Konstitutionsutskottets Utlåtande N;o 9 (Utlåtande 1896:Ku9 Konstitutionsutskottet)

Konstitutionsutskottets Utlåtande N;o 9.

mo o.

Ant. till Biksd. kansli den 20 april 1896, kl. 4 e. m.

Konstitutionsutskottets utlåtande, i anledning af Kongl. Majds
proposition med förslag till ändringar i 50, 7O, 72, 98,
109 och 111 §§ regeringsformen samt 32, 65, 68, 71
och 73 §§ riksdagsordningen, äfvensom i anledning af väckt
motion om ändringar i samma grundlag sparagrafer med
undantag af § 111 regeringsformen.

Till konstitutionsutskottets handläggning hafva båda kamrarne hänvisat
Kongl. Maj:ts till Riksdagen aflåtna proposition n:o 22, deruti Kongl.
Makt till Riksdagens pröfning i grundlagsenlig ordning framlagt följande
förslag till ändringar i 50, 70, 72, 98, 109 och 111 §§ regeringsformen
samt 82, 65, 68, 71 och 73 §§ riksdagsordningen.

Förslag till ändringar i regeringsformen.

§ 50.

Riksdagen skall sammanträda i rikets hufvudstad, utom i de fall,
då fiendens framträngande eller pest eller andra lika vigtiga hinder göra

Bih. till Riksd. Prot. 1896. 3 Samt. 8 Höft. (N:o 9). 1

2 Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 9.

det omöjligt eller för Riksdagens frihet och säkerhet vådligt. I dessa fall
tillkommer Konungen att, efter samråd med de af Riksdagen valde fullmägtige
i riksbanken och fullmägtige i riksgäldskontoret, annan riksdagsort
utsätta och kungöra.

§ 70.

När i fråga om reglemente för riksbanken, dess inkomster och utgifter,
kamrarne stadna i stridiga beslut, skola kainrarne derom hvar för
sig rösta, såsom i nästföregående § sägs.

§ 72.

l:o. Riksbanken förblifver under Riksdagens garanti samt förvaltas
enligt särskild lag, stiftad i den ordning 87 § 1 mom. stadgar.

2:o. Riksbankens styrelse utgöres af sju fullmägtige, af hvilka en,
som skall vara ordförande bland fullmägtige, förordnas af Konungen och
sex väljas af Riksdagen på sätt i 71 § riksdagsordningen säges. Konungen
förordnar jemväl en suppleant att vid förfall för ordföranden träda i hans
ställe. De af Konungen för ordföranden och hans suppleant meddelade
förordnanden må återkallas, när Konungen så pröfvar skäligt. För de af
Riksdagen utsédde fullmägtige skola finnas tre suppleanter, valde såsom
i 73 § riksdagsordningen föreskrifves.

3:o. Riksbanken eger rätt utgifva banksedlar. Dessa sedlar skola,
vid anfordran, inlösas af banken med guld efter deras lydelse och må*
så länge de sålunda inlösas, för mynt i riket erkännas.

§ 98.

I händelse justitieombudsmannen, under det Riksdag är församlad,
afsäger sig det erhållna förtroendet eller med döden afgår, skall Riksdagen
i embetet genast insätta den man, som blifvit till hans efterträdare
utsedd. Skulle justitieombudsmannens utsedde efterträdare, under riksdag,
afsåga sig det erhållna förtroendet eller i justitieombudsmans-embetet insättas.
eller med döden afgå, utväljes, på ofvan stadgade sätt, en annan
behörig man i hans ställe. Inträffar något af dessa fall emellan riksdagarne,
skall Riksdagens rätt härutinnan genom de af Riksdagen valde
fullmägtige i riksbanken och fullmägtige i riksgäldskontoret utöfvas.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 9.

3''

§ 109.

Lagtima riksdag kan ej utan egen begäran upplösas förr än den
varit fyra månader tillsammans, derest icke Konungen, såsom i riksdagsordningen
sägs, förordnar om nya val till bada kamrarne eller den ena
af dem, i hvilka fall Riksdagen skall, med bibehållande af sin egenskap
utaf lagtima, sammanträda å den tid inom tre månader från det Riksdagen
blef upplöst, som Konungen bestämmer, samt må ej vidare af
Konungen upplösas förr än efter fyra manader från det senare sammanträdets
början.

Urtima riksdag eger Konungen, när Han för godt finner, åtskilja, och
vare urtima riksdag alltid upplöst innan tid för lagtima riksdags sammanträde
infaller.

Der så oförmodadt skulle hända, att Riksdag, när den afslutas, icke
hade staten reglerat eller någon ny bevillning till bestämdt belopp sig
åtagit, fortfare den förra statsregleringen och bevillningen intill nästa riksdag.
Är åter bevillningens hela belopp bestämdt, men kamrarne icke
om fördelningen deraf ense, då skola, efter den faststälda bevillningssummans
förhållande till den, som vid föregående riksdag blifvit fördelad,
de i den sista bevillningslörordningen stadgade artiklar jemnlikt ökas eller
minskas; och uppdrage Riksdagen åt de af Riksdagen valde fullmägtige
i riksbanken och fullmägtige i riksgäldskontoret, att en ny bevillningsförordning
på sådan grund uppgöra och utfärda.

§ in Beskylles

riksdagsman för grof missgerning, må han ej i häkte kunna
inmanas förr än, efter anstäld ransakning, domaren sådant skäligt pröfvat,
så vida han ej å bar gerning funnen varder; dock galle, om han, efter
domstols kallelse, sig ej inställer, hvad allmänna lagen i thy fall stadgar.
Ej må riksdagsman i andra fall, än som i denna och nästföregående §
sagda äro, sin frihet beröfvas.

Fullmägtige i riksbanken och i riksgäldskontoret samt Riksdagens
revisorer kunna ej, i och för sin befattning, emottaga befallningar utan
af Riksdagen allena, och enligt dess instruktioner, ej eller till redo och
ansvar ställas, utan efter Riksdagens beslut.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 9.

Förslag till ändringar i riksdagsordningen.

§ 32.

1. Deri, som blifvit till riksdagsman vald, skall, första gången han
efter valet till Riksdag sig inställer, inför chefen för justitiedepartementet,
eller. den Konungen i hans ställe förordnar, sin fullmagt till granskning
uppvisa a den dag Riksdagen sammanträder eller, om riksdagsman senare
sig inställer, så snart derefter ske kan. Denna granskning, som skall ske
i närvaro af tre bland de af Riksdagen valde fullmägtige i riksbanken
och tre bland fullmägtige i riksgäldskontoret, har till föremål att undersöka,
huruvida fullmagterne blifvit i föreskrifven form utfärdade, och skall
vid den riksdag, för hvilken nya val af begge kamrarnes eller enderas
samtliga ledamöter egt rum, vara inom tre dagar fulländad, men vid
andra riksdagar samma dag, då fullmagterne uppvisas.

