Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 15 (Utlåtande 1919:Ku15 Konstitutionsutskottet)

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 15.

Nr 15.

Ankom till riksdagens kansli den 21 mars 1919 kl. 4 e. m.

Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
till riksdagen med förslag till ändrad lydelse av
§§ 60, 65 och 75 riksdagsordningen.

Närvarande: herrar Larsson i Västerås, Clason, Hellberg*, Bellinder*, Mannheimer,
K. J. Ekman*, Olof Olsson, von Mentzer, von Zweigbergk, Kulting,
Schyller*. Magnusson i Tumhult*, Hallén*, Zander, Jansson i Edsbäcken*,
Henrikson*, Engberg, Persson i Tofta*, Runefors* och Nilsson
i Antnäs*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Till konstitutionsutskottets handläggning hava båda kamrarna hänvisat
en av Kungl. Maj:t till riksdagen avlåten proposition, nr 101, vari
Kungl. Maj:t till riksdagens prövning i grundlagsenlig ordning framlagt
följande

L, Förslag’

till

''ändrad lydelse av §§ 60, 65 och 75 riksdagsordningen.^

§ 60.

1. När ärende skall slutligen avgöras, böra därtill hörande handlingar*
uppläsas, så framt någon kammarens ledamot sådant äskar. Ej
Bihang till riksdagens protokoll 1919. 5 saml. 12 käft. (Nr 15.) 1 f

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 15.

ma något mål, däri överläggning ägt rum, till slutligt avgörande företagas,
förr än kammaren på talmannens hemställan förklarat överläggningen
slutad.

2. Därefter bör, utom i de fall mom. 3 upptager, proposition framställas
i den ordning, här nedan i detta mom. stadgas. Kan fråga bliva
föremal för bifall eller avslag, bör talmans första proposition lyda
på bifall. Om denna besvaras med nej, och anmärkningar i saken blivit
under överläggningen gjorda, bör den följande propositionen i enlighet
med dem uppställas. Innefattar ett förslag flera delar, som ej lämpligen
kunna i ett sammanhang avgöras, bör särskild proposition å vardera
delen framställas i enahanda ordning, som nu är föreskriven. — Proposition
skall alltid endast med ja eller nej besvaras, och talmannen tillkännagive
sin uppfattning av det svar, som lämnats, varvid skall bero,
så vida ej votering begäres, vilken då ej må vägras; eu var i övrigt
obetaget att låta sin särskilda mening i protokollet antecknas. Ingen
må försöka att beslutet genom ny överläggning uppriva. — Då voteras
skall, bör voteringsproposition jämte tydlig kontraproposition genast författas,
justeras och anslås, samt omröstningen strax därefter verkställas;
men ej må proposition göras, om votering skall äga rum, ej heller någon
omröstning därom tillåtas. Omröstningen skall ske öppet och efter namnupprop.
Befinnas de avgivna rösterna lika delade, nedlägge talmannen
i eu därtill avsedd rösturna en ja-sedel och en nej-sedel, båda lika till
storlek och utseende, tryckta och omärkta samt var för sig slutna och
hoprullade, och avgöres då omröstningens utgång genom den sedel, som
eu av kammarens ledamöter på anmodan av talmannen upptager ur
rösturn an.

3. Fråga, varom i första punkten av 110 § regeringsformen eller
i 32 § 2 mom. eller i tredje punkten av 52 § i denna riksdagsordning förmäles,
skall alltid avgöras genom votering. I ty fall gälle angående
voteringsproposition jämte kontraproposition vad i nästföregående mom.
sägs; och bör, sedan nämnda propositioner anslagits, omröstning genast
äga rum. Sådan omröstning skall alltid ske med tryckta och omärkta,
enkla, slutna och hoprullade sedlar, och bör, till undvikande av lika röstetal
för ja och nej, i mål, där blott enkel pluralitet erfordras, talmannen vid
varje omröstning före sedlarnas uppräkning en bland dem uttaga och
genast förseglad avlägga. Om vid sammanräknandet av de övriga sedlarna
rösterna befinnas lika delade, skall den förseglade sedeln öppnas
och avgöra beslutet. Är pluralitet redan vunnen, bör den avlagda sedeln
ouppbruten genast förstöras.

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 15.

§ Of).

När, i fråga om statsutgifter---gälla såsom riksdagens be slut.

Om vid sammanräkningen av de avgivna rösterna dessa befinnas
lika delade, nedlägge andra kammarens talman i en därtill avsedd rösturna
eu ja-sedel och eu nej-sedel, båda lika till storlek och utseende,
tryckta och omärkta samt var för sig slutna och hoprullade, och avgöres
då omröstningens utgång genom den sedel, som eu av andra kammarens
ledamöter på anmodan av talmannen upptager ur rösturnan.

§ 75.

Alla val skola ske med slutna sedlar, och iakttages därvid, att
namnsedlarna, så framt de skola bliva gällande, böra vara enkla, hoprullade,
omärkta---lottning, när så erfordras.

Till stöd för detta förslag har föredragande departementschefen
i det till propositionen fogade utdrag av statsrådsprotokollet över justitiedepartementsärenden
den 31 januari 1919 anfört följande:

»Inom de nutida folkrepresentationerna sker det slutliga avgörandet
av ärendena i regel på följande sätt. Sedan debatten förklarats avslutad,
har ordföranden (presidenten, talmannen) att förelägga församlingen
förslag till beslut över de yrkanden, som gjorts under förhandlingarna,
''framställa proposition’. En sådan proposition skall vara så
avfattad, att den kan besvaras endast med ja eller nej. Svaret på propositionen
gives av församlingen antingen genom acklamation med jaeller
nej-rop eller ock på det sätt, att de, som vilja en viss utgång av
frågan, resa sig från sina platser, under det de, som hava den motsatta
meningen, förbliva sittande. Det förslag, som enligt ordförandens uppfattning
blivit med övervägande ja besvarat, anses då såsom antaget,
därest icke begäran framställes om omröstning eller votering, dessa ord
här, i enlighet med riksdagsordningens språkbruk, fattade i inskränkt och
egentlig bemärkelse. Denna omröstning, för vilken det utmärkande är
att den är förenad med räkning av rösterna, kan vara antingen öppen
eller sluten (hemlig), allt efter som innehållet av den röstandes votum
genom omröstningen blir känt eller det hemlighålles. — Angående val
gälla vanligen särskilda regler.

Öppen ock
sluten omröstning.

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 15.

Utländska

riksförsam lingar.

Norge.

Danmark.

Tyska riket.

I de utländska riksförsamlingarna tillämpas i regel det öppna omröstningssättet,
så i våra grannländer Danmark och Norge samt i Amerikas
förenta stater, Belgien, Frankrike, Italien, Nederländerna, Schweiz, Storbritannien,
Tyskland, Ungern och Österrike. Emellertid ske val, även i
dessa stater, vanligen genom sluten omröstning. För hithörande bestämmelser
i vissa av nämnda stater skall jag nu i korthet redogöra.

I norska stortinget sker voteringen, då det ej gäller val, antingen
genom att de, som äro motståndare till det föreliggande förslaget, resa
sig från sina platser eller ock genom namnupprop. Omröstning med
namnupprop skall, om olika meningar antagas vara för handen, användas
i alla saker av någon vikt; påkallas detta omröstningssätt av en
medlem av tinget utan att presidenten anser det nödigt, bestämmes voteringssättet
genom omröstning utan debatt, vilken omröstning då sker
genom att medlemmarna resa sig eller förbliva sittande. Votering genom
namnupprop skall vidare äga rum, då presidenten eller en femtedel
av de röstande anser utgången av en votering, som skett genom att
medlemmar rest sig, vara oviss. Då rösterna äro lika delade, blir presidentens
röst avgörande. Val förrättas med slutna sedlar utan underskrift;
vid lika delade röster skiljer lotten.

