Konstitutionsutskottets utlåtande nr 20 år 1959
Utlåtande 1959:Ku20 - höst
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 20 år 1959
1
Nr 20
Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad Igdelse av 39 §
1 mom. landstingslagen den 14 maj 1954 (nr 319) m. m.
Till konstitutionsutskottet har båda kamrarna den 5 maj 1959 hänvisat
en av Kungl. Maj :t till riksdagen avlåten proposition, nr 154, vari Kungl.
Maj :t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för den 3 april 1959, föreslagit riksdagen att
antaga nedan intagna förslag till
1) lag om ändrad lydelse av 39 § 1 mom. landstingslagen den 14 maj 1954
(nr 319);
2) lag om ändrad lydelse av 28 § 1 mom. kommunallagen den 18 december
1953 (nr 753); samt
3) lag om ändrad lydelse av 29 § 1 inom. kommunallagen för Stockholm
den 1 mars 1957 (nr 50).
På hemställan av utskottet (utlåtande nr 19) har riksdagen beslutat att
till innevarande höstsession uppskjuta behandlingen av propositionen.
Enligt 39 § 1 mom. landstingslagen den 14 maj 1954 (LL) äger landstingsman,
som ej bor på den ort där landstingsmöte hålles, rätt till resekostnadsersättning.
I den män resa kan företagas med järnväg, omnibus,
spårväg eller fartyg, får ersättningen icke överstiga avgiften för plats i
andra klassens vagn å järnväg eller, om sådan vagnsklass icke finnes, i
tredje klassens vagn, plats i omnibus eller spårvagn eller hyttplats på fartyg
eller, när hyttplats ej förekommer, salongsplats. Eljest får ersättningen
högst motsvara lägsta avgiften för taxebil.
Landstinget äger besluta, att resekostnadsersättning skall utgå till ledamot
av förvaltningsutskottet och utsedd ledamot av annan nämnd (55 §
1 mom.), till ledamot av beredning (39 § 2 mom.) och till revisor (67 §).
Ersättningen får därvid icke bestämmas till högre belopp än som i motsvarande
fall utgår till landstingsman.
För förtroendemännen i de borgerliga kommunerna finnes liknande bestämmelser
i kommunallagen den 18 december 1953 (KL) och kommunallagen
för Stockholm den 1 mars 1957 (KLSthlm). I 28 § 1 mom. KL och
29 § 1 mom. KLSthlm stadgas sålunda, att resekostnadsersättning får enligt
fullmäktiges bestämmande utgå till fullmäktig, om våglängden mellan hans
Bihang till riksdagens protokoll 1959. 5 saml. 2 avd. Nr 20.
2 Konstitutionsutskottets utlåtande nr 20 år 1959
hemvist och fullmäktiges sammanträdeslokal är större än tre kilometer.
Beträffande ersättningens storlek innehåller paragraferna motsvarande bestämmelser
som 39 § 1 mom. LL, dock att ersättningen icke får överstiga
vid resa med järnväg avgiften för plats i tredje klassens vagn och vid resa
med fartyg avgiften för salongsplats.
Efter nu angivna grunder får resekostnadsersättning enligt fullmäktiges
bestämmande utgå jämväl till ledamot av kommunens styrelse och utsedd
ledamot av annan kommunalnämnd (46 § 1 mom. KL, 53 § 1 mom.
KLSthlm), till ledamot av beredning (28 § 2 mom. KL, 29 § 2 mom.
KLSthlm) samt till revisor (63 § KL, 67 § KLSthlm).
På grund av hänvisningar i lagen om församlingsstyrelse den 6 juni 1930
(39 §), lagen om församlingsstyrelse i Stockholm den 6 juni 1930 (23 §)
och lagen om kommunalförbund den 31 maj 1957 (5 §) äger motsvarande
bestämmelser tillämpning för de kyrkliga kommunerna och kommunalförbunden.
För hushållningssällskapen finnes bestämmelser om reseersättning,
som hänvisar till vad som gäller för landstingsmän (18 och 19 §§
kungörelsen den 16 maj 1958 om ändring i kungörelsen den 10 juli 1947
med allmänna grunder för hushållningssällskaps organisation).
