Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 20 (Utlåtande 1916:Ku20 Konstitutionsutskottet)

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 20.

Nr 20.

Ankom till riksdagens kansli den 30 maj 1916 kl. 3 e. m.

Konstitutionsutskottets utlåtande, i anledning av väckt motion om
skrivelse till Kungl. Maj:t angående lika representationsrätt
för stad och land vid val av landstingsman.

Närvarande: herrar Edén, Hellberg, Bellinder, von Geijer, Kjellén*, Olof Olsson,
Stadener, von Mentzer, von Bahr, von Zweigbergk, greve Alexander
Hamilton*, Larsson i Västerås, Eäf, Hallén, Hallendorff*, Kropp,
Janson* i Bråten, Karlsson* i Mo, Sterne och Gustafsson i Brånsta.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Uti en inom andra kammaren väckt, till konstitutionsutskottet hänvisad
motion nr 14 av herr Olausson hemställes, »att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes låta verkställa
utredning om sådan ändring i landstingsförordningen, att stad och land
erhålla lika representationsrätt vid val av landstingsmän, samt för nästa
års riksdag framlägga det förslag, vartill utredningen kan föranleda.»

Till stöd för sin hemställan har motionären anfört följande:

»Under de senaste riksdagarna ha motioner framkommit om sådan
ändring i landstingsförordningen, att såväl land som stad skulle erhålla
lika representationsrätt vid val av landstingsmän. Dessa motioner hava
dock i brist på utredning avstyrkts av vederbörande utskott och av riksdagen
lämnats utan avseende.

Frågan om lika representationsrätt är dock av så stor betydelse, att
den med snaraste torde böra utredas genom riksdagens försorg. Att framföra
alla de skäl, som tala för avskaffande av den gamla från ståndstiden
härstammande orättvisan, att städerna skola äga nära nog dubbel repreBihang
till riksdagens protokoll 1910. 5 sand. 18 käft. (Nr 20—22.) 1

Konstitutionsutskottets utlåtande Kr 20.

Utskottets

yttrande.

sentationsrätt emot landsbygden torde vara överflödigt, då de äro av alla
kända och ingen numera torde kunna med några som helst sakskäl framträda
och taga dem i försvar.

Därmed att städer och landsbygd erhållit lika representationsrätt vid
val till andra kammaren har det sista skälet bortfallit för att bibehålla
olika representationsrätt vid val av första kammarens väljareförsamling.

Genom införande av den proportionella valmetoden vid val till riksdagens
första kammare har ett ytterligare skäl tillkommit för avskaffande
av denna orättvisa. Vid majoritetsval kunde städernas representanter ej
utöva något för dem fördelaktigt inflytande vid valen till första kammaren
av det skäl, att de i landstingen trots sin stora representationsrätt
voro i minoriteten. I och med tillämpningen av den proportionella valmetoden
äro de i tillfälle att insätta representanter i första kammaren i
förhållande till sin numerär. De kunna sålunda numera insätta i första
kammaren nära nog dubbelt så många representanter som landsbygden i
förhållande till folkmängden. Detta utgör otvivelaktigt en stor orättvisa,
som med skyndsamhet måste avskaffas.

Vad angår landstings uppgifter i övrigt finnas ej heller några skäl som
tala för bibehållandet av denna orättvisa. Bland dessa uppgifter torde i
främsta rummet kunna nämnas sjukvården och kommunikationerna. I dessa
såväl som i alla övriga uppgifter, som det tillkommer landstingen att taga
vård om, finnas numera inga olika intressen mellan stad och land.»

Motionären framhåller slutligen, att, ehuru denna fråga synes honom
vara klar och mogen för lösning, dock försiktigheten torde bjuda, att
denna lagändring föregås av en fullständig och allsidig utredning.

