Konstitutionsutskottets utlåtande nr 11 år 1963 (Utlåtande 1963:Ku11 Konstitutionsutskottet)

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 11 år 1963

Nr 11

Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om allmänt kriminalregister
m. in., i vad propositionen hänvisats till konstitutionsutskottet.

Till konstitutionsutskottet har båda kamrarna den 22 februari 1963 hänvisat
en av Kungl. Maj :t till riksdagen avlåten proposition, nr 39, såvitt den
avser lagen om inskränkning i rätten att utbekomma allmänna handlingar.
I övrigt bär propositionen hänvisats till lagutskott och tilldelats första lagutskottet.

I propositionen har Kungl. Maj :t under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över justitiedepartementsärenden för den
8 februari 1963 föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag
till

1) lag om allmänt kriminalregister; samt

2) lag angående ändrad lydelse av 11 och 16 §§ lagen den 28 maj 1937
(nr 249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar.

Beträffande motiveringen till lagförslagen får utskottet, i den mån redogörelse
därför icke lämnas i det följande, hänvisa till propositionen.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen framlägges förslag till lag om allmänt kriminalregister.
Detta register föreslås få väsentligen samma innehåll och användning som
det nuvarande allmänna straffregistret. Dock skall enligt förslaget uppgifter
och anteckningar icke medtagas i registerutdrag efter viss tids förlopp.
Härigenom motverkas att ett brott fortsätter att vara en belastning för den
dömde också sedan lång tid förflutit utan kriminalvårdande ingripanden.
Förslaget till kriminalregisterlag innehåller vidare bestämmelser om ett vidgat
internationellt samarbete, främst mellan de nordiska länderna, i fråga
om brottsregistrering. Vissa jämkningar i de sekretessbestämmelser, som
hänför sig till brottsregistreringen, nödvändiggöres av reglerna om kriminalregistret.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1963. 5 samt. 2 avd. Nr 11

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 11 år 1963

Inledning

På grundval av ett utav särskilt tillkallade utredningsmannen, numera
hovrättspresidenten Maths Heuman den 31 december 1960 avgivet betänkande
rörande den allmänna brottsregistreringen samt polisregistreringen
{SOU 1961: 11) och däröver avgivna remissyttranden har inom justitiedepartementet
utarbetats förslag till lag om allmänt kriminalregister och till
lag angående ändrad lydelse av 11 och 16 §§ lagen den 28 maj 1937 (nr 249)
om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar. Den föreslagna
lagstiftningen är avsedd att ersätta lagen den 17 oktober 1900 om
straffregister. Ställningstagandet till utredningsmannens förslag i fråga om
polisregistreringen torde böra anstå, till dess polisväsendets framtida utformning
och därmed behovet av sådan registrering kan närmare överblickas.
Ett för åklagare och domstolar avsett register av det allmänna straffregistrets
typ torde under alla förhållanden erfordras vid sidan om de för polisiära
ändamål inrättade registren. Frågan om straffregistrets utformning synes
därför kunna behandlas skild från problemet om central och lokal polisregistrering.

Gällande rätt

I lagen den 17 oktober 1900 (nr 82 s. 1) om straffregister anges förutsättningarna
för att registrering i allmänna straffregistret skall ske och ordningen
för lämnande av uppgifter ur detsamma. Närmare bestämmelser om
registreringen har meddelats i kungörelse den 26 november 1914 (nr 413)
om uppgifter till straffregistret och om registrets förande. I kungörelse den
19 december 1947 (nr 949) har givits föreskrifter för domstolar och åklagare
om skyldighet att inhämta utdrag av straffregistret. Stadgande om
sekretess har upptagits i 11 § första stycket lagen den 28 maj 1937 (nr 249)
om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar.

Registreringens omfattning behandlas i 1, 2, 4 och 5 §§ lagen om straffregister.
Förutsättningarna för att en person skall registreras i straff registret
anges i 1 §. Enligt detta lagrum skall registret innehålla uppgifter angående
dem som av domstol eller myndighet i riket

1. blivit dömda till dödsstraff, straffarbete eller fängelse eller med tilllämpning
av 12, 20, 21, 22 eller 23 kap. strafflagen till minst 60 dagsböter
oller med tillämpning av 5 kap. 2 § strafflagen till böter för brott, varå enligt
lag kan följa straffarbete, eller med tillämpning av 6 § samma kapitel
till böter eller

2. erhållit villkorlig dom, eller

3. blivit dömda till ungdomsfängelse eller tvångsuppfostran, eller

4. blivit dömda till förvaring eller internering i säkerhetsanstalt, eller

5. förklarats vara övertygade om någon med straff belagd gärning, men
på grund av sinnessjukdom ej kunnat fällas till ansvar, eller

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 11 år 1963 3

6. blivit dömda till tvångsarbete.

Tvångsuppfostran ådömes numera ej, sedan lagen den 13 mars 1937 om
tvångsuppfostran upphört att gälla.

Ingen föreskrift finnes om att anteckning skall ske rörande beslut om beviljad
resning eller om rättelse av dom eller beslut i delar, varom uppgift
skall lämnas till straffregistret. Ej heller föreskrives registrering av beslut
om åtalseftergift eller av domar, genom vilka domstol med stöd av lagen
den 30 december 1952 (nr 789) med vissa bestämmelser om påföljd för brott
av underårig i stället för att döma underårig lagöverträdare till straff överlämnat
till barnavårdsnämnd att vidtaga åtgärd för hans omhändertagande
för samhällsvård.

Att märka är alt icke alla frihetsstraff föranleder registrering. Då beslut
meddelas om förvandling av böter till fängelse, anses vederbörande ej ha
blivit dömd till fängelse i straffregisterlagens mening, och någon registrering
sker därför icke på grund av sådant beslut. Har genom villkorlig dom
beviljats anstånd med förvandlingsstraffets verkställande, kommer däremot
— eftersom villkorliga domar alltid skall registreras — uppgift om förvandlingsstraffet
att inflyta i straffregistret. I sistnämnda fall skall jämväl upplysning
om bötesbeslutet intagas i registret.

I 2, 4 och 5 §§ lagen om straffregister lämnas föreskrifter om registrering
av dels domar, avseende sådana påföljder m. m. som uppräknas i 1 §, dels
åtgärder, som vidtages i fråga om redan ådömd påföljd, och dels uppgifter
angående omhändertagande i anstalt av den, som blivit dömd till påföljd av
beskaffenhet att den skall registreras enligt 1 §.

