Konstitutionsutskottets utlåtande nr 10 (Utlåtande 1944:Ku10 Konstitutionsutskottet)

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 10.

Nr 10.

Ankom till riksdagens kansli den 17 mars 1944 kl. 5 em.

Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av väckt motion angående
utredning om ändring i gällande lagstiftning
i vad angår kvinnas förvärvande och förlust av svenskt
medborgarskap.

Uti en inom andra kammaren väckt, till konstitutionsutskottet hänvisad
motion, nr 82, av fru Rydh Munck af Rosenschöld m. fl. hemställes, »att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t ville anhålla örn skyndsam utredning angående
önskvärdheten av sådan ändring i lagen örn förvärvande och förlust
av svenskt medborgarskap, att såvitt på den svenska lagen beror, varje kvinna,
gift eller ogift, beredes samma rätt som en man att bibehålla eller förändra
sin nationalitet».

Beträffande motiveringen får utskottet hänvisa till motionen.

Historik. Beträffande kvinnas förvärvande och förlust av medborgarrätt
gäller som huvudprincip att gift kvinna i medborgarrättsligt avseende
följer mannen. I lagen om förvärvande och förlust av svenskt medborgarskap
av den 23 maj 1924 stadgas i förevarande hänseende angående förvärv av
medborgarskap: att utländsk kvinna, som ingår äktenskap med svensk medborgare,
genom giftermålet förvärvar svenskt medborgarskap (3 §); att om
utländsk man blir svensk medborgare enligt 2 eller 4 § (förvärv genom hemvist
här i riket från födseln till uppnådda 22 år samt återvinning av medborgarskap)
detta medför svenskt medborgarskap jämväl för hans hustru,
såvida hon har eller sedermera tager sitt hemvist i riket och icke är hemskild
(6 §); att om utländsk man genom naturalisation blir svensk medborgare,
konungen bestämmer huruvida detta skall medföra svenskt medborgarskap
även för hans hustru. Hustrun skall, där ej särskilda skäl föranleda
annat, beredas tillfälle att i ärendet avgiva yttrande. Förblir hon, trots mannens
förvärv av svenskt medborgarskap, medborgare i främmande stat, må
svenskt medborgarskap ej tilläggas henne, med mindre hon därtill samtycker
(6 §).

Angående förlust av medborgarskap gäller: att svenskt medborgarskap förloras
av den, som, genom naturalisation eller giftermål eller ock eljest, blir
medborgare i annat land och där har eller efter förvärvet av medborgarskap
tager sitt hemvist (8 §); att förlust av svenskt medborgarskap vid uppnådd
22 års ålder för svensk man som är född utom riket och aldrig här haft
sitt hemvist medför förlust av sådant medborgarskap även för hans hustru
(9 §)•

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 10.

Regeln att utländsk kvinna genom giftermål med svensk man automatiskt
förvärvar svenskt medborgarskap (3 §) gällde redan i 1894 års lag, som
övertagit den från äldre rätt. Bestämmelsen har dock vid ett par tillfällen
gjorts till föremål för kritik och ändringsförslag. På grundval av ett år 1921
offentliggjort internordiskt kommittéförslag utarbetade Kungl. Majit år 1923
ett förslag till lag om förvärvande och förlust av medborgarrätt. Detta förslag
överlämnades till lagrådet för utlåtande. I ett särskilt yttrande framhöll
majoriteten inom lagrådet, att den ståndpunkt, som det kungliga förslaget i
stort sett intoge beträffande gift kvinnas medborgarrätt, knappast vore förenlig
med det kvinnan på andra områden tillerkända rättsliga oberoendet.
I yttrandet hemställdes, att bestämmelsen i fråga måtte utgå. Alternativt ansåg
lagrådsmajoriteten att utländsk kvinnas förvärv av svensk medborgarrätt
genom giftermål skulle göras beroende av att hon hade eller efter äktenskapets
ingående toge sitt hemvist här i riket. Föredragande departementschefen
förklarade sig icke kunna förorda något av dessa alternativ, då därigenom
i stor utsträckning skulle uppkomma medborgarrättslöshet för med
svenska män gifta utländska kvinnor. Delta skulle inträffa i alla de fall, då
kvinnan vore från ett land, enligt vars rätt en inländsk kvinnas giftermål
med utländsk man medförde förlust av den inländska medborgarrätten, även
om hon ej genom giftermålet förvärvade mannens nationalitet. Propositionen
(nr 29) upptog också den gamla regeln i oförändrad form. Konstitutionsutskottet
(uti. nr 15) företrädde dock på denna punkt en annan mening än
det kungliga förslaget. Utskottet framhöll, att i de fall då en utländsk kvinna
efter giftermålet med svensk man bodde kvar i sitt gamla hemland och ej
ginge sitt förut innehavda medborgarskap förlustig, ingen risk förelåge för
medborgarskapslöshet. I överensstämmelse härmed företog utskottet den ändringen
i propositionen, att utländsk kvinna skulle bli svensk medborgare först
då hon genom giftermålet med svensk man finge hemvist här i riket eller
ock genom giftermålet förlorade sitt utländska medborgarskap. Andra kammaren
antog utskottets förslag, medan den första biföll en vid utlåtandet
fogad reservation, vari förnyad utredning eventuellt efter samarbete med
danska och norska regeringarna påyrkades. Frågan hade därmed för den
riksdagen förfallit.

