Konstitutionsutskottets utlåtande nr 20 år 196b (Utlåtande 1964:Ku20 Konstitutionsutskottet)

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 20 år 196b

Nr 20

Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av väckta motioner
angående vissa grundlagsändringar.

Konstitutionsutskottet har funnit sig böra till behandling i ett gemensamt
utlåtande upptaga följande till utskottet hänvisade motioner rörande
grundlagsfrågor, nämligen

1) motionerna I: 247 och II: 177 vid 1964 års riksdag angående konstitutionsutskottets
dechargeförfarande;

2) motionerna 1:248 och II: 178 vid 1964 års riksdag angående statsråds
deltagande i utskott;

3) motionerna I: 246 och II: 176 vid 1964 års riksdag angående utskottssammanträde
mellan riksdagssessioner; samt

4) motionen I: 467 vid 1963 års riksdag angående den allmänna motionstiden.

1) Konstitutionsutskottets dechargeförfarande

I de likalydande motionerna nr 247 i första kammaren av fru Segerstedt
Wiberg och nr 177 i andra kammaren av herr von Friesen hemställes, »att
riksdagen måtte i huvudsak antaga de regler för konstitutionsutskottets
dechargegranskning, som föreslagits av författningsutredningen, samt att
åt konstitutionsutskottet måtte uppdragas att utarbeta erforderlig lagtext».

Beträffande motiveringen får utskottet, i den mån redogörelse icke lämnas
i det följande, hänvisa till motionerna.

Gällande bestämmelser. Stadganden om konstitutionsutskottets dechargegranskning
återfinnes i 105—107 §§ regeringsformen samt i 38 § 3 mom.
riksdagsordningen. Bestämmelserna innebär i korthet följande.

Det åligger konstitutionsutskottet att granska statsrådsprotokollen (105 §
regeringsformen). Finner utskottet av dessa, att ett statsråd uppenbarligen
handlat emot grundlag eller allmän lag, skall utskottet ställa vederbörande
under åtal inför riksrätt, som har att döma efter allmän lag och 1810 års
ansvarighetslag för statsrådets ledamöter (»statsrådets juridiska ansvarighet»,
106 § regeringsformen). Skulle utskottet anmärka, att statsrådets ledamöter
samfällt eller eu eller flera av dem icke iakttagit rikets sannskyldiga
nytta eller icke med oväld, nit, skicklighet och drift utövat sitt ämbete,

l Bihang till riksdagens protokoll 7.%''-}. r> samI. ? and. Nr 20

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 20 år 1964

äger utskottet tillkännage detta för riksdagen, som kan hos Konungen anmäla
sin önskan om skiljande ur statsrådet av den eller dem, mot vilka anmärkning
gjorts (»statsrådets politiska ansvarighet», 107 § regeringsformen).
Allt vad riksdagen efter granskning godkänt eller lämnat oanmärkt
har vunnit decharge med avseende å det granskade.

Historik. Grundlagarnas bestämmelser om konstitutionsutskottets dechargegranskning
och statsrådens konstitutionella ansvarighet har stått i
huvudsak oförändrade alltsedan tiden för det nuvarande statsskickets tillkomst
1809—1810, ehuru det reella innehållet undergått genomgripande förändringar
i praxis. Härvidlag lärer i detta sammanhang vara tillfyllest att
erinra om att riksrättsåtal sista gången ägde rum år 1854, att någon anmälan
till Konungen rörande riksdagens önskan om statsråds entledigande aldrig
förekommit i anledning av konstitutionsutskottets anmärkningar ens
där dessa vunnit riksdagens gillande, att i praxis utvecklats en mildare anmärkningsform
än de i grundlagen förutsatta i form av »tillkännagivanden
utan åberopande av 107 § regeringsformen», vilkas huvudföremål utgöres
av förhållanden i administrativ praxis, som utskottet funnit böra föranleda
något dess uttalande, samt att dechargegranskningen i praxis blivit allt
mindre bunden vid statsrådsprotokollen.

Förslag om reformering av dechargeinstitutet har vid åtskilliga tillfällen
framförts inom riksdagen. Från senare år bör antecknas, att konstitutionsutskottet
i betänkande till 1952 års riksdag (nr 24) hemställde om en förutsättningslös
utredning av frågan om revision av reglerna rörande statsrådets
konstitutionella ansvarighet. Vid betänkandet fanns som bilaga fogad
en inom utskottets kansli utarbetad promemoria angående dechargeförfarandets
reformering. Promemorian hade utarbetats på utskottets uppdrag,
men utskottet förklarade sig icke självt ha tagit ställning till de där behandlade
särskilda spörsmålen.

