Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 20 (Utlåtande 1912:Ku20 Konstitutionsutskottet)

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 20.

Nr 20.

Ankom till Riksdagens kansli den 30 april 1912 k!, 2 e. m.

Konstitutionsutskottets utlåtande, i anledning af Kungl. Maj:ts
proposition till Riksdagen med förslag till lagar om
ändrad lydelse af § 39 i förordningen om kyrkostämma
saint kyrkoråd och skolråd den 21 mars 1S62 samt af §
41 inom. 1 i förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd
och skolråd i Stockholm den 20 november 1863.

Närvarande: herrar Bonde, Branting, Trygger, Clason, Bellinder, Hellberg, Ekman,
von Geijer, Mannheimer, Wavrinsky, Sehlin, grefve Hamilton, herrar Jansson
i Djursätra, Ericsson, Nilsson, Nyström, Edén, Larsson frän Västerås, Magnusson
och Larsson j Säby.

Till konstitutionsutskottets handläggning hafva båda kamrarna hänvisat
en af Kungl. Maj:t till Riksdagen aflåten proposition, nr 197, däri
Kungl. Maj:t föreslagit Riksdagen att antaga följande förslag till dels lag
om ändrad lydelse af § 39 i förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd
och skolråd den 21 mars 1862, dels ock lag om ändrad lydelse af
§ 41 mom. 1 i förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd
i Stockholm den 20 november 1863, nämligen:

»LAG

om ändrad lydelse af § 89 i förordningen om kyrkostämma samt
kyrkoråd cell skolråd den 21 mars 1862.

Härigenom förordnas, att § 39 i förordningen om kyrkostämma samt
kyrkoråd och skolråd den 21 mars 1862 skall erhålla följande ändrade
lydelse:

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 5 sand. 15 höft. (Nr 20.)

NönabitvUonsHtefcottet* utlåtande Nr åd.

•i

Kyrko- och skolrådens räkenskaper så ock, där särskild styrelse för
församlingsbibliotek finnes, denna styrelses räkenskaper skola af slutas med
kalenderår samt senast från och med den 1 därpå följande mars hållas
tillgängliga för de för deras granskning utsedda revisorer.

Revisionsberättelsen skall senast den 1 april aflämnas till kyrkostämmans
ordförande, som öfver gjorda anmärkningar infordrar vederbörandes
förklaringar, hvarefter den kyrkostämma, som i maj månad sammanträder,
beslutar, huruvida anmärkning må förfalla, eller laglig åtgärd för bevarande
af församlingens rätt vidtagas skall.

Hvad nu om räkenskapernas granskning i kyrkostämma sagdt är, gör
icke någon ändring i hvad om särskild revision af kyrko- och skolräkenskaper
finnes stadgadt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1918.»

•LAG

om ändrad lydelse af § 41 mom. 1 i förordningen om kyrkostämma
samt kyrkoråd och skolråd i Stockholm den SO november 1868.

Härigenom förordnas, att § 41 mom. 1 i förordningen om kyrkostämma
samt kyrkoråd och skolråd i Stockholm den 20 november 1863 skall erhålla
följande ändrade lydelse:

Mom. 1. Räkenskaperna för såväl kyrkans medel som de medel,
skolrådet och, därest särskild styrelse för församlingsbibliotek finnes, denna
styrelse hafva under sin förvaltning, skola afslutas med kalenderår samt
senast från och med den 1 därpå följande mars hållas tillgängliga för de
för deras granskning utsedda revisorer.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1918.»

Till stöd för detta förslag har föredragande departemenschefen i det
till propositionen fogade utdrag af statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden
den 15 mars 1912 anfört följande:

»I underdånig skrifvelse den 31 oktober 1910 bär Riksdagens justitieombudsman
anfört:

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 20.

Förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd den 21 mars 1862
innehåller i 39 §, sådant detta lagrum lyder genom lagen den 16 juni 1905, följande
bestämmelser:

»Kyrko- och skolrådens räkenskaper så ock, där särskild styrelse för församlingsbibiiotek
finnes, denna styrelses räkenskaper skola afslutas med kalenderår samt senast
den 1 därpå följande mars afiämnas till de för deras granskning utsedda revisorer.

Revisionsberättelsen skall senast den 1 april afiämnas till kyrkostämmans ordförande,
som öfver gjorda anmärkningar infordrar vederbörandes förklaringar, hvarefter
den kyrkostämma, som i maj månad sammanträder, beslutar, huruvida anmärkning må
förfalla eller laglig åtgärd för bevarande af församlingens rätt vidtagas skall.

