Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 15 (Utlåtande 1923:Ku15 Konstitutionsutskottet)

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 15.

Nr 15.

Ankom till riksdagens kansli den 13 mars 1923 kl. 4 e. m.

Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om förvärvande och
förlust av medborgarrätt.

Genom en den 26 januari 1923 dagtecknad, till konstitutionsutskottet
hänvisad proposition, nr 29, har Kungl. Maj:t under åberopande
av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet hållna protokoll föreslagit
riksdagen att antaga här nedan omförmälda förslag till lag om
förvärvande och förlust av medborgarrätt.

Beträffande det närmare innehållet av ifrågavarande lagförslag,
som är avsett att ersätta såväl förordningen den 27 februari 1858 angående
ordningen och villkoren för utländsk mans upptagande till svensk
medborgare som lagen den 1 oktober 1894 om förvärvande och förlust
av medborgarrätt, får utskottet, i den mån ej redogörelse därför här
nedan lämnas, hänvisa till propositionen.

Med avseende å förvärv av medborgarskap innehåller förslaget —
härutinnan i överensstämmelse med gällande rätt — att sådant förvärv
äger rum dels genom födsel, dels, för här i riket född utlänning,
genom oavbrutet hemvist här intill uppnådd viss ålder, dels, för den
som förut ägt svenskt medborgarskap, under vissa förutsättningar genom
bosättning här i riket, dels genom naturalisation. Dessutom kan, på
sätt nedan (s. 4 o. 5) omförmäles, sådant förvärv äga rum för kvinna
genom giftermål eller eljest på den grund, att hustru eller barn såsom
»bipersoner» följa maken, resp. fadern eller modern i medborgarskapshänseende.

I avseende å medborgarskapsförvärv genom födsel (§ 1) bygger
förslaget i huvudsak på gällande rätt och stadgar alltså, att barn i äktenskap
förvärva svenskt medborgarskap, om fadern är svensk medborgare,
och barn utom äktenskap på motsvarande sätt förvärva moderus svenska
medborgarskap. För vissa fall, som ej i förut gällande lagstiftning
behandlats, meddelar förslaget särskilda bestämmelser.

Bihang till riksdagens •protokoll 1923. 5 saml. 8 höft. (Nr 15.) 1

Översikt över
förslayets
innehåll.

Förvärv av
medborgarskap
(I, 2, 4,
6 och 11 §§).

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 15.

Vad i 2 § stadgas därom, att i riket född utlänning, som oavbrutet
här haft sitt hemvist intill uppnådd ålder av 22 år, i regel blir svensk
medborgare, överensstämmer i allt väsentligt med vad därom stadgas i
gällande lag.

I bestämmelserna angående återvinning av svenskt medborgarskap för
förutvarande svenska medborgare, vilka taga hemvist i riket (4 §), märkas
framför allt två ändringar, vilka båda hava till syfte att bereda vidgade
möjligheter till dylik återvinning. Dels har återvinningsinstitutets tilllämplighet,
som förut var anknuten till den s. k. tioårslagens (jfr
nedan s. 3) bestämmelser om förlust av medborgarskap, utsträckts till
att omfatta alla de fall, då en förutvarande svensk medborgare blivit
eller eljest skulle bliva medborgarskapslös, detta må nu hava föranletts
av bestämmelse i svensk lag, av föreskrift i särskilda traktater eller av
stadgande i utländsk lag (första och andra styckena). Dels har möjlighet
beretts att efter Konungens närmare bestämmande få återvinningsinstitutet
utsträckt till att under vissa förutsättningar gälla även förutvarande
svenskar, som ej äro medborgarskapslösa utan förvärvat och
fortfarande äga medborgarskap i annat land (tredje stycket). Såsom av
motiveringen framgår, har det avsetts, att dylik bestämmelse endast
skulle komma att meddela med avseende å sådana länder, vilkas rätt
erkänner ett sådant återförvärv av det svenska medborgarskapet som
det, varom stadgandet handlar, såsom förlustgrund med avseende å det
egna medborgarskapet. Enligt vad av propositionen framgår, torde
sådant förordnande för närvarande kunna komma till stånd beträffande
Norge och Danmark samt möjligen Finland och ett par av de övriga
nya baltiska staterna. — Nämnas bör ock i detta sammanhang, att förslagets
11 § (av utskottet föreslagen att bliva 13 §) öppnar möjlighet lör
vissa kategorier förutvarande svenska medborgare — och bland dessa
särskilt dem, som enligt den s. k. tioårslagen förlorat svenskt medborgarskap
— att genom en enkel anmälan återvinna detta medborgarskap.

I avseende å naturalisation av utlänning hava nu gällande regler
i huvudsak bibehållits (5 §). Dock märkas vissa ändringar. För det
första hava de villkor, som lagen uppställer för erhållande av naturalisation,
i vissa hänseenden skärpts, framför allt därigenom att i regel
fem (i stället för, som nu, tre) års hemvist inom riket skulle erfordras. Å
andra sidan öppnar förslaget vidgad möjlighet att i särskilda fall naturalisera
utlänning utan hinder av de uppställda villkoren. Medan enligt
gällande rätt undantag endast kan förekomma från regeln om viss tids
hemvist i landet, skulle enligt förslaget Konungen under vissa förutsättningar
kunna bifalla naturalisationsansökan oberoende av samtliga i lagen

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 15.

uppställda villkor. Till underlättande av proceduren vid naturalisation
syltar den i förslaget förekommande ändringen, att den som söker
naturalisation endast i vissa särskilda fall skall vara skyldig att förete
bevis om befrielse från förut iunehavt medborgarskap. Slutligen märkes,
att enligt Kungl. Maj:ts förslag den trohetsed, som gällande lagstiftning
kräver av den naturaliserade, skulle bortfalla.

Förlust av medborgarskap skall enligt Kungl. Maj:ts förslag liksom
enligt gällande rätt inträda dels vid förvärv av annat medborgarskap,
dels, under vissa förutsättningar, för den som har hemvist utom landet
även i det fall, att han ej förvärvar annat medborgarskap.

I förstnämnda hänseende har den ändring i nu gällande rätt föreslagits
(8 §), att icke förvärvet av nytt medborgarskap i och för sig skall
föranleda förlust av det svenska medborgarskapet, utan att sådan förlust
i regel skall inträda endast om vederbörande tager sitt hemvist i det
land, där han vunnit medborgarskap. Sin största betydelse har denna
ändring i avseende å gifta kvinnors och barns ställning, varom mera
i det följande.

De bestämmelser, som i förslaget meddelas om förlust av svenskt
medborgarskap, utan att annat medborgarskap förvärvas (9 §), innefatta
en av de betydelsefullaste nyheterna i det föreliggande lagförslaget.
Enligt nu gällande rätt förlorar en utomlands boende svensk i regel
sitt svenska medborgarskap på grund av tioårigt oavbrutet hemvist utom
riket, såframt han ej på visst sätt gör förbehåll om bibehållande av sitt
medborgarskap (den s. k. tioårslagen). Mot detta stadgande riktade sig
riksdagen i en skrivelse till Kungl. Maj:t den 17 maj 1912, däri hemställdes,
att Kungl. Maj:t måtte låta utreda, huruvida och i vad mån
sådan ändring i gällande lagstiftning om förvärvande och förlust av
medborgarrätt kunde vidtagas, att såsom regel svensk statsborgare ej
utan sin egen vilja och vetskap förlorade sitt svenska statsborgarskap,
samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill denna utredning kunde
föranleda. Med beaktande av de anmärkniugar, som i nämnda riksdagsskrivelse
framställts mot den s. k. tioårslagen, har Kungl. Maj:t
nu föreslagit, att ifrågavarande stadgande skall ersättas av en bestämmelse
av, i korthet sagt, den innebörd, att ej blott den svensk, som
tager sitt hemvist utom riket, utan även hans barn skola för hela sitt
liv behålla detta medborgarskap, och att först hans barnbarn vid 22
års ålder skola gå detsamma förlustiga — allt under förutsättning att
medborgarskap i annat land ej förvärvas. Möjlighet har dessutom be -

Förlust av
modborgar
skap

(8-10 §§).

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 15.

Gift kvinnas
ställning i
medborgarskapshänseende
(3 §
1 st., 6, 8
och 9 §§).

retts att genom ansökan hos Konungen även i senare generationer bibehålla
det svenska medborgarskapet.

Med avseende å spörsmålet, huruvida och i vad mån gift kvinnas
medborgarskap skall vara beroende av mannens, vilar Kungl. Mapts förslag,
liksom den nu gällande rätten, på principen, att gift kvinna i regel
skall i medborgarskapshänseende följa mannen. Emellertid föreslås för
vissa fall ej oväsentliga modifikationer i denna regel. För det första har den
ändringen genomförts, att en svensk kvinna, som ingår äktenskap med
utländsk man, förlorar sitt svenska medborgarskap endast under förutsättning
att bon genom äktenskapet förvärvar utländskt medborgarskap (8 §),
en bestämmelse som är av praktisk betydelse bland annat därutinnan, att
enligt densamma svensk kvinna, som gifter sig med medborgarskapslös
man, bibehåller svenskt medborgarskap. Av ännu större räckvidd äro emellertid
vissa andra i förslaget stadgade undantag från regeln. Den redan
ovan anförda, i 8 § uttryckta regeln, att svenskt medborgarskap endast
förloras då hemvist tages i det land där annat medborgarskap förvärvas,
medför sålunda i avseende å gift svensk kvinna, att därest hennes
make går sitt svenska medborgarskap förlustig, dylik förlust för henne
endast inträffar, om även bon tager sitt hemvist i det land, där hon
förvärvat medborgarskap. Med anledning av de anmärkningar, som i
lagrådet gjorts mot lagen i den form, vari den dit remitterades, bar
nämnda regel gjorts tillämplig även i det fall, att svensk kvinna förvärvar
annat medborgarskap genom att träda i äktenskap med utlänning.
Om svensk kvinna, som gifter sig med utlänning men bibehåller hemvist
i Sverige, gäller således enligt nu föreliggande förslag, att hon, även
om hon genom giftermålet förvärvar annat medborgarskap, behåller sitt
svenska medborgarskap, allt intill dess hon eventuellt tager sitt hemvist
i mannens hemland. Åven i fråga om förvärv av svenskt medborgarskap
har visst undantag skett från den allmänna regeln, nämligen i avseende
å gift utländsk kvinna, vars make blir svensk medborgare. Härom
har i 6 § stadgats, att om utländsk man vinner svenskt medborgarskap
enligt 2 eller 4 §, sådan rätt visserligen i regel jämväl skall tillkomma
hans hustru, men att denna regel ej skall gälla hustru, som icke har sitt
hemvist här i riket, och ej heller hemskild hustru. Vid naturalisation skall
enligt förslaget, liksom enligt nu gällande rätt, hustrun i regel följa mannen,
men frihet lämnas för Kungl. Maj:t att, där omständigheterna så
föranleda, bestämma att mannens medborgarskapsförvärv icke skall medföra
sådant förvärv för hustrun. Även i ett annat hänseende står Kungl.
Maj:ts förslag i allo på den gällande rättens ståndpunkt. Med avseende

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 15.

å utländsk kvinna, som gifter sig med svensk man, liar nämligen såsom
undantagslös regel stadgats, att hon genom giftermålet förvärvar svenskt
medborgarskap (3 § 1 st.).

I avseende å de regler, enligt vilka barns medborgarskapsställning
förändras genom förändringar i faderns eller moderns medborgarskap, står
det föreliggande förslaget i huvudsak på den gällande rättens grund.
Dock gälla även härutinnan vissa undantag jämförliga med dem, som stadgats
i avseende på gift kvinna. Sålunda skola barnen till svensk man, som
blir utländsk medborgare, i intet fall förlora det svenska medborgarskapet
under annan förutsättning än att de taga hemvist i faderns nya hemland
(8 §). Likaså skall från regeln att, då utländsk man förvärvar svenskt
medborgarskap, sådant medborgarskap jämväl förvärvas av hans barn,
undantag gälla i fråga om barn, som ej hava sitt hemvist här i riket,
ävensom i fråga om barn, vilka vid hemskillnad eller efter äktenskaps
återgång eller äktenskapsskillnad stå under moderns vårdnad (6 § 2 st.).
I avseende å barn till den, som genom naturalisation blir svensk medborgare,
gäller vad ovan sagts om hans hustrus ställning i medborgarskapshänseende
(6 § 3 st.). Ingår utländsk kvinna giftermål med svensk man, och
hava makarna barn samman före äktenskapet, skola barnen, enligt förslaget
(3 § 2 st.) liksom enligt gällande rätt, förvärva svenskt medborgarskap.

Det bör vidare nämnas, att i Kungl. Maj:ts förslag särskilda regler
— delvis utan direkt motsvarighet i gällande rätt — lämnats för en del
fall, där barn ansetts böra förvärva medborgarskap tillsammans med
modern (7 §). Detta skulle enligt förslaget i regel bli fallet, ej blott, såsom
enligt nu gällande rätt, då fråga är om barn utom äktenskap, utan även
bland annat för den händelse att barnets moder är änka.

Med avseende å den ålder, vid vilken barn upphöra att i medborgarskapshänseende
anses såsom bipersoner till fadern respektive
modern, innehåller förslaget den ändring, att nämnda ålder sänkts från
21 till 18 år. Förändringar i faderns respektive moderns medborgarskapsställning
skulle sålunda bliva utan verkan i avseende å barn,
som uppnått sistnämnda ålder.

En nyhet i förslaget utgör den möjlighet, som i 12 § (i utskottets
förslag 11 §) öppnats att genom en förklaring av Konungen få fastslaget,
att en person är svensk medborgare.

Det föreliggande lagförslaget har framgått ur ett samarbete mellan
delegerade för Sverige, Danmark och Norge. Åven i sistnämnda två

Barns ställning
i medta
orgarskapshänseende

(3 § 2 st.,
6-9 §§).

Medborgarskaps
konstatering''genom

förklaring av
Konungen
(12 §).

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 15.

Utskottets

yttrande.

länder föreligga sålunda för närvarande lagförslag, som, om de än i
enskildheter avvika från det svenska förslaget, dock i väsentliga delar
överensstämma med detsamma. Av nämnda förslag har det norska på
våren 1922 förelagts stortinget, men har odelstinget sedermera fattat
beslut om uppskov med ärendets behandling. Det danska förslaget kar
däremot ännu icke gjorts till föremål för framställning till riksdagen.

Vid en jämförelse mellan det nu föreliggande lagförslaget och
den gällande rätten finner utskottet, att det förstnämnda äger avsevärda
förtjänster. I detta hänseende vill utskottet särskilt påpeka de föreslagna
stadgandena om lättad tillgång för förutvarande svenskar att
återvinna svenskt medborgarskap samt utbytet av de nuvarande stadgandena
om förlust av medborgarskapet på grund allenast av viss tids
hemvist i utlandet — den s. k. tioårslagen — mot andra lämpligare avpassade
bestämmelser, ävensom den möjlighet som skapats för här i landet
boende svensk kvinna att, ehuru gift med utlänning, behålla sitt svenska
medborgarskap. En förtjänst är också, att det nu föreliggande lagförslaget
bereder möjlighet till lösning av en del i gällande lagstiftning
icke förutsedda spörsmål. Till sist må framhållas, att det öppnas
utsikt att genom ett beslut i den riktning propositionen anvisar erhålla
en i avsevärda delar likformig lagstiftning om medborgarskap i de tre
nordiska länderna.