Enligt promemorian syntes det naturligaste sättet att undanröja bristerna
i gällande bestämmelser om statsrådens juridiska ansvarighet vara att
ändra stadgandena så, att ämbetsbrott begånget av statsråd i princip bedömdes
på samma sätt som ämbetsbrott begånget av annan ämbetsman, d. v. s.
att den allmänna strafflagens föreskrifter rörande ämbetsbrott skulle tilllämpas
även på statsråd. Då strafflagens bestämmelser på detta område
ändrades, skulle de nya stadgandena automatiskt komma att gälla även för
statsråden. Från den nämnda allmänna principen borde dock ett väsentligt
undantag göras. Brottet skulle för att kunna föranleda riksrättsåtal vara av
så grov beskaffenhet, att det jämlikt lag kunde förskylla avsättning. Åtal
skulle däremot icke komma i fråga för mindre allvarliga ämbetsförbrytelser.
I dylika fall borde liksom tidigare möjligheten till anmälan enligt RF
107 § stå öppen,

Rörande dechargeförfarandet enligt 107 § regeringsformen erinra<tes i

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 20 år 196b

promemorian om att åtskillig kritik riktats mot detta, men att denna kritik
väsentligen avsett institutets användning som en form för politiskt ansvarsutkrävande.
I denna sin egenskap vore institutet i normala fall skäligen betydelselöst,
helt enkelt därför att statsrådens politiskt parlamentariska ställning
icke på något mera påtagligt sätt brukade påverkas av framförda anmärkningar.
Däremot drabbade kritiken knappast direkt den andra sidan
av konstitutionsutskottets verksamhet, nämligen granskningen av administrativ
praxis utan framhävande av ansvarsmomentet. Det var emellertid betecknande,
att sistnämnda verksamhet vanligen icke bedömts för sig, utan
att ställningstagandet till den »politiska ansvarigheten» satt sin prägel på
helhetsomdömet. Även om det politiska ansvarsutkrävandet således icke
längre framstod som någon huvuduppgift, var därmed icke sagt, att det normala
dechargearbetet skulle sakna värde. Det granskningsmaterial, som årligen
ställdes till konstitutionsutskottets förfogande, bildade nämligen ett
utmärkt underlag särskilt för granskning av konstitutionell praxis. Den
speciella insyn i regeringens verksamhet, som utskottet erhöll och kunde
förmedla till riksdagen, stod även i god samklang med den för det svenska
statsskicket utmärkande offentlighetsprincipen. När det gällde att utnyttja
granskningsmaterialet, mötte ånyo problemet att den form grundlagen anvisade
för framställningar från konstitutionsutskottets sida sammankopplats
med politiskt ansvarsutkrävande. Den naturliga utvägen ur detta dilemma
syntes vara, att man genom ändring av 107 § regeringsformen gjorde
en klar åtskillnad mellan å ena sidan sådana framställningar från utskottet,
där enligt dettas uppfattning frågan om vederbörande statsråds politiska
ansvar med fog kunde aktualiseras, och å andra sidan sådana framställningar,
där detta icke vore fallet.

Till ifrågavarande promemoria hade även fogats utkast till nya grundlagsstadganden
i ämnet.

Författningsutredningen. En sådan omprövning av reglerna om statsråds
ansvarighet och konstitutionsutskottets dechargegranskning, varom utskottet
hemställde år 1952, har kommit till stånd genom författningsutredningen,
som redovisat sina överväganden i ämnet uti motiven till sitt förslag
till ny regeringsform (SOU 1963: 17, s. 452—460). Utredningen har nära
anslutit sig till de synpunkter, som anfördes i ovanberörda, vid utskottets
betänkande år 1952 fogade promemoria.

Enligt utredningens förslag skall konstitutionsutskottets granskning av
statsrådens tjänsteutövning och regeringsärendenas handläggning normalt
avse en redovisning av administrativ praxis. Denna granskningsverksamhet
närmast motsvarande det nu i praxis använda institutet med tillkännagivande
utan åberopande av 107 § regeringsformen avses ersätta det
nuvarande dechargeförfarandet. Redovisning av granskningens resultat
skall regelmässigt avges en gäng varje År. Eftersom i denna redovisning

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 20 år 196i

icke skall upptagas sådana anmärkningar mot statsråd, där ett ansvarsutkrävande
skall ifrågakomma, har några regler angående ansvarsfrihet eller
preskriptionstid i fråga om de ärenden, som avhandlas i betänkandet, ej ansetts
erforderliga.