Hvad nu om räkenskapernas granskning i kyrkostämma sagdt är, gör icke någon
ändring i hvad om särskild revision af kyrko- och skolräkenskaper finnes stadgadt.»

Ifrågavarande räkenskaper skola sålunda senast den 1 mars afiämnas till revisorerna,
hvarefter revisionsberättelsen skall senast den 1 april afiämnas till kyrkostämmans
ordförande. _ .

Angående den närmare innebörden häraf hafva i visst afseende olika meningar
förekommit. Å ena sidan förmenar man, att revisorerna äga att icke blott verkställa
granskningen, hvarhelst det synes dem lämpligast, utan äfven, om de anse sadant nödigt,
under hela mars månad i sin vård behålla räkenskaperna med därtill hörande
handlingar. Å andra sidan håller man före, att vederbörande pastor icke är skyldig
eller ens berättigad att annorledes än i pastors ämbetslokal tillhandahålla revisorerna
räkenskaperna.

Frågan har vid olika tillfällen under innevarande år dragits under min pröfning

I en till mig ingifven klagoskrift hafva sålunda två nämndemän påkallat min.
ämbetsåtgärd med'' anledning däraf, att pastor i Vårviks församling vägrat att till
klagandena såsom utsedda revisorer af de under kyrkostämman stående räkenskaper för
år 1909 utlämna samma räkenskaper för vederbörlig revision.

I aifordrad förklaring har pastorn anfört, att han icke ansett sig kunna stå till
svars med att till klagandena för granskning, hvarhelst de kunde finna för godt, utlämna
församlingens räkenskaper. Han hade emellertid å sitt ämbetsrum tillhandahållit
handlingarna; och därmed hade han tydligen fullgjort allt hvad på honom enligt
lag ankomme.

I en annan skrift hafva eu folkskollärare och en arrendator hos mig anfört klagomål
däröfver, att pastor i Yentlinge församling vägrat att till klagandena, som utsetts till
revisorer af kyrkans och skolans räkenskaper för år 1909, utlämna några handlingar
samt, sedan klagandena förklarat sig icke vilja å pastorsexpeditionen verkställa revisionen,
kallat vederbörande revisorssuppleanter till sitt hem, där dessa förrättat
revisionen.

Pastorn har i afgifven förklaring, under vidgående af sakförhållandet, andragit,
att hans förfarande tydligen stode i öfverensstämmelse med lag.

Vid pröfning af dessa båda ärenden har jag funnit, att ifrågavarande lagrum
rätteligen bör tolkas i öfverensstämmelse med den uppfattning, klagandena gjort gällande,
samt att pastorernas tolkning af lagrummet följaktligen varit oriktig.

Jag har emellertid desto mindre ansett mig kunna såsom tjänstefel stämpla
pastorernas förfarande, som de till stöd därför kunna åberopa ett af Kung!. Maj:t i
ecklesiastikdepartementet den 24 augusti 1888 meddeladt utslag.

Handlingarna i nu antydda mål utvisa:

1 en till domkapitlet i Lund ingifven skrift anförde tre personer klagomål där»

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 20.

öfver, att kyrkoherden i östra Nöbbelöfs församling vägrat att till dem, såsom utsedda
revisorer för granskning af församlingens kyrko- och skolräkenskaper för år 1887, utlämna
dessa räkenskaper; och yrkade klagandena, att kyrkoherden måtte vid verkande
påföljd förständigas att inom kortaste tid till klagandena utlämna samma räkenskaper.
Kyrkoherden antörde i afgifven förklaring, att han endast hade skyldighet att å sin
ämbetslokal tillhandahålla revisorerna räkenskaperna, helst han såsom ordförande i
kyrko- och skolrådet vore ansvarig för dessa myndigheters handlingar och, därest räkenskaperna
utlämnades till revisorerna, icke hade säkerhet för, att ej verifikationer, protokollsböcker
eller säkerhetshandlingar förkomma.

Domkapitlet utlät sig, att enär kyrkoherden icke kunde anses lagligen skyldig
att till de utsedda revisorerna för granskning, hvarhelst de kunde finna för godt, utlämna
församlingens kyrko- och skolräkenskaper med hvad därtill hörde samt kyrkoherden
icke vägrat att för sagda ändamål å sitt ämbetsrum tillhandahålla revisorerna
ifrågavarande räkenskaper, pröfvade domkapitlet skäligt lämna klagandenas yrkande
utan afseende. I detta beslut fann Kuugl. Maj:t genom ofvanberörda utslag ej skäl
att göra ändring.

