Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 10 (Utlåtande 1917:Ku10 Konstitutionsutskottet)

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 10.

» 10.

Ankom till riksdagens kansli den 27 mars kl. 4 e. m

Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av väckt motion om
åvägabringande av utredning och förslag i fråga om
avskaffande eller begränsning av full maktsröstning vid
landstings- samt stads- och kommunalfullmäktigeval.

Närvarande: Herrar Clason, Hellberg, Bellinder, Mannheiiner, von Mentzer, von Bahr,

greve Alexander Hamilton, Oscar Olsson*, Flensburg*. Gullberg, Magnusson
i Tumhult, Räf, Hallén, Kropp, Sterne, Janson i Kungsör*, Magnusson
i Kalmar, Karlsson i Mo, Andersson i Höckerum och Sjöberg.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

I en inom första kammaren väckt, till konstitutionsutskottet hänvisad
motion, nr 10, har herr Hellberg hemställt »att riksdagen måtte
hos Kungl. Maj:t begära utredning och därpå grundat förslag om fullmaktsröstningens
avskaffande eller största möjliga begränsning vid landstings-
samt stads- och kommunalfullmäktigeval.»

Till stöd för sin hemställan har motionären anfört följande:

»De år 1909 genomförda förändringarna i såväl den politiska som
den kommunala rösträtten inneburo i jämförelse med förutvarande bestämmelser
en avsevärd utvidgning av svenska medborgares möjlighet att
i val uttrycka sin mening i landets angelägenheter.

Till de direkt politiska valen, riksdagsrnannavalen, äger numera
procentuellt mer än dubbelt så stor del av landets myndige män tillgång
som före nämnda år. Men också i de indirekt politiska valen, landsBihang
till riksdagens protokoll 1917. 5 sand. 9 käft. (Nr 10.) 1

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 10.

tingsvalen (och vissa större städers fullmäktigeval), deltaga numera dels
på grund av den kommunala röstskalans sänkning, dels och ännu mer
på grund av det proportionella valsättet stora lager som aldrig egentligen
berördes av dem under den gamla ordningen med dess elektorsval
efter majoritetsprincipen på den äldre och — särskilt vad landsbygden
angår — ännu orimligare röstskalans grund. Stads- (och kommunal-)
fullmäktigevalen ha av samma skäl vunnit ökat intresse, och proportionalisinen
har givit även dem (lika väl i städer där de inte äro likvärdiga
med landstingsval) en politisk prägel så till vida som valmännens gruppering
vid dem genomgående visat sig ske efter politiska linjer och valarbetet
ledcs av de politiska partiernas valorganisationer — varför också
deras utfall på senaste tiden allmänt uppfattats såsom utslag av den politiska
opinionens riktning.

Då vårt folk sålunda numer i betydligt större utsträckning än förut
blivit ett politiskt myndigt folk, som under olika former genom sina val
av ombud i olika representantförsamlingar verkar bestämmande på landets
öden, är det också ännu viktigare än förr att utövningen av dess valrätt
så vitt möjligt betryggande skyddas mot alla inverkningar som kunna
förrycka dess karaktär av en fri, utövarens personliga övertygelse uttryckande
medborgerlig handling. Folkfriheten såsom aktiv faktor i statslivet
får sitt fullaste legitima uttryck i valrätten och dess användning.
Därför skall denna höga och ansvarsfulla medborgarrätt vara ett folkets
politiska palladium, omgivet av okränkbarhetens helgd. Att våldföra den
bör an«es jämförligt med att begå övervåld på samvetsfriheten eller den
personliga friheten. Och dess bruk skall vara en personlig akt, genom
vilken medborgaren under ansvarskänsla inför land och folk fullgör en
fosterländsk plikt efter sin egen fria mening om vad allmänt väl kräver.

Ännu har inte denna valrättens och valförrättningens vikt i det
allmänna medvetandet fått den respekt som tillkommer densamma. Den
rätt att påverka valmännens uppfattning, som i och för sig är ett nyttigt
och nödvändigt led i det offentliga livet, missbrukas i stor utsträckning.
Strafflagens påföljd för obehörig verkan i val räcker inte till för att
skydda valmännen mot påtryckningar av olika slag, än mindre naturligtvis
mot »vrängda framställningar till allmänhetens förvillande». Särskilt
i den offentlighetens ljus undandragna enskilda valagitationen och personliga
bearbetningen begås mångahanda ofog och övergrepp, som bidraga
att förrycka det fria utslag av medborgarviljan som ett val skall vara.