Åtgärder beträffande redan ådömd påföljd registreras i den mån de förändrar
påföljdens utformning eller innebär, att påföljden kommer att avse
också andra gärningar än dem för vilka den ursprungligen ådömts. Sålunda
registreras förlängning av prövotid, förverkande av anstånd vid villkorlig
dom, förordnande att påföljd skall avse jämväl annat brott eller träda i stället
för annan påföljd samt beslut om nåd avseende registrerad påföljd.

Beträffande omhändertagande i anstalt antecknas i registret frigivning eller
utskrivning, även där den sker villkorligt eller på prov, upphörande av
tillsyn beträffande på prov utskriven, återintagning eller återhämtande till
anstalt, förverkande av villkorligt medgiven frihet samt dödsfall före frigivning
eller utskrivning.

De nu behandlade paragraferna innehåller dessutom bestämmelser angående
vem som skall lämna uppgift till registret samt angående de data som
skall redovisas i sådan uppgift. Vidare föreskrives, att anteckning skall göras
om beslut i överklagat eller underställt mål, under förutsättning att fråga
är om påföljd, som skall registreras enligt 1 §. Slutligen skall uppgift
lämnas om den som under vistelse å fångvårdsanstalt av anstaltens läkare
finnes lida av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten.

I 3 § föreskrives, alt straffuppgifterna skall hållas ordnade efter namnen
på dem uppgifterna angår.

It Iiihantj till riksdagens protokoll 1963. 5 samt. 2 avd. Nr 11

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 11 år 1963

Avskiljande ur registret av straff uppgift skall enligt 7 § ske i tre fall, nämligen
om högre rätt frikänt den registrerade, befriat honom från tvångsarbete
eller, utan samband med villkorlig dom, ådömt annan påföljd än som
avses i 1 §, om den registrerade avlidit samt om 90 år förflutit från hans
uppgivna födelseår.

Förutsättningarna för lämnande av uppgift ur straffregistret är noga reglerade
i 8 och 9 §§.

Myndigheter, berättigade att erhålla fullständiga registerutdrag, är domstolar,
överståthållarämbetet, länsstyrelser, allmänna åklagare, andra myndigheter
som enligt lag äger förordna om häktning, interneringsnämnden,
statens kriminaltekniska anstalt, justitiekanslern och riksdagens ombudsmän.
Kungl. Maj :t kan för särskilt fall ge annan svensk myndighet eller
myndighet i Danmark, Finland, Island eller Norge tillstånd att erhålla fullständigt
registerutdrag. Med stöd av föreskrift i lagen har Kungl. Maj :t bemyndigat
fångvårdsstyrelsen att meddela fullständigt utdrag av straffregistret
för utredning i brottmål, då det begäres av domstol eller åklagarmyndighet
i annat nordiskt land. I fråga om uppgifter till myndighet i ickenordiskt
land rörande straffdomar eller beslut om tvångsarbete äger —
under förutsättning av ömsesidighet — Kungl. Maj :t utfärda bestämmelser.
Så har också skett i förhållande till vissa europeiska länder. — Statistiska
centralbyrån skall erhålla för den officiella statistiken erforderliga
utdrag av straffregistret, vilka dock ej får upptaga namnen på dem utdragen
avser.

Enskild person kan med Kungl. Maj :ts eller — efter Kungl. Maj :ts bemyndigande
— fångvårdsstyrelsens tillstånd erhålla fullständigt registerutdrag,
om han styrker, att hans rätt är beroende av sådant utdrag. Kungl.
Maj :t har bemyndigat fångvårdsstyrelsen att meddela fullständigt utdrag
av straffregistret beträffande enskild person, som begär sådant utdrag rörande
sig själv och styrker att hans rätt är beroende av att han erhåller
utdraget. Begränsat registerutdrag, som blott utvisar, att vederbörande ej
förekommer i registret såvitt angår annat förhållande än bötesdom eller
villkorlig dom å förvandlingsstraff för böter, kan meddelas på begäran av
enskild person, om han med intyg av överståthållarämbetet, länsstyrelse,
underrätt, häradshövding, borgmästare, svensk beskickning eller svenskt
konsulat styrker, att hans rätt kan vara beroende av sådant bevis.

Beträftände sekretesskyddet stadgas i 11 § lagen om inskränkningar i rätten
att utbekomma allmänna handlingar, att uppgifter och anteckningar
som tillhör straffregistret ej må utlämnas i annat fall eller i annan ordning
än som sägs i lagen om straffregister. I den tidigare nämnda kungörelsen
om uppgifter till straffregistret och om registrets förande har föreskrivits,
att registerakter och registerblad ävensom övriga till registret hörande handlingar
skall hållas under sådan vård, att obehörigt tillträde till dem förebygges.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 11 är 1963

Förslag

till

Lag

om allmänt kriminalregister

Se propositionen och första lagutskottets utlåtande nr 24 år 1963.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 11 och 16 §§ lagen den 28 maj 1937 (nr 249)
om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar

Se utskottets hemställan.

Allmän motivering
Inledande synpunkter

Departementschefen anför bl. a.:

I vårt land förekommer en tämligen omfattande registrering av begångna
brott och av straff eller andra påföljder, som ådömts för brott. Denna registrering
är uppdelad på ett flertal register, som föres av olika myndigheter.
Här må erinras om det allmänna straffregistret och det centrala fångregistret,
som båda handhaves av fångvårdsstyrelsen, den centrala registrering för
polisiära ändamål, som sker hos statens kriminaltekniska anstalt, och de polisregister
av skiftande omfattning och uppläggning, som föres hos de lokala
polismyndigheterna. Registrering förekommer även för mera speciella
ändamål, bl. a. hos kontrollstyrelsen i fråga om alkoholbrottslighet m. m.,
hos överståthållarämbetet och länsstyrelserna i fråga om överträdelser av
trafikförfattningar samt vid militära förband i fråga om brott av krigsmän.
Vidare må nämnas, att utlänningskommissionen registrerar lagöverträdelser
av utlänningar, som vistas här i landet, samt att de kommunala socialvårdsorganen
för register, vilka i viss utsträckning innehåller uppgifter om kriminell
belastning hos dessa organs klientel.

