande svarar den, som anordnar nöjestillställning.

8 §•

Vad enligt denna förordning gäller om kommun skall äga motsvarande
tillämpning i fråga om municipalsamhälle och köping, som icke
utgör egen kommun.

9 §.

Erforderliga föreskrifter beträffande nöjesskattens inbetalande eller
indrivande, kontrollen över densammas utgörande samt ordningen för anförande
av besvär över ålagd eller uttagen skatt meddelas av Kungl. Maj:t.

Denna förordning träder i kraft'' den 1 oktober 1919.

T sammanhang med propositionen har utskottet jämväl till behandling
förehaft en till utskottet hänvisad, inom andra kammaren väckt motion
nr 344 av herr Welin, däri motionären hemställer,

»att riksdagen ville besluta, att nedanstående ändringar i Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning om rätt för kommun att
upptåga särskild avgift vid vissa offentliga nöjestillställningar vidtagas:
Rubriken till förordningen.

Orden »rätt för kommun att upptaga» utgå.

1 §•

För nöjestillställning, till vilken allmänheten har tillträde mot avgift,
skall till kommun, inom vilkens område tillställningen försiggår, utgå en
särskild avgift, benämnd nöjesskatt.

Med nöjestillställning avses i denna förordning:

Komtitutionnutskottets utlåtande Nr 20.

a) konsert, opera- och annan musikalisk föreställning, dramatisk och
litterär föreställning samt uppvisning i konstnärlig dans;

b) biografföreställning;

c) cirkusföreställning, uppvisning i professionell idrott samt annan
liknande tillställning;

d) kapplöpning, travkörning och uppstigning i luftballong eller flygmaskin
;

e) förevisning av djur, trolleriföreställning, marionetteater, akrobatikföreställning
och dylikt;

f) varieté- och kabaretföreställning, bal, maskerad, annan danstillställning
och med dessa jämförlig nöjestillställning; samt

g) vaxkabinett.

Till nöjestillställning hänföres icke tillställning, som tjänar vetenskapligt
ändamål eller anordnas i undervisnings- eller uppfostringssyfte.

3 §•

Nöjesskatten — — — biljettpriset;

3) vid nöjestillställning, som avses i 1 § c) d) och e),

5 öre för biljett, vars pris är högst 25 öre,

10 » » » » » överstiger 25 öre men ej 50 öre,

15 » » » » » » 50 » » »75 »

20 » » » » » » 75 » » » 1 krona

och därutöver 10 öre för varje påbörjat belopp av 50 öre utav biljettpriset;
samt

4) vid nöjestillställning, som avses i 1 § f) och g),

10 öre för biljett, vars pris är högst 25 öre,

15 » » » » » överstiger 25 öre men ej 50 öre,

20 » » » » » » 50 » » »75 »

25 » » » » » » 75 » » » 1 krona

och därutöver 15 öre för varje påbörjat belopp av 50 öre utav biljettpriset.

5 §•

Medgives —--— i 1 § a), med 20 procent av nämda belopp

i fråga om tillställning, som avses i 1 § b), c), d) och e) samt med 30
procent ifråga om tillställning, som avses i 1 § f) och g).

Kan---— beräkningsgrund.

6 §•

Denna paragraf utgår.

Konstitutionsutskottets utlåtande AV 20.

Den kungliga
propo
sitionens
motivering

Tidigare
förslag om
nöjesbeskatt
ning.

Till stöd för det genom Kungl. Maj:ts ifrågavarande proposition
■framlagda förslag till förordning har föredragande departementschefen i
.det vid propositionen fogade utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden
den 4 mars 1919 anfört följande:

»Den ständigt fortgående stegringen av statens och kommunernas
utgifter nödvändiggör, att redan utgående skatter måste skärpas och att
nya skattekällor måste uppsökas. Nära till hands torde då ligga att i
större utsträckning, än hittills varit fallet, taga i anspråk den skatteförmåga,
som yttrar sig i utgifter för lyx eller nöjen.

Redan tidigare hava planer varit å bane att här anordna en nöjesskatt.
Enligt statsrådsprotokollet för den 9 mars 1917 angav sålunda
dåvarande chefen för finansdepartementet — efter att hava framhållit,
att för täckande av statsutgifter till ett belopp av 26,500,000 kronor
nya eller ökade skatter och avgifter behövde tillgripas — bland sådana
inkomstkällor beskattning av vissa offentliga nöjestillställningar i enlighet
med ett inom finansdepartementet utarbetat förslag.

Berörda förslag, som utarbetats av landskamreraren Otto V. Landén,
avsåg att med en särskild skatt träffa vissa offentliga nöjestillställningar
och uppdelade dessa tillställningar med hänsyn till skattens storlek i
två huvudgrupper, nämligen dels konserter, opera- och andra musikaliska
föreställningar samt dramatiska och litterära föreställningar ävensom kapplöpningar,
travkörningar, uppvisning i professionell idrott och dylikt, dels
ock biograf-, cirkus-, varieté-, kabaret- och balettföreställningar, baler,
maskerader och andra danstillställningar samt därmed jämförliga tillställningar.
Från skatteplikt undantogos tillställningar, som tjänade ett vetenskapligt
eller eljest undervisande eller uppfostrande syfte. Skatten skulle
utgå. för tillställning i den förra gruppen med omkring 10 procent och
för tillställning i den senare gruppen med omkring 20 procent av biljettpriset.
Om biljetter ej utlämnades, skulle skatten beräknas med 10, respektive
20 procent på inträdesavgifternas bruttobelopp.

Omförmälda förslag remitterades för granskning till statskontoret
och kammarrätten ävensom till överståthållarämbetet och länsstyrelserna
i Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län, vilka samtliga myndigheter
avgåvo utlåtanden över förslaget, varvid länsstyrelsen i sistnämnda län
jämväl överlämnade yttranden i ämnet från mantalskommissarien, kronouppbördskassören
och poliskommissarien i Göteborg. Vidare inkommo i
anledning av förslaget skrivelser från ordföranden i Sveriges biografägareförbund
jämte andra målsmän för biografverksamheten i landet samt från
styrelsen för Svenska film- och biografmannasällskapet.

Förslaget blev emellertid icke förelagt riksdagen.

Konstitutionsutskottets utlåtande AV 20.

Av motiverna till ovannämnda förslag — vilket torde få åtfölja detta
protokoll såsom bilaga I, medan senare från Landén inkomna kompletterande
uppgifter torde få fogas härvid såsom bilaga II — inhämtas, hurusom i utlandet
nöjesskatten på vissa håll utgör en kombinerad stats- och kommunalskatt
samt på andra håll är en uteslutande kommunal avgift. I Landéns
förslag, vars utarbetande föranleddes av statens skattebehov, upptogs nöjesskatten
som en ren statsskatt. Häremot restes emellertid invändningar
från kammarrättens sida.