Efter förnyat skandinaviskt samarbete togs problemet åter upp i proposition
(nr 137) till 1924 års riksdag. Beträffande frågan om utländsk kvinnas
förvärv av svenskt medborgarskap genom giftermål framhöll departementschefen
att det syntes uppenbart, att en svensk mans hustru, då hon toge sitt
hemvist i Sverige, därmed borde utan vidare förvärva svenskt medborgarskap.
Däremot funnes det rent principiellt goda skäl för att den utländska
kvinnan ej i andra fall skulle genom giftermålet automatiskt förvärva svenskt
medborgarskap. Man måste dock enligt departementschefens mening taga
hänsyn till att i flertalet europeiska länders rätt gällde, att inländsk kvinna
genom giftermål med utländsk man förlorade sitt medborgarskap även om
hon icke förvärvade mannens. Propositionen upptog också på denna punkt
samma bestämmelser som föregående års kungliga förslag. Konstitutionsut -

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 10. “

skottet (uti. nr 27) frånträdde sin tidigare intagna ståndpunkt under hänvisning
till att i propositionen vägande invändningar anförts mot densamma
och tillstyrkte 3 § i oförändrat skick.

Den internationella diskussion, som under 1920-talet fördes i frågan, ledde
år 1930 till avslutande av en konvention i Haag för lösande av vissa konflikter
mellan olika länders medborgarskapslagar. Dess syfte var framför allt
att förhindra uppkomsten av medborgarskapslöshet. Dess artikel 8 föreskriver,
att då kvinna enligt lagen i sitt hemland förlorar sitt medborgarskap
genom giftermål med utlänning, inträdet av denna förlust skall göras beroende
av att hon förvärvar medborgarskap i mannens hemland och förebygger
därigenom i många fall sådan medborgarskapslöshet, som den föredragande
departementschefen i ovan anförda yttranden hänvisat till. Denna konvention
har ratificerats av ett stort antal länder, däribland Sverige.

I fråga örn hustruns ställning vid mannens automatiska förvärv av svenskt
medborgarskap genom hemvist här i riket från födseln till uppnådda 22 år
och vid mannens återvinning av svenskt medborgarskap (6 §) hade 1894 års
lag samma regler som nu gällande rätt nied undantag för de år 1924 tillkomna
villkoren att hustrun skall hava eller taga hemvist bär i riket och ej
vara hemskild.

Hade mannen vunnit svenskt medborgarskap genom naturalisation blev
därigenom jämväl hustrun enligt 1894 års lag svensk medborgare örn ej annorlunda
bestämis. I 1924 års lag (6 §) tillädes därutöver, att hustrun skall,
där ej särskilda skäl föranleda annat, beredas tillfälle att i ärendet avgiva
yttrande. Sin nuvarande lydelse fick ifrågavarande paragraf år 1933 i samband
med riksdagens godkännande av Haagkonventionen. Den i artikel 10
i konventionen meddelade grundsatsen, att mannens naturalisation under
äktenskapet icke medför ändring i hustruns medborgarskap med mindre hon
därtill samtyckt ansågs böra uttryckligen lagfästas i Sverige.

Reglerna örn svensk kvinnas förlust av medborgarskap genom giftermål
med utländsk man (8 §) lia varit starkt omstridda. I äldre rätt ansågs svensk
kvinna genom giftermål med utländsk man enligt stadgandet i äldre giftermålsbalken
9 kap. 1 § »hustrun följe mannens stånd och villkor» i dylikt
fall ovillkorligen hava gått svenskt medborgarskap förlustig. Denna regel
upptogs även i 1894 års lag, vari stadgades att svensk kvinna, vilken gifter
sig med den som ej är svensk medborgare, genom äktenskapet förlorar svensk
medborgarrätt. Bestämmelsen föranledde sålunda att svensk kvinna blev medborgarskapslös
genom giftermål med den som själv saknade medborgarskap
eller nied medborgare i stat, enligt vars lag giftermål icke utgjorde grund för
förvärv av medborgarskap i denna stat.