Det kan icke bestridas, att myndigheterna i sin tjänsteutövning ofta är i
behov av sådana upplysningar, som kan utläsas ur de olika registren. Detta
behov framträder givetvis med olika styrka beroende på det ändamål, för

6 Konstitutionsutskottets utlåtande nr It år 1963

vilket upplysningarna erfordras, och arten av de omständigheter, som upplysningarna
avser. Om enbart myndigheternas behov av upplysningar lägges
till grund för registreringens omfattning, skulle denna kunna göras mycket
vidsträckt. Självfallet måste emellertid hänsyn tagas även till andra
omständigheter. Redan av administrativa och ekonomiska skäl kan en alltför
långtgående registrering icke komma i fråga. För en begränsning härvidlag
talar dock framför allt hänsynen till de personer, som skulle bli föremål
för registrering.

Blotta vetskapen hos en person, att beträffande honom finnes antecknade
uppgifter, som allmänt uppfattas såsom ofördelaktiga, kan i och för sig vara
en börda. Registreringen kan även medföra, att uppgifterna aktualiseras i
sammanhang, där den registrerade har ett starkt intresse av att icke inför
myndigheter eller andra framstå i ogynnsam dager och där de ifrågavarande
uppgifterna — som kan avse förhållanden långt tillbaka i tiden — är mer
eller mindre opåkallade. Riskerna för att uppgifterna blir tillgängliga för
obehöriga kan ej heller helt elimineras. Omständigheter av detta slag kan i
ogynnsamma fall motverka eller hindra den återanpassning av brottslingar,
till vilken samhällets kriminalvårdande åtgärder syftar.

Av det anförda torde framgå, att spörsmålet, huruvida och i vilken omfattning
brott och brottspåföljder skall registreras, är en avvägningsfråga,
där intresset av att myndigheter och andra skall kunna få så fullständig
kännedom som möjligt i dessa hänseenden måste vägas mot den enskildes
önskemål om skydd mot opålcallad insyn i hans privata angelägenheter.
Varje särskilt behov av registrering bör på grund härav noga prövas, innan
registrering beslutas och riktlinjerna därför dragés upp, och alla möjligheter
att begränsa registreringen utan att befogade intressen trädes för nära bör
därvid tillvaratagas. Det nu sagda har främst avseende å register, vilka —
liksom det allmänna straffregistret — användes som offentliga upplysningskällor.

I sin nuvarande utformning innehåller det allmänna straffregistret väsentligen
endast sådana uppgifter om ådömda bestraffningar och därmed
likställda åtgärder, som är nödvändiga för en rätt tillämpning av straffrättens
regler om återfall, konkurrens och förverkande av anstånd samt för bedömande,
huruvida viss påföljd lagligen må tillämpas. Det förhåller sig
emellertid otvivelaktigt så, att straffregisterutdragen i rättskipningen icke
blott fyller den begränsade funktionen att ange, huruvida formella förutsättningar
föreligger för tillämpning av vissa lagregler. De upplysningar,
som erhålles genom utdragen, tillmätes också regelmässigt stor betydelse vid
val av reaktionsform samt vid straffmätning och annan närmare utformning
av den valda reaktionsformen.

Den vikt, som vid personutredning i brottmål tillägges straffregisterutdraget,
beror säkerligen icke minst på att reglerna om vad som skall antecknas
i straffregistret är exakta, uppgiftslämnandet enhetligt och redovisningen
i utdragen — inom ramen för vad registret omfattar — fullständig och till -

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 11 år 1963

förlitlig. Omfattningen av andra officiella register, som redovisar social belastning,
är ej lika noga reglerad. Dessa register fyller ej heller i fråga om
uppgifternas riktighet samma krav som det allmänna straffregistret.

Just i straffregisterutdragens tillförlitlighet och exakthet kan emellertid
ligga en fara för att deras värde som moment i personutredningen överskattas.
Det bör framhållas, att ej ens ett mycket utförligt kriminalitetsregister
ger något godtagbart underlag för domstolens bestämmande av samhällsreaktion.
När kritik riktats mot utredningens uttalanden om straffregistrets
ändamål, har man enligt min mening överdimensionerat registrets uppgift
i detta hänseende. Man bör hålla i minnet, att hos oss personundersökning
sker i mycket stor utsträckning och att därvid såväl den misstänktes tidigare
levnadsomständigheter som hans aktuella situation utredes och belyses.

Det har icke ifrågasatts, att straffregistret skulle göras så omfattande, att
all kriminell belastning, som en person ådragit sig och som längre fram kan
få betydelse för bestämmande av ytterligare samhällsreaktioner mot honom,
skulle redovisas där. Vad som på allvar har diskuterats har varit utvidgningar
av registreringen till flera arter av bötesdomar, till beslut om åtalseftergift
och till domar om överlämnande av unga lagöverträdare till samhällsvård.
Jag återkommer längre fram till dessa frågor men vill redan nu
understryka, att straffregistret — även om det skulle utvidgas på sätt nyss
antytts — icke kommer att ge någon godtagbar bild av den registrerades
föregående och nuvarande sociala situation. Tyngdpunkten i personutredningen
kan uppenbarligen icke läggas på registeranteckningar av olika
slag.

Liksom strafflagberedningen och utredningen anser jag, att straffregistret
i princip bör innehålla endast sådana uppgifter om ådömda straff och
därmed jämförliga åtgärder, som är nödvändiga för en rätt tillämpning av
straffrättens regler om återfall, konkurrens och förverkande av anstånd
samt för bedömande av huruvida viss påföljd lagligen må tillämpas. Undantag
från denna princip kan tänkas men bör icke ske utan att vägande skäl
talar därför.

I straffregistret antecknas numera i stor utsträckning även andra reaklionsformer
än straff, och beteckningen straffregister måste därför anses
missvisande. Eftersom det väsentliga är att registrera kriminalitet, som föranlett
vissa åtgärder av myndighet, oavsett huruvida straff ådömts eller ej,
synes mig beteckningen kriminalregister — ehuru ej heller den fullt adekvat
— vara att föredraga. Då även hos andra myndigheter förda register avser
kriminalitetsyttringar, kan förevarande register lämpligen benämnas allmänt
kriminalregister.

