Konstitutionsutskottets utlåtande nr 10

Utlåtande 1950:Ku10

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 10.

1

Nr 10.

Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av väckt motion
om utredning och förslag rörande utkrävande av
statsrådens konstitutionella ansvar på grundval av
statsrevisorernas berättelse.

Uti en inom första kammaren väckt, till konstitutionsutskottet hänvisad
motion, nr 19, av herr Arrhén m. fl. hemställes, »att riksdagen måtte hos
Kungl. Maj :t anhålla om utredning och förslag rörande det konstitutionella
ansvarets utkrävande på grundval av statsrevisorernas berättelse».

Angående motiveringen får utskottet hänvisa till motionen.

I § 107 tredje stycket regeringsformen stadgas -— sedan bestämmelser
givits om konstitutionsutskottets granskning av statsrådsprotokollen och de
åtgärder riksdagen med anledning härav kan vidtaga — bLand annat, att
»allt vad riksdagen efter granskning godkänt eller lämnat oanmärkt, bör
anses hava vunnit decharge i avseende på det granskade, och ingen ny, till
ansvarighet förbindande, granskning av ny riksdag i samma mål, vara tilllåten».
Ytterligare föreskrives i § 11 ansvarighetslagen för statsrådets ledamöter,
att »vad emot statsråds protokoll intill den dag, då riksdagen börjas,
under då påstående riksdag icke anmärkt bliver, därå må sedan vid påföljande
riksdagar åtal icke äga rum». Vid sin granskning av statsrådsprotokollen
har konstitutionsutskottet regelbundet brukat infordra protokollen
i serie från början av den föregående till början av den pågående riksdagen,
d. v. s. sedan årliga riksdagar införts numer vanligen från den 10 januari
föregående år till den 9 januari under året för granskningens verkställande.
I och med att ifrågavarande protokoll granskats och eventuella därav föranledda
ansvarighetsfrågor slutbehandlats av konstitutionsutskott och kamrar,
kan något nytt ansvarsutkrävande på grundval av samma protokoll icke
ifrågakomma.

Jämlikt § 39 riksdagsordningen tillkommer det vidare statsutskottet att
granska gjorda eller förordnade utbetalningar av statsmedel; skulle mot
riksdagens beslut de till någon huvudtitel anslagna summorna befinnas
dragna till andra ändamål än dem, som höra under samma huvudtitel, eller
något av riksdagen fastställt anslag befinnas överskridet, skall utskottet
framställa anmärkningsanledning mot vederbörande statsråd. Denna statsutskottets
granskning bygger väsentligen på statsrevisorernas berättelse.
Intet formellt hinder föreligger för att konstitutionsutskottet, också utan
anmälan från statsutskottets sida, utnyttjar revisionsberättelsen vid fullgörandet
av sin konstitutionella kontrolluppgift. Men då den tidsperiod, som
1 Bihang till riksdagens protokoll 1990. 5 samt. 2 civil. Sr 10—11.

2

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 10.

statsrevisorernas granskning omfattar, icke sammanfallit med den som gällt
för utskottets protokollsgranskning, har det i större eller mindre utsträckning
varit praktiskt omöjligt för utskottet att använda statsrevisorernas berättelse
i förevarande sammanhang. Det har därför kunnat inträffa, att
statsrevisorerna riktat anmärkning mot en åtgärd, för vilken statsrådet redan
vunnit decharge. Man har här talat om en »lucka» i bestämmelserna om
statsrådsansvarigheten.

Förhållandet mellan de tidsperioder som statsrevisorernas och konstitutionsutskottets
granskning avsett har växlat under olika skeden. Före år
1867 genomgick konstitutionsutskottet statsrådsprotokollen för flera år tillbaka,
och för visst eller vissa av dessa år förelåg också en revisionsberättelse.
Under tiden från och med år 1867, då de årliga riksdagarna började, och
fram till budgetårets omläggning år 1923, var den bristande överensstämmelsen
mellan granskningsperioderna i så måtto fullständig, att statsrevisorernas
berättelse alltid avsåg ett tidsskede, som helt täcktes av de allmänna
protokollserier, konstitutionsutskottet tidigare granskat.