2. Hvardera kammaren tillkommer dock sedan att pröfva behörigheten
till riksdagsmannakallets utöfvande, ej mindre för sådana dess medlemmar,
hvilkas fullmagter ej blifvit godkända, än äfven för dem, emot
hvilka eljest, till följd af denna grundlag, anmärkning förekommer. Den,
om hvars riksdagsmannarätt fråga är hos kammare väckt, bibehåller emellertid
sin befattning såsom ledamot i kammaren, intill dess han blifvit
dertill obehörig förklarad.

§ 65.

När i fråga om statsutgifter eller bevillning, eller angående reglemente
för riksbanken, dess inkomster och utgifter, eller angående riksgäldskontorets
styrelse och förvaltning, inkomster och utgifter, kainrarne
fatta stridiga beslut, som ej uppå vederbörligt utskotts förslag varda sammanjemkade,
skola begge kamrarne hvar för sig rösta om de olika beslut,
hvari hvardera förut stannat; kommande den mening, som dervid erhåller
de flesta ledamöters af båda kamrarne sammanräknade röster, att gälla
såsom Riksdagens beslut. För att vid sådan omröstning förekomma lika
antal röster, skall i Andra Kammaren afläggas och förseglas en sedel,
hvilken, i händelse de öfrige sammanräknade rösterne utfalla lika, öppnas
och afgör frågan. Är pluralitet redan vunnen, bör den aflagda sedeln
ouppbruten genast förstöras.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 9.

§ 68.

Till följd af regeringsformens 96 § skall hvarje lagtima Riksdag förordna
en för lagkunskap och utmärkt redlighet känd man att hafva, tillsyn
öfver lagarnes efterlefnad af domare och embetsman samt att inför
den riksrätt, som i bemälde grundlags 102 § till dess inrättning och göromål
beskrifves, eller vid andra vederbörliga domstolar, i laga ordning
tilltala dem, som i sina embetens utöfning anses af veld,^mannamån eller
annan orsak hafva någon olaglighet begått eller underlåtit att sina em betspligter

behörigen fullgöra. _

Denne Riksdagens justitieombudsman, hvilkens rättigheter och åligganden
ytterligare så väl i regeringsformen som genom särskild instruktion
utstakas, väljes af fyratioåtta för tillfället nämnde valmän, af hvilka
hvardera kammaren inom sig utser tjugofyra. Desse valmän, hvilka böra
till valförrättningen sammanträda samma dag, då de blifvit utsedde, och
ej må åtskiljas förr än valet är fulländadt, skola först samfäldt, medelst
slutna sedlar, hvar för sig föreslå den man, som de anse höra komma
under omröstning. Falla dervid rösterna till mer än hälften på en man,
är han behörigen vald. Äro åter rösterna sa delade mellan flera, att sådan
pluralitet för någon icke eger rum, anställes ny omröstning med slutna
sedlar till antagande af den, som de flesta rösterna erhållit, eller, om han
icke antages, af den, som näst honom blifvit af de flesta kallad o. s. v.
Skulle, sedan alla omröstningarna sålunda försiggått, likväl ingen hafva
erhållit den här föreskrifna pluralitet, anställes ny omröstning öfver alla
dem, som vid den första omröstningen blifvit satte i fråga; skolande den,
som erhållit de flesta rösterna, anses behörigen vald.

Valmännen böra vid samma tillfälle, då justitieombudsman utses, och
på enahanda sätt, välja en man af de egenskaper, som hos denne embetsman
erfordras, för att honom efterträda, i fall han, innan nästa lagtima
Riksdag anstalt nytt val af justitieombudsman, skulle med döden afgå,
samt att utöfva einbetet under den tid justitieombudsmannen kan vara af
svår sjukdom eller annat laga förfall derifrån hindrad.

I händelse justitieombudsmannen, under det Riksdag är församlad,
afsäger sig förtroendet, eller med döden afgar, insätter Riksdagen genast
i einbetet den man, som blifvit till hans efterträdare utsedd. Skulle
justitieombudsmannens utsedde efterträdare, under riksdag, afsäga sig det
erhållna förtroendet eller i justitieombudsmansembetet insättas eller med

6 Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 9.

döden afgå, utväljes på ofvan stadgade sätt en annan behörig man i
hans ställe.

Inträffar något af dessa fall mellan riksdagarne, skall Riksdagens
rätt härutinnan genom de af Riksdagen valde fullmägtige i riksbanken
och fullmägtige i riksgäldskontoret utöfvas.

§ 71.

1. De sex fullmägtige i riksbanken, hvilka enligt 72 § regeringsformen
skola utses af Riksdagen, väljas å lagtima riksdag för tiden från
valet, till dess sådant val under tredje året derefter försiggått. Två af
de utaf Riksdagen utsedde fullmägtige skola årligen afgå. Har af Riksdagen
utsedd fullmägtig före utgången af den bestämda tjenstgöringstiden
afgått, eller har ansvarsfrihet honom vägrats, anställes val för den tid,
som för honom återstått.

2. Riksdagen skall jemväl välja fullmägtige att, jemlikt särskildt
reglemente, förvalta riksgäldskontorets medel och tillhörigheter. Desse
fullmägtige skola vara sju och väljas å lagtima riksdag för tiden från
valet, till dess sådant val under tredje året derefter försiggått, Ordförande
bland fullmägtige väljes särskildt. Af de öfrige sex skola två årligen
afgå. Har fullmägtig före utgången af den bestämda tjenstgöringstiden
afgått, eller har ansvarsfrihet honom vägrats, anställes val för den tid,
som för honom återstått. Då val af ordförande eger rum, utses denne
före öfrige fullmägtige.

3. Val af fullmägtige i riksbanken och i riksgäldskontoret verkställas
genom fyratioatta valmän, af hvilka hvardera kammaren inom sig
utser tjugofyra. Valen ske med slutna sedlar. Val för längre tjenstgöringstid
verkställes före val för kortare. Afgående fullmägtig kan återväljas.

4. Fullmägtige i riksgäldskontoret välja sjelfve bland sig vice ordförande,
att vid förfall för ordföranden träda i hans ställe, men om vid
sammanträde af fullmägtige i riksbanken hvarken ordföranden eller hans
suppleant är tillstädes, föres ordet af den bland de närvarande, som under
den längsta tiden innehaft uppdraget såsom fullmägtig och, der två
eller flere under lika lång tid varit fullmägtige, den af desse, som är till
lefnadsåren äldst; egande den, som bland fullmägtige i hvartdera verket
förer ordet, afgörande röst, derest i frågor, soin hos fullmägtige komma
under omröstning, rösterna för två skiljaktiga meningar utfalla lika.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 9.

§ 73.

På samma gång och på lika sätt, som fullmägtige och revisorer enligt
föregående två §§ af Riksdagen utses, tillsättas jemväl suppleanter,
att, vid inträffande förfall för dem, träda i deras ställe, nemligen för de
af Riksdagen valde fullmägtige i riksbanken tre, för fullmägtige i riksgäldskontoret
likaledes tre och för hvarje års revisorer sex.