På grund av ovan anförda skäl anser utskottet Kungl. Maj:ts förslag
ägnat att läggas till grund för ny lagstiftning i ämnet. Vid
granskning av förslagets enskildheter har utskottet dock funnit sig föranlåtet
att föreslå vissa ändringar.

Rubriken.

Det har synts utskottet riktigast att i stället för det i nu gällande
lagstiftning använda ordet »medborgarrätt» begagna ordet »medborgarskap»,
vilket med större klarhet utsäger, att det rättsförhållande, vars
uppkomst och upphörande lagstiftningen är avsedd att reglera, ej allenast
innefattar rättigheter utan även förpliktelser för den enskilde. Eu ytterligare
anledning att vidtaga en sådan ändring utgöres av den omständigheten,
att ordet »medborgarrätt» i det allmänna språkbruket i stor utsträckning
kommit till användning för att beteckna inbegreppet av vissa
särskilda medborgerliga rättigheter, framför allt den politiska och kommunala
rösträtten.

I följd härav har ordet »medborgarrätt», överallt där det förekommer
i lagförslaget, utbytts mot »medborgarskap».

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 15.

Det har vidare synts utskottet lämpligt att i rubriken tydligt
angiva, att vad som av lagen regleras endast är förlust och förvärv av
svenskt medborgarskap.

1 §•

Mot de regler i avseende å medborgarskapsförvärv genom födsel,
som av Kungl. Magt i huvudsaklig överensstämmelse med gällande rätt
föreslagits, har utskottet endast en erinran att göra. Utskottet kan
nämligen ej tillstyrka det stadgande, som går ut på att, om barn i
äktenskap födes efter faderns död eller sedan äktenskapet gått åter eller
upplösts genom äktenskapsskillnad, barnet i regel blir svensk medborgare
allenast så framt modern är svensk medborgare. Det synes utskottet
icke kunna ur principiell synpunkt motiveras att låta barnets
medborgarskap bliva beroende av, huruvida det lotta före eller efter
faderns död, respektive före eller efter äktenskapets upplösning. Det
må vara sant, att ett dylikt stadgande i vissa undantagsfall skulle kunna,
på sätt i propositionen framhållits, visa sig ändamålsenligt. Det synes
emellertid å andra sidan utskottet uppenbart, att i de med säkerhet ej
fåtaliga fall där, i överensstämmelse med vad Kungl. Maj:t föreslagit,
man och hustru skulle erhålla skilt medborgarskap (jämför särskilt 8 §),
det föreslagna stadgandet tvärtom skulle komma att i sin tillämpning
leda till den föga önskvärda konsekvensen, att det sistfödda barnet erhölle
annat medborgarskap än sina äldre syskon. Utskottet föreslår
förty, att stadgandet utgår, varav följer, att även i de fall, som här avses,
barn skola i medborgarskapshänseende rätta sig efter fadern.

2 §•

Mot vad Kungl. Maj:t i 2 § i nära överensstämmelse med gällande
rätt föreslår har utskottet intet att erinra.

3 §•

Såsom redan anförts, innefattar Kungl. Majrts förslag vissa undantag
från den allmänna regeln, att gift kvinna i medborgarskapshänseende
följer mannen. Dessa undantag, om vilka stadgas i 6 och 8 §§, äro
i huvudsak av den innebörd, att gift kvinna, endast om hon tager sitt
hemvist i det land, som är eller blir mannens hemland, förvärvar samma
medborgarskap som han. Lagrådets majoritet har i detta hänseende
ifrågasatt ännu längre gående förändringar och hemställt om förslagets
omarbetning i syfte att kvinnas medborgarskap icke må undergå ändring
allenast på grund av vare sig att hon ingår äktenskap med en man,

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 15.

som icke innehar samma medborgarskap, eller att mannens medborgarskap
under äktenskapet förändras, ävensom att gift kvinna må kunna
självständigt förvärva eller förlora svenskt medborgarskap.

Utskottet har för sin del icke kunnat övertygas om lämpligheten
att nu skrida till en så genomgripande förändring som den, vilken av
lagrådet påyrkats — en förändring, som för övrigt icke torde böra företagas
utan en noggrann undersökning av dess tvivelsutan mycket betydelsefulla
konsekvenser på åtskilliga områden. Däremot anser utskottet
goda skäl tala för att, på sätt i propositionen föreslås, stadga undantag
från den alltjämt fasthållna huvudregeln i de fall (berörda i 6 och 8 §§),
då dylika undantag ur praktisk synpunkt framstå såsom önskvärda.

I ett hänseende har emellertid, såsom redan nämnts, Kungl. Maj:t funnit
sig föranlåten att utan undantag fasthålla vid huvudregeln; det föreslås
nämligen, att utländsk kvinnas giftermål med svensk man ovillkorligen skall
medföra förvärv av svenskt medborgarskap. Gentemot lagrådets yrkande
i annan riktning har av departementschefen i detta spörsmål anförts,
att därest ej huvudprincipen i detta fall upprätthölles, i många fall medborgarskapslöshet
skulle komma att uppstå. Utskottet vill emellertid
ifrågasätta, huruvida ej även här vissa modifikationer, i överensstämmelse
med de principer som i övrigt tillämpas i fråga om gift kvinnas ställning
i medborgarskapshänseende, kunde vara påkallade.

Det kan enligt utskottets mening i detta fall lika litet som eljest
ifrågakomma att gå ända därhän, att giftermål över huvud taget aldrig
i och för sig skulle medföra någon verkan i medborgarskapshänseende.
Det synes nämligen uppenbart, att då hustrun tager sitt hemvist i Sverige,
hon därmed utan vidare bör förvärva svenskt medborgarskap.

Men även i åtskilliga fall, då hustrun efter giftermålet har hemvist
utom Sverige, bör enligt utskottets mening förvärv för henne av
svenskt medborgarskap inträda. Det måste nämligen uppmärksammas
att, såsom i propositionen framhållits, enligt åtskilliga länders rätt gäller,
att en inländsk kvinnas giftermål med utländsk man för henne medför
förlust av hennes medborgarskap även för det fall, att hon ej genom
giftermålet förvärvar annat medborgarskap. Det synes utskottet rimligt,
att, med fäst avseende å dylika fall och till undvikande av medborgarskapslöshet,
förvärv av svenskt medborgarskap under alla omständigheter
inträder i de fall, då vederbörandes giftermål medför förlust av det utländska
medborgarskapet.

I de fall, då eu utländsk kvinna efter giftermålet med svensk man
behåller sitt hemvist i det gamla hemlandet och ej går sitt förut innehavda
medborgarskap förlustig, äga emellertid de betänkligheter mot att utesluta
henne från svenskt medborgarskap, vilka kunna härledas ur risken för med -

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 15. 9

borgarskapslöshet och därur härflytande olägenheter, ingen tillämplighet.
För sådana fall hyser utskottet ingen tvekan att föreslå, att samma principer,
som enligt 8 § gälla i avseende å svensk kvinnas förlust av svenskt
medborgarskap genom giftermål med utlänning, komma till motsvarande
tillämpning. Då en utländsk kvinna gifter sig med svensk man, men
bibehåller hemvist i sitt gamla hemland, kan det nämligen såsom regel
antagas, att det bäst stämmer överens med såväl hennes egen önskan som
med den svenska statens intressen, att hon ej förvärvar svenskt medborgarskap.
Hon lämnar icke den omgivning och de förhållanden, vari hon
vuxit upp, och torde i de flesta fall stå mer eller mindre främmande
för mannens hemland. Det måste betecknas såsom föga tilltalande, att
hon likväl skulle förvärva svenskt medborgarskap med därur härflytande,
i vissa hänseenden praktiskt ingalunda oväsentliga rättigheter och anspråk
gentemot den svenska staten. Utskottet anser således, att i dylika fall —
liksom även i det fall att den utländska kvinnan i och med giftermålet
får sitt hemvist, väl ej i sitt dittillsvarande hemland, men i allt fall utom
Sverige — förvärv av svenskt medborgarskap ej bör för henne inträda.

Såsom av det sagda framgår, förutsattes härvid, dels att vederbörande
icke genom giftermålet förlorar sitt forna medborgarskap (i
motsatt fall bör önskemålet att undvika medborgarskapslöshet fälla utslaget),
dels att hon ej i och med giftermålet får sitt hemvist här i
riket. I överensstämmelse härmed bör hon — under förutsättning att
äktenskapet alltjämt äger bestånd — bliva svensk medborgare, dels om
hon av en eller annan anledning förlorar sitt förra medborgarskap,
dels ock om hon sedermera tager sitt hemvist i Sverige.

I överensstämmelse med nu angivna synpunkter har utskottet verkställt
en omarbetning av 3 §. Därvid har jämväl en mindre jämkning
i uttryckssättet företagits, vilken avser att i överensstämmelse med
uttryckssättet i 8 § starkare betona, att det medborgarskapsförvärv,
varom här är fråga, inträder vid tidpunkten för själva giftermålet (»genom
giftermålet» i stället för »genom äktenskapet»).

Den ändring, som vidtagits i tredje stycket (i utskottets förslag,
andra stycket i Kungl. Maj:ts förslag) är, bortsett från åldersgränsens
höjning från 18 till 21 år, vilken närmare skall motiveras nedan under
6 §, uteslutande av formell natur och föranledd av att paragrafen i
övriga delar fått annan lydelse.

4 §■

I förevarande paragraf har utskottet icke vidtagit annan ändring,
än att det i propositionen brukade uttrycket »tager sitt hemvist» (i
Bihang till riksdagens protokoll 1923. 5 samt. 8 höft. (Nr 15.) 2

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 15.

första och andra styckena) ersatts med orden »tager hemvist». Denna
ändring har påkallats av hänsyn till de undantagsfall, då en person
rättsligen kan äga hemvist på skilda håll. I sådana fall innebär den
av utskottet förordade formuleringen ett uttryckligt angivande av, att
de i lagen angivna rättsverkningarna inträda, oavsett om till äventyrs
vederbörande skulle äga hemvist jämväl annorstädes än i Sverige. Motsvarande
uttryck har av samma anledning ansetts böra komma till användning
även i vissa andra av lagens stadganden (3, 5, 6, 9 och

18 §§)•

Vad angår det i tredje stycket av förevarande paragraf intagna
stadgandet om återförvärv av svenskt medborgarskap på grund av därom
av Konungen i avseende å visst främmande land meddelat förordnande,
förutsätter utskottet såsom självklart, att, på sätt jämväl i propositionen
angivits, dylikt förordnande endast kommer att meddelas beträffande
medborgare i sådana länder, vilkas rätt erkänner ett sådant återförvärv,
varom stadgandet talar, såsom förlnstgrund i avseende å det egna medborgarskapet.

5 §•

Vad angår de villkor för erhållande av naturalisation, som i förevarande
paragraf stadgas, finner utskottet det välbetänkt att, på sätt i
propositionen föreslås, i regel kräva fem i stället för tre års hemvist i
landet såsom villkor för natur alis ations erhållande (om uttrycket »hemvist»
i st. f. »sitt hemvist» se ovan under 4 §). En förbättring är ock
enligt utskottets mening, att kravet på sökandens vandel icke, såsom nu
är fallet, inskränkes till att allenast bestå däri, att han ej blivit dömd
till sådan straffpåföljd, som i 2 kap. 19 § strafflagen sägs. Det krav,
som i Kungl. Maj:ts förslag ersatt det förut gällande stadgandet — nämligen
att den sökande skall under sin vistelse här i landet hava fört en
hederlig vandel — går emellertid enligt utskottets mening å ena sidan
i visst hänseende något för långt, medan det å andra sidan så till vida
synes böra skärpas, att uppmärksamhet jämväl bör fästas vid vederbörandes
vandel, innan han inkommit i riket, detta i all synnerhet om naturalisation
förekommer efter kortare vistelse i riket än fem år. I överensstämmelse
härmed anser utskottet i likhet med lagrådet det av Kungl.
Maj:t föreslagna stadgandet lämpligen kunna ersättas med föreskrift om
att den sökande skall hava »gjort sig känd för hederlig vandel». Kungl.
Maj:t har på goda grunder föreslagit, att det krav på den naturalisationssökandes
försörjningsförmåga, som av lagen uppställes, skall avse hans
förmåga att försörja ej blott sig själv utan även sin familj. Däremot

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr lö.

liar utskottet ansett det såväl i nu gällande lag som i Kung]. Maj:ts
förslag använda ordet »utväg» (att försörja sig och sin familj) lämpligen
kunna ersättas med »möjlighet», vilket ord torde få anses innefatta ett
anspråk av något mindre räckvidd.

Enligt utskottets mening kunna goda skäl anföras för den av departementschefen
hävdade uppfattningen, att Kuugl. Maj:t i vissa hänseenden
bör erhålla friare händer, än nu är fallet, vid beviljande av
naturalisation. Huru angeläget det än är att fasthålla, att staten ej kan
erkänna något den enskildes rättsanspråk på att erhålla naturalisation,
kan det dock icke förbises, att fäll äro tänkbara, då tillämpningen av
de i förevarande paragraf givna bestämmelserna om naturalisation, liksom
av de i lagen i övrigt uppställda reglerna om förvärv och förlust av
medborgarskap kunde leda till obilliga konsekvenser. Ur denna synpunkt
finner utskottet för det första rimligt, att, såsom Kungl. Maj:t
föreslagit, undantag från de i lagen stadgade villkoren för naturalisation
möjliggöras icke allenast i de fall, som i den nu gällande lagstiftningen
avses, nämligen i huvudsak då vederbörandes upptagande till svensk
medborgare finnes för riket medföra gagn, utan även, om sökanden förut
ägt svenskt medborgarskap eller eljest med hänsyn till sökandens förhållanden
synnerliga skäl för hans upptagande till svensk medborgare
föreligga. För det andra finnes, med hänsyn till ovan antydda omständigheter,
anledning att, såsom Kungl. Maj:t föreslagit, medgiva
undantag ej blott som hittills från villkoret om viss tids vistelse i
landet utan även från kravet, att sökanden över huvud taget skall
hava hemvist här i riket, liksom även från regeln, att han skall hava
uppnått 21 års ålder. Goda skäl hava såväl i det till grund för propositionen
liggande betänkandet som i ett yttrande av en ledamot
av lagrådet anförts för möjliggörande av undantag i dessa hänseenden.
Däremot anser utskottet föga tilltalande att medgiva möjlighet till undantag
från de krav, som uppställas i avseende å hederlig vandel och försörjningsförmåga.
I de fall, då en sökande brister i fullgörandet av
de fordringar, som härutinnan av lagen uppställts, synes det utskottet
uppenbart, att medborgarskap ej bör beviljas honom. Eu sådan uppfattning
kan utskottet med så mycket större styrka hävda, som utskottet,
på sätt ovan nämnts, genom smärre jämkningar i formuleringen något
mildrat innebörden av de krav, som i sist nämnda hänseenden uppställas.

Det innebär enligt utskottets mening en välmotiverad förenklingav
naturalisationsförfarandet, att, såsom i propositionen föreslås, av den,
som söker naturalisation, bevis skall påkallas om, att han upphört att

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 15-

vara medborgare i det landet, endast i det fall, att ett medgivande till
sådant utträde enligt ifrågavarande lands rätt erfordras. Utskottet tillstyrker
alltså härutinnan Kungl. Maj:ts förslag.