Nämnda ämbetsverk anförde i denna del i sitt yttrande i huvudsak

AllmHnua

principer.

Kammar rätten.

följande:

Nöjesskatten finge anses till sin natur vara mest lämpad såsom kommunalskatt
och hade även, såsom exempel från utlandet gåve vid handen,
visat sig väl fungera såsom sådan. Uå därtill komme, att utbytet av den inflytande
skatten i icke ringa mån torde komma att röna inverkan av de åtgärder,
som vederbörande kommuner vidtoge med avseende å inom dessa förekommande
nöjestillställningar, samt dyrtiden, såsom bekant vore, övade
sitt hårda tryck jämväl på kommunernas ekonomi, hade kammarrätten
funnit det kunna ifrågasättas, huruvida vad i motiverna anförts innefattade
tillräckliga skäl för en anordning, varigenom på grund av statens tillfälliga
skattebehov den nya skatten tillfördes statsverket, samt kommunerna betoges
den eljest nära liggande möjligheten att tillgodogöra sig den inkomstkälla,
varom vore fråga.

Mantalskommissarien i Göteborg gjorde i förevarande hänseende Mantalsföljande
erinran mot förslaget: _ WeT? Göfe Enligt

mantalskommissarie^ åsikt finge det icke förbises, att borg.
kommunerna, som ofta gjorde stora ekonomiska uppoffringar för nöjesanordningarna,
såsom upplåtande av tomtområden avgiftsfritt eller mot
nedsatt avgift, beviljande av anslag eller räntefria lån till byggnader, bekostande
av polis för ordningens upprätthållande m. m., hade välgrundade
anspråk på en väsentlig andel i förevarande beskattning. Då det torde
kunna antagas, att nöjesskatten icke blott komme att upptagas under de
närmaste åren för täckande av tillfälliga statsbehov, utan bleve en framgent
bestående beskattningsform, borde vid skattens införande icke lämnas
ur räkningen, att den kunde få en kommunal påbyggnad.

I övrigt ansågo de hörda myndigheterna, där de uttalade sig i denna Övriga
del, statens skattebehov avgörande. De ingingo således icke på princip- h6J.d? ™i>n''
frågan, om nöjesskatten i allmänhet borde uttagas som statsskatt eller UJiee*''
kommunalskatt eller såsom en blandning av bådadera. Statskontoret gav
emellertid uttryck åt den uppfattningen, att anordnandet av en till kommunerna
utgående nöjesskatt för det dåvarande så mycket mindre borde

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 20.

ifrågakomma, som det kommunala skatteväsendets omläggning vore beroende
på en särskild utredning.

i>ienische%n För eSen del anser Jag lika med kammarrätten, att nöjesskatten bör

goras till en kommunal skatt och åberopar vad kammarrätten till stöd
bårför anföit. Da emellertid behovet av ökade inkomster naturligen icke
gör sig lika starkt gällande i alla kommuner, synes det lämpligt att
lägga i varje särskild kommuns hand att själv avgöra, huruvida inom
densamma nöjesskatt skall upptagas eller icke. Med hänsyn till den ifrågavarande
skattens art synes det icke böra möta några som helst betänkligheter
att införa densamma utan avvaktan på den slutliga kommunalskattereformens
genomförande.

Vad principerna för den ifrågasatta nöjesbeskattningen i övrigt angår,
synes mig nöjestillställningarnas egen beskaffenhet böra i första hand
vara avgörande för frågan, om skatt vid dem skall uttagas eller ej, liksom
vid själva avvägandet av skatten. I konsekvens härmed torde nöjesskatten
böra omfatta alla tillställningar, i vilka nöjes- eller förströelsemomentet
är det enda eller huvudsakliga. Där förutom nämnda moment ett annat
och högre syfte ingår i tillställningarna, bör skatten göras i motsvarande
män lindrigare. Vid skattesatsernas bestämmande torde därjämte i görligaste
mån hänsyn höra tagas till nöjenas större eller mindre kulturella
värde.

Av nöjesskattens karaktär av lyxskatt betingas givetvis ett hårdare
beskattande av de dyrare åhörare- eller åskådareplatserna vid en tillställning
än av de billigare. Statskontoret gjorde i sitt yttrande över det
Landenska förslaget gällande, att skatten borde göras progressiv på sådant
sätt, att de dyrare platserna vid en tillställning skulle draga proportionsvis
högre skatt än de billigare. Rent principiellt sett talar emot en sådan
anordning nöjesskattens egenskap av objektskatt. För övrigt torde
det icke ens beträffande ett och samma slags nöjestillställning vara möjligt
genomföra en dylik gradering av skatten. Än mindre låter det
si<r gorå att, på sätt konsekvensen skulle fordra, i sådant avseende jämföra
inträdes- eller deltagaravgifterna vid olika slags nöjestillställningar.

I denna punkt har jag fördenskull icke ansett mig böra frångå det Landénska
förslaget.

Förslagets

detaljer.

f)å jag, på sätt det ovan anförda giver vid handen, har en i vissa
avseenden olika uppfattning mot den, som kommit till uttryck i Landéns
förslag, samt jämväl vissa andra jämkningar i detsamma synas erforderliga,
har jag låtit inom finansdepartementet omarbeta nämnda förslag.

Konstitutionsutskottet* utlåtande Nr 20.

Det torde nu tillåtas mig att övergå till det sålunda omarbetade
förslagets detalj bestämmelser.

1 och 3 §§ upptaga stadganden i samma stycken som 1, 2 och 3 §§1 och 3 ss.
i det Landénska förslaget. 1 § angiver sålunda dels den ifrågasatta nöjesskattens
tillämplighetsområde och dels nöjestillställningarnas gruppering
med hänsyn till de olika skattesatser, som fastställas i 3 §.

Mot det Landénska förslaget gjordes i dessa delar åtskilliga erinringar
i de däröver avgivna yttrandena.