Vid 1914 års senare riksdag yrkades i en inom andra kammaren
väckt motion, att riksdagen ville besluta sådan ändring i landstingsförordningen,
att städer och landsbygd måtte bliva fullt likställda i avseende
på det antal landstingsmän, som de olika valkretsarna äga rätt att välja,
och att såsom gemensam grund för val av en landstingsman måtte bestämmas
ett invånareantal av 4,000. I sitt utlåtande med anledning av
motionen yttrade konstitutionsutskottet, efter att hava redogjort för tillkomsten
av nu gällande stadganden om grunderna för antalet landstingsmän
i stads- och lantvalkretsar:

»Båsom framgår av deuna redogörelse för de ifrågavarande bestämmelsernas tillkomst,
har rätten för städerna att i förhållande till sin folkmängd erhålla en starkare
representation i landstingen, än landsbygden, föranletts av en strävan att trygga
städernas intressen emot att undertryckas från landsbygdens sida, i det att man hyst

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 20.

farhågor för att inom landstingen intressemotsatser skulle uppstå mellan landsbygd
och städer, samt städerna härvid på grund av sin ringare folkmängd kunde bliva
lidande, därest de i fråga om rätten att välja representanter jämställdes med landsbygden.
Det synes utskottet, att utvecklingen sedan år 1862 gått i den riktning, att
dessa skäl icke längre hava samma giltighet som förut. I regel torde nämligen numer
några större motsättningar mellan landsbygd och städer knappast förekomma inom
landstingen. Å landsbygden har också eu stor mängd samhällen uppstått, som, ehuru
de i administrativt hänseende fortfarande tillhöra denna, dock äro av mer eller mindre
utpräglad stadstyp. Och slutligen har den genom inflyttning och andra omständigheter
starka folkökningen i städerna samt den under de senaste decennierna livliga stadsbildningen
gått i riktning av en utjämning mellan landsbygdens och städernas inbördes
folkmängdsförhållanden. Såsom framgår av bifogade tablå* bär denna förskjutning
av befolkningsförhållandena till minskning av landsbygdens övermakt icke minst
fortgått efter 1907, då nu gällande grunder för representationen i landstingen fastställdes.
Det förhåller sig också som motionären påpekat, att genom den olikhet i
städernas och landsbygdens representation i landstingen, som nu är gällande, de i
landstingen deltagande städerna erhålla pa valen till första kammaren ett större inflytande
äu landsbygden.

Emellertid finner sig utskottet icke kunna på grund av nu föreliggande motion
tillstyrka någon åtgärd i dess syfte. Frågan är nämligen av den betydelsefulla och
grannlaga natur, att den för sitt allsidiga bedömande kräver eu ingående prövning av
åtskilliga olika omständigheter, som vid en rubbning av dessa grunder för landstingens
sammansättning måste komma i betraktande, och tillräckligt material för eu sådan
prövning föreligger icke. Härtill kommer, att några allmännare önskningar i den av
motionären angivna riktningen icke, så vitt till utskottets kännedom kommit, blivit
framställda.»

Vid 1915 års riksdag upprepade samme motionär sitt yrkande. Konstitutionsutskottet
avstyrkte motionen även denna gång och anförde bland
annat följande:

»I likhet med konstitutionsutskottet vid 1914 års B-riksdag anser utskottet, att
någon lagändring i den av motionären avsedda riktningen ej kan vidtagas uta,n en
ingående undersökning av de olika omständigheter, som föranlett den nu bestämda
olikheten i landsbygdens och städernas representation inom landstingen och som alltjämt
måste tagas i betraktande. Någon sådan undersökning har motionären dock ej
heller denna gång sökt åvägabringa. lian har, utan någon utredning i sak, liksom
föregående år inskränkt sig till att föreslå, att utan vidare eu ny gemensam grund
för antalet landstingsmän från såväl stads- som landsvalkretsar skulle införas i landstingsförordningen,
nämligen val av en landstingsman för varje 4000-tal invånare.