Utredningen har föreslagit, att vandelsutredning skall kunna förebringas
genom utdrag ur det allmänna kriminalregistret i stället för genom vandclsintyg,
utfärdade av polismyndighet. I denna del har utredningens förslag sådant
samband med frågan om polisverksamhetens organisation och polisregistrens
utformning, att det icke i detta sammanhang kan upptagas till
slutlig behandling. Jag anser emellertid i likhet med utredningen angeläget,

8 Konstitutionsutskottets utlåtande nr 11 år 1963

att reglerna om det allmänna kriminalregistret ges sådant innehåll, att registret
vid sidan om sin huvudfunktion att betjäna åklagare och domstolar
också kan läggas till grund för officiella vandelsintyg, i den mån sådana kan
befinnas erforderliga.

Utredningen har förordat, att en samordning sker av straffregistret och
centrala polisregistret. Registren skulle därvid fortfarande hållas åtskilda,
men straffregistret skulle liksom centrala polisregistret förläggas till statens
kriminaltekniska anstalt. Därest en rikspolisorganisation eller därmed jämförlig
central polisledning skulle komma att tillskapas, bör enligt utredningens
mening en överföring av straffregistret dit övervägas.

Vilka uppgifter bör införas i det allmänna kriminalregistret?

Departementschefen anför härom bl. a.:

Den registrering av bötesdomar, som nu förekommer i straffregistret,
är i huvudsak betingad av de gällande återfallsreglerna i strafflagen.
Så länge dessa regler gäller oförändrade, torde även den därav föranledda
registreringen böra bibehållas. Frågan om registrering av bötesdomar kommer
emellertid i ett nytt läge vid genomförande av brottsbalken. I brottsbalken
har nämligen återfallsreglerna givits sådan utformning, att domar å böter
icke längre kommer att vara återfallsgrundande.

Med hänsyn till det anförda kan jag icke biträda tanken på en utvidgad
registrering av bötesdomar i förevarande register utan anser tvärtom
att, när brottsbalken med de ändrade återfallsreglerna träder i kraft, sådana
domar över huvud taget ej bör antecknas i registret. Frågan härom
torde få upptagas vid utarbetandet av följdändringarna till brottsbalken.
Intill dess vill jag förorda, att bötesdomar registreras i samma utsträckning
som för närvarande.

Med särskilt eftertryck har remisskritiken riktat sig mot utredningens
åsikt, att beslut om åtalseftergift ej skall registreras. De resonemang,
som därvid förts och som närmast avser beslut enligt 1944 års
lag om eftergift av åtal mot vissa underåriga, följer i flera hänseenden samma
linjer som argumenteringen för att bötesstraff bör registreras i större
utsträckning än nu sker. Från åklagar- och domstolshåll har särskilt framhållits
det värdefulla i att uppgifter om en persons tidigare kriminalitet är
sa fullständiga och tillförlitliga som möjligt.

Otvivelaktigt är det av vikt att åklagaren redan på förundersökningsstadiet
får veta huruvida den misstänkte fått åtalseftergift för tidigare brott.
Detta har betydelse ej blott vid prövning, om åtalseftergift skall meddelas
för det aktuella brottet eller tidigare meddelad åtalseftergift återkallas, utan
också för frågor om tvångsåtgärder sådana som anhållande och häktning.
För domstolen är uppgifter om förut meddelade beslut om åtalseftergift
trämst av betydelse, då det gäller att bestämma påföljd för den aktuella
brottsligheten. Men också på ett tidigare stadium, t. ex. för att avgöra om

Konstitutionsutskottets utlåtande nr It år t963 9

rättspsykiatrisk sakkunskap bör anlitas, kan det vara av vikt att äga kännedom
om tidigare yttringar av kriminalitet hos den tilltalade.

Det synes mig därför uppenbart, att åklagare och domstolar bör ha möjlighet
att erhålla upplysningar om beslutade åtalseftergifter. Åtskilliga beslut
om åtalseftergift enligt 1944 års lag avser emellertid bagatellförseelser,
som om de blivit föremål för lagföring endast skulle ha föranlett obetydliga
bötesstraff. Intresset av att sådana åtalseftergifter bringas till deras kännedom,
som senare har att taga befattning med vederbörande, kan icke anses
vara så stort, att det motiverar en omfattande central registrering.

För närvarande registreras åtalseftergifter tämligen allmänt i de lokala
polisregistren samt dessutom av vederbörande barnavårdsnämnder. Av flera
remissvar framgår, att dessa icke närmare reglerade registreringsformer ej
anses lika tillförlitliga som registrering i straffregistret. Åklagare och domstolar
torde dock icke annat än undantagsvis ha kommit att sakna erforderliga
uppgifter angående beslut om åtalseftergift. Risken för att tidigare meddelat
beslut om åtalseftergift stundom kan förbli okänt for åklagare eller
domstol motiverar enligt min mening icke en allmän anteckning av sådana
beslut i kriminalregistret. I fall av svårare asocialitet torde med hänsyn till
de då oftast omfattande personutredningarna denna risk vara obetydlig.
Den omständigheten att uppgifter om åtalseftergift hålles utanför kriminalregistret
torde vara ägnad att underlätta återanpassningen av unga lagöverträdare,
vilkas kriminalitet i det alldeles övervägande antalet fall äi a\ ö\ergående
art, och motverka att lagöverträdelserna i fortsättningen tillmätes
överdriven betydelse. Härmed är dock icke sagt, att ej en central legistieiing
av beslut om åtalseftergift kan vara önskvärd från andra synpunkter, t. ex.
för vården och behandlingen vid ungdomsvårdsskolorna eller för vetenskaplig
forskning. I den mån sådana registreringsbehov förefinnes, får de dock
tillgodoses på andra sätt än genom det allmänna kriminalregistret.

Jag ansluter mig alltså till den av utredningen uttalade åsikten, att beslut
om åtalseftergift jämlikt 1944 års lag icke bör antecknas i straffregistret
eller, såsom det kallas i den nu föreslagna lagen, det allmänna kriminalregistret.
I enlighet med utredningens förslag bör ej heller åtalseftergift,
som meddelas med stöd av annan lagstiftning, föranleda anteckning
däri.

Domar, genom vilka överlämnats till barnavårdens organ att
gärder för unga lagöverträdares omhändertagande för sa mh
ä 11 s v å r d, torde i registreringshänseende böra behandlas på samma sätt
som beslut om åtalseftergift. Den av mig förordade lösningen innebär, att
i fortsättningen liksom nu samtliga fall, där åklagares eller domstols avgörande
innebär att ansvaret för unga lagöverträdares behandling lägges på
barnavårdens organ, hålles utanför det allmänna kriminalregistret.