De skäl, som ligga till grund för den kongl. propositionen, innefattas
uti här nedan återgifna anföranden i statsrådet dels af chefen för
finansdepartementet den 24 januari innevarande år och dels af chefen för
justitiedepartementet den 7 sistlidne februari.

Det först omförmälda, af chefen för finansdepartementet afgifna yttrandet
var af följande lydelse:

»Sedan Eders Kongl. Maj:t genom nådigt beslut den 5 oktober
1889 funnit godt tillsätta en komité med uppdrag att utarbeta förslag
till förändrad banklagstiftning, i syfte att de enskilda bankernas sedelutgifningsrätt
skulle öfverflyttas på riksbanken, och att sådana ändringar
vidtoges i organisationen af riksbanken, att åt densamma kunde anförtros
den grannlaga uppgiften att besörja landets hela sedelutgifning, så afgaf
denna komité den 30 januari 1890 sitt betänkande, innefattande af motiv
åtföljda och af komiterade enhälligt biträdda förslag till

lag för Sveriges riksbank;

ändringar i regeringsformen och riksdagsordningen;

ansvarighetslag för fullmägtige i Sveriges riksbank;

ansvarighetslag för ledamöter i styrelserna för Sveriges riksbanks
afdelningskontor; och

lag angående indragning af enskilda bankers sedelutgifningsrätt.

Komiténs betänkande anmäldes af dåvarande chefen för finansdepartementet
inför Eders Kongl. Maj:t i statsrådet den 28 februari 1890;
och anhåller jag att nu åter få erinra om den hufvudsakliga innebörden
af komiténs förslag.

Komitén anslöt sig utan tvekan till åsigten om lämpligheten af
sedelutgifningens koncentrerande hos en centralbank, riksbanken. Beträffande
vilkorcn för uppnående af detta mål och dervid först riksbankens
(morganisation fann komitén det uppenbart, att, då man fordrade en
särskild begränsning för hvarje sedelutgifvande banks verksamhet, denna

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 9.

fordran måste än kraftigare göra sig gällande mot en bank, som finge
det ansvarsfulla värfvet att ensam ombesörja ett lands sedelutgifning.
Myntväsendets upprätthållande, hvilket vore en sådan banks främsta uppgift,
ålade den, enligt komiténs mening, att afstå från åtskilliga, med
sedelemissionen icke rätt förenliga, om ock i och för sig fullt legitima
rörelsegrenar; och då man åt denna enda bank öfverlemnade hela sedelutgifningen
och sålunda på denna väg tillförsäkrade den en fullt tillräcklig
vinst, kunde lagstiftningen ock utan tvekan uppdraga gränserna för dess
verksamhet med hela den stränghet, som påkallades af denna dess främsta
uppgift. En dylik bank borde sålunda hållas borta från alla egentliga
förlags- och spekulationsaffärer eller i allmänhet från all sådan bankrörelse,
vid hvilken de af banken utlemnade försträckningarne återvände
till banken först efter en alltför lång eller alltför obestämd tid. Icke
heller borde en bank, som genom den honom tillerkända rättighet att
ensam utgifva sedlar erhållit den stora förmånen att af allmänheten
upptaga räntefria lån, tillika bedrifva inlåning mot räntegodtgörelse.
Genom att afhålla sig från detta slags rörelse skulle banken frigöra sig
från tvånget att behöfva uppsöka affärer för att kunna genom utlåning
göra fruktbärande medel, å hvilka den sjelf skulle erlägga ränta; och
en bank, som måste söka efter låntagare, löpte tydligtvis alltid större
fara att råka ut för mindre goda sådana, än den bank, som kunde i allt
lugn vänta på, att affärer erbjödes honom, och bland dessa för sig utvälja
de säkraste och mest passande.

Det skulle således i regel blifva riksbanken förbjudet att mot
räntegodtgörelse emottaga penningar å deposition eller i löpande räkning;
och vidare borde riksbankens utlåningsrörelse inskränkas till diskontering
af aflfärsvexlar samt beviljande af lån på kortare tid eller på kort tids
uppsägning mot pant af goda värdepapper eller af varor. Komitén hade
likväl bibehållit rätten för riksbanken att utlemna kassakreditiv på tolf
månader samt lån mot förbindelse till återbetalning af minst en femtedel
af beloppet hvar sjette månad, men betecknade detta såsom en
eftergift, betingad af hos oss rådande kreditbruk. Hvad särskildt beträffar
de s. k. afbetalningslånen, ansåg komitén dem ega allt för djupa
rötter i våra vanor och kanske äfven allt för väl motsvara några samhällsklassers,
särskildt mindre jordbrukares och industriidkares, verkliga
lånebehof för att kunna utan afsaknad eller böra utan tvingande skal
plötsligen indragas. Komitén föreslog emellertid, att afbetalningslånen,
hvartill enligt gällande reglemente för riksbanken må användas högst

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 9.

12 millioner kronor, sammanräknade ej finge öfverstiga 10 millioner
kronor, samt att kassakreditiv skulle få beviljas endast mot pant af
obligationer, aktier eller i fast egendom intecknade skuldebref.

Komitén framhöll i sammanhang härmed, att de verksamhetsfält,
från hvilka riksbanken af anförda skäl borde utestängas, kunde och
borde med så mycket större fördel bearbetas af de enskilda bankinrättningarne;
och sålunda skulle mellan bankerna astadkommas en arbetsfördelning,
som borde lända till styrka för det hela samt vara till gagn
både för riksbanken och de enskilda bankinstituten.

1 fråga om grunderna för riksbankens styrelse och förvaltning erinrade
komitén, att Sveriges riksbank vid jemförelse med andra europeiska
centralbanker företedde den egendomligheten, att landets representantförsamling
ensam hade beslutanderätt öfver dess förvaltning. Endast
den inskränkning funnes i Riksdagens magt öfver banken, att en del
föreskrifter, nemligen de, som vore upptagna i lagen för Rikets Ständers
bank den 1 mars 1830, hade fått karakteren af civillag, till hvars ändring
eller upphäfvande således fordrades samtycke äfven af Konungen.
Dessa föreskrifter anginge bankens skyldighet att vid anfordran inlösa
sina sedlar, förfarandet, om den vägrade detta, storleken af bankens
grundfond och reservfond samt skyldigheten för banken att för hvarje
månad och år -offentliggöra öfversigter öfver sin ställning. Det förstnämnda
och vigtigaste af dessa stadganden eller om bankens skyldighet
att inlösa sina sedlar med mynt vore dessutom upphöjdt till grundlagsbud,
hvarjemte grundlagarne innehölle stadganden om antalet fullmägtige
i riksbanken och sättet för deras väljande. Alla öfriga bestämmelser
för riksbanken lemnades deremot af Riksdagen allena, och denna utsåge
enväldigt bankens styrelse samt utöfvade ensam tillsyn öfver dess förvaltning.