För att åtminstone i någon mån kunna bedöma verkningarna av en dylik lagändring
har utskottet med ledning av siffrorna för 1912 och 1§14 ars laudstiugsmaunaval
verkställt eu undersökning med avseende å sex län i riket. Det har därvid,
såsom av här intagna tablå* framgår, visat sig, att i de län undersökningen omfattat
landsbygdens representantantal skulle ökas med 53 och städernas minskas med° 19; den
totala ökningen av landstingsmän i ifrågavarande län komme sålunda att uppgå till 34.
Om proportionen antages i stort sett hava sin motsvarighet för samtliga län i riket,

* Här utesluten.

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 20.

skulle detta innebära en ökning av landsbygdens representantantal med över 200 och
en minskning av stadsrepresentanternas antal med över 70; alltså under nämnda förutsättning
en totalökning av antalet landstingsman med omkring 130. Dessa siffror
äro visserligen blott ungefarliga men giva dock otvivelaktigt vid handen, vilka väsentliga
rubbningar i landstingens sammansättning den ifrågasatta ändringen av landstingsförordningen
skulle åstadkomma.

Det visar sig ävenledes vid en undersökning av landstingsmannens antal från
städs- och från lantvalkretsar, att den numeriska övervikt, som landsbygden äger i
landstingen gentemot de däri deltagande städerna, alltjämt är högst avsevärd. Så
överstiger stadsrepresentanternas antal allenast i två landstingsområden en tredjedel
av landstingsmannens antal, uppgår i ett landstingsområde till jämnt nämnda kvot
samt kommer icke i något av övriga tjugutre upp till tredjedelen av landstingsmannens
totalantal. Även detta förhållande synes utskottet ådagalägga, att något behov
att nu företaga eu så genomgripande omreglering till landsbygdens förmån, som motionären
föreslår, icke föreligger. Härtill kommer, att motionären lika litet nu som
vid sistlidne riksdag förebragt några bevis för att önskningar om eu dylik omreglering
skulle förefinnas.»

Det framgår av dessa uttalanden, att konstitutionsutskottet vid 1914
och 1915 års riksdagar icke ställt sig principiellt avvisande mot tanken
på en utjämning av städernas och landsbygdens representationsrätt i landstingen.
1914 års utskott har påvisat, att de skäl, som vid landstingsinstitutionens
införande föranledde bestämmelserna om en starkare representation
för städerna än för landsbygden, icke längre äga samma giltighet
som förr, och vid 1915 års riksdag upprepade utskottet samma uttalande.
När motionerna vid dessa riksdagar avstyrktes, berodde detta
närmast därpå, att i dem framställdes yrkande om en omedelbar lagändring,
utan att motionären förebragt någon som helst utredning i ärendet
eller tagit hänsyn till de övriga frågor rörande valen till landsting,
vilka kunna stå i samband med en utjämning av grunderna för städers
och landsbygds representation. Utskottet vid 1914 års riksdag sammanfattade
dessa skäl mot ett bifall till den då väckta motionen så, att förevarande
spörsmål är av den betydelsefulla och grannlaga natur, att den
för sitt allsidiga bedömande kräver en ingående prövning av åtskilliga
olika omständigheter, som vid en rubbning av dessa grunder för landstingens
sammansättning måste komma i betraktande, och att tillräckligt
material för en sådan prövning icke förelåge.