Mot dylika intrång på valfriheten finnas till stor utsträckning inga
omedelbara åtgärder att vidtaga. Med stigande kultur skall dock otill -

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 10.

ständigheten och skainligheten i varje försök att bruka ett socialt, ekonomiskt
eller annat övertag på en medmänniska till våld på hennes valfrihet
bli allt klarare och allmännare insedd, och därmed skall också å
ena sidan fruktan avhålla många, som annars skulle vilja bruka sådant
våld, och å andra sidan en vaknare värdighetskänsla ge de därför utsatta
mod, att inte vika för det om det brukas. På så sätt skola väl de mera
oåtkomliga fallen av detta slag allt mera inskränkas i antal.

Men uppenbart är, att lagstiftningen, så långt den förmår, bör inskrida
till skydd för valfriheten. Framför allt bör den inte tillåta former
för dess utövning, som direkt visat sig främja den fria valhandlingens
förvanskning. Och om sådana former förekomma, blir det en i bästa
mening samhällsbevarande åtgärd att få dem avlägsnade.

Den för vårt land egendomliga och sannolikt endast där förekommande
fuilmaktsröstningen är emellertid just en sådan anordning, som i
allra högsta grad är ägnad att förstöra den karaktär av en medborgarnes
fria och omedelbara viljeyttring som ett val bör äga.

Detta röstningssätt har i något modifierad form kommit över till
1862 års kommunallagar från den gamla sockenstämmoförordningen. Det
har inom sin ursprungliga tillåmpningskrets säkerligen varit ganska berättigat:
för en röstberättigad som själv — på grund av ålder, sjuklighet,
angelägna sysslor eller andra orsaker — inte eller svårligen kunde komma
till stämman var det bra att kunna lämna en likatänkande granne som
begav sig dit fullmakt att »hans talan föra och rösträtt utöva». Och än
i dag torde inte avgörande skäl föreligga mot fullmaktens bruk vid
kommunal- och kyrkostämmor, särskilt på landsbygden, om än detta
bruk även där alltemellan framträder på ett mindre tilltalande sätt.

Helt annorlunda ställer sig saken emellertid, när det blir fråga om
val av så övervägande politisk natur som landstings- och även stadsfullmäktigevalen
under nu gällande bestämmelser blivit. Från de direkt
politiska valen, andrakammarvalen, är som bekant fullmaktsröstning fullständigt
utesluten; inte ens sådana valmän som hava de mest oövervinnerliga
förfall få vid dem rösta med fullmakt — en rigorism som riksdagen
i så måtto ansett böra mildras, att åt frånvarande sjömän skulle medgivas
rätt att utan personlig inställelse utöva sin rösträtt. Men vid landstingsvalen
liksom vid stadsfullmäktigevalen är fullmaktsröstning tillåten
inte blott utan något villkor, som innebär förfall, utan också i den vidsträckta
form, att fullmakt får ställas på innehavaren och således kan
begagnas av vilken röstberättigad som helst, likgiltigt hur han kommit

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 10.

åt den — enda inskränkningen är, som bekant, att användning av fullmakt
är begränsad till en sådan för varje röstande.

Fullmakterna ha på grund härav under senare tid blivit ett slags
politiska papperssedlar, som före valet vandra ur hand och i hand. Det
är allmänt bekant och förekommer överallt att före varje landstings- och
stadsfullmäktigeval från de olika partiernas sida göras de mest energiska
och systematiska ansträngningar för att i tid uppsamla största möjliga
mängd fullmakter av högsta möjliga röstvalör. Dessa — på sina ställen
t. o. m. mot kontant ersättning åt insamlarne — uppbringade fullmakter
upplagras sedan på valbyråerna eller hos valledarne i förbidan på valet.
När detta kommer utportioneras de planmässigt på de röstande — så
att de som representera de högsta röstetalen i första hand komma till
användning. Bemödandet går ut på att så långt möjligt alla röstande
skola vara försedda med fullmakter — inte sällan från personer som de
inte känna, kanske inte ens till namnet. Tillfälligtvis kan den sorglustiga
olyckan hända att flere fullmakter finnas på lager än som kunna »placeras»
— även »valbossar» ha sina svåra stunder i denna prövningarnas värld.
Dock blir väl så gott som alltid, av lätt begripliga skäl, de röstande flere
än fullmakterna. Men det förekommer mycket ofta att mer än hälften
av de röstande äro försedda med sådana.

Då det som sagt är allmänt bekant, i vilken kolossal omfattning
fullmaktsröstningen vid de här ifrågavarande valen bedrives, är det av
mera underordnat intresse att belysa detta förhållande med konkreta
siffror. Blott som »stickprov» må några anföras — envar intresserad
kan lätt från sin egen ort hämta motsvarande.

Vid landstingsmannavalet 1914 avlämnades i Karlstad bland 2,498
valsedlar 903 på grund av fullmakter, och inom Ekshärads kommun inom
Älvdals härad i Värmlands län av 441 valsedlar 162 på grund av
fullmakt.

Vid 1916 års landstingsval utgjorde fullmaktsrösterna i Kristinehamn
587 av inalles 1,520 och i Stora Kils kommun i Värmland 232
av 636.