För den danska riksdagen är beträffande såväl folketinget som landstinget
stadgat, att ordföranden vid alla tillfällen, då han har grund att
antaga enstämmighet vara för handen, kan förklara ett förslag avgjort utan
omröstning, så framt icke någon begär sådan; detta gäller dock icke det
slutliga antagandet av ett lagförslag eller annat självständigt förslag.
Eljest sker omröstningen i regel genom att medlemmarna resa sig från
sina platser eller bliva sittande. Men om ordföranden anser utgången av
en på detta sätt företagen omröstning vara tvivelaktig eller om han eljest
så finner lämpligt eller om ett visst antal ledamöter, i folketinget minst
15, i landstinget minst 10, begär det, skall omröstningen ske genom namnupprop.
Sluten omröstning, medelst kulor, kan äga rum, då i folketinget
25, i landstinget 20 medlemmar skriftligen begära det. Namnen på de
medlemmar, som begära att omröstning skall ske genom namnupprop
eller medelst kulor, uppläsas i tinget. Äro rösterna för och mot ett förslag
lika delade, anses förslaget förkastat.

Enligt de hittills gällande bestämmelserna för den tyska riksdagen
sker omröstning genom att ledamöterna resa sig eller bliva sittande.
Vinnes därmed icke ett säkert resultat, skrider man till räkning av ledamöterna.
Sedan dessa på presidentens anmodan lämnat plenisalen, återinträda
de i densamma, de ledamöter, som rösta ja, genom en dörr på
salens ena sida och de, som rösta nej, genom en dörr på andra sidan; vid

Konstitutionsutskottet» utlåtande Nr 1.

detta återinträdande sker räkning, vars resultat därefter tlllkännagives
av presidenten. Om minst 50 ledamöter så yrka, anställes omröstning
med namn (namentliche Abstimmung). Varje ledamot avlämnar då en röstsedel,
upptagande hans namn och beteckningen ja, nej eller ’jag avstår’

(enthalte midt). Rösterna räknas, och de röstandes namn och vota upptagas
i det stenografiska protokollet. Vid lika röstetal anses propositionen
besvarad med nej. Val förrättas genom avlämnande av röstsedlar; äro
rösterna lika delade, sker lottning.

1 den franska senaten och deputeradekammaren avgöras ärendena Frankrike,
antingen genom att ledamöterna resa sig eller förbliva sittande (par assis
et levé) eller ock genom offentlig omröstning (scrutin public). Sistnämnda
omröstningssätt skall tillämpas, då omröstningen par assis et levé två gånger
skett utan att ett säkert resultat vunnits, då fråga är om vissa lagar som röra
statsfinanserna, så ock eljest, då i senaten 10, i deputeradekammaren 20
ledamöter skriftligen begärt det. Varje ledamot har två röstsedlar, en vit,
som betyder ja, och en blå, som betecknar nej; å sedlarna finnes hans namn
tryckt. Rösterna upphämtas i urnor från ledamöterna, som sitta kvar på
sina platser. Öppen omröstning kan ock, när sådant av ett visst antal
ledamöter påkallas, ske på tribunen (scrutin public ä la tribune), då ledamöterna
själva nedlägga sina röstsedlar i en på tribunen framsatt urna.

Namnen på de ledamöter, som påkallat den öppna omröstningen, ävensom
de röstandes namn offentliggöras i den officiella tidningen. Öppen omröstning
kan, då skriftlig begäran därom framställes av nyssnämnda antal
ledamöter, förenas med namnupprop (scrutin ä la tribune avec appel
nominal). Val ske genom hemlig omröstning.

I engelska underhuset tillgår omröstningen på följande sätt. Tal- En8|and
mannen har att efter debattens avslutande framställa proposition. Sedan
denna besvarats med ja- eller nej-rop, tillkännagiver talmannen sin
uppfattning av svaret. Bestrides denna uppfattnings riktighet, vidtagas
förberedelser för en formlig omröstning {division). De ledamöter,
som icke vilja rösta, lämna på talmannens anmodan samlingssalen.
Därefter sker ännu en omröstning genom ja- och nej-rop, men om
även denna blir utan resultat, övergår huset till division, ''delning’. Denna
sker så, att de, som rösta ja, avlägsna sig genom en dörr på salens ena
sida, under det motpartiet avträder genom en dörr på motsatta sidan.

Vid utgåendet ur salen räknas ledamöterna, varefter de hava att i särskilda
till salen gränsande rum anmäla sig bos protokollsförare, som därom
göra anteckning. Sedan ledamöterna åter begivit sig in i samlingssalen,
bekantgöres där resultatet av räkningen. Listorna över de röstande
och deras vota befordras genast till trycket och bifogas det nästa dag utkom -

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 15.

Svenska riks''
dagen.

mande protokollet. Äro rösterna lika delade, har talmannen utslagsröst,
därvid det dock är tradition, att han om möjligt röstar så, att frågan för
den gången förfaller. I överhuset sker omröstningen i liknande former.

Enligt den gällande svenska riksdagsordningen skall omröstningen
vara sluten. Detta omröstningssätt har av ålder tillämpats inom den svenska
riksdagen. I vår första riddarhusordning (1626) förutsattes framställande
av proposition, som med ja eller nej kunde besvaras, och ehuru acklamation
naturligtvis var det ursprungliga sättet, varpå de församlade stånden
tillkännagåvo sin mening, fanns därjämte den slutna voteringen redan föreskriven
i samma riddarhusordning. I dess § 21 stadgades nämligen, att
rösterna för de till varje klass hörande familjer skulle särskilt av den, som
hade främsta sätet, ’samlas uti ett förtäckt fat’; och, sedan han uppräknat
dem, skulle han säga offentligen, huru många röster, som tillfallit var
mening, Varefter röstsedlarna överantvardades åt lantmarskalken, vilken
sedan kollationerade dem och lät författa ett ordentligt beslut däruppå och
det offentligen uppläsa’. I 1723 års riksdagsordning § 16 stadgades, att’då,
efter det talman givit till känna att uppehåll skall ske med diskurserna,
till votering skrides, detta på intet annat sätt ske bör än genom hoplagda
sedlar, som var och en från sig giver, de där omskakas och sedan
öppnas; därvid tillses, att intet mera än en sedel av vardera framlägges’.
Ur denna föreskrift ha de med nu gällande bestämmelser lika stadganden
i 1810 års riksdagsordning § 53 sitt ursprung.

I 1866 års riksdagsordning återfinnas hithörande bestämmelser
i §§ 60, 65 och 75. Enligt förstnämnda paragraf skall, sedan talmannen
framställt proposition på bifall till det föreliggande förslaget, denna besvaras
av kammarledamöterna genom acklamation. Blir svaret nej och
anmärkningar i saken blivit under överläggningen gjorda, skall den följande
propositionen i enlighet med dem uppställas. Talmannnen har att
tillkännagiva sin uppfattning av det lämnade svaret, varvid skall bero,
så vida ej votering begäres. Där sådan begäran ej framställes, är
frågan av kammaren avgjord i enlighet med den uppfattning, åt vilken
talmannen givit uttryck. Som antytt, har emellertid varje ledamot rätt
att påkalla votering, som då ej må vägras. Det är ock varje ledamot
obetaget att låta sin särskilda mening antecknas i protokollet.