Eu följd av ett utvidgat registreringssamarbete med andra länder blir, att
det svenska kriminalregistret kommer att i viss utsträckning tillföras uppgifter
om domar och andra registreringsfakta, som härrör från utländska
domstolar och myndigheter. Beträffande alla utländska uppgifter, som läm -

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 11 år 1963

nas till den svenska registreringsmyndigheten, torde böra gälla, att de skall
föranleda anteckning i kriminalregistret endast i den mån deras innehåll
motsvarar vad som gäller rörande anteckning av svenska domar.

Beslut om resning, som beviljas i mål vari dömts till påföljd som skall antecknas
i straffregistret, bör anmälas till registret. Likaså bör anmälan ske,
om den registrerade efter resning i målet blivit frikänd eller dömd endast
till påföljd, som icke skall antecknas i registret.

Då domstol jämlikt 30 kapitlet 13 § rättegångsbalken meddelat beslut om
rättelse av dom eller beslut i delar, varom uppgift skall lämnas till straffregistret,
bör skyldighet föreligga för domstolen att anmäla uppgift om
rättelse till registret. En uttrycklig regel om att rättelse skall anmälas torde
alltså vara överflödig. Skäl att införa registrering av ovillkorliga förvandlingsstraff
för böter anser jag ej föreligga. Det nuvarande stadgandet om
registrering av domar å tvångsuppfostran bör givetvis utgå.

Avskiljande av uppgifter från registret

Departementschefen anför härom bl. a.:

Den åldersgräns, 90 år, som för närvarande gäller för avskiljande av uppgifter
ur straffregistret, utesluter självfallet varje praktisk möjlighet att registeruppgifter
kommer att utsorteras, medan de fortfarande är av intresse
för åklagare och domstolar. Denna gräns bör otvivelaktigt kunna sänkas.
Sättes den till 70 år, skulle resultatet enligt de gjorda beräkningarna bli en
i och för sig önskvärd kraftig reduktion av registrets omfattning. Med hänsyn
till vad som blivit upplyst om det praktiska behovet av uppgifter också
beträffande högre åldersgrupper synes dock på sätt utredningen föreslagit
ifrågavarande gräns böra dragas vid 80 år.

Såsom riksarkivet påpekat bör gallringsbestämmelser ej ges i lag. Hur det
skall förfaras med de uppgifter, som skall avskiljas från registret, får regleras
i administrativ väg. Om utsorterade uppgifter skall förstöras eller förvaras
särskilt för att finnas tillgängliga för vetenskaplig forskning, får övervägas
under hänsynstagande saväl till materialets värde för forskningen som
till befintliga förvaringsmöjligheter.

Enligt 11 § första stycket lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar i rätten
att utbekomma allmänna handlingar får uppgifter och anteckningar,
som tillhör straffregistret, ej utlämnas i annat fall eller i annan ordning
än straffregisterlagen anger. De uppgifter, som i enlighet med det anförda
avskilts från registret, torde icke kunna sägas tillhöra detta och torde därför
icke omfattas av sekretesskyddet. Några praktiska olägenheter härav torde
hittills icke ha försports. Om emellertid utsortering ur det allmänna kriminalregistret
kan ske mera kontinuerligt än som varit möjligt beträffande
straffregistret och om de utsorterade uppgifterna förvaras i ordnat skick,
måste klart anges, att ej heller detta material kan åtkommas annat än i enlighet
med kriminalregisterlagens bestämmelser. I samband med att hän -

Konstitutionsutskottets utlåtande nr it år 1963

visningen ill § av 1937 års lag ändras till att avse lagen om kriminalregister
torde därför böra föreskrivas, att uppgifter och anteckningar, som tillförts
detta register, är underkastade sekretesskydd.

Rehabilitering

Departementschefen anför härom bl. a.:

Den rehabilitering, som förekommer i främmande rättssystem, har sin
största betydelse i de länder, där någon form av inskränkning i medborgerliga
rättigheter är stadgad såsom brottspåföljd och där alltså rehabiliteringen
har karaktär av återinsättande i fulla sådana rättigheter. Oaktat
några formella regler om förlust av medborgerliga rättigheter ej finnes här,
är det dock uppenbart, att en påföljd även efter det den verkställts fortfar
att medföra belastande verkningar för den av påföljden drabbade. Det är
ofrånkomligt, att vid straffmätning hänsyn tages till den omständigheten,
huruvida gärningen utgör förstagångsbrott eller återfall i brott. Också vid
val av reaktionsform utgör utfallet av tidigare samhällsreaktioner en av de
faktorer som bör beaktas. Det kan icke heller undvikas, att tidigare brottslighet
av bestämt slag tillmätes betydelse, när det gäller att besätta vissa befattningar
i allmän eller enskild tjänst.

Mot varandra står här liksom eljest, när fråga är om brottsregistrering,
myndigheters och enskildas intresse av att kunna få så fullständiga och
vederhäftiga upplysningar som möjligt om en persons förflutna och den
en gång dömdes intresse av att hans kriminella belastning icke i ovidkommande
sammanhang dragés fram till allmänt beskådande. Som jag
redan antytt bör registrerade belastningar icke obegränsat få bringas till
myndigheters eller enskildas kännedom, utan hänsyn bör tagas till den
dömdes rehabiliteringsintresse.

Det ligger i sakens natur, att vid bedömningen av de tidsfrister, efter
vilka uppgifter lämpligen kan upphöra att medtagas i registerutdrag,
större hänsyn bör tagas till myndigheters än till enskildas intresse av att
få utdrag, som avser förhållandevis långt tillbaka i tiden liggande omständigheter.
Utredningen har tillmätt denna synpunkt sådan vikt, att man
frångått strafflagberedningens tanke att också i utdrag till myndigheter
efter viss tid utesluta registrerade belastningar. Enligt min mening har utredningen
emellertid underskattat betydelsen för den enskilde av att veta,
att en i kriminalregistret antecknad belastning efter vissa års laglydigt
leverne ej automatiskt framdrages, om han ånyo blir föremål för rättsligt
förfarande. Jag anser, att starka skäl talar för en begränsning även av de
uppgifter, som meddelas i registerutdrag till de rättsvårdande myndigheterna.
Mot en sådan begränsning kan å andra sidan anföras, att nämnda
myndigheter härigenom kan komma att undandragas uppgifter, som erfordras
för att tillämpa vissa straffrättsliga bestämmelser. Jag åsyftar härvid
närmast vissa regler i strafflagen om brottskonkurrens (4: 3), återfall
i brott (4: 14) och åtalspreskription (5: 18).