Emellertid har vid ett föregående tillfälle Kuugl. Maj:t i civildepartementet meddelat
ett beslut, som — då det icke kan antagas, ätt revisorer för granskning af kyrkooch
skolråds räkenskaper uti ifrågavarande afseende intaga annan ställning än äf kommunalstämma
utsedda revisorer — måste anses stå i strid med den mening, hvilken
gjorde sig gällande vid afgörandét af nyssnämnda mål.

Sedan O. E. och H. E. blifvit å Löddeköpinge sockens kommunalstämma utsedda
att granska socknens räkenskaper för år 1868, både ordföranden i kommunalstämman
vägrat att till dem utlämna berörda räkenskaper med därtill hörande handlingar samt
genom kungörelse i sockenkyrkan tillkännagifvit, att revisionen skulle företagas i Löddeköpinge
kvarn vid af ordföranden bestämd tid. I anledning häraf hade revisorerna
hos Konungens befallningshafvande yrkat, att ordföranden måtte åläggas till dem utlämna
ifrågavarande handlingar under någon viss tid. Konungens befallningshafvande
yttrade, att då det uppdrag, Löddeköpinge socken lämnat klagandena att granska
1863 års räkenskaper, icke kunde annat än tillika innefatta förtroende att omhänderhafva
samma räkenskaper med därtill hörande handlingar, Konungens befallningshafvande,
med bifall till därom framställda yrkandet, funne skäligt ålägga ordföranden
vid tjugufem riksdalers vite att emot specificeradt kvitto genast utlämna förberörda
räkenskaper och handlingar till klagandena. Ordföranden anförde underdåniga besvär,
men Kungl. Magt faun enligt resolution den 6 augusti 1864 hvad ordföranden anfört
icke föranleda ändring i Konungens befallningshafvande^ beslut.

Den nu föreliggande frågan har äfven varit föremål för Riksdagens pröfning.

( Yid 1889 års Riksdag gjorde nämligen enskild motionär framställning Om sådan
ändring af lydelsen i 39 § åt förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd
att klart måtte framgå, det revisorerna ägde rätt att verkställa revisionen; hvarhelst
det syntes dem lämpligast. 1

Till stöd för denna motion anfördes bland annat:

Det vore allmänt kändt, att under senare åren ofta inträffat tilldragelser, som
visade behöfiigheten af, att granskning af allmänna räkenskaper blefve verkställd med
tillbörlig noggrannhet. Af vikt vore dét därför, att rörande verkställandet af nämnda
granskningar sådana lagbestämmelser funnes, som vore icke blott tydliga utan äfven
af sådant innehåll, att revisorernas granskningsarbete icke däraf kunde på något sätt
försvåras utan i stället Underlättas, Visserligen föreskrefves uti ifrågavarande paragraf.

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 20.

’att räkenskaperna för såväl kyrkans som skolans medel skola hvarje år senast den 1
mars aflämnas till de för deras granskning’ utsedda revisorer’ samt att ''revisionsberättelsen
skall senast den 1 april aflämnas till kyrkostämmans ordförande’; och dessa
föreskrifter hade af allmänheten så uppfattats, att revisorerna ägde rättighet att, om
de för räkenskapernas behöriga granskning ansåge sådant nödigt, behålla räkenskaperna
i sin vård från den 1 mars till samma månads slut. Onekligt vore ock, att
sagda föreskrifter tycktes gifva grundad anledning till den nämnda uppfattningen,
helst som revisorerna obestridligen ägde rätt att dröja med revisionsberättelsens aflämnaude
ända till den 1 april. Sedan emellertid motsatta prejudikat i ämnet gifvits,
vore församlingarna icke vissa om, hvar och på hvad sätt deras räkenskaper borde
lagenligt granskas. I händelse revisorerna verkligen vore skyldiga att å pastorsämbetets
lokal och under pastors uppsikt företaga och fullborda granskning af kyrko- och skolräkenskaper,
skulle, äfven där pastor vore tillmötesgående, revisorerna komma i en
alltför beroende ställning, som mångenstädes kunde i hög grad försvåra, ja kanske
omöjliggöra verkställandet af noggranna och fullständiga granskningar, i synnerhet där
räkenskaperna med tillhörande verifikationer och handlingar vore så vidtomfattande,
att granskningen behcfde fortgå mer än en dag. Tydligt vore också att, om granskningsarbetet
sålunda försvårades och revisionen på grund dåra!'' somligstädes komme
att blifva ofullständig, detta skulle medföra ogynnsamma följder både för församlingarna
och för räkenskapsförarna, och det goda förhållande, som borde vara rådande mellan
pastor och församlingsmedlemmar, komme att därigenom på betänkligt sätt störas.