1 1921 års kommittéförslag föreslogs alt svensk medborgarrätt skulle förloras
av deri, som blir medborgare i annat land, så snart han tager sitt hemvist
i det nya landet. Denna begränsning skulle dock ej gälla för svensk kvinna,
som bleve utländsk medborgare genom giftermål med utländsk man. 1
delta fall skulle förlusten av den svenska medborgarrätten inträda oavsett
örn kvinnan vid tidpunkten i fråga vöre bosatt i det land, där hon blivit med Bihang

till riksdagens protokoll 19M. 5 sami. 2 avil. Nr 9 10. 2

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 10.

borgare, eller ej. Det förslag som Kungl. Majit utarbetade på grundval av
kommittéförslaget upptog samma stadgande i fråga örn förlust av medborgarskap.
Vid remissen till lagrådet uttalade departementschefen vissa sympatier
för sådana ändringar i gällande lag, att svensk kvinna, som inginge äktenskap
med utländsk man, finge behålla sin svenska medborgarrätt så länge
hon bodde kvar i sitt gamla hemland. Tillika förklarade han emellertid, att
han ej kunde förorda genomförandet av en dylik ändring, enär Sverige enligt
hans mening genom sitt biträdande av Haagkonventionerna av åren 1902
och 1905 åtminstone indirekt förbundit sig att icke på sådant sätt förändra
sin lagstiftning, att man och kvinna vid äktenskaps ingående bibehölle förutvarande
olika medborgarrätt.

I ett särskilt yttrande framhöll majoriteten inom lagrådet, att bestämmelsen
att en svensk kvinnas giftermål med en utlänning i och för sig skulle medföra
förlust av hennes svenska medborgarskap måste framstå som en obehörig
inskränkning i kvinnans självbestämmanderätt. Särskilt orättmätig tedde
sig denna inskränkning, när kvinnan kvarbodde i sitt hemland. Att en
lagstiftning, varigenom kvinnan frigjordes från medborgarrättsligt beroende
av mannen, måhända komme att strida mot andra länders lagstiftning finge
ej tillmätas avgörande betydelse. De olägenheter, som i förevarande hänseende
vore förbundna nied en ändring av vår medborgarrättslag, skulle också
komma att minskas eller helt försvinna i den mån även andra länder överginge
till en lagstiftning, som mer eller mindre frånkände äktenskapet betydelse
för kvinnans medborgarskap. Ett steg i denna riktning vore redan
taget därigenom att Amerikas förenta stater antagit en lag, som i huvudsak
vilade på grundsatsen örn gift kvinnas självständighet i medborgarrättsligt
avseende.

Departementschefens uppfattning att Sverige genom sitt biträdande av
Haagkonventionerna vore förhindrat att ändra sin medborgarrättslagstiftning
i förevarande hänseende bestreds i yttrandet.

I sitt utlåtande över de särskilda paragraferna yttrade lagrådet beträffande
8 § i det remitterade förslaget, att den huvudregel, förslaget ville uppställa
i fråga örn förlust av svensk meborgarrätt genom förvärv av medborgarrätt
i främmande stat, nämligen att dylikt förvärv i förening med
hemvist i den främmande staten medförde förlust av svensk medborgarrätt,
ej syntes, såsom i förslaget skett, böra splittras genom uppdelning i två
regler, av valka den ena modifierade den andra, utan komma till naturligare
uttryck genom ett stadgande att svensk medborgarrätt skulle förloras
av den, som bleve medborgare i annat land och där hade eller efter förvärvet
av medborgarrätten toge sitt hemvist.

Departementschefen anslöt sig till det av lagrådet framförda förslaget att
göra huvudregeln i 8 § tillämplig även på svensk kvinna, som ingår äktenskap
med utländsk man. De propositioner, som framlades till 1923 och 1924
års riksdagar, gåvo även ifrågavarande paragraf dess nuvarande lydelse.

Ar 1941 överlämnade socialstyrelsen en av riksdagen begärd utredning
angående utlandssvenskarnas rättigheter och skyldigheter (SOU 1941: 36).

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 10.