Vad den juridiska statsrådsansvarigheten beträffar föreslår utredningen,
att gällande formella bestämmelser på detta område i princip bibehålies
oförändrade. De materiella reglerna har i förslaget ändrats på det sättet, att
brott begånget av statsråd i tjänsten i princip bedömes på samma sätt som
ämbetsbrott begånget av annan tjänsteman. Brottsbalkens allmänna stadganden
om ämbetsbrott skall således avse även statsråd. Från denna princip
har dock det väsentliga undantaget gjorts, att ämbetsbrott av statsråd
för att kunna föranleda riksrättsåtal skall innefatta ett så grovt åsidosättande
av vederbörandes tjänsteplikt, att för brottet jämlikt lag kan dömas till
avsättning. Detta innebär bl. a., att tjänstefel skall föranleda riksrättsåtal
endast om felet är att anse som grovt. Utredningens förslag förutsätter, att
den särskilda ansvarighetslagen för statsrådets ledamöter upphäves.

I de fall statsråd åsidosatt sin tjänsteplikt, utan att förutsättningar för
riksrättsåtal är för handen, skall enligt förslaget konstitutionsutskottet göra
särskild anmälan därom till riksdagen. Förslaget innebär i denna del, att
sådan anmälan skall förekomma endast i de fall, då utskottet klart vill
markera sin uppfattning om det påtalade förhållandets allvarliga beskaffenhet
och det personliga ansvar, som vederbörande statsråd ådragit sig.
Anmärkningar av detta slag behöver givetvis icke grunda sig på ett politiskt
bedömande, men politiska konsekvenser för vederbörande statsråd
skall ligga inom det möjligas gräns. Syftet är alltså att skilja ut det egentliga
ansvarsutkrävandet av mer eller mindre politisk karaktär från den normala
granskningen av administrativ praxis.

Stadganden i ämnet har upptagits i 9 kap. 1—3 §§ uti utredningens förslag
till ny regeringsform.

Motionerna. Motionärerna framhåller, att olägenheter i praxis vållats av
att reglerna för konstitutionsutskottets dechargegranskning är praktiskt taget
oförändrade sedan tillkomsten av 1809 års regeringsform. Även om
granskningen i praxis kunnat anpassas efter förändrade tidsförhållanden,
framstår det enligt motionärernas mening som otillfredsställande, att grundlagarnas
ordalydelser i berörda stadganden är föråldrade och icke motsvarar
vad som faktiskt tillämpas. De förslag, som framlagts av författningsutredningen,
framstår för motionärerna som i huvudsak godtagbara.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 20 år 1964

2) Statsråds deltagande i utskott

1 de likalydande motionerna nr 248 i första kammaren av fru Segerstedt
Wiberg och nr 178 i andra kammaren av herr von Friesen hemställes, att
riksdagen måtte besluta sådan grundlagsändring, att statsråd ges tillträde
till utskott på sätt i motionerna närmare anges, och att konstitutionsutskottet
måtte utarbeta erforderlig författningstext.

Beträffande motiveringen får utskottet, i den mån redogörelse icke lämnas
i det följande, hänvisa till motionerna.

Gällande bestämmelser. I 36 § 6 mom. riksdagsordningen stadgas, att
statsråd icke må deltaga i utskott, dock att beträlfande utrikesutskottet
skall gälla vad i 37 § 2 mom. sägs. Enligt sistnämnda författningsrum äger
statsministern och ministern för utrikes ärendena, ävensom, när ärendets
beskaffenhet därtill föranleder, annan ledamot av statsrådet, själva eller
genom ämbets- eller tjänsteman meddela utskottet muntliga eller skriftliga
upplysningar.

Det allmänna förbudet mot statsråds deltagande i utskott innebär, att
statsråd icke må deltaga i eller närvara vid utskottsförhandlingar och icke
heller inväljas i utskott.

Historik. Frågan om statsråds tillträde till utskott var redan i äldre tid
vid åtskilliga tillfällen föremål för debatt. I förevarande sammanhang torde
emellertid en redogörelse endast behöva lämnas för de överväganden i
ämnet, som förekommit, sedan parlamentarismens principer vunnit erkännande.

Frågan upptogs i en motion vid 1928 års riksdag, vilken avslogs i enlighet
med konstitutionsutskottets hemställan (uti. 19). Utskottet uttalade härvid
bl. a., att det ej var övertygat om att icke motionens förslag, som avsåg att
stärka regeringsmaktens ställning, tvärtom skulle göra regeringen mera beroende
av riksdagen och riksdagsutskotten än da var fallet. Förslaget framfördes
ånyo vid 1930 års riksdag men avstyrktes även denna gång av konstitutionsutskottet
(uti. 20) .och avslogs av riksdagen.

Är 1933 tillkallades tre sakkunniga för att utreda frågan om statsråds
tillträde till utskott. Dessa avgav en promemoria år 1934 med utredning i
ämnet jämte förslag till vissa grundlagsändringar. De sakkunniga föreslog,
att då propositioner och i anledning därav väckta motioner behandlades i
utskott, statsråd skulle, efter anmälan hos utskottets ordförande, äga rätt
att närvara vid utskottets överläggningar och deltaga däri. Tillika föreslogs
att statsråd skulle äga genom ämbets- eller tjänsteman meddela utskott upplysningar
i sådant ärende.