Statskontoret och kammarrätten ville sålunda från skatteplikt undantaga Statskontokapplöpningar
och travkörningar, den förra myndigheten dessutom uppstig- ret m
ningar i luftballong eller flygmaskin. Länsstyrelsen i Malmöhus län var av
samma mening beträffande kapplöpningar. Vidkommande de sistnämnda samt
travkörningar åberopades deras betydelse för främjandet av en god hästavel
och, vad anginge kapplöpningarna, kavalleriets utbildning, varigenom
de finge anses tjäna ett statsändamål. Uppstigningar i luftballong och
flygmaskin hade åter i främsta rummet till syfte att demonstrera viktiga
uppfinningar på samfärdselteknikens område. 1 fråga om uppvisningar
i professionell idrott ansåg länsstyrelsen i Malmöhus län nöjesskatt icke
böra uttagas i sådana fall, då en idrottsförening, i syfte att förbättra sin
ekonomi, anordnade idrottsfest och därvid engagerade professionella idrottsmän
för att vinna större dragningskraft åt tillställningen. Samma myndighet
framhöll vidare såsom exempel på tveksamma gränsfall vid tillämpningen
de s. k. studentaftnarna, vilkas huvudmoment utgjordes av något
vetenskapligt föredrag men vid vilka även bjödes på musikalisk underhållning
genom studentsång o. d., ävensom kyrkokonserter, vid vilka komme till
utförande musik av enbart kyrklig karaktär. De sistnämnda borde enligt
nämnda länsstyrelses förmenande i varje fall vara fria från skatt.

Mantalskommissarien i Göteborg ifrågasatte befrielse för nöjes- Mantalstillställningar,
ämnade att uteslutande tjäna välgörande ändamål. Med Ji^TT^Ttehänsyn
till inträdesavgifternas relativt låga belopp kunde det befaras, att borg.
en beskattning skulle verka hämmande på frekvensen och minska det ekonomiska
resultatet. Från samma håll framhölls såsom olämpligt, att
tillställningar såsom vaxkabinett och marionett-teater vore uteslutna från
beskattning, varemot därunder uttryckligen borde hänföras trolleriföreställning.
Vidare fann mantalskommissarien uttrycket »musikalisk föreställning»
svävande och antog, att därmed icke åsyftades friluftsmusik,
även om den anordnades inom avskilt område såsom folkparker, trädgårdsanläggningar,
idrottsfält eller dylikt, till vilka ofta en mindre inträdesavgift
upptoges huvudsakligen till täckande av kostnaderna för anläggningens
underhåll. Klarare bestämmelser härutinnan vore till gagn.

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 5 saml. 17 käft. (Nr 20.)

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 20.

Departe mentsche fen.

Stats kontoret.

Vad först kapplöpningar och travkörningar samt uppstigningar i
luftballong och flygmaskin beträffar, synas tillräckliga skäl ej föreligga
att vid den ifrågasatta nöjesbeskattningen göra undantag för nämnda tillställningar.
Desamma kunna ej anses tjäna ett allmännyttigt ändamål i
högre grad än många andra nöjestillställningar, t. ex. konserter o. d., ehuru
de senares betydelse är av annan art.

Närmare till hands kunde det då ligga att, såsom föreslagits, i förordningen
undantaga välgörenhetstillställningar från skatteplikt. Hinder
härför möter emellertid i den praktiska svårigheten att skilja mellan verkliga
sådana och tillställningar, som blott hava skenet av välgörenhet. Det
skulle bliva nära nog omöjligt att förekomma bestämmelsernas kringgående
på denna punkt. Särskilt i anledning av de uti förevarande hänseende
mot förslaget gjorda erinringarna anser jag mig emellertid böra tillstyrka
upptagande av ett stadgande, varigenom möjlighet beredes kommun att för
visst särskilt fall medgiva befrielse från erläggande av nöjesskatt eller,
därest skatten redan uppburits, skattebeloppets användning för det ändamål,
vars främjande tillställningen avsett. Ett dylikt stadgande har jag
låtit införa i 2 § 2 mom. av det omarbetade förslaget.

De anmärkta fallen av professionella idrottsmäns medverkan vid
idrottsfester, de s. k. studentaftnarna — till vilka för övrigt allmänheten
i regel icke torde hava tillträde — och kyrkokonserter synas icke
påkalla någon ändring i bestämmelserna. Med ledning av dessa får
i varje enskilt fall avgöras, om skatt skall utgå eller icke. Detta torde
vara den enda möjliga praktiska utvägen i dessa såväl som i andra
gränsfall.

Däremot har jag i överensstämmelse med de av mig omfattade principerna
för nöjesbeskattningen till de i 1 § av Landéns förslag uppräknade
nöjestillställningarna ytterligare fogat förevisning av djur, trolleriföreställning,
vaxkabinett, marionett-teater, akrobatikföreställning och annan dylik
tillställning.

Även i fråga om nöjestillställningarnas gruppering med hänsyn
till olika skattesatser underkastades, såsom ovan antytts, det Landénska
förslaget kritik från olika håll.

Denna kritik gällde i främsta rummet biografföreställningarna, som
i förslaget hänförts till samma grupp som cirkus-, varieté-, kabaret- och
balettföreställningar, vilken grupp beträffande skattesatsen likställts med
baler, maskerader och andra danstillställningar.

Enligt statskontorets mening borde biografföreställningarna intaga
en mellanställning mellan, å ena sidan, konserter, teaterföreställningar

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 20.

och dylikt samt, å den andra, baler, maskerader in. in.; det kunde rent
av ifrågasättas att hänföra biografföreställningar till samma tariffklass
som teaterföreställningar, vilka i många fall i kulturellt avseende ej
kunde anses stå högre än biograferna. Men med hänsyn till de betydligt
billigare biljettpris, som förekomme vid biograferna, och därav följande
lägre skattebelopp hade statskontoret dock funnit biografföreställningarna,
utan att orättvisa skedde, kunna beskattas efter en något högre tariff än
teaterföreställningar. Statskontoret föreslog därför, att biografföreställningarna
skulle föras till en mellangrupp, som lämpligen kunde innefatta
även cirkusföreställningar.

Ej heller överståthållarämbetet kunde godkänna åtgärden att hänföra
biograferna under den strängare tariffen. Förslagets författare syntes
underskatta biografernas betydelse. Såsom verkligt undervisningsmedel
kunde biografföreställningar äga ett bestämt företräde framför även de
bästa teaterföreställningar. Även om teatern i kulturellt avseende befunne
sig på ett något högre plan än biografen, borde detta i och för sig
icke vara bestämmande för tariffen. Att ur nämnda synpunkt jämställa
biografen med de nöjen, varmed den i förslaget sammanförts, kunde knappast
ifrågasättas. Jämförd med dem måste biografen anses äga ett avgjort
försteg. Ur fiskalisk synpunkt kunde det visserligen vara lockande att
lägga den relativt största avgiften, där den kunde förväntas inflyta i största
myckenhet, men därmed följde, att nöjesskatten tyngst komme att drabba
dem, som ägde minsta förmåga att bära densamma. En följd därav kunde
även bliva, att biografbesöken minskades, varigenom såväl den väntade
ekonomiska effekten utebleve som även biografägarna tillskyndades förluster,
vilka de särskilt i den rådande dyrtiden med svårighet kunde bära.