Likaledes har utskottet funnit sig övertygat av de skäl, som av
Kungl. Maj:t anförts för avskaffande av tro- och huldhetseden för den,
som genom naturalisation blir svensk medborgare, ävensom mot införande,
i dess ställe, av ett trohetslöfte. Då enligt utskottets meningett
dylikt löfte måste anses vara av ringa betydelse, hava de praktiska
svårigheter, som i vissa fall onekligen kunna vara förknippade med dess
avgivande, för utskottet varit utslagsgivande.

På skäl, som nedan under 12 § angivas, har utskottet ansett sig
böra till sistnämnda plats överflytta det stadgande, som i Kungl. Maj:ts
förslag lämnats i sista stycket av 5 §.

«§•

I det lagförslag, som av Kungl. Maj:t remitterades till lagrådet,
hade föreslagits, att barn i avseende å förvärv av medborgarskap skulle
följa fadern (i vissa fall modern), till dess de enligt svensk rätt uppnått
myndig ålder. Utskottet anser, i överensstämmelse med den vid sagda
tillfälle av departementschefen uttalade uppfattningen, starka skäl tala
för, att myndighetsåldern bliver avgörande i medborgarskapshänseende,
och har alltså icke funnit sig övertygat av de skid, som av lagrådet
anförts för en lägre åldersgräns och som föranlett departementschefen
att härutinnan frångå sin ursprungliga uppfattning. Utskottet vill
således föreslå, att barn i äktenskap, ända till dess de äro 21 år, skola
erhålla svenskt medborgarskap, då fadern jämlikt 2 eller 4 § förvärvar
sådant. I överensstämmelse härmed har ändring skett jämväl i 3 och
8 §§ (om legitimerade barn) samt 13 § (i Kungl. Maj:ts förslag 11 §,
om den ålder som skall hava uppnåtts, innan viss anmälan angående
medborgarskaps återvinnande må ske). Jämlikt hänvisning i 7 § blir
den nu berörda åldern normerande även för de fall, som i nämnda
paragraf avses.

De ändringar, som utskottet, utöver vad nu angivits, företagit i
törsta och tredje styckena, avse dels att (i första stycket) med större
klarhet markera, att hustrus och barns medborgarskapsförvärv i det fall,
stycket behandlar, inträder som en omedelbar konsekvens av mannens
(faderns), dels att i övrigt åvägabringa större tydlighet.

Ovan under 3 § har anförts, att utskottet ej har något att invända
mot de i andra stycket av 6 § stadgade undantagen från huvudregeln om
hustrus medborgarskapsförvärv tillsammans med maken — undantag-, vilka

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 15.

avse sådana fall, då det med skäl kan antagas, att bandet mellan makarna
faktiskt brustit och således ingen anledning föreligger att låta hustrun
inträda i de rättigheter och förpliktelser gentemot Sverige, som medborgarskapet
innebär. Utskottet har ej heller något att invända emot att i
motsvarande fall jämväl barnen undantagas från att förvärva faderns
medborgarskap.

Om uttrycket »tager hemvist» jfr ovan under 4 §.

Mot de i denna paragraf meddelade regler om de fall, då barn undantagsvis
bör förvärva medborgarskap tillsammans med modern, har
utskottet ej funnit anledning till annan anmärkning än att regeln i
avseende å barn utom äktenskap, som ej skola förvärva moderns medborgarskap,
bör, på sätt av utskottets förslag framgår, förtydligas.

8 §•

Den viktigaste förändring, som 8 § i jämförelse med gällande
rätt innefattar, består, såsom redan nämnts, däri att gift kvinna i vissa
fall icke skall förvärva mannens medborgarskap vare sig vid giftermålet
eller senare under äktenskapets bestånd. Utskottet bär redan ovan
(under 3 §) anfört, att det ansluter sig till vad Kungl. Maj:t härutinnan
föreslår, och har icke heller i övrigt någon invändning mot paragrafen
att göra, i vidare mån än som framgår av vad redan under 6 § anförts
(om åldersgränsens höjande från 18 till 21 år).

9 §.

Det är enligt utskottets mening en betydande vinning, att den
så kallade tioårslagen bortfaller ur vår lagstiftning och därmed åstadkommes,
att utomlands vistande svenska medborgare under längre tid,
än nu är fallet, kunna bibehålla sitt svenska medborgarskap, för så vitt
de ej förvärva medborgarskap i annat land. Utskottet vill likväl starkt
ifrågasätta, huruvida ej i Kungl. Maj:ts förslag den i och för sig berättigade
omsorgen om bibehållande av sambandet mellan moderlandet och
dess utflyttade medborgare sträckts utöver den gräns, inom vilken
den naturliga samhörighet med moderlandet, som bör vara medborgarskapets
förutsättning, i allmänhet kan antagas äga bestånd. Utskottet
håller fastmera före, att alla berättigade intressen bliva väl tillgodosedda,
om det stadgas, att svensk man eller svensk ogift kvinna, som
är född utom riket och aldrig här haft sitt hemvist, såsom regel förlorar
sitt svenska medborgarskap vid uppnådd ålder av 22 år. Detta
innebär, att förlusten av svenskt medborgarskap skulle inträda redan

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 15.

för den andra (enligt Kungl. Maj:ts förslag: tredje) generationen av utflyttade
svenskar, liksom enligt 2 § den andra generationen av hit inflyttade
utlänningar automatiskt förvärvar svenskt medborgarskap. Utskottet
förbiser därvid ingalunda, att fall kunna förekomma, där det är
önskvärt att det band, som utgöres av bibehållet svenskt medborgarskap,
även i senare generationer må kunna bestå. För tillgodoseende av
detta önskemål erbjuder emellertid den i förslaget öppnade möjligheten
att efter särskilt beslut av Konungen bibehålla eller genom naturalisation
återvinna det svenska medborgarskapet en fullt tillfredsställande utväg.

Om uttrycket »haft hemvist» jfr ovan under 4 §.

Den ändring i formuleringen, som i andra stycket företagits, har
föranletts av det redan anmärkta förhållandet, att ordet »medborgarrätt)''
utbytts mot »medborgarskap».

10 §.

Jämväl den ändring i formuleringen, som i denna paragraf företagits,
har föranletts därav att ordet »medborgarskap» kommit till användning.

11 § (i Kungl. Maj:ts förslag 12 §).

Utskottet har ansett det riktigast, att innan Kungl. Maj:t, på sätt
i förslaget avses, meddelar ett förklarande därom att en viss person är
svensk medborgare — en förklaring som kan vara av största räckvidd —
regeringsrättens j^ttrande alltid skall inhämtas. Satsen »därest förhållandet
utredes», vilken torde kunna missförstås, bör utgå.

Denna av utskottet i lagen insatta paragraf är till dels avsedd att
ersätta det sista stycket i 5 § av Kungl. Maj:ts förslag. Den innehåller
i övrigt eu enligt utskottets mening lämplig hänvisning till sådana särskilda
stadganden, som — utöver vad som angår ansökan om naturalisation
och den utredning som erfordras för prövning av sådan ansökan
— för lagens tillämpning böra av Kungl. Maj:t utfärdas.

Utskottet vill härvid särskilt erinra om önskvärdheten, att föreskrifter
kolmila till stånd, som tydligt fixera den tidpunkt, vid vilken
en person skall anses hava i förevarande lags mening tagit hemvist i
riket eller upphört att här hava hemvist.

Övergångsbestämmelser
(13—15 §§; i Kungl. Majrts förslag jämväl 11 §).

Den i Kungl. Maj:ts förslag förekommande 11 § är till sin natur
en övergångsbestämmelse och bör därför enligt utskottets mening hava

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 15.

sin plats bland dessa. I samband med denna överflyttning liar det
funnits erforderligt att genomföra paragrafindelning även inom övergångsbestämmelserna.

Om uttrycket »taga (hava) hemvist» se ovan under 4 §.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen med förklarande, att Kungl. Maj:ts
förevarande förslag icke kunnat av riksdagen i oförändrat
skick antagas, måtte för sin del antaga följande

Kungl. Maj:ts förslag:

Lag

om förvärvande och förlust av medborgarrätt.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Svensk medborgarrätt förvärvas,
på grund av födsel, av

1. barn i äktenskap, vars fader
är svensk medborgare;

2. barn i äktenskap, av vars föräldrar
allenast modern är svensk
medborgare, såframt fadern ej bär
medborgarrätt i något land;

3. barn utom äktenskap, vars
moder är svensk medborgare.

Födes barn i äktenskap efter faderns
död eller sedan äktenskapet gått åter
eller upplösts genom äktenskapsskillnad,
blir barnet svensk medborgare
allenast, såframt modern är svensk
medborgare, eller ock modern ej liar
medborgarrätt i något land men fadern
vid äktenskapets upplösning var
svensk medborgare.

Utskottets förslag:

Lag

om förvärvande och förlust av svenskt
medborgarskap.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Svenskt medborgarskap förvärvas,
på grund av födsel, av

1. barn i äktenskap, vars fader
är svensk medborgare;

2. barn i äktenskap, av vars föräldrar
allenast modern är svensk
medborgare, såframt fadern ej är
medborgare i något land;

3. barn utom äktenskap, vars
moder är svensk medborgare.

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 15.

Kungl. Maj:ts förslag:

Hittebarn, som anträffas här i
riket, anses, intill dess annat utrönes,
såsom svensk medborgare.

2 §•

Utländsk man eller utländsk ogift
kvinna, som är född här i riket
och oavbrutet här haft sitt hemvist
intill uppnådd ålder av tjugutvå år,
blir svensk medborgare, såframt han
eller hon icke under sista året skriftligen
avsagt sig rättigheten att bliva
svensk medborgare och därvid tilllika
med behörigt bevis styrkt sig
äga medborgarrätt i annat land. Rätt
till avsägelse, som nu är nämnd,
tillkommer ej den, vars fader eller,
då fråga är om barn utom äktenskap,
moder själv begagnat sig av
sådan rätt.

Avsägelse, som i första stycket
sägs, skall ske, om den, varom
fråga är, har sitt hemvist i Stockholm,
hos överståthållarämbetet och
eljest hos Konungens befallningshavande
i det län, inom vilket han
har sitt hemvist. Det åligger den
myndighet, hos vilken avsägelse
göres, att pröva, huruvida avsägelsen
är behörigen gjord, samt att
därom meddela beslut.

3 §•

Utländsk kvinna, som gifter sig
med svensk medborgare, förvärvar
genom äktenskapet svensk medborgarrätt.

Utskottets förslag:

Hittebarn, som anträffas här i
riket, anses, intill dess annat utrönes,
såsom svensk medborgare.

2 §•

Utländsk man eller utländsk ogift
kvinna, som är född här i riket
och oavbrutet här haft sitt hemvist
intill uppnådd ålder av tjugutvå år,
blir svensk medborgare, såframt han
eller hon icke under sista året skriftligen
avsagt sig rättigheten att bliva
svensk medborgare och därvid tilllika
med behörigt bevis styrkt sig
äga medborgarskap i annat land.
Rätt till avsägelse, som nu är
nämnd, tillkommer ej den, vars fader
eller, då fråga är om barn utom
äktenskap, moder själv begagnat
sig av sådan rätt.

Avsägelse som i första stycket
sägs, skall ske, om den, varom
fråga är, har sitt hemvist i Stockholm,
hos överståthållarämbetet och
eljest hos Konungens befallningshavande
i det län, inom vilket han
har sitt hemvist. Det åligger den
myndighet, hos vilken avsägelse
göres, att pröva, huruvida avsägelsen
är behörigen gjord, samt att
därom meddela beslut.

3 §•

Utländsk kvinna, som ingår äktenskap
med svensk medborgare, förvärvar
genom giftermålet svenskt medborgarskap,
såframt hon har eller
genom giftermålet får hemvist här i
riket eller ock genom giftermålet förlorar
sitt utländska medborgarskap.

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 15.

Kungl. Maj:ts förslag:

Hava makarna barn samman före
äktenskapet, blir/å''mvå7barnetsvensk
medborgare, såframt det är ogift
och ännu ej fyllt aderton år.

4 §•

Den, som, på grund av födseln,
varit svensk, men förlorat sin svenska
medborgarrätt utan att bliva
medborgare i annat land, återvinner
svensk medborgarrätt genom att
taga sitt hemvist här i riket.

Den, som, på grund av födseln,
varit svensk, men sedermera blivit
annat lands medborgare, återvinner
svensk medborgarrätt, såframt han,
efter förlust av den utländska medborgarrätten,
tager sitt hemvist här
i riket, eller ock, medan han har
sitt hemvist här i riket, går sin utländska
medborgarrätt förlustig.

Konungen äger med avseende å
viss främmande stat förordna, att
medborgare i den staten, som förut,
på grund av födseln, varit svensk,
och som själv är född här i riket,
eller vars båda föräldrar eller, då
fråga är om utom äktenskap född
Bihang till riksdagens protokoll 1923. 5

Utskottets förslag:

Utländsk kvinna, som ingår äktenskap
med svensk medborgare, men icke,
enligt vad nu sagts, genom giftermålet
förvärvar svenskt medborgarskap, blir
svensk medborgare, såframt hon under
äktenskapets bestånd tager hemvist
här i riket eller går sitt utländska
medborgarskap förlustig och mannen
då fortfarande är svensk medborgare.

Hava vid utländsk kvinnas giftermål
med svensk medborgare makarna
barn samman före äktenskapet, blir
barnet genom giftermålet svensk medborgare,
såframt det är ogift och
ännu ej fyllt tjuguett år.

4 §■

Den, som, på grund av födseln,
varit svensk, men förlorat sitt svenska
medborgarskap utan att bliva medborgare
i annat land, återvinner
svenskt medborgarskap genom att taga
hemvist här i riket.

Den, som, på grund av födseln,
varit svensk, men sedermera blivit
annat lands medborgare, återvinner
svenskt medborgarskap, såframt han,
efter förlust av det utländska medborgarskapet,
tager hemvist här i
riket, eller ock, medan han har hemvist
här i riket, går sitt utländska
medborgarskap förlustig.

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 15.

Kungl. Maj:ts förslag:
person, moder är född här i riket,
skall återvinna svensk medborgarrätt,
då han under de fem sista åren
oavbrutet haft sitt hemvist här i
riket. På grund av vad nu sagts
må medborgarrätt dock icke återvinnas
av den, som ej fyllt tjugutvå
år, eller av kvinna, som är gift med
utländsk medborgare, ej heller av
änka eller kvinna, vars äktenskap
eljest är upplöst, förr än ett år förflutit
efter äktenskapets upplösning.
Återförvärv av medborgarrätt enligt
detta stycke äge ej heller rum för
den, som under sista året skriftligen
avsagt sig rättigheten att bliva
svensk medborgare och därvid med
behörigt bevis styrkt sig äga medborgarrätt
i annat land. Dylik avsägelse
skall ske, om den, varom
fråga är, har sitt hemvist i Stockholm,
hos överståthållarämbetet och
eljest hos Konungens befallningshavande
i det län, inom vilket han
har sitt hemvist. Det åligger den
myndighet, hos vilken avsägelse
göres, att pröva, huruvida avsägelsen
är behörigen gjord, samt att
därom meddela beslut.