De sakkunniga anförde till stöd för sitt förslag, att en sådan ändring, vari -

C Konstitutionsutskottets utlåtande nr 20 år J964

genom statsråden bereddes tillfälle att deltaga i utskottens överläggningar
men ej i deras beslut och som ej innebar skyldighet för statsråd att infinna
sig i utskott, icke kunde på något avgörande sätt inverka på regeringens
politiska maktställning. I den mån eu förskjutning skedde i maktbalansen
mellan regering och riksdag, torde denna bero på allmän-politiska omständigheter
och personförhållanden och icke på en teknisk arbetsordning sådan
som den ifrågasatta. Däremot skulle ändringen vara ägnad åt! befrämja
en saklig och fullständig granskning av propositionerna i riksdagen.

Genom den vidlyftiga och noggranna utredning, som lämnades i propositionerna
eller åtföljde dessa, erhöll enligt de sakkunnigas mening utskotten
visserligen i regel ett fastare underlag för sitt arbete än som var vanligt i
främmande länder. Och visserligen ägde utskotten enligt riksdagsordningen
46 § rätt att hos regeringen begära upplysningar från verk eller ämbetsman,
varjämte utskotten i praxis inbjöd ämbetsmän eller sakkunniga att
föredraga frågor och lämna meddelanden. Men det var dock en olägenhet,
att vederbörande statsråd var förhindrat att direkt inför utskottet framlägga
sina synpunkter och lämna erforderliga upplysningar. Det var också önskvärt,
att statsråden erhöll tillfälle att i utskotten förhandla om ifrågasatta
ändringar och modifikationer, ofta av betydelsefull beskaffenhet, i framlagda
propositioner. Det dåvarande underhandsförfarandet kunde med vidsträckt
tillämpning medföra åtskilliga vanskligheter. En svårlöst frågas sakliga
behandling och allsidiga belysning skulle enligt de sakkunnigas mening
bäst främjas genom en officiell förhandling mellan vederbörande statsråd
och utskottets samtliga ledamöter. Rätten att närvara i utskott borde
emellertid begränsas till de fall, då propositioner och andra på grund av
propositioner framställda förslag behandlades i utskott.

De sakkunnigas förslag framlades för 1934- års riksdag i proposition (nr
127). Konstitutionsutskottet tillstyrkte förslaget (uti. 19) med den ändringen,
att det klart skulle komma till uttryck i lagtexten, att statsråden
visserligen erhöll obetingad möjlighet att samråda med utskotten rörande
varje proposition, där dylikt samråd ansågs vara av behovet påkallat, men
att utskotten i samma ärende jämväl kunde hålla överläggningar, vid vilka
statsråden icke ägde närvara. I en reservation av åtta ledamöter framhölls,
att utskottens behov av upplysningar och utredning utöver vad propositionerna
innehållit hade tillgodosetts genom 46 § riksdagsordningen. Grundlagarnas
förbud för statsråd att deitaga i utskott hade tillkommit i syfte
att säkerställa riksdagens självständighet gentemot regeringsmakten. Denna
grundsats ägde alltjämt giltighet, och något behov av att för uppgivet ändamål
bereda statsråd tillträde till utskott förelåge ej enligt reservanternas
mening. Frågan förföll, sedan andra kammaren bifallit utskottets förslag
och första kammaren reservationen.

Frågan har därefter icke blivit föremål för särskild behandling i riksdagen.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 20 år 1964 7

Författningsutredningen. Den i motionerna väckta frågan har av författningsutredningen
behandlats i motiven till dess förslag till ny riksdagsordning
(SOU 1963: 18, s. 121—123). Utredningen uttalar inledningsvis, att det
nuvarande förbudet för statsråd att deltaga i utskott liksom det i 46 § riksdagsordningen
föreskrivna förfaringssättet att göra tramställning till ett för
ändamålet särskilt förordnat statsråd, då utskott anser sig behöva upplysning
från myndighet eller tjänsteman, är uttryck lör det dualistiska statsskick,
för vilket 1809 års regeringsform avsågs skola utgöra grundvalen.
För ett parlamentariskt styrelseskick kan emellertid enligt utredningens
mening de principer, åt vilka de berörda grundlagsstadgandena ger uttryck,
icke ha samma vikt, ehuru de ej är helt betydelselösa. Sina närmare överväganden
redovisar utredningen sålunda:

Vad först angår frågan om statsråds tillträde till utskott synes det icke
lämpligt, att statsråd skall kunna väljas till ledamot eller suppleant i utskott.
Ett förbud häremot har upptagits i 5 kap. 6 § första stycket. Däremot
är det enligt utredningens mening rimligt och lämpligt att statsråd skall
kunna lämna upplysningar vid utskottssammanträde. Det nära samarbete
som med ett parlamentariskt statsskick bör förekomma mellan regering
och riksdag, talar otvivelaktigt härför. Tillträdet bör alltså gälla generellt
och icke bara i fråga om utrikesutskottet. Statsråd bör kunna närvara vid
utskottssammanträde både på framställning av utskottet och på eget initiativ.
Statsråd bör emellertid icke vara skyldigt att infinna sig till sammanträde,
om utskottet anmodar honom att komma; det bör ankomma på honom
själv att avgöra, om han skall infinna sig. Lika litet synes det lämpligt
att statsråd — då initiativet utgår från honom — skall kunna närvara vid
ett utskottssammanträde mot utskottets önskan; endast om utskottet bifallit
en hemställan från honom att få lämna upplysningar vid sammanträdet
i fråga, bör han ha rätt att infinna sig. Med en sådan konstruktion
torde knappast någon grund föreligga för de farhågor, som 1928 års konstitutionsutskott
och riksdag hyste — att statsråds tillträde till utskott skulle
försvaga regeringens ställning — eller för de farhågor, som 1934 års reservanter
inom konstitutionsutskottet samt den dåvarande första kammaren
gav uttryck åt — att effekten skulle bli den motsatta.

Statsråd bör kunna lämna upplysningar vid utskottssammanträde antingen
personligen eller genom tjänsteman. Det synes icke, såsom föreslogs
år 1934, föreligga någon anledning att begränsa statsråds tillträde till utskott
till de tillfällen, då utskottet behandlar propositioner. Av vikt är, att
upplysning som är av betydelse för utskottets ställningstagande redovisas
i utskottets betänkande.

Stadganden i ämnet har upptagits i 3 kap. 15 § uti utredningens förslag
till ny riksdagsordning (båda alternativen), vilket getts följande lydelse:

Statsråd må på framställning av utskott eller på egen hemställan, som
bifallits av utskottet, personligen eller genom tjänsteman lämna upplysningar
vid sammanträde med utskottet.

Statlig myndighet skall, om utskottet så finner erforderligt för alt fullgöra
sina uppgifter, tillhandagå utskottet med upplysningar och yttranden.

8 Konstitutionsutskottets utlåtande nr 20 år 196i

Motionerna, börfattningsutredningens överväganden och förslag ligger till
grund för de ifrågavarande motionerna. Ett behov av direkt och öppet redovisad
kontakt mellan utskott och statsråd föreligger enligt motionärernas
mening. Såsom författningsutredningen anfört bör dock statsråd icke vara
skyldig att infinna sig till sammanträde på anmodan av utskott, och icke
heller bör statsråd äga närvara vid ett sammanträde mot utskottets önskan.

3) Utskottssammanträden mellan riksdagssessioner

I de likalydande motionerna nr 246 i första kammaren av fru Segcrstedt
Wiberg och nr 176 i andra kammaren av herr von Friesen hemställes, »att
riksdagen beslutar att ge utskotten möjlighet sammanträda även då riksmöte
ej pågår samt att konstitutionsutskottet får i uppdrag att utarbeta erforderlig
författningstext och eventuellt därav följande ändring av arvodesbestämmelserna».

Beträffande motiveringen får utskottet, i den mån redogörelse icke lämnas
i det följande, hänvisa till motionerna.

Gällande rätt. Grundlagarna innehåller icke något uttryckligt stadgande,
enligt vilket utskott icke må sammanträda mellan riksdagssessionerna. Vad
som skall anses gälla kan därför möjligen vara föremål för delade meningar.
Utskottet har vid tidigare tillfälle (1954 års riksdag, uti. 19, s. 26) uttalat
den uppfattningen, att utskottssammanträde enligt gällande rätt endast
kan komma till stånd under pågående riksdagssession.

Historik. Regler om riksdags uppdelning på sessioner infördes i samband
med 1949 års revision av riksdagens arbetsformer. Någon motsvarighet
till den i förevarande motioner väckta frågan förelåg ej enligt tidigare
gällande rätt. Något särskilt uttalande om spörsmålet förekom ej i förarbetena
till 1949 års reform. Frågan har icke heller senare behandlats av riksdagen.