I en del av de yttranden, som till socialstyrelsen inkommit beträffande utlandssvenskarnas
medborgarskap, framställdes önskemålen att svensk kvinna,
som gifte sig med utlänning, även efter sin flyttning till mannens hemland
måtte få behålla sitt svenska medborgarskap. Socialstyrelsen fann det
uppenbart, att en sådan ändring av gällande lag som den här åsyftade skulle
möjliggöra uppkomsten av ett dubbelt medborgarskap för kvinnan. Detta
kunde medföra rättsliga konsekvenser, beträffande vilka en närmare undersökning
för olika länders vidkommande skulle vara påkallad. Socialstyrelsen
ville därför ej förorda någon ändring på detta område.

I propositionen (nr 94) till innevarande års riksdag med förslag till ändrad
lydelse av 5 § i lagen om förvärvande och förlust av svenskt medborgarskap
har även frågan om gift kvinnas medborgarrättsliga ställning vidrörts.
Föredragande departementschefen har däri hänvisat till de av socialstyrelsen
avstyrkta förslagen om rätt för svensk kvinna, gift med utlänning,
att behålla sitt svenska medborgarskap även efter flyttning till mannens
hemland. Enligt departementschefens mening kunde otvivelaktigt skäl anföras
för att frågan om gift kvinnas ställning i förevarande hänseende gjordes
till föremål för förnyat övervägande. För undvikande av dubbelt medborgarskap
borde frågan dock lösas internationellt, och i varje fall föregås
av gemensamma överläggningar med våra nordiska grannländer. Då de
nuvarande förhållandena icke medgåve detta, borde frågan tills vidare anstå.

Utskottet. Av ovan lämnade redogörelse framgår att delade meningar
ha rått om kvinnas medborgarrättsliga ställning, speciellt när det gäller det
i förevarande motion upptagna kravet, att gift kvinna må oberoende av sin
make kunna förvärva och förlora svenskt medborgarskap. Flera av de i
motionen framförda synpunkterna äro enligt utskottets mening beaktansvärda.
Betydande svårigheter äro emellertid — allra helst i nuvarande tidsläge
— förbundna med den av motionärerna önskade lösningen av förevarande
fråga. Vikten av att familjens enhet i medborgarrältsligt hänseende
bevaras får icke underskattas: särskilt är det uppenbarligen av den allra
största betydelse att moder och barn ha samma medborgarskap. Vissa olägenheter
skulle också följa av det dubbla medborgarskap, vilket komme att
inträda, därest svensk kvinna vid förvärv av annat medborgarskap finge
rätt att behålla sitt svenska även örn hon bosatte sig i det främmande landet.
Dessa och andra nackdelar böra vägas mot de fördelar, som stå att
vinna genom en dylik ordning. Då motionärerna framhålla det värdefulla
skydd en sådan lagstiftning, framför allt under nuvarande oroliga förhållanden,
skulle erbjuda i utlandet gifta svenska kvinnor, får utskottet
erinra örn att delta skydd långt ifrån alltid skulle bli effektivt, enär enligt
den tidigare berörda Haagkonventionen av år 1930 personer, som äro
medborgare i två eller flera stater, av envar av dessa stater får betraktas
såsom medborgare i denna stat. För en lösning av frågan örn det dubbla
medborgarskapet fordras en bättre överblick över främmande länders lagstiftning
och rättstillämpning än vad de nu rådande förhållandena medgiva.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 10.

Framför allt bör spörsmålet behandlas i samverkan med våra nordiska
grannländer. Icke heller detta är för närvarande möjligt. Utskottet vill på
denna punkt erinra om föredragande departementschefens i ovan berörda
proposition till innevarande års riksdag uttalade mening, att frågan av denna
anledning tills vidare syntes böra anstå. Ehuru utskottet ansluter sig till
uppfattningen, att frågan örn gift kvinnas medborgarrättsliga ställning vid
därför lämplig tidpunkt bör göras till föremål för omprövning, anser utskottet
sig alltså icke för närvarande kunna tillstyrka en utredning i motionens
syfte. Utskottet hemställer därför,

att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 16 mars 1944.

På konstitutionsutskottets vägnar:
JONES ERIK ANDERSSON.

Närvarande: herrar Hallén*, Jones Erik Andersson, Sandegård, Herlitz, Karl August
Johanson, Sandström*, Björck*, Anders Andersson, Oskar Mattsson*, John
Sandberg, Albert Andersson*, Thorell, Gardell, Fast*, Mosesson, Hällgren,
Fält, Ryling*, Spångberg och Gustafsson i Bogla.

* Ej närvarande vid justeringen.

Stockholm 1944. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

441254