Konstitutionsutskottets Utlåtande Nr 10 (Utlåtande 1910:Ku10 Konstitutionsutskottet)

Konstitutionsutskottets Utlåtande Nr 10.

Nr 10.

Ankom till Riksdagens kansli den 12 april 1910 kl, 5 e. m.

Konstitutionsutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion om
tillägg till §19 riksdagsordningen.

Närvarande: herrar Staaff, Nyström, Fahlbecfc, Säve, Uppström, Sjöholm,
Berger, Bellinder, von Mentzer, Ekman, Björck, Jansson, af Callerholm,
Almqvist, Nilsson, Beckman, Magnusson, Ericsson, von
Schéele och Berg. (Herrar Staaff, Ekman, Björck och Jansson
hafva icke närvarit vid utlåtandets justering.)

Till konstitutionsutskottet kar hänvisats en inom Första kammaren
väckt motion (nr 13), däri herr Hildebrand föreslagit, att Riksdagen
måtte till fortsatt grundlagsenlig behandling antaga såsom hvilande ett
tillägg till riksdagsordningens § 19 af den lydelse, de kursiverade raderna
angifva:.

inom någon af dessa.

Statsråd eller förutvarande statsråd, som i öfrigt uppfyller valbarhetsvillkor
en, må kunna utses till ledamot i Andra kammaren, ändock han
icke äger valrätt inom valkretsen.»

Till stöd för sitt förslag har motionären anfört följande:

»I R. O. § 19 stadgas såsom valbarhetsgrund vid val till Riksdagens
Andra kammare valrätt inom valkretsen eller, där fråga är
om stad, bestående af flera valkretsar, inom någon af dessa. Om
ledamot af kammaren flyttar till annan ort, äger han att utöfva riksdagsmannaskapet
perioden ut, men kan icke, sedan viss kortare tid förgått,
omväljas i sin gamla valkrets, där han ej längre är valbar.

Bill. till Riksd. Prof, 1910. 3 Sami. 8 Höft. (Nr 10.)

Konstitutionsutskottets Utlåtande Nr 10.

I ett fall synes denna anordning kunna leda till så betänkliga
konsekvenser, att en undantagsbestämmelse synes fullt befogad och fullt
riktig. Jag menar i fråga om statsråd eller f. d. statsråd. Det synes
blifva regel, att Konungen inkallar till sitt rådsbord ledande politiker
inom Riksdagen. Aro dessa bosatta utanför hufvudstaden, så innebär
utnämningen till statsråd nödvändigheten för dem att öfverflytta till
hufvudstaden och där låta skrifva sig. Men i och med detsamma förlora
de valbarheten till Andra kammaren för den valkrets, där de tidigare
bott. Innebörden häraf är tydlig. Skulle ledamot af Andra kammaren
blifva statsråd, kan det inträffa, att vid nyval till denna kammare
hans mandat icke kan förnyas af hans gamla valmän, och utsikterna
för honom att blifva vald af Stockholms valmän torde i de flesta fall
vara försvinnande små. Statsrådsutnämningen verkar som en diskvalificeringsorsak,
här så mycket märkligare, som diskvalificeringen drabbar
män, hvilka borde räknas till de ledande männen inom Riksdagen. Ju
större politisk begåfning och praktisk läggning en andrakammarledamot
från valkrets utanför Stockholm visar, dess förr kan han blifva diskvalificerad
till mandatets förnyande! Detta kan ej gärna vara riktigt,
allra minst i ett tidsskede, då Riksdagen väl behöfver största möjliga
mått af politisk bildning och praktisk duglighet.

Så länge den således diskvalificerade behåller sin statsråds värdighet,
äger han deltaga i kamrarnas öfverläggningar, men lämnar han
regeringen kort före eller efter ett nyval till Andra kammaren, hålles
han, hur duglig politiker han än må vara, utanför Riksdagen, för så
vidt han ej insättes i Första kammaren. Utsikten härtill i fråga om
en erkänd politiker kan ju numera sägas vara större än tidigare, men
det kvarstår i alla händelser som eu ren anomali, att förlänande af rikets
högsta värdigheter kunna verka diskvalificerande i fråga om andrakammarmandat.

