Konstitutionsutskottets utlåtande nr 11 år 1964 (Utlåtande 1964:Ku11 Konstitutionsutskottet)

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 11 år 1964

Nr 11

Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående ändring i
lagen om val till riksdagen m. m. jämte i ämnet väckta
motioner.

Till konstitutionsutskottet har båda kamrarna den 11 mars 1964 hänvisat
en av Kungl. Maj :t till riksdagen avlåten proposition, nr 59, vari Kungl.
Maj :t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över justitiedepartementsärenden för den 28 februari 1964, föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 26 november 1920 (nr 796) om val
till riksdagen;

2) lag om ändring i kommunala vallagen den 6 juni 1930 (nr 253); samt

3) lag angående ändrad lydelse av 3 § lagen den 21 juni 1946 (nr 326)
om rätt att i mål och ärenden som tillhöra stats- eller kommunalmyndighets
handläggning insända handlingar med posten in. m.

I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft två i
anledning av densamma väckta, till utskottet hänvisade likalydande motioner,
nr 674 i första kammaren av herr Torsten Andersson m. fl. och nr 819
i andra kammaren av herr Svensson i Vä m. fl.

I propositionen föreslås införandet av bestämmelser i vallagarna om att
valnämnderna bör sörja för att väljare, som bor avlägset eller isolerat, beredes
möjlighet att komma till vallokalerna vid allmänna val. Kommunerna
skall enligt förslaget svara för kostnaderna för valnämndernas åtgärder.

Propositionen innehåller vidare förslag att de i riksdagen representerade
politiska partierna skall få kostnaderna för sina tryckta valsedlar ersatta
av staten vid val av rikskaraktär.

Tiden för anförande av besvär över kommunala val föreslås bli förkortad
från 30 till 10 dagar.

Slutligen framlägges förslag om ändring av reglerna om beräkning av
fatalietider och om tiden för sammanträde för prövning av anmärkningar
mot röstlängd samt om jämkning av föreskrifterna om ingivande av besvär
shandlingar.

De i propositionen framlagda lagförslagen är av följande lydelse:

1 Bihang till riksdagens protokoll 5 saml. 2 avd. Nr 11

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 11 år 196i

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 26 november 1920 (nr 796) om
val till riksdagen

Härigenom förordnas, dels att 45, 93 och 95 §§ lagen den 26 november
1920 om val till riksdagen1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives,
dels att 94 § samma lag skall upphöra att gälla, dels ock att i samma
lag skola införas en ny paragraf efter 60 §, betecknad 60 a §, och en ny
paragraf, betecknad 97 §, av nedan angivna lydelse.

(Gällande lydelse)

45 §.

(Föreslagen lydelse)

Den 25 juli eller, om söndag då infaller,
nästa dag sammanträder valnämnden
för prövning av de mot
röstlängden framställda anmärkningarna.
Sammanträdet skall börja
klockan sju eftermiddagen, och vare
förhandlingarna offentliga.

Sedan vid -----

I röstlängden---

Röstlängden, sålunda

Den 25 juli eller, om lördag eller
söndag då infaller, nästa söckendag
sammanträder valnämnden för prövning
av de mot röstlängden framställda
anmärkningarna. Sammanträdet
skall börja klockan sju eftermiddagen,
och vare förhandlingarna
offentliga,
prövade anmärkningsskriften.

— beslut föranledas.

-----å längden.

60 a §.

Väljare, som bor avlägset eller isolerat
och på valdagen saknar möjlighet
att färdas med allmänt samfärdsmedel
eller icke utan avsevärd tidsspillan
kan nyttja dylikt samfärdsmedel
för färd till och från vallokalen,
bör genom valnämndens försorg
beredas möjlighet att infinna sig i
vallokalen.

93 §.

I de--------— allmänna posten.

Vad här ovan i denna paragraf
stadgas äger ej tillämpning i fråga
om besvär som i 92 § avses.

1 Senaste lydelse av 93 §, se SFS 1946: 329, samt av 45 och 95 §§, se SFS 1963:127.

Konstitutionsutskottets utlåtande ne 11 år 196k

(Gällande lydelse)

§.

Infaller å söndag eller annan allmän
helgdag tid, då anmärkning mot
röstlängd, som i 42 § sägs, sist bör
framställas eller då åtgärd för talans
fullföljande eller bevarande sist bör
företagas eller då anmälan eller annan
åtgärd enligt 56 § sist bör göras,
må sådant i stället ske å nästa söckendag.

Valnämnden åligger-----

Kostnaden för dessa anordningar
och för kungörande, som åligger valnämndens
ordförande, samt för blanketter
till röstkort skall gäldas av
kommunerna, vilka jämväl hava att
tillhandahålla lämpliga vallokaler.

Röstmottagare å------

(Föreslagen lydelse)

§■

— ordentligen verkställas.

Kostnaden för de anordningar,
som avses i 60 § och 60 a §, och för
kungörande, som åligger valnämndens
ordförande, samt för blanketter
till röstkort skall gäldas av kommunerna,
vilka jämväl hava att tillhandahålla
lämpliga vallokaler,
uppdragets fullgörande.

97 §.

I riksdagen representerat politiskt
parti äger vid val till andra kammaren,
i den omfattning och ordning
Konungen bestämmer, erhålla gottgörelse
av statsverket för kostnaderna
för de valsedlar partiet låtit iordningställa
för valet.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

l-f Bihang till riksdagens protokoll 196b. 6 samt. 2 avd. Nr 11

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 11 år 196b

Förslag

till

Lag

om ändring i kommunala vallagen den 6 juni 1930 (nr 253)

Härigenom förordnas, dels att 56 och 59 §§ kommunala vallagen den
6 juni 19301 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels att
58 § samma lag skall upphöra att gälla, dels ock att i samma lag skola införas
i 5 kap. en ny paragraf efter 26 §, betecknad 26 a §, och i 8 kap. en
ny paragraf efter 60 §, betecknad 60 a §, av nedan angivna lydelse.

(Gällande lydelse)

Är någon missnöjd med val, må
han däröver anföra besvär hos
Konungen; och skall han, vid förlust
av talan, sist inom trettio dagar efter
den dag, då valet avslutats, ingiva
sina till Konungen ställda besvär
till länsstyrelsen, som genom
kungörelse, vilken införes i en eller
flera av ortens mest spridda tidningar,
utsätter viss kort tid, inom vilken
förklaring över besvären må
avlämnas till länsstyrelsen. Sedan
den för förklarings avgivande bestämda
tiden tilländagått, har länsstyrelsen
att ofördröj ligen insända
besvären jämte de förklaringar, som
inkommit, ävensom protokoll över
valet, valsedlarna och övriga handlingar
rörande valet till vederböran -

(Föreslagen lydelse)

26 a §.

Väljare, som bor avlägset eller
isolerat och på valdagen saknar möjlighet
att färdas med allmänt samfärdsmedel
eller icke utan avsevärd
tidsspillan kan nyttja dylikt samfärdsmedel
för färd till och från vallokalen,
bör genom valnämndens
försorg beredas möjlighet att infinna
sig i vallokalen.

§•

Är någon missnöjd med val, må
han däröver anföra besvär hos
Konungen; och skall han, vid förlust
av talan, sist inom tio dagar efter
den dag, då valet avslutats, ingiva
sina till Konungen ställda besvär till
länsstyrelsen, som genom kungörelse,
vilken införes i en eller flera av
ortens mest spridda tidningar, utsätter
viss kort tid, inom vilken förklaring
över besvären må avlämnas
till länsstyrelsen. Sedan den för förklarings
avgivande bestämda tiden
tilländagått, har länsstyrelsen att
ofördröj ligen insända besvären jämte
de förklaringar, som inkommit,
ävensom protokoll över valet, valsedlarna
och övriga handlingar rörande
valet till vederbörande stats -

1 Senaste lydelse av 56 och 59 §§, se SFS 1963:128.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr It år 1964

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

de statsdepartement för alt i rege- departement för att i regeringsrätringsrätten
skyndsamt föredragas ten skyndsamt föredragas och avgöoch
avgöras. ras.

Skiljes den — —--—---för valet.

Vad i--------ny röstsammanräkning.

58 §.

Infaller a söndag eller annan allmän
helgdag tid, då åtgärd för talans
fullföljande eller bevarande sist
bör företagas, må åtgärden vidtagas
å nästa söckendag.

Valnämnden åligger —-----

Kostnaden för kungörande, som
åligger valnämndens ordförande,
ävensom utgifter för blanketter till
röstkort och för kuvert, som avses i
26 och 29 §§, samt de i 34 § omförmälda
omslagen skola gäldas vid val
av kyrkofullmäktige av församlingen
och i övriga fall av kommunen,
vilken jämväl har att tillhandahålla
lämpliga vallokaler och bestrida
kostnaden för de anordningar, som
avses i 26 §.