Författningsutredningen. I motiven till sitt förslag till ny riksdagsordning,
enkammaralternativet, har författningsutredningen upptagit den i förevarande
motioner väckta frågan (SOU 1963: 18, s. 127—128). Om utredningens
förslag i stort bör i detta sammanhang antecknas, att utskotten föreslås
valda för hela mandatperioden, och att den nuvarande ordningen
med årliga riksdagar, uppdelade på vår- och höstsessioner, föreslås ersatt
av ett system med årliga »riksmöten», begynnande på hösten och fortsättande
till våren påföljande år utan formell sessionsindelning. Vad som enligt
gällande rätt utgör en fråga om utskottssammanträde mellan sessioner
motsvaras sålunda enligt utredningsförslaget av en fråga om utskotts -

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 20 år 1961

sammanträden mellan riksmöten. Då nuvarande uppskovsinöjlighet bibehållits
i förslaget — i form av uppskov från ett riksmöte till ett annat —
liksom nuvarande ordning, enligt vilken vissa utskott har särskilda uppgifter
vid sidan av att besvara erhållna remisser, blir emellertid frågeställningen
realiter i stort sett densamma enligt gällande rätt och enligt författningsutredningens
förslag.

Utredningen uttalar, att det enligt dess mening ej är lämpligt, att utskott
kan sammanträda endast under tid, då riksmöte pågår. Det finns, framhåller
utredningen, tillfällen, då det kan vara angeläget, att ett utskott, på
grund av omfattande arbetsbörda eller med hänsyn till riksdagsarbetets ändamålsenliga
planering, kan hålla något eller några sammanträden under
sommaren eller i början av hösten. Något särskilt stadgande i ämnet har
emellertid icke varit erforderligt med hänsyn till utformningen av utredningens
förslag till riksdagsordning. Däremot bör arvodesstadgan kompletteras
med bestämmelser, som möjliggör reseersättning och traktamente i
fall, som här avses. Med hänsyn till talmannens ställning som ledare av
riksdagens arbete bör enligt utredningens mening denne underrättas, om
utskott avser att sammanträda under tid, då riksmöte icke pågår.

Motionerna. Författningsutredningens ovan redovisade överväganden åberopas
av motionärerna, vilka framhåller, att lägen kan förekomma, då utskott
på grund av stor arbetsbörda eller speciella omständigheter har behov
av att sammanträda även under sommarmånaderna.

4) Den allmänna motionstiden

I den vid 1963 års riksdag väckta motionen nr 467 i första kammaren avlierr
Sundin in. fl., vars behandling uppskjutits till innevarande års riksdag,
hemställes, att förslag måtte framläggas för 1964 års riksdag om sådana
grundlagsändringar, som medför en förlängning eller omläggning av
den allmänna motionstiden i riksdagen enligt motionens syfte.

Beträffande motiveringen får utskottet, i den mån redogörelse icke lämnas
i det följande, hänvisa till motionen.

Gällande bestämmelser. Enligt 55 § 1 inom. riksdagsordningen må riksdagsman
i den kammare, han tillhör, väcka motion inom femton dagar från
den dag, då statsverkspropositionen kom kammaren till handa. Den motionsrätt,
som föreligger enligt denna regel — vilken åsyftas i föreliggande
motion -— benämnes nedan »den allmänna motionsrätten».

Senare under riksdagen må enligt sanuna stadgande motion väckas endast
i vissa särskilt angivna fall. Sålunda må motion, som föranleds av
proposition, vilken avlämnats till riksdagen efter dess öppnande, väckas

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 20 år 1964

sist vid det sammanträde, som infaller näst efter tio dagar från det propositionen
kom kammaren tillhanda. I detta fall äger kammare, därest den
med hänsyn till infallande helg eller ärendets synnerliga omfattning finner
sådant nödigt, medge utsträckning av motionstiden, dock längst till
det sammanträde, som infaller näst efter femton dagar från det propositionen
kom kammaren till handa. Motsvarande regler gäller för motionsrätt
i anslutning till framställning från något riksdagens verk. I detta fall räknas
motionstiden från den dag, då anmälan om framställningens ingivande
delges kammaren. Har behandlingen av proposition eller framställning som
nyss sagts uppskjutits till höstsessionen, må motion, som föranleds
av propositionen eller framställningen, väckas sist dagen efter höstsessionens
början. I frågor, som rör någondera kammaren enskilt, och
i frågor, som av redan inom någondera kammaren fattat beslut eller annan
under riksdagen inträffad händelse omedelbarligen föranleds, må motion
väckas, så länge session pågår.