Lagutskottet hemställde, att motionen icke måtte af Riksdagen bifallas. Denna
hemställan var sålunda motiverad: I fråga om den plats, där granskning af räkenskaper
och värdehandlingar borde företagas, syntes det med förhållandenas natur vara
häst öfverensstämmande, att sådan granskning verkställdes på samma plats, där ifrågavarande
räkenskaper och handlingar förvarades, och så torde äfven vid revisionsförrättningar
allmänneligen förfaras. Étt undantag härifrån både nu yrkats af motionären
beträffande församlingarnas kyrko- och skolräkenskaper, i det att han föreslagit, att
revisorerna af dessa räkenskaper skulle äga rätt att icke blott verkställa granskningen,
hvarhelst det syntes dem lämpligast, utan äfven, om de ansåge sådant nödigt, under
hela mars månad i sin vård behålla räkenskaperna med därtill hörande handlingar.
Införandet af eu sådan bestämmelse syntes dock vara ägnadt att framkalla ganska afsevärda
olägenheter och vådor. Kyrkorådets och skolrådets ansvar för de under deras
vård ställda handlingar torde icke upphöra under den tid, revisionen påginge. Det
syntes då obilligt att beröfva dessa myndigheter tillfälle att öfvervaka, att handlingarna
under revisionen förvarades på ett betryggande sätt. I afseende å sättet för handlingarnas
bevarande syntes förslaget också icke erbjuda nödig trygghet. Man kunde
nämligen icke i allmänhet förutsätta, att revisorerna i sina bostäder eller eljest hade
att förfoga öfver sådana förvånagsställen, att handlingarna där kunde anses pa nöjaktigt
sätt skyddade mot förstöring och tillgrepp. Detta vore af största betydelse beträffande
värdepapper, men torde också icke vara utan vikt i fråga om räkenskaper
och därtill hörande verifikationer. De olägenheter, som af motionären åberopats såsom
skäl för hans förslag, torde för öfrigt endast i jämförelsevis sällsynta fall hafva förekommit
och syntes därjämte utskottet vara af den beskaffenhet, att de i allmänhet
kunde undvikas, om redogörare och revisorer visade hvarandra skäligt tillmötesgående.

Lagutskottets hemställan bifölls af Riksdagen. ;

- Trots1 förenämnda^ af lagutskottet gjorda uttalande- hafva sedermera stridiga me«

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 20.

ningar varit rådande därom, huru förevarande stadgande i det afseende, hvarom nu är
fråga, rätteligen bör tolkas, och dessa meningsbrytningar hafva, såsom af förestående
redogörelse framgår, resulterat däri, att inom kort tidrymd två prästmän, hvilka förfarit
i öfverensstämmelse med den af lagutskottet omfattade tolkning af stadgandet,
utaf sina församlingsbor hos mig angifvits för ämbetsbrott. Den af lagutskottet uttalade
förhoppningen, att tvister af ifrågavarande art skulle kunna undvikas genom skäligt
tillmötesgående från vederbörande redogörares och revisorers sida, har, såsom väl
äfven var att vänta, visat sig illusorisk. I hvarje fall syntes det mig vara klart, att
hvad sålunda af lagutskottet yttrats icke kan åberopas såsom ett fullgiltigt skäl mot
förtydligande eller ändring af stadgandet i den af motionären önskade riktningen.
Kunde statsmakterna förlita sig på, att medborgarna vid uppkomna tvistigheter visade
hvarandra skäligt tillmötesgående, vore ju icke allenast härutinnan utan jämväl på de
flesta andra områden lagstiftning obehöflig. Och att, hvad särskildt ifrågavarande
stadgande angår, af nyssnämnda skäl underlåta lagstiftningsåtgärd är enligt min mening
desto mindre på sin plats, som dels stadgandets ordalydelse, jämförd med Kungl.
Maj:ts ofvan omförmälda resolution den 6 augusti 1864, å ena sidan, samt Kungl.
Maj:ts förenämnda utslag den 24 augusti 1888, å den andra, tydligen inbjuda till olika
meningar med däraf lätt härflytande tvistigheter, dels ock det måste anses vara af
synnerlig vikt att, där så ske kan, undanröja hvad som visat sig kunna störande inverka
på det goda förhållande, som bör vara rådande emellan pastor och hans församlingsbor.