»Erfarenheten från gångna tider har», yttrade komitén vidare, »nogsamt
lärt, att Riksdagen såsom riksbankens principal icke varit rätt
egnad att skydda landets invånares på myntvärdet beroende egendom
och rätt och icke heller att åt bankens förvaltning i öfrigt gifva den
kraft och den omsigt, som den nationella hushållningens utveckling och
förkofran kräfde; och man bör väl akta sig att i den omsorgsfulla vård,
Riksdagen under senare tider onekligen egnat riksbanken, se en garanti
mot Övergrepp för framtiden, ty det är icke under lugna, utan under
oroliga tider, som lagstadgade formers lämplighet sättes på prof. Om
man än numera icke behöfver befara så långt gående missgrepp i riks Jhh.

till ltiksd. Prut. 1899. 3 Sami. 8 Höft. 2

Konstitutionsutskottets Utlåtande, N:o 9.

bankens förvaltning, som förflutna tider bevittnat och som ofta berott
på bristande erfarenhet om vilkoren för en sund bankrörelse, qvarstår
i allt fall den påtagliga vådan deraf, att‘riksbanken är uteslutande beroende
af en politisk riksförsamling, hvilken i synnerhet under upprörda
tider kan komma att, med åsidosättande af bankens och det allmännas
intressen, använda banken till främjande af parti syften.»

Faran häraf har komitén velat i främsta rummet afvärja genom
att i vida större utsträckning, än nu eger rum, gifva karakteren af lag,
stiftad af både Konung och Riksdag, åt de stadganden, som normera
riksbankens rörelse och förvaltning.

I en sådan lag borde först och främst inrymmas icke blott, såsom
nu, bankens skyldighet att vid anfordran inlösa sina sedlar med guld,
utan äfven bestämmelserna om metalliska kassans storlek och beskaffenhet,
maximum för sedelutgifningen och de slag af valutor, som för densamma
skulle tjena till betäckning. Om icke äfven åt dessa senare
föreskrifter bereddes civillags helgd, kunde budet om riksbankens skyldighet
att inlösa sina sedlar blifva illusoriskt. Då nemligen föreskrifterna
om vilkoren och gränserna för sedelutgifningsrätten när som helst kunde
af Riksdagen ensam ändras, kunde under vissa förhållanden frestelsen
till en för stor sedelutgifning blifva så stark, att klokhetens och försigtighetens
gräns öfverskredes och den lagstadgade skyldigheten att vid anfordran
inlösa sedlarne icke längre kunde fullgöras.

En lag för riksbanken borde vidare upptaga grunderna för bankens
utlånings- och inlåningsrörelse samt för dess öfriga verksamhet äfvensom
innehålla de konstitutiva bestämmelserna i fråga om bankens styrelse.
Det vore nemligen lätt insedt, att en klok och förtänksam nation icke
borde åt ett bankinstitut, öfver hvars hela organisation och verksamhet
eu tillfällig majoritet inom Riksdagen egde magt att utan ansvarighet
besluta, öfverlemna den vigtiga och grannlaga uppgiften icke allenast
att genom sina sedlar förmedla hela landets penningomsättning, utan
äfven att vara främsta stödet för dess ekonomiska lif.

De detaljerade föreskrifter, som derutöfver tid efter annan kunde
befinnas erforderliga för att närmare reglera riksbankens verksamhet,
vore det deremot lämpligt att, likasom hittills, meddela i ett särskildt,
af Riksdagen utfärdadt reglemente, å hvilket dock den fordran naturligtvis
måste ställas, att det icke finge strida mot de i sjelfva lagen för
riksbanken gifna bestämmelser.

Da komitén på anförda skäl icke velat upptaga det af 1881 års

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 9.

bankkomité framstälda förslag om enskilde delegares inrymmande i riksbanken,
utan bibehållit riksbankens karakter af uteslutande statsbank,
har komitén ansett det vara så mycket mera angeläget, att förändrade
bestämmelser komme till stånd i fråga om tillsättningen af riksbankens
styrelse.

Sedan komitén dervid till en början förordat, att fullmägtige skulle
utses för tre år, såsom ock numera genom den förändrade lydelsen af
71 § i riksdagsordningen är föreskrifvet, fortsätter komitén sålunda:

»Men det är icke mindre otillfredsställande, att Riksdagen ensam
tillsätter riksbankens styrelse. Häremot tala redan de skäl, som blifvit
anförda mot Riksdagens envälde i fråga om lagbestämmelser för riksbanken,
och dessa skäl äro här än mera påtagliga, då det ju ligger i
sakens natur, att man icke hos en politisk riksförsamling kan under alla
förhållanden påräkna den oväld och den frihet från politisk hänsyn, som
vid val af en centralbanks styrelse bör göra sig gällande.

Om det ock härvid kan erinras, att Riksdagen, åtminstone under
de senare årtiondena, med omsorg bevarat kontinuiteten i riksbankens
styrelse, må det dock icke förbises, att ansatser till ett motsatt förfaringssätt,
hvilka tillräckligt visa önskvärdheten af en förändring, ingalunda
uteblifvit.

Kan det sålunda icke anses för det allmänna betryggande, att Riksdagen
allena fortfarande utser riksbankens styrelse, och lemnar man å sido
tanken på enskilde delegares upptagande i riksbanken, är det uppenbarligen
åt regeringsmagten, man bör inrymma befogenhet att med Riksdagen
deltaga i tillsättande af denna styrelse.

Denna fordran framgår för öfrigt redan med bjudande konseqvens
af bankens egen art. År nemligen inom staten regeringen i allmänhet
ansvarig för hela förvaltningens gång; är riksbanken och skall den enligt
komiténs förslag förblifva en statsinstitution; skall dess verksamhet
regelbindas af lag, som stiftas af Konung och Riksdag gemensamt; och
är slutligen redan nu genom den jemväl af komitén upptagna bestämmelsen
i 2 § af 1880 års banklag stadgadt, att, om riksbanken blifver
oförmögen att uppfylla sina förbindelser, hvilket i de flesta fall måste
antagas härflyta af styrelsens förvållande, det är Konungen, som har att
vidtaga nödiga åtgärder för upprätthållandet af det allmänna förtroendet
och för bankens återupprättande, — så fordrar oemotsägligen följdrigtigheten,
att Konungen ej uteslutes från inflytande pa tillsättningen af riksbankens
styrelse. Denna fordran blifver oafvislig, då riksbanken för fram -

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 9.

tiden skall, i egenskap af en med hela sedelutgifningsrätten utrustad,
verklig centralbank, blifva bäraren af hela vårt penningväsende. Det
kan^ ej vara rigtigt, att, då banken är en statsbank och då regeringen
i vart land eljest har på det ekonomiska området så stor befogenhet och
så vidsträckt ansvar, regeringsmagten skall hållas utestängd från en
punkt af statsmaskineriet, så vigtig, att, om den råkar i olag, deraf
följer en ögonblicklig förlamning af landets hela ekonomiska lif.»