Historik. Den enda begränsning av motionstiden, som 1866 års riksdagsordning
ursprungligen upptog, var att motion, som tillhörde ständigt utskotts
behandling, måste väckas inom tio dagar från riksdagens öppnande,
såvitt icke motionen innefattade grundlagsförslag eller omedelbarligen föranleddes
av inom någondera kammaren fattat beslut eller upptaget ärende
(t. ex. proposition) eller annan under riksdagen inträffad händelse. I ämne
som ej tillhörde ständigt utskott kunde motion väckas under hela tiden
riksdagen var samlad. Efter hand tillkom ytterligare begränsningar. År 1909
fastställdes, att motion tillhörande tillfälligt utskott skulle väckas inom
tjugu dagar från riksdagens öppnande, vederbörande kammare likväl obetaget
att för särskilt fall medgiva att motion väcktes även senare. Samtidigt
bestämdes, att följdmotion till proposition skulle väckas inom femton
dagar från propositionens avlämnande. År 1918 begränsades tiden för motion
i grundlagsärende till fyrtio dagar, medan motionstiden för följdmotion
bestämdes skola utgå vid det plenum, som inföll näst efter tio dagar
från propositionens avlämnande i kammaren, med rätt likväl för kammaren
att i särskilda fall utsträcka denna motionstid till det plenum, som
inföll näst efter tjugu dagar från propositionens avlämnande i kammaren,
dr 1933 fastställdes den allmänna motionstiden till tolv dagar, och samtidigt
borttogs den särskilda motionstiden för motion i grundlagsärende och
för motion som tillhörde tillfälligt utskott.

Sin nuvarande avfattning erhöll regeln om den allmänna motionsrätten
i samband med 1949 års revision av riksdagens arbetsformer. I det sakkunnigbetänkande,
som låg till grund för reformerna (SOU 1947: 79, s. 86).
anfördes, att erfarenheten gett vid handen, att den dåvarande allmänna motionstiden
var väl kort med hänsyn dels till att många motioner icke kan
avfattas förrän efter ett studium av trontalet och statsverkspropositionen

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 20 år 1964 11

och dels till att under riksdagens första dagar många andra uppgifter omöjliggör
för riksdagens ledamöter att ägna motionsarbetet den omsorg, som
kunde vara önskvärd. För att i någon mån undanröja dessa olägenheter
föreslogs, att den allmänna motionstiden skulle utsträckas från tolv till
femton dagar. De sakkunnigas förslag i denna del upptogs oförändrat i
proposition till 1948 års riksdag (nr 244). Särskilda utskottet, vars utlåtande
(nr 1) godkändes av riksdagen, vidtog däri den ändringen, att motionstiden
anknöts till statsverkspropositionen i stället för som tidigare till riksdagens
öppnande. Någon särskild motivering till denna ändring anfördes

ej 1949

års reformer innebar vidare, att möjligheten att förlänga motionstiden
för följ dmotioner begränsades till det sammanträde, som inföll näst
efter femton dagar från det propositionen kom kammaren tillhanda. Samtidigt
infördes motionsrätt i anledning av framställning från något riksdagens
verk. Slutligen infördes år 1949 den extra motionsrätten i fråga om
proposition, som uppskjutits till höstsession; motionstiden begränsades till
»sist vid sessionens första sammanträde» men ändrades år 1953 till »sist
dagen efter sessionens början». År 1957 tillkom rätten att under enahanda
förhållanden väcka motion i anledning av framställning från något riksdagens
verk, vilken uppskjutits till höstsessionen.

I ett till 1954 års riksdag avgivet betänkande (nr 19) med förslag till
vissa åtgärder för rationalisering av riksdagsarhetet m. m. uppehöll sig
konstitutionsutskottet något vid den allmänna motionsrätten. Utskottet anförde,
att det stundom hade klagats över att den allmänna motionstiden vid
riksdagens början medförde en alltför stor försening av riksdagsarhetet.
För att avhjälpa förseningen hade ifrågasatts att förkorta motionstiden eller
att införa motionsrätt under höstsessionen, då sådan hölls. Enligt utskottets
uppfattning var klagomålen över den försening, som åstadkoms av den
allmänna motionstiden, överdrivna. På grund därav och då motionstiden
redan torde vara mera begränsad än i andra parlament, kunde utskottet icke
förorda en förkortning av motionstiden. Utskottet ville icke heller förorda
möjligheten att införa rätt att väcka fristående motioner vid höstsession;
alla de motioner, som rörde anslag eller eljest var direkt eller indirekt föranledda
av budgetpropositionen, skulle exempelvis icke kunna väckas vid
sådan session.

Författningsutredningen. I motiven till sitt förslag till ny riksdagsordning
(SOU 1963: 18, s. 70—71) behandlar författningsutredningen de med motionsrätten
sammanhängande frågorna. Med avseende å utredningens förslag
i stort må hänvisas till vad ovan under 3) antecknats. Därutöver bör
här nämnas, att statsverkspropositionen föreslås bli avlämnad i december,
sedan »riksmöte» börjat tidigare på hösten.

De av utredningen föreslagna motionsreglerna innebär i korthet följande.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 20 år i96b

Vid riksmötes början skulle allmän motionstid löpa under två veckor från
den dag mötet inletts. Efter statsverkspropositionens avlämnande skulle
en särskild motionstid föreligga under trettioen dagar för följ dmotioner.
En motionstid av två veckor skulle löpa för följ dmotioner till andra propositioner
samt framställningar från riksdagsverk. En till fyra veckor utsträckt
motionstid skulle i dessa fall kunna medges av riksdagen. I frågor,
som omedelbarligen föranleds av något av riksdagen fattat beslut eller av
annan under riksdagen inträffad händelse, skulle motion få väckas så länge
riksmötet påginge.