Vid fjolårets stadsfullmäktigeval i Karlstad voro fullmaktsrösterna
i södra kretsen 352 av 939 avgivna röster och i norra kretsen 438 av
1087 samt i Kristinehamn 513 av 1320.

Som synes uppgå i alla dessa fall fullmakterna till mer, i somliga
till betydligt mer än tredjedelen av samtliga avgivna röster, vilket
betyder att mer och stundom mycket mer än hälften av de röstande
varit försedda med fullmakt.

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 10.

Det först och mest påfallande momentet vid fullmaktsröstningen
sådan den numer vid här ifrågavarande val praktiseras är, att i de ojämförligt
flesta fall förbindelsen mellan röstägaren och röstningen blir i
det närmaste upphävd. Om olyckan är framme kan fullmakten på sin
vandring mellan olika händer till och med hamna hos en meningsmotståndare
till den som utgivit henne — sådana fall och inte så få ha
förekommit. Naturligtvis är dock detta mera undantag; men även när
fullmakten stannar inom partiet, kan den användas på ett sätt som går
emot dess utfärdares vilja. Den, som innehar den, kan t. ex. med hjälp
därav bidraga till någon kupp, som står i strid med fullmaktsgivarens
uppfattning, han kan stryka namnet på den eller de kandidater som
denne framför andra velat rösta på o. s. v. Kort sagt, den röstning,
som vid dessa val verkställes genom fullmakt, förlorar numer i regel totalt
den personliga karaktär som en valhandling måste hava för att vara
vad den bör vara. Fullinaktsvalet i den nu hos oss allmänt förekommande
gestalt är en parodi på ett verkligt val.

Men det är inte nog därmed. Fullmaktsröstningen bereder även
på annat sätt och mer direkt väg för valpolitisk demoralisation.

Ingen som blott aldrig så litet känner till valagitationens ofta
ytterst aggressiva karaktär vill ens försöka inbilla vare sig andra eller
sig själv, att insamlingen av fullmakter i regel försiggår under skyldig
hänsyn till valfriheten och den personliga övertygelsen. Fn fullmaktsinsamlare
— i all synnerhet, förstås, om han får betalt för varje »tagen»
fullmakt — bekymrar sig ofta, ja säkerligen oftast inte ett grand om
fullmaktsgivarens politiska ståndpunkt. Eller, om denna kommer i betraktande,
så är det väl snarast om det lyckats att lista över en fullmakt
från motsidan i det egna partiets våld. Mycket vanligt är det att
ansträngningarna vid fullmaktsjakten riktas på sådana innehavare av höga
röstetal, som äro mer eller mindre indifferenta i partihänseende och som
därför kunna antagas vara villiga att som ett slags väntjänst överlåta
sin rösträtt på någon bekant. Alla möjliga personliga relationer tagas
sålunda med förkärlek till hjälp för det helgande ändamålet att tillföra
det egna partiet största möjliga summa pappersröster.

Den förhatligaste och direkt rättskrän bände användningen av sådana
»personliga relationer» för detta ändamål är här en person, som
intager något slags maktställning till en annan, betjänar sig därav för
att försäkra sig och sitt parti om hans fullmakt. Ett sådant handlingssätt
ter sig otänkbart för var och en som ställer på sig och andra endast
det enklaste krav på aktning för medmänniskors rätt. Men det

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 10.

finns tyvärr allt för många som aldrig ställa några sådana krav, utan
anse alia medel goda som främja det egna partiets fördel. Och befinna
de sig i sådan ställning att andra, för att erhålla en plats, en befordran,
en löneförhöjning, kredit eller annan förmån eller för att inte förlora
en sådan som de redan hava, äro beroende av dem, så tveka de inte att
gent emot dessa andra begagna denna sin ställning till att vid ett val
förskaffa sig deras fullmakter. Sätten att uppnå detta resultat kunna
vara olika, från det direkta hotet till den lätta men också lätt begripliga
antydningen, allt efter olika lynnen och bildningsgrader hos så väl
påtryekaren som den påtryckte. Och »alla sätt äro bra» härvidlag, bara
de lyckas.

Att sådana övergrepp förekomma i ganska stor omfattning är väl
bekant, fastän det naturligtvis ställer sig svårt att anföra bevisade fall,
eftersom manövrerna ifråga inte utföras i vittnens närvaro. Det kan för
övrigt till och med hända, att någon formel påtryckning alls inte förekommit,
men att ändå en reell sådan föreligger. Antag att en fanatisk
och hänsynslös partiman inom ett mindre samhälle är t. ex. ordförande
i styrelsen för det enda där befintliga bankkontoret eller köpmannaföreningens
ombud eller något dylikt — han behöver ju endast i hövliga
ordalag fråga eller genom någon av sina vänner låta fråga en viss affärsman
med svag ekonomisk ställning, om man skulle kunna få disponera
hans fullmakt. Denne förstår genast meningen i en sådan artig fråga.
Och han kan inte rädda sin handlingsfrihet genom svaret, att han ämnar
rösta själv, eftersom ett sådant svar till sin verkan blir praktiskt taget
nästan detsamma som ett nej.