För statstjänstemännen gäller enligt 4 § i det allmänna resereglementet
den 21 november 1952 (nr 735), att resekostnadsersättning vid tjänsteresa
utgår med hänsyn till den väg och det färdsätt, som verkligen använts, varvid
dock ersättningen icke får uppgå till högre belopp sammanlagt än som
skulle ha utgått, om tjänstemannen begagnat sig av den väg och det färdsätt,
som varit lämpligast med avseende på resans ändamål och för att
åstadkomma minsta sammanlagda rese- och traktamentskostnad. Beträffande
tjänsteresor, som företages med tjänstemannen tillhörigt motorfordon,
äger dock Kungl. Maj :t eller myndighet, som Kungl. Maj :t bestämmer,
förordna att ersättning skall utgå även i fall, då tjänstemannen enligt de
förut återgivna bestämmelserna icke är berättigad till ersättning för sådant
färdsätt.
Med stöd av nyssnämnda bemyndigande har Kungl. Maj :t i kungörelsen
den 12 december 1952 (nr 78) angående resekostnadsersättning vid tjänsteresa
med egen bil m.. m. förordnat, att myndighet, som erhållit Kungl. Maj :ts
tillåtelse därtill, må medgiva tjänsteman att utfå ersättning för tjänsteresa
med egen bil även i fall då ersättning icke skulle ha kunnnat utgå enligt den
grundläggande regeln i allmänna resereglementet. Sådant medgivande får
dock lämnas endast om det vid en jämförelse i stort mellan kostnaderna för
olika färdsätt visat sig vara förmånligt för statsverket från ekonomisk synpunkt
och med hänsyn till verksamhetens rationella bedrivande. Medgivandet
skall avse viss tid och visst område samt gälla bil med mindre
tjänstevikt än 1 100 kg, såvida icke användande av större bil anses oundgängligen
nödvändigt för fullgörande av tjänstemannens åligganden. Som
villkor för medgivande skall gälla, att tjänstemannen förbinder sig bl. a.
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 20 år 1959
3
att låta annan tjänsteman, som har att i tjänsteärende färdas samma väg,
i mån av utrymme medfölja i bilen. Ersättningsbeloppet bestämmes med
hänsyn till bilens storlek och sammanlagda körlängden i tjänsteresor för
budgetår. För större bil, varmed avses bil med tjänstevikt om minst 1 100
kg, utgår högre ersättning per kilometer än för mindre bil, och med ökande
körlängd sjunker kilometerersättningen. Ersättningen per kilometer vid
tjänsteresa med mindre bil utgör sålunda t. o. m. 500 mil 39 öre, mellan
500 och 1 500 mil 22 öre och över 1 500 mil 18 öre, medan motsvarande
ersättning för större bil utgår med respektive 55 öre, 31 öre och 25 öre. Vid
tjänsteresa inom Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens eller Norrbottens
län skall utöver nämnda belopp utgå tilläggsersättning med 2 öre per
kilometer under tiden den 1 december—den 30 juni och eljest med 1 öre
per kilometer.
Enligt landstingens resereglemente åtnjuter landstingens tjänstemän
ersättning för resa med eget motorfordon enligt i huvudsak samma grunder,
som gäller för statstjänstemän. Motsvarande bestämmelser finnes även
upptagna i det av Svenska landskommunernas förbund upprättade normalresereglementet
för de kommunala arbetstagarnas tjänsteresor utom kommunen.
Däremot innehåller Svenska stadsförbundets normalresereglemente
i förevarande hänseende endast den bestämmelsen att ersättning till tjänsteman
för resa med egen bil utom staden utgår efter de grunder staden föreskriver.
I skrivelse den 3 oktober 1958 har Svenska landstingsförbundets styrelse
hemställt, att 39 § landstingslagen måtte ändras så, att landstingens förtroendemän
kan få ersättning för sina resor med egen bil enligt bestämmelserna
i statens resereglemente. Beträffande skrivelsens närmare innehåll
hänvisas till propositionen s. 7. över framställningen har efter remiss
yttranden avgivits av statskontoret, Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas
förbund och Hushållningssällskapens förbund. Samtliga remissinstanser
har tillstyrkt densamma eller lämnat den utan erinran. Beträffande
innehållet i remissyttrandena hänvisas till s. 8 i propositionen.
I propositionen föreslås i huvudsak sådana ändringar av bestämmelserna
om resekostnadsersättning åt landstingens och kommunernas förtroendemän,
att skälig ersättning kan utgå för resa med eget motorfordon.