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 11 år 1963

Regeln om brottskonkurrens kan generellt sett sägas vara till fördel för
den brottslige, och uteslutning ur registerutdrag av uppgifter om det tidigare
frihetsstraffet kan därför tänkas lända honom till förfång. Jag vill för
övrigt framhålla, att ett sådant rehabiliteringssystem, som det ifrågasatta,
för de dömda i gemen är en förmån, som mer än väl torde väga upp de nackdelar
i förevarande avseende, vilka möjligen kan uppkomma i några få fall.

Gällande strafflag anger ej någon bestämd tid, då en straffdoms återfallsverkan
upphör. Detsamma gäller den återfallsregel, som upptagits i
brottsbalken. Någon erinran från återfallssynpunkt mot att registerutdrag
icke upplyser om anteckning om tidigare dom torde emellertid icke kunna
göras, om anteckningen utgår först efter så lång tid, att det i praktiken blir
uteslutet att utdraget kommer att sakna upplysningar som fortfarande är
av vikt.

Preskriptionsregeln i 5 kap. 18 § strafflagen är tillämplig beträffande
vissa grövre brott och innebär, att den tid inom vilken åtal för brottet senast
skall ha väckts förlänges, om den brottslige under denna tid begår
nytt brott av viss svårhetsgrad. Ej heller denna bestämmelse, som har en
motsvarighet i brottsbalken, bör enligt min åsikt förhindra införandet av
iehabiliteringsregler, även om de undantagsvis kommer att medföra, att i
fall som den ifrågavarande bestämmelsen avser, anteckning om det senare
brottet uteslutes ur registerutdrag, innan det förra ännu är preskriberat.
Enligt min mening både tillgodoses berättigade intressen och erhålles ett
enkelt system, om tidsfristen beträffande alla i anstalt verkställda påföljder
sättes enhetlig — förslagsvis till tio år — och räknas från den
tidpunkt, då anstaltsvistelsen upphör.

Beträffande bötesdomar, villkorliga domar och sådana straffriförklaringar,
som avses i förslagets 2 § 4, torde domens dag böra tagas till utgångspunkt
för tidsberäkningen. Sättes fristen också här till tio år, kommer anteckningarna
ändå att uteslutas ur registerutdrag tidigare än då fråga är
om påföljd, som innebär frihetsberövande.

Vad angår straffriförklaringar kan invändas, att det även efter tioårstidens
utgång kan vara av vikt för rättsvårdande myndigheter att få kännedom
härom, främst för att besked skall erhållas att den registrerade varit
föremål för sinnesundersökning. Jag vill då framhålla, att enligt 2 § i det
inom justitiedepartementet utarbetade lagförslaget personutredning, varmed
framför allt förstås personundersökning och sinnesundersökning, skall antecknas
i kriminalregistret liksom nu sker i straffregistret. Enligt 10 § i
förslaget skall anteckning om verkställd sinnesundersökning alltid medtagas
i registerutdrag till domstolar och åklagare och alltså även om någon uppgift
angående påföljd eller straf friförklaring icke skall återges däri. Vad
beträffar utredningar enligt lagen om personundersökning i brottmål torde
värdet av att få kännedom om äldre sådana utredningar ej vara så stort,
att en motsvarande undantagsregel för deras del är motiverad.

I de fall, då enskild person avses få möjlighet att erhålla utdrag ur det
allmänna kriminalregistret, synes väsentligt kortare tid för uteslutning av

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 11 år 1963

registeruppgifter kunna tillämpas än i fråga om myndighet. Jag har efter
övervägande av de olika intressen, som här gör sig gällande, stannat vid att
rörande flertalet anteckningar föreslå hälften så långa rehabiliteringstider
som beträffande andra utdrag.

Hur bör man förfara, när beträffande samma person förekommer mer än
en anteckning av det slag, som i och för sig omfattas av uteslutningsreglerna?
Jag föreslår, att de tider, under vilka registeranteckningar skall återges
i utdrag, visserligen förlänges, om — under det sådan tid löper — dom
eller beslut av beskaffenhet att böra antecknas i registret ånyo meddelas,
men att anteckning, beträffande vilken tidsfristen utlöpt utan att dylikt
»preskriptionsavbrott» inträffat, ej vidare medtages i registerutdrag. Föreskrives
såsom jag här föreslår olika långa tidsfrister beträffande utdrag till
myndigheter och till enskilda, medför denna princip också, att förlängning
av tiderna icke sker likformigt. Med de föreslagna tidsfristerna kommer
beträffande de egentliga återfallsförbrytarna tiderna i allmänhet att förlängas
därhän, att samtliga anteckningar skall medtagas. Beträffande utdrag
till enskilda kan förutses, att sådana huvudsakligen kommer att begäras
av personer, som antingen ej alls förekommer i registret eller blott blivit
föremål för någon enstaka anteckning.

De skäl, som anförts mot att i registerutdrag medtaga påföljder, vilka endast
avser gärningar, begångna före aderton års ålder, anser jag väga tyngre
än de nackdelar, som kan följa av att utdrag icke lämnar upplysning i
detta hänseende. Jag ansluter mig därför till utredningens förslag, att uppgift
om sådan påföljd aldrig skall medtagas i utdrag till enskilda. Registerutdragens
funktion som vandelsbevis utgör enligt min mening ej tillräcklig
anledning att medtaga dylika uppgifter. I utdrag till myndigheter bör
dock uppgifterna uteslutas endast i enlighet med de förordade rehabiliteringsreglerna;
uppgifterna skall alltså alltid medtagas i utdrag som utfärdas
inom tio år från domen eller, i förekommande fall, från anstaltstidens
slut, eller inom den längre tid som kan föranledas av ny anteckning i registret.