Vid 1872, 1884 och 1895 års riksdagar väcktes motioner med syfte att undanröja
eller begränsa den berörda luckan i bestämmelserna om statsrådens
ansvarighet. Med anledning av 1872 års motion föreslog konstitutionsutskottet
(uti. nr 23) en sådan ändring av § 107 regeringsformen, att en fullbordad
granskning av statsrådsprotokollen ej skulle utesluta en ny granskning av
mål, beträffande vilka statsutskottet till riksdagen gjort anmälan. Utskottets
förslag antogs som vilande av andra kammaren men förkastades av
första kammaren. De båda övriga motionerna avstyrktes av konstitutionsutskottet
och avslogos av båda kamrarna.

År 1922 väcktes ånyo förslag inom riksdagen om utredning rörande ändring
av hithörande bestämmelser. Konstitutionsutskottet (uti. nr 13) tillstyrkte
härvid en allsidig utredning av frågan och anförde såsom skäl, att
de olika grundlagsstadgandena borde bringas i överensstämmelse med varandra
ej blott ur konsekvensens och enhetlighetens synpunkt utan också av
praktiska skäl. Utskottets granskning av statsrådsprotokollen bleve ofullständig,
så länge utskottet saknade den ledning för sitt omdöme som revisorernas
berättelse kunde ge, särskilt som det vore förenat med synnerliga
svårigheter att, innan räkenskaperna avslutats och granskats, pröva, huruvida
förordnade utbetalningar överstege beloppet av de anslag, vilka riksdagen
i statsregleringen fastställt. Utskottets förslag bifölls av kamrarna
(riksdagens skrivelse nr 166).

Den begärda utredningen uppdrogs åt inom finansdepartementet tillkallade
sakkunniga, vilka år 1924 avlämnade utlåtande i frågan. Enligt de sakkunnigas
mening kunde spörsmålet om sättet för utkrävande av konstitutionellt
ansvar på grundval av den i § 39 riksdagsordningen avsedda granskningen
endast lösas genom en klyvning av dechargens föremål sålunda, att
frågan om ansvarsfrihet för åtgärder i mål, som avsåges i nämnda lagrum,
slutgiltigt avgjordes först vid den riksdag, där revisorernas berättelse över
det räkenskapsår, under vilket ifrågavarande åtgärder vidtagits, förelåge.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 10. 3

Den anvisade lösningen vore emellertid förbunden med åtskilliga olägenheter;
den skulle bland annat medföra en dubbelgranskning från konstitutionsutskottets
sida och en utsträckning av ansvarighetstiden. Den vore dock
den enda tramkomliga vägen, och de sakkunniga föreslogo därför vissa ändringar
i § 107 regeringsformen och § 11 ansvarighetslagen med syfte att
m°jliggöra en konstitutionell ansvarsprövning i de fall statsutskottet enligt
§ 29 riksdagsordningen fann skäl föreligga till anmälan mot någon eller
några av statsrådets ledamöter, även med avseende å mål, som av näst föregående
riksdag lämnats oanmärkt. De sakkunnigas förslag föranledde ingen
åtgärd.

Vid den tidpunkt då detta förslag framlades hade budgetårets omläggning
redan genomförts. Den av 1922 års riksdag påtalade bristande överensstämmelsen
mellan grundlagens olika ansvarighetsregler hade härigenom
visserligen icke försvunnit men begränsats så till vida, att den till en viss
riksdag överlämnade revisionsberättelsen nu omfattade ungefär halva den
period, för vilken konstitutionsutskottet vid samma riksdag infordrade löpande
protokollserier, d. v. s. dechargefrågan hade förut behandlats endast
lör den tidigare delen av det budgetår revisionsberättelsen avsåg.

^ iss3 de sedermera år 1949 genomförda grundlagsändringarna ha även
kommit att påverka förhållandet mellan den på statsrådsprotokollen respektive
statsrevisionen grundade konstitutionella ansvarsprövningen. Genom
den nya lydelse § 72 riksdagsordningen då erhöll äro statsrevisorerna
vid sin granskning icke längre bundna vid ett visst räkenskapsår. De ha
tillika fått möjlighet att, vid sidan om sin årliga berättelse, till riksdagen
inkomma med framställningar om och när särskild anledning gör detta påkallat.
Det föreligger alltså numera icke något rent formellt hinder för att
anmärkningar från revisorernas sida av betydelse för statsrådsansvarigheten
i vidare omfattning än förut komma till riksdagens kännedom innan
decharge vunnits. Emellertid torde man alltjämt kunna räkna med att revisorernas
berättelse och eventuella övriga framställningar till väsentlig del
komma att beröra förhallanden, som tillhöra en tidigare dechargegranskningsperiod.