Såsom den lämpligaste anordningen i detta afseende föreslog komitén,
att åt Konungen lemnades att utse tre af riksbankens fullmägtige, hvilka
för framtiden borde blifva nio. Då emellertid de i 50, 98 och 109 §§
regeringsformen samt i 32 och 68 §§ riksdagsordningen åt fullmägtige
i riksbanken och riksgäldskontoret gifna uppdrag enligt sin natur icke
borde eller kunde tillkomma jemväl de fullmägtige i riksbanken, som
Eders Kongl. Maj:t enligt förslaget skulle förordna, men någon anledning
icke funnes att utesluta de af Riksdagen utsedde fullmägtige i riksbanken
från dessa funktioner, föreslog komitén en sådan förändring i
lydelsen af nämnda §§, att endast de af Riksdagen utsedde fullmägtige i
riksbanken skulle jemte fullmägtige i riksgäldskontoret utöfva ifrågavarande
uppdrag.

Den nuvarande anordningen i afseende å ärendenas föredragning
och beredning samt handhafvandet af de löpande göromålen hade komitén
icke funnit tillfredsställande, då den lätteligen kunde föranleda och väl
äfven under vissa tider föranledt slitningar mellan de två jemnstälde
deputerade, som hade dessa göromål sig anförtrodda. Häraf måste, enligt
komiténs mening, banken blifva lidande, då ju för hvarje affär och
icke minst för en stor bank enhet i ledningen vore af synnerlig vigt;
och det vore uppenbarligen just för att ernå en sådan enhet och sammanhållning,
som alla våra enskilda bankinstitut, likasom utlandets banker,
satt i spetsen för förvaltningen en person, hvilken i sin hand samlade
och sammanhöll alla de olika trådarne från de skilda förvaltningsgrenarne
samt bar ansvaret för rörelsens jemna och ostörda gång.
Komitén ansåg en reform i denna rigtning nyttig och tidsenlig och föreslog
derför, att för riksbanken skulle utses en direktör, som handhade
de löpande förvaltningsbestyren. Derjemte skulle tillsättas en vice direktör
att biträda direktören och, vid ledighet eller förfall för denne, träda
i hans ställe.

Diskonterings-, kreditiv- och låneärenden samt andra löpande göromål
skulle, enligt komiténs förslag, handläggas af fyra, hvarje söckendag

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 9.

sammanträdande deputerade, bestående af direktören, vice direktören samt

två andra dertill utsedde fullmägtige.

Bland detaljbestämmelserna i komiténs förslag bör särskilt framhållas,
att egenskapen hos riksbankens sedlar att utgöra lagligt betalningsmedel
i riket uttryckligen gjorts beroende deraf, att de inlösas efter
sin lydelse. Om de icke längre sålunda inlösas, utgöra de lagligt betalningsmedel
endast gent emot riksbanken, statsverket och riksgäldskontoret.

I följd häraf har komitén äfven föreslagit en omredaktion af motsvarande

bestämmelse i 72 § regeringsformen.

Enligt komiténs förslag skulle indragningen af den enskilda sedelutgifningsrätten
vara förd till slut vid 1903 års utgång; och komitén
föreslog detaljerade bestämmelser dels i afseende å det succesiva genomförandet
af denna indragning och dels angående vissa kassalättnader,
som i sammanhang dermed borde af riksbanken beredas de enskilda
bankerna.

Då detta komitébetänkande inför Eders Kongl. Maj:t anmäldes af
dåvarande chefen för finansdepartementet, uttalade han sin anslutning
till hvad komitén föreslagit, dock med vissa jemkningar i en del detaljbestämmelser,
samt förklarade, att, under förutsättning att de af komitén
framlagda förslag till grundlagsändringar, med de jemkningar, som angifvits
såsom erforderliga, af Eders Kongl. Maj:t godkändes ^och vid. da
pågående riksdag antoges att hvila till nästpaföljda ars riksdag, sa att möjlighet
derigenom bereddes, att de da blefve upphöjda till lag, departementschefen
vore sinnad tillstyrka Eders Kongl. Maj:t att till 1891 ars riksmöte
aflåta proposition om förändrad banklagstiftning i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med öfriga af komitén afgifna förslag med antydda
förändringar. Sedan chefen för justitiedepartementet enligt nådig befallbefallning
låtit utarbeta förslag till grundlagsändringar i angifna syftning,
aflat Eders Kongl. Maj:t till 1890 års Riksdag nådig proposition med
förslag till ändringar i 50, 70, 72, 98 och 109 §§ regeringsformen samt
32, 65, 68, 71 och 73 §§ riksdagsordningen.

I Första Kammaren blef det genom Eders Kongl. Maj:ts berörda
proposition framlagda förslag till ändrad lydelse af ofvannämnda §§
i regeringsformen och riksdagsordningen antaget att hvila till vidare
grundlagsenlig behandling, men i Andra Kammaren afslogs propositionen
med stor majoritet.

Till följd af den utgång, den af Eders Kongl. Maj:t vid 1890 års

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 9.

riksdag väckta fragan sålunda erhöll, hafva komiténs öfriga förslag icke
förelagts Riksdagen, utan har Eders Kongl. Maj:t meddelat de enskilda
bankerna oktroj till utgången af år 1903.

Emellertid har Riksdagen med anledning af väckt motion antagit
och Eders Kongl. Maj:t godkänt en sålunda ändrad lydelse af 71 §
riksdagsordningen att, såsom jag ofvan omförmält, fullmägtige i riksbanken
väljas för en tid af tre år. Härigenom har ett af syftena med
ofvanberörda proposition eller ökad garanti för bevarande af kontinuiteten
inom riksbankens styrelse vunnits.

Jemväl har Riksdagen ökat riksbankens grundfond till det belopp,
som för densamma upptogs i 1890 års komitéförslag, eller 50 millioner
kronor.

Men äfven andra frågor rörande bankväsendet hafva efter år 1890
varit föremal för Riksdagens öfverläggningar och beslut.

Så hemstälde, med anledning af en vid 1892 års riksdag väckt
motion, sammansatta banko- och lagutskottet om en skrifvelse till Eders
Kongl. Maj:t i syfte att åtgärder måtte vidtagas för successiv indragning
af de enskida bankernas rätt att utgifva egna sedlar å 10 kronor.
Denna hemställan bifölls af Andra Kammaren, men afslogs af den
Första.

Vid 1893 ars riksmöte väcktes särskilda motioner om skrifvelse
till Eders Kongl. Maj:t dels angående omorganisation af bankväsendet i
riket och dels om indragning af de enskilda bankernas rätt att utgifva
egna sedlar å 10 kronor. Med anledning af dessa motioner hemstälde
sammansatta banko- och lagutskottet, att Riksdagen måtte hos Eders
Kongl. Maj:t anhålla om framläggande af förslag till omorganisation af
bankväsendet med afseende pa riksbanken och de enskilda sedelutgifvande
bankerna. Utskottets hemställan bifölls af Andra Kammaren, men
afslogs af den Första, dock efter votering, som utföll med 55 röster
mot 51.