Ej heller anser jag betydelse kunna tillmätas det af lagutskottet mot motionen
i fråga åberopade kardinalskälet, eller att det vore obilligt att beröfva kyrkoråd och
skolråd — hvilka myndigheter enligt lagutskottets antagande stode i ansvar för de
under deras vård ställda handlingar jämväl under den tid, revisionen påginge — tillfälle
att öfvervaka, att handlingarna under revisionen förvarades på ett betryggande
sätt. För min del kan jag nämligen ingalunda godkänna den premiss, hvarur slutsatsen
dragits. Äro revisorerna verkligen enligt lag berättigade att få handlingarna
till sig utlämnade i öfverensstämmelse med hvad i förenämnda motion angifvits, måste
däraf följa, att kyrko- eller skolrådet under den tid, handlingarna sålunda äro undandragna
dess vård, icke kunna bära ansvaret för desamma.

Med hvad nu yttrats har jag icke velat förneka, att vissa skäl kunna åberopas
till stöd för, att lagen borde uti ifrågavarande hänseende hafva annat innehåll, än hvad
den, enligt min tanke, för närvarande äger. Syftet med denna min skrifvelse är ej
heller att få lagen på ett visst sätt ändrad eller förtydligad. Men det har synts mig
vara af vikt, att den oklarhet, som måste anses vidlåda stadgandet i fråga, varder på
ett eller annat sätt aflägsnad; och jag har därför med den rätt, som 19 § i den för
Riksdagens justitieombudsman gällande instruktion gifver mig, trott mig böra för Kungl.
Maj:t framlägga förhållandet till den uppmärksamhet, Kungl. Maj:t må finna saken
förtjäna.

Vid underdånig föredragning den 18 november 1910 af denna justitieombudsmannens
skrifvelse yttrade dåvarande departementschefen:

»Af hvad justitieombudsmannen sålunda anfört, finner jag ådagalagdt, att ett förtydligande
af föreskriften i första stycket af § 39 i förordningen om kyrkostämma
ro. ra. är af behofvet påkalladt. För tolkningen af samma föreskrift lämna motiven
till förordningen ingen ledning. Enligt det af justitieombudsmannen åberopade pre -

MctmiihitimimiskoWels uHaUmdv JS''r 26.

judikatet den 24 augusti 1888 har Kungl. Maj:fc ansett ifrågavarande föreskrift icke
innefatta skyldighet att till vederbörande revisorer för granskning, hvar helst de behagade,
utlämna här afsedda räkenskaper. Att Kungl. Maj:t i fråga om granskning
af en borgerlig kommuns räkenskaper meddelat ett häremot stridande beslut, torde
finna sin förklaring dels däri, att kommunalstämmoförordningens stadganden angående
granskning af kommunens räkenskaper icke äro alldeles öfverensstämmande med kyrkostämmoförordningens
revisionsstadganden och dels i den omständigheten, att kommunen
i regeln icke äger en expeditionslokal, där de kommunala räkenskaperna förvaras och
där granskning af desamma kan äga rum.

Medgifvas måste, som sagdt, att omförmälda bestämmelse i kyrkostämmoförordningen
är oklar och kan gifva rum för olika uttydning. Frånser jag emellertid nu,
huru densamma efter sin nuvarande lydelse rätteligen bör tolkas, och upptager i stället
till behandling spörsmålet, i hvilken riktning en ändring af bestämmelsen bör gå, vill
jag för min del göra gällande, att genom den ifrågasatta ändriugen bör med tydlighet
fastslås, att här afsedda räkenskaper icke böra utlämnas till revisorerna, utan böra under
den tid, revisionen må kunna pågå, hållas tillgängliga för granskning på vederbörande
pastorsexpedition eller annan lämplig lokal. Ett sådant förfarande öfverensstämmer
med hvad som vid revisionsförrättningar i allmänhet är brukligt och synes ej
allenast vara mest praktiskt, enär det för revisorerna kan vara af nytta att under revisionens
gång hafva tillträde till protokoll och andra i kyrkoarkivet förvarade handlingar,
utan äfven ur synpunkten af räkenskapernas betryggande förvaring äga bestämdt företräde
framför deras utlämnande till och förvarande hos revisorerna. Att någon olägenhet af
den art, som i den af justitieombudsmannen omnämnda motionen antydts, skulle af eu
sådan bestämmelse kunna för revisionen uppstå, kan jag ej inse, då revisorerna ju
hafva god tid på sig för revisionens verkställande och vederbörande pastor, sin ämbetsplikt
likmätigt, är skyldig att ställa sig bestämmelsen till efterrättelse.