Vad angår behandlingen av de uppgifter, som över huvud ej skall medtagas
i registerutdrag, finnes från rättsvårdens synpunkt icke något att invända
mot att uppgifterna utsorteras ur registret och förstöres. Mot ett sådant
förfarande talar dock dels hänsyn till det intresse och den betydelse,
som uppgifterna kan ha för kriminalvetenskaplig forskning, dels det förhållandet,
att ett kontinuerligt utsorterande av uppgifter, som ej längre
skall medtagas i utdrag, av tekniska skäl torde bli relativt tidsödande.
Från dessa synpunkter är det lämpligare, att uppgifterna fortfarande får
tillhöra registret, och jag förordar därför, att rehabiliteringsrcglerna utformas
så, att uppgifterna alltjämt skall tillhöra registret men ej medtages i
registerutdrag.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr It år 1963

Myndighets rätt att erhålla utdrag

Departementschefen anför härom bl. a.:

Det allmänna kriminalregistret har främst tillkommit i de rent judiciella
myndigheternas intresse. Dessa bör i första hand ha rätt att rekvirera
utdrag ur registret. Anledning att i lagen stadga inskränkningar i rekvisitionsrätten
torde föreligga lika litet beträffande de allmänna åklagarna
som beträffande domstolarna. Självfallet bör rekvisitioner icke göras i andra
ärenden än dem, där rekvisitionsskyldighet är föreskriven i författning
eller där utdrag eljest erfordras för utredning om brott.

Justitiekanslern, riksdagens ombudsmän, statens kriminaltekniska anstalt
och interneringsnämnden bör såsom hittills äga rätt att utan prövning erhålla
utdrag. Däremot torde ungdomsfängelsenämnden icke för sin verksamhet
vara i behov av att få rekvirera utdrag ur kriminalregistret. I enlighet
med utredningens förslag bör rekvisitionsrätt tillerkännas myndighet,
som äger besluta om frihetsberövande åtgärd enligt lagarna om utlämning
för brott, utlänningslagen eller lagen angående lösdrivares behandling.

Mera tveksamt är i vad mån rätt att begära utdrag bör tillerkännas andra
myndigheter än de nu nämnda. Starka skäl synes tala för en inskränkning
av den polisiära intygsgivningen. När det gäller att avgöra i vilken
omfattning länsstyrelser och socialvårdsorgan skall tillerkännas rätt att
rekvirera utdrag ur kriminalregistret, torde därför reglerna böra utformas
med beaktande av att en sådan inskränkning kan komma att ske. Inskränkningar
i den polisiära intygsgivningen kan nämligen väntas medföra ökade
krav på utdrag ur kriminalregistret. Även bortsett härifrån är dock tydligt,
att nyssnämnda myndigheter kan ha behov av uppgifter ur detta register.

Då en begränsning av uppgiftslämnandet ur kriminalregistret bör eftersträvas
också i förhållande till myndigheter, är jag icke beredd förorda,
att ifrågavarande myndigheter tillerkännes oinskränkt rekvisitionsrätt.
I stället bör möjlighet öppnas för Kungl. Maj :t att tillåta utlämnande
av uppgifter även i andra fall än de i lagen särskilt angivna, och jag kan
icke finna något hinder föreligga mot att sådant tillstånd lämnas generellt
för visst slag av ärenden. På detta sätt kan viss myndighet eller viss kategori
av myndigheter beredas möjlighet att i avgränsade grupper av ärenden
erhålla utdrag ur det allmänna kriminalregistret.

Med stöd av den föreslagna regleringen kan Kungl. Maj :t tillåta myndighet
att för tillståndsgivning eller anställningsprövning erhålla utdrag
ur registret. Det torde dock för sådana ändamål i regel vara lämpligare, att
möjlighet öppnas för den enskilde att ansöka om registerutdrag för att
företes i tillstånds- eller ansökningsärendet. Att intygen till myndigheter
på grund av rehabiliteringsreglerna kan vara mera omfattande än de intyg>
som utlämnas till enskilda, bör ej få vara skäl att hellre tillåta myndighet
att rekvirera utdrag beträffande enskilda sökande än att ge dessa
tillfälle att inkomma med utdrag i ärendet.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 11 år 1963

Enskilds rätt att få utdrag rörande sig själv
Departementschefen

I och för sig kan principiella betänkligheter anföras mot att enskilda
över huvud taget beredes möjlighet att erhålla utdrag ur det allmänna kriminalregistret.
Det är dock icke praktiskt genomförbart att helt slopa allt
lämnande av officiella vandelsupplysningar. Under sådana omständigheter
måste det betraktas som en fördel, om vandelsupplysningar kan lämnas
i form av tillförlitliga, efter enhetliga normer utfärdade kriminalregisterutdrag
och icke med stöd av de sinsemellan olikartade lokala polisregistren,
som ej fyller samma krav på noggrannhet. Jag har tidigare berört denna
funktion, som utredningen föreslagit tillagd det centrala straffregistret.
Här erbjuder sig otvivelaktigt en möjlighet att undanröja åtminstone en
del av de olägenheter, som är förbundna med nuvarande praxis i fråga om
vandelsintyg.

Det synes ej vara lämpligt att i lagen direkt ange de ändamål, för vilka
utdrag får meddelas. I stället kan man, på samma sätt som jag förordat
beträffande utdrag till vissa myndigheter, lägga prövningen härav hos
Kungl. Maj :t. Det bör då finnas möjlighet att ange vissa ändamål, för vilka
utdrag får lämnas, och anförtro prövningen i det enskilda fallet åt registreringsmyndigheten.
Kungl. Maj :t skulle därmed blott behöva pröva framställningar
om utdrag i de förmodligen sällsynta fall, då utdrag begäres
för annat ändamål. För att registerutdrag ej skall kunna missbrukas, är
det nödvändigt, att den enskilde tillförlitligen styrker, att utdraget erfordras
för det uppgivna ändamålet.

Beträffande ifrågavarande utdrags innehåll vill jag hänvisa till vad jag
i det föregående anfört rörande uteslutning av uppgifter efter viss tid. Avsikten
är alltså, att enskild endast skall kunna erhålla utdrag, utfärdade
under hänsynstagande till de kortare rehabiliteringstider, som beträffande
vissa registeranteckningar avses gälla för utdrag till enskilda.

Specialmotivering

Departementschefen anför bl. a.:

(11 §) 12 §.

Det system, som för närvarande med stöd av 8 § 3 mom. straffregisterlagen
tillämpas beträffande registerutdrag till den officiella statistiken, avses
skola bibehållas. Kopior av de till registreringsmyndigheten insända
uppgifterna om domar och beslut tillställes statistiska centralbyrån, sedan
den registrerades namn borttagits.