Då votering skall företagas, skall voteringsproposition jämte tydlig
kontraproposition genast författas, justeras och anslås. Därefter följer
omedelbart voteringen, som skall ske med slutna sedlar; angående dessas
beskaffenhet stadgas i övrigt, att de skola vara tryckta och omärkta,
enkla och hoprullade. Till undvikande av lika röstetal för ja och nej

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 15.

skall i mål, där blott enkel pluralitet erfordras, talmannen vid varje omröstning
före sedlarnas uppräkning uttaga eu bland dem och den genast
förseglad avlägga. Om vid sammanräknandet av de övriga sedlarna
rösterna befinnas lika delade, skall den förseglade sedeln öppnas och avgöra
beslutet; är pluralitet redan vunnen, skall den avlagda sedeln ouppbruten
genast förstöras.

Alltså kan man vid den parlamentariska omröstningen hos oss,
liksom i förutnämnda utländska riksförsamlingar, särskilja två olika sätt
för ett ärendes avgörande eller, om man så vill, två olika stadier av
omröstningsförfarandet. Det första, acklamationsstadiet, kan visserligen
leda till ett definitivt resultat, men är detta ej fallet, vidtager det andra
stadiet, voteringen. Sådan kan alltså icke omedelbart äga rum. Likaledes
bär skiljas mellan den proposition, som framställes under acklamationsstadiet,
och den för voteringen särskilt stadgade; den sistnämnda,
voteringspropositionen, skall jämte tillhörande kontraproposition särskilt
godkännas av kammaren.

I § 65 meddelas föreskrifter angående gemensam votering; den
sedel, som till förekommande av lika röstetal skall avläggas och förseglas,
uttages i andra kammaren. Stadganden om val äro givna i § 75;
röstsedlarna skola vara slutna; mellan dem, som fått lika röstetal, skall,
där så erfordras, skiljas genom lottning.

Bestämmelser angående förfarandet vid omröstning i riksdagens
kamrar äro vidare meddelade i §§ 11 och 12 av de reglementariska föreskrifterna
för riksdagen, i § 19 av ordningsstadgan för första kammaren
samt i § 22 av arbetsordningen för andra kammaren ävensom i stadgan
om val till riksdagens utskott.

I detta sammanhang må erinras, hurusom enligt § 11 i förordningen
angående allmänt kyrkomöte samt § 39 i förordningen om landsting
det slutna omröstningssättet tillämpas.

Inom primärkommunernas beslutande församlingar skall enligt hittills
gällande bestämmelser omröstning verkställas öppet och efter upprop.
Därom stadgas i §§21 och 36 i förordningen om kommunalstyrelse på
landet, i §§ 18 och 41 i förordningen om kommunalstyrelse i stad samt
i § 15 i förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd.
Enligt lagarna den 23 december 1918 (nr 1026, 1027 och 1029) om ändrad
lydelse i vissa delar av sistnämnda tre förordningar, vilka lagar träda
i kraft den 1 mars 1919, skall emellertid vid kommunalstämma, allmän
rådstuga samt kyrkostämma sluten omröstning ske, när begäran därom
framställes. Beträffande åter omröstningssättet inom de kommunala representantförsamlingarna
— kommunalfullmäktige och stadsfullmäktige —

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 15.

Motioner
1867—1912.

Departe mentschefen -

har icke gjorts någon ändring. Härvid är att märka, att användningen
av fullmäktigeinstitutionen samtidigt utsträckts på det sätt, att densamma
gjorts obligatorisk i alla såväl lands- som stadskommuner med över 1,500
invånare.

Redan vid 1867 års riksdag, den första efter representationsreformens
genomförande, blev frågan om den öppna omröstningens införande
motionsvis förelagd riksdagen. Frågan har därefter gång på gång återkommit,
så att densamma under tiden 1867—1912 varit föremål för behandling
vid icke mindre än tjugu riksdagar. De i ämnet väckta motionerna
hava avstyrkts av konstitutionsutskottet utom vid 1908, 1909
och 1912 års riksdagar, då utskottet tillstyrkte. Första kammaren har
för varje gång ställt sig avvisande. Andra kammaren däremot har vid
sex riksdagar, nämligen åren 1891, 1896, 1903, 1908, 1909 och 1912,
anslutit sig till förslag om öppen omröstning.

Vid 1909 års riksdag förelågo två motioner i ämnet, väckta i andra
kammaren, den ena (nr 260) av herrar Karl Staaff med flere medlemmar av
det liberala samlingspartiet, den andra (nr 225) av herr Sven Persson.
I båda motionerna föreslogs ändring av §jj 60, 65 och 75 riksdagsordningen
därhän, att omröstning, då det ej gällde val, skulle ske öppet
och medelst namnupprop. Vid lika röstetal skulle i en urna nedläggas
två slutna röstsedlar, en ja-sedel och en nej-sedel, av vilka den ena därefter
skulle upptagas och avgöra omröstningens utgång. Val skulle fortfarande
ske med slutna sedlar. Utskottets tillstyrkande hemställan (i utlåtande
nr 10) avslogs av första kammaren utan votering, men bifölls,
likaledes utan votering, av andra kammaren.

Vid riksdagen 1912 framlades enahanda förslag i en motion av
herr Carl Gustaf Ekman i första kammaren (nr 16) och i en motion av
herr Ericsson i Vallsta i andra kammaren (nr 108). Utskottets tillstyrkande
hemställan (i utlåtande nr 24) avslogs av första kammaren med
83 röster mot 54, men bifölls av andra kammaren med 146 röster mot 55.

Lika med de motionärer, vilka sålunda vid olika tidpunkter dragit
•frågan under riksdagens prövning, anser även jag, att en förändring av omröstningssättet
i riksdagens kamrar är i hög grad önskvärd. Rent principiellt
sett måste den öppna omröstningen anses vara den med riksdagsmannakallets
natur mest överensstämmande. Särskilt i vårt land, där offentlighetsgrundsatsen
eljest är i regel gällande vid de allmänna ärendenas
behandling såväl utom som inom riksdagen, måste det framstå såsom
inkonsekvent och principvidrigt, att folkrepresentantens verksamhet på

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 15.

denna avgörande punkt omgärdas av sekretess. Då riksdagens förhandlingar
äro offentliga och vad som därunder förekommer tages till protokoll,
vilka äro för allmänheten tillgängliga, synes ock själva avgörandet
av föreliggande ärenden höra träffas under tull offentlighet.

Allenast genom det öppna omröstningssättet tillgodoses det allmänna
intresset av, att folket i sin helhet erhåller kännedom om, huru dess
representanter ställt sig till avgörandena i riksdagen i varje särskild
fråga. Även om man betraktar saken ur de enskilda valmännens synpunkt,
bör det framstå som en berättig fordran, att de erhålla fullständigt
visshet därom, på vad sätt riksdagsmännen, vilka numera allmänt
väljas på grundval av ett visst program, låta sin politiska uppfattning
komma till uttryck, när det gäller att i riksdagen fatta beslut. Sedan
numera den offentliga kandidaturens berättigande blivit allmänt erkänt i
vårt land, synes den öppna omröstningen i riksdagen böra framgå härav
som en given följd. Anses det naturligt och riktigt, att den, som uppsättes
till kandidat vid ett riksdagsmannaval, offentligen redogör för sin
ståndpunkt i allmänt politiskt hänseende och beträffande särskilda aktuella
spörsmål, bör det ock vara självfallet, att den valde vid besluten inom
riksdagen öppet ådagalägger, huru han i själva verket utför de grundsatser,
vilka han inför valmännen förklarat sig vilja följa.