6 §•

Konungen äger, på ansökan, till
svensk medborgare upptaga (naturalisera)
utlänning, som

1. fyllt tjuguett år;

2. sedan fem år har sitt hemvist
här i riket;

3. under sin vistelse här i landet
fört en hederlig vandel; samt

Utskottets förslag:

person, moder är född här i riket,
skall återvinna svenskt medborgarskap,
då han under de fem sista åren
oavbrutet haft sitt hemvist här i
riket. På grund av vad nu sagts
må medborgarskap dock icke återvinnas
av den, som ej fyllt tjugutvå
år, eller av kvinna, som är gift med
utländsk medborgare, ej heller av
änka eller kvinna, vars äktenskap
eljest är upplöst, förr än ett år förflutit
efter äktenskapets upplösning.
Återförvärv av medborgarskap enligt
detta stycke äge ej heller rum för
den, som under sista året skriftligen
avsagt sig rättigheten att bliva
svensk medborgare och därvid med
behörigt bevis styrkt sig äga medborgarskap
i annat land. Dylik avsägelse
skall ske, om den, varom
fråga är, har sitt hemvist i Stockholm,
hos överståthållarämbetet och
eljest hos Konungens befallningshavande
i det län, inom vilket han
har sitt hemvist. Det åligger den
myndighet, hos vilken avsägelse
göres, att pröva, huruvida avsägelsen
är behörigen gjord, samt att
därom meddela beslut.

5 §•

Konungen äger, på ansökan, till
svensk medborgare upptaga (naturalisera)
utlänning, som

1. fyllt tjuguett år;

2. sedan fem år har hemvist här
i riket;

3. gjort sig känd för hederlig
vandel; samt

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 15.

Kungl. Maj:ts förslag.

4. har utväg att försörja sig och
sin familj.

Finnes sökandens upptagande till
svensk medborgare medföra gagn
för riket, eller har sökanden förut
ägt svensk medborgarrätt, eller föreligga
eljest med hänsyn till sökandens
förhållanden synnerliga skäl
för hans upptagande till svensk
medborgare, må svensk medborgarrätt
honom beviljas utan hinder av här
ovan stadgade villkor.

Träder ej sökanden enligt rätten
i det land, han tillhör, i och med
sin naturalisation som svensk medborgare
ut ur sitt medborgarrättsliga
förhållande till det landet, utan fordras
härför medgivande av landets
regering eller annan myndighet därstädes,
vare, såframt ansökningen
bifalles och sökanden ej redan styrkt,
att sådant medgivande lämnats,
som villkor för medborgarrättens förvärvande
stadgat, att sökanden
skall inom viss tid och inför den
Konungens befallningshavande, som
Konungen bestämmer, styrka, att
dylikt medgivande lämnats. Det
åligger befallningshavanden att
pröva, huvuvida behörigt bevis företetts,
och att därom meddela beslut.
Kan sökanden ej förete bevis, som
nyss nämnts, må, där synnerliga
skäl därtill äro, medborgarrätt honom
ändock av Konungen beviljas.

Närmare bestämmelser angående
ansökan om medborgarrätt och den
utredning, som erfordras för pröv -

Utskottets förslag:

4. har möjlighet att försörja sig
och sin familj.

Finnes sökandens upptagande till
svensk medborgare medföra gagn
för riket, eller har sökanden förut
ägt svenskt medborgarskap, eller föreligga
eljest med hänsyn till sökandens
förhållanden synnerliga skäl
för hans upptagande till svensk
medborgare, må svenskt medborgarskap
honom beviljas utan hinder av
här ovan under punkterna 1 och 2
stadgade villkor.

Upphör ej sökanden enligt rätten
i det land, han tillhör, i och med
sin naturalisation som svensk medborgare
att vara medborgare i det
landet, utan fordras härför medgivande
av landets regering eller
annan myndighet därstädes, vare,
såframt ansökningen bifalles och
sökanden ej redan styrkt, att sådant
medgivande lämnats, som villkor
för medborgarskapets förvärvande
stadgat, att sökanden skall inom
viss tid och inför den Konungens
befallningshavande, som Konungen
bestämmer, styrka, att dylikt medgivande
lämnats. Det åligger befallningshavanden
att pröva, huruvida
behörigt bevis företetts, och
att därom meddela beslut. Kan
sökanden ej förete bevis, som nyss
nämnts, må, där synnerliga skäl
därtill äro, medborgarskap honom
ändock av Konungen beviljas.

[Jfr utskottets förslag 12 §.]

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 15.

Kungl. Maj:ts förslag:
ningen av sådan ansökan, givas av
Konungen.

6 §•

Vinner utländsk man svensk medborgarrätt
enligt 2 eller 4 §, tillkommer
sådan rätt jämväl hans
hustru och ogifta barn i äktenskap
under aderton år.

Vad i första stycket sägs galle
ej hustru eller barn, som vid den
tidpunkt, varom fråga är, icke har
sitt hemvist här i riket, ej heller
hemskild hustru eller, vid hemskillnad
eller efter äktenskaps återgång
eller äktenskapsskillnad, barn, som
står under moderns vårdnad. Tager
sedermera hustrun under äktenskapets
bestånd eller barn, som
ännu är ogift och under aderton
år, under faderns livstid sitt hemvist
här i riket, eller varder hemskillnaden
hävd, vinner hustrun eller
barnet svensk medborgarrätt, om mannen
då fortfarande är svensk medborgare.

Varder utländsk man enligt 5 §
upptagen till svensk medborgare,
medför detta, om därvid ej annorlunda
bestämts, svensk medborgarrätt
även för hans hustru och ogifta
barn i äktenskap under aderton år.

7 §•

Vad i 6 § är stadgat därom, att
barn i äktenskap förvärvar svensk
medborgarrätt tillsammans med fa -

Vt skottets förslag:

6 §•

Varder utländsk man enligt 2 eller
4 § svensk medborgare, medför detta
svenskt medborgarskap jämväl för
hans hustru, så ock för hans barn
i äktenskap, såframt dessa äro ogifta
och under tjuguett år.

Vad i första stycket sägs gälle
ej hustru eller barn, som vid den
tidpunkt, varom fråga är, icke har
hemvist här i riket, ej heller hemskild
hustru eller, vid hemskillnad
eller efter äktenskaps återgång
eller äktenskapskillnad, barn, som
står under moderns vårdnad. Tager
sedermera hustrun under äktenskapets
bestånd eller barn, som
ännu är ogift och under tjuguett
år, under faderns livstid hemvist
här i riket, eller varder hemskillnaden
hävd, vinner hustrun eller
barnet svenskt medborgarskap, om
mannen då fortfarande är svensk
medborgare.

b arder utländsk man enligt 5 §
upptagen till svensk medborgare,
medför detta, om därvid ej annorlunda
bestämts, svenskt medborgarskap
även för hans hustru, så ock för
hans barn i äktenskap, såframt dessa
äro ogifta och under tjuguett år.

7 §•

Vad i 6 § är stadgat därom, att
barn i äktenskap förvärvar svenskt
medborgarskap tillsammans med fa -

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 15.

Kungl. Maj:ts förslag:
dern, skall äga motsvarande tillämpning å

förhållandet mellan barn utom
äktenskap och barnets moder, såframt
ej fadern hav vårdnaden om
barnet och han icke är svensk medborgare; å

förhållandet mellan barn i
äktenskap och moder, som är
änka; samt

å förhållandet mellan barn i äktenskap
och moder, vars äktenskap
eljest är upplöst eller som är hemskild,
såframt barnet står under
moderns vårdnad.

8 §.

Svensk medborgarrätt förloras av
den, som, genom naturalisation
eller giftermål eller ock eljest, blir
medborgare i annat land och där har
eller efter förvärvet av medborgarrätten
tager sitt hemvist. Oberoende
av hemvistet förloras svensk
medborgarrätt av ogift barn under
aderton år, som blir utländsk medborgare
genom föräldrarnas äktenskap.

9 §•

Svensk man eller svensk ogift
kvinna, som är född utom riket
och aldrig här haft sitt hemvist,
och vars båda föräldrar eller, då
fråga är om utom äktenskap född
person, moder är född utom riket,
förlorar sin svenska medborgarrätt
vid uppnådd ålder av tjugutvå år,

Utskottets förslag:

dern, skall äga motsvarande tillämpning å

förhållandet mellan barn utom
äktenskap och barnets moder, såframt
ej fadern är utländsk man
och har vårdnaden om barnet;

å förhållandet mellan barn i
äktenskap och moder, som blänka;
samt

å förhållandet mellan barn i äktenskap
och moder, vars äktenskap
eljest är upplöst eller som är hemskild,
såframt barnet står under
moderns vårdnad.

8 §•

Svenskt medborgarskap förloras av
den, som, genom naturalisation
eller giftermål eller ock eljest, blir
medborgare i annat land och där har
eller efter förvärvet av medborgarskapet
tager sitt hemvist. Oberoende
av hemvistet förloras svenskt
medborgarskap av ogift barn under
tjuguett år, som blir utländsk medborgare
genom föräldrarnas äktenskap.

9 §•

Svensk man eller svensk ogift
kvinna, som är född utom riket
och aldrig här haft hemvist, förlorar
sitt svenska medborgarskap
vid uppnådd ålder av tjugutvå år,
såframt ej dessförinnan Konungen,
på ansökan, medgivit, att medborgarskapet
ändock må bibehållas.

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 15.

Kungl. Maj:ts förslag:
såframt ej dessförinnan Konungen,
på ansökan, medgivit, att medborgarrätten
ändock må bibehållas.
Med hemvist här i landet skall till
sin verkan vara likställd vistelse här
för fullgörande av värnplikt eller
för deltagande i undervisningen vid
svensk läroanstalt eller ock eljest
under förhållanden, som tyda på
samhörighet med Sverige.

Förlust av medborgarrätt enligt
denna paragraf för svensk man medför
förlust av sådan rätt även för
hans hustru samt barn i äktenskap.
Vad nu är sagt äge motsvarande
tillämpning å förhållandet mellan en
kvinna och hennes barn utom äktenskap.

10 §.

Vill någon, som är eller önskar
bliva utländsk medborgare, erhålla
medgivande till utträde ur sitt medborg
arrättslig a förhållande till Sverige,
göre därom ansökning hos
Konungen. Bifalles dylik ansökning,
vare, om sökanden ej redan
är utländsk medborgare, som villkor
stadgat, att sökanden inom viss tid
skall hava förvärvat medborgarrätt
i annat land.

U §•

Den, som förlorat svensk medborgarrätt
på grund av stadgandet i
7 § av lagen den 1 oktober 1894
om förvärvande och förlust av medborgarrätt,
äger, såframt han icke
förvärvat medborgarrätt i annan stat

Utskottets förslag:

Med hemvist här i landet skall till
sin verkan vara likställd vistelse
här för fullgörande av värnplikt
eller för deltagande i undervisningen
vid svensk läroanstalt eller
ock eljest under förhållanden, som
tyda på samhörighet med Sverige.

Förlust av svenskt medborgarskap
enligt denna paragraf för svensk
man medför förlust av sådant medborgarskap
även för hans hustru
samt barn i äktenskap. Vad nu är
sagt äge motsvarande tillämpning å
förhållandet mellan en kvinna och
hennes barn utom äktenskap.

10 §.

Vill någon, som är eller önskar
bliva utländsk medborgare, erhålla
befrielse från sitt svenska medborgarskap,
göre därom ansökning
hos Konungen. Bifalles dylik ansökning,
vare, om sökanden ej redan
är utländsk medborgare, som villkor
stadgat, att sökanden inom viss tid
skall hava förvärvat medborgarskap
i annat land.

[Jfr utskottets förslag 13 §].

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 15.

Kungl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:

samt förutsättningarna för förlust
av medborgarrätt enligt 9 § i denna
lag icke heller äro för handen, återvinna
svensk medborgarrätt genom
att i enlighet med de närmare bestämmelser,
som av Konungen meddelas,
hos svensk beskickning eller
svenskt konsulat skriftligen anmäla
sin önskan att åter bliva svensk
medborgare.

Genom anmälan, som i första
stycket sägs, förvärvas, under enahanda
villkor, som där stadgas,
svensk medborgarrätt

dels av kvinna, som förvärvat
svensk medborgarrätt genom födseln,
men enligt stadgandet i första stycket
av 6 § i lagen den 1 oktober
1894 förlorat sin svenska medborgarrätt
genom giftermål med den, som
ej är svensk medborgare,

dels ock av den, som väl ej förut
ägt svensk medborgarrätt, men skulle
varit svensk medborgare på grund
av födseln, såframt ej dessförinnan
hans fader eller, då fråga är om
utom äktenskap född person, hans
moder förlorat sin svenska medborgarrätt,
enligt 7 8 i lagen den 1
oktober 1894.

Person, som ovan i denna paragraf
nämns, vinner svensk medborgarrätt
jämväl genom att taga sitt
hemvist här i riket, även om sådant
ej följer av stadgandet i 4 § första
stycket.

Anmälan, som i denna paragraf
sägs, kan ej med laga verkan göras
av den, som ej fyllt aderton år.

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 15.

Kungl. Maj:ts förslag:

När någon blir svensk medborgare
enligt denna paragraf, skall
vad i 6 § första och andra styckena
samt 7 § är för där avsedda fall
stadgat lända till efterrättelse; dock
skall det i 6 § andra stycket stadgade
undantaget med avseende å
hustru och barn, som icke hava sitt
hemvist här i riket, ej gälla för
det fall att den svenska medborgarrätten
vinnes genom anmälan hos
svensk myndighet i utlandet.

12 §.

Vill någon erhålla förklarande att
han är svensk medborgare, må han
därom göra ansökan hos Konungen,
som, därest förhållandet utredes, meddelar
dylikt förklarande.

[Jfr Kungl. Maj:ts förslag 5 §].

[Jfr Kungl. Maj:ts förslag 11 §].

Utskottets förslag:

n §.

Vill någon erhålla förklarande att
han är svensk medborgare, må han
därom göra ansökan hos Konungen,
som, efter regeringsrättens hörande,
äger meddela dylikt förklarande.

12 §.

Närmare bestämmelser angående
ansökan, som i 5 § sägs, och den
utredning, som erfordras för prövningen
av sådan ansökan, så ock de
föreskrifter, som eljest finnas erforderliga
för denna lags tillämpning,
givas av Konungen.

Övergångsbestämmelser.

13 §.

Den, som förlorat svenskt medborgarskap
på grund av stadgandet i
7 § av lagen den 1 oktober 1894
om förvärvande och förlust av med -

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 15.

Kungi. Maj:ts förslag:

Bihang till riksdagens protokoll 1923-

Utskottets förslag:

borgarrätt, äger, såframt lian icke
förvärvat medborgarskap i annan stat
samt förutsättningarna för förlust
av medborgarskap enligt 9 § i denna
lag icke heller äro för handen, återvinna
svenskt medborgarskap genom
att i enlighet med de närmare bestämmelser,
som av Konungen meddelas,
hos svensk beskickning eller
svenskt konsulat skriftligen anmäla
sin önskan att åter bliva svensk
medborgare.