Såvitt känt är har de registeruppgifter, som avskilts från straffregistret,
hittills icke efterfrågats såsom material för kriminologisk eller annan vetenskaplig
forskning. Detta kan dock ha berott på att avskilj ning ej skett

Konstitutionsutskottets utlåtande nr It år 1963

systematiskt och på att materialet förvarats på ett svårhanterligt sätt. Ett
tekniskt förbättrat registreringsväsende och en intensifierad forskning kan
leda till att också uppgifter, som utgått ur registret, får betydelse som forskningsmaterial.
Det har därför ansetts påkallat att öppna möjlighet för forskningen
att erhålla tillgång till sådana uppgifter. Enligt det nu framlagda
förslaget till ändring i sekretesslagen skall de omfattas av samma sekretesskydd
som kriminalregistret i övrigt. Avfattningen av förevarande paragraf
medger, att även anteckningar, som enligt 10 § ej skall medtagas i registerutdrag,
kan göras tillgängliga för forskningsändamål.

Förslaget föranledde bl. a. följande uttalanden av lagrådet (justitieråden
Romanus, Digman och Nordström samt regeringsrådet Holmgren):

Öl S) 12 §.

Med det i förevarande lagrum givna stadgandet, enligt vilket vid utdragslämnande
till den officiella statistiken upplysning icke må givas om namnen
på de med utdragen avsedda, åsyftas att tillgodose naturliga sekretessönskemål.
Även om namn icke upptages i utdraget, torde emellertid vederbörandes
identitet tämligen lätt kunna utrönas av den som hos statistiska
centralbyrån genomgår inkomna utdrag; i dessa medtagas nämligen de registrerades
födelsetid och födelsenummer.

Enligt 16 § av 1937 års lag om inskränkningar i rätten att utbekomma
allmänna handlingar gäller som huvudregel förbud att utlämna för statlig
statistik lämnade uppgifter och myndighets bearbetningar därav, såframt de
avse namngivna enskilda personer, bolag eller andra enskilda samfälligheter.
Lagrådet vill med hänvisning till det anförda föreslå en jämkning av det
berörda stadgandet i så måtto att det angives omfatta uppgifter och bearbetningar
som avse enskilda personer, bolag eller andra enskilda samfälligheter
vilka äro angivna med namn eller annan identitetsbeteckning.

Departementschefen anför i anledning av lagrådets uttalanden följande:

Det är uppenbarligen angeläget, att de med anteckning om födelsetid och
födelsenummer försedda uppgifter till rättsstatistiken, vilka utgör kopior av
uppgifter som lämnas till det allmänna kriminalregistret, icke är tillgängliga
för utomstående. Om dessa statistikuppgifter — såsom torde bli fallet
förvaras ordnade efter födelsetid och födelsenummer, kommer nämligen
samlingen av uppgifter efter hand att få ett innehåll motsvarande det
allmänna kriminalregistrets. En jämkning av 16 § lagen om inskränkningar
i rätten att utbekomma allmänna handlingar torde därför vara nödvändig.
Stadgandet synes böra avse uppgifter och bearbetningar, som avser enskilda
personer, bolag eller andra enskilda samfälligheter, vilka är angivna med
namn eller annan identitetsbeteckning.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 11 år 1963

Utskottet

Utskottet, som inhämtat att första lagutskottet tillstyrkt i förevarande
proposition framlagda förslag till lag om allmänt kriminalregister, har
ej funnit anledning till erinran mot av Kungl. Maj :t i propositionen framlagda
förslag avseende sekretesslagen och hemställer alltså,

att riksdagen — under förutsättning att riksdagen antager
det i propositionen framlagda förslaget till lag om allmänt
kriminalregister — med bifall till förevarande proposition i
vad den hänvisats till konstitutionsutskottet måtte antaga
följande

Lag

angående ändrad lydelse av 11 och 16 §§ lagen den 28 maj 1937 (nr 249)
om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar

Härigenom förordnas, att 11 och 16 §§ lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar
i rätten att utbekomma allmänna handlingar1 skola erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

11 §•

Uppgifter och anteckningar som Uppgifter och anteckningar som
tillhöra det i riket inrättade straff- tillförts det allmänna kriminalregistregistret
må ej utlämnas i annat fall ret må ej utlämnas i annat fall eller
eller annan ordning än i lagen om annan ordning än i lagen om allmänt
straffregister sägs. kriminalregister sägs.

Utslag eller — —----Konungen bestämmer.

Vad i------underlydande personal.

För statlig eller kommunal statistik
lämnade uppgifter och myndighets
bearbetningar därav må, såframt
de avse namngivna enskilda
personer, bolag eller andra enskilda
samfälligheter, icke utlämnas förrän
tjugu år från uppgiftens datum förflutit,
därest ej den som däri avses
samtycker till ett tidigare utlämnande,
eller ock, med hänsyn till uppgiftens
eller bearbetningens natur eller
det ändamål för vilket den åslundas
och omständigheterna i övrigt, trygghet
kan anses vara för handen, att utlämnandet
ej kommer att missbrukas
till hans skada.

§•

För statlig eller kommunal statistik
lämnade uppgifter och myndighets
bearbetningar därav må, såframt
de avse enskilda personer, bolag
eller andra enskilda samfälligheter,
vilka äro angivna med namn eller
annan identitetsbeteckning, icke utlämnas
förrän tjugu år från uppgiftens
datum förflutit, därest ej den
som däri avses samtycker till ett tidigare
utlämnande, eller ock, med
hänsyn till uppgiftens eller bearbetningens
natur eller det ändamål för
vilket den åstundas och omständigheterna
i övrigt, trygghet kan anses
vara för handen, att utlämnandet ej

1 Senaste lydelse, se beträffande 11 § SFS 1939: 620 och beträffande 16 § SFS 1947: 629.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 11 år 1963

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

kommer att missbrukas till hans
skada.

Vad i------förberedelser därtill.

Då handling------förbehåll göras.

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1963.

Stockholm den 3 maj 1963

På konstitutionsutskottets vägnar:
BENGT ELMGREN

Närvarande:

från första kammaren: herrar Elmgren, Damström, fru Segerstedt
Wiberg, herrar Sveningsson, Georg Pettersson, Olsén, Kronstrand, fröken
Stenberg*, herrar Harald Pettersson* och Dahlberg; samt

från andra kammaren: herrar Magnusson i Tumhult, Larsson i Luttra,
Bengtsson i Halmstad, Nilsson i Östersund, Hammar, Braconier*, Andersson
i Billingsfors*, Lundkvist*, Enskog* och Andersson i Storfors*.

* Ej närvarande vid justeringen.

Stockholm 1963. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 630563