Slutligen tillåter jag mig påpeka, att då mom. 1 af § 41 i förordningen om kyrkostämma
samt kyrkoråd och skolråd i Stockholm den 20 november 1863 innehåller ungefär
enahanda bestämmelse som första stycket af § 39 i den allmänna kyrkostämmoförordningen,
en eventuell ändring af sistnämnda § torde böra föranleda motsvarande
ändring i kyrkostämmoförordningen för Stockholm.

I enlighet med den mening, jag nu uttalat, har jag låtit inom ecklesiastikdepartementet
utarbeta

förslag till lag angående ändrad lydelse af § 39 i förordningen om kyrkostämma
samt kyrkoråd och skolråd den 21 mars 1862 äfvensom

förslag till lag angående ändrad lydelse af § 41 mom. 1 i förordningen om kyrkostämma
samt kyrkoråd och skolråd i Stockholm den 20 november 1863.»

Kungl. Maj:t fann i enlighet med departementschefens af statsrådets
öfriga närvarande ledamöter biträdda hemställan godt anbefalla dels
samtliga ecklesiastika konsistorier, dels öfverståthållarämbetet, efter hörande
af öfverstyrelsen för Stockholms stads folkskolor och kyrkostämmorna i
Stockholms territoriella församlingar, dels ock Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i länen, sedan yttranden infordrats inom hvarje län från kyrkostämmorna
i en stad och två landsförsamlingar, som Kungl. Maj:ts befall -

Utskottets

yttrande.

# KöHstUufwnsutskottets utlåtande Nr <30.

ningshafvande skulle äga bestämma att före deri 1 februari 1911 inkomma
med utlåtanden öfver de nämnda lagförslagen.

Nästan samtliga sålunda börda myndigheter och korporationer hafva
tillstyrkt eller förklarat sig icke hafva något att erinra mot de ifrågasatta
författningsändringarna. Endast två församlingar hafva motsatt sig desamma,
af hvilka dock den ena församlingen önskat få det nuvarande uttrycket
utbytt mot: »utlämnas till de för deras granskning utsedda revisorer
på deras ansvar och emot specificeradt kvitto».

Af åtskilliga yttranden framgår, hurusom man önskar en lagtext, som
i nu förevarande hänseende å ena sidan fastslår revisorernas rätt att under
revisionen förfoga öfver vederbörande räkenskaper jämte säkerhetshandlingar
och å den andra jämväl beaktar vederbörandes intresse i att äfven
under revisionstiden de säkerhetshandlingar m. in., som äro anförtrodda åt
deras vård, må vara på ett betryggande sätt förvarade. Flera af de i
ärendet hörda myndigheter och korporationer hafva ansett uttrycket »hållas
tillgängliga för» icke innebära full trygghet för att handlingarna icke
under revisionstiden undandragas redogörarens vård, och därför velat hafva
detsamma kompletteradt till »å vederbörande pastorsexpedition eller annan
lämplig lokal hållas tillgängliga för o. s. v.» eller något motsvarande
uttryck.

Jag kan emellertid icke finna, att eu sådan formulering som den sistnämnda
vore att föredraga framför de framlagda förslagens ordalydelse.
Det kan ju förekomma fall, då alla parter, vederbörande styrelse, redogörare
och revisorer, enas om, att de till granskning afsedda handlingarna
helt eller delvis aflämnas till revisorerna. I ett sådant fall synas de inom
ecklesiastikdepartementet utarbetade förslagen till formulering vara till
fyllest, och jag ansluter mig alltså till dessa förslag.»

Utskottet har vid granskning af förevarande lagförslag icke funnit
anledning att däremot framställa någon anmärkning. Utskottet får alltså
hemställa,

att ifrågavarande proposition måtte af Riksdagen
bifallas.

Stockholm den 30 april 1912.

På utskottets vägnar:

CARL CARLSON BONDE.

Stockholm, Ivar Hseggströms Boktryckeri A. E. 1912.