I ovannämnda skrivelser från ordföranden i Sveriges biografägareförbund
med flera målsmän för biografverksamheten i landet samt från
styrelsen för Svenska film- och biografmannasällskapet framhölls, att under
för handen varande prisstegringar på allt, som behövdes för verksamheten,
såväl material som arbetskraft, en beskattning sådan som den föreslagna
skulle få till påföljd, att många biografägare bleve ruinerade och nödgades
upphöra med sin verksamhet. För många samhällen betydde detta
förlusten av de enda tillfällen till förströelse och nöje, som stode deras
invånare till buds. För staten medförde det försvinnandet av en del av
det skatteobjekt, på vars fortvara skatten vore baserad. Vidare erinrades
om biografernas betydelse som bildningsfaktor samt om den omständigheten,
att flertalet besökare vore småfolk med ringa betalningsförmåga.
Till stöd för biografens jämställande med teatern åberopades ytterligare
den förras utveckling under senaste tid till allt större konstnärlighet och

Överståt hållar ämbetet.

Biograf -verksamhetens

målsmän.

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 20.

Departementschefen -

Statskontoret
m. fl.

högre värde såväl etiskt som estetiskt. Slutligen påpekades olägenheten
av att biografernas lägsta biljettpris för vuxna personer, 35 och 50 öre,
skulle drabbas av så stort skattetillägg som 10 öre eller intill 28 %
av priset.

Biografernas betydelse såsom, å ena sidan, det av den stora allmänheten
mest utnyttjade förströelsetillfället och, å den andra, huvudkällan
för inkomsten av en nöjesskatt har givetvis påkallat en särskild uppmärksamhet
åt spörsmålet om deras plats i skattetariffen. Även om biografernas
bildmaterial allt fortfarande i särskilda fall innehåller underhaltiga moment,
torde dock icke kunna bestridas, att biografverksamheten, ej minst tack
vare statscensuren, under senare tiden utvecklats till överensstämmelse
med högre kultiverad smak, än som från början varit utmärkande för
densamma. Likaså måste medgivas, att en del teaterföreställningar eller
vissa slag av sådana i konstnärligt värde stå på ett lägre plan än goda
biografföreställningar. Emellertid synes det mig ligga i sakens natur, att
biografen icke i allmänhet kan nå samma estetiska plan som talscenen. Jag
anser därför å ena sidan, att biografföreställningarna icke kunna ställas i
jämbredd med dramatiska och därmed likvärdiga föreställningar, samt å
andra sidan, att det skulle innebära en orättvisa att, på sätt i Landeri»
förslag skett, hänföra biografföreställningarna till samma grupp som cirkus,
varieté med flera nöjesarter, vilka icke alls eller icke i samma grad som
biografen kunna åberopa någon kulturinsats. Jag har fördenskull, och då
de anförda skälen för mildring av det Landénska förslagets skattetariff
för biografer i främsta rummet synts mig gälla beträffande de billigare
biljetterna, funnit mig föranlåten att i så måtto låta omarbeta 1 och 3 §§
i nämnda förslag, att bigrafföreställningar komma att bilda en mellangrupp
med följande skattesatser:

5 öre för biljett, vars pris är högst 50 öre,

10 » » » » » överstiger 50 öre men ej 1 krona, och

därutöver 10 öre för varje påbörjat belopp av 50 öre.

Att en sådan skattläggning skulle verka ruinerande eller ens deprimerande
på biografnäringen, synes mig icke behöva antagas. Endast synnerligen
svaga och säkerligen i många hänseenden mycket umbärliga
biografföretag torde genom skatten utsättas för någon risk, synnerligast
om enklast möjliga form för dess upptagande kommer till användning.

Beträffande de skattepliktiga nöjesarternas gruppering i övrigt förordade
statskontoret i sitt ovannämnda yttrande, att »balettföreställning»,
för så vitt därmed avsåges uppvisning i konstnärlig dans, beledsagad av
musik, hänfördes till samma grupp som teaterföreställningar, varvid ter -

KomtitutionxutukottetH utlåtande Nr 20.

men »uppvisning i konstnärlig dans» borde komma till användning. I
samma riktning uttalade sig överståthållarämbetet och mantalskommissarie^! i
Göteborg, varvid den förra myndigheten erinrade, att å Kungl. teatern i
Stockholm det ej vore ovanligt, att samma afton gåves en mindre opera
jämte en balettföreställning.

Statskontoret föreslog vidare, att uppvisning i professionell idrott
skulle föras till den högst beskattade gruppen.

1 sistberörda båda avseenden har jag funnit mig böra följa ändringsförslagen.
Däremot hava ovan av mig utvecklade synpunkter betingat denmen 8C
avvikelse från det Landénska förslaget, att kapplöpning, travkörning och
uppstigning i luftballong eller flygmaskin hänförts till den hårdast beskattade
gruppen.

Under 2 § i det omarbetade förslaget äro bestämmelser meddelade 2 §•
rörande sättet för utövandet av kommunernas rätt att besluta om upptagande
av nöjesskatt ävensom angående rätt för kommun, inom vilken
sådan skatt skall utgå, att för visst särskilt fall medgiva befrielse från
skattens utgörande. Denna paragraf torde icke kräva någon motivering,
utöver vad ovan anförts. 4

4 och 5 §§ i det omarbetade, liksom i det Landénska, förslaget! och » §§♦
reglera formen för nöjesskattens upptagande. Såsom den normala betraktas
formen av biljettskatt. Där biljetter ej användas, utgår skatten
efter det verkliga eller beräknade bruttobeloppet av avgifter för rätt att
deltaga i tillställningen. »Bruttobelopp» torde därvid böra tolkas efter
ordalydelsen, så att dit hänföres jämväl den förhöjning i avgifterna,
som kan hava beräknats till skattens gäldande. Dels blir skattebeloppets
uträknande därigenom enklare, dels vinnes ock närmare överensstämmelse
med skattesatserna för det fall att biljetter utlämnas. Då i dylikt fall
biljettpriset ej fullständigt sammanfaller med något i tariffen angivet gränsvärde,
kommer nämligen skatten alltid att utgå med ett något förhöjt
procenttal å nettobeloppet.

Uti yttrandena över det Landénska förslaget anmärkte, bland andra,
statskontoret och överståthållarämbetetet, att bestämmelsen i 5 § om
skattens beräknande, då biljetter ej tillhandahölles, förutsatte, att den
lokal, som användes, innehölle ett bestämt antal platser. Det kunde
emellertid förekomma tillställningar, vid vilka antalet deltagare kunde vara
så gott som obegränsat. För sådana fall tarvades förtydligande.