Röstmottagare å-------

§■

--ordentligen verkställas.

--uppdragets fullgörande.

60 a §.

I riksdagen representerat politiskt
parti äger vid val av landstingsmän
och val av stadsfullmäktige för stad,
som ej deltager i landsting, i den
omfattning och ordning Konungen
bestämmer, erhålla gottgörelse av
statsverket för kostnaderna för de
valsedlar partiet låtit iordningställa
för valet.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 11 år 196å

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 3 § lagen den 21 juni 1946 (nr 326) om rätt
att i mål och ärenden som tillhöra stats- eller Icommnnalmyndigti^tg
handläggning insända handlingar med posten m. m.

Härigenom förordnas, att 3 § lagen den 21 juni 1946 om rätt att i mål
och ärenden som tillhöra stats- eller kommunalmyndighets handläggning
insända handlingar med posten m. m.1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan angives.

(Gällande lydelse)

Denna lag äger ej tillämpning beträffande
riksdagen eller allmänna
kyrkomötet, deras avdelningar, utskott,
nämnder, deputerade, revisorer,
ombudsmän och verk eller beträffande
klagan över val till riksdagen,
ej heller i fall då vad i 33
kap. 3 § rättegångsbalken är stadgat
om inlaga i rättegång skall gälla.

(Föreslagen lydelse)

§•

Denna lag äger ej tillämpning beträffande
riksdagen eller allmänna
kyrkomötet, deras avdelningar, utskott,
nämnder, deputerade, revisorer,
ombudsmän och verk, ej heller
i fall då vad i 33 kap. 3 § rättegångsbalken
är stadgat om inlaga i
rättegång skall gälla.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Beträffande motiveringarna till lagförslagen får utskottet, i den mån redogörelse
därför icke lämnas i det följande, hänvisa till det vid propositionen
fogade utdraget av statsrådsprotokollet.

I motionerna föreslås att kommuner, vilka haft utgifter av ej ringa omfattning
för åtgärder, ägnade att underlätta avlägset boende väljares deltagande
i allmänna val, beredes möjlighet att i särskild ordning erhålla gottgörelse
av statsmedel. Bestämmelser härom föreslås skola införas i 95 §
lagen om val till riksdagen respektive 59 § kommunala vallagen på sätt som
nedan angives.

1 Senaste lydelse, se SFS 1947: 619.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 11 år 1964

95 § lagen den 26 november 1920 om val till riksdagen

Valnämnden åligger--— (= propositionen) — — — ordentligen

verkställes.

Kostnaden för — — — (= propositionen)---lämpliga vallokaler.

Kommun, som för åtgärder enligt 60 a § haft utgifter i ej ringa omfattning,
må härför i den omfattning och ordning Konungen bestämmer erhålla
skälig gottgörelse av statsverket.

Röstmottagare å---(= propositionen)---uppdragets fullgö rande.

59 § kommunala vallagen den 6 juni 1930

Valnämnden åligger — — — (= propositionen)---ordentligen

verkställas.

Kostnaden för--— (= propositionen) — — — i 26 § och 26 a §.

Kommun, som för åtgärder enligt 26 a § haft utgifter i ej ringa omfattning,
må härför i den omfattning och ordning Konungen bestämmer erhålla
skälig gottgörelse av statsverket.

Röstmottagare å----(= propositionen)---uppdragets fullgö rande.

Motionärerna föreslår vidare viss ändring beträffande den i propositionen
förordade begränsningen av de i riksdagen representerade partiernas
rätt till ersättning för valsedelskostnader, och hemställer slutligen, att frågan
om en utvidgning av denna rätt till partier, som icke är representerade
i riksdagen, snarast upptages till prövning.

Beträffande motiveringarna till motionsförslagen får utskottet, i den mån
redogörelse icke lämnas i det följande, hänvisa till motionerna.

Inledning

Till grund för förevarande proposition ligger förslag, som framlagts av
1955 års valutredning i dess år 1963 avgivna slutbetänkande »Några valfrågor»
(SOU 1963: 54).

över betänkandet har efter remiss yttranden avgivits av fångvårdsstyrelsen,
generalpoststyrelsen, riksrevisionsverket, statistiska centralbyrån, kammarkollegiet,
socialstyrelsen, överståthållarämbetet, samtliga länsstyrelser,
besvärssakkunniga, Svenska stadsförbundet, Svenska kommunförbundet,
Svenska landstingsförbundet, De vanföras riksförbund och Sveriges folkpensionärers
riksorganisation. Vidare har yttrande inkommit från Sveriges

2f Bihang till riksdagens protokoll 196b. 5 samt. 2 avd. Nr 11

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 11 år 1964

husmodersföreningars riksförbund, överståthållarämbetet och länsstyrelserna
har överlämnat yttranden från ett femtiotal kommunala organ. Vid
statistiska centralbyråns yttrande har fogats en av byrådirektören Folke
Lublin upprättad promemoria. En del av remissinstanserna har enligt remissen
haft att yttra sig endast över vissa i betänkandet behandlade frågor.

I. De avlägset boendes deltagande i allmänna val
Reformkrav m. m.

Enligt gällande bestämmelser har röstberättigad, som vill utöva sin rösträtt,
som regel att avlämna sin valsedel personligen vid valförrättningen i
det valdistrikt, där han är upptagen i röstlängd (61 § lagen om val till riksdagen
[ValL] och 27 § kommunala valagen [KVL]). Från denna regel stadgas
emellertid undantag, genom vilka vissa klart definierade väljarkategorier
beredes möjlighet att rösta i annan ordning (medelst valsedelsförsändelse
eller genom röstning inför röstmottagare; §§ 62, 70, 74 ValL och
§§ 28, 35, 39 KVL).

Vid flera tillfällen har framställts önskemål om åtgärder för att underlätta
för avlägset boende väljare att deltaga i val. Det har bl. a. föreslagits,
att sådana väljare skulle berättigas att avge sin röst genom valsedelsförsändelse
till länsstyrelsen (motion II: 127 år 1925, KU 12); att tiden för röstavlämningen
skulle utsträckas till två eller flera dagar, eventuellt i förening
med att valförrättningen förlädes till olika ställen inom valdistriktet (prop.
nr 178 år 1928, KU 21); att avlägset boende väljare skulle få rösta på postanstalt
(motion II: 153 år 1943, KU 10 samt motion II: 161 år 1949, KU
22), och att sådan röstning skulle få ske före valdagen (motion II: 153 år
1943); samt att röstberättigad, som vistades på annan plats än sin hemort,
skulle på valdagen få avlämna sin valsedel hos valnämnden i det valdistrikt
i vilket han då befann sig (motionerna I: 199 och II: 255 år 1953, KU 6).
Samtliga dessa förslag har fallit.

Frågan om att utöka antalet valdistrikt för att på så sätt underlätta valdeltagandet
för de avlägset boende har behandlats dels i förut omnämnda
motion vid 1943 års riksdag och dels i 1944 års vallagssakkunnigas år 1945
avgivna betänkande angående underlättande av deltagandet i allmänna val
(SOU 1945: 64). Vid båda tillfällena framhölls vikten av att antalet valdistrikt
utökades.

1955 års valutredning har tidigare behandlat dessa frågor i sitt år 1961
avgivna betänkande »Vissa frågor rörande allmänna val» (SOU 1961:20).
Utredningen konstaterade därvid, att den negativa inställning, som tidigare
mött olika förslag syftande till att underlätta valdeltagandet för de avlägset
boende, i första hand berott på svårigheten att i lagtext närmare
precisera denna kategori väljare. Då situationen för de avlägset boende

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 11 år 1964

väljarna gradvis förbättrats, dels genom utökning av antalet valdistrikt,
dels genom kommunikationernas utveckling, ansåg sig utredningen sakna
anledning att föreslå några särskilda bestämmelser för denna grupp.

I proposition (nr 53) till 1962 års riksdag framhöll emellertid departementschefen,
att de skäl, som anförts mot en reform för de avlägset boende,
inte syntes motivera, att frågan helt avfördes från dagordningen. Det finge
därför ankomma på valutredningen att undersöka, om den lösning, som utredningen
kunde komma till beträffande sjukas, invaliders och åldringars
röstutövande, kunde föranleda, att frågan om de avlägset boendes valdeltagande
borde upptagas på nytt. I sitt av riksdagen godkända utlåtande över
propositionen uttalade sig konstitutionsutskottet i samma riktning (KU 9).