Här framträder tydligt skillnaden mellan de val, vid vilka fullmaktsröstning
är tillåten och dem som endast tillstädja personlig röstning.
Även vid de senare kan visserligen påtryckning trots alla försiktighetsmått
övas: den som är orolig för sin ställning kan inte våga
bruka sin valfrihet av fruktan för att ett valutfall, som går hans överman
emot, väcker dennes misstanke mot honom själv, en misstanke som
kan vara nästan lika olycksbringande som klara bevis. Men fullmaktsröstningen
borttager, när tillfälle till påtryckning föreligger, den möjlighet
som en svagare ställd vid obligatoriskt personlig röstning dock äger
att göra sin verkliga mening gällande vid valet.

När sålunda fullinaktsröstningen vid den långt utöver dess ursprungliga
mening vidgade användning, som den erhållit under de nu rådande
rösträtt''bestämmelserna, urartat till ett själva valrätten och valfriheten
inkräktande och kränkande missbruk, som därtill, om det får fortbestå,

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 10.

med säkerhet kan antagas komma att ytterligare förvärras, kanske rent
av övergå till direkt röstköp, vid vars gräns det redan nu på sina håll
snuddar, då blir det en av den offentliga moralhygienen påbjuden skyddsåtgärd
att söka få den avskaffad eller åtminstore inskränkt till det strängt
nödvändiga och oskadliga. Att låta den fortbestå i sin närvarande utsträckning
är ansvarslöst.

Några skäl som tala för att den bibehålies i denna utsträckning
torde vara omöjligt att anföra. När det vid de vart tredje år återkommande
valen till andra kammaren i stort sett utan olägenhet vDat sig möjligt
att stadga den personliga röstningen, som ger valhandlingen vederhäftighetens
karaktär i det högsta mått, som vad formen angår synes möjligt
att uppnå, varför skall inte samma röstningssätt kunna föreskrivas
för landstingsvalen som förrättas vart 4:e och stadsfullmäktige- (kommunalfullmäktige-)
valen som förrättas i regeln vartannat år? Varför skall
den vid dessa uppblandas med en opersonlig voteringsform, som möjliggör
ett i olika avseenden motbjudande, hela valförrättningens värdighet
nedsättande och dess resultat förvanskande röstrnångleri? Den partipolitiska
agitationen bör vid de ena valen lika väl som vid de andra kunna
inskränka sig till att uppdriva talrika«te möjliga personliga inställelse.
Och skall fullmaktsröstning överhuvud tillåtas, så bör den, i överensstämmelse
med den tankegång som ligger i riksdagens förut berörda framställning
om rätt till sådan röstning under vissa omständigheter även vid
andrakamtnarvalen, in-kränkas till de fall då''verkligt förhinder föreligger,
vartill då ock torde böra läggas rätt för makar att rösta med varandras

fullmakt.

För dessa undantagsfall synes det emellertid vara en bättre utväg
som användes i Norge, där en väljare, som har laga förfall, äger själv insända
sin valsedel i förseglat konvolut till valförrättaren, vilken det då
tillkommer att pröva förfallets giltighet. Särskilt med hänsyn till det
proportionella valsättet och de möjligheter till ändringar i de resp. partiernas
valsedlar, som det medgiver, borde detta norska röstningssätt vara
att föredraga, då det, även när personlig inställelse inte är möjlig, dock
möjliggör en personlig röstning. Fullmaktsröstning är liksom i Norge
okänd ock«å i Danmark, där det enda undantag, som gjorts från fordran
på personlig inställelse vid val, är eu tillåtelse för bortavarande sjömän
att insända sina röster genom konsulaten (förmodlingen dock endast vid
riksdagstn a nnaval).

Redan så tidigt som vid den nu gällande kommunallagstiftningens tillkomst
för mer än 50 år sedan uttalades betänkligheter mot att bibehålla

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 10.

den gamla fullrnaktsröstningen. I allmänna besvärs- och ekonomiutskottet,
vilket vid 1859 — 60 års riksdag hade att granska det förslag till denna
lagstiftning, som uppgjorts av särskilda kommitterade, yrkade en reservant,
landshövding v. Troil, på personlig inställelse vid val. »Det är», framhöll
han, »en i de flesta konstitutionella länder antagen grundsats, att vid val
rösträtt bör personligen utövas. Motsatsen föranleder ej sällan till listlöpning
och till resor ur gård och i gård för att samla underskrifter å
på förhand uppgjorda valsedlar.» Hans yrkande föranledde den förut
obegränsade fullinaktsröstningens inskränkning till en fullmakt för varje
med sådan röstande, en inskränkning som motiverades därmed, att den
skulle »förebygga de missbruk, vartill en obegränsad frihet att på grund
av fullmakt utöva rösträtt lätteligen föranleder».