Denna anmärkning synes mig befogad, och har vid förslagets omarbetande
komplettering av ifrågavarande bestämmelse ägt rum

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 20.

8- Liksom det enligt det föreliggande förslaget ankommer på kommu nerna

själva att avgöra, om nöjesskatt inom dem skall upptagas eller icke,
synes det mig även vara på sin plats att lämna kommunerna frihet att
bestämma lägre skatte- och procentsatser än de i 3 och 5 §§ fastställda,
blott att icke det inbördes förhållandet mellan skattesatserna genom förskjutning
mellan olika slag av nöjestillställningar eller mellan de olika
biljettprisen inom samma slags tillställningar rubbas. 1 6 § har upptagits
ett stadgande av denna innebörd, varvid emellertid, för vinnande av kontroll
därå att kommunernas beslut i förevarande hänseende hålla sig inom
behöriga gränser, synts mig lämpligt föreskriva, att dylika beslut för sin
giltighet förutsätta godkännande av vederbörande länsstyrelse, respektive
överståthållarämbetet.

7 8* Ehuru skatten är avsedd att bäras av vederbörande nöjesdeltagare,

kräva likväl praktiska skäl, att ansvaret för skattens behöriga inlevererande
till kommunen lägges på nöjestillställningens anordnare. Detta stadgas i
7 § av det omarbetade förslaget, vilken härutinnan ansluter sig till 6 §
i det Landénska förslaget. Den i sistnämnda förslag förekommande bestämmelsen,
att nöjestillställningens anordnare är berättigad att vid utlämnande
av biljett eller upptagande av inträdesavgift eller annan avgift
för rätt att deltaga i tillställningen uttaga det för varje fall i fråga kommande
skattebeloppet, synes däremot överflödig och har därför uteslutits
vid förslagets omarbetande.

^ 8* Att municipalsainhälle och köping, som icke utgör egen kommun, i

fråga om nöjesbeskattningen bör likställas med kommun, torde utan vidare
motivering te sig naturligt och föreskrives uttryckligen i 8 §.

De i det Landénska förslaget upptagna bestämmelserna rörande ordningen
för nöjesskattens inbetalande och indrivning, kontrollen över densammas
utgörande, besvärsrätten samt ansvar för förseelser mot förordningen
hava fått utgå ur förslaget. De stadganden, som i berörda stycken
erfordras, synas nämligen lämpligen böra meddelas av Kungl. Maj:t. I

I redaktionellt avseende hava slutligen vid det Landénska förslagets
omarbetande vidtagits åtskilliga ändringar, på vilka det dock torde vara
onödigt att här närmare ingå.

De av mig föreslagna bestämmelserna i ämnet synas lämpligen kunna
träda i kraft den 1 oktober 1919.»

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 20. 15

Beträffande det av departementschefen åberopade, av landskamreraren
Otto V. Landén utarbetade förslaget jämte motiverna till detsamma
får utskottet hänvisa till de vid ovan citerade protokollsutdrag fogade
bilagorna 1 och II.

Ö V » »

Ävenledes får utskottet beträffande de skäl, vilka av herr Welin
anförts till stöd för det i hans förevarande motion framställda ändringsförslag,
hänvisa till motionen.

I likhet med Kungl. Maj:t hyser utskottet den uppfattningen, att
beskattning av utgifter för nöjen är synnerligen lämpad att tagas i
anspråk för tillgodoseende av det offentligas behov av ökade inkomster.
Av flere skäl anser utskottet även lämpligt, att den föreslagna nöjesskatten
göres till en kommunal skatt, utgående till primärkommunerna. Såsom
allmänt är känt och i den kungl. propositionen framhålles, har den pågående
dyrtiden kommit att utöva ett synnerligen betydande tryck på
kommunernas ekonomi, och det S}mes vara av oavvisligt behov påkallat
att på något sätt ställa till deras förfogande möjligheter att med nya
inkomstkällor möta detta tryck. I detta hänseende synes en kommunal
nöjesskatt vara synnerligen ändamålsenlig. Ä andra sidan kan frågan om
det närmare anordnandet i olika detaljer av en sådan skatt ännu sägas i
vårt land befinna sig på sådant stadium, att man i vissa hänseenden har
att försöksvis pröva sig fram till de anordningar, som omsider böra bliva
definitiva; och det synes under sådana förhållanden vara önskvärt att åt
de nu antagna bestämmelserna giva den smidighet, som medger ett sådant
prövande. Enligt utskottets uppfattning förutsätter detta, att skatten till
en början endast bliver fakultativ, något som icke lärer kunna genomföras
annorledes, än att bestämmanderätt över densamma utövas av primärkommunen.
Därigenom vinnes också, att på de olika orterna nödig hänsyn
kan tagas till de lokala förhållandena, vilket enligt utskottets uppfattning
måste vara nödvändigt vid införandet i vårt land av en nöjesskatt.

Utskottet har på dessa grunder sålunda varken kunnat godkänna
herr Welins yrkande, att skatten skall bliva obligatorisk för kommunerna,
eller ansluta sig till ett inom utskottet ifrågasatt förslag, att den skulle
ombildas till en skatt, utgående till staten eller till landstingen. Häremot
talar bl. a. det förhållande, att skattens anordning såsom statseller
landstingsskatt skulle medföra, att de för indrivning av skatten och
för uppbörden därav nödiga kontrollåtgärderna svårligen skulle kunna anordnas
på ett så enkelt och litet kostsamt sätt, som torde vara nödigt, för

Utskottets

yttrande.

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 20.

att utgifterna därför icke skulle komma att taga i anspråk eu oproportionerligt
stor del av inflytande skattemedel.

Utskottet vill ingalunda bestrida, att det kan framdeles befinnas
lämpligt att låta eu nöjesskatt ombildas så, att vissa därigenom uppkommande
intäkter även skulle komma landstingen och staten till del. En
sådan omläggning av skatten förutsätter emellertid med nödvändighet, att
man på området vinner ökad erfarenhet. Just genom att genomföra skatten
i den föreslagna formen skulle man vinna tillfälle att inhämta en sådan
erfarenhet, varigenom en framdeles skeende förändring av densamma skulle
kunna underlättas.