Genom anmälan, som i första
stycket sägs, förvärvas, under enahanda
villkor, som där stadgas,
svenskt medborgarskap

dels av kvinna, som förvärvat
svenskt medborgarskap genom födseln,
men enligt stadgandet i första stycket
av 6 § i lagen den 1 oktober
1894 förlorat sitt svenska medborgarskap
genom giftermål med den, som
ej är svensk medborgare,

dels ock av den, som väl ej förut
ägt svenskt medborgarskap, men skulle
varit svensk medborgare på grund
av födseln, såframt ej dessförinnan
hans fader eller, då fråga är om
utom äktenskap född person, hans
moder förlorat sitt svenska medborgarskap
enligt 7 8 i lagen den 1
oktober 1894.

Person, som ovan i denna paragraf
nämns, vinner svenskt medborgarskap
jämväl genom att taga
hemvist här i riket, även om sådant
ej följer av stadgandet i 4 §
första stycket.

Anmälan, som i denna paragraf
5 sand. 8 höft. (Nr 15.) 4

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 15.

Kungl. Maj:ts förslag:

Denna lag skall träda i kraft
den 1 januari 1924, då förordningen
den 27 februari 1858 angående
ordningen och villkoren för utländsk
mans upptagande till svensk
medborgare och lagen den 1 oktober
1894 om förvärvande och förlust
av medborgarrätt skola upphöra
att gälla.

För person, som i första stycket
av 9 § sägs, och som uppnår tjugutvå
års ålder under något av åren
1924—1926, skall förlust av medborgarrätten
under de i 9 § stadgade
förutsättningar inträda först
med utgången av år 1926.

Jfr Kungl. Maj:ts förslag ovan].

Utskottets förslag:

sägs, kan ej med laga verkan göras
av den, som ej fyllt tjuguett år.

När någon blir svensk medborgare
enligt denna paragraf, skall
vad i 6 § första och andra styckena
samt 7 § är för där avsedda fall
stadgat lända till efterrättelse; dock
skall det i 6 § andra stycket stadgade
undantaget med avseende å
hustru och barn, som icke hava
hemvist här i riket, ej gälla för
det fall att det svenska medborgarskapet
vinnes genom anmälan hos
svensk myndighet i utlandet.

[Jfr utskottets förslag 15 §].

14 §.

För person, som i första stycket
av 9 § sägs, och som uppnår tjugutvå
års ålder under något av åren
1924—1926, skall förlust av svenskt
medborgarskap under de i 9 § stadgade
förutsättningar inträda först
med utgången av år 1926.

15 §.

Denna lag skall träda i kraft
den 1 januari 1924, då förordningen

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 15.

Kungl. Maj:ts förslag:

Står bestämmelse i traktat, som
Sverige ingått med främmande stat
och som vid denna lags ikraftträdande
är gällande, i strid med
vad i samma lag är stadgat, skall
den bestämmelsen lända till efterrättelse.

Stockholm den 13 mars 1923.

Utskottets förslag:

den 27 februari 1858 angående
ordningen och villkoren för utländsk
mans upptagande till svensk
medborgare och lagen den 1 oktober
1894 om förvärvande och förlust
av medborgarrätt skola upphöra
att gälla.

På konstitutionsutskottets vägnar:
SAM. GLASON.

Närvarande: herrar Clason, Strömberg, Hellberg, Thulin, K. J. Ekman, Reuterskiöld,
G. W. Hansson, von Geijer, Lyberg*, P. E. A. Jonsson*, Sävström, Jansson i
Edsbäcken, Vennerström, Nilsson i Antnäs, K. A. Westman, Bäckström, Andersson i Igelboda,
Karlsson i Vadstena, Pehrsson i Göteborg och Björkman i Norrköping.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 15.

Reservationer:

I. Vidkommande utskottets hemställan i dess helhet:

av herr Beuterskiöld, som ansett att utskottet bort med avstyrkande
av propositionen avgiva följande utlåtande:

»Genom eu den — — — (lika med utskottet sid. 1 — 6)---

framställning till riksdagen.

Vid granskningen av förevarande lagförslag bär utskottet till eu
början ansett sig böra taga under övervägande, huruvida ej de åtminstone
delvis genomgripande förändringar av nu gällande rätt, som förslaget
innehåller och som väl kunde tarva en förnyad prövning ur
principiell synpunkt, lämpligen kunde tills vidare anstå och nu endast
den ändring av gällande lag genomföras, att den så kallade tioårslagen
upphävdes och i samband därmed nödiga ändringar gjordes i återvinningsreglerna,
d. v. s. att §§ 7 och 8 i 1894 års lag upphävdes och
ersattes med huvudsakligen de bestämmelser som det föreliggande lagförslaget
innehåller i sina §§ 4, 9 och 11 jämte därav föranledda ytterligare
tillägg. Utskottet har härvid erinrat sig, att den första anledningen
till hela det nu framlagda förslagit varit en skrivelse från riksdagen
angående sagda så kallade tioårslags upphävande, och utskottet
finner för sin del synnerligen angeläget, att denna reform genomföres.
Å andra sidan har utskottet funnit, att den vidlyftiga och tillkrånglade
avfattning, som lagförslagets §§ 4, 9 och 11 erhållit, gjort det för utskottet
svårt att företaga en sådan omarbetning av dessa paragrafer för
det åsyftade ändamålet, att den blivit fullt tillfredsställande. Utskottet,
som under sådana förhållanden ansett utvägen att själv framlägga ett
dylikt, mera begränsat förslag icke rätt framkomlig, bär då övergått till
en närmare granskning av förslaget i dess helhet.

Beträffande detta nödgas utskottet i formellt hänseende uttala, att
den anknytning till avfattningen av gällande lagtext, som i åtskilliga
stycken ägt rum, knappast kan anses lycklig, då denna just i dessa
stycken snarast bort förbättras och förenklas, och att den formulering,
som givits åt förslagets nya innehåll, alltför mycket anslutit sig till
sagda äldre avfattning, varigenom den alltid önskvärda och särskilt för
denna lag behövliga enkelheten och översiktligheten gått förlorad. En

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 15.

formell omarbetning har utskottet för den skull funnit under alla förhållanden
ofrånkomlig. Vad särskilt angår terminologien, har utskottet
icke kunnat godtaga det äldre och i sig i detta sammanhang felaktiga
uttrycket »medborgarrätt» utan ansett lämpligare att använda beteckningen
»medborgarskap», eller bättre »statsborgarskap» eller »statsborgarrätt».
Mot användningen av sistnämnda båda uttryck kan invändas,
att de äro för regeringsformen helt okända, men en dylik invändning
förlorar sin kraft, om i lagen insattes ett i och för sig väl försvarligt
inledningsstadgande, att svensk medborgarrätt tillkommer den,
som är svensk statsborgare, varefter statsborgarskapets förvärv ocli förlust
helt naturligt bleve föremål för övriga stadganden.

Men än mera ur materiell synpunkt har utskottet funnit lagförslaget
vara alltför bristfälligt för att nu kunna tillstyrkas ens i omarbetat
skick. Utskottet har härvid främst fäst sin uppmärksamhet vid
dels den påtagliga bristen på sammanhang och följdriktighet i förslagets
olika stadganden, dels den kanske mindre påtagliga men lika betänkliga
oklarheten i fråga om grunderna för dessa. Beträffande deu förra
behöver utskottet blott framhålla, att en jämförelse mellan förslagets §§
2 och 9 eller mellan dess §§ 3 och 8 omedelbart visar anmärkningens
riktighet; ej heller föreligga några bärande skäl t. ex. för åldersgränsens
fastställande i vissa fall till 18, i andra till 21 år. Understundom är
bristen rent av avsiktlig, såsom t. ex. beträffande § 4 sista stycket, som
enligt motiven endast skall tillämpas under förutsättningar, vilka lagtexten
icke anger och som därför komma att sakna all bindande kraft,
i följd varav stjmket kan få en helt annan innebörd än som principiellt
varit åsyftat.

Vad åter angår oklarheten i fråga om grunderna, vill utskottet
först erinra, att den moderna utvecklingen väsentligt förändrat de faktiska
förutsättningarna för statsborgarskapets rättsliga reglering, och att ett
lagförslag, som icke beaktar detta förhållande, säkerligen icke kan bliva
annat än ett rent provisorium. Utskottet syftar härvid mindre på den
privaträttsliga utvecklingen av äktenskaps- och familjerätten, även om
denna icke kan lämnas alldeles obeaktad, än fastmera på den omständigheten,
att staternas befolkning blivit alltmera rörlig och i följd därav
individens statsborgerliga förbindelse med visst land alltmera oviss och
föränderlig. I viss mån har inom lagrådet vid lagförslagets granskning
justitierådet Koérsner beaktat detta förhållande och i anslutning härtill
framlagt synpunkter, som efter utskottets mening varit förtjänta av vida större
beaktande än nu skett. En naturlig följd av denna utveckling blir, att
man vid statsborgarrättens reglering icke längre torde kiinna begränsa

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 15.

sig till ett principiellt val mellan endera av de gamla med varandra om
företrädet kämpande domicil- och härstamningsprinciperna, utan nödgas
beakta dem båda och genom internationella ömsesidighetsavtal mellan
staterna vinna den nödiga garantien såväl mot dubbelt statsborgarskap
som mot avsaknad av statsborgarskap i varje land. Innan en sådan internationell
reglering skett, lärer dock varje stat för sig både kunna och
böra under beaktande av båda de antydda principerna söka nyordna sin
statsborgarrätt. Att däremot genom ny lagstiftning fastlåsa endera av
de gamla principerna, synes utskottet föga tillrådligt, liksom utskottet
icke heller tror på varaktig framgång för något sådant försök.

Det föreliggande förslaget är emellertid ursprungligen byggt på
samma enhetliga härstamningsprincip som nu gällande 1894 års lag och
fastslår denna alltjämt genom sin första paragraf. I trots härav har,
efter lagrådets granskning, införts ett stadgande i förslagets § 8, som
delvis undanrycker grunden för sagda princip, vilken hittills förutsatt
gemensamt statsborgarskap för föräldrarna i de fall, där faderns statsborgarskap
grundat statsborgarskap genom härstamning: vid bibehållandet
av förslagets § 8 erhåller därför dess § 1 en helt annan
och ny principiell karaktär utan att detta framgår såsom åsyftat
av eller ens klart för lagstiftaren. Men att samtidigt införa den nya
principen om svensk kvinnas bibehållande av svenskt statsborgarskap
vid fortsatt hemvist här i riket trots äktenskap med utländing (§ 8) och
den nya principen att hennes här födda barn det oaktat skola följa
fadern och bliva utlänningar, kan icke vara välbetänkt, och vittnar i
intet fall om klarhet i principer. Lika litet tillfredsställande ur synpunkten
av principiell klarhet äro bestämmelserna om bipersoners förvärv
eller förlust av statsborgarskap samman med huvudpersonen: det
kan visserligen vara riktigt att låta förvärv av svenskt statsborgarskap
för bipersoner i vissa fall även bero av hemvists tagande här i riket,
men det strider fullständigt mot den i § 1 uttalade paternella härstamningsprincipen
att, såsom i samma paragraf skett, för posthuma barn, eller,
såsom i § 7 skett, för barn, vilkas moder blivit änka, låta avhängigheten
av modern bli avgörande eller att, såsom i §§ 6 och 7 skett, låta det
legala vårdnadsförhållandet i vissa fall erhålla avgörande betydelse —
för statsborgarskapet spelar vårdnaden ingen som helst roll, så vitt
härstamningsprincipen skall gälla och, så vitt fråga blir om dennas
begränsning genom domicilprincipen, på sin höjd i den mån vårdnaden
äger rum inom visst domicilland. Att här ett fullständigare
genomarbetande av förslaget är i hög grad önskvärt, ligger i
(öppen dag, liksom ock att dess frigörande från beroendet av skiftande

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 15. 31

vårdnadsregler i skilda länders lagar är för en tillfredsställande lösningav
statsborgarskapsfrågan nödvändigt.

Utskottet kan i detta sammanhang ieke underlåta att emot det ej
sällan hörda talet om »bevarandet av familjens enhet» såsom eu vid
statsborgarrättens reglering avgörande synpunkt framhålla, att familjens
enhet aldrig beror av statsborgarlagstiftningen utan av äktenskaps- och
barnavårdnadslagstiftningen, samt att möjliga brister i den sistnämnda
aldrig kunna botas genom den förra, liksom över huvud statsborgarlagstiftningen
icke heller ens kan bliva till hinder för en förbättring av
familjerätten, även om den senare utan tvivel kan framkalla nödvändigheten
av vissa eljes obehövliga stadganden i den förra.

Om möjligt ännu starkare är beträffande härstamningsprincipens
användning den o principiella oklarhet, som vidlåder förslagets naturalisationsregler.
Å ena sidan har förslaget i § 5 genom föreskriften om
21 års ålder utgått från den riktiga och hittills obestritt gällande principen
att endast myndiga huvudpersoner kunna naturaliseras, men å den
andra medger förslaget i samma § möjlighet till undantag utan åtskillnad
mellan bipersoner och omyndiga (fader- resp. moderlösa) huvudpersoner
och utan att ens anse nödigt att för sistnämnda personer i lagen
stadga förmyndares samtycke till ansökan. Icke heller har förslaget
beaktat, att vad naturalisationslagen väsentligen bör innehålla, det är
bestämda ovillkorliga begränsningar i Konungens eljes fria naturalisationsmakt,
vilka regeringsformen genom sitt stadgande förutsatt såsom nödiga.
Göras dessa begränsningar i hela sin vidd, och särskilt begränsningen
till myndiga huvudpersoner, undantagsmöjliga — att i dylika fall tala om
en »dispensrätt» är lika felaktigt som vilseledande, då fråga aldrig är
om någon sökandens rätt, utan om Kungl. Maj:ts befriande från vissa
begränsningar i sin eljes diskretionära prövningsrätt — ja, då blir hela
stadgandet meningslöst. Men även i de fall då en undantagsrätt kan
vara principiellt möjlig, får den dock icke sträcka sig längre än till
vissa detaljer: sålunda medger nu gällande lagstiftning visserligen eu
undantagsrätt beträffande längden av hemvisttid i riket, men icke beträffande
hemvistets faktum, under det att förslaget alldeles bortser från
att hemvists tagande inom riket borde vara conditio sine qua non för
konungens rätt över huvud att naturalisera utlänning. Gör man, såsom
rimligt är och nu gäller, övriga villkor undantagslösa, framträder ännu
starkare oklarheten i tankegång och principtillämpning: naturalisation
bör alltid förutsätta ett faktiskt förverkligat inväxande i det svenska
samhället sa, att den nye medborgaren blir en aktivt duglig statsborgare
— inga andra äga några som helst anspråk på upptagande. Och

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 15.

i de få specialfall, då billigheten kunde skenbart peka i annan riktning,
torde denna kunna beaktas antingen genom bibehållande av den återvinningsmöjlighet
efter ansökan utan hemvists tagande, som nu gällande
lag stadgat men förslaget i huvudsak uteslutit; beträffande åter personer,
som aldrig varit svenska medborgare och aldrig i sin krafts dagar ens
ansökt om naturalisation, saknas varje skäl för ett undantagsstadgande,
som till sina konsekvenser måste gå vida längre än grunden angiver
och förty måste bliva ett kautschukstadgande, vars räckvidd ej kan
överskådas.