Vid flyttning från en valkrets till eu annan åtgår alltid någon tid,
innan valrätt och valbarhet inträder i den nya kretsen. Om f. d. statsråd
återflyttar till sin gamla valkrets utanför Stockholm, kan det inträffa,
att han vid nyval trots återflyttningen icke är valbar i nämnda
krets. Skulle det inträffa, att vid något tillfälle regeringar hastigt växla,
kan det ställa sig så, att ledande politiker, som förut i Andra kammaren
representerat kretsar utanför Stockholm inom olika partier, faktiskt
äro diskvalificerade vid andrakammarval!

I Norge har man helt andra bestämmelser än i Sverige. Grundloven
§ 62 stadgar, att statsrådets medlemmar icke alls äro valbara till
stortinget — en bestämmelse som numera så direkt strider mot svensk

Konstitutionsutskottets Utlåtande Nr 10.

uppfattning, att den här endast för fullständighetens skull omnämnes.
Däremot stadgas i § 58, att enhvar, som varit statsminister eller statsråd,
kan utses till stortingsman äfven i valdistrikt, där han icke är röstberättigad,
för så vidt han för öfrigt är valbar och ej redan vald för
annat distrikt.

Eu motsvarande bestämmelse skulle bär i Sverige fullständigt upphäfva
den diskvalificeringsgrund vid andrakammarval, som jag tillåtit
mig påpeka. Bestämmelsen går emellertid längre, i det f. d. statsråd
i Norge är valbar öfver hela landet. Skall eu ändring företagas, synes
mycket tala för att valbarheten utsträckes lika långt äfven här. Visserligen
kunde man tänka sig den närmaste olägenheten af hjälpt genom
sådan ändring af mantalsskrifningsbestämrnelserna, att statsråd från annan
ort än Stockholm ej under sin statsrådstid låter mantalsskrifva sig i
hufvudstaden. Mycket starka skäl synas mig emellertid tala för eu
mera genomgripande förändring.

Eu politiker, som i sin valkrets hedrats med riksdagsmannaskap
i Andra kammaren, kan såsom statsråd anse sig böra tillråda Konungen
åtgärder, som ej väl behaga hans gamla valmän. Han kan komma att
se eu del frågor ur större synpunkter än de bygdepatriotiska. Här inträder
således en helt ny situation. Genom statsrådsutnämningen och på
grund af statsrådsämbetets kraf förlorar han i detta fall sympatierna i sin
gamla valkrets. Hans politiska gärning kan dock vara så betydande, att
han val är värd ett andrakammarmandat, ett mandat som andra valkretsar
måhända gärna skulle vilja gifva honom. År så förhållandet,
så synes det afgjordt vara en fördel ur det allmännas synpunkt, att eu
sådan man räddas åt riksdagslifvet ej allenast så till vida som han kan
insättas i Första kammaren, utan äfven så att han kan få ett andrakammarmandat.

Man kan invända, att principen om valrätt inom kretsen såsom
valbarhetsgrund härmed skulle sönderbrytas. Till viss grad är detta
naturligtvis riktigt, men tillämpningen af undantagsbestämmelsen ligger
ju helt i valmännens egen hand. Först och främst kommer tydligen blottett
mindre antal personer i den här ifrågasatta undantagsställningen,
och med den obenägenhet att gå »utsocknes», som förefinnes, uppstode
fråga om stadgandets praktiska tillämpning helt visst allenast i fråga
om enstaka särskilt dugande män inom detta lilla antal. Någon som
helst fara synes icke uppstå genom ändringen, men väl fördelar.

Denna fråga bör naturligtvis skärskådas endast ur det allmännas
synpunkt. År det nyttigt för landet, att de främsta männen tillvaratagas
i största möjliga utsträckning för arbetet i båda kamrarna? Sä

Konstitutionsutskottets Utlåtande Nr 10.

Utskottets

yttrande.

kan frågan formuleras, ty att det här gäller blott de främsta, torde
vara klart, då det i hvarje fall först kräfves statsrådsbefattning och
sedan starka valmanssympatier i krets, där mannen i fråga icke är
mantalsskrifven, för att bestämmelsen skall blifva tillämplig.