Departementschefen har till stöd härför anfört följande.
De nu gällande bestämmelserna om resekostnadsersättning åt landstingens
och primärkommunernas förtroendemän överfördes i huvudsak
oförändrade från lagen om landsting och kommunalstyrelselagarna till den
nya landstingslagen av år 1954 resp. de nya allmänna kommunallagarna.
I stort sett erhöll bestämmelserna sitt nuvarande innehåll redan 1924. Vissa
justeringar vidtogs dock 1950; bl. a. infördes då möjlighet att utgiva resekostnadsersättning
även till stadsfullmäktig.
4 Konstitutionsutskottets utlåtande nr 20 år 1959
Såväl i förslaget till 1950 års nyss berörda lagändringar som i förslaget
till 1954 års landstingslag uttalade föredragande departementschefen att
man i och för sig borde kunna lämna kommunerna full frihet att själva
bestämma grunderna för resekostnadsersättning åt sina förtroendemän
utan att vara bundna av detaljföreskrifter om minsta ersättningsgilla ressträcka,
tillåten vagnsklass på tåg etc. Departementschefen föreslog emellertid
inte en sådan lösning, enär önskemål härom inte framkommit från
kommunalt håll och då några praktiska fördelar inte skulle vara att vinna
därmed.
Jag har helt nyligen tillkallat sakkunniga för att göra en allmän översyn
av reglerna om ersättning till kommunala förtroendemän. Denna översyn
kan komma att resultera i mera genomgripande ändringar i de nu gällande
bestämmelserna i ämnet. Med hänsyn härtill vill jag inte nu förorda en
mera radikal ändring i bestämmelserna om resekostnadsersättning, något
som inte heller påfordrats i landstingsförbundets framställning eller föreslagits
i något remissyttrande.
Syftet med landstingsförbundets framställning, nämligen att ernå en anpassning
av bestämmelserna om resekostnadsersättning åt landstingens förtroendemän
efter den utveckling som skett framför allt på bilismens område,
bör däremot redan nu tillgodoses. Jag anser det väsentligt, att man i
möjligaste mån söker begränsa den tidsspillan och de olägenheter i övrigt
som de allmänna uppdragen åsamkar förtroendemännen. Med denna utgångspunkt
är det naturligt att räkna med att förtroendemännen färdas i
egna bilar till sammanträden och andra förrättningar i landstingets tjänst,
om de därigenom kan göra tidsbesparingar av betydelse eller eljest minska
de med uppdraget förenade olägenheterna. Reseersättningsbestämmelserna
bör då också anpassas efter ett sådant betraktelsesätt.
De för statstjänstemän och kommunala tjänstemän gällande resereglementena
ger i fråga om ersättning för resa med egen bil regler dels för när
detta färdsätt får användas och dels för hur ersättningen skall beräknas.
Bilersättningen åt landstingens förtroendemän synes likaledes böra regleras
i dessa båda avseenden genom bestämmelser, som fastställes av landstinget.
Jag har redan pekat på de viktigaste fallen, då ersättning bör utgå till
landstingens förtroendemän för resa med egen bil, nämligen när väsentliga
tidsvinster kan göras därigenom. Som exempel på andra ersättningsgilla
fall kan nämnas, att förtroendemannen på grund av kroppsskada eller
lyte eller svag hälsa har svårt att anlita kollektiva färdmedel. Givet är, att
ju större skillnaden blir i fråga om kostnaderna vid olika färdsätt, desto
starkare skäl bör fordras för att ersättning skall utgå med hänsyn till det
dyrare färdsättet. Resa med egen bil bör sålunda kunna ersättas även i fall
där ersättning ej medgives för färd med taxebil.
Vad beträffar ersättningsbeloppen för färd med egen bil synes det naturligt
att — såsom skett även i fråga om landstingens och kommunernas
Konstitutionsutskottets utlåtande nr SO år 1959
5
tjänstemän — beräkna ersättningen efter i huvudsak samma regler, som
gäller för statstjänstemännen. Emellertid torde det inte vara lämpligt, vare
sig att upptaga dessa regler i landstingslagen eller att där hänvisa till allmänna
resereglementet. I stället bör det överlämnas åt landstingen att bestämma
grunderna för ersättningen, varvid dessa tid efter annan kan anpassas
efter vad som gäller för statstjänstemännen. Den gränsen för ersättningens
storlek bör dock fastställas i lagen, att ersättningen i intet fall må
överstiga lägsta avgiften för taxebil.