Övergår utskottet härefter till detaljgranskuing av förslaget, må
följande anföras beträffande

§ 1: första stycket. Utskottet förmenar i anslutning till vad ovan
anförts, att införandet i § 8 av skilt statsborgarskap för äkta makar i
vissa fall även bör medföra som följd, att härstamningsprincipen bevaras
orubbad blott när båda föräldrarna äro svenska statsborgare och
att förty i annat fall barn i äktenskap bör erhålla svenskt statsborgarskap
endast när modern vid barnets födelse har domicil i Sverige eller
barnet eljest skulle sakna statsborgarrätt och fadern är svensk.

§ 1: andra stycket. Utskottet anser, att detta stycke genom § 8
fått en större räckvidd, än som egentligen avsetts, och då det i övrigt
är obehövligt, särskilt därest utskottets anmärkning rörande första stycket
godkännes, hemställer utskottet, att det måtte helt utgå.

§ 1: sista stycket. Bestämmelsen har genom överflyttningen från
sista paragrafen i 1894 års lag till första paragrafen i förslaget fått en
delvis annan innebörd än förut, i det att hittebarns presumtiva svenska
statsborgarskap enligt gällande rätt icke beror på födseln som presumtiv
förvärvsgrund, vadan uttrycket »intill dess annat utrönes» nu kan och
bör tolkas såsom innebärande, att det svenska statsborgarskapet upphör
från och med den tid, då presumtionen visats vara oriktig, under
det att enligt förslaget motsatsbevisningen måste medföra retroaktiv
verkan från födseln.

§ 2. Utskottet finner formuleringen i första styckets sista punkt
böra förenklas, t. ex. sålunda: »Rätt till avsägelse, som nu är sagd, tillkommer
ej annan än den, som är barn till utlänning, vilken själv inflyttat
till riket».

§ 3. Utskottet har ansett nödigt att § 3 bringas till någorlunda
överensstämmelse med § 8 och vill för den skull föreslå eu lydelse av
innehåll, att utländsk kvinna, som ingår äktenskap med svensk man
genom giftermålet förvärvar svenskt statsborgarskap endast såframt hon
antingen eljest skulle sakna statsborgarrätt eller hon har eller får domicil

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 15.

här i riket, varjämte hon, om hon senare hit inflyttar, självfallet bör
genom inflyttningen under äktenskapets bestånd förvärva svenskt statsborgarskap.
Förblir kvinnan utländsk statsborgare, synes barn med
mannen före äktenskapet böra följa modern, så framt ej barnet här
tager hemvist. Utskottet har även sökt finna en formulering, som kunde
anses lämplig, men anser riktigast, att denna underkastas en närmare
granskning, som utskottet icke haft tillfälle utföra.

§ 4: första och andra styckena. Den begränsning av återvinningsrätten
till dem, som »på grund av födseln» varit svenska statsborgare,
vilken förslaget här infört, men som saknas i gällande lagstiftning, synes
utskottet felaktig och ändamålslös och förty böra utgå.

§ 4: sista stycket. Utskottet hänvisar till vad ovan sagts, angående
bristande överensstämmelse mellan avfattningen och den enligt motiven
avsedda tillämpningen. Men utskottet vill därjämte framhålla dels formuleringens
vidlyftighet och oformlighet (obs. t. ex. uttrycket »under
sista året»), dels och i första hand det betänkliga i att i svensk rätt
införa ett alldeles nytt återvinningsinstitut, vilket varken bygger på frihet
från annat statsborgarskap eller medför säkerhet för förlust av
sådant. Dessutom torde, därest den ovan betonade oöverensstämmelsen
med motiven avhjälpes, något behov av detaljerade legala begränsningar
ej föreligga, utan saken kunna överlämnas åt Konungen att administrativt
ordna.

§ 5: första stycket. Utskottet finner det föga välbetänkt att avfatta
villkoret om hederlig vandel på sådant sätt, att sökanden under
hela sin vistelse i riket skulle hava fört en hederlig vandel. Bortsett
från att uttrycket »hederlig vandel» i och för sig är alltför tänjbart och
föga säkerställande, synes det utskottet, som borde helst ett klart och
ovillkorligt krav uppställas, vilket innebure garanti för att sökanden
kunde antagas efter upptagandet bliva en laglydig och god medborgare,
oavsett om något någon gång funnits att tidigare mot honom anmärka.
Den äldre föreskriften om »god frejd» kan visserligen icke i sin forna
form återinföras, men utskottet förmena!'', att, om ingen bättre formulering
än den föreslagna kan uppletas, det vore lämpligare att bibehålla
nuvarande hänvisning till Str. L. 2: 19. Men utskottet håller före, att
för naturalisation ytterligare bör såsom villkor stadgas, att sökanden på
sätt Konungen förordnar, skall styrka sig bliva eller vara fri från utländskt
statsborgarskap, om han blir naturaliserad, dock att, där bevis
härom ej kan företes, naturalisation må beviljas under villkor, att sökanden
inom viss tid därefter hos svensk myndighet, som Konungen
Bihang till riksdagens protokoll 1923. 5 saml. 8 höft. (Nr 15). 5

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 15.

bestämmer, styrker att han då är fri från sitt förutvarande statsborgarskap.

§ 5: andra stycket. Undantagsrätten bör, såsom utskottet ovan utvecklat,
begränsas på sätt nu är gällande, och alltså slutorden i stycket
»utan hinder av — — — villkor» utbytas mot »även tidigare efter inflyttningen
i riket än ovan sagt är».

§ 5: tredje stycket. Med den avfattning, som detta stycke erhållit,
blir följden, att det är ovisst, om sökande skall anses bevisskyldig för
vad hans dittillsvarande hemlands rätt stadgar angående befrielse från
statsborgarskap därstädes. Någon garanti för bestämmelsens iakttagande
finnes lika litet som någon garanti för att innehållet av sökandens hemlands
rätt blir behörigen beaktat, då kunskap härom hos Kung!. Maj:t
knappast kan ex officio fordras och det alltså helt beror av vad Kungl.
Magt i administrativ väg förordnar, huruvida säkerhet mot dubbelt statsborgarskap
ernås eller ej. Här borde finnas en legal skyddsregel.
Styckets formella avfattning är för övrigt otymplig.

§ o: sista stycket. Detta stycke synes utskottet lämpligare böra utbytas
och förvandlas till ett stadgande av mera generell innebörd. Därjämte
anser utskottet, att nu gällande föreskrift om trohetseds avläggande
bör i form av ett trohetslöfte bibehållas och att detta löfte må
kunna även hos annan svensk myndighet än Konungens befallningshavande
avläggas.

§ 6. Bortsett från paragrafens egendomliga formella avfattning,
finner utskottet begränsningen »under faderns livstid» liksom anknytningen
till vårdnaden felaktig och böra utgå.

§ 7. Åven här är avfattningen med dubbla negationer tung och
otymplig, varjämte dels såväl anknytningen till vårdnaden som hela andra
punkten »å förhållandet mellan barn i äktenskap och moder, som är
änka» bör utgå, dels sista punkten ändras därhän, att den avser barn
i äktenskap och moder, vilken icke har samma statsborgarskap som
fadern, så framt barnet har moderns statsborgarskap. Motiveringen härtill
framgår av vad utskottet ovan ur principiell syDpunkt anfört.

§ 8. Sista punkten bör alldeles utgå eller och ersättas av en
bestämmelse, att i där avhandlade fall barnet förlorar svenskt statsborgarskap
allenast om föräldrarna efter giftermålet hava samma statsborgarskap,
men ej om modern är och efter giftermålet förblir svensk
statsborgare, såvida ej utflyttning sker.

§ 9. Stadgandet bör bringas i närmare samklang med § 2. Utskottet
hyser dessutom starka tvivel om lämpligheten att införa en nv
anmälnings- eller ansökningsskyldighet i stället för nuvarande anmäl -

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr tf).

ningsplikt enligt 1894 års lag § 7, då ett stadgande härom praktiskt
taget torde bli lika betydelselöst som det i sist nämnda paragraf visat
sig vara. Riktigare vore i dessa fall att låta förlusten av svenskt statsborgarskap
inträda redan omedelbart efter födelsen, men återvinning medgivas
efter ansökan utan inflyttning.

§ 11. Utskottet håller före, att andra punkten av andra stycket:
»dels ock av den, som väl ej förut — — — — 1 oktober 1894» bör
utgå. Fasthåller man vid 21 års åldern, såsom efter utskottets mening,
enligt vad ovan ur principiell synpunkt är sagt, bör ske, skulle denna
punkt medföra att under samma år både en anmälan till återvinning och
en ansökan om det återvunna statsborgarskapets bibehållande fordrades.
En analogisk anmärkning av det vid § 9 antydda återvinningsinstitutet
torde vara både enklare och riktigare. Utskottet anser för övrigt, i
formellt avseende, att hela § 11 borde nedflyttas och införas som övergåugsstadgande
efter nuvarande § 12 och det generella stadgande, som
må erfordras angående administrativa verkställighetsbestämmelser.

§ 12. Utskottet finner det betänkligt att, därest avsikten varit,
att den av Konungen givna förklaringen skulle äga bindande verkan,
densamma skulle givas utan lagstadgad medverkan av domstol. Och
då redan nu i vissa fall regeringsrättens hörande är föreskrivet beträffande
andra slag av kungl. förklaringar, torde det vara lämpligare
att föreskriva regeringsrättens än, såsom i lagrådet varit ifrågasatt, högsta
domstolens hörande, helst naturalisationen är ett rent administrativt ärende.

Med stöd av vad sålunda anförts hemställer utskottet,

att riksdagen under förklaring, att Kungl. Maj:ts
proposition nr 29 icke kunnat i föreliggande skick av
riksdagen antagas, ville i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att Kungl. Maj:t, eventuellt efter samarbete med
de norska och danska regeringarna, måtte taga den i
propositionen behandlade frågan i förnyat övervägande
samt därefter för riksdagen framlägga nytt förslag
till lag om förvärvande och förlust av svenskt medborgarskap.

2) av herr Lylerg, som anfört följande:

Såsom i den kungl. propositionen erinras har det för riksdagen
framlagda lagförslaget ytterst föranletts av riksdagens skrivelse till Kung],
Maj:t den 17 maj 1912 (nr 132), vari riksdagen hemställde, att Kungl.
Maj:t måtte låta utreda, huruvida och i vad mån sådan ändring i gällande
lagstiftning om förvärvande och förlust av medborgarrätt kunde vid -

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 15.

tagas, att såsom regel svensk statsborgare ej utan sin egen vilja och
vetskap förlorade sitt svenska statsborgarskap, samt för riksdagen framlägga
det förslag, vartill denna utredning kunde föranleda.

Lagförslaget berör emellertid icke enbart de delar av vår nuvarande
lagstiftning om förvärvande och förlust av medborgarrätt, som i denna
riksdagsskrivelse åsyftades — den så kallade tioårslagen — utan detsamma
innefattar en fullständig revision av denna lagstiftning och avser att
genom en ny lag få ersatta de hittills gällande bestämmelserna i ämnet,
vilka finnas inrymda dels i lagen den 1 oktober 1894 om förvärvande
och förlust av medborgarrätt och dels i den så kallade naturalisationsförordningen
den 27 februari 1858. I denna vidare omfattning utgör
förslaget närmast och i stort sett resultatet av ett utredningsarbete, som
utförts av delegerade för de tre nordiska länderna, Sverige, Norge och
Danmark. Till detta skandinaviska samarbete har initiativet tagits från
Sveriges sida, i det att svenska regeringen i maj månad 1920 utfärdade
inbjudning till de norska och danska regeringarna att med Sverige deltaga
i ett gemensamt arbete för vinnande av en reformerad, i huvudsak
ensartad lagstiftning på det medborgarrättsliga området. Denna
inbjudning nådde Norge vid eu tidpunkt, då förslag till ny norsk medborgarrättslag
av regeringen var framlagt för det norska stortinget,
vars justitiekommitté i utlåtande den 20 maj 1920 hade tillstyrkt antagande
av förslaget med några smärre jämkningar. I anledning av
den svenska inbjudningen blev behandlingen av den norska propositionen
först uppskjuten och därefter — sedan inbjudningen antagits av såväl
Norge som Danmark — helt inställd.

I den nu till svenska riksdagen avlåtna propositionen upplyses
vidare, att av vederbörande delegerade utarbetade lagförslag ännu icke
blivit föremål för slutlig prövning av de norska och danska riksförsamlingarna,
samt att, vad särskilt Norge angår, regeringen visserligen år
1922 avlåtit proposition till stortinget i huvudsaklig överensstämmelse
med de delegerades norska förslag, men att på hemställan av justitiekommittén
odelstinget sedermera beslutat, att förslaget icke skulle upptagas
till behandling av nämnda års odelsting.

De bestämmelser i delegerades svenska förslag, vilka skulle ersätta
tioårslagen och neutralisera bestående verkningar av densamma, hava
med i huvudsak oförändrat innehåll upptagits i Kungl. Maj:ts förslag.
Mot dessa bestämmelser, vilkas lagfästande kommer att tillgodose de i
1912 års riksdagsskrivelse uttalade önskemålen, har varken under ärendets

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 15.

beredning för avlåtande av proposition till riksdagen eller under utskottsbehandlingen
gjorts någon anmärkning av nämnvärd betydelse.

Helt annorluuda förhåller det sig med övriga stadganden i det
föreliggande förslaget. Inom lagrådet hava gjorts erinringar av principiell
innebörd bland annat och framför allt mot de lagrum i delegerades
förslag — 3 och 8 §§ — vilka avhandla de medborgarrättsliga
verkningarna av giftermål mellan svensk medborgare och utländsk. Lagrådets
majoritet (herrar Sundberg, Thulin och Stenberg) framhåller
sålunda, att vid en fullständig omarbetning av lagstiftningen om svensk
medborgarrätt, på sätt med det föreliggande förslaget avses, framstår
såsom synnerligen betydelsefullt spörsmålet, huruvida den samhörighet
i medborgarrättsligt hänseende emellan äkta makar, som för närvarande
hos oss gäller såsom regel, bör bibehållas eller gift kvinna bör i större
eller mindre mån härutinnan frigöras från beroende av mannen.

Efter en erinran, att under förarbetena till förslaget denna fråga
icke syntes hava tillräckligt beaktats, i ty att man, då den vid speciella
stadganden kommit på tal, huvudsakligen nöjt sig med att betona vikten
av att familjens enhet upprätthålles, uttalar lagrådet, att detta skäl
i ej obetydlig grad förlorat sin bärande kraft genom den väsentliga
förändring den gifta kvinnans rättsliga ställning under de senare åren
undergått i de flesta stater och särskilt i vårt land. I sådant hänseende
framhålles, hurusom på det offentligt-rättsliga området kvinnan
i åtskilliga länder vunnit likställighet med mannen beträffande politisk
och kommunal valrätt och valbarhet, och att även i fråga om anställning
i statens tjänst likställighet flerstädes genomförts, medan i andra
länder spörsmålet härom är aktuellt samt hurusom i privaträttsligt hänseende
utvecklingen gått i enahanda riktning och medfört, att den gifta
kvinnans frigörelse i personligt och förmögenhetsrättsligt avseende helt
genomförts här i Sverige genom den nya äktenskapslagstiftningen, som
avskaffat mannens målsmanskap, medan i våra grannländer föreligga lagförslag
i samma riktning.