Vid 1894 års riksdag väcktes motion med hemställan att Riksdagen
måtte hos Eders Kongl. Maj:t anhålla, att Eders Kongl. Maj:t
täcktes taga i öfvervägande, om och i hvad mån — efter vidtagna
ändringar dels med afseende å Riksdagens beslut i fråga om den tid, för
hvilken fullmägtige i riksbanken skulle väljas, och dels med afseende på
öfriga dåmera för handen varande förhållanden, som på frågan inverkade,
i de 1889 års bankkomité utarbetade förslag till lagar för Sveriges''
riksbank och angående indragning af enskilda bankers sedelutgifningsrätt

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 9. 15

—- dessa båda lagförslag kunde tjena såsom grundval för lagstiftning
i syfte att ordna bankväsendet i riket med afseende på riksbanken och
de enskilda sedelutgifvande bankerna, samt derefter, så fort ske kunde,
för Riksdagen framlägga de förslag, som kunde finnas ändamålsenliga.
I det utlåtande, fullmägtige i riksbanken afgåfvo till sammansatta bankooch
lagutskottet i anledning af berörda motion, uttalade sig fullmägtige
för lämpligbeten, med hänsyn så väl till riksbankens kraftiga utveckling
som till allmänna rörelsens trygghet, af en försigtigt genomförd ^reform,
hvarigenom rättigheten att utgifva banksedlar öfverlemnades åt riksbanken
allena. Fullmägtige ansago emellertid, att det kunde ifrågasättas,
huruvida icke, med afseende pa den tidpunkt, da förslaget åter
blifvit väckt, lämpligare hade varit att i främsta rummet och till en
början söka genomföra den enklare och ofta föreslagna reformen att indraga
den minsta — eller 10 kronors — valören af de enskilda bankernas
sedelemission och öfverlemna den åt riksbanken. Da de enskilda
bankernas nya oktrojer med beviljad sedelutgifningsrätt utlöpte först
med år 1903, kunde det nemligen förefalla mindre lämpligt att redan
vilja bestämma grunderna för en banklagstiftning, som sannolikt först
efter 10 år kunde börja tillämpas, för att efter måhända ytterligare lika
lång tids förlopp vara fullständigt genomförd. Indragningen af de enskilda
bankernas tiokronesedlar vore deremot redan i bankotrojerna
förutsatt och mötte följaktligen lika litet hinder i dessa, som den i öfrigt
syntes fullmägtige förete några allvarsamma svårigheter. Fullmägtige ansågo
för öfrigt, att från riksbankens sida intet hinder borde möta för att,
mot erhållande af all rätt till utgifvande af banksedlar, bevilja de enskilda
bankerna vissa förmåner i afseende å rätt till ^diskontering mot
lägre diskonto samt till åtnjutande af kassakreditiv mot mycket lag ränta^,
allt på tid och på vilkor, som 1889 års bankkomité föreslagit. Likaså
fasthöllo fullmägtige sin i föregående utlåtanden uttalade åsigt derom, att
riksbanken sjelf icke borde finna någon svårighet att stärka sin metalliska
kassa och ordna sin rörelse i öfrigt pa sadant sätt, som kunde anses nödigt
för öfvertagande af all sedelutgifningsrätt och den mera omfattande verksamhet,
som deraf sannolikt föranleddes. Efter erinran, att motionären
framlagt sitt förslag under förutsättning af bifall till det hvilande förslaget
till sådan ändring af grundlagen, att fullmägtige skulle komma att
väljas för tre år, och att, så vidt på Riksdagen berodde, denna förutsättning
dåinera blifvit en verklighet, förklarade fullmägtige slutligen, att de på
frågans dåvarande ståndpunkt ansågo sig icke behöfva afgifva något om -

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 9.

döme, huruvida genom denna grundlagsförändring allena den önskvärda
kontinuitet i styrelsen och stabilitet i förvaltningen, hvilka man från flera
håll velat vinna genom äfven Eders Kongl. Maj:ts direkta deltagande i
valet af fullmägtige, kunde anses tillräckligt betryggade, men önskade
betona, att i sådant fall den ofta framhållna angelägenheten deraf, att
med riksbankens öfvertagande af all landets sedelutgifning borde följa öfverflyttande
från reglementet till lagen af bestämmelserna om metalliska
kassan, sedelstockens storlek och täckning genom särskilda slag af värden,
syntes blifva ännu mera framträdande.

I sitt med anledning af berörda motion afgifna utlåtande förmälde
sammansatta banko- och lagutskottet, att det icke funnit lämpligt att
allenast på grund af den väckta motionen ingå på en granskning i detalj
af ofvanomförmälda komitéförslag, utan hade trott sig böra afvakta, att
detsamma på ett mera direkt sätt än då blefve understäldt Riksdagens
pröfning. För utskottet hade detta förslag till dess hufvudgrunder varit
tillräckligt kändt, för att utskottet, i likhet med motionären, skulle deri
se ett lyckligt uppslag till bankfrågans lösning i rigtning af det allmänt
erkända önskningsmålet — upphörandet af den enskilda sedelutgifningsrätten
och denna rätts koncentrering hos riksbanken, hvilket skulle särskilt
bidraga dertill, att riksbanken sattes i stånd att fylla uppgiften af
en verklig nationalbank, som, på samma gång den kraftigare än dittills
kunde utgöra ett stöd mot och i möjligaste mån förekomma rubbningar
i affärslifvet, äfven tillförde staten ett välbehöfligt bidrag till bestridande
af dess alltjemt stigande utgifter; och hemstälde utskottet, att Riksdagen
måtte bos Eders Kongl. Maj:t anhålla, att. Eders Kongl. Maj:t
täcktes hufvudsakligen på de grunder, som angifvits dels af fullmägtige i
riksbanken och dels af 1889 års bankkomité i tillämpliga delar af dess
den 30 januari 1890 afgifna förslag till lag för Sveriges riksbank och
till lag angående indragning af enskilda bankers sedelutgifningsrätt, för
Riksdagen framlägga förslag till omorganisation af bankväsendet med afseende
på riksbanken och enskilda sedelutgifvande bankerna.

Denna utskottets hemställan bifölls af begge kamrarna, af den Första
dock efter votering, som utföll med 51 röster mot 39, i följd hvaraf
Riksdagen den 9 maj 1894 till Eders Kongl. Maj:t aflat skrifvelse af det
innehåll, utskottet föreslagit.