Dessa uttalanden, som visa att man så långt tillbaka i tiden hade
en rätt tydlig, låt vara av dåtida erfarenheter i jämförelse med de
nutida föga motiverade uppfattning av åtminstone vissa faror som fullmaktsröstningen
innebär, anföras i den motion som hr Hjalmar Wijk
väckte vid 1908 års riksdag i syfte att få till stånd en undersökning
»huruvida och i vad mån den nuvarande rättigheten att vid kommunalstämma,
allmän rådstuga och kyrkostämma föra talan och utöva rösträtt
genom fullmakt må kunna borttagas eller inskränkas». Att motionen
blev avslagen är mindre att undra på, helst som den sträckte sina anspråk
ända till slopning av den kommunala fullrnaktsröstningen överhuvud
och inte blott vid vissa val. Märkligare är, att den på grund av redan
då iakttagna missbruk av fullrnaktsröstningen vid stadsfullmäktigeval framkom
före den reform, som i och med den kommunala rö^tskalans reducering,
det proportionella valsättet och de omedelbara landstingsvalen först
framkallat det massraissbruk av detta röstsätt som gjort det till ett väsentligt
förskämningselement i vårt offentliga liv.

Om det för 9 år sedan ännu kunde anses vara väl tidigt att åtgöra
något mot detta missförhållande, så är det sannerligen inte för tidigt
nu, när det nått en då okänd omfattning. Från några andra länder,
särskilt från Nordamerika, känner man vilka ansträngningar de bästa, de
för landets och folkets välfärd mest nitälskande måst utveckla för att
rensa valstriderna från inrotade oarter, som hotat samhällets hälsa. Det
är lyckligare, om det onda kan motas i sin början. I den lyckligare belägenheten
befinna vi oss ännu här i landet. Det gäller att begagna den
förmån som därmed erbjudes och inte låta sig avhållas av slö vana eller
förkärlek för det bestående eller ännu sämre bevekelsegrunder.»

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr JO.

I det av komrnitterade år 1859 framlagda betänkandet med förslag
till nya kommunalförfattningar föreslogs, att röstägande skulle äga att —
utan någon inskränkning — överlåta sin talan och rösträtt å annan.

Mot betänkandet i denna del avgavs reservation av landshövdingen
von Troil, som yrkade, att vid val fullmakt eller valsedel ej skulle gälla,
utan borde den väljande, därest han ville utöva sin rösträtt, personligen
inställa sig vid valförrättningen: motsatsen föranledde ej sällan — yttrade
han — till listlöpning och till resor ur gård i gård för att samla underskrifter
å på förhand uppgjorda valsedlar. Allmänna besvärs- och ekonomiutskottet
vid 1859 —1860 års riksdag föreslog, att röstning med fullmakt
skulle fortfarande få äga rum men att till förebyggande av de missbruk, vartill
en obegränsad frihet att på grund av fullmakt utöva rösträtt lätteligen
föranledde, full maktsröstningen skulle inskränkas därhän, att ingen på
grund av fullmakt finge föra talan för mer än en röstberättigad. Vad
utskottet sålunda föreslagit, blev av riksdagen godkänt. Vid frågans behandling
i riksdagen framhölls från borgarståndet, att om skål visserligen
kunde förefinnas för bibehållande av fullmaktsröstning på landsbygden
med dess stora avstånd, så föret un nes emellertid icke några dylika skäl
för bibehållande av fullmaktsröstningen i städerna.

I en vid 1886 års riksdag väckt motion påyrkades borttagande av
inskränkningen i rätten att genom ombud utöva rösträtt å kommunalstämma
på landet. Motionären anförde, bl. a., att då det vid alla domstolar
i riket vore tillåtet att genom fullmakt sin talan å annan överlåta
med oinskränkt rätt för den, som innehade fullmakten, att föra talan
för så många som hälst, syntes det, som samma praxis borde följas uti
skötandet av kommunala angelägenheter. Bland olägenheter, som ifrågavarande
bestämmelse föranledde, märktes att menigheten i byar belägna
en eller flera mil från stämmoplatsen tvingades att bliva likgiltig för
kommunens ärenden.

Lagutskottet avstyrkte motionen. Utskottet ansåg den föieskrivna
inskränkningen vara ur flera synpunkter välbetänkt. Borttagande därav
skulle efter all sannolikhet ofta giva anledning till en skadlig agitation,
då det gällde någon fråga av större vikt. Dessutom torde tillvaron av
detta stadgande medföra en fördel även därutinnan att det genom att i
viss mån försvåra begagnandet av fullmakter bidroge att förmå kommunens
samtliga medlemmar till personligt deltagande i förhandlingarna om kommunens
angelägenheter.