Då de nämnda genomgripande förändringarna i kvinnans rättsliga
ställning kunnat komma till stånd i trots av hänsynen till familjens
enhet, anser lagrådet, att ur denna synpunkt avgörande hinder ännu
mindre torde kunna resas mot kvinnans frigörelse beträffande hennes
statsborgarskap, samt yttrar därom bland annat följande:

»I själva verket synes med det kvinnan numera tillerkända rättsliga oberoendet
den ståndpunkt 1894 års lag och, i stort sett, även det föreliggande förslaget
intager beträffande medborgarrätt för gift kvinna knappast vara förenlig.
Att en svensk kvinnas giftermål med en utlänning i och för sig skall medföra,

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 15.

att hon förlorar sin svenska medborgarrätt, måste numera framstå såsom en obehörig
inskränkning i kvinnans självbestämningsrätt, en inskränkning, som ter sig
särskilt orättmätig för sådant fall, att kvinnan kvarbor i sitt gamla hemland,
varest hon före giftermålet idkat näring eller innehaft medborgerliga uppdrag eller
anställning, som kräver svenskt statsborgarskap. Därmed att kvinnan frivilligt
trätt i gifte är ej sagt, att hon velat avstå sin förutvarande medborgarrätt; ej så
sällan torde kvinnans intresse för det gamla hemlandet föga förringas av giftermålet.
Hårt synes jämväl vara, att en svensk* kvinna, som gift sig med utländsk
man men kvarbor här i landet, icke skall, då hon bliver änka eller eljest kommer
att sakna mannens stöd, kunna påräkna sitt forna hemlands skydd och ej ens hava
ovillkorlig rätt att där vistas. Å andra sidan finnes för Sverige föga anledning
att omhändertaga en i utlandet med svensk man gift utländsk kvinna, som efter
ett kort äktenskap blivit änka eller vars äktenskap eljest blivit upplöst, utan att
makarna här i landet tagit hemvist. Och någon naturlig rätt synes icke föreligga
för en utländsk kvinna, som vid eller efter sitt giftermål inflyttat till Sverige, att
omedelbart allenast till följd av giftermålet bliva delaktig av en svensk medborgares
politiska rättigheter.»

Att en svensk lagstiftning efter dessa linjer måhända kommer att
strida mot det stora flertalet andra länders lagstiftningar, finner lagrådet
icke utgöra anledning för Sverige att härutinnan ställa sig avvaktande.
Och lagrådet framhåller, att härav uppkomna olägenheter skulle förminskas
eller helt försvinna, i den mån även andra länder övergå till en lagstiftning,
som mer eller mindre frånkänner äktenskapet betydelse i
fråga om kvinnans statsborgarskap, erinrar bland annat (se sid. 61 i
propositionen), att ett stort steg i denna riktning tagits, därigenom
att Amerikas Förenta stater, med vilket lands folkelement Sverige står i
synnerligen intim beröring, nyligen antagit eu lag,‘som vilar på grundsatsen
om gift kvinnas självständighet i medborgarrättsligt avseende.
Vad angår olägenheten av medborgarrättslöshet — som på grund av vissa
länders nuvarande lagstiftning skulle uppkomma, då utländsk kvinna
gifter sig med svensk man — understryker lagrådet, att denna olägenhet
kan avhjälpas genom lättnader i de allmänna reglerna om naturalisation.

På sålunda anförda skäl hemställde lagrådet i sitt utlåtande, att
det remitterade förslaget skulle omarbetas i syfte: att kvinnas statsborgarskap
icke må undergå ändring allenast på grund därav att hon
ingår äktenskap med en man, som icke innehar samma statsborgarskap,
eller att mannens statsborgarskap under äktenskapet förändras; att även
gift kvinna må kunua självständigt förvärva eller förlora svenskt statsborgarskap;
att gift svensk kvinna, vars man icke är svensk medborgare,
tillerkännes rätt att bliva befriad från sitt svenska statsborgarskap;
samt att uttryckligt stadgande införes därom att det för naturalisa -

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr In.

.‘S9

tion av utlänning i allmänhet uppställda villkoret, att sökanden sedan
viss tid har hemvist i Sverige, må kunna eftergivas i det fall, att sökanden
är gift med svensk medborgare.

Den fjärde ledamoten av lagrådet (herr Köersner) ansåg, att en
nödig konsekvens av den nya äktenskapslagstiftningen vore, att undersökning
verkställdes rörande möjligheten att åstadkomma »en med
kvinnans självständighet mera förenlig grundval för bedömande av de
äktenskapliga rättsverkningarna» än mannens statsborgarskapslag, och
att därefter borde tagas ställning till frågan om kvinnans emancipation
även på statsborgarområdet. Något hinder för att det remitterade
förslaget utan avvaktan på denna utredning framlades till antagande
lördag dock icke enligt hans mening, och det syntes honom dessutom
icke lämpligt, att »de intressen, som ursprungligen föranlett lagarbetet,
undanskötes, därför att förändringar i lagen med största sannolikhet
mycket snart måste åvägabringas».

Huvudsakligen med anledning av lagrådets uttalanden har 8 § i
det genom propositionen för riksdagen framlagda förslaget fått en
annan lydelse än enligt delegerades förslag, varutöver ytterligare några
smärre ändringar i detsamma vidtagits av Kungl. Maj:t. I sin förändrade
lydelse utgör bestämmelsen i 8 § en medelväg mellan delegerades ståndpunkt
och lagrådets principiella uppfattning i vad angår svensk kvinna,
som gifter sig med utländsk man.

Utöver detta icke oväsentliga avsteg från det resultat, vartill
delegerade kommit, och som av utskottet tillstyrkts, har utskottet
funnit sig böra hemställa om icke blott en motsvarande, av lagrådet i
andra hand förordad lydelse av 3 § rörande de medborgarrättsliga
verkningarna av giftermål mellan utländsk kvinna och svensk man, utan
även icke oväsentliga ändringar i flera andra delar av det utskottsbehandlade
förslaget. Den lag, som utskottet tillstyrker riksdagen att
nu antaga, skulle alltså komma att i avsevärd grad skilja sig såväl
från vad Kungl. Maj:t föreslagit som i synnerhet från det lagförslag,
som framkommit ur samarbetet mellan de nordiska länderna.

Ehuru jag, som ansett önskligt, att den svenska lagstiftningen i
enlighet med lagrådsmajoritetens uppfattning toge steget fullt ut i fråga
om gift kvinnas medborgarrättsliga ställning, funnit i allt fall behövligt,
att 3 § omarbetas i den av utskottet åsyftade riktningen, har jag
likväl av två särskilda skäl, vilka var för sig synas vara avgörande,
icke kunnat biträda denna utskottets hemställan. Det ena skälet är,
att önskemålet om »ensartad» lagstiftning på området, vilket önskemål

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 15.

legat till grund för det etablerade samarbetet, onödigtvis åsidosattes,
därest de svenska statsmakterna utan vidare kommunikation med de
norska och danska besluta en lag med väsentliga avvikelser från de
principer, vilka varit grundläggande för de i samråd uppgjorda förslagen.
Att på dylikt sätt ställa de två andra länderna inför en fait
accompli, synes så mycket mindre lämpligt, som inbjudningen med
syfte att vinna en likformig lagstiftning utgått från Sverige. Vad Norge
vidkommer torde dessutom hänsyn böra tagas därtill, att, såsom ovan
nämnts, detta land först av det svenska initiativet föranlåtits att i sista
ögonblicket inhibera en till antagande slutligen förordad lagstiftning
samt därefter jämväl inställt den definitiva behandlingen av det ur
samarbetet framgångna norska förslaget. Denna senare åtgärd —
vilken, enligt uppgift, förestavats av bland annat önskan att avvakta
underrättelse om det svenska lagrådets utlåtande — tyder på intresse
från norsk sida att icke avskära möjligheten att taga från svensk sida
framkommande ändringsförslag under omprövning, eventuellt efter förnyade
gemensamma överläggningar. Dessa omständigheter tala så
mycket starkare för uppskov med en svensk lagstiftning, efter i viss
mån förändrade grundlinjer, i syfte att bereda rådrum för fortsatt samarbete,
som densamma — möjligen frånsett bestämmelserna, varigenom
tioårslagen skulle upphöra — icke för Sveriges vidkommande är av
trängande behov påkallad. Ärendets uppskjutande skulle därför icke
göra någon skada, även om det till sist skulle visa sig, att ytterligare
samarbete icke önskas av Norge och Danmark, eller att samförstånd
icke kan vinnas.

Det andra skälet för ett dylikt uppskov hänför sig till det förhållandet,
att de olika delarna av en lagstiftning på förevarande område
måste till sitt innehåll vara i särskilt hög grad beroende av varandra,
samt att en saklig ändring på en punkt måste överensstämma med de
principer, som i övriga punkter äro bestämmande för innehållet, och
oftast nödvändiggör följdändringar i vissa av dem. Och då det därjämte
är svårt att utan inträngande studium i alla detaljer överblicka lagförslaget,
måste det i förevarande fall betecknas såsom synnerligen
vanskligt att omedelbart på hemställan av ett utskott rubba på de
grundläggande bestämmelserna däri. Det synes också påtagligt, att
utskottet underlåtit att i förslaget förorda ändringar, vilka äro konsekvenser
av dess ändringsförslag beträffande 3 §. Lagrådet har i sitt
yttrande erinrat, att en ändring av sagda lagrum, varigenom utländsk
kvinnas giftermål med svensk man icke skulle komma att inverka på
hennes medborgarskap, borde föranleda omarbetning av ett flertal av

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 15.

lagförslagets övriga lagrum (se sid. 65 i propositionen). Tydligt är,,
att på enahanda sätt den modifikation i grundsatsen om gift kvinna
såsom biperson till mannen, vilken tagit sig uttryck i den ändrade avfattningen
av 3 §, bör i regel påkalla en motsvarande modifierad omarbetning
av dessa lagrum. Någon ''dylik följdändring har utskottet
emellertid icke tillstyrkt. Så t. ex. skulle enligt dess förslag utländsk
kvinna, som har sitt hemvist utom riket, icke bliva svensk medborgare
genom giftermål med svensk man (3 §), men regelmässigt förutsättas
bliva det, därest hennes man genom naturalisation förvärvar svenskt
medborgarskap (6 § tredje stycket), d. v. s. en sådan kvinna skulle
icke genom giftermål med svensk man, men väl till följd av giftermål
med utländsk man (som naturaliseras i Sverige) bliva svensk medborgare.

På grund härav synes nödigt, att riksdagen, åtminstone i vad angår
andra delar av lagförslaget än de, som skulle ersätta den s. k. tioårslagen,
under förklaring att detsamma icke kunnat oförändrat bifallas, för närvarande
inskränker sig till att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj:t, eventuellt efter samarbete med Norge och Danmark, tager
ämnet i förnyat övervägande samt därefter för riksdagen framlägger
nytt förslag. Därvid torde särskilt tagas i övervägande, i vad män
gift kvinnas frigörelse från mannen i medborgarrättsligt hänseende samt
eljest av utskottet ifrågasatta ändringar i det behandlade förslaget böra
genomföras.

Återstår då frågan, huruvida även med den s. k. tioårslagensupphävande
och ersättande med nya stadganden bör anstå, eller om
förslagets bestämmelser i denna del böra redan nu lagfästas genom
deras inarbetande i 1894 års lag. Då det senare utan större svårighet
kunnat utföras av utskottet samt likformighet mellan de tre ländernas
lagar i denna del är utesluten, emedan Danmark fullständigt saknar
och Norge endast i viss mån har motsvarighet till vår tioårslag, har
inom utskottet framställts yrkande om utarbetande av förslag till ändring
i sådan riktning av 1894 års lag att omedelbart av riksdagen antagas
och tillsvidare gälla i avbidan på ny lagstiftning i övrigt. Då detta
yrkande emellertid icke vunnit majoritet inom utskottet samt något års
ytterligare anstånd med förverkligande av riksdagens år 1912 uitalade
önskemål icke bör medföra alltför kännbara olägenheter, torde det vara
riktigast, att lagstiftningen i sin helhet göres beroende av den fortsatta
utredningen.

På grund härav har jag i likhet med herr Beuterskiöld ansett, att
utskottet bort hemställa,

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 5 samt 8 höft. (Nr 15.)

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 15.

att riksdagen, under förklaring att Kungl. Maj:ts
proposition nr 29 icke kunnat i föreliggande skick av
riksdagen antagas, ville i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att Kungl. Maj:t, eventuellt efter samarbete
med de norska och danska regeringarna, måtte taga
den i propositionen behandlade frågan i förnyat övervägande
samt därefter för riksdagen framlägga nytt
förslag till lag om förvärvande och förlust av svenskt
medborgarskap.

3) av herr Hellberg, som anfört:

I anslutning till den uppfattning, som uttalats av lagrådets majoritet,
anser jag, sedan genom 1917 års äktenskapslagstiftning och 1918 —
20 års författningsreform den svenska kvinnan i personligt, förmögenhetsrättsligt
och offentligrättsligt. avseende nått likställighet med mannen,
det vara en anakronism att i en lag, som stiftas 1923, kvarhålla henne
på »bipersonens» stadium i statsborgerligt avseende.

Jag har därför inte kunnat biträda regeringens proposition i ämnet.
Inte heller har jag velat förena mig med utskottsmajoriteten i den
kompromiss mellan gammal och modärn åskådning, som dess förslag
betecknar: om också »ett steg i rätt riktning», finner jag det vara en
överdriven försiktighet att taga detta nu, efter de båda nyssnämnda
genomgripande reformerna och sedan Nordamerikas förenta stater givit
föredömet av eu medborgarskapslagstiftning, som motsvarar kvinnans
nuvarande ställning i vårt land. Det synes mig dessutom, när ett
samarbete för skandinavisk parallellagstiftning på här ifrågavarande
område inletts efter svenskt initiativ, mindre tilltalande att Sverige nu
utan något försök till fortsatt samverkan med de andra nordiska länderna
går egna vägar. Och det är alltid mer eller mindre vanskligt för ett utskott
att i ett sammanhängande lagförslag vidtaga och formulera nya bestämmelser
av någon betydenhet på ett sådant sätt, att konsekvenserna av dem
överallt bli vederbörligen beaktade. Eventuellt skulle jag dock kunnat ansluta
mig till ett förslag om ändring i 1894 års lag för att i överensstämmelse
med 1912 års riksdagsskrivelse få den överklagade bestämmelsen
om förlust av svensk medborgarrätt efter 10 års hemvist i utlandet upphävd,
men ett yrkande av sådan innebörd har avvisats i utskottet.

Det riktigaste hade enligt min mening varit, att utskottet med
hemställan om avslag på propositionen i skrivelse till regeringen anhållit
om ny utredning i frågan så vitt möjligt under fortsatt samarbete
med de båda andra skandinaviska länderna samt efter de riktlinjer, som an -

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 15.

givits i lagrådets principuttalande, i syfte att få till stånd eu medborgarskapslagstiftning,
som uppfyller kravet på kvinnans självständighet men
samtidigt också genom bekväma bestämmelser vid behov för henne
möjliggör en lätt övergång till mannens medborgarskap och såmedels
häver de helt visst mycket överdrivna farhågorna för menliga inverkningar
på familjens enhet från en sådan lagstiftning.

Bortsett från motiveringen kan jag därför biträda det yrkande,
som framförts i herrar Reuterskiölds och Lybergs reservationer.

4) av herr P. E. A. Jonsson, som instämt med herr Hellberg.