Hvad sålunda inom Riksdagen förekommit synes berättiga till det
antagande, att åsigterna inom Riksdagen numera mognat för en lösning

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 9.

af bankfrågan hufvudsakligen i den rigtning, 1890 ars komitébetänkande
angifver. Men i ett afseende lärer 1890 ars förslag, att döma af riksdagsförhandlingarna,
icke kunna påräkna understöd af Riksdagens begge kamrar,
nemligen i fråga om Eders Kong! Maj:ts rätt att i riksbankens styrelse
insätta tre personer. Jag uppskattar till fullo den trygghet, eu bestämmelse
härom skulle innebära i afseende å riksbankens förvaltning, i det
att en sådan åt Eders Kongl. Maj:t inrymd rätt skulle bereda tillfälle
att inom riksbankens styrelse få de egenskaper, som vid riksbankens
administrerande böra göra sig gällande, kraftigt representerade, äfven
om Riksdagen vid något tillfälle skulle låta politisk hänsyn blifva den
afgörande vid utöfvandet af sin valrätt, Men jag har icke desto mindre
trott mig böra, i syfte att ernå de stora fördelar för landets bankväsende,
som 1890 års förslag i öfrigt innebär, tillstyrka, det Eders Kongl. Maj:t
icke ifrågasätter att i den utsträckning, som nyss är nämnd, deltaga i
tillsättningen af riksbankens styrelse. Jag vill derför nu i underdånighet
hemställa, att Eders Kongl. Maj:t, med anslutning till det förslag, den af
Eders Kongl. Maj:t år 1881 tillsatta bankkomité afgaf under litt. A.
n:o 7 i sitt betänkande af den 14 december 1883, ville föreslå Riksdagen
att, utan ändring i fullmägtiges antal, Eders Kongl. Maj:t tillsätter en
fullmägtig, som tillika skall blifva ordförande bland fullmägtige. Äfven
om eu sådan, af Eders Kongl. Maj:t tillsatt ordförande icke blir den
ledande inom förvaltningen, skulle han för visso komma att utöfva ett
icke oväsentligt inflytande på riksbankens styrelse. Vald med uteslutande
hänsyn till de egenskaper, platsen klöfver, skulle han, såsom en vårdare
af de goda traditionerna inom riksbanken, tillse, att riksbankens främsta
uppgift, myntvärdets uppehållande, icke finge undanskymmas af omsorgen
för bankovinsten och, der så erfordrades, skulle han stå medlande mellan
de olikartade element, som kunna tillföras riksbanksstyrelsen, der han vid
lika röstetal för skiljaktiga meningar skulle fälla utslaget.

Men om Eders Kongl. Maj:t sålunda komme att besätta endast en
plats inom riksbanksstyrelsen, lärer det böra tillses, att denna plats under
alla förhållanden intages af en person, som Eders Kongl. Maj:t dertill utsett.
Derföre bör vid förfall för den af Eders Kongl. Maj:t valde ordföranden
en af Eders Kongl. Maj:t för denne utsedd suppleant inträda såsom ordförande.
Uppstår för så väl ordföranden som hans suppleant sådant tillfälligt
förfall, som icke föranleder, att Eders Kongl. Maj:t utser annan
person till endera af dessa befattningar, synes ordet lämpligen kunna föras
Bih. till liiksd. Prot. 1896. 3 Sami. 8 Käft. 3

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 9.

af den vid sammanträde närvarande fullmägtig, som under längsta tiden
innehaft uppdraget såsom sådan.

Då riksbankens styrelse sålunda fortfarande skulle utgöras af endast
sju personer, torde giltig anledning saknas att bibehålla den af sista bankkomitén
föreslagna mindre styrelsen af fyra deputerade, utan synes mig
ingen annan förändring i sättet för utöfvande af styrelsens verksamhet
erfordras än den, som blir en följd deraf, att de nuvarande två deputerade
utbytas mot en direktör och en vice direktör.

Då det lärer vara af vigt, att den af Eders Kongl. Maj:t tillsatte
ordföranden tillförsäkras ett arfvode, så pass rundligt, att det med fog
kan begäras, att en hufvudsaklig del af hans verksamhet egnas åt riksbankens
administrerande, har jag ansett en bestämmelse böra i lagen för
riksbanken inryckas derom, att arfvodet till ordföranden skall utgå med
ett belopp, en half gång högre än det, en hvar af de öfrige fullmägtige
i denna sin egenskap eger uppbära.

I ofvanberörda, vid 1894 års riksdag väckta motion har motionären
uttalat sig emot den i 1890 års förslag ifrågasatta nedsättning af afbetalningslånefonden
från 12 till 10 millioner kronor; men då dessa lån under
de senare åren ständigt hållit sig under 9 millioner kronor och något
behof af fondens bibehållande vid dess nuvarande siffra således icke synes
förefinnas, har jag så mycket mindre ansett mig böra tillstyrka ändring
af förslaget i denna del, som ju en dylik lånerörelse egentligen ligger
utanför en centralbanks verksamhetsområde och derföre icke lärer höra
särskildt uppmuntras.

Af de ändringar utöfver de förut omnämnda, jag ansett böra vidtagas
i sista bankkomiténs förslag till lag för Sveriges riksbank, torde
endast följande erfordra särskild motivering.

Bland de kassatillgångar, hvarå sedelutgifning får grundas, upptages
i förslaget, 7 §, metallisk kassa, och i 9 § bestämmes, i full öfverensstämmelse
med gällande bankoreglemente, 6 §, att såsom metallisk kassa
skall beräknas ej blott guldmynt och omyntadt guld, utan ock i Sverige,
Norge och Danmark i öfverensstämmelse med konventionen den 27 maj
1878 prägladt silfvermynt till belopp, icke öfverstigande en femtedel af den
metalliska kassan i dess helhet. Då emellertid riksbanken är pligtig att
med guld inlösa sina sedlar, synes det mindre egentligt att bland den
metalliska kassan inräkna silfvermynt, hvars metallvärde för närvarande
icke uppgår till hälften af dess prägelvärde. I en till bankoutskottet vid
1894 års riksdag afbiten skrifvelse hafva bankofullinägtige också med -

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 9. 19

gifvit, att silfverrayntets upptagande i den metalliska kassan är principielt
origtigt och derför förordat, att bestämmelsen härom uteslötes ur bankoreglementets
6 §; men fullmägtige hafva på samma gång föreslagit, att
riksbankens konventionssilfvermynt i stället upptoges bland de \ reglementets
5 § 1 mom., motsvarande förslagets 7_§, angifna tillgångar, å
hvilka sedelutgifningsrätt får grundas. Ur principiel synpunkt lärer
emellertid silfvermyntet icke heller här väl försvara sin plats; och da det
synes mig angeläget, att, om riksbanken skall erhålla uteslutande sedelutgifningsrätt,
grunderna för denna rätt fastställas sa, att de icke lemna
rum för anmärkning, har jag ansett rigtigast att taga steget fullt ut genom
att från de valutor, som få utgöra underlag för sedlarne, alldeles utesluta
silfvermyntet, helst någon afsevärd olägenhet för riksbanken icke synes
böra härigenom uppstå.

