Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 10 (Utlåtande 1912:Ku10 Konstitutionsutskottet)

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 10.

Nr 10.

Ankom till Riksdagens kansli den 15 april 1912 kl. 1 e. m.

Konstitutionsutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion om
ändrad lydelse af § 17 i förordningen om kommunalstyrelse
på landet.

Närvarande: Herrar Bonde, Trygger, Hagström, Clason, Bellinder, Hellberg, Kjellén,
Wavrinsky, yon Mentzer,. grefve Hamilton, Ljunggren,*) Jansson i Djursätra,
Ericsson, Edén, Larsson i Vesterås, Magnusson, Larsson i Säby,
Kropp, Jönsson och Wallin.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering:.

I en inom Andra kammaren väckt, till konstitutionsutskottet hänvisad
motion, nr 55, har herr Persson i Norrköping, med instämmande i motionens
syfte af två af kammarens ledamöter, hemställt »det Riksdagen ville
för sin del antaga följande ändrade lydelse af § 17 i förordningen om
kommunalstyrelse på landet af den 21 mars 1862:

§ 17.

Tre ordinarie kommunalstämmor skola årligen hållas: — — — —
— — — — äfvensom af revisorer. Dessa ordinarie stämmor utsättas till
sön- eller helgdagar.

Den, hvilken — — — — — — — — — af sagda förvaltning.»

Till stöd för detta sitt yrkande har motionären anfört följande:

»Redan vid 1907 års riksdag väcktes af herr Rob. Karlsson i Andra
kammaren motion om att ordinarie kommunalstämmor skulle hållas å söneller
helgdag. Motionären framhöll till stöd för sitt yrkande, att det icke
endast var det höga fyrktalet, som ditintills lagt hinder i vägen för de
Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 5 samt. 9 käft. (Nr 10—12.) 1

Konstitutionsutskottets utlåtande Kfr 10.

små fyrkinnehafvarna att bevaka sina kommunala intressen, utan mången
gång har själfva tiden för kommunalstämmans hållande lagt oöfverstigliga
hinder i vägen härför.

Det händer ej så sällan, framhöll motionären vidare, att kommunalstämmoordföranden
utlyser ordinarie kommunalstämma att hållas å söckendag,
hvarigenom omöjliggöres icke allenast för industriarbetare, utan jämväl för
smärre yrkesutöfvarc och småbrukare att bevista dylik stämma, ty om än
dessa senare förfoga öfver sin tid, så hafva de ej råd att af sin knappa
bärgning afstå en dagsinkomst eller ett dagsverke, hvarför de hellre föredraga
att stanna hemma. Följden blir att de större fyrktalsinnehafvarua,
som kunna bestämma öfver sin tid, komma att hufvudsakligen afgöra
ärendenas behandling.

Det särskilda utskott, som vid 1907 års riksdag hade att behandla
äfven den här omnämnda motionen, affärdade den med några få rader, hvari
som hufvudskål för afslag anfördes, att ett bifall till motionen skulle vara
»ett onödigt och skadligt ingrepp på ett område, där afgörandet för hvarje
kommun bör ske efter dess särskilda förhållanden och alltså lämpligen
tillkommer den som har att utlysa stämmorna».

Att detta helt läsligt framkastade påstående icke alls räcker som
bärande skäl för afslag på ett så viktigt förslag som det här ifrågavarande,
synes mig ligga ''i öppen dag. Detta framhölls också under föregående
års riksdag i en af herr Forssling i Andra kammaren väckt motion, hvari
han upptog herr Karlssons år 1907 gjorda yrkande. Bland andra talande
skäl, som herr Forssling i motiveringen till sin motion förra året anförde,
tillåter jag mig anföra följande:

»Det är ju mycket vanligt, att de ordinarie stämmorna utlysas till
en söckendag, hvarigenom de flesta besökande, till följd af de stora utstånden,
måste i fråga om det enskilda arbetet gifva hela dagen till spillo.
Men både småbrukare, handtverkare och öfriga arbetare samt många andra
röstberättigade därjämte hafva oftast hvarken råd eller tid att offra helaarbetsdagen
på allmänna angelägenheter, äfven om håg härtill icke saknas,
i synnerhet om resekostnad till den ofta miltals aflägsna stämmolokalen
också måste tagas i beräkning.

Dessutom äga många samhällsmedlemmar, särskildt de som lyda underlän
stek jonsstadgan, icke rätt att utan sina arbetsgifvares eller husbönders
tillåtelse taga sig ledigt från arbetet för att bevista kommunala sammankomster.
Yisserligen har arbetsgivareföreningarnas förtroenderåd i fråga
om ledighet från arbetet för att kunna deltaga i kommunala val m. m.

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 10.

uttalat sin anslutning till Kungl. Maj:ts under fjolåret framlagda förslag
härutinnan under förutsättning, att begäran om ledighet för sådant ändamål
anmäldes minst dagen förut. Men särskild! landtarbetarnes husbönder
kom me nog icke att med blida ögon bifalla eu dylik allmännare anhållan
och, om så på grund af lag måste ske, i de flesta fall endast under villkor
om afdrag på lönen eller på de få fridagar, som stundom ges åt lagstadda
tjänare för vård af deras privata angelägenheter.

Vore det då icke för undvikande af ömsesidiga svårigheter fördelaktigare
för båda parterna, om förenämnda sammankomster hölles på en
allmän hvilodag?

Ett flitigt deltagande i kommunala sammanträden är ett af hufvudvillkoren
för att hos vårt folk minska okunnigheten och likgiltigheten
angående kommunala angelägenheter samt för dess fostran till mera upplysta
och intresserade samhällsmedlemmar. Anses det önskvärd! att erhålla
insiktsfulla och för det allmännas väl nitälskande medborgare, bör
man därför uppmuntra särskild! de små i samhället till att bevista församlingens
gemensamma förhandlingar. Därtill kommer att detta lager
af vårt folk vid dessa har stora intressen att bevaka, i synnerhet då det
gäller utseende af funktionärer inom församlingen samt val af de personer,
på hvilka det sedan beror, om Riksdagens Första kammare skall så
småningom få ett mera demokratiskt skaplynne samt villigare och med
större förståelse ifra för eu tillfredställande lösning af sådana frågor, som
ligga det stora flertalet af vårt folk varmt om hjärtat.

I stället för att genom val af för de små i samhället olämpliga tider
för stämmorna utestänga dem därifrån krafvel- rättfärdigheten inom samhällslifvet,
att man på allt sätt underlättar deras deltagande, och dit hör
bland annat, att för de viktigare sammankomsterna väljas sådana dagar,
att de med minsta uppoffring vare sig i tid eller pengar kunna besökas
äfven af de mindre och minst bemedlade bland de kommunalt röstberättigade.

Det torde ock för ett bättre samförstånd mellan skilda folkklasser
icke vara utan betydelse, att personer i mycket olika samhällsställning på
detta sätt föras tillsamman och komma till tals med hvarandra. En på
många för att icke säga alla håll välbehörig vidare syn på samfundsförhållandena
borde äfven härigenom kunna erhållas.

Enligt mitt förmenande kan det icke vara tvifvel underkastadt, att
— om sammanträdena hållas efter gudstjänsten -—- söndagar och mindre
betydelsefulla helgdagar äro de mest lämpliga, då det gäller behandling

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 10.

af landsbygdsförsamlingarnas allmänna ärenden. Visserligen äro icke heller
då alla medborgare i tillfälle att däri deltaga, enär en del på grund af
sin sysselsättning måste vara upptagna alla dagar i veckan. Men dessa
utgöra dock ett mindre fåtal af landsbygdens befolkning, och om ofvan
angifna dagar bestämdes för ordinarie sammankomster, hade man i alla
händelser gjort, hvad som i denna fråga rimligen kan göras för att tillmötesgå
billighetens och rättvisans fordringar».

Till ofvanstående tillåter sig undertecknad ytterligare framlägga några
synpunkter, som enligt mitt förmenande starkt tala för kommunalstämmas
hållande å sön- eller helgdagar.

Före senaste rösträttsreform var ju förhållandet i allmänhet det, att
de förmögnare inom kommunen hade bestämmanderätten i kommunens
angelägenheter. Dessa förmögnare ha ju* äfven i allmänhet förmånen att
mera fritt och utan obehag kunna disponera sin tid. Under dessa förhållanden
var det mera likgiltigt till hvilken dag kommunalstämma utsattes.
De fattigare medborgarna, som på grund af ekonomiska och andra orsaker
icke kunde komma till kommunalstämma, voro därför tämligen likgiltiga,
ty de visste med sig, att om de än kommo till stämman så betydde det
föga eller ingenting, då det gällde de olika ärendenas afgörande.

Detta förhållande blef af Riksdagen genom 1907 års rösträttsreform
underkändt. Genom nämnda reform var ju meningen, att flertalet om inte
alla röstägande skulle kunna göra sig gällande, deltaga i och inverka på
kommunens angelägenheter. Genom den 40-gradiga skalan och proportionella
val skulle ju beredas alla medborgaregrupper representation i landsting
och Första kammaren. Men detta blir dock endast en rätt på papperet,
därest icke den utvidgade rösträtten af de röstägande kan användas. Om
stämmorna hållas å tider när de mindre och beroende röstägarna icke
kunna besöka dem, så gagnar icke den utvidgade rösträtten sitt syfte. En
naturlig konsekvens af rösträttsreformen är sålunda att genom Riksdagens
försorg kommunalstämmorna utsättas på sådana tider, att så långt möjligt
är alla röstberättigade kunna använda sin rösträtt. Först därigenom erhåller
den kommunala själfstyrelsen en af sina viktigaste förutsättningar,
nämligen samhällsmedlemmarnas allmänna deltagande i de kommunala
besluten.

Förra årets konstitutionsutskott, som yrkade afslag på hr Forsslings
omnämnda motion, framhöll som motiv härför, att genom ett bifall »komme
en inskränkning att göras i kommunens fria själfbestämningsrätt, som svårligen
står i öfverensstämmelse med kommunalförordningens syfte». Och

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr.i 10.

det var därför som kommunalordföranden på landet fått fria händer att
själf bestämma dagen för kommunalstämmans hållande. Hvad nu först
kommunernas fria själfbestämningsrätt beträffar, så är denna redan i vissa
fall kringskuren genom förordningen om kommunalstyrelse på landet och
vidare må sägas, att det i vår tid är en synnerligen både betänklig och
farlig själf bestämningsrätt, som lägger i en enda persons eller i ett mindre
antal personers händer möjlighet att bestämma kommunalstämmotiderna så
att det stora antalet röstägande icke gifves tillfälle att bevista stämmorna.
Förra årets utskottsmajoritet uttryckte dock som sin uppfattning, satt ett
flitigt deltagande i de kommunala sammanträdena är synnerligen önskvärd!»,
hvarför utskottet ville framhålla vikten af att vederbörande kommunalstämmoordförande
»så vidt möjligt tillmötesgår af kommunens medlemmar
mera allmänt uttalade önskningar i fråga om valet af dag för stämmas
hållande, för att därigenom bereda det stora flertalet tillfälle att närvara
vid förhandlingarna». Denna platoniska önskan är nog så vacker, — synd
blott att kommunalstämmoordförandena i allmänhet inte taga hänsyn till
den, utan mera hålla sig till utskottets afslagsyrkande på motionen, hvilket
ju äfven bifölls af Första kammaren.

För ätt styrka detta mitt påstående vill jag här blott anföra, att af
samtliga de 36 ordinarie decemberstämmor, som under sista halfdelen af
sistlidne december månad finnas offentligt omnämnda i tidningen Östgöta
Correspondenten, från lika många kommuner i Östergötlands län, var det
blott två som hållits å för arbetare och vederlikar lämplig dag. Af de
öfriga 34 höllos en fredagen 8 december, två tisdagen 12 december, två
onsdagen 13 december, tre torsdagen 14 december, en fredagen 15 december,
fjorton måndagen 18 december, nio tisdagen 19 december och en
fredagen 22 december. Det lärer näppeligen kunna bestridas, att ofvan
nämnda 34 stämmor af de 36, som min undersökning omfattar, icke kunde
besökas af röstägande småbönder och brukare, handtverkare och arbetsfolk
i allmänhet, därför att dessa ej kunde göra sig fria från sitt arbete
och sina anställningar de julbrådskans dagar, som stämmorna höllos. Och
att det uti de ifrågavarande 34 kommunerna finnes talrika medborgargrupper,
tillhörande de samhällsklasser jag ofvan omnämnt, kan man med
rätt stor visshet sluta sig till bland annat däraf, att det vid senaste andrakammarval
inom dem afgåfvos sammanlagt 1,745 socialdemokratiska röster.

Jag har velat anföra ofvanstående som exempel, och jag vill här
tillägga, att från skilda håll till mig anförts klagomål öfver de missförhållanden
jag här tillåter mig framhålla. Bekant är äfven hurusom fram -

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 10.

Utskottets

yttrande.

ställningar till kommunalstäminoordförande gjorts om stämmornas förläggande
till sön- eller helgdagar, utan att dessa blifvit af vederbörande
beaktade eller bifallna.

Under de rätt vidlyftiga debatter som fördes i kamrarna under föregående
års riksdag framhölls som ett botemedel mot det onda, att till
stämmoordförande borde väljas personer, som vore villiga att tillmötesgå
krafvet på lämplig tid för stämmorna. Oafsedt att denna väg fram mot
rättvisan har en massa olägenheter att bjuda på, så är den ej heller
framkomlig, enär de stämmor, då ordförande skall väljas, ständigt utlysas
på sådana tider, att de små röstinnehafvarna ej kunna komma dit och
deltaga i stämman. De blifva aldrig i tillfälle att samlade bevista stämmorna
där ordförandeval försiggår. På samma sätt ställer det sig om
stämman själf skulle besluta, när kommande stämmor skola hållas. Till
den stämma, där beslutet skall fattas, kunna, enär den är utsatt till tid som
de många små röstägande ej kunna tillsätta, icke dessa små röstägare infinna
sig, och frågan kommer sålunda helt visst i de flesta fall att afgöras
i strid med dessas intresse af de förmögnare röstägarna, som ha mera
tid och tillfälle att bevista stämmor när som helst.

För att största möjliga antal röstberättigade medborgare må blifva i
tillfälle att bevista kommunalstämmorna och icke förhindras utöfva sin
medborgarrätt, till skada just för den kommunala själfstyrelse, som utgör
ett af de väsentliga dragen i vår samhällsförfattning, och för främjande af
den kommunala samhörighet, som är en af förutsättningarna för tillgodoseendet
af alla samhällsmedlemmars berättigade intressen, torde det därför
vara både nyttigt och nödvändigt, att de ordinarie kommunalstämmorna
hållas på sön- eller helgdagar.»

Utskottet finner det syfte, som ligger till grund för motionen, synnerligen
behjärtansvärdt. Ett talrikt och flitigt deltagande i kommunalstämmorna
utgör utan tvifvel en viktig förutsättning för att den kommunala
själfstyrelsen på landsbygden skall väl fylla sitt ändamål, och hvad
som genom lagstiftningsåtgärder kan göras för att så långt möjligt underlätta
kommunalstämmobesöken för alla röstberättigade, det bör alltså göras.
Såsom motionären påvisat, är det utan tvifvel ett faktiskt förhållande,
att, om kommunalstämman hålles på hvardag, så hindras eller åtminstone
försvåras på en mängd håll besök på stämman för många röstberättigade.
De, som äro starkare beroende af sin arbetstid, af dagsinkomst eller
af husbönders eller arbetsgifvares medgifvande, hafva ofta svårt att taga

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 10.

sig eller erhålla ledighet för att komma till stämman en sådan dag,
i synnerhet som ledigheten ej sällan måste utsträckas till hela dagen
på grund af de långa afstånden till stämmolokalerna. I en mängd fall
torde därför stämmornas utsättande till arbetsfri dag vara det bästa, stundom
oumbärliga medlet att befordra ett lifligare deltagande i kommunala angelägenheter.

Med hänsyn härtill har nu . motionären föreslagit, att de ordinarie
kommunalstämmorna ovillkorligen skola utsättas till en sön- eller helgdag.
Att genom lag undantagslöst föreskrifva detta vore dock enligt utskottets
mening mindre lämpligt. Det finnes nämligen otvifvelaktigt kommuner,
i hvilka, det i allmänhet visat sig förmånligare, om kommunalstämmorna
liga rum på hvardag —- så är bland annat förhållandet i vissa kommuner
i närheten af Stockholm — och på andra håll, såsom i Norrland, har det
blifvit vanligt, att åtminstone en kommunalstämma, nämligen decemberstämman,
förlägges till lämplig hvardag, oftast tredjedag jul. Genom
motionärens förslag skulle såväl det ena som det andra för framtiden omöjliggöras.

Utskottet anser därför, att en begränsning af motionens yrkande bör
göras därhän, att sön- eller helgdag kommer till användning i de fall, då
detta för kommunens röstberättigade befinnes önskvärdt, men ej i andra.

Såsom af motionären erinrats, väcktes vid förlidet års riksdag en
motion med samma yrkande, som det nu föreliggande, och vid behandlingen
af densamma framställdes inom utskottet reservationsvis förslag om
sådan ändring af § 17 i förordningen om kommunalstyrelse på landet, att
ordinarie kommunalstämma i december skulle äga att besluta, huruvida
de ordinarie kommunalstämmorna eller vissa af dem under det nästföljande
året skulle utsättas till sön- eller helgdag. Ifrågavarande förslag blef af
Andra kammaren bifallet med 105 röster mot 88. Under öfverläggningen
i kammaren framställdes emellertid mot detsamma åtskilliga anmärkningar,
gående ut därpå, att dess antagande icke skulle tillräckligt kraftigt ingripa
mot de anmärkta missförhållandena. Därvid anfördes, dels att
arbetare och andra mindre röstägare i de kommuner, där decemberstämmorna
utlysas till söckendag före jul, i allmänhet äro förhindrade att infinna
sig på dessa stämmor och sålunda icke torde kunna inverka på
beslutet, huruvida det kommande årets stämmor skola hållas på sön- eller
helgdag, dels att, äfven om de mindre röstägarna söka komma till decemberstämman,
de på många håll måste komma till korta gent emot de stora
röstägarna, som hafva vida lättare att mangrannt infinna sig, och att i

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 10.

följd häraf de förra i realiteten icke skulle få något inflytande vid beslut
om dag för stämmornas hållande. Vid den förnyade behandling af ifrågavarande
spörsmål, som påkallats genom motionen vid innevarande års riksdag,
har utskottet ansett, att man borde söka finna en sådan form för
frågans lösning, som toge hänsyn till dessa anmärkningar.

I sådant syfte framställdes under öfverläggningen i Andra kammaren
vid fjolårets riksdag förslag, att ändringen af ifrågavarande lagrum skulle
så formuleras, att söndagen bestämdes till ordinarie stämmodag, men undantag
härifrån medgåfves, ifall kommunalstämman i december så beslöte.
Detta skulle då kunna ske, där de lokala förhållandena äro af den beskaffenhet,
att annan dag än söndag lämpligen torde böra användas för ifrågavarande
ändamål. Emellertid kunna äfven emot detta ändringsförslag göras
vissa invändningar. Det förefaller icke fullt lämpligt, att sön- eller helgdag
fastslås som kommunalstämmodag i regel, när man direkt känner, att på
vissa håll det medgifna undantaget skulle blifva regel, och framför allt
gäller äfven om detta förslag, att det knappast i högre grad än den ofvannämnda
reservationen är i stånd att tillgodose de små röstägarnas intressen,
i det att de stora röstägarna alltid kunna begagna sin styrka till att
genomdrifva undantag från regeln, att sön- eller helgdag är ordinarie kommunalstämmodag,
och besluta stämmornas hållande på hvardag.

Utskottet anser det vara en hufvudsak i den blifvande reformen, att
densamma går i sådan riktning, att också de små röstägarnas intressen
i fråga om dag för ordinarie kommunalstämmas hållande komma till sin
rätt, då de små röstägarna hafva samma berättigande att deltaga i de
kommunala angelägenheterna, som de stora röstägarna. Ur denna synpunkt
lyckligare vore enligt utskottets mening eu bestämmelse, genom hvilken
rätten att besluta angående de ordinarie kommunalstämmornas utsättande
till sön- eller helgdag skulle tillerkännas de röstägande i ungefärlig öfverensstämmelse
med fjolårets reservation, men med bifogande af den särskilda
föreskrift, att vid afgörande af dylika frågor rösterna ej skulle beräknas
efter den vanliga röstskalan utan efter hufvudtalet. Ett sådant
särskildt förfarande i fråga om stämmodagarnas utsättande synes utskottet
väl motiveradt af denna angelägenhets säregna och för alla röstägande lika
betydelse.

Att Biksdagen själf skulle skrida till formulering af en lagändring i
enlighet med dessa synpunkter finner utskottet emellertid icke tillrådligt.
Frågan är af den art, att den för ett allsidigt öfvervägande torde böra hänskjutas
till Kungl. Maj:t, och ett särskildt skäl för sådant förfarande föreligger

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 10.

dessutom i det förhållandet, att genom andra motioner yrkats ungefär motsvarande
ändringar i fråga om rätten att utsätta dag för kyrkostämma,
äfvensom uppkörande af pastors själfskrifvenket såsom ordförande i dylik
stämma, hvilka yrkanden utskottet likaledes funnit sig böra tillstyrka.
Ändringarna i förordningen om kommunalstyrelse på landet ock i kyrkostämmoförordningen
köra tydligen utarbetas i inbördes sammanhang.

På grund af livad sålunda anförts, hemställer utskottet,

att Riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla, det
täcktes Kungl. Maj:t låta utarbeta och för Riksdagen
framlägga förslag till sådan ändring i förordningen om
kommunalstyrelse på landet, att därigenom tryggas de
ordinarie kommunalstämmornas utsättande till sön- eller
helgdag, där detta befinnes erforderligt för att möjliggöra
ett allmänt deltagande i kommunens angelägenheter,
och att därvid de små röstägarnas intressen tillgodoses
i lika mån som de stora röstägarnas.

Stockholm den 12 april 1912.

På utskottets vägnar:

CARL CARLSON BONDE.

Reservationer:

af herr Trygger;

af herrar Clason och von Mentor, som anfört:

»Utskottets förslag har ett dubbelt syfte, dels att de ordinarie kommunalstämmorna
skola utsättas till sön- eller helgdag, där detta befinnes
erforderligt för att möjliggöra ett allmänt deltagande i kommunens angelägenheter,
dels att vid beslutet om denna sak omröstningen på kommunalstämman
skall ske efter hufvudtalet.

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 5 sand. 9 höft. (Nr 10—12.) 2

1Ö Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 10.

Hvad den senare frågan angår, hafva vi ej kunnat tillstyrka den förändring,
som därmed afses, af hittills gällande, så sent som 1909 införda
grunder för kommunal rösträtt.

Men jämväl i det förra hänseendet kunna vi, likasom förlidet års konstitutionsutskott,
icke biträda utskottets förslag. Såsom utskottet själft framhåller,
är det ingalunda gifvet, att kommunalstämmorna allestädes höra lämpligast
utsättas till sön- eller helgdag. Men det är icke blott de af utskottet
berörda lokala förhållandena, som kunna göra detta olämpligt, utan äfven
andra. Utskottets förslag har, såsom framgår af dess hänvisning till fjolårets
andrakammarbeslnt, utgått från den tanken, att decemberstämman
skall besluta, att under det följande året de ordinarie kommunalstämmorna
eller vissa af dem skola hållas på sön- eller helgdag. Frågan om eu viss
dags lämplighet såsom stämmodag måste emellertid i hög grad vara beroende
af de ärenden, som därvid skola förekomma, och äfven om det låter
tänka sig, att en söndag kan vara passande stämmodag, då ärendena äro
få, så kan den under andra förhållanden redan på grund af den tidsbegränsning,
som gudstjänsten måste medföra, vara alldeles icke passande;
och en föregående decemberstämmas beslut i frågan kan därför, när det
skall verkställas exempelvis i oktober ett följande år, visa sig ganska
olämpligt.

Men äfven en annan synpunkt är här värd största uppmärksamhet.
Statsmakterna hafva under senare år vid flera olika tillfällen med styrka
uttalat sig för åtgärder, ägnade att åstadkomma ökad söndagshvila inom
olika verksamhetsområden och hafva därvid ledts icke blott af det religiösa
krafvet på söndagens helgd, utan äfven af den sociala insikten om nödvändigheten
af eu hvilodag i arbetsveckan. Vi kunna i detta hänseende
exempelvis hänvisa till följande uttalande i Riksdagens skrifvelse (nr 40)
af den 29 mars 1910:

»Beträffande nyttan och behofvet för individen af erforderlig söndagshvila
torde icke mer än en mening råda. Riksdagen vill i detta afseende åberopa ett
uttalande af en af de internationella kongresser, som under senare tider hållits
angående detta ämne. Så uttalade redan 1889 års kongress i Paris följande:
»En hel hvilodag i veckan är i allmänhet för enhvar nödvändig för bevarandet
af kroppens och själens hälsa och energi. Den är ett väsentligt villkor för fortsatt
arbetsduglighet och högre lifsläDgd, en förutsättning för materiellt välstånd
och moralisk utveckling för individen, för familjen, för nationen. — De moraliska
konsekvenserna af hvilodagen hafva en ekonomisk återverkan och bereda i följd
däraf välstånd.» Särskildt framhölls söndagshvilan såsom behöflig för kroppsarbetaren,
såsom ägnad att höja hans intellektuella och sedliga personlighet.»

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 10.

Med dessa sträfvanden till förmån för ökad söndagshvila står i ganska
klen öfverensstämmelse den tendens, som alltmer börjat framträda, att
göra företrädesvis söndagen till kommunal arbetsdag. Riksdagsmannaval,
landstingsmannaval, kommunalstämmor, kyrkostämmor — allt önskar man
förlägga till hvilodagen, och förmodligen komma snart äfven kraf på förläggning
till söndagen jämväl af andra kommunala sammanträden och bestyr.
Enligt vår uppfattning är detta ur hvilodagens synpunkt en skadlig
tendens, ty, äfven om under vissa förhållanden stämmor, t. ex. de mera kortvariga,
utan större olägenheter kunna hållas på söndag eller helgdag, är
detta icke fallet med mera tidsödande förrättningar af dylik art. Det
synes under sådana förhållanden kunna ifrågasättas, om icke nu föreliggande
frågas lösning snarare bör sökas på en annan väg, än den förordade,
nämligen genom upptagande hos oss af någon motsvarighet till
Englands bank Jiolidays, hvilka hos oss då skulle taga karaktären af arbetsfria
veckodagar — eller eventuellt eftermiddagar — för kommunala
och andra liknande bestyr.

För den ordinarie decemberstämman skulle sålunda den redan hittills
för ändamålet på åtskilliga orter begagnade 3:dje dag jul kunna komma
till ytterligare användning. Återstår sålunda att finna lämpliga dagar för
vårstämman och höststämman. Då nu på våren en dylik dag äfven är
behöflig för landstingsmannavalen, och på hösten en annan dylik för riksdagsmannavalen,
kunde frågan lösas, om en arbetsfri söckendag utsattes
till våren för landstingsmannaval och vårstämraor, och en dylik på hösten
för riksdagsmannaval och höststämmor. För att icke antalet effektiva arbetsdagar
under året skulle minskas, kunde man måhända tänka sig att
i stället offra två helgdagar såsom sådana. I hvarje fall synes vid den
nu föreliggande frågans lösning den allra största hänsyn äfven böra tagas
till nödvändigheten att motverka hvilodagarnas förvandling till kommunala
arbetsdagar, och hafva vi därför inom utskottet yrkat, att utskottet skulle
föreslå,

att Riksdagen i skrifvelse till Kungl. Maj:t ville
anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes låta verkställa utredning,
på hvad sätt, under tillbörligt iakttagande af
söndagens helgd och af dess ställning såsom hvilodag,
de ordinarie kommunalstämmorna må kunna så anordnas,
att kommunernas röstägande medlemmar i möjligaste
mån må beredas tillfälle att uti dem deltaga»;

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 10.

af herrar Béllinder, Kjdlén, grefve Hamilton, Jansson i Djursätra, Magnusson
och Jönsson, hvilka yrkat, att utskottet måtte hemställa,

att Riksdagen i anledning af förevarande motion
ville för sin del besluta, att § 17 i gällande kungl.
förordning om kommunalstyrelse på landet skall erhålla
följande lydelse:

§ 17.

Tre ordinarie kommunalstämmor skola årligen hållas: — — — —
— —■ — — äfvensom af revisorer.

Ordinarie kommunalstämman i december äger besluta, huruvida de
ordinarie kommunalstämmorna eller vissa af dem under det nästföljande
året skola utsättas till sön- eller helgdag.

Den, hvilken — — — — af sagda förvaltning.