II. Beträffande särskilda paragrafer i utskottets förslag till lag om förvärvande
och förlust av svenskt medborgarskap:

Vid 1 §

av herrar Strömberg, Sävström, Vennerström och Andersson i Igelboda
under yrkande om bifall till Kungl. Maj:ts förslag med den förändringen
att ordet medborgarrätt ändras till medborgarskap, varigenom
paragrafen skulle erhålla följande lydelse:

Kungl. Maj.-ts förslag:

1 §•

Svensk medborgarrätt förvärvas,
på grund av födsel, av

1. barn i äktenskap, vars fader,
är svensk medborgare;

2. barn i äktenskap, av vars föräldrar
allenast modern är svensk
medborgare, såframt fadern ej har
medborgarrätt i något land;

3. barn utom äktenskap, vars
moder är svensk medborgare.

Födes barn i äktenskap efter
faderns död eller sedan äktenskapet
gått åter eller upplösts genom
äktenskapsskillnad, blir barnet
svensk medborgare allenast, såframt
modern är svensk medborgare,
eller ock modern ej har med -

Reservanternas förslag:

1 §•

Svenskt medborgarskap förvärvas,
på grund av födsel, av

1. barn i äktenskap, vars fader
är svensk medborgare;

2. barn i äktenskap, av vars föräldrar
allenast modern är svensk
medborgare, såframt fadern ej är
medborgare i något land;

3. barn utom äktenskap, vars
moder är svensk medborgare.

Födes barn i äktenskap efter
faderns död eller sedan äktenskapet
gått åter eller upplösts genom
äktenskapsskillnad, blir barnet
svensk medborgare allenast, såframt
modern är svensk medborgare,
eller ock modern ej har med -

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 15.

Kungl. Maj ds förslag:
borgarrätt i något land men fadern
vid äktenskapets upplösning var
svensk medborgare.

Hittebarn, som anträffas här i
riket, anses, intill dess annat utrönes,
såsom svensk medborgare.

Reservanternas förslag:
borgarskap i något land men fadern
vid äktenskapets upplösning var
svensk medborgare.

Hittebarn, som anträffas här i
riket, anses, intill dess annat utrönes,
såsom svensk medborgare.

Vid 3 §

av herrar Clason, K. J. Ekman, von Geijer, Jansson i Edsbäcken,
Nilsson i Antnäs, K. A. Westman, Pehrsson i Göteborg och Björkman i
Norrköping, som anfört följande:

Enligt nu gällande bestämmelser, vilka av Kungl. Maj:t upptagits
i förevarande lagförslag, förvärvar utländsk kvinna, som gifter sig med
svensk medborgare, genom äktenskapet svenskt medborgarskap. Till de
inskränkningar i denna princip, som utskottet föreslagit, kunna vi ej
ansluta oss.

I likhet med Kungl. Maj:t finna vi det naturligaste vara, att mellan
makar upprätthålles enhet i medborgarskapshänseende; för familjens enhet
är det av vikt, att båda makarna följa varandra i detta avseende.

Den omständigheten, att lagen i § B gör ett avsteg från denna
regel, synes oss icke med nödvändighet betinga ett stadgande av analog
art på denna punkt. Den synpunkt, som vid § 8 varit bestämmande,
är att i görligaste mån tillförsäkra en svensk kvinna alla de förmåner,
som följa av svenskt medborgarskap.

Från svensk synpunkt är det däremot mindre angeläget, att särskilda
bestämmelser givas för att, då utländsk kvinna gifter sig med
svensk man, hennes samhörighet med den främmande stat, från vilken
hon härstammar, upprätthålles. Det rättsskydd, hon som svensk medborgare
åtnjuter, torde i de flesta fall för henne vara av det värde, att
bibehållandet av det utländska medborgarskapet icke lärer kunna medföra
övervägande fördel.

Däremot skulle det i många fall för familjen i övrigt medföra
betydande svårigheter, om hustrun i medborgerligt hänseende tillhörde
annat land än mannen och barnen. Särskilt må påpekas olägenheten
därav, att rättsanspråk, som riktas mot hustrun eller som efter hennes
död kunna göras gällande i eller emot stärbhuset, i betydande utsträckning
torde komma att falla under utländsk rätts domvärjo och icke
kunna vid svensk domstol upptagas.

Med hänsyn till vad sålunda anförts hava vi ansett Kungl. Maj:ts

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 15.

förslag i denna punkt vara att föredraga framför utskottets, allenast
med *den förändring, att i andra stycket åldersgränsen, i överensstämmelse
med utskottets allmänna ståndpunkt härutinnan, sättes till 21 år.
Mot den redaktionella förändring, som utskottet föreslagit i första stycket,
hava vi intet att erinra. Vi hemställa sålunda, att § 3 må erhålla
följande lydelse:

Kungl. Maj:ts förslag: Reservanternas förslag:

3 §•

Utländsk kvinna, som gifter sig
med svensk medborgare, förvärvar
genom äktenskapet svensk medborgarrätt.

Hava makarna barn samman före
äktenskapet, blirjäm väl barnet svensk
medborgare, såframt det är ogift och
ännu ej fyllt aderton år.

§ 3-

Utländsk kvinna, som ingår äktenskap
med svensk medborgare, förvärvar
geD om giftermålet svenskt medborgarskap.

Hava makarna barn samman före
äktenskapet, blir järn väl barnet svensk
medborgare, såframt det är ogift och
ännu ej fyllt tjuguett år.

Vid 5 §

1) av herrar Clason, von Geijer, Jansson i Edsbäcken, Nilsson i
Antnäs, K. A. Westman, Pehrsson i Göteborg och Björkman i Norrköping,
som anfört följande:

I hittillsvarande svensk lagstiftning föreskrives att, då ansökning
om svensk medborgarrätt bifalles, därvid såsom villkor stadgas, att
sökanden skall inom viss tid avlägga tro- ock huldhetsed såsom svensk
medborgare. 1 motsvarande norsk lagstiftning förefinnes stadgande om
avläggande i dylikt fall av ett trohetslöfte. I Danmark åter förekommer
intet sådant löfte. I ett flertal utländska stater däremot är naturalisationen
förknippad med avläggande av vare sig tro- och huldhetsed eller
ed å författningen; så i Finland, England, Österrike, Ungern, Italien,
Nordamerikas Förenta stater m. fl.

Vid behandlingen av detta spörsmål hos de delegerade för de tre
nordiska länderna, vilkas förslag legat till grund för den kungl. propositionen,
stannade de delegerade för att, så vitt angick Sverige och
Norge, kravet på trohetslöfte borde bibehållas för sådana nyblivna medborgare,
vilka naturaliserades såsom huvudpersoner. Till stöd härför
anfördes två skäl. Det ena, att det vore av betydelse, att utlänningar
ej alltför formlöst, utan genom iakttagande av en viss, mera högtidlig
akt finge på ett kraftigare sätt, än eljes skulle vara fallet, erfara känslan
av att de trätt i undersåtsförhållande till en ny stat. Det andra, att

46 Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 15.

för Sveriges del därtill komme en viss praktisk hänsyn, nämligen önskvärdheten
av att erhålla en bestämd, för sökanden''fullt klar tidpunkt
för den nya medborgarrättens uppkomst.

Kungl. Maj:t bär i sitt förslag icke dess mindre frånfalla kravet
på trohetslöftet. De i den kungl. propositionen (sid. 29) anförda motiven
härför hava vi ej kunnat finna bärkraftiga. Om, såsom vi föreslå, trohetslöftet
skalig avläggas »hos den myndighet, som av Konungen bestämmes»,
alltså icke med nödvändighet hos Konungens befallningsbayande
lärer med lätthet sådana anordningar kunna vidtagas, att även
i mera glest befolkade delar av riket några egentliga olägenheter för
den naturalisationssökande icke behöva uppkomma. Att åter trohetslöfte
icke kräves av förutvarande svensk, som återvinner svenskt medborgarskap,
eller av utlänning, som vinner svenskt medborgarskap på grund
av. födsel inom Sverige och därpå följande oavbruten vistelse härstädes
intill tjugutvå års ålder, synes oss icke heller vara något skäl att avstå
från trohetslöfte, då det gäller en utlänning, som icke på detta sätt
under en lång följd av år vuxit in i svenska förhållanden. Fastmer
synes det oss, icke minst i dessa tider, vara synnerligen påkallat, att
den utlänning, som vill utbyta sitt förutvarande främmande medborgarskap
mot det svenska, vid själva ombytet genom statens krav på hans
trohetslöfte erhåller en påtaglig erinran, att han genom det nya medborgarskapet
ej blott förvärvar rättigheter, utan ock ikläder sig helt
nya trohetsförpliktelser mot det land, vari han önskar medborgarskap.

I övrigt hava vi biträtt utskottets förslag i fråga om § 5.

Yi yrka alltså, att § 5 måtte erhålla följande lydelse:

Kungl. Maj ds förslag:

5 §•

Konungen äger, på ansökan, till
svensk medborgare upptaga (naturalisera)
utlänning, som

1. fyllt tjuguett år;

2. sedan fem år har sitt hemvist
här i riket;

3. under sin vistelse här i landet
fört en hederlig vandel; samt

4. har utväg att försörja sig och
sin familj.

Reservanternas förslag:

5 §•

Konungen äger, på ansökan, till
svensk medborgare upptaga (naturalisera)
utlänning, som

1. fyllt tjuguett år;

2. sedan fem år har hemvist här
i riket;

3. gjort sig känd för hederlig
vandel; samt

4. har möjlighet att försörja sigoch
sin familj.

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 15.

Kungl. Maj ds förslag:

Träder ej sökanden enligt rätten
i det land, han tillhör, i och med
sin naturalisation som svensk medborgare
ut ur sitt medborgarrättsliga
förhållande till det landet, utan fordras
härför medgivande av landets
regering eller annan myndighet därstädes,
vare, såframt ansökningen
bifalles och sökanden ej redan styrkt,
att sådant medgivande lämnats, som
villkor för medborgarrättens förvärvande
stadgat, att sökanden skall
inom viss tid och inför den Konungens
befallninghavande, som
Konungen bestämmer, styrka, att
dylikt medgivande lämnats. Det
åligger befaUningshavanden att
pröva, huruvida behörigt bevis företetts,
och att därom meddela beslut.
Kan sökanden ej förete bevis, som
nyss nämnts, må, där synnerliga
skäl därtill äro, medborgarrätt honom
lindock av Konungen beviljas.

Reservanternas förslag :

Finnes sökandens upptagande till
svensk medborgare medföra gagn
för riket, eller bär sökanden förut
ägt svenskt medborgarskap, eller föreligga
eljest med hänsyn till sökandens
förhållanden synnerliga skäl
för hans upptagande till svensk
medborgare, må svenskt medborgarskap
honom beviljas utan hinder av
här ovan under punkterna 1 och 2
stadgade villkor.

Upphör ej sökanden enligt rätten
i det land, han tillhör, i och med
sin naturalisation som svensk medborgare
att vara medborgare i det
landet, utan fordras härför medgivande
av landets regering eller
annan myndighet därstädes, vare,
såframt ansökningen bifalles och
sökanden ej redan styrkt, att sådant
medgivande lämnats, som villkor
för medborgarskapets förvärvande
stadgat, att sökanden skall inom
viss tid och inför den Konungens
befallningshavande, som Konungen
bestämmer, styrka, att dylikt medgivande
lämnats. Det åligger befallningshavanden
att pröva, huruvida
behörigt bevis företetts, och
att därom meddela beslut. Kan
sökanden ej förete bevis, som nyss
nämnts, må, där synnerliga skäl därtill
äro, medborgarskap honom ändock
av Konungen beviljas.

Den, vars ansökan om naturalisation
beviljats, är skyldig att inom
viss av Konungen i beslutet angiven
tid, hos den myndighet som Konungen
bestämmer, anmäla sig till avläggande

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 15.

Kungl. Majds förslag: Reservanternas förslag:

av trohetslöfte vid äventyr, att, om
. tiden försittes, naturalisationen ej

träder i kraft.

Närmare bestämmelser angående [Jfr utskottets förslag 12 §.]
ansökan om medborgarrätt och den
utredning, som erfordras för prövningen
av sådan ansökan, givas av
Konungen.

2) av herrar Strömberg, G. TI
Andersson i Igelboda och Karlsson i
skulle erhålla följande lydelse:

Kungl. Maj ds förslag:

5 §•

Konungen äger, på ansökan, till
svensk medborgare upptaga (naturalisera)
utlänning, som

1. fyllt tjuguett år;

2. sedan fem år har sitt hemvist
här i riket;

3. under sin vistelse här i landet
fört en hederlig vandel; samt

4. har utväg att försörja sig och
sin familj.

Träder ej sökanden enligt rätten
i det land, han tillhör, i och med
sin naturalisation som svensk med -

7. Hansson, Sävström, Vennerström,
Vadstena, som yrkat, att paragrafen

Reservanternas förslag:

5 §•

Konungen äger, på ansökan, till
svensk medborgare upptaga (naturalisera)
utlänning, som

1. fyllt tjuguett år;

2. sedan fem år har hemvist här
i riket;

3. under sin vistelse här i landet
fört en hederlig vandel; samt

4. har utväg att försörja sig och
sin familj.

Upphör ej sökanden enligt rätten
i det land, han tillhör, i och med
sin naturalisation som svensk med -

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 15.

Kungl. Maj.ts förslag:
borgare ut ur sitt medborgarrättsliga
förhållande till det landet, utan fordras
härför medgivande av landets
regering eller annan myndighet därstädes,
vare, såframt ansökningen
bifallesoch sökanden ej redan styrkt,
att sådant medgivande lämnats,
som villkor för medborgarrättens
förvärvande stadgat, att sökanden
skall inom viss tid och inför den
Konungens befallningshavande, som
Konungen bestämmer, styrka, att
dylikt medgivande lämnats. Det
åligger befalluingskavanden att
pröva, huruvida behörigt bevis företetts,
och att därom meddela beslut.
Kan sökanden ej förete bevis, som
nyss nämnts, må, där synnerliga
skäl därtill äro, medborgarrätt honom
ändock av Konungen beviljas.

Närmare bestämmelser angående
ansökan om medborgarrätt och den
utredning, som erfordras för prövningen
av sådan ansökan, givas av
Konungen.

Reservanternas förslag:
borgare att vara medborgare i det
landet, utan fordras härför medgivande
av landets regering eller
annan myndighet därstädes, vare,
såframt ansökningen bifalles och
sökanden ej redan styrkt, att sådant
medgivande lämnats, som villkor
för medborgarskapets förvärvande
stadgat, att sökanden skall inom
viss tid och inför den Konungens
befallningshavande, som Konungen
bestämmer, styrka, att dylikt medgivande
lämnats. Det åligger befallningshavanden
att pröva, huruvida
behörigt bevis företetts, och
att därom meddela beslut. Kan
sökanden ej förete bevis, som nyss
nämnts, må, där synnerliga skäl
därtill äro, medborgarskap honom
ändock av Konungen beviljas.

[Jfr utskottets förslag 12 §.]

Vid 11 §

av herrar Strömberg, Sävström och Andersson i Igelboda, vilka
hemställt att paragrafen skulle erhålla den lydelse, som återfinnes i
Kungl. Maj:ts förslag under 12 §.

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 5 sand. 8 höft. (Nr 15.)