Vid 1908 års riksdag hemställde herr Hjalmar Wijk i en inom
andra kammaren avgiven motion om skrivelse till Kungl. Maj:t med anBihang
till riksdagens protokoll 1917. 5 sand. 9 käft. (Nr 10) 2

Historik.

Riksdagen

1859—60.

Riksdagen

1686.

Riksdagen

1908.

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 10.

hållan om undersökning, huruvida och i vad män rättigheten att vid
kommunalstämma, allmän rådstuga och kyrkostämma föra talan och utöva
rösträtt genom fullmakt kunde borttagas eller inskränkas till de fall, där
den röstberättigade vore av giltiga skäl hindrad att personligen rösta.

Lagutskottet kunde icke finna annat än att de i gällande kommunalförfattningar
meddelade bestämmelserna angående sättet för utövande av
rösträtt fortfarande vore i det stora hela tillfredsställande. Nämnda bestämmelser
innefattade, samtidigt som de erkände rätten att rösta genom
fullmakt, en enligt utskottets mening lyckligt funnen begränsning av
samma rätt. Det syntes utskottet icke vara underkastat något tvivel, att
i fråga om landsorten den medgivna möjligheten att genom annan person
utöva kommunal rösträtt väl överensstämde med i vårt land rådande förhållanden.
Då icke heller i fråga om städerna skäl förebragts, som kunnat
övertyga utskottet att för dem ändring skulle tarvas i det av motionären
påyrkade hänseendet, avstyrkte utskottet motionen.

Riksdagen I en vid 1911 års riksdag i andra kammaren avgiven motion yrkade

19U. herr Forsberg bl. a., att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om utredning, huruvida icke röstning på grund av fullmakt vid
landstingsmannaval borde förbjudas, med undantag möjligen för de fall
då någon genom laga förfall vore förhindrad att utöva sin rösträtt.

Konstitutionsutskottet vid sistnämnda riksdag yttrade, att då röstning
på grund av fullmakt efter utskottets mening stode i nära samband
med de principer, som gällde i fråga om den kommunala rösträtten,
och då motionären ej heller anfört något skäl av beskaffenhet att
motivera upphävande av röstning med fullmakt särskilt vid landstingsmannaval,
fann sig utskottet böra avstyrka den gjorda framställningen.
Stadsfullmäk- I framställning den 18 november 1912 anhöllo stadsfullmäktige

^hol * 1912 * Stockholm i anledning av en utav herr Palme väckt motion, att Kungl.

Maj:t måtte till riksdagen avgiva proposition därom, att sådan ändring
av § 8 mom. 1 i gällande förordning om kommunalstyrelse i Stockholm
måtte göras, att rätten att rösta genom fullmakt bleve i väsentlig mån
inskränkt, så att den, som vid valtillfället icke personligen inställde sig,
endast i det fall måtte beredas tillfälle att utöva sin rösträtt, att han på
grund av yrke, tjänst eller sjukdom vore förhindrad att personligen avgiva
sin röst.

I över nämnda framställning avgivet vttrande förordade Överståt O

O %J

hållareämbetet, att all fullmaktsröstning måtte för Stockholms vidkoin''
mande upphöra.

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 10.

I den till 1913 års riksdag avlåt.na propositionen nr 185 angående vissa
ändringar i kommunallagarna yttrade departementschefen, att frågan om
borttagande av fullmaktsröstning i stad vore värd all uppmärksamhet men
att frågan enligt departementschefens mening måste sättas i visst samband
med den av riksdagen i skrivelse den 22 maj 1908 gjorda framställningen
om utredning, huruvida och under vilka villkor undantag
måtte kunna göras från den i § 24 R. O. givna bestämmelsen, att rösträtt
ej må utövas av annan valberättigad än den, som vid valtillfälle
personligen inställde sig. Sistnämnda spörsmål, som ju närmast hade
avseende å sjömän och vissa statstjänare, som av sin tjänst hindrades
från utövande av sin rösträtt, vore under utredning i justitiedepartementet,
och denna utredning kunde väntas föreligga å sådan tid, att ärendet
torde kunna föreläggas 1914 års riksdag. Vid sådant förhållande syntes
jämväl åtgärder för borttagande eller begränsning av fullmaktsomröstning
lämpligen böra anstå, tills båda nämnda frågor kunde i ett sammanhang
föreläggas 1914 års riksdag till avgörande.