Det kan vara anledning anmärka, att det proportionella valsättet,
varigenom de olika partigrupperna tillerkänts en deras numerär inom
valmanskåren motsvarande representation, starkare än förut framhävt
valmännens och de skilda partiernas intresse av att med tillhjälp av omröstningens
öppenhet följa de valdes riksdagsmannagärning. Man kan
med skäl fråga sig, huruvida det kan anses konsekvent att genom själva
valsättet söka åstadkomma en så rättvis fördelning som möjligt i de olika
partiernas representation och samtidigt bibehålla den hemliga omröstningsmetoden,
till följd varav valmännen kunna komma att gång efter
annan omvälja en representant, som de icke skulle hava valt, därest de
känt det sätt, varpå han utövat sin rösträtt som riksdagsman. Icke utan
fog kan därför det öppna omröstningssättet betecknas såsom ytterligare
påkallat av systemet med proportionella val.

Men icke blott från den stora allmänhetens och de speciella väljarkårernas,
utan även från folkrepresentanternas egen synpunkt måste den
ifrågasatta ändringen av omröstningssättet framstå såsom synnerligen
önskvärd. För riksdagsmannen bör det vara av betydelse, att han kan
fullgiltigt styrka vilken ställning han intagit vid de särskilda frågornas avgörande.
För att vinna detta syfte har under det nuvarande systemet den
utvägen anlitats, särskilt i viktigare frågor, att ledamöter, som ej deltagit

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 5 sand. 12 käft. {Nr 15.) 2

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 15.

i diskussionen, genom instämmande i någon meningsfrändes yttrande deklarerat
sin ståndpunkt. Ett sådant ändamål tillgodoses emellertid på ett
enklare och mera tillförlitligt sätt genom den öppna omröstningen. I riksdagen
har vid denna fragas behandling jämväl framhållits, hurusom tillräckligt
skäl för reformens vidtagande kan anses föreligga redan i den
omständigheten, att en folkrepresentant med det nuvarande röstningssättet
kan tänkas rösta annorlunda än man haft anledning förvänta på
grund av hans uppträdande under de röstningen föregående förhandlingarna.

Rent praktiskt sett torde det vara obestridligt, att den öppna omröstningen
kommer att i förhållande till det nu gällande systemet medföra
fördelen av en avsevärd tidsvinst. Huru det nya omröstningssättet
än blir ordnat, bortfaller den väsentliga tidsutdräkt, som under
nuvarande förhållanden uppkommer genom röstsedlarnas insamlande, öppnande
och räknande. Visserligen har man velat göra gällande, att tidsvinsten
skulle neutralisei as dels genom ökat antal anföranden av dem,
som funne det angeläget att deklarera motiven för en från partiets eller
tidigare tillkännagiven egen mening avvikande ståndpunkt, och dels därigenom,
att omröstningar skulle framkallas endast i syfte att få utrönt,
på vilket sätt de enskilda riksdagsmännen komme att avgiva sina röster.
Denna farhåga torde näppeligen böra anses befogad. Det eventuellt ökade
antalet anföranden av nyss antydda motiv torde i fråga om tidsbesparing
väl uppvägas av de yttranden, som nu ofta hållas uteslutande för att
deklarera riksdagsmannens personliga ställning till ett visst förslag, men
som efter införande av öppen omröstning bliva överflödiga. Vad åter
angår spörsmålet om, vilket omröstningssätt är ägnat att bäst avhålla
från onödiga voteringar, synes även åtskilligt kunna anföras till förmån
för den öppna omröstningen. Särskilt kan denna väntas i någon mån
minska antalet av de nu så vanliga voteringarna om kontraproposition,
vid vilka under den slutna voteringens skydd röstning icke sällan torde
ske av taktiska skäl för den ena eller andra av de meningar, som voteringen
avser.

Den ifrågavarande reformens genomförande lärer ock kunna bidraga
till motarbetande av det med rätta överklagade missförhållandet,
att riksdagsmän, stundom till anmärkningsvärt stort antal, förfallolöst
utebliva från kamrarnas plena. Med den öppna omröstningen torde kontroll
i detta avseende kunna lättare och mera effektivt genomföras.

Det har mot användningen av öppen omröstning huvudsakligen
gjorts gällande, att därigenom skulle beredas rum för det betraktelsesätt,
att riksdagsmannakallet vore beroende av ett imperativt mandat, det vill

Konatitutionnutskotteta utlåtande Nr 15

saga bundet av valmännens förhållningsregler, vilket åter vore stridande
mot andan och innehållet i svensk författning, som i riksdagsordningens
§ l uttryckligen anslöte sig till det fria representantskapet. Genom ett
öppet omröstningssätt skulle, menar man, riksdagsmannens valmän och
det parti, han tillhörde, beredas möjlighet till utövande av ett tryck, som
kunde inverka menligt på hans fria självbestämningsrätt, vilken däremot
vid det hemliga röstningssättet tryggades mot obehörig påverkan.

Häremot må till en början invändas, att den öppna omröstningen
icke i och för sig kan anses mindre väl förenligt med det fria represententskapet.
Regeln om dettas vidmakthållande är i vissa andra författningar
minst lika bestämt uttryckt som i den svenska, och likväl har
man i dessa författningar infört den öppna omröstningen. Om vi antaga,
att en riksdagsman blivit vald utan att ens tillkännagiva sin allmänna
anslutning till något visst politiskt program eller än mindre sina
åsikter i vissa aktuella frågor, torde valmän och allmänhet icke desto
mindre äga befogade anspråk på att åtminstone från kännedomen om
hans ståndpunkt vid förekommande omröstningar kunna sluta sig till
beskaffenheten av hans verksamhet som folkrepresentant. Några som
helst hänsyn till valmännens önskningar eller egna föregående uttalanden
böra ju icke heller i ett sådant fall anses påverka riksdagsmannen att
rösta mot sin personliga övertygelse.

Berörda farhågor för en utveckling fram mot det imperativa mandatet
böra alltså i själva verket rikta sig, icke mot det öppna omröstningssättet,
utan fast hellre mot den offentliga kandidaturen, som ju
emellertid numera är ett faktiskt förekommande moment i det demokratiska
samhällslivet; och den öppna omröstningens vedersakare hava ock
väsentligen inriktat sin kritik på denna punkt. Man säger, att den offentliga
kandidaturen innebär löften till och inhämtande av föreskrifter från
valmännen, samt att den öppna omröstningen åter möjliggör valmännens
tillsyn över, huru utfästelser och instruktioner i verkligheten hållas:
härmed vore det imperativa mandatet i strid mot grundlagens ord och
anda infört.

Emellertid synes mig detta resonemang vila på en missuppfattning
såväl av det fria representantskapets och den offentliga kandidaturens
betydelse i ett modernt representationsskick som av innebörden i
den kontroll, vilken den öppna omröstningen avser att bereda allmänhet
och valmän.

Riksdagsordningens stadgande, att ''riksdagsmännen kunna i utövningen
av sin befattning icke bindas av andra föreskrifter än rikets
grundlagar’, har i likhet med motsvarande bestämmelse i 1810 års riks -

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 13.