Mot de bestämmelser, Kungl. Maj:t beträffande den nya skatten har
föreslagit, har utskottet blott föga att invända. Till de nöjestillställningar,
vilka enligt Kungl. Maj:ts proposition skulle beläggas med skatt, har utskottet
ansett att förevisning av panorama och uppvisning i boxning böra
fogas. Att undantaga förevisning av panorama från skattskyldighet, då
förevisning av vaxkabinett belägges med skatt, har utskottet icke funnit
lämpligt. Uppvisning i boxning har utskottet på grund av dylika uppvisningars
karaktär ansett böra beläggas med skatt, även då uppvisningen
verketälles av amatörer. Såväl förevisning av panorama som uppvisning
i boxning bör enligt utskottets uppfattning föras in under 1 § punkt f
och alltså drabbas av den högsta skatteskalan.

Inom utskottet har förevarit frågan, huruvida särskilda bestämmelser
borde införas om att s. k. lekaftnar vore befriade från skatt, samt att vid
tillställning, vid vilken förekomma nöjen, som äro belagda med skatt
enligt olika skatteskalor, alltid den högre skalan borde tillämpas. Utskottet
har emellertid icke funnit bestämmelser i vare sig det ena eller det
andra av dessa hänseenden påkallade. Då det allmänna språkbruket noga
skiljer mellan »dans» och »lek», har utskottet ansett, att s. k. lekaftnar
icke kunna inbegripas i ordet »danstillställning», vårföre de redan enligt de
föreslagna bestämmelserna skulle vara befriade från skatt. Att rättspraxis,
även utan en särskild bestämmelse därom, i de flesta fall kommer att hänföra
en nöjestillställning, vid vilken förekomma nöjen, skattlagda under två
skalor, under den strängare skalan, finner utskottet uppenbart. En särskild
bestämmelse att alltid i dylika fall den högre skalan skall tillämpas torde
alltså vara onödig och så tillvida verka i skadlig riktning, som rättspraxis
därigenom skulle förhindras att tillämpa den lägre skatteskalan, då tillställning
endast till en oväsentlig del utgöres av nöje, som är belagt med
skatt enligt den högre skalan. Att ideella föreningars årsfester o. d., vilkas
övervägande karaktär är av upplysande eller instruktiv natur, icke kunna
anses falla under de med skatt belagda nöjena, finner utskottet uppenbart.

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 20.

Ram för kommunerna att befria nöjestillställningar från utförande av
skatt synes böra medgivas i något vidsträcktare mån än vad Kungl. Magt
föreslagit. Enligt Kungl. Maj:ts proposition skulle kommun hava rätt att
befria från skatt endast »för visst fall». Utskottet har ansett, att kommunerna
borde äga rätt att befria även en serie av föreställningar — t. ex.
eu serie statsligt eller kommunalt understödda konserter eller dylikt —
eller samtliga föreställningar vid viss nöjesinrättning — t. ex. föreställningarna
vid viss teater, som verkade förädlande på den allmänna smaken.
För att kommunerna måtte erhålla dylik rätt har utskottet föreslagit i
visst hänseende ändrad lydelse av 2 § 2 mom. av det kungliga förslaget.

Enligt det kungliga förslaget skulle det kunna bliva föremål för
tvivel, huruvida skatt för passageraravgift vid uppstigning i luftballong
eller flygmaskin bör utgå. Enligt utskottets uppfattning bör emellertid
sådan avgift vara undantagen från skattskyldighet, och utskottet har därför
föreslagit särskild bestämmelse härom i 4 § 2 mom.

I den kungliga propositionen saknas föreskrift, huru skatten skall
uttagas, när abonnemangsbiljett eller familjebiljett säljes utan att det samtidigt
är avgjort, huru många abonnemangsföreställningarna äro avsedda
att bliva eller för huru många personer familjebiljetten äger giltighet.
Utskottet finner det lämpligast, att Kungl. Maj:t erhåller rättighet att utfärda
sådana föreskrifter och har i detta hänseende föreslagit bestämmelse
i 4 § 3 mom.

Det framgår av vad utskottet redan anfört, att enligt utskottets
uppfattning herr Welins motion icke bör vinna riksdagens bifall. Denna
motion innefattar yrkanden i tvenne hänseenden. Dels föreslås, att nöjesskatten
alltid bör utgå obligatoriskt. Utskottet har redan ovan anfört,
varför utskottet icke kunnat tillstyrka en obligatorisk nöjesskatt. Därtill
kan läggas, att det enligt utskottets uppfattning icke kan vara lämpligt
att ålägga en kommun att införa en skatt, av vilken den kanske icke ägde
behov och som den måhända icke önskade uppbära. Dels föreslår motionären,
att de olika nöjestillställningarna måtte ytterligare graderas än vad
i Kungl. Maj:ts proposition varit fallet och därvid de den lägsta klassen
tilldelade nöjestillställningarna måtte beskattas hårdare än vad Kungl.
Maj:t föreslagit. En ytterligare gradering av de särskilda nöjestillställningarna
skulle emellertid göra de nya bestämmelserna mera invecklade
och svårare att tillämpa än de regler, som Kungl. Maj:t föreslagit, och torde
därför icke vara lämplig.

På grund av vad utskottet sålunda anfört, får utskottet alltså
hemställa,

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 5 saml. 17 Käft. (Nr 20.)

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 20.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

a) att riksdagen, med förklaring att Kungl. Maj:ts
i förevarande proposition framlagda lagförslag icke kunnat
av riksdagen i oförändrat skick antagas, måtte för sin
del antaga följande

Förslag

till

Förordning

om rätt för kommun att upptaga särskild avgift vid vissa offentliga nöjes tiilstäilningar.

1 §•

För nöjestillställning, till vilken allmänheten har tillträde mot avgift,
äger kommun, inom vilkens område tillställningen försiggår, uttaga en
särskild avgift, benämnd nöjesskatt.

Med nöjestillställning avses i denna förordning:

a) konsert, opera- och annan musikalisk föreställning, dramatisk och
litterär föreställning samt uppvisning i konstnärlig dans;

b) biografiföreställning;

c) cirkus-, varieté- och kabaretföreställning, uppvisning i professionell
idrott samt annan liknande tillställning;

d) bal, maskerad, annan danstillställning och med dessa jämförlig
nöjestillställning;

e) kapplöppning, travkörning och uppstigning i luftballong eller flygmaskin;
samt

f) förevisning av djur, trolleri- f) förevisning av djur, trolleri föreställning,

vaxkabinett, marionett- föreställning, uppvisning i boxning,
teater, akrobatikföreställning och akrobatikföreställning, förevisning av

dylikt. panorama, vaxkabinett, marionett teater

och dylikt.

Till nöjestillställning hänföres icke tillställning, som tjänar vetenskapligt
ändamål eller anordnas i undervisnings- eller uppfostringssyfte.

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 20.

(Kungl. Maj:ts förslag.)

(Utskottets förslag.)