Vid 1913 års riksdag väcktes emellertid ett par motioner i ämnet.
Sålunda hemställde herr Pers om skrivelse till Kungl. Maj:t med anhållan
om förslag till sådan ändring i kommunallagarna för rikets städer, att
ur dessa måtte uteslutas föreskrift om rätt att rösta medelst fullmakt. Herr
Euderstedt hemställde, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla om
utarbetande och framläggande för riksdagen av sådant förslag till ändring
av gällande bestämmelser angående val i stad till landsting och stadsfullmäktige,
att rätten att rösta genom fullmakt måtte bliva i väsentlig
mån inskränkt, så att den, som vid valtillfället icke personligen inställde
sig, endast i det fall skulle beredas tillfälle att utöva sin rösträtt, då
han på grund av yrke, tjänst eller sjukdom vore förhindrad att personligen
avgiva sin röst.

Konstitutionsutskottet delade motionärernas uppfattning därom, att
rätten att rösta med fullmakt vid i kommunalförfattningarna omförmälda
val i stad borde inskränkas. Utskottet erinrade emellertid om departementschefens
ovanberörda yttrande och uttalade, att då förslag i ämnet
vore att emotse till 1914 års riksdag, syntes det utskottat, att skäl ej
förelåge för riksdagen att vidtaga någon åtgärd med anledning av de
väckta motionerna.

I två vid 1914 års senare riksdag avgivna likalydande motioner
av herr Kvarnzelius in. fl. samt herr Staaft in. fl. hemställdes, att riksdagen
måtte för sin del antaga sådana ändringar i gällande kommunalförordning
för landet, i kommunalförordningen för stad och i kommunal -

Biksdaqen

1913.

Riksdagen
1911 B.

Konstitutionsutskottet

1914 B.

J2 Kons itutionsutslcottets utlåtande Nr 10.

förordningen för Stockholm, att rätten att utöva rösträtt genom ombud
upphäves i stad samt jämväl i köpingar och municipalsamhällen i köpingens
eller municipalsamhällets angelägenheter, med. undantag allenast för oskift
dödsbo, däri flera myndiga delägare finnas.

Konstitutionsutskottet tillstyrkte i huvudsak motionerna, och utskottets
hemställan bifölls av andra kammaren men avslogs av den första.
Utskottet anförde bl. a.:

»Utskottet delar de synpunkter, åt vilka motionärerna sålunda givit
uttryck. Aven om vissa skäl kunna anföras till förmån för fullmaktsröstningen
i kommunala angelägenheter, framför allt med hänsyn till de
personers intresse, som av tjänst, yrke, sjukdom eller annat laga förfall
äro förhindrade att personligen inställa sig, hava å andra sidan, såsom
erfarenheten nogsamt giver vid handen, de missbruk, vartill fullmaktsröstningen
öppnar möjlighet, på senare tider, vad förhållandena i våra
städer angår, begynt taga en sådan omfattning, att det måste anses såsom
en bjudande plikt för lagstiftningen att ingripa. Utskottet fäster i detta
avseende uppmärksamheten vid den på officiella uppgifter grundade tabell*,
vilken såsom bilaga är fogad till ifrågavarande motioner. Tabellen utvisar
den omfattning, i vilken vid stadsfullmäktigevalen år 1912 valsedlar
avgivits på grund av fullmakt. Sammanställes med uppgifterna häri den
omständigheten, att rösträtt för annan får utövas endast av den, som
själv är röstberättigad, framträder utan vidare den oerhörda omfattning,
fullmaktsröstningen numera tagit. I icke mindre än 47 av de 52 städer,
som i tabellen upptagits, har mer än varannan personligen röstande valman
utövat rösträtt jämväl såsom ombud för annan och i ett flertal fall
har dylik röstning medelst fullmakt utövats av mer än tre fjärdedelar
av de tillstädeskomna. Redan dessa omständigheter tyda på att fullinaktsröstningen
i den praktiska tillämpningen gått vida utöver det ändamål,
som dess medgivande varit avsett att tjäna. Såväl Stockholms stadsfullmäktige
i sin ovanberörda framställning som motionärerna framhålla ock,
enligt utskottets mening med all rätt, att numera anskaffning av fullmakter
blivit ett huvudmedel i utvecklade partiorganisationers tjänst, att
denna anskaffning vida mera beror på partiorganisationers förmåga att
förmå de valberättigade till avlämnande av fullmakt än på vederbörande
valberättigades eget intresse för valet, samt att densamma i många fall
sker under former, som icke kunna betecknas annat än såsom innebärande
missbruk.

Utskottet delar motionärernas mening jämväl därutinnan, att för

Här utesluten.

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 10.

närvarande i stort sett all röstning Medelst fullmakt i stad bör förbjudas.
Därest, i enlighet med vad riksdagen år 1908 begärt, lagstiftningsåtgärder
framdeles vidtagas i syfte att vid politiska val möjliggöra rösträttens utövning
jämväl av personer, som av förfall äro hindrade att själva komma
tillstädes, lärer i samband därmed böra tagas under övervägande, huruvida
motsvarande bestämmelser må införas också i vederbörande kommunalförfattningar.
Men för närvarande och så länge denna invecklade fråga
icke blivit utredd, på sätt riksdagen begärt, lär man utan större olägenhet
kunna förbjuda varje användning av fullmakt vid kommunal röstning
i städerna.»

Såsom av den historiska framställningen här ovan framgår infördes
vid kommunallagarnas tillkomst, i syfte att förebygga befarade missförhållanden
vid fullmaktsröstningens utövande, i desamma bestämmelser
om inskränkning i rätten att rösta genom fullmakt därhän, att ingen
skulle få innehava fullmakt för mer än en röstberättigad. Det har
emellertid visat sig att den sålunda vidtagna begränsningen av fullmaktsröstningen
ej var tillräcklig för att undanröja missförhållanden vid dess
utövning. I berörda av herr Wijk vid 1908 års riksdag framlagda
motion påvisades, hurusom fullinaktsröstningen då lett till uppenbara
missbruk för stadsfullmäktigevalens vidkommande. Sådana missbruk hava
sedermera efter reduktionen av de kommunala röstskalorna, införandet
av det proportionella valsättet och omedelbara landstingsval framträtt i
ännu mycket högre grad. Det framhölls också redan i Överståthållareämbetets
ovannämnda yttrande över stadsfullmäktiges i Stockholm år 1912
till Kungl. Maj:t gjorda framställning i frågan, att fullmaktsvärvningen
och fullinaktsröstningen vid kommunala val i huvudstaden antagit former,
som måste betecknas såsom innebärande missbruk, och att det borde tagas
under övervägande, huruvida ej en motsvarande förändring möjligen borde
ske även i de för övriga städer gällande kommunalförfattningarna. I
samma mån som under de politiska partimotsättningarnas stegring och
valteknikens fullkomning intresset för såväl stadsfullmäktige- som i synnerhet
landstingsvalen allt mer uppdrives, komma fullmaktsröstningens
menliga verkningar med nödvändighet att vidgas och skärpas. Såsom
motionären påpekar, blir vid denna röstning i många fall förbindelsen
mellan röstägaren och röstningen i det närmaste upphävd, och röstningen
förlorar den personliga karaktär, som en valhandling bör äga. Hela det
maskineri, som igångsättes för fullmaktsvärvning och fullmaktsdisposition,
är högeligen ägnat att neddraga valförrättningens värdighet och förde
lätt tillvä0a0anessatt av ganska tvivelaktig moralisk beskaffenhet.

Utskottets

yttrande.

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 10.

Det torde, såsom motionären närmare utvecklat, icke vara någon sällsynt
företeelse, att under fullmaktsinsamlingen valmän bli utsatta för obehöriga
påtryckningar i en eller annan form, så att de icke kunna göra sina
verkliga meningar gällande vid valet, och dessa fullmaktsröstningens skadliga
följdföreteelser framträda i fortgående stegring ej blott i städerna utan
också på landsbygden.

Det synes av dessa skäl utskottet vara en av erfarenheten synnerligen
påkallad åtgärd, att fullmaktsröstningen vid här ifrågavarande val
om icke helt avskaffas så åtminstone inskränkes till de fall, då verkligt
behov av densamma kan anses föreligga. Riksdagen har i sin förutberörda
skrivelse av år 1908 i huvudsak angivit, vilka dessa fall kunna
anses vara vid andrakammarvalen, och det torde icke finnas någon rimlig
atdedning antaga, att deras omfattning skulle vara någon annan vid här
ifrågavarande val. I likhet med chefen för civildepartementet vid 1913
års riksdag anser därför utskottet, att frågan om åtgärder för borttagande
eller begränsning av fullmaktsröstning vid dessa lämpligen bör kunna
behandlas i samband med den redan till utredning hänvisade frågan om
fullmaktsröstning vid valen till andra kammaren. Det skulle enligt utskottets
mening endast vara en fördel om likformiga bestämmelser i förevarande
hänseende kunde fastställas för båda slagen av val.

På grund av vad sålunda anförts hemställer utskottet,

att riksdagen i anledning av herr Hellbergs
ifrågavarande motion måtte hos Kungl. Maj:t begära
utredning och därpå grundat förslag om fullmaktsröstningens
största möjliga begränsning vid landstingssamt
stads- och kommunalfullmäktigeval.

Stockholm den 27 mars 1917.

På utskottets vägnar:

SAM CLASON.

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 10.

Reservationer:

_ av herrar Clason, Belbnder, von Mentzer, von Bahr, greve Alexander
Hamilton, Flembur g, Magnusson i Tumhult, liiif, Karlsson i Mo och Andersson
i Huckerum, vilka ansett, att utskottet bort avstyrka herr Hellbergs
ifrågavarande motion.