Frågan har ingen partipolitisk betydelse. Såvidt jag kan finna,
bör det ibland blifva det ena, ibland det andra partiet, som efter en
eventuell förändring i angifven riktning skulle kunna på detta sätt få in
någon af sina främsta i Andra kammaren, fastän ett val inom den valkrets,
där mantalsskrifningsorten ligger, icke vore möjligt. Det enda fall,
då ett parti kunde tänkas förlora på förändringen, vore, om ett motparti
på detta sätt kunde få in en partihöfding i vårt underhus, men denna
olägenhet kan drabba alla partier och för öfrigt uppvägas af en liknande
fördel en annan gång. Partipolitiska synpunkter äro emellertid enligt
min mening här alldeles för trånga. Hela vårt statslif måste i längden
vinna på, att de bästa männen aktivt deltaga i politiken, och såsom ett
led i sträfvande! till detta mål bör förslaget ses.»

Motionären har såsom en olägenhet med nu gällande bestämmelser
i fråga om valbarhet till Riksdagens Andra kammare framhållit, att
en i valkrets utom Stockholm vald ledamot, som utnämnes till statsråd,
genom bosättning i Stockholm förlorar valbarhet till kammaren inom
den valkrets, han dittills företrädt. Denna olägenhet kan, enligt hvad
motionären i sin framställning medgifver, afhjälpas genom en sådan
ändring i mantalsskrifningsförordningen, att utnämning till statsråd
icke medför] skyldighet att låta mantalsskrifva sig i Stockholm. Motionären
vill emellertid icke förorda denna utväg till olägenhetens afhjälpande.
Han anser nämligen, alt valbarhet till Andra kammaren
inom alla rikets valkretsar bör beredas statsråd och förutvarande statsråd
och föreslår därför sådan ändring i gällande grundlagsbestämmelse
rörande valbarhet till Andra kammaren, som för genomförande häraf
erfordras.

Hvad angår motionärens utgångspunkt vill utskottet icke bestrida,
att den omständigheten, att utnämning till statsråd för en i valkrets
utom Stockholm vald ledamot af Andra kammaren medför förlust af
valbarhet i samma valkrets, kan innebära en olägenhet, om än räckvidden
af denna olägenhet må anses vara i någon mån minskad
genom införande af proportionellt valsätt i fråga om val till Riksdagens
båda kamrar, i det att härigenom möjligheterna för ett parti att åt
Riksdagen bevara eu ledande politisk personlighet äro större än förr.
Utskottet anser emellertid, att, om den förändring, som motionären

Konstitutionsutskottets Utlåtande Nr 10.

i denna punkt afser, skulle befinnas önskvärd, densamma lämpligast
skulle genomföras genom en ändring af mantalsskrifningsförordningen
i ofvan angifven riktning. Liknande undantagsbestämmelser förekomma
i 3 § af gällande mantalsskrifningsförordning, där under 6 mom. föreskrifves,
att den, som i och för arbete eller uppdrag af tillfällig beskaffenhet
eller i följd af uppdrag, lämnadt af Riksdagen, uppehåller sig
å annan ort, ej må af sådan anledning där mantalsskrifvas.

Utskottet kan däremot icke förorda den ändring af gällande grundlagsbestämmelser
i fråga om valbarhet till Andra kammaren, som motionären
åsyftat. Utskottet hyser nämligen starka betänkligheter mot att
rubba den i sådant afseende grundläggande bestämmelsen om bostadsbandet,
hvilken enligt utskottets mening har djupa rötter såväl i Sveriges
författningshistoria som i rådande folkuppfattning, och ställer sig därför
bestämdt afvisande emot motionärens förslag, att åt statsråd och förutvarande
statsråd bereda valbarhet till Andra kammaren inom alla
landets valkretsar.

I anslutning till hvad utskottet sålunda anfört, hemställer utskottet,

att herr Hildebrands förevarande motion icke må
föranleda någon Riksdagens åtgärd.

Stockholm den 8 april 1910.

På utskottets vägnar:

J. F. NYSTRÖM.

Reservationer:

af herr Nilsson, som ansett, att utskottet bort framställa förslagom
sådana ändringar i gällande grundlagsbestämmelser i fråga om valbarhet
till Riksdagens Andra kammare, hvarigenom det s. k. bostadsbandet
blefve i sin helhet upphäfdt, och vid ärendets behandling i utskottet
framställt jakande härom;

af herr Uppström i fråga om motiveringen.

Bih. till Riksd. Prof. 1910. 3 Samt. 8 Käft.