Den här förordade regleringen skulle sålunda innebära, att i 39 § 1 mom.
landstingslagen fastställes en ram för resekostnadsersättningen — ersättningen
får inte överstiga kostnaden för resa med kollektivt färdmedel, när
resan lämpligen kan företagas på detta sätt, och i intet fall överstiga lägsta
avgiften för taxebil — samt att det överlämnas åt landstingen att bestämma
grunderna för ersättning vid resa med eget motorfordon. Dessa grunder
bör inom angivna ram kunna avse såväl i vilka fall ersättningen skall utgå
som hur den skall beräknas och vad som skall gälla i fråga om samåkning
mellan flera förtroendemän.
Samtidigt med de ändringar, som föranledes av införandet av särskild
ersättning för färd med eget motorfordon, bör i 39 § 1 mom. landstingslagen
vidtagas vissa jämkningar i reglerna för beräkning av ersättning vid färd
med kollektiva färdmedel. I första hand bör jämkning ske med hänsyn till
den ändring i klassindelningen som ägt rum på järnvägarna. Vad som sägs
om andra klass och tredje klass skall sålunda numera avse första klass resp.
andra klass. I detta sammanhang torde vidare de reservationer, som i lagrummet
knutits till rätten att utfå ersättning motsvarande avgiften för
andra klassens vagn på järnväg och hyttplats på fartyg, nämligen att sådan
vagnsklass finnes resp. att hyttplats förekommer, kunna utgå. Självfallet
får ersättningen inte beräknas efter avgiften för bättre plats än som
verkligen använts eller som skulle ha kunnat användas, om färdmedlet
i fråga begagnats. Vissa smärre redaktionella jämkningar synes också böra
vidtagas.
Som Hushållningssällskapens förbund framhållit blir de här föreslagna
nya reglerna omedelbart tillämpliga även på hushållningssällskapens förtroendemän.
Dessa åtnjuter nämligen resekostnadsersättning enligt samma
grunder, som inom verksamhetsområdet gäller för landstingsmän vid landstingssammanträde.
Även för primärkommunernas förtroendemän synes möjlighet böra finnas
att utfå skälig ersättning för resor med egen bil i kommunens tjänst.
I 28 § 1 mom. kommunallagen och 29 § 1 mom. kommunallagen för Stockholm
torde därför motsvarande ändring böra göras, som i detta syfte förordats
beträffande 39 § 1 mom. landstingslagen. De jämkningar som i övrigt
föreslagits i detta lagrum torde också i tillämpliga delar böra vidtagas
i de båda förstnämnda lagrummen.
6
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 20 år 1959
Utskottet finner ej anledning till erinran mot de i propositionen framlagda
lagförslagen och hemställer alltså,
att riksdagen, med bifall till Kungl. Maj :ts förevarande proposition, nr 154,
måtte antaga följande
1) Lag
om ändrad lydelse av 39 § 1 mom. landstingslagen den 14 maj 1954 (nr 319)
Härigenom förordnas, att 39 § 1 mom. landstingslagen den 14 maj 1954
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse)
39
1 mom. Landstingsman åtnjuter--
Landstingsman, som ej bor å den
ort där landstingsmöte hålles, äger
tillika rätt till resekostnadsersättning.
I den mån resa kan företagas
med järnväg, omnibus, spårväg eller
fartyg, må ersättningen ej överstiga
avgiften för plats i andra klassens
vagn å järnväg eller, om sådan vagnsklass
icke finnes, i tredje klassens
vagn, plats i omnibus eller spårvagn
eller hyttplats på fartyg eller, när
hyttplats ej förekommer, salongsplats.
Eljest må ersättningen högst
motsvara lägsta avgiften för taxeautomobil.
Till den-----------hans
(Föreslagen lydelse)
§•
--landstinget bestämmer.
Landstingsman, som ej bor å den
ort där landstingsmöte hålles, äger
tillika rätt till resekostnadsersättning.
I den mån resa lämpligen kan
företagas med järnväg, buss, spårväg
eller fartyg, må ersättningen ej
överstiga avgiften för plats i första
klass å järnväg, plats i buss eller
spårvagn eller hyttplats på fartyg.