2 §•

1 mom. Det tillkommer å landet kommunalstämma eller, där kommunalfullmäktige
finnas, dessa samt i stad stadsfullmäktige eller, där
sådana ej finnas, allmän rådstuga alt besluta upptagande tills vidare av

nöjesskatt.

I enahanda ordning beslutas s
2 mom. Skall nöjesskatt, efter
vad nu är sagt, av kommun upptagas,
skall skatten utgå enligt de i
denna förordning meddelade bestämmelser;
dock att kommunen äger att,
när skäl därtill äro, för visst fall
medgiva befrielse från skattens utgörande
eller skattebeloppets användande
för det ändamål, till vars
främjande tillställningen må hava
anordnats.

ttens upphörande.

2 mom. Skall nöjesskatt, efter
vad nu är sagt, av kommun upptagas,
skall skatten utgå enligt de i
denna förordning meddelade bestämmelser;
dock att kommunen äger att,
när skäl därtill äro, för visst fall
eller beträffande vissa slag av ifrågavarande
tillställningar medgiva befrielse
från skattens utgörande eller
skattebeloppets användande för det
ändamål, till vars främjande tillställningen
må hava anordnats.

3 §•

Nöjesskatten upptages, med undantag för fall, varom i 5 § sägs, i
form av skatt på biljett eller annat bevis, som berättigar till deltagande
i nöjestillställning.

Där ej annat föranledes av beslut, varom i 6 § sägs, utgör skatten:

1) vid nöjestillställning, som avses i 1 § a),

5 öre för biljett, vars pris är högst 50 öre, och därutöver 5 öre för varje
påbörjat belopp av 50 öre utav biljettpriset;

2) vid biografföreställning

5 öre för biljett, vars pris är högst 50 öre,

10 » » » » » överstiger 50 öre men ej 1 krona, och där utöver

10 öre för varje påbörjat belopp av 50 öre utav biljettpriset; samt

3) vid nöjestillställning, som avses i 1 § c), d), e) och f),

5 öre för biljett, vars pris är högst 25 öre,

10 »	»	» »	» överstiger 25	öre men ej 50 öre,
15 »	»	» »	» » 50	> » » 75 » ,
20 »	»	» »	» » 75	» » » 1 krona, och därut
över 10	öre	för varje	påbörjat belopp av	50 öre utav biljettpriset.

20 Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 20.

{Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag ''

4 §•

1 mom. Till grund för skattens beräkning enligt 3 § läcro-es, där
ej nedan i denna paragraf annorlunda stadgas, det ordinarie biljettpriset
tor den särskilda tillställning, varom fråga är, utan hänsyn till förhöjning

V,..5 * * * 9;, k''JÖ1rk,Öp eller tilJ nedsättning för vissa grupper av deltagare eller
därtill, att biljett utlämnas utan betalning (fribiljett).

... (^stiger program- eller garderobsavgift, som avfordras deltagare i
nöjes tillställning såsom villkor för rätt till deltagande däri, 15 öre, häniores
Överskjutande belopp till biljettpriset. Däremot skall till biljettpriset
ej räknas den därå belöpande skatten.

2 m°m. För fribiljett, som utlämnas till begagnande av polismyndighet,
ortens brandväsende eller den, som eljest å tjänstens vägnar skall
närvara, eller till tidningsredaktion, utgår icke skatt.

Ej heller utgår skatt för passageraravgift
vid uppstigning i luftballong
eller flygmaskin.

3 mom. Därest biljett avser
ett flertal tillställningar (abonnemang)
eller ett flertal personer (familjebiljett),
beräknas därå skatt
såsom för motsvarande antal biljetter
för en tillställning eller en person.
Kan den beräkning ej äga rum, utgår
skatten enligt grunder, som av
Kungl. Maj:t närmare bestämmas.

3 mom. Därest biljett avser ett
visst antal tillställningar (abonnemang)
eller ett flertal personer (familjebiljett),
beräknas därå skatt
såsom för motsvarande antal biljetter
för en tillställning eller en person.

5 §•

, ... Medgives rätt att deltaga i nöjestillställning mot betalning, utan att

biljett eller annat dylikt bevis utlämnas, beräknas skatten å bruttobelop .

utna inträdesavgifter eller andra avgifter för rätt att deltaga i
tillställningen samt utgår, där ej annat föranledes av beslut, varom i °6 8
sågs med 10 procent i fråga om tillställning, som avses i 1 § a), samt
eljest med 20 procent av nämnda belopp.

. , ^an tillförlitlig utredning ej vinnas angående den verkliga bruttoinkomsten,
uppskattas denna till bruttoinkomsten vid utsålt hus eller efter
annan lämplig beräkningsgrund.

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 20.

(.Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

6 §.

Utan hinder av vad i 3 och 5 §§ stadgas, må kommun — med
bibehållande av det inbördes förhållandet mellan de olika skattesatserna
för här avsedda slag av nöjestillställningar — besluta om tillämpning av
lägre skattesatser.

Beslut härom erfordrar för sin giltighet godkännande av länsstyrelsen
i det län, kommunen tillhör, eller i Stockholm av överståthållarärn
betet.

7 §•

För nöjesskatts inbetalande svarar den, som anordnar nöjestillställning.

8 §•

Vad enligt denna förordning gäller om kommun skall äga motsvarande
tillämpning i fråga om municipalsamhälle och köping, som icke
utgör egen kommun.

9 §•

Denna förordning träder i kraft den 1 oktober 1919.

b) att herr Welins motion icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 11 april 1919.

På konstitutionsutskottets vägnar:
SAM. CLASON.

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 20.

Reservationer:

l:o) av herr Clason, som ansett, att utskottet med avseende på klassificeringen
av nöjesarterna bort tillstyrka bifall till herr Welins motion.

2:o) av herr Bellinder, vilken med instämmande av greve Alexander
Hamilton anfört:

»I likhet med utskottet anser jag, att den av Kungl. Maj:t föreslagna
nöjesskatten bör av riksdagen i princip godkännas, men då Kungl. Maj: t
föreslagit denna skatt för att lätta skattetrycket inom kommunerna, och
sådan lättnad, såsom skatten nu är lagd, blott skulle kunna komma ett
mindre antal kommuner till godo, i det att i största delen av kommunerna
på landet och särskilt i sådana, som först och främst skulle behöva erhålla
lindring i sitt skattetryck, enligt det kungl. förslaget beskattningsbara
nöjen ej förekomma, så vinnes ej vad med denna skatt åsyftas.

