Konstitutionsutskottets utlåtande, Nr 10 (Utlåtande 1924:Ku10 Konstitutionsutskottet)

Konstitutionsutskottets utlåtande, Nr 10.

Nr 10.

Ankom till riksdagens kansli den 7 mars 1924 kl. 2 e. m

Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av väckta motioner
om Sveriges utträdande ur Nationernas Förbund.

Till konstitutionsutskottet hava från kamrarna hänvisats de lika lydande
motionerna nr 51 i första kammaren av herr Winberg och nr 136 i andra
kammaren av herr Spångberg, i vilka motioner hemställts, att riksdagen
måtte »för sin del besluta Sveriges utträde ur Nationernas Förbund», samt
i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, »att Kungl. Maj:t, med biträdande av
detta riksdagens beslut, må anmäla Sveriges utträde ur Nationernas Förbund,
samt i övrigt vidtaga de åtgärder, som kunna föranledas av detta besluts
realiserande».

Beträffande motiveringen får utskottet hänvisa till motionerna.

Med anledning av motion i andra kammaren vid 1921 års riksdag om utredning
angående Sveriges utträde ur Nationernas Förbund yttrade andra kammarens
femte tillfälliga utskott:

»Utskottet får till en början erinra därom, att frågan om Sveriges inträde
i Nationernas Förbund varit föremål för det omsorgsfullaste övervägande från
de svenska statsmakternas sida, innan Sverige inträdde i förbundet. Sedan
Kungl. Maj:t i proposition nr 90 till 1920 års riksdag begärt riksdagens samtycke
därtill, att Kungl. Maj:t avgåve förklaring om Sveriges anslutning till
förbundet, har riksdagen tillsatt ett särskilt utskott för frågans behandling,
varefter Kungl. Maj:ts förslag på hemställan av utskottet bifallits av kamrarna
med avsevärda majoriteter. I berörda proposition samt särskilda utskottets
utlåtande finnas utförliga redogörelser för de skäl, som talade för
Sveriges anslutning till folkförbundet, ävensom för de betänkligheter, vartill
en sådan anslutning kunde giva anledning. De synpunkter, motionären framhållit
i sin kritik av folkförbundets allmänna organisation samt av särskilda
bestämmelser i förbundsakten, finnas, i den mån de få anses beaktansvärda,
redan upptagna till behandling i berörda proposition och utskottsutlåtande,
och utskottet anser det icke nödigt att nu närmare ingå på desamma.

Utskottet får vidare erinra därom, att i samband med Sveriges anslutning
till förbundet angivits vissa önskemål beträffande förbundets utveckling, vilka
ansåges särskilt eftersträvansvärda. I sådant avseende bar av det särskilda
utskottet framhållits

''upptagande så snart sig göra låter av de icke inbjudna staterna i förbundet:

åstadkommandet av en mera tillfredsställande ordning för de mindre staternas
representation i förbundets råd;

Bihang till riksdagens protokoll 1924. 5 samt. 9 käft. (Nr 10.)

Utskottets

yttrande.

Konstitutionsutskottets utlåtande, Nr 10.

ett bestämdare reglerande av delegeradeförsamlingens sammanträden och
uppgifter samt av förbundsorganens inbördes kompetens;

organiserandet, så snart sig göra låter, av den fasta internationella domstol,
som i förbundsakten omtalas, samt ett bättre preciserande och vidare utvecklande
av det i densamma föreskrivna medlings- och skiljedomsförfarandet;

samt sist, men icke minst, att det arbete för en universell och effektiv
begränsning av de nationella rustningarna, som i förbundsaktens art. 8 utlovas,
utan dröjsmål igångsättes och med verklig kraft bedrives.’

I vissa avseenden, särskilt i fråga om reglerandet av delegeradeförsamlingens
sammanträden samt beträffande den internationella domstolen, ha berörda
önskemål redan vunnit en lösning. I de fall, där ansökningar om inträde i
förbundet förelegat från fullt självständiga och internationellt erkända stater,
ha dessa bifallits. Frågan om rustningarnas begränsning har varit före och
lett till vissa förberedande åtgärder. Även frågan om mera tillfredsställande
representation för de mindre staterna har genom skandinaviskt initiativ upptagits
inom förbundet och vunnit visst tillmötesgående.

Utskottet håller före, att några skäl icke tillkommit, som för Sveriges del
kunna motivera en förändrad ståndpunkt i fråga om vårt lands anslutning till
förbundet och särskilt icke några, som böra föranleda ett utträde ur förbundet,
något som för övrigt enligt förbundsaktens art. 1 kan genomföras först två
år efter skedd uppsägning.»

Utskottets hemställan, att motionen icke måtte till någon andra kammarens
åtgärd föranleda, blev av kammaren bifallen.

Med anledning av en likalydande motion, som vid samma riksdag väckts i
första kammaren, yttrade denna kammares första tillfälliga utskott — efter
återgivande av andra kammarens femte tillfälliga utskotts yttrande i ämnet —
följande:

»Vad angår själva saken får utskottet i likhet med andra kammarens utskott
som sin mening anföra, att några skäl icke tillkommit, som för Sveriges del
kunna motivera en förändrad ståndpunkt i fråga om vårt lands anslutning till
Nationernas Förbund.»

Utskottets hemställan, att motionen ej måtte till någon åtgärd föranleda, blev
av första kammaren bifallen.

Konstitutionsutskottet, som delar de allmänna synpunkter på Sveriges ställning
till och inom förbundet, som kornmo till uttryck dels i riksdagens uttalanden vid
vårt lands inträde i detsamma, dels i de nu återgivna yttrandena av tillfälliga
utskott vid 1921 års riksdag, anser icke, att vad i förevarande motioner
anförts är ägnat att föranleda rubbning i den ståndpunkt med avseende å
förbundet, som Sverige en gång intagit. Att förbundet icke ännu i allo utvecklats
så, som dess varmaste vänner gärna skulle ha önskat, att i dess verksamhet
idén om internationellt samförstånd mången gång ej förmått med full
kraft göra sig gällande gentemot nationella särintressen, att förbundet icke
alltid visat sig äga den verkningsförmåga, som varit erforderlig för dess idéers
genomförande, och att förbundet icke varit i stånd att i önskvärd utsträckning
råda bot för de missförhållanden av varjehanda art, som vållats av världskriget
och av de missgrepp, som begåtts vid de därpå följande fredssluten —

Konstitutionsutskottets utlåtande, Nr 10. 3

allt detta vär redan vid tiden för Sveriges inträde i förbundet förutsett. Sverige
anslöt sig till Nationernas Förbund i full insikt om dess många bristfälligheter
och om att viktiga önskemål för dess fullkomnande i olika riktningar
ännu återstodo att förverkliga. Men förbundet betecknades av riksdagen med
rätta såsom »ett första allvarligt försök att ersätta det hittillsvarande anarkiska
förhållandet staterna emellan med eu mellanstatlig rättsordning till förebyggande
av nya krig». Och då Sverige anslöt sig till förbundet, var det därför,
att det uppfattades som eu angelägen uppgift för vårt land att medverka till
förverkligande av »den mäktiga och löftesrika tanke», som uppbär förbundet,
och till att på bästa sätt tillvarataga dess utvecklingsmöjligheter.

Att de önskemål i fråga om förbundets utveckling, som 1920 från svensk
sida uppställts, redan påföljande år till vissa delar blivit förverkligade, framhölls
av andra kammarens femte tillfälliga utskott 1921. Sedan dess har i ej
oväsentlig mån vunnits gehör för de krav, som framställts på utveckling av
förbundet och dess verksamhet i enlighet med de rätts- och fredsprinciper, som
ligga till grund för detsamma. Under hänvisning till det yttrande, som utskottet
samtidigt avgiver över vissa spörsmål rörande Nationernas Förbund, må i
korthet erinras om den internationella domstolens konstituering och de överenskommelser,
varigenom den i viss utsträckning fått obligatorisk karaktär för
vissa slag av rättsfrågor, om förbundets fortgående utveckling genom nya medlemmars
inträde, om det arbete, som nedlagts på att skapa ett system av ömsesidiga
garantier för att möjliggöra en effektiv rustaingsbegränsning, om förbundets
verksamhet till skydd för nationella minoriteter, om det betydande
och växande humanitära arbete, som under förbundets ledning utföres, om den
starkare ställning, som beretts de mindre staterna inom förbundet o. s. v.

Utskottet finner således ingen anledning till en sådan misströstan i avseende
å förbundets framtidsmöjligheter, att vårt land därav borde föranledas att
övergiva den politik, som från dess sida följts alltsedan 1920. Med fasthållande
av de riktlinjer för Sveriges arbete, som uppdrogos vid dess inträde i
förbundet, torde vårt land fastmera böra genom fortsatt verksamhet inom detsamma
i mån av sina krafter medverka till att detta i allt högre grad måtte
bliva ett redskap för genomförande av rättens och fredens idéer i den mellanfolkliga
samlevnaden.

På nu anförda skäl får utskottet hemställa,

att förevarande motioner icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 7 mars 1924.

På konstitutionsutskottets vägnar:

VIKTOR LARSSON.

Konstitutionsutskottets utlåtande, Nr 10.

Närvarande: herrar Larsson i Västerås, von Geijer, Strömberg, Reuterskiöld*, Lyberg*,
N. S. Norling, Stendahl*, N. J. M. Svensson*, E. B. Andersson ,
C. E. Eriksson*, Johan Bergman, Magnusson i Tumhult*, Sävström,
Jansson i Edsbäcken, Engberg*, Starbäck, Vennerström*, Borg*, K. A.
Westman* och Bäckström.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herr Reuterskiöld, som ansett motiveringen för »utskottets yttrande» böra
lyda sålunda: »Då folkförbundet synes sakta men säkert vittra sönder; då
Sveriges medlemskap av folkförbundet numera icke synes vara något hinder
för fullföljande av Sveriges naturliga utrikespolitik; och då större våld än
nöden kräver ej bör i detta mer än i andra fall brukas, finner utskottet sig
böra hemställa, att--( = utskottet).»

Stockholm 1924.

Oskar Eklunds boktryckeri.