I förslaget, 8 §, bestämdes 75 millioner kronor såsom det belopp,
hvartill riksbanken egde utgifva sedlar utan sådan beteckning, som 7 §
föreskref. Men hela sedelcirkulationen inom riket, hvilken vid den tidpunkt,
då berörda förslag afgafs, uppgick till _ omkring 100 millioner
kronor, har nu stigit så, att den vid senaste arskiftet belöpte sig till nära
118 millioner kronor, deraf inemot 57 millioner belöpte pa riksbanken
och återstoden på de enskilda bankerna. Vid sadant förhållande har jag
ansett, att den enligt 8 §, utan beteckning af kassatillgångar, medgifna
sedelutgifningsrätten bör ökas till 90 millioner kronor, men att i sammanhang
härmed bör föreskrifvas, att den proportion, hvari den metalliska
kassan, det faststälda minimibeloppet för densamma oberäknad!, skall stå
till det belopp, hvarmed de enligt 8 § utgifna sedlarne öfverstiga 60
millioner kronor, skall utgöra 40 procent i stället för de i 9 § 2 mom.
af förslaget upptagna 30 procent.

Med det till omkring 1 4 millioner kronor uppgående tillgodohafvande,
riksbanken den 31 sistlidne december egde å löpande räkningar i utlandet
— ett tillgodohafvande, som enligt 7 § i förslaget liksom i gällande bankoreglemente
med rätta hiinföres till de såsom underlag för sedlarne beräkneliga
kassatillgångar, då ju guldvaluta när som helst kan erhallas för
dessa fordringar — skulle riksbanken, för att, enligt nu föreslagna bestämmelser,
ensam kunna emittera det belopp sedlar, omkring 118 millioner
kronor, som sistnämnda dag funnos utelöpande, behöfva anlita sin sedelutgifningsrätt
enligt 8 § i förslaget till belopp af omkring 73 millioner
kronor och hålla en guldkassa af omkring 31 millioner kronor. En sådan
guldkassa synes å ena sidan vara fullt betryggande, då sedelcirkulationens

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 9.

minimum, för hvilket ju omedelbar betäckning af guldvaluta icke erfordras,
helt visst i hvarje fall öfverstiger det sedelbelopp, som sålunda komme
utgifvas utan sådan betäckning, och å andra sidan böra med lätthet kunna
anskaffas, da väl den guldkassa, de enskilda bankerna till belopp af omkring
7 h millioner kronor nu hålla för att möta sina utelöpande sedlar,
efter dessas indragning kominer att till större delen hamna i riksbanken,
hvars guldkassa redan nu öfverstiger 24 millioner kronor.

I den man näringslifvet kräfver ökad sedelemission, kan sådan ega
rum antingen på grund af ökad fordran på riksbankens utländska bankräkningar
eller genom att begagna bankens sedelutgifningsrätt enligt 8 §
för återstående 17 millioner kronor mot en i ofvannämnda proportion
ökad guldkassa. Under den tidsperiod, som närmast följer efter upphörande
af den enskilda sedelutgifningen, torde dock snarare en minskning
än en ökning af sedelcirkulationen inträda, tv då de enskilda bankerna
icke längre hafva fördel af en stark sedelcirkulation, lärer det kunna
antagas, att liqvider, i vida större utsträckning än nu, komma att ega
rum genom användande af checksystem och qvittningsförfarande såsom3 i
de stora kulturländerna.

Beträffande sättet att anordna öfvergången till ett centralbanksystem
kan jag icke biträda den mening, bankofullmägtige i sitt till 1894 års
bankoutskott afgifna, ofvan omförmälda utlåtande antydt, eller att, såsom
ett första steg i denna rigtning, de enskilda bankernas rätt att utgifva
sedlar a tio kronors valör borde redan under den nu löpande oktrojen
indragas. Det förhåller sig vissersigen så, att enligt nådiga kungörelsen
den 12 juni 1874, som normerar de enskilda bankernas verksamhet,
Eders Kongl. Maj:t när som helst eger förordna om en sådan indragning;
men då en dylik åtgärd skulle, om än icke alldeles omintetgöra,
i allt fall högst väsentligt reducera de enskilda bankernas sedelutgifningsrätt,
hvars bibehållande under den meddelade oktrojen de icke saknat
anledning förvänta, anser jag densamma från billighetens och lämplighetens
synpunkt icke tillrådlig. Men om således efter min mening de
enskilda bankernas rätt att utgifva egna sedlar icke bör lida någon inskränkning
under nu löpande oktroj, tror jag dock icke, att med tillämpning
och genomförande af den banklagstiftning, hvarom nu är fråga,
behöfver anstå så lång tid, som bankofullmägtige, enligt uttalande i nyssberörda
utlåtande, befarat. Jag föreställer mig nemligen, att genom
lämpligt anordnande af kassalättnader utaf det slag, 1890 års komité -

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 9.

förslag upptager, den ifrågavarande bankreformen skall utan olägenhet
kunna på ganska kort tid genomföras.

I fråga om anordnandet af dessa kassalättnader under öfvergången
till ett nytt banksystem har jag icke så mycket tagit, hänsyn till de
enskilda bankerna sjelfva, som till den allmänhet, hvilken af dem betjenas.
Jag förmenar nemligen, att indragning af den enskilda sedelutgifningsrätten,
så drygt beskattad som den numera är, kommer att för
bankerna sjelfva medföra en ganska måttlig olägenhet. För den stora
allmänheten, hvilken af de enskilda bankerna med deras många, öfver
hela landet spridda afdelningskontor betjenas på ett sätt, som är värdt
allt erkännande, kan deremot denna åtgärd medföra mycket känbara
olägenheter, om man icke söker mildra desamma genom anordningar,
som på ett lämpligt sätt utjemna öfvergången till ett centralbanksystem.
Man in åste nemligen antaga, att, då de enskilda bankerna mista sin
sedelutgifning, de ordna sin rörelse på det sätt, som under de förändrade
förhållandena är för dem fördelaktigast, och att derföre de
afdelningskontor, hvilkas tillvaro är byggd på den jemförelsevis billiga
kassan af egna sedlar, komma att indragas, derest icke annan billig
kassatillgång beredes. Det är en sådan kassatillgång, som synes böra tillhandahållas
de enskilda bankerna genom kassakreditiv och rediskontering
på billiga vilkor.

Jag har i detta syfte velat föreslå, det de enskilda bankerna tillförsäkras
att hos riksbanken erhålla dels kassakreditiv under åren 1899
—1903 och dels rätt att rediskontera vexlar under åren 1904—1908 på
de vilkor, 1890 års förslag innehåller och bankofullmägtige vid flera
tillfällen för sin del godkänt, nemligen en ränta af högst två procent
för uttag å kreditiv och ett diskonto för rediskonterade vexlar af högst
två tredjedelar af det i riksbanken eljest gällande. Vilkoret för åtnjutande
af kreditiv skulle vara att enskild bank afstår från sin sedelutgifningsrätt.
Beloppet af kreditivet har jag af förut antydda skäl
ansett böra göras beroende deraf, att vederbörande bank bibehåller sina
afdelningskontor, och derföre föreslagit, att enskild bank, som icke indragit
något af sina den 1 januari 1890 befintliga afdelningskontor, eger erhålla
kassakreditiv till det belopp, hvartill dess utelöpande sedlar då uppgått.
blår åter sådant afdelningskontor blifvit indraget, skulle kreditