Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 10 (Utlåtande 1911:Ku10 Konstitutionsutskottet)

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 10.

Nr 10.

Ankom till Riksdagens kansli den 7 mars 1911 kl. 2 e. m.

Konstitutionsutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion om
ändrad lydelse af 17 § i förordningen om kommunalstyrelse
på landet.

I en inom Andra kammaren väckt, till konstitutionsutskottet
hänvisad motion, nr 28, har herr Forssling hemställt, det Riksdagen
ville för sin del antaga följande ändrade lydelse af § 17 i förordningen
om kommunalstyrelse på landet:

»Tre ordinarie kommunalstämmor skola årligen hållas:--

— — — — — äfvensom af revisorer.

Dessa ordinarie stämmor skola hållas å sön- eller helgdag.

Den, hvilken — — — — af sagda förvaltning.»

Till stöd för sitt förslag har motionären anfört följande:

»Man har af gammalt gjort den beklagliga erfarenheten att i förhållande
till antalet röstberättigade landsbygdens kommunal- och kyrkostämmor
äro ganska fåtaligt besökta. Detta visar sig icke blott då
mindre viktiga, utan äfven då mera betydelsefulla frågor förekomma
till behandling.

Utan tvifvel har detta hittills i betydande grad berott därpå, att
det stora flertalet inom en församling haft så ringa inflytande vid afgörandet
af kommunens angelägenheter. Men äfven okunnigheten
angående kommunala förhållanden, de i flertalet orter stora afstånden
till stämmolokalerna samt de för den stora allmänheten ofta olämpliga
tider, då de viktigaste sammanträdena hållas, hafva i sin mån bidragit
och bidraga fortfarande härtill.

Bihang till Riksd. prat. 1911. 3 Sami. 1 Afd. 9 Höft. (Nr 10.)

2 Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 10.

Det är ju mycket vanligt, att de ordinarie stämmorna utlysas
till en söckendag, hvarigenom de flesta besökande, till följd af de stora
afstånden, måste i fråga om det enskilda arbetet gifva hela dagen till
spillo. Men både småbrukare, handtverkare och öfriga arbetare samt
många andra röstberättigade därjämte hafva oftast hvarken råd eller
tid att offra hela arbetsdagen på allmänna angelägenheter, äfven om
håg härtill icke saknas, i synnerhet om resekostnad till den ofta miltals
aflägsna stämmolokalen också måste tagas i beräkning.

Dessutom äga många samhällsmedlemmar, särskildt de som lyda
under tjänstehjonsstadgan, icke rätt att utan sina arbetsgifvares eller
husbönders tillåtelse taga sig ledigt från arbetet för att bevista kommunala
sammankomster. Visserligen har arbetsgivareföreningarnas förtroenderåd
i fråga om ledighet från arbetet för att kunna deltaga i
kommunala val m. m. uttalat sin anslutning till Kungl. Maj:ts under
fjolåret framlagda förslag härutinnan under förutsättning, att begäran
om ledighet för sådant ändamål anmäldes minst dagen förut. Men
särskildt landtarbetarnes husbönder koinme nog icke att med blida
ögon bifalla en dylik allmännare anhållan och, om så på grund af
lag måste ske, i de flesta fall endast under villkor om afdrag på lönen
eller på de få fridagar, som stundom ges åt lagstadda tjänare för vård
af deras privata angelägenheter.

Vore det då icke för undvikande af ömsesidiga svårigheter fördelaktigare
för båda parterna, om förenämnda sammankomster hölles på
en allmän hvilodag?

Ett flitigt deltagande i kommunala sammanträden är ett af hufvudvillkoren
för att hos vårt folk minska okunnigheten och likgiltigheten
angående kommunala angelägenheter samt för dess fostran till
mera upplysta och intresserade samhällsmedlemmar. Anses det önskvärdt
att erhålla insiktsfulla och för det allmännas väl nitälskande
medborgare, bör man därför uppmuntra särskildt de små i samhället
till att bevista församlingens gemensamma förhandlingar. Därtill
kommer att detta lager af vårt folk vid dessa har stora intressen att
bevaka, i synnerhet då det gäller utseende af funktionärer inom församlingen
samt val af de personer, på hvilka det sedan beror, om Riksdagens
Första kammare skall så småningom få ett mera demokratiskt
skaplynne samt villigare och med större förståelse ifra för en tillfredsställande
lösning af sådana frågor, som ligga det stora flertalet af vårt
folk varmt om hjärtat.

I stället för att genom val af för de små i samhället olämpliga
tider för stämmorna utestänga dem därifrån kräfver rättfärdigheten
inom samhällslifvet, att man på allt sätt underlättar deras deltagande,

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 10.

och dit hör bland annat, att för de viktigare sammankomsterna väljes
sådana dagar, att de med minsta uppoffring vare sig i tid eller pengar
kunna besökas äfven af de mindre och minst bemedlade bland de
kommunalt röstberättigade.

Det torde ock för ett bättre samförstånd mellan skilda folkklasser
icke vara utan betydelse, att personer i mycket olika samhällsställning
på detta sätt föras tillsamman och komma till tals med hvarandra.
En på många för att icke säga alla håll välbehöflig vidare syn på
samfundsförhållandena borde äfven härigenom kunna erhållas.

Enligt mitt förmenande kan det icke vara tvifvel underkastadt,
att — om sammanträdena hållas efter gudstjänsten — söndagar och
mindre betydelsefulla helgdagar äro de mest lämpliga, då det gäller behandling
af landsbygdsförsamlingarnas allmänna ärenden. Visserligen
äro icke heller då alla medborgare i tillfälle att däri deltaga, enär en
del på grund af sin sysselsättning måste vara upptagna alla dagar i
veckan. Men dessa utgöra dock ett mindre fåtal af landsbygdens befolkning,
och om ofvan angifna dagar bestämdes för ordinarie sammankomster,
hade man i alla händelser gjort, hvad som i denna fråga rimligen
kan göras för att tillmötesgå billighetens och rättvisans fordringar.

Både kyrko- och kommunalstämmor, åtminstone de viktigaste,
borde fördenskull enligt min tanke hållas på nyss nämnda dagar. Men
som kyrkoherden i församlingen eller den prästman han i sitt ställe
förordnar skall vara ordförande i kyrkostämman, och deras tjänstgöring
kan lägga mer eller mindre vägande hinder i vägen, måste man
i fråga om denna stämma tills vidare, och så länge icke en lekman får
utses till vice ordförande, slå af på de rättsliga krafven.

Hvad däremot kommunalstämmorna beträffar, tyckes mig, att
några större svårigheter ej gärna kunna uppställas emot deras hållande
på en sön- eller helgdag, gifvetvis icke under gudstjänsttid, i synnerhet
om jag inskränker mig till de tre ordinarie. Att en prästman mycket
ofta äfven här tjänstgör som ordförande kan ej anses vara ett oöfverstigligt
hinder, ty till vice ordförande har väl alltid utsetts eu lekman,
och denne bör kunna anlitas vid förfall för den ordinarie.

Då ett förslag om närmare bestämmande af tiden för de ordinarie
kommunalstämmorna år 1907 var framlagdt till Riksdagens pröfning,
så afslogs det af både utskott och kamrar hufvudsakligen därför, att
en sådan bestämmelse enligt utskottets mening vore ett onödigt och
skadligt ingrepp i kommunalstämmoordförandenas frihet att efter hvarje
kommuns särskilda förhållanden bestämma om dagen för stämmorna.

Jag har i det föregående sökt bevisa just motsatsen af hvad utskottet
såsom skäl för utslag på frågan helt lösligt framkastat och finner

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 10.

Utskottets

■yttrande.

den af mig förordade anordningen vara både nödig och nyttig samt vill
med anledning af utskottets yttrande endast tillägga, att utöfvandet af de
medborgerliga rättigheterna ej bör kunna hindras eller försvåras af
godtycket, allraminst under våra alltmer tillspetsade partiförhållanden.»

Som af motionären anförts, föreslog herr R. Karlsson i en vid
1907 års riksdag i Andra kammaren afgifven motion, att de ordinarie
kommunalstämmorna skulle hållas å sön- eller helgdag. Det särskilda
utskott, som vid nämnda riksdag hade att afgifva utlåtande i rösträttsfrågan,
afstyrkte motionen under anförande, att förslaget innebar ett
onödigt och skadligt ingrepp på ett område, där afgörandet för hvarje
kommun bör ske efter dess särskilda förhållanden.

Efter utskottets mening har motionären ej förebragt något skäl,
som vederlägger, hvad 1907 års riksdags särskilda utskott anfört mot
ifrågavarande förslag. Genom att stadga sön- eller helgdag som den
enda dag, å hvilken ordinarie kommunalstämmor få hållas, komme en
inskränkning att göras i kommunens fria själfbestämningsrätt, som
svårligen står i öfverensstämmelse med kommunalförordningarnas syfte.
I enlighet med detta syfte har också lagstiftningen med hänsyn till
de lokala skiljaktigheterna i olika delar af vårt land, såsom folkmängdstäthet,
befolkningens vanor och kommunernas större eller mindre utsträckning,
undvikit alla stadganden, som kunna menligt inverka på
häraf uppkomna intressen. Det är också därför, som kommunalstämmoordföranden,
hvilken bäst torde känna förhållandena inom sin kommun,
har efter § 16 i förordningen om kommunalstyrelse på landet att
bestämma dagen för kommunalstämmas hållande. Utskottet, som delar
motionärens uppfattning, att ett flitigt deltagande i de komrmmala
sammanträdena är synnerligen önskvärdt, vill i detta sammanhang framhålla
vikten af att vederbörande ordförande i kommunalstämma såvidt
möjligt tillmötesgår af kommunens medlemmar mera allmänt uttalade
önskningar i fråga om valet af dag för stämmas hållande för att därigenom
bereda det stora flertalet tillfälle att närvara vid förhandlingarna.

På grund af hvad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

att herr Forsslings ifrågavarande motion ej måtte
till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 3 mars 1911.

På utskottets vägnar:

ERNST TRYGGER.

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 10.

Reservationer:

af herrar Nyström, Uppström, Berger, af Callerholm, Ericsson,
Berg, Edén och Johansson, som ansett, att utskottets yttrande bort
hafva följande lydelse:

»Den kommunala själfstyrelse, som utgör ett af de väsentliga
dragen i vår samhällsförfattning, har utan gensägelse en af sina viktigaste
förutsättningar i ett någorlunda allmänt deltagande i de kommunala
besluten. Om dessa senare komma att bli uttryck för meningarna
blott hos ett fåtal samhällsmedlemmar eller inom en viss samhällsklass,
så främja de icke i önskvärd grad känslan af kommunal
samhörighet och kunna ej heller väntas i tillbörlig mån tillgodose alla
samhällsmedlemmars berättigade intressen.

Det är af denna anledning en ingalunda oviktig uppgift för lagstiftningen
å det kommunala området att söka undanröja förefintliga
hinder för ett allmänt deltagande i de församlingar, där de kommunala
angelägenheterna afhandlas.

I ett icke ringa antal kommuner, framför allt sådana med en
talrik industriarbetarebefolkning, torde utan tvifvel, såsom i förevarande
motion framhålles, kommunalstämmornas förläggande till söckendagar
för många röstberättigade medföra betydande svårigheter, därest de
önska bevista stämmorna för att där bevaka sina intressen.

Utskottet har därför funnit motionen förtjäna beaktande. Dock
kan utskottet icke förorda motionärens förslag om en ovillkorlig föreskrift,
att alla ordinarie kommunalstämmor skola hållas å sön- eller
helgdag. Utan tvifvel finnes det ett stort antal kommuner, beträffande
hvilka ett dylikt stadgande icke är behöfiigt, och inom hvilka man
äfven skulle uppfatta det såsom stridande mot nedärfda och allmänt
rådande föreställningar om sabbatens helgd. Den ändring i lagstiftningen,
som erfordras, synes icke böra gå ut på något annat eller mera
än att bereda möjlighet för de röstägande inom en kommun, där en
allmännare önskan i sådan riktning förefinnes, att själfva få afgöra,
huruvida de ordinarie kommunalstämmorna eller vissa bland dem skola

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 10.

hållas å sön- eller helgdag. Då rätten att bestämma tiden för kommunalstämmorna
f. n. utan inskränkning tillkommer stämmans ordförande, förefinnes
under nu gällande lagstiftning ingen dylik möjlighet i annan mån,
än att man vid val af ordförande för stämman kan göra villigheten att i
detta afseende rätta sig efter majoritetens önskningar till hufvudsaklig
kvalifikation. Ett sådant förfarande kan emellertid icke betecknas
såsom lämpligt, och lagstiftningen bör icke ge anledning till att det
kommer i bruk.

I likhet med motionären finner utskottet, att en lagstiftningsåtgärd
i förevarande syfte bör afse blott de ordinarie kommunalstämmorna.
Därest de röstägande inom en kommun önska, att själfva få afgöra,
huruvida de ordinarie kommunalstämmorna eller vissa af dem skola
hållas å sön- eller helgdag, synes beslut härom lämpligen böra fattas
för ett år i sänder, och torde det vara mest ändamålsenligt, att dylikt
beslut fattas å den ordinarie kommunalstämman i december månad
under året näst före det, som beslutet afser.

Det för ifrågavarande ändamål erforderliga tillägget till bestämmelserna
i gällande förordning om kommunalstyrelse å landet anser
utskottet lämpligen böra få sin plats i § 17 i nämnda förordning.

Utskottet hemställer alltså,

att Riksdagen i anledning af förevarande motion
måtte för sin del besluta, att § 17 i gällande kungl.
förordning om kommunalstyrelse på landet skall erhålla
följande lydelse:

§ 17-

Tre ordinarie kommunalstämmor skola årligen hållas: — — —

— — äfvensom af revisorer.

Ordinarie kommunalstämman i december äger besluta, huruvida
de ordinarie kommunalstämmorna eller vissa af dem under det nästföljande
året skola utsättas till sön- eller helgdag.

Den, hvilken— — —• — af sagda förvaltning.»;

af herr von Schéele, som inom utskottet yrkat, att § 17 måtte
erhålla följande lydelse:

»Tre ordinarie kommunalstämmor skola årligen hållas: — — —

— — äfvensom af revisorer.

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 10. 7

Ifråga om tiden för ordinarie kommunalstämmas hållande äger
stämman själf besluta.

Den, hvilken — — — af sagda förvaltning.»;

af herr Larsson, som ansett, att utskottet bort hemställa:

»att Riksdagen, med anledning af herr Forsslings
motion, måtte antaga följande ändrade lydelse af §
17 i förordningen om kommunalstyrelse på landet
den 21 mars 1862:

§ 17.

Tre ordinarie kommunalstämmor skola årligen hållas:---

— — äfvensom af revisorer.

Dessa ordinarie stämmor utsättas till sön- eller helgdag.

Den, hvilken — — — af sagda förvaltning.»;

af herr Clason, mot viss del af motiveringen;

af herr Jansson.

Det skulle här antecknas, att friherre Bonde, herrar Almqvist,
Nilsson från Malmö och Magnusson i Tumhult ej deltagit i ärendets behandling
inom utskottet, och att herr Fahlbeck ej närvarit vid utlåtandets
justering.