Den i nu förevarande motion behandlade frågan är sålunda fortfarande
icke utan betydelse för den konstitutionella kontrollen. Den bör emellertid
enligt utskottets mening icke betraktas isolerad utan i samband med det
större spörsmålet om formerna för den konstitutionella kontrollen över huvud
och bör därför upptagas vid en allmän översyn av grundlagens dechargebestämmelser.
Konstitutionsutskottet har också i ett av 1947 års riksdag
godkänt utlåtande (nr 22) över en då väckt motion (I: 15 av herr Herlilz)
om åtgärder till stärkande av riksdagens kontrollmakt beträffande
konstitutionsutskottets dechargearbete framhållit, att det med hänsyn till
detta arbetes speciella karaktär syntes ändamålsenligt, att frågan om en
omläggning och effektivisering av detsamma vid lämplig tidpunkt utreddes
av utskottet självt. Då utskottet avser att under innevarande valperiod till
andra kammaren till omprövning upptaga den sist berörda större frågan.

4

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 10.

bör det i motion 1: 19 avhandlade mindre spörsmålet icke lämpligen nu föranleda
någon riksdagens åtgärd.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 28 mars 1950.

På konstitutionsutskottets vägnar:

HARALD HALLÉN.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Jones Erik Andersson, Karl August Johanson,
El mgren*, Herlitz, Björck, Lindén, Hällgren, Gustav Emil Andersson,
Arrhén och Damström; samt

från andra kammaren: herrar Hallén, Norén, Spångberg, Nolin, Larsson
i Julita*, Nordkvist*, Hansson i Skediga, Hammar och Edberg*.

* Ej närvarande vid justeringen.

Reservation

med avseende på utskottets motivering av herr Herlitz, som anfört:

Med tillfredsställelse konstaterar jag, att det önskemål om en revision avordningen
för utkrävande av statsrådens ansvar, som 1947 föranledde nio
reservanter i utskottet att föreslå en utredning, numera vunnit allmän anslutning.
Under nuvarande förhållanden har sålunda enighet vunnits om
åtgärder för omläggning och intensifiering av konstitutionsutskottets verksamhet
på ifrågavarande område.

Utskottets uttalande synes emellertid giva vid handen, att utskottet avser
att självt företaga den helt visst ganska omfattande utredning som funnits
erforderlig. På denna punkt måste jag inlägga en reservation. Riksdagsutskotten
hava huvudsakligen till uppgift att bereda riksdagsärendena, sedan
de i annan ordning, regelmässigt genom Kungl. Maj:ts försorg, underkastats
mera djupgående utredning, ävensom att förberedelsevis bedöma behovet
av sådana utredningar. De äro däremot icke så organiserade, att de
med fördel själva kunna påtaga sig dylika mera krävande utredningsuppgifter.
De väljas för endast ett år — vilket utskottet, med sitt uppseendeväckande
uttalande om vad det avser att »under innevarande valperiod till andra

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 10.

5

kammaren» företaga, helt bortser ifrån — och äro förty föga lämpade för
ett arbete som sträcker sig över ett flertal år. De äro vidare valda med hänsyn
till de mera begränsade uppgifter som tillkomma dem; det är ingalunda
säkert att de inom sin krets rymma de krafter, vilkas medverkan kan
vara önskvärd i en verklig utredningsuppgift. Det ter sig också högeligen
ovisst, huruvida man kan påräkna, att ledamöter av riksdagen skola vara
beredda att — såsom ledamöter i sådana delegationer, som väl måste tillskapas,
om utskotten skola påtaga sig verkliga utredningsuppgifter — vid
sidan av sina övriga sysslor ägna så mycket arbete åt sådana uppgifter, som
man förväntar t. ex. av ledamöter av en av Kungl. Maj :t tillsatt kommitté.

På nu anförda skäl har jag inom utskottet yrkat, att utskottet i sedvanlig
ordning skulle föreslå utredning i det ärende, som avses i dess utlåtande.