Den nu förevarande motionen av herr Olausson utmynnar icke, såsom
de föregående, i yrkande på omedelbar lagändring, utan föreslår
skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran om fullständig och allsidig utredning
samt därpå grundat förslag. Gentemot denna motion föreligga
alltså icke de huvudsakliga betänkligheter, som med skäl gjordes gällande
mot 1914 och 1915 års förslag. Å andra sidan synes det utskottet tyd -

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 20.

ligt, att det principiella erkännande, som redan 1914 års konstitutionsutskott
gav själva grundtanken om en utjämning mellan städernas och
landsbygdens representationsrätt i landstingen, icke blott bibehåller sitt
fulla berättigande, utan också numera måste givas med ökad styrka. Den
hittills rådande olikheten mellan städer och landsbygd i detta avseende
ter sig allt mera såsom ett privilegium för de förra, för vilket ej längre
finnas tillräckliga skäl, och kravet på en förändring börjar, sedan uppmärksamheten
blivit fäst på frågan, allt starkare framträda. Utskottet
kan i detta avseende bl. a. hänvisa till de önskemål i denna riktning, som

framkommit även i motiveringen till de av herr Kvarnzelius in. fl. och

herr Edén in. fl. väckta motionerna angående förändringar i den kommunala
rösträtten.

Vid sådant förhållande anser sig utskottet böra tillstyrka en skrivelse
till Ivungl. Maj:t i den av herr Olausson väckta motionens syfte.

Utskottet hemställer alltså,

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, det täcktes Kung]. Maj:t låta verkställa utredning,
huruvida och på vad sätt sådan förändring i

kungl. förordningen om landsting kan vidtagas, att

den olikhet, som nu förefinnes mellan landsbygd och
städer i avseende å valkrets- och representationsbestämmelser
för val av landstingsmän, utjämnas, samt för
riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen må
föranleda.

Stockholm den 30 maj 1916.

På utskottets vägnar:

NILS EDÉN.

Eeservationer:

dels av herrar Bellinder, von Geijer, von Mentzer, von Balir och Hallendorff,
vilka anfört:

»Allt från landstingsförordningens tillkomst hava städerna tillerkänts
en i förhållande till folkmängden stark representation. Skälet har varit,
att härigenom »en motvikt skulle beredas mot den numeriska undervikt,

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 20.

vari städernas ombud alltid komine att befinna sig i förhållande till häradenas
ombud.» Detta skäl angives i kommunallagskommitténs betänkande
av år 1859 och liknande synpunkter framhållas av allmänna besvärs-
och ekonomiutskottet, som sid 1859 — 1860 års riksdag avgav yttrande
över kommitténs förslag. Även om förhållandena numera i viss
mån förändrats, inåste dock fortfarande det framhållna skälet anses i avsevärd
grad bärande. Dessutom har en utjämning på området vidtagits
genom 1909 års kommunala rösträttsreform. Frågan har därjämte en
ganska vittgående politisk betydelse genom dess inverkan på första kammarens
sammansättning. Några allmännare önskningar i den av motiotionen
angivna riktningen hava icke, så vitt till vår kännedom kommit,
framställts. Frågan får därför betraktas som ett led i det allmänna kravet
på förändring från grunden av hela vår kommunala författning, som
på senare tider från vissa håll framförts. Det framhålles också i några
av de motioner med angivet syfte, som vid innevarande års riksdag blivit
framförda, att jämväl hithörande fråga bör tagas i beaktande.

Vid sådant förhållande och då vi ej finna skäl föreligga att tillmötesgå
detta krav samt ej någon omständighet blivit framhållen, på grund varav
den ifrågasatta förändringen i och för sig skulle anses nödig eller nyttig,
hemställa vi, att herr Olaussons ifrågavarande motion ej måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

dels och av herr Räf, som anfört:

»Jag har förenat mig med utskottet i dess tillstyrkande av utredning,
men då, på sätt utskottet anfört i sitt denna dag avgivna utlåtande nr 19,
redan i kungl. prop. vid 1913 års riksdag det blivit fastslaget, att »den
politiska karaktären av dessa val hade blivit allt mer och mer förhärskande»,
anser jag dock, att någon förändring av förordningen om landsting
ej bör förekomma annat än i sammanhang med en motsvarande förändring
av den kommunala rösträtten i syfte att motväga det politiska
inflytande, som enbart en förändring av landstingsförordningen kan medföra.
»