För resa med eget motorfordon må
ersättning utgå efter de grunder, som
landstinget med beaktande av vad nu
sagts bestämmer. 1 intet fall må ersättningen
överstiga lägsta avgiften
för taxebil.
ställe.
Denna lag träder i kraft den 1
januari 1960.
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 20 år 1959
7
2) Lag
om ändrad lydelse av 28 § 1 mom. kommunallagen den 18 december 1953
(nr 753)
Härigenom förordnas, att 28 § 1 mom. kommunallagen den 18 december
1953 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
28 §.
1 mom. Fullmäktige må —--uppdragets fullgörande.
Enligt fullmäktiges bestämmande
må, där våglängden mellan fullmäktigs
hemvist och fullmäktiges sammanträdeslokal
är större än tre kilometer,
resekostnadsersättning vid
deltagande i fullmäktiges sammanträde
utgå till fullmäktig. I den mån
resa kan företagas med järnväg, omnibus,
spårvagn eller fartyg, må ersättningen
ej överstiga avgiften för
tredje klass plats på järnväg, plats
i omnibus eller spårvagn eller salongsplats
på fartyg. Eljest må ersättningen
högst motsvara lägsta avgiften
för taxebil.
Där fullmäktig —--fullmäktige
Enligt fullmäktiges bestämmande
må, där våglängden mellan fullmäktigs
hemvist och fullmäktiges sammanträdeslokal
är större än tre kilometer,
resekostnadsersättning vid
deltagande i fullmäktiges sammanträde
utgå till fullmäktig. I den mån
resa lämpligen kan företagas med
järnväg, buss, spårvagn eller fartyg,
må ersättningen ej överstiga avgiften
för plats i andra klass på järnväg,
plats i buss eller spårvagn eller salongsplats
på fartyg. För resa med
eget motorfordon må ersättning utgå
efter de grunder, som fullmäktige
med beaktande av vad nu sagts bestämma.
I intet fall må ersättningen
överstiga lägsta avgiften för taxebil.
bestämma.
Denna lag träder i kraft den 1
januari 1960.
8
Konstitutionsutskottett utlåtande nr 20 år 1959
Lag
om ändrad lydelse av 29 § 1 mom. kommunallagen för Stockholm
den 1 mars 1957 (nr 50)
Härigenom förordnas, att 29 § 1 mom. kommunallagen för Stockholm
den 1 mars 1957 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
29
1 mom. Stadsfullmäktige må--
Enligt stadsfullmäktiges bestämmande
må, där våglängden mellan
fullmäktigs hemvist och fullmäktiges
sammanträdeslokal är större än
tre kilometer, resekostnadsersättning
vid deltagande i fullmäktiges
sammanträde utgå till fullmäktig. I
den mån resa kan företagas med
järnväg, omnibus eller spårvagn, må
ersättningen ej överstiga avgiften för
andra klass plats på järnväg eller
plats i omnibus eller spårvagn. Eljest
må ersättningen högst motsvara
lägsta avgiften för taxebil.
§•
— uppdragets fullgörande.
Enligt stadsfullmäktiges bestämmande
må, där våglängden mellan
fullmäktigs hemvist och fullmäktiges
sammanträdeslokal är större än
tre kilometer, resekostnadsersättning
vid deltagande i fullmäktiges
sammanträde utgå till fullmäktig. I
den mån resa lämpligen kan företagas
med järnväg, buss eller spårvagn,
må ersättningen ej överstiga
avgiften för plats i andra klass på
järnväg eller plats i buss eller spårvagn.
För resa med eget motorfordon
må ersättning utgå efter de grunder,
som stadsfullmäktige med beaktande
av vad nu sagts bestämma. 1 intet
fall må ersättningen överstiga lägsta
avgiften för taxebil.
Denna lag träder i kraft den 1 januari
1960.
Stockholm den 11 november 1959.
På konstitutionsutskottets vägnar:
BENGT ELMGREN
Närvarande:
från första kammaren: herrar Elmgren, Damström, Ollén, Georg
Pettersson*, Torsten Andersson, Olsén, Sveningsson*, Lundström, Erik
Olsson och Nils-Eric Gustafsson; samt
från andra kammaren: herrar Spångberg, Magnusson i Tumhult, von
Friesen, Jonsson i Haverö, Hammar, Alemyr, Svenungsson och fru Thunvall.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
IDUNS TRYCKERI. ESSELTE, STHLM 5»
909554