Motionen. Motionärerna uttalar, att riksdagsmännen och riksdagspartierna
med den omfattning, som regerings- och riksdagsarbetet numera erhållit,
icke har möjligheter att på tillfredsställande sätt medhinna motionsarbetet,
och att en förlängning av den allmänna motionstiden därför framstår
som nödvändig. Olika alternativ kan enligt motionärernas mening
övervägas. Ett sådant vore att förlägga de till statsverkspropositionen anknutna
motionerna till en tidsperiod och övriga »allmänna» motioner till
en annan.

Utskottet

Samtliga ifrågavarande motioner upptar väsentliga konstitutionella spörsmål.

Utskottet har, som den föregående redogörelsen visat, redan tidigare uttalat
sig för en sådan revision av grundlagarnas stadganden om statsrådens
konstitutionella ansvarighet och utskottets dechargegranskning, som åsyftas
med motionerna I: 247 och II: 177. Emellertid bör de berörda törtattningsreglerna
betraktas i sitt samband med riksdagens kontrollmakt över
huvud. De därmed sammanhängande spörsmålen utgör ett omfattande och
vanskligt frågekomplex, vilket i dess helhet upptagits av törlattningsutredningen,
som framlagt förslag till viktiga reformer även i andra hänseenden
än som avses i förevarande motioner. Enligt utskottets mening kan
det med hänsyn härtill ej anses lämpligt att redan nu, under pågående överväganden
om en allmän författningsrevision, taga ställning till de frågor,
som upptagits i ifrågavarande motioner.

De i övriga motioner, som behandlats i detta sammanhang, upptagna
spörsmålen om statsråds deltagande i utskott, om utskottssammanträden
mellan riksdagssessioner och om den allmänna motionstidens utsträckning
och förläggning berör samtliga riksdagsarbetet. Även dessa motioner avser
sålunda delspörsmål i ett vidlyftigt frågekomplex. Detta har i sin helhet
ingående övervägts av författningsutredningen, som föreslagit delvis djupgående
reformer. Med hänsyn härtill bör enligt utskottets mening partiella
grundlagsändringar i dessa hänseenden icke nu företagas.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 20 år 1964

Utskottet hemställer sålunda, att

1) motionerna 1:247 och 11:177;

2) motionerna 1:248 och II: 178;

3) motionerna 1:246 och 11:176; samt

4) motionen 1:467 från år 1963

icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 22 maj 1964

På konstitutionsutskottets vägnar:

BENGT ELMGREN

Närvarande:

1) vid behandlingen av motionerna I: 247 och II: 177:

från första kammaren: herrar Elmgren, Torsten Andersson, Damström,
Sveningsson, Georg Pettersson, Dahlén, Dahlberg, Hiibinette och
Palm; samt

från andra kammaren: herrar Spångberg, Nilsson i Östersund, Hamrin
i Jönköping, Braconier, Alemyr, Wahlund, Lundkvist, Keijer, Johansson
i Trollhättan och Heckscher.

2) vid behandlingen av motionerna I: 248 och II: 178:

från första kammaren: herrar Elmgren, Damström, fru Segerstedt
Wiberg, herrar Sveningsson, Olsén, Erik Olsson, Dahlén, Dahl, Harald
Pettersson och Hiibinette; samt

från andra kammaren: herrar Spångberg, von Friesen, Magnusson i
Tumhult, Adamsson, Larsson i Luttra, Bengtsson i Halmstad, Nilsson i Östersund,
Harnrin i Jönköping, Braconier och Henningsson.

3) vid behandlingen av motionerna I: 246 och II: 176:

samma som under 1 ).

4) vid behandlingen av den vid 1963 års riksdag väckta motionen I: 467:

från första kammaren: herrar Elmgren, Damström, fru Segerstedt

Wiberg, herrar Sveningsson, Georg Pettersson, Olsén, Erik Olsson, fröken
Stenberg och herr Harald Pettersson; samt

från andra kammaren: herrar Adamsson, Larsson i Luttra, Bengtsson
i Halmstad, Nilsson i Östersund, Harnrin i Jönköping, Alemyr, Westberg,
Svenungsson, fru Thunvall och herr Anners.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 20 år 196i

Reservation

av fru Segerstedt Wiberg samt herrar von Friesen och Hamrin i Jönköping,
vilka ansett, att utskottet bort i anledning av motionerna 1: 248 och
II: 178 angående statsråds deltagande i utskott för riksdagen framlägga
förslag till grundlagsändringar i motionernas syfte.

Stockholm 1964. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 640192