(lagsökning tillkommit för att uttryckligen inskärpa, att, liksom riksdagen
helt och ovillkorligt utövar folkets beslutanderätt, så företräder
ock varje dess ledamot vid deltagandet i besluten hela folkets allmänna
intresse, men icke. vissa samhällsgruppers eller valmäns enskilda intressen.
Valmännens offentliga funktion i statslivet är fullgjord i och med valhandlingen,
som ger den valde en av deras ingripande fullständigt oberoende
befogenhet att under mandatstiden utöva sin delaktighet i riksdagens
beslutanderätt.

Ett motsatt föreställningssätt gjorde sig gällande i äldre tider,
innan erkännandet av en enhetlig och fullt beslutmässig folkrepresentation
ännu vunnit stadga i det allmänna medvetandet. Från 1700-talets
mitt har väl riksdagsmännens formella obundenhet av valmännens föreskrifter
varit allmänt erkänd och riksdagens rätt att å folkets vägnar
fatta bindande beslut lämnats obestridd. Men därförut kämpade därutinnan
skilda åskådningar med varandra, och föreställningen om de
''väljande ständernas’ bestämmanderätt (principalat) gent emot de ''valda
ständerna’ sökte sig uttryck bland annat däri, att vissa bestämda villkor
och instruktioner fästes vid riksdagsmännens fullmakter.

Att göra gällande, att liknande villfarelser äro att frukta beträffande
riksdagens nuvarande ställning och det förtroendeuppdrag, vilket i det
moderna samhällslivet genom allmänna val lämnas en riksdagsman, som
förklarat sig vilja verka på grundval av ett politiskt program, måste
anses alldeles obefogat. Varje partiprogram, som i vår tid utfärdas
med hänsyn till ett förestående allmänt val, avser eller bör åtminstone
avse att — efter vederbörande partis åskådning — främja det allmänna
bästa och icke blott vissa personers eller folkgruppers enskilda intressen,
En riksdagsmannakandidats tillkännagivna anslutning till ett sådant
program innebär alltså icke något åtagande till vissa valmän, men väl
en förklaring om, att hans egen ståndpunkt till allmänna och dagspolitiska
frågor sammanfaller med just detta program — en förklaring,
som väl intet politiskt parti numera lärer vilja i väsentliga punkter eftergiva.
Att denna förklaring sker offentligt är åter en given konsekvens
av tidens demokratiska samhällsskick, särskilt i de fall, då valen äro
direkta och allmänna. Därest riksdagsmannakandidaten därvid tilläventvrs,
efter gjorda interpellationer från valmän eller eljest, ger uttalandena
om sin ståndpunkt till dagens frågor formen av ''löften'' om
sin blivande verksamhet i riksdagen, förändrar icke heller detta mandatats
karaktär till att bliva bundet av några valmännens ''föreskrifter’.
Inom ramen av rikets grundlagar är riksdagsmannen, oavsett vad han
under valrörelsen förklarat, vid sitt deltagande i riksdagsbesluten bunden

Konstitutionsutskottet» utlåtande Nr 15.

allenast av sitt eget samvetes bud och sin åsikt om vad som dä är bäst
ägnat att i den föreliggande frågan gagna det allmänna. Har sakläget
ändrats eller hans egen uppfattning blivit eu annan, än vid mandatets
mottagande, bör riksdagsmannen därefter bestämma sitt handlande.

Så kan situationen utveckla sig för närvarande, under det att den
hemliga omröstningen tillämpas, men det är riksdagsmannen obetaget
att i allsköns tysthet följa antingen sina Vallöften’ eller sin egen övertygelse.
Alldeles samma situation av motsägelse mellan eu tidigare programförklaring
och en senare åsiktsförändring — eller över huvud mellan
partiet och den enskilde riksdagsmannen — kan givetvis uppstå efter
den öppna omröstningens införande; men själva detta omröstningssätt
sprider klarhet över riksdagsmannens ståndpunkt vid röstningstillfället,
liksom han eventuella förklaringar före valet givit uttryck för hans
ställning då. Vad som sker genom den öppna omröstningen är i själva
verket, att det ''fria representantskapet’ även vid röstningen får ett offentligt
uttryck, att den öppenhet och klarhet, som präglat mandatets
tillkomst, fullföljes vid dess utövning.

Men, invända reformens motståndare, den öppna omröstningen
skulle, just genom de med den offentliga kandidaturen förbundna programförklaringar,
i vissa fall kunna avhålla den mindre självständige
från att rösta i enlighet med sin övertygelse, som däremot genom den
hemliga omröstningen skyddas. Det synes mig emellertid med rätta ha
anmärkts, att detta försvar för det hemliga röstningssättet vilar på den
för en folkrepresentant förödmjukande uppfattningen, att han icke skulle
våga öppet fullgöra sin plikt att handla efter bästa samvete och förstånd.
Det förutsättes, att den slutna omröstningen någon gång skulle
göra nytta därigenom, att en osjälvständig riksdagsman i smyg fullgör
den plikt, han icke skulle våga göra öppet. Om man nu över huvud skall
diskutera frågan på sådana förutsättningar, så bör å andra sidan erinras,
att det hemliga omröstningssättet samtidigt underlättar möjligheten att,
mot egen bättre övertygelse om vad som för landet vore nyttigast, rösta
på annat sätt av mindre ädla bevekelsegrunder och måhända av rent
egennyttiga intressen. Slutligen förtjänar framhållas, att det öppna omröstningssättet
torde komma att påverka riksdagsmannen till att med
större noggrannhet överväga särskilt de ur politisk synpunkt mindre
betydelsefulla frågorna samt mana till försiktighet vid avgivandet av
bestämda förklaringar inför valmännen om ett framtida handlande på
visst angivet sätt och sålunda motverka ovederhäftiga och lättsinniga
uttalanden i valagitatoriskt syfte. Till den personliga karaktärens stärkande
och det politiska livets höjande i fråga om ärlighet, samvets -

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 15.

grannhet och allvar vid behandlingen av allmänna ärenden skall i sin mån
den öppna omröstningens införande säkerligen i skilda riktningar bidraga.

Som motiv för det slutna omröstningssättets bibehållande har stundom
hänvisats därtill, att detsamma i vårt land har gamla anor och att
dess användning icke anses hava medfört sådana olägenheter, att dessa
utgöra tillräckligt skäl för att övergiva det traditionella förfarandet.

Häremot kan anföras, att den hemliga omröstningen tidigare haft
sin giltiga grund i förhållanden, som numera upphört att verka. Ursprungligen
torde detta omröstningssätt ha tillkommit i huvudsakligt
syfte att säkerställa omröstningsresultatet mot ett övermäktigt tryck från
konungamaktens sida och kan därjämte, så länge ännu val till riksdagen
ägde rum allenast från vissa grupper inom folket, hava bidragit att
hävda riksdagens beslutanderätt oberoende av skilda särkrav från de
valmansgrupper eller de klasser, som betraktat riksdagsmännen såsom
sina direkt underlydande förtroendemän. Efter det demokratiska samhällsskickets
införande och med den fullständiga omläggning av formerna för
kandidatnomineringen och väljandet, som detta medfört, hava antydda skäl
för det slutna omröstningssättet, på sätt jag även förut framhållit, upphört
att gälla. Det finnes numera ingen anledning, varför icke omröstningen
i riksdagen lika väl som i städernas och de primära landskommunernas
representantförsamlingar skulle verkställas öppet.

Vad särskilt angår de större städernas representantförsamlingar
kunna dessa, till vilka val även ske under partibildning, mycket väl
jämföras med riksdagen i fråga om den väntade verkan av röstningens
offentlighet; och här hava olägenheter i följd av det öppna omröstningssättet
icke visat sig, vilka föranlett yrkande på den slutna omröstningens
införande. Lika litet har detta varit fallet i fråga om folkrepresentationerna
i de länder, där den öppna omröstningen sedan lång tid tillbaka
redan tillämpas. Fastmera synes det gälla som allmän regel, att, såvitt
och i den mån ett statsskick är representativt, bör det anses kräva öppen
omröstning.

Införes öppen omröstning, bör den komma till användning även
vid de gemensamma voteringarna. Man har från vissa håll anmärkt, att
dessa voteringar icke väl lämpade sig för det öppna omröstningssättet.
Desamma företoges om ett riksdagens samfällda beslut utan föregående
överläggning inom kamrarna, varför man tvingades att rösta över de
föreliggande förslagen utan att tillfälle erbjödes att angiva skälen härför.
Det kunde alltså lätt inträffa, att det uppstode en låt vara skenbar motsägelse
mellan riksdagsmannens votering i frågans föregående skede och
hans röstning vid den gemensamma voteringen. Frånsett att de faktiska

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 15.

förhållandena kunde ha ändrat sig mellan de olika tidpunkterna, kunde
det ock inträffa, att frågan i sitt tidigare stadium ställt sig alldeles olika
i de skilda kamrarna, sä att exempelvis uti ena kammaren omröstningen
gällde tvä särskilda förslag, under det att i medkammaren dessa förslag
icke varit föremål för omröstning, utan votering där ägt rum om helt
andra yrkanden.

Hela denna argumentering synes mig vara i väsentlig grad uppkonstruerad.
I allmänhet torde den enskilde riksdagsmannens ställning
till eu fråga, varom gemensam votering företages mellan kamrarnas
skiljaktiga beslut, på förhand vara given och klar; och där så undantagsvis
icke må vara fallet, torde det icke erbjuda någon svårighet att
efteråt för parti och valmän klarlägga riksdagsmannens i verkligheten
eller allenast skenbart förändrade ståndpunkt.

Däramot skall enligt förslaget den slutna omröstningen, på sätt
vanligen plägar vara fallet, tillämpas vid alla valförrättningar och dessutom
vid en grupp ärenden, vartill jag senare vill återkomma.

På anförda grunder synes frågan om införandet av öppen omröstning
i riksdagen, varom förslag sedan mer än ett halvt århundrade varit
föremål för ett livligt intresse och vid ett flertal tillfällen av andra kammaren
antagits, vara mogen för sin lösning på det sätt, att, med vissa
undantag, votering för riksdagsärendes avgörande skall ske öppet och
efter namnupprop; och har i enlighet härmed föreliggande förslag utarbetats.
Härvid har jag icke förbisett, att sättet för omröstningen inom
dan svenska riksdagen jämväl i andra avseenden än det nu ifrågavarande
kan behöva revideras. Så kan ifrågasättas, om icke det nuvarande acklamationsförfarandet
borde ersättas med det i ett flertal främmande länder
använda förfaringssättet, att ledamöterna rösta genom att resa sig eller
bliva sittande på sina platser. Emellertid har jag ansett ytterligare förändringar
i reglerna för röstning icke lämpligen böra föreslås, förrän erfarenhet
vunnits om verkningarna av den öppna omröstningen i den
form och utsträckning, som det föreliggande förslaget innebär och som
överensstämmer med det tillförene i motioner vid skilda tider förordade.

Jag övergår härefter till att redogöra för förslagets närmare bestämmelser.

Huvudstadgandena beträffande omröstningen i kamrarna återfinnas
i § 60 riksdagsordningen. Denna paragraf har nu varit föremål för omarbetning
i olika avseenden. Enligt förslaget skall regelmässigt, sedan
votering blivit i hittills gällande ordning påkallad, omröstning ske öppet.
Såsom framgår av min redogörelse för det öppna omröstningssättet utom -

§ 60

Öppen om
röstning.

1(5

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 15.

Lika röstetal.

lands, sker sådan omröstning i de stater, som i redogörelsen avses, antingen
efter namnupprop eller genom avlämnande av röstsedlar, undertecknade
med de röstandes namn, eller ock genom det förfarande, som i
England kallas division. Av dessa olika metoder har jag, såsom framgår
av det tidigare sagda, ansetl den förstnämnda äga företräde; den öppna
omröstningen efter namnupprop är ju ock i bruk inom våra kommunala
representationer.

Då lika antal röster avgivits för och emot ett förslag, anses i vissa
riksförsamlingar förslaget förkastat. Detta kunde ju anses överensstämmande
med sakens natur, enär i sådant fall enkel pluralitet, som ju
innebär att mer än hälften av rösterna avgivits för endera meningen,
icke föreligger. I andra länder tillerkännes talmannen utslagsröst. Enligt
§ 51 i den svenska riksdagsordningen gäller emellertid, att talmannen
icke äger deltaga i omröstning. Vid lika antal uppräknade röster skall
hos oss beslutet avgöras genom den förseglade sedeln.

Anordningen med avläggande av en röstsedel, genom vilken, där
så erfordras, röstningens utgång avgöres, får praktisk betydelse i två
fall. Det första fallet inträffar, då de avgivna rösterna äro lika delade.
I detta fall avgöres frågan i själva verket genom lottning. Denna
lottning äger rum innan rösterna uppräknas, och sker därigenom, att
den ena gruppens — okänt vilkens — röstsedlar minskas med en: i
detta fall kommer den förseglade sedeln ej att brytas. Äro åter de avgivna
rösterna så fördelade, att för den ena meningen avgivits en röst
mera än för den andra, ställer det sig olika allt efter som den röstsedel,
som före räkningen avlägges, tillhör den numeriskt starkare eller den
svagare gruppen. Tillhör sedeln den förra gruppen, blir antalet uppräknade
röster lika för bägge sidorna. Den förseglade sedeln blir då
av betydelse; sedan den brutits och medräknats, sammanfaller antalet av
de avgivna och de uppräknade rösterna. Här har frågans utgång således
icke avgjorts genom slumpen. Har med denna gruppering av rösterna
den avlagda sedeln tagits från den svagare sidan, kommer den icke till
användning, eftersom ju uppräkningen då ej leder till lika röstetal.

I förevarande förslag har i anslutning till gällande föreskrifter
stadgats, att då de avgivna rösterna befinnas lika delade, skall — sedan
talmannen i en urna nedlagt en ja-sedel och en nej-sedel — omröstningens
utgång avgöras genom den sedel, som en av kammarens ledamöter
på anmodan av talmannen upptager ur urnan. Här sker således
lottning, liksom nu då de avgivna rösterna äro lika delade. Skillnaden är
blott, att enligt nuvarande bestämmelser lottningen sker före rösträkningen
och består i att den ena sidan berövas en röst, under det att vid

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 15.

den föreslagna öppna omröstningen lottningen äger rum, sedan de avgivna
rösterna räknats, och innebär, att den ena sidan tillföres en röst.

I fråga om nämnda två sedlars beskaffenhet har föreskrivits, att
de skola vara lika till storlek och utseende samt i likhet med de nu
brukade röstsedlarna tryckta, omärkta och var för sig slutna och hoprullade.
Då de nuvarande sedlarna komma att bibehållas för omröstning
enligt det nya mom. 3, kunna ju dessa lämpligen användas även vid
den ifrågavarande lottningen.

I nu angivna hänseenden överensstämmer förslaget med det av omförmälda
motionärer vid 1909 års riksdag framlagda och av konstitutionsutskottet
vid samma riksdag godkända förslag.

Emellertid har jag ansett den slutna omröstningen, förutom vid
val, fortfarande böra tillämpas för vissa ärenden: jag avser dem, som
omförmälas i första punkten av § 110 regeringsformen ävensom i tredje
punkten av § 52 och i § 32 mom. 2 riksdagsordningen. Berörda lagrum
i regeringsformen lyder: Ej må någon riksdagsman under tilltal ställas
eller sin frihet berövas för sina gärningar eller yttranden i denna egenskap,
utan att den kammare, till vilken han hörer, sådant tillåtit genom
uttryckligt beslut, däruti minst fem sjättedelar av de röstande instämt.
Riksdagsordningens § 52 stadgar i tredje punkten följande: Ingen må
tillåta sig personligen förolämpande uttryck; sker det, äger kammaren
pröva, huruvida den ledamot, som sålunda sig förgått, må av talmannen
erhålla tjänlig föreställning och varning, eller om saken bör
till laga domstols behandling överlämnas eller ock alldeles förfalla. Vad
sistnämnda bestämmelse angår, måste lagens mening antagas vara den,
att, då fråga är om åtal vid domstol, pluraliteten måste vara kvalificerad
på sätt i § 110 regeringsformen sägs; varemot endast enkel pluralitet
erfordras för beslut om varning eller om sakens förfallande.
Detta är ock Rydins mening i hans arbete om svenska riksdagen (senare
delen II s. 285, jämför samma del I s. 383). Enligt § 32 mom. 2 riksdagsordningen
skall, sedan den i paragrafens mom. 1 omförmälda fullmaktsgranskning
verkställts, det tillkomma vardera kammaren att pröva
behörigheten till riksdagsmannakallets utövande ej mindre för sådana
dess medlemmar, vilkas fullmakter ej blivit godkända, än även för dem,
emot vilka eljest till följd av riksdagsordningen anmärkning förekommer.

Vid behandlingen av omförmälda, i § 110 regeringsformen och
§ 52 riksdagsordningen avsedda ärenden konstituerar sig kammaren
som ett slags jury för att avgöra frågan om en ledamots skuld eller
oskuld, ett avgörande, som, då tillstånd lämnas till åtal vid domstol, är
endast preliminärt, men i övriga fall definitivt. Genom bestämmelsen i

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 5 sand. 12 käft. (Nr 15.) 3

Sluten omröstning
i
vissa tall.

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 15.

Paragrafena

uppställning.

8 65.

Gemensam

votering.

riksdagsordningens § 32 mom. 2 fastställes, såsom Rydin anför i nyssnämnda
arbete (förra delen s. 240), kammares rätt att upptaga anmärkning
mot någon med hänsyn till de personliga egenskaper och den personliga
ställning, vars innehavande utgör villkor för riksdagsmannaskapets
utövning, ävensom motsvarande plikt för kammaren att tillse,
det ingen, som kommer i den ställning att han ej må godkännas såsom
riksdagsman, får fortfara att utöva denna befattning. Det synes vara
mest överensstämmande med nu omförmälda ärendens natur, att med
avseende på dem det slutna omröstningssättet bibehålies. Även i vissa
utländska riksförsamlingar, där eljest den öppna omröstningen är regel,
avgöras frågor av denna art genom hemlig omröstning.

Viss ändring i det nuvarande omröstningssättet föreslås emellertid
för nu behandlade fall. Här synes acklamationsförfarandet böra helt och
hållet bortfalla. Detta förfarande är i och för sig mindre lämpligt med
hänsyn till ifrågavarande ärendens beskaffenhet, vartill kommer, att för
de fall, då det gäller att få till stånd en kvalificerad pluralitet, acklamation
över huvud måste anses vara otillfredställande. Jag anser således
avgörandet av dessa ärenden böra ske på det sätt att, med acklamationstadiets
uteslutande, voteringsförfarandet inledes omedelbart efter det överläggningen
förklarats slutad.

Beträffande anordningen av den ändrade paragrafens bestämmelser
har det synts lämpligt, att i mom. 1 inrymmas bestämmelserna i den
nuvarande, paragrafens första punkt angående handlingarnas eventuella
uppläsande samt överläggningens avslutande. Därefter följa, i det nya
mom. 2, stadganden angående ärendenas slutliga avgörande, som, med
förutnämnda undantag, skall ske genom acklamation eller, där det påkallas,
medelst öppen omröstning efter namnupprop. Slutligen äro, i det
nya mom. 3, bestämmelser meddelade om sluten omröstning beträffande
vissa grupper av ärenden.

Om man bortser från val, är avgörandet beträffande åtal mot
eu kammarledamot den enda i kammaren förekommande fråga, som kräver
kvalificerad pluralitet. Hänvisningen i nuvarande mom. 2 av § 60
riksdagsordningen, ’i mål, där blott enkel pluralitet erfordras’, blir alltså
överflödig, när det gäller den öppna omröstningen. Men beträffande de
ärenden, för vilka enligt förslaget den slutna omröstningen skall tillämpas,
är en sådan hänvisning på sin plats, eftersom ju, såsom nyss är nämnt,
vissa av hithörande frågor för sitt avgörande kräva kvalificerad pluralitet,
varimot i andra fall enkel pluralitet är tillfyllest.

I riksdagsordningens § 65, upptagande stadganden om gemensam
votering, hava införts bestämmelser för eu frågas avgörande vid lika de -

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 15.

lade röster. Nämnda bestämmelser motsvara de i förslagets § 60 för
liknande fall meddelade.

Den ändring, som vidtagits i § 60, har betingat en omredigering
av § 75.

Därest ifrågavarande förslag till grundlagsändring bifalles av riksdagen,
torde frågan om den öppna omröstningens införande även vid
kyrkomötets och landstingens förhandlingar omedelbart böra tagas under
övervägande.»

Konstitutionsutskottet har vid flera särskilda tillfällen (1908, 1909,
1912 och 1917) uttalat sig för lämpligheten av den öppna omröstningens
införande i riksdagen. Med fasthållande vid de av konstitutionsutskottet
vid ovan berörda tillfällen gjorda uttalanden och under hänvisning till den
motivering, utskottet då givit för sin ståndpunkt, vilken motivering i
huvudsak upptagits i den kungl. propositionen, får utskottet, som icke
finner skäl till anmärkning mot de i propositionen föreslagna bestämmelserna,
hemställa, ...

att riksdagen med bifall till Kungl. Maj:ts ifrågavarande
proposition måtte såsom vilande för vidare
grundlagsenlig behandling antaga följande:

Förslag

till

ändrad lydelse av §§ CO, 65 och 75 riksdagsordningen.

{Nuvarande lydelse:)

§ 60

När ärende skall slutligen avgöras,
böra därtill hörande handlingar
uppläsas, så framt någon kammarens
ledamot sådant äskar. Ej må
något mål, däri överläggning ägt
rum, till slutligt avgörande företagas
förr än kammaren på talman -

{Föreslagen lydelse:)

§ 60.

1. När ärende skall slutligen
avgöras, böra därtill hörande handlingar
uppläsas, så framt någon kammarens
ledamot sådant äskar. Ej må
något mål, däri överläggning ägt
rum, till slutligt avgörande företagas,
förr än kammaren på talmannens

§ 75.
Vid.

rtskottots

yttrande.

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 15.

(.Nuvarande lydelse:)

nens hemställan förklarat överläggningen
slutad; börande därefter proposition
framställas. Kan fråga bliva
föremål för bifall eller avslag,
bör talmans första proposition lyda
på bifall. Om denna besvaras med
nej, och anmärkningar i saken blivit
under överläggningen gjorda,
bör den följande propositionen i enlighet
med dem uppställas. Innefattar
ett förslag flera delar, som
ej lämpligen kunna i ett sammanhang
avgöras, bör särskild proposition
å vardera delen framställas
i enahanda ordning, som nu är föreskriven.
— Proposition skall alltid
endast med ja eller nej besvaras,
och talmannen tillkännagive sin
uppfattning av det svar, som lämnats,
varvid skall bero, så vida ej
votering begäres, vilken då ej må
vägras; en var i övrigt obetaget att
låta sin särskilda mening i protokollet
antecknas. Ingen må försöka
att beslutet genom ny överläggning
uppriva. — Då voteras skall, bör
voteringsproposition jämte tydlig
kontraproposition genast författas,
justeras och anslås, samt omröstningen
strax därefter verkställas;
men ej må proposition göras, om
votering skall äga rum, ej heller
någon omröstning därom tillåtas.

Omröstning skall alltid ske med
tryckta och omärkta, enkla, slutna
och hoprullade sedlar, och bör, till
undvikande av lika röstetal för ja
och nej, i mål, där blott enkel plu -

(Föreslagen lydelse:)

hemställan förklarat överläggningen
slutad.

2. Därefter bör, utom i de fall
mom. 3 upptager, proposition framställas
i den ordning, här nedan i
detta mom. stadgas. Kan fråga bliva
föremål för bifall eller avslag, bör
talmans första proposition lyda på
bifall. Om denna besvaras med nej,
och anmärkningar i saken blivit
under överläggningen gjorda, bör
den följande propositionen i enlighet
med dem uppställas. Innefattar
ett förslag flera delar, som ej lämpligen
kunna i ett sammanhang avgöras,
bör särskild proposition å
vardera delen framställas i enahande
ordning, som nu är föreskriven.
— Proposition skall alltid endast
med ja eller nej besvaras, och
talmannen tillkännagive sin uppfattning
av det svar, som lämnats,
varvid skall bero, så vida ej votering
begäres, vilken då ej må
vägras; en var i övrigt obetaget att
låta sin särskilda mening i protokollet
antecknas. Ingen må försöka
att beslutet genom ny överläggning
uppriva. — Då voteras skall, bör
voteringsproposition jämte tydligkontraproposition
genast författas,
justeras och anslås, samt omröstningen
strax därefter verkställas;
men ej må proposition göras, om
votering skall äga rum, ej heller
någon omröstning därom tillåtas.
Omröstningen skall ske öppet och
efter namnupprop. Befinnas de av -

Konstitutionsutskottet* utlåtande Nr 15.

(Nuvarande lydelse:)

ralitet erfordras, talmannen vid varje
omröstning före sedlarnas uppräkning
en bland dem uttaga och
genast förseglad avlägga. Om vid
sammanräknandet av de övriga sedlarna
rösterna befinnas lika delade,
skall den förseglade sedeln öppnas
och avgöra beslutet. Är pluralitet
redan vunnen, bör den avlagda sedeln
ouppbruten genast förstöras.

(Föreslagen lydelse;)

givna rösterna lika delade, nedlägga
talmannen i en därtill avsedd rösturna
en ja-sedel och en nej-sedel,
häda lika till storlek och utseende,
tryckta och omärkta samt var för sig
slutna och hoprullade, och avgöres
då omröstningens utgång genom den
sedel, som en av kammarens ledamöter
på anmodan av talmannen upptager
ur rösturnan.

3. Fråga, varom i första punkten
av 110 § regeringsformen eller
i 32 § 2 mom. eller i tredje punkten
av 52 § i denna riksdagsordning
förmäles, skall alltid avgöras genom
votering. 1 ty fall gälle angående
voteringsproposition jämte kontraproposition
vad i nästföregående mom.
sägs; och hör, sedan nämnda propositioner
anslagits, omröstning genast
äga rum. Sådan omröstning skall
alltid ske med tryckta och omärkta,
enkla, slutna och hoprullade sedlar,
och bör, till undvikande av lika röster
tal för ja och nej, i mål, där blott
enkel pluralitet erfordras, talmannen
vid varje omröstning före sedlarnas
uppräkning en bland dem uttaga och
genast förseglad avlägga. Om vid
sammanräknandet av de övriga sedlarna
rösterna befinnas lika delade,
skall den förseglade sedeln öppnas
och avgöra beslutet. Är pluralitet
redan vunnen, bör den avlagda sedeln
ouppbruten genast förstöras.

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 15.

(.Nuvarande lydelse:)

§ 65.

När, i fråga om statsutgifter eller
bevillning, eller om reglementariska
föreskrifter för riksbanken, dess inkomster
och utgifter, eller om ansvarsfrihet
för fullmäktige i riksbanken,
eller om riksgäldskontorets
styrelse och förvaltning, inkomster
och utgifter, kamrarna fatta stridiga
beslut, som ej uppå vederbörligt utskotts
förslag varda sam man jämkade,
skola bägge kamrarna var för
sig rösta om de olika beslut, vari
vardera förut stannat; kommande
den mening, som därvid erhåller de
flesta ledamöters av båda kamrarna
sammanräknade röster, att gälla såsom
riksdagens beslut. För att vid
sådan omröstning förekomma lika
antal röster, skall i andra kammaren
avläggas och förseglas en sedel,
vilken, i händelse de övriga sammanräknade
rösterna utfalla lika,
öppnas och avgör frågan. Är pluralitet
redan vunnen, bör den avlagda
sedeln ouppbruten genast förstöras.

§ 75.

Vid alla val iakttages, att namnsedlarna,
såframt de skola bliva
gällande, böra vara enkla, slutna,
hoprullade, omärkta och fria såväl
från all tvetydighet i anseende till
personernas namn som från oriktighet
i anseende till(deras antal;
dock skall i fråga om val till ut -

(.Föreslagen lydelse:)

§ 65.

När, i fråga om statsutgifter —
— — gälla såsom riksdagens beslut.
Om vid sammanräkningen av
de avgivna rösterna dessa befinnas
lika delade, nedlägga andra kammarens
talman i en därtill avsedd rösturna
en ja-sedel och en nej-sedel,
båda lika till storlek och utseende,
tryckta och omärkta samt var för sig
slutna och hoprullade, och avgöres då
omröstningens utgång genom den sedel,
som en av andra kammarens ledamöter
på anmodan av talmannen
upptager ur rösturnan.

§ 75.

Alla val skola ske med slutna
sedlar, och iakttages därvid, att namnsedlarna,
såframt de skola bliva
gällande, böra vara enkla, hoprullade,
omärkta — — — lottning,
när så erfordras.

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 15.

(Nuvarande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

skott gälla, vad uti den i 37 § 5
mom. omförmälda stadga finnes föreskrivet.
Mellan personer, som vid
val undfått lika antal röster, skiljes
genom lottning, när så erfordras.

Stockholm den 21 mars 1919.

På konstitutionsutskottets vägnar:
VIKTOR LARSSON.

Reservation:

av herrar Clason, Bellinder, K. J. Ekman, von Mentzer, Hulling,
Schyller, Magnusson i Tumhult och Henriksson, vilka ansett, att Kungl.
Maj:ts proposition bort av utskottet avstyrkas.