En rättvis fördelning av nöjesskatten de olika kommunerna emellan
kan ej ske, om denna skatt skall upptagas av primärkommunerna. Däremot
kunna alla kommuner inom ett landstingsområde få sin vederbörliga
del av en sådan skatt, om en obligatorisk skatt å nöjen inom primärkommunerna
ingår till den dessa kommuner omfattande enheten och fördenskull
upptages av landstinget.

Därför bör riksdagen enligt min mening nu avslå det av Kungl.
Maj:t framlagda förslaget i förhoppning, att förslaget i huvudsakligen oförändrat
skick återkommer redan vid nästa riksdag med den förändringen,
att nöjesskatten upptages av landstingen och de kommuner, som ej deltaga
i landsting.

Därvid torde ock Kungl. Maj:t taga i betraktande, att de kommuner,
inom vilka beskattningsbara nöjen anordnas, böra erhålla skälig ersättning
för de med dessa anordningar förenade ekonomiska uppoffringarna, liksom
ock ytterligare överväga, huruvida ej i vårt land liksom i Danmark en
del av nöjesskatten bör ingå till staten.»

3:o) av herr von Mentzer, som anfört:

»Uti en i andra kammaren innevarande år väckt motion nr 54 har
herr Oscar E. Sjölander föreslagit beskattning av offentliga nöjestillställningar
och därvid erinrat, bland annat, att under år 1911 erlades i Sverige
inträdesavgifter för offentliga nöjen med i runt tal 8,449,000 kronor, därav
belöpte på landsbygden 1,278,000 kronor och på städerna 7,171,000 kronor.

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 20.

— Enligt landskamrer Otto V. Landéns den Kungl. propositionen bilagda
V. P. M. såldes finansåret 1912—13 i Danmark biljetter till skattepliktiga
nöjestillställningar för omkring 9,6 miljoner kronor, därav
i Köpenhamn för kronor 5,8 miljoner

i landsortsstäderna » » 2,8 »

och på landsbygden » » l,o »

Då föihållandena i detta fall inom Danmark och hos oss säkerligen
äro tämligen lika gestaltade, är det nog ej något misstag, om man av
dessa siffror finner, att den av utskottet förordade nöjesskatten skulle i
huvudsak tillfalla Stockholm och i någon mån vissa andra städer, men
jämförelsevis ringa landets Övriga kommuner. Som jag ej kunnat finna
eu sådan fördelning av skatten rättvis och billig, har jag — som ansett
dels att de av herr Welin i motionen nr 344 föreslagna ändringar hava
goda skäl för sig och dels att, därest denna skatten bestämdes att utgå
såsom statsskatt, hinder ej borde förefinnas, att det därvid fastsloges, att
en del av skatten skulle fördelas på landets samtliga kommuner — inom
utskottet påyrkat, att utskottet skulle i avbidan på det förslag till statsskatt,
som bevillningsutskottet har tillfälle att framlägga,

avstyrka bifall till ifrågavarande Kungl. proposition.
»

4:o) av herrar Zander och Persson i Tofta, vilka anfört:

»Ehuru betänkligheter mot införande av beskattning på utgifter för
nöjen kunna hysas, synes det oss likväl nödigt, att, för tillgodoseende av
samhällets behov av ökade inkomster, skatt på nöjen införes. Vi kunna
dock ej anse lämpligt, att denna nöjesskatt göres till en kommunal skatt.
Vissa av en nöjesskatt befarade olägenheter synas kunna i avsevärd grad
förebyggas, om densamma göres till en skatt för hela landstingsområden,
eventuellt så anordnad, att den kommun, inom vilken skatten utgöres,
erhåller en viss del av skatten.

För att en på så ringa erfarenheter grundad beskattning ej skall
vålla onödiga svårigheter, synes det oss vara erforderligt, att åt bestämmelserna
gives den smidighet, att de kunna anpassas efter olika förhållanden.
Å andra sidan är det sannolikt nödvändigt, att, för att en dylik på indirekt
grund lagd beskattning över huvud taget skall fylla det ändamål den är
avsedd att tjäna, den myndighet, som handhar beskattningsreglernas tilllämpning,
äger en viss auktoritet. På grund av landstingens ställning
såsom högre kommunala organ synas dessa vara bätte skickade än primärkommunernas
myndigheter att handhava denna grannlaga sak. I sina för -

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 20.

valtningsutskott äga landstingen också organ, åt vilka, åtminstone inom
vissa gränser, borde kunna överlämnas att avgöra frågor om befrielse från
utgörande av nöjesskatt och om användande av influtna skattebelopp för
ändamål, till vars befrämjande nöjestillställning anordnats.

Det förhållande att nöjesskattens anordnande såsom en kommunal skatt
skulle giva åt en del kammuner högst betydande men åt andra endast
ringa inkomster utgör enligt vår uppfattning ett starkt skäl emot en dylik
anordning. Det bleve nämligen övervägande städer och större samhällen,
inom vilkas områden nöjesetablissementen ju oftast äro belägna, som skulle
komma i åtnjutande av större inkomst av skatten. Det är icke heller
ådagalagt, att de mera skattetyngda kommunerna skulle kunna tillgodogöra
sig denna nya skattekälla. Snarare är det skäl att befara, att ett motsatt
förhållande komme att äga rum. Genom att göra den ifrågasatta skatten
till en landstingsskatt skulle däremot en utjämning av skatteintäkterna ske
inom landstingsområdet. Härtill kommer, att landstingen med särskild
hänsyn till de enormt ökade utgifter för sjukvårdsändamål, som de under
senare år fått vidkännas, synas vara i mycket starkt behov av den inkomst,
som en eventuell nöjesskatt kan inbringa.

Så väsentliga ändringar i den kungl. propositionen, som en omläggning
av den föreslagna skatten till landstingsskatt skulle kräva, har synts
oss varken lämpligen böra eller på grund av utskottets begränsade tid
kunna av utskottet verkställas. På grund därav och i anslutning till här
ovan framställda synpunkter hava vi inom utskottet yrkat, att utskottet
måtte uttala sig för skrivelse till Kungl. Maj:t med hemställan, att den
föreslagna nöjesskatten måtte få natur av landstingsskatt.

Då emellertid detta förslag icke biträtts av utskottets majoritet, hava
vi ansett, att utskottet bort i sitt utlåtande hemställa om avslag å Kungl.
Maj:ts ifrågavarande proposition.»

5:o) av herrar K. J. Ekman, Räf och Norman.

6:o) av herrar Oscar Olsson, Hallen, Engberg och Hansson i Gårda,
vilka yrkat, att § 1, c) skulle erhålla följande lydelse:

»Cirkus-, varieté- och kabaretföreställning, basar, uppvisning i professionell
idrott samt annan liknande tillställning.»

Stockholm 1919. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

191938