Valutredningens förslag

I sitt slutbetänkande ger valutredningen uttryck för uppfattningen, att
det system med valförsändelse, som i betänkandet föreslås skola införas för
sjuka, invalider och åldringar, icke lämpar sig för de avlägset boende och
för de andra väljare som — ehuru de icke bor särskilt långt från vallokaler
— på grund av speciella yttre omständigheter har svårt att taga sig dit.
Utredningen föreslår i stället, att det skall ankomma på valnämnden att genom
olika slags praktiska åtgärder sörja för att väljare av denna kategori
verkligen kan komma tillstädes vid valförrättningen. Vad utredningen åsyftar
är, att lämpliga fortskaffningsmedel genom det allmännas försorg ställes
till dessa väljares förfogande under valdagen. Valnämndens åtgärder
bör på ett iögonenfallande sätt kungöras väljarna genom annonser i dagspressen
och genom tydligt markerade anslag inom kommunen. Meddelanden
om planerade åtgärder bör också kunna distribueras genom posten. Även
radion bör genom lokala sändningar kunna biträda med upplysningar. Det
torde vara lämpligt, att valnämnden engagerar någon eller några för uppgiften
lämpliga personer, som på ett tidigt stadium under planeringen av
valet kartlägger behovet av åtgärder samt med utgångspunkt från resultatet
härav föreslår och därefter på valnämndens vägnar anskaffar de nödvändiga
transportmedlen. Kostnaderna för vidtagna anordningar bör — liksom
fallet är med vissa andra valkostnader — bestridas av kommunen. Utredningen
förutsätter, att angivna föranstaltningar skall vidtagas endast vid de
större allmänna valen.

På grund av vad sålunda anfölls har valutredningen föreslagit lagbestämmelser,
enligt vilka det åligger valnämnden att genom lämpliga åtgärder
sörja för att väljare med långa eller dåliga förbindelser till vallokalen i
största möjliga utsträckning kan infinna sig där. Enligt förslaget skall bestämmelserna
upptagas i nya paragrafer i vallagarna, 60 a § ValL och 26
a § KVL. Vidare föreslås ändringar i 95 § ValL och 59 § KVL av innebörd
att kostnaderna för åtgärderna skall gäldas av kommun.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 11 år 196å

Remissyttrandena

Valutredningens förslag har i princip tillstyrkts eller lämnats utan erinran
av flertalet remissinstanser. Avstyrkande remissyttranden har lämnats
av kammarkollegiet, länsstyrelserna i Kronobergs, Älvsborgs, Gävleborgs och
Jämtlands län, Svenska stadsförbundet, magistraten i Falun, valnämnden
i östhammar, kommunalfullmäktige i Skellefteå landskommun och kommunalborgmästaren
i Hudiksvall.

Några av de i princip tillstyrkande remissinstanserna, som i allmänhet
anlägger samma synpunkter som utredningen framfört, har närmare behandlat
frågan om staten eller kommun skall bära kostnaden för
de förordade åtgärderna.

Länsstyrelsen i Västerbottens län anför att det ligger i sakens natur att
de föreslagna anordningarna kommer att få sitt egentliga användningsområde,
förutom i skärgården, på den »rena» landsbygden, frainför allt i utpräglade
glesbygder. Med hänsyn till att indelningen i valdistrikt är långt
driven i kommuner med stor glesbygd, torde kostnaderna dock stanna vid
tämligen begränsade belopp. Enär de föreslagna anordningarna ej avses
komma till användning annat än då speciella yttre omständigheter föranleder
därtill, finner länsstyrelsen att dessa kostnader — i likhet med vissa
andra valkostnader — bör kunna bestridas av kommunen.

Till förmån för att kostnaderna bör åvila statsverket eller i vart fall fördelas
mellan stat och kommun uttalar sig länsstyrelsen i Stockholms län,
magistraten i Luleå, Svenska kommunförbundet och Norrbottens länsavdelning
av samma förbund, drätselkammaren i Boden, kommunalfullmäktige
i Sorscle, kommunalnämnderna i Djurö och Grangärde kommuner samt
valnämnden i Bollnäs.

Kommunalnämnden i Djurö kommun finner statsbidrag vara en nödvändig
förutsättning för reformens genomförande. I Djurö kommun finnes,
framhåller nämnden, 40 öar med bofast befolkning. En preliminär uppskattning
visar att kostnaderna för sjötransporter inom kommunen vid ett
val kommer att uppgå till omkring 3 000 kronor. Valnämnden i Bollnäs befarar
att kostnaderna kommer att bli så kännbara att risk föreligger att kommuner
med stor glesbygd och klent skatteunderlag försöker undandraga sig
att ordna valskjutsar i erforderlig omfattning. Ett på lämpligt sätt konstruerat
statsbidrag skulle vara en garanti för att lagstiftningen får avsedd verkan.
Drätselkammaren i Boden anser kostnaderna böra bestridas av statsverket,
åtminstone vid ordinarie och extra val till riksdagens andra kammare.
På grund av den kraftiga avfolkningen i glesbygden inom landskommunerna
har man under den senaste tiden, konstaterar drätselkammaren,
föreslagit minskning av antalet valdistrikt, i Arjeplogs kommun exempelvis
till cirka hälften av det nuvarande antalet. I övre Norrland med stora av -

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 11 år 196i 11

stånd och besvärliga transporter i fjällvärlden kan kostnaderna för valtransporter
komma att uppgå till avsevärda belopp.

Länsstyrelsen i Stockholms län finner att kostnaderna för många kommuner
kommer att bli oskäligt betungande, om statsbidrag inte skall utgå,
men anser att det troligen skulle möta betydande svårigheter att konstruera
ett särskilt statsbidragssystem för detta ändamål, medan Norrbottens länsavdelning
av Svenska kommunförbundet hävdar att kommunernas behov
av bidrag i förevarande hänseende bör kunna beaktas, då statsverket lämnar
bidrag till ekonomiskt svaga och skattetyngda kommuner.

I några avstyrkande yttranden åberopas kostnadsskälen bland
argumenten mot förslaget. Svenska stadsförbundet anför att en skyldighet
av angivet slag skulle kunna leda till långtgående och kostnadskrävande serviceåtgärder
från kommunernas sida och därför både av administrativa och
ekonomiska skäl icke är önskvärd. Då den föreslagna bestämmelsen ej innehåller
normer för den prövning av behovet av åtgärder som valnämnderna
skulle företaga, är även riskerna för en ojämn tillämpning av bestämmelserna
uppenbara. Samma synpunkter återfinnes i yttranden av valnämnden
i Östhammar och kommunalborgmästaren i Hudiksvall.

Av stadsförbundet antydda risker för ojämn tillämpning av de
föreslagna bestämmelserna framhålles även i andra avstyrkande yttranden.
Enligt länsstyrelsen i Kronobergs län kan valnämnderna komma att
utsättas för påtryckningar och krav från olika håll. Det kan uppenbarligen
ställa sig svårt för en valnämnd att avgöra hur långt dess skyldighet
utsträcker sig. Länsstyrelsen i Jämtlands län hyser också den uppfattningen
att föreslagna bestämmelser blir mycket vanskliga att tillämpa för
de flesta valnämnder. Enligt kammarkollegiets mening bör bestämmelser,
som har så obestämd innebörd som de föreslagna och som därför ofta skulle
föranleda olika tolkningar, undvikas framför allt i lagstiftning rörande allmänna
val.

Svårigheter att vid tillämpningen tolka de föreslagna bestämmelserna
belyses även i några av de tillstyrkande yttrandena. Länsstyrelsen i Värmlands
län betonar att noggranna anvisningar bör utfärdas om kommunernas
skyldigheter att anordna olika slag av transporter så att åtgärderna i
kommuner med likartade förhållanden inte blir av helt olika omfattning.
Länsstyrelsen i Kalmar län framhåller att gränsdragningsproblem kan
uppkomma, när det skall avgöras, vilka som kan anses ha långa och dåliga
förbindelser till vallokalen. Enligt länsstyrelsens uppfattning bör man i
lagtexten närmare ange, vilken väljarkategori som avses.

De föreslagna bestämmelserna kan, enligt vad länsstyrelsen i Kronobergs
län hävdar, medföra risk för överklaganden av valet med motivering
att valnämnden ej vidtagit erforderliga åtgärder. Dylika besvär
kan leda till att nytt val måste anordnas.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 11 år 196''r

Några av remissinstanserna tar också upp till diskussion de speciella
förhållanden som råder beträffande befolkningen på vissa öar och samebefolkningen,
och föreslår att särskilda regler skall gälla för dessa grupper.

Departementschefen

Departementschefen anför inledningsvis, att den lösning av förevarande
spörsmål, som valutredningen förordat, ej utgör något avsteg från huvudprincipen
i valsystemet, enligt vilken den röstande personligen skall inställa
sig vid valförrättningen i det egna valdistriktet. Icke heller synes
de lagtekniska svårigheterna vara lika accentuerade som vid tidigare förslag
i frågan.

Enligt utredningens förslag skall en principiell skyldighet åläggas valnämnderna
att sörja för att de personer, som på grund av anmärkta speciella
yttre omständigheter har svårt att taga sig till vallokalen, kan infinna
sig där. Departementschefen framhåller att en sådan principiell skyldighet
kan befaras komma att i praktiken ställa svårbemästrade krav på
dem som får att syssla med denna uppgift. Den begränsning, som utredningen
tänkt sig genom att valnämndens åligganden skulle avse lämpliga
åtgärder så att väljarna i största möjliga utsträckning kan inställa sig, kan
leda till känsliga avvägningsproblem, då det gäller att bedöma omfattningen
av valnämndens åligganden i enskilda fall. Därtill kommer att, om skyldighet
stadgas för valnämnden, det knappast torde kunna undvikas att ett
åsidosättande av skyldigheten kan leda till att valet upphäves med därav
följande omgång med omval.

Av hänsyn härtill är departementschefen icke beredd att förorda införandet
av skyldighet för valnämnderna att svara för nämnda åtgärder.
Då en reform likväl synes angelägen, föreslås i stället att bestämmelser
införes i vallagarna, enligt vilka dessa väljare bör genom valnämndens
försorg beredas möjlighet att infinna sig i vallokalen. Härigenom kan enligt
departementschefen sannolikt den ordning valutredningen åsyftat i
väsentlig mån uppnås. Valnämndens verksamhet i förevarande hänseende
synes kunna bedrivas i sådana former och avse sådana uppgifter och åtgärder,
som utredningen skisserat.

Departementschefen framhåller vidare, att även med den lösning som
sålunda förordats, en någorlunda klar avgränsning av tillämpningsområdet
för lagbestämmelserna bör eftersträvas, och fortsätter:

Den väljargrupp som åsyftas bör i lagtexten anges utförligare än som
skett i utredningens förslag. Denna grupp synes kunna sägas innefatta väljare,
som bor avlägset eller isolerat och på valdagen saknar möjlighet att
färdas med allmänt samfärdsmedel till och från vallokalen eller icke utan
avsevärd tidsspillan kan nyttja dylikt samfärdsmedel. Härvid inbegripes
de som ej har i och för sig lång väg till vallokalen men som bor så otillgängligt
att hinder för inställelse föreligger i enlighet med vad nu sagts.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr It år 196k

Verksamheten bör alltså taga sikte på att bistånd lämnas dem som icke kan
begagna sig av allmänt samfärdsmedel. Därmed avser jag att reguljära förbindelser
saknas eller kräver orimligt lång restid.

Såsom framgår av det anförda anser jag att valnämnden bör vara det
organ som närmast får svara för här avsedda uppgifter. Enligt min mening
bör alla åtgärder på detta område vara en kommunal angelägenhet. Härigenom
vinnes att de praktiska anordningarna bäst kan anpassas efter de
lokala förhållandena. Efter en tid torde erfarenheterna i varje kommun
visa, vad där lämpligen bör göras. Redan nu har kommunen att svara för
kostnader, som hänför sig till den lokala valförrättningen. De förordade
åtgärderna får ses som ett led i de totala valanordningarna från kommunens
sida. I enlighet med det sagda torde kostnaderna för de vidtagna anordningarna
få bäras av kommunen.

Departementschefen föreslår, att bestämmelser av ovan angivet innehåll
upptages i överensstämmelse med valutredningens förslag i nya paragrafer,
betecknade 60 a § ValL och 26 a § KVL. Föreskriften om att kommun
skall svara för kostnaden föreslås bli införd i 95 § ValL och 59 § KVL.

Motionerna

Motionärerna ansluter sig i princip till förslaget att väljare, som bor
avlägset eller isolerat, genom valnämndens försorg bör beredas möjlighet
att infinna sig i vallokalen. Att kostnaderna härför helt skall falla på
kommunerna är emellertid enligt motionärernas mening icke riktigt. Visserligen
torde det ur praktisk synpunkt vara mest ändamålsenligt, att utgifterna
i fråga bestrids av kommunerna och att denna kommunala kostnad
beaktas vid den allmänna kostnadsfördelningen mellan stat och kommun,
som nu övervägs inom 1958 års skatteutjämningskommitté. I vissa
kommuner torde dock kostnaderna för att bereda avlägset eller isolerat
boende väljare tillfälle att rösta bli så omfattande, att en skälig kompensation
till dylika kommuner inte kan uppnås inom den allmänna kostnadsfördelningens
ram. Dessa kommuner bör därför enligt motionärerna
beredas möjlighet att i särskild ordning erhålla gottgörelse av statsmedel.
I detta syfte föreslås att i lagen om val till riksdagen respektive kommunala
vallagen anges, att kommun, som haft utgifter av ej ringa omfattning
för åtgärder enligt 60 a § resp. 26 a §, må av statsmedel erhålla
skälig ersättning. Ansökningar om dylik ersättning skall enligt motionerna
prövas och avgöras av Kungl. Maj :t. Statens kostnader bör bestridas med
medel från förslagsanslaget Vissa kostnader för allmänna val under elfte
huvudtiteln.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr il år 196b

II. Kostnaderna för valsedlar

Reformkrav

Frågan om det allmännas övertagande av partiernas valsedelskostnader
väcktes i motion (I: 70) vid 1947 års riksdag. På hemställan av konstitutionsutskottet
beslöt riksdagen att motionen inte skulle föranleda någon åtgärd
(KU 13).

Vid 1962 års riksdag väcktes motioner (I: 514 och II: 631) med hemställan
om utredning för att undersöka, på vilket sätt statsverket och kommunerna
borde övertaga kostnaderna för valsedlar vid allmänna val. Därvid
anfördes, att de valsedlar som de politiska partierna i förväg framställer utgör
med vårt valsystem en nödvändig förutsättning för att valförrättningen
skall kunna genomföras rationellt och underlättar valförrättningen i ännu
högre grad än vad t. ex. röstkorten gör. Då dessa kort bekostas av allmänna
medel, borde även valsedelskostnaderna ersättas av statsverket.

I sitt av riksdagen godkända utlåtande anförde statsutskottet (SU 1962:
57) att de tryckta valsedlarna otvivelaktigt innebär en betydelsefull serviceåtgärd
gentemot väljarna och underlättar valnämndernas och länsstyrelsernas
arbete vid röstsammanräkningarna. Då skäl kunde anföras både för och
emot en reform på området, förklarade sig utskottet inte berett att för sin
del taga någon bestämd ståndpunkt i frågan men ansåg att densamma
borde upptagas till förutsättningslös prövning. Utskottet hemställde att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t ge till känna vad utskottet i utlåtandet
anfört.

Valutredningen

Efter att ha redovisat vissa sifferuppgifter angående valkostnader in. in.
anför utredningen att någon principiell invändning inte med fog kan resas
mot att det allmänna övertager kostnaderna för valsedlar. Det allmänna svarar
redan för kostnaderna för spaltade och ospaltade valsedlar, vilka tillhandahålles
i vallokalerna. Dessa kostnader är visserligen obetydliga, men i
denna anordning kan dock sägas ligga ett erkännande av att kostnaderna
för valsedlar är en det allmännas angelägenhet. Skall någon principiell åtskillnad
göras mellan olika slags valkostnader, torde man få indela kostnaderna
dels i sådana som har med partiernas valpropaganda att göra, dels sådana
som avser de olika föranstaltningar som erfordras för att väljarna över
huvud taget skall kunna utöva sin rösträtt. Tillhandhållandet av valsedlar är
otvivelaktigt en nödvändig förutsättning för valens genomförande. Utredningen
förordar därför att kostnaderna för valsedlarna i fortsättningen

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 11 år 1964- 15

övertages av det allmänna. Därvid avses samtliga kostnader för framställning
av valsedlarna men inte kostnaderna för t. ex. distribution av sedlarna
till väljarna.

Enligt utredningens mening bör det allmännas åtaganden i förevarande
hänseende begränsas till val av rikskaraktär, d. v. s. andrakammarvai,
landstingsmannaval samt val av stadsfullmäktige i städer, vilka ej deltager
i landsting. Denna begränsning förestavas av att vid de övriga kommunalvalen
brukar deltaga icke blott de gängse partierna utan även allehanda
andra, mer eller mindre löst sammanfogade partier eller gruppbildningar.
Sådana grupper bör enligt utredningens uppfattning ej äga rätt att på det
allmännas bekostnad erhålla valsedlar. Liksom fallet är med äktamakekuverten
bör förmånen att få kostnader för valsedlar ersatta begränsas till
de i riksdagen representerade partierna. Detta bör gälla — ej blott vid andrakammarvalen
— utan även vid landstingsmannavalen och de ifrågavarande
valen till stadsfullmäktige. Utredningen anser med hänsyn till denna
begränsning det följdriktigt att kostnaderna bestrides av staten.

Beträffande ersättningens storlek föreslår utredningen att ifrågavarande
partier skall få ersättning för högst så många valsedlar, som motsvarar sex
gånger antalet vid valet röstberättigade i samtliga valkretsar där val samtidigt
förrättas. Vidare föreslås att ersättningen begränsas till högst sex
kronor per 1 000 st. tryckta valsedlar — ett belopp som för samtliga partier
överstiger de redovisade kostnaderna vid 1960 och 1962 års allmänna val.
Därmed avses genomsnittskostnaden för ett partis hela valsedelsupplaga.
Ersättning bör alltså enligt utredningen medges parti i t. ex. sådana fall då
halva antalet av partiets valsedlar kostat åtta kronor per 1 000 st., om blott
den andra hälften sedlar betingat ett pris av högst fyra kronor per 1 000 st.
Därigenom har partiet inte överskridit en genomsnittskostnad för hela sin
valsedelsupplaga av sex kronor per 1 000 st. Det angivna gränsbeloppet får,
framhåller utredningen vidare, justeras därest så föranledes av prisutvecklingen,
förslagsvis efter samråd med statlig tryckeriexpertis.

De politiska partierna bör liksom hittills själva ombesörja tryckningen av
valsedlarna. Anspråk på ersättning får sedan framställas i efterhand av vederbörande
partis riksorganisation hos inrikesdepartementet. Verifikationer
på kostnaden bör biläggas. Utredningen föreslår att anspråken skall framställas
senast inom sex månader etter valdagen. Inkommer krav på ersättning
efter utgången av denna tid, bör framställningen avslås.

Utredningen uppskattar statsverkets kostnader för den föreslagna reformen
till mellan 650 000 och 900 000 kronor för varje år, då val förekommer.
Till sistnämnda belopp skulle kostnaderna stiga endast om samtliga
partiers valsedelsupplaga, i motsats till vad nu är fallet, uppnådde föreslaget
»tak» och hade ett genomsnittspris av sex kronor per 1 000 st. valsedlar.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 11 år 1964

Stadgandet om själva rätten till ersättning för valsedlar bör, enligt vad
utredningen föreslår, införas i vallagarna — i nya paragrafer, 97 § ValL
och 60 a § KVL. Övriga bestämmelser anser utredningen lämpligen böra utfärdas
i administrativ ordning.

Remissyttrandena

Valutredningens uppfattning att kostnaderna för valsedlar vid val av rikskaraktär
skall övertagas av statsverket har i allmänhet vunnit anslutning
i remissyttrandena. En direkt motsatt mening uttalas endast av länsstyrelserna
i Östergötlands och Gävleborgs län, magistraten i Gävle, kommunalborgmästaren
i Hudiksvall samt Skaraborgs länsavdelning av Svenska kommunförbundet.

Magistraten i Gävle finner de av valutredningen anförda grunderna för
reformen vara besynnerliga. Tillhandahållande av tryckta valsedlar ingår
som ett väsentligt led i den politiska propagandan i samband med valen,
bl. a. genom utdelande av valsedlar utanför vallokalerna. Förslaget står följaktligen
ej i överensstämmelse med den viktiga principen att det allmänna
ej skall befatta sig med andra detaljer i valförfarandet än de rent tekniska,
yttre anordningarna för valets möjliggörande. Ej heller finns enligt magistratens
mening skäl att begränsa en statlig subventionering till de partier, som
är representerade i riksdagen. En begränsning till dessa partier skulle för
övrigt innebära att väljare, som ej vill ge sina röster till något av dessa partier,
skulle tvingas att skattevägen bidraga till kostnaderna för partiernas
valsedlar. Motsvarande synpunkter anföres av länsstyrelsen i Gävleborgs
län. Kommunalborgmästaren i Hudiksvall hävdar att kostnaderna för valsedlar
är en bagatell för partierna, varför förslaget allenast innebär en onödig
omgång och utgift för statsverket.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län, som anser det vara tveksamt om
staten bör bekosta valsedlarna, betonar att, då folket går till val för att utse
nya representanter att utöva folkviljan, det i möjligaste mån skall ske på
lika villkor för olika meningsriktningar. Utredningens förslag innebär emellertid
att de gamla partierna privilegieras. Ett nytt parti, om än så talrikt,
skulle ej få någon gottgörelse för sina kostnader. Det synes ej heller finnas
något rimligt skäl varför ett parti, som har kanske en enda representant i
riksdagen, skall få sina valsedlar betalda över hela riket.

I frågan om antalet valsedlar, för vilka ersättning skall utgå av
statsmedel, förordar länsstyrelsen i Älvsborgs län bl. a. att partiernas ersättningsanspråk
göres till föremål för en mera ingående granskning beträffande
skäligheten av tryckningskostnaderna än som blir fallet vid det
schablonmässiga granskningsförfarande som valutredningen föreslagit, vilket
kan medföra viss risk för att de politiska partierna genom att utnyttja
den maximala statsersättningen kommer att med statsmedel subventionera

Konstitutionsutskottets utlåtande nr It år 196l

egna tryckerier. Länsstyrelsen i Södermanlands län ifrågasätter, om det inte
kan anses tillräckligt att ersättning utgår för så inånga valsedlar som motsvarar
tre eller fyra gånger totala antalet röstberättigade. Enligt länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län bör övervägas, om man inte kan tillämpa ett
system som innebär att man på grundval av aktuell valstatistik beräknar
vederbörande partis sannolika behov av valsedlar.

Departementschefen

I sitt uttalande framhåller departementschefen att de tryckta valsedlarna
otvivelaktigt innebär en betydelsefull serviceåtgärd gentemot väljarna; därjämte
underlättas valnämndernas och länsstyrelsernas arbete vid röstsammanräkningen
väsentligt. Departementschefen erinrar vidare om de olika
reformer under senare år, genom vilka det allmänna påtagit sig allt fler
kostnader för valen. Principiella hinder synes därför ej möta att det allmänna
övertager kostnaderna för valsedlar, som erfordias vid valen.

Det allmännas medverkan får dock begränsas till sådana kostnader som
enbart avser framställningen av valsedlarna, d. v. s. huvudsakligen pappersoch
tryckningskostnaderna.

Departementschefen anför vidare:

Valutredningens förslag att reformen skall begränsas till val av rikskaraktär
och att ersättning skall utgå till de politiska partier som är representerade
i riksdagen har i allmänhet godtagits under remissbehandlingen.
Även enligt min mening synes denna lösning innefatta en rimlig avvägning
av de intressen som här gör sig gällande. Genom denna ordning kommer
att inbegripas, förutom andrakammarval, också valen till landsting och till
stadsfullmäktige i städer, som ej deltager i landsting. Även med beaktande
härav synes, av skäl som utredningen redovisat, begränsningen till de politiska
partier som är representerade i riksdagen böra upprätthållas.

Såsom valutredningen förordat torde omfattningen av och ordningen för
statsverkets medverkan få närmare regleras i administrativ ordning. Härvid
synes de av utredningen angivna principerna i stort sett kunna följas.
Enligt min mening torde dock statsverket icke böra utge gottgörelse för fler
valsedlar än som motsvarar högst fem gånger antalet vid valet röstberättigade.
Vissa justeringar kan också tänkas bli erforderliga, sedan närmare
erfarenheter vunnits i tillämpningen.

Jag förordar alltså att i vallagarna upptages nya stadgandcn, 97 § ValL
och 60 a § KVL, av det innehåll valutredningen föreslagit om rätt för de i
riksdagen representerade partierna till gottgörelse för valsedelskostnader
vid val av rikskaraktär.

I enlighet med vad riksrevisionsverket förordat torde statsverkets kostnader
för reformen få bestridas från elfte huvudtitelns förslagsanslag Vissa
kostnader för allmänna val. Valutredningen har uppskattat dessa kostnader
till högst 900 000 kronor för år då val förekommer. Med den av mig nu
förordade begränsningen av antalet valsedlar, för vilka gottgörelse skall
kunna erhållas, blir den maximala kostnaden 750 000 kronor. Den faktiska
kostnaden torde dock bli betydligt lägre.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 11 år 196b

Motionerna

Motionärerna ansluter sig även på denna punkt i princip till propositionens
förslag. Ändringar föreslås dock på två punkter. Den nedskärning av
utredningens förslag beträffande det antal valsedlar, för vilka ersättning av
statsmedel skall utgå, som förordas i propositionen, är enligt motionärerna
inte befogad. Därmed kan nämligen de möjligheter till personval hämmas,
som enligt gällande ordning endast kan tillskapas medelst olika valsedelstyper
under samma partibeteckning i en och samma valkrets. Detta synes
inte följdriktigt med hänsyn till det stigande intresset för personval. Motionärerna
föreslår därför att antalet valsedlar, för vilkas iordningställande
ett parti har rätt till ersättning, i överensstämmelse med utredningens förslag
bestämmes till sex gånger antalet i valet röstberättigade väljare.

Beträffande begränsningen av rätten att erhålla ersättning för valsedelskostnaderna
till i riksdagen representerat parti framhåller motionärerna,
att tungt vägande skäl kan anföras för en sådan valordning, att uppkomsten
av småpartier motverkas i syfte att säkerställa en handlingsduglig riksInom
ramen för valordningen bör däremot olika meningsriktningar
så langt möjligt beredas lika förutsättningar att övervinna de spärrar eller
tröskeltal som föreskrivits. Om det allmänna vidtar åtgärder som underlättar
för partierna att framträda i valet bör dessa åtgärder sålunda inte
begränsas till de partier som är företrädda i riksdagen.

Vissa begränsningar måste dock rimligen göras. Motionärerna förordar
att en meningsriktning, för att bekostande av valsedlar skall komma i fråga,
bör, utöver att den har registrerad partibeteckning, ha redovisat sådan anslutning
att den har möjlighet att bedriva en valrörelse och vissa inte alltför
hypotetiska möjligheter att erövra mandat. Detta kan anses vara fallet
om meningsriklningen i en eller flera valkretsar redovisar ett antal anhängaie,
som uppgår till en viss andel av det totala antalet röstberättigade
inom valkretsen eller till ett visst absolut tal. I den eller de valkretsar en i
riksdagen icke företrädd meningsriktning uppnår ett sådant antal eller tal,
borde den ha rätt att få valsedlar bekostade i samma utsträckning som de
i riksdagen företrädda partierna. Motionärerna hänvisar till att författningsuti
edningen skisserat en liknande ordning i fråga om rätten att uppsätta
kandidater på de enligt utredningsförslaget gemensamma valsedlarna.

Motionärerna föreslår att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t anhåller
om förnyad prövning av frågan i syfte att — utöver vad som föreslagits i
propositionen rörande i riksdagen företrädda partier — medge även andra
partier eller meningsriktningar rätt att under vissa förutsättningar få valsedlar
bekostade. Prövningen bör bedrivas skyndsamt och förslag i ärendet
föreläggas riksdagen snarast möjligt.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 11 år 1961

III. Tiden för besvär över kommunala val

Historik

Tiden för anförande av besvär över förstakammarval har varit oförändrat
en månad alltsedan tillkomsten av 1866 års riksdagsordning. Motsvarande
besvärstid vid andrakammarval var i riksdagsordningen från början
bestämd till åtta dagar men utsträcktes i samband med 1909 års rösträttsreform
till tio dagar.

Vad angår kommunalvalen gällde före 1930 års kommunallagsreform olika
besvärsregler för landstingsmannaval, kommunalfullmäktigeval och
stadsfullmäktigeval. I samband med kommunallagsreformen utbröts de i
kommunalförordningarna och landstingslagen intagna föreskrifterna om
val och sammanfördes till en vallag, i vilken med anledning av kyrkofullmäktigeinstitutionens
tillkomst även upptogs bestämmelser om val av kyrkofullmäktige.
I den kommunala vallagen gjordes reglerna om valbesvär
enhetliga för samtliga kommunalval och tiden för anförande av sådana besvär
fastställdes till den nu gällande, trettio dagar efter valets avslutande.

Valutredningen

Valutredningen har funnit anledning uppmärksamma gällande tider för
valbesvär, särskilt mot bakgrunden av de reformer som på senare tid genomförts
på valrättens område, främst i syfte att främja och underlätta deltagandet
i de allmänna valen. Vissa år 1962 vidtagna ändringar i vallagstiftningen
(se SFS 1962: 71 och 72, prop. 1962: 53, KU 1962: 9) har inneburit
bl. a. att den tid, varunder röstmottagning före val skall äga rum, utsträckts
från aderton dagar till trettio dagar före valdagen och att i samband därmed
vissa i vallagarna fastställda tidsgränser, som gäller för olika valförberedande
åtgärder, jämkats. Ändringarna har för såväl andrakammarvalen
som kommunalvalen medfört att åtskilliga valförberedande åtgärder
måste vidtagas tidigare i förhållande till valdagen än som varit fallet före
ändringarnas genomförande. Utredningen anmärker i detta sammanhang
även att antalet röstande inför röstmottagare väsentligt stigit, särskilt efter
röstkortsystemets införande. Detta har i sin tur ökat sammanräkningsmyndigheternas
arbete och föranlett en viss försening av röstsammanräkningarnas
slutförande jämfört med tidigare.

Berörda reformer har, enligt vad utredningen påpekar, haft till följd att
den tid som erfordras för att genomföra ett andrakammarval eller kommunalval
blivit förlängd. Med hänsyn härtill finner utredningen det önskvärt
att valbesvär sprocessen i möjligaste mån påskyndas så att, om ett nytt val
(omval) skulle bli erforderligt, sådant val som regel kan hinna verkställas
före den ifrågavarande mandatperiodens början.

20 Konstitutionsutskottets utlåtande nr 11 år 196i

För andrakammarvalens del anser utredningen det knappast vara möjligt
att genom lagtekniska åtgärder i nämnvärd grad nedbringa tiden för
valbesvärsprocessen. Den för dessa val stadgade besvärstiden om tio dagar
synes väl avvägd och torde icke lämpligen böra minskas. Däremot finner
utredningen en avkortning kunna ske av besvärstiden vid kommunalval.
Enligt vad utredningen framhåller torde det också främst vara vid dessa
val som åtgärder i nämnt hänseende är av behovet särskilt påkallade. Utredningen
har därför föreslagit att besvärstiden för dessa val avkortas från
trettio till tio dagar.

Remissyttrandena

Valutredningens förslag att besvärstiden vid klagan över kommunala
val skall förkortas har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av samtliga
remissorgan med undantag av länsstyrelsen i Stockholms län. I länsstyrelsens
yttrande hävdas att valresultatet — i synnerhet vid kommunalfullmäktige-
och kyrkofullmäktigeval — ofta blir allmänt känt genom ortstidningar
eller på annat sätt först tämligen lång tid efter valets (röstsammanräkningens)
avslutande.

önskemål om annan ändrad besvärstid vid kommunalvalen än den av
valutredningen föreslagna framföres endast av besvärssakkunniga, som
föreslår att tiden bestämmes till en vecka. För bestämmande av fatalietid
anses, framhåller besvärssakkunniga, alltsedan tillkomsten av lagen den
30 maj 1930 om beräkning av lagstadgad tid kalendermått om möjligt böra
väljas. I dagar bestämda fatalietider har i enlighet härmed blivit allt sällsyntare.
Enligt besvärssakkunnigas mening bör endast särskilda skäl av
betydande styrka få föranleda avsteg från grundsatsen om fatalietiders
beräkning enligt kalendern. Sådana skäl kan knappast anses vara för handen
beträffande tiden för klagan över kommunalval.

Departementschefen

I sitt uttalande erinrar departementschefen om de av utredningen berörda
nya omständigheter varigenom valprocessen avsevärt förlängts. Då det är
önskvärt, att eventuella besvär över valförrättningen är avgjorda i sådan tid
att ett möjligen erforderligt omval kan medhinnas före mandatperiodens
början, torde man enligt departementschefen böra söka motverka denna
försening genom att förkorta besvärstiden vid kommunala val.

Departementschefen framhåller också att den vid val till riksdagens andra
kammare gällande kortare besvärstiden ej visat sig medföra olägenheter,
och anför vidare:

Från systematisk synpunkt finns onekligen skäl för besvärssakkunnigas
ståndspunkt att fatalietider bör bestämmas efter kalendermått, vilket
talar för en besvärstid av en vecka i förevarande sammanhang. Å andra

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 11 år 1964

sidan är det med beaktande av liknande synpunkter önskvärt att tiden för
besvär över kommunala val anpassas efter besvärstiden vid val till riksdagen.
För att helt tillgodose dessa önskemål skulle även de i riksdagsordningen
fastställda tiderna för besvär över riksdagsmannaval behöva ändras.
Enär grundlagsfrågor, som rör riksdagen, för närvarande överväges i
vidare sammanhang, torde ändringar i riksdagsordningen i antydda hänseende
ej nu böra företagas. I detta läge synes besvärstiden vid kommunala
val lämpligen böra bestämmas enligt valutredningens förslag i överensstämmelse
med gällande tid för besvär över val till riksdagens andra kammare.

Behov av särskilda föreskrifter om offentliggörande av valets avslutande
har hittills ej framkommit, såvitt angår andrakammarvalen. Intresset för
valutgången och publiciteten kring valets avslutande torde även vid kommunala
val ha en allmän omfattning. Särskilda föreskrifter i berörda hänseende
för kommunalvalens del, som berörts i några yttranden, synes därför
ej vara behövliga.

På nu anförda skäl vill jag förorda att valutredningens förevarande förslag,
innebärande ändring i 56 § första stycket KVL, genomföres.

IV. Övriga frågor

Beräkning av fatalietider

I 94 § ValL föreskrives att, om tid, då anmärkning mot röstlängd eller
då åtgärd för talans fullföljande eller bevarande eller då anmälan eller annan
åtgärd beträffande kandidat till andrakammarval sist bör göras, infaller
på söndag eller annan allmän helgdag, åtgärden i stället får vidtagas
på nästa söckendag. Enligt 58 § KVL gäller motsvarande bestämmelser för
besvär över kommunalval.

Vålutredningen. Utredningen konstaterar att nu berörda föreskrifter ej
står helt i överensstämmelse med bestämmelserna i 2 § lagen den 30 maj
1930 om beräkning av lagstadgad tid, vilka bestämmelser erhållit ändrad
lydelse senast genom lag den 16 mars 1962. Enligt detta lagrum likställes
numera bl. a. sommarlördagar med sön- och helgdagar i berörda hänseenden.
Valutredningen föreslår att 94 § ValL och 58 § KVL ändras på så sätt
att dessa lagrum endast innehåller en hänvisning till 1930 års lag om beräkning
av lagstadgad tid.

Remissyttrandena. Utredningens förslag i denna del har under remissbehandlingen
föranlett erinran endast från besvärssakkunniga, som finner
att särskilda bestämmelser i förevarande hänseende inte erfordras i vallagarna.
De sakkunniga framhåller att lagen om beräkning av lagstadgad
tid är så konstruerad att den gäller, där annat ej stadgats. Det från systematisk
synpunkt riktiga och tillika enklare är att helt upphäva bestämmelserna
i vallagarna.

22 Konstitutionsutskottets utlåtande nr 11 år 196i

Departementschefen framhåller att tider, som har samband med val, naturligen
bör beräknas enligt de principer som i allmänhet gäller för beräkning
av lagstadgade tider. De allmänna bestämmelserna på detta område
är upptagna i lagen om beräkning av lagstadgad tid. Dessa bestämmelser
gäller i princip, där ej annat är stadgat. De skall alltså, såvida särskilda
hinder ej möter (jfr LJU 1930: 26), vinna tillämpning även utan stadgande
härom i vallagarna. Departementschefen föreslår därför att 94 § ValL och
58 § KVL upphäves.

Sammanträde för justering av röstlängd

För prövning av de anmärkningar som framställts mot röstlängden skall
valnämnden enligt 45 § ValL sammanträda den 25 juli eller, om söndag då
infaller, nästa dag.

Valutredningen. Med hänsyn till att sommarlördagar numera, efter vidtagna
ändringar i 1930 års lag om beräkning av lagstadgad tid, är likställda
med bankfridagar har utredningen föreslagit att bestämmelserna i 45 §
ValL kompletteras på så sätt att, om den 25 juli infaller på en lördag, sammanträde
som där avses ej behöver äga rum denna dag utan kan skjutas
till nästa söckendag.

Departementschefen anför att valutredningens förslag i denna del ej mött
någon erinran i remissyttrandena, och ansluter sig till förslaget.

Insändande av handlingar till myndighet

År 1949 genomfördes sådana ändringar i § 11 och § 22 riksdagsordningen
att besvär över riksdagsmannaval ej längre behöver »ingivas» till länsstyrelsen
utan kan avlämnas dit i den ordning som i allmänhet gäller i fråga
om besvär och alltså även insändas med posten.

Valutredningen anmärker att i samband med nu nämnda ändringar i riksdagsordningen
därav betingade jämkningar ej vidtogs i 93 § ValL och 3 §
lagen den 21 juni 1946 om rätt att i mål och ärenden som tillhöra stats- eller
kommunalmyndighets handläggning insända handlingar med posten m. m.
Bestämmelserna i 93 § ValL och i 1946 års lag, enligt vilka stadgas rätt att
insända handlingar i betalt brev med posten, är sålunda ej tillämpliga beträffande
klagan över val till riksdagen. Utredningen föreslår att nämnda
båda lagrum bringas i överensstämmelse med innehållet i riksdagsordningens
berörda stadganden.

Departementschefen. Utredningens förslag, som lämnats utan erinran
under remissbehandlingen, förordas av departementschefen.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 11 år 1964

Utskottet

Frågan om underlättande av valdeltagande för röstberättigade, som bor
avlägset eller isolerat, har vid åtskilliga tillfällen varit föremål för överväganden,
utan att någon lösning framkommit, som befunnits kunna godtagas.
Det nu i propositionen framlagda förslaget skiljer sig från tidigare
framförda därutinnan, att det ej åsyftar någon omläggning av själva valförfarandet
eller tillskapande av någon särskild form för de ifrågavarande
väljarnas röstavgivning. Vad som avses är endast, att särskilda åtgärder
skall vidtagas av valnämnderna för att underlätta inställelsen till valförrättningen.
Mot eu sådan mera begränsad reform synes icke samma betänkligheter
kunna anföras, som rests mot tidigare förslag i ämnet. Departementschefens
mening, att någon principiell skyldighet icke bör åläggas valnämnderna
att vidtaga åtgärder för att underlätta avlägset eller isolerat boende
röstberättigades valdeltagande, finner utskottet godtagbar, liksom
även den avgränsning av den berörda välj arkategorien, som förslaget innehåller.
Utskottet finner sig därför kunna tillstyrka de i förevarande proposition
föreslagna bestämmelserna i vallagstiftningen.

Utskottet har emellertid icke kunnat biträda det i propositionen framlagda
förslaget däri, att kommunerna skulle helt svara för de kostnader,
som föranledes av de åsyftade anordningarna. Såsom framhållits såväl i
flera remissyttranden över valutredningens betänkande som i motionerna
I: 674 och II: 819 kan de ifrågavarande kostnaderna för vissa kommuner
komma att bli mycket betungande, om åtgärder av någon högre effektivitet
skall vidtagas. Då det måste anses angeläget, att det med reformen avsedda
syftet ernås, och att en såvitt möjligt likformig tillämpning vinnes i de olika
kommunerna, finner utskottet, att möjlighet bör öppnas för kommunerna
att erhålla statsbidrag till kostnaderna i fråga. Det bör också i detta sammanhang
beaktas, att de kommuner, för vilka dessa kostnader skulle bli
särskilt dryga, om effektiva åtgärder vidtages, närmast utgöres av ett antal
glesbygds- och skärgårdskommuner. Kostnaderna för statsverket torde icke
bli betydande och synes väl uppvägas av de fördelar, som skulle vinnas. Utskottet
tillstyrker därför de föreliggande motionerna i denna del och föreslår
stadganden i ämnet av huvudsakligen samma avfattning, som intagits i motionärernas
hemställan. Med uttrycket »utgifter av ej ringa omfattning» bör,
såsom motionärerna framhållit, förstås att en kommun haft kostnader, som
i förhållande till skatteunderlaget klart överskridit en beräknad genomsnittskostnad
för kommunerna i hela riket.

Vad härefter beträffar frågan om ersättning av statsmedel för valscdelskostnader
finner utskottet, att det i propositionen framlagda förslaget står
i god överensstämmelse med den parlamentariska utveckling och den förändring
av valens karaktär, som ägt rum sedan den gällande vallagstift -

24 Konstitutionsutskottets utlåtande nr 11 år 1964

ningens tillkomst. Sålunda utgick lagstiftningen ursprungligen från att väljarna
själva skulle upprätta sina valsedlar. Bestämmelser infördes om att
valsedelsblanketter skulle tillhandahållas i vallokalerna. Kostnaderna för
denna service gentemot väljarna bestrides av staten. Med hänsyn till de
tryckta valsedlarnas numera helt dominerande betydelse för röstavgivningen
infördes 1960 bestämmelser om att partierna skall äga rätt att utlägga
sådana valsedlar i anslutning till vallokal eller, där detta icke lämpligen kan
ske, i själva vallokalen. Därmed kan lagstiftningen sägas ha gett ett yttre
erkännande av de tryckta valsedlarnas betydelse som service åt väljarna.
Det vill då synas följdriktigt, att statsverket åtager sig kostnaderna icke
blott som hittills för valsedelsblanketterna utan även för de tryckta valsedlarna.
Till det förslag därom, som nu framlagts i propositionen, kan utskottet
i huvudsak ansluta sig.

Emellertid kan utskottet icke dela departementschefens uppfattning, att
ersättning för valsedelskostnader endast bör utgå till partier, som är representerade
i riksdagen. Att ge dessa partier en förmånsställning i förevarande
hänseende inger betänkligheter. Principen bör här vara, att olika meningsriktningar
beredes lika villkor. Vissa inskränkningar är dock otvivelaktigt
nödvändiga. Med hänsyn härtill finner sig utskottet icke böra nu
frångå det framlagda förslaget. Såsom hemställts i motionerna I: 674 och
II: 819 bör emellertid en skyndsam utredning komma till stånd angående
rätt även för andra meningsriktningar med registrerad partibeteckning än
dem som är representerade i riksdagen, att vid val av rikskaraktär erhålla
gottgörelse för valsedelskostnader.

Med avseende å grunderna för beräkningen av den ersättning för valsedelskostnader,
som skall kunna erhållas, kan utskottet i allt väsentligt ansluta
sig till vad departementschefen uttalat. Utskottet vill emellertid anteckna,
att vissa betänkligheter synes kunna anföras mot den under utredningsarbetet
framförda tanken, att ersättningen skall beräknas med hänsyn
till den genomsnittskostnad, som uppkommit för ett partis hela valsedelsupplaga.
En sådan princip skulle kunna leda till missbruk. Enligt utskottets
mening vore en strikt gräns att föredraga som riktmärke vid reglering
av ersättning.

Även enligt utskottets mening bör ett partis rätt till gottgörelse begränsas
till att avse ett antal valsedlar, som motsvarar högst fem gånger antalet vid
valet röstberättigade. Tillräckliga skäl synes icke ha förebragts för den i
motionerna I: 674 och II: 819 föreslagna utvidgningen av ersättningsrätten.

Mot propositionens förslag i övrigt har utskottet icke funnit anledning till
erinran.

Utskottet hemställer sålunda,

1) att riksdagen måtte för sin del antaga de i propositionen
nr 59 framlagda lagförslagen med de av motionerna

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 11 år 1964 25

I: 674 och II: 819 föranledda ändringarna, att 95 § lagen
om val till riksdagen och 59 § kommunala vallagen erhåller
nedan angivna, såsom utskottets förslag betecknade lydelser: (Kungl.

Maj:ts förslag) (Utskottets förslag)

95 § lagen den 26 november 1920 om val till riksdagen
Valnämnden åligger---—----ordentligen verkställas.

Kostnaden för---------lämpliga vallokaler.

Kommun, som för åtgärder enligt
60 a § haft utgifter av ej ringa omfattning,
må i den utsträckning och
ordning Konungen bestämmer erhålla
gottgörelse av statsverket.

Röstmottagare å--------- uppdragets fullgörande.

59 § kommunala vallagen den 6 juni 1930

Valnämnden åligger---—----ordentligen verkställas.

Kostnaden för----------— 26 a §.

Kommun, som för åtgärder enligt
26 a § haft utgifter av ej ringa omfattning,
må i den utsträckning och
ordning Konungen bestämmer erhålla
gottgörelse av statsverket.

Röstmottagare å--- —- — — — —--uppdragets fullgörande.

2) att riksdagen måtte, med bifall till motionerna I: 674
och II: 819, i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om skyndsam
utredning och förslag angående rätt för i riksdagen ej
representerad meningsriktning med registrerad partibeteckning
att vid val av rikskaraktär erhålla gottgörelse av statsverket
för de valsedlar, som iordningställts för valet; samt

3) att motionerna I: 674 och II: 819, i den mån de icke
besvarats genom vad utskottet ovan under 1) och 2) hemställt,
icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 21 april 1964

På konstitutionsutskottets vägnar:

TORSTEN ANDERSSON

26 Konstitutionsutskottets utlåtande nr 11 år 1964

Närvarande:

från första kammaren: herrar Elmgren*, Damström, fru Segerstedt
Wiberg, herrar Sveningsson, Georg Pettersson, Olsén, Dahl*, Källqvist, Harald
Pettersson* och Hubinette*; samt

från andra kammaren: herrar Spångberg, von Friesen*, Magnusson i
Tumliult, Adamsson, Larsson i Luttra, Nilsson i Östersund, Hamrin i Jönköping,
Henningsson*, Svenungsson* och Andersson i Billingsfors.

* Ej närvarande vid justeringen

Reservationer

1) av herrar Elmgren, Damström, Georg Pettersson, Olsén, Dahl, Spångberg,
Adamsson, Nilsson i Östersund, Henningsson och Andersson i Billingsfors,
vilka ansett

att det avsnitt i utskottets yttrande, som börjar med »Utskottet har emellertid»
och slutar med »i hela riket», bort ha följande lydelse:

»Utskottet delar departementschefens mening, att kostnaderna för de
åtgärder, som åsyftas med reformen, bör bäras av kommunerna. Tillräckliga
skäl synes sålunda icke ha förebragts för det i motionerna 1: 674 och
II: 819 framförda förslaget, att statsbidrag skall kunna erhållas. Såsom
motionärerna själva framhållit torde det ur praktisk synpunkt vara mest
ändamålsenligt, att kommunernas ifrågavarande kostnader beaktas vid den
allmänna kostnadsfördelning mellan stat och kommun, som övervägs av
1958 års skatteutjämningskommitté, och man torde också ha anledning antaga,
att en rimlig fördelning skall kunna uppnås på denna väg. Att konstruera
ett särskilt statsbidragssystem för detta ändamål skulle bereda stora
vanskligheter.»

och att utskottets hemställan under punkten 1 bort ha följande lydelse:

»att riksdagen måtte, med bifall till propositionen nr 59
och med avslag å motionerna I: 674 och II: 819 såvitt dessa
avser tillägg till propositionens lagförslag, antaga de i propositionen
framlagda lagförslagen.»

2) av herrar Elmgren, Damström, Georg Pettersson, Olsén, Dahl, Adamsson,
Nilsson i Östersund, Henningsson och Andersson i Billingsfors, vilka
ansett,

att det avsnitt i utskottets yttrande, som börjar med »Emellertid kan utskottet»
och slutar med »gottgörelse för valsedelskostnader», bort ha följande
lydelse:

»I likhet med departementschefen finner utskottet, att rätten till gottgö -

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 11 år 1964 27

relse för valsedelskostnader bör begränsas till partier, som är representerade
i riksdagen. En utvidgning av ersättningsrätten till andra meningsriktningar,
som förordas i motionerna I: 674 och II: 819, synes icke påkallad.
Som motionärerna understrukit är i allt fall någon inskränkning erforderlig,
då det icke kan anses rimligt, att mycket små partier skall få valsedlar
bekostade till ett antal, motsvarande flera gånger antalet vid valet röstberättigade.
Enligt utskottets mening utgör anknytningen till representation
i riksdagen en naturlig begränsning, vilken även har fördelen att vara både
enkel och strikt. Då staten påtager sig nya kostnader i samband med de allmänna
valen, synes också en sådan mera restriktiv hållning motiverad.»

och att utskottets hemställan under punkten 2 bort ha följande lydelse:

»att motionerna I: 674 och II: 819, såvitt dessa avser rätt
för meningsriktningar, som ej är representerade i riksdagen,
att erhålla gottgörelse för valsedelskostnader, icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda.»

3) av fru Segerstedt Wiberg, herrar Källqvist, Harald Pettersson, von
Friesen, Magnusson i Tumhult, Larsson i Luttra, Hamrin i Jönköping och
Svenungsson, vilka ansett,

att det avsnitt i utskottets yttrande, som börjar med »Även enligt utskottets
mening» och slutar med »utvidgningen av ersättningsrätten», bort ha
följande lydelse:

»Utskottet har även funnit, att den till antalet valsedlar knutna begränsning
av rätten att erhålla gottgörelse för valsedelskostnader, som departementschefen
förordat, är väl snäv. Såsom hemställts i motionerna I: 674
och II: 819, vilka på denna punkt anslutit till valutredningens förslag, bör
ett parti tillerkännas rätt till ersättning för ett antal valsedlar, som motsvarar
sex gånger antalet rid valet röstberättigade.»

och att utskottets hemställan under punkten 3 bort ha följande lydelse:

»att riksdagen måtte, med bifall till motionerna 1:674
och 11:819, i skrivelse till Kungl. Maj:t uttala, att ersättning
för valsedelskostnader enligt de i propositionen nr 59
föreslagna bestämmelserna bör utgå för ett antal valsedlar,
som motsvarar högst sex gånger antalet i valet röstberättigade
väljare.»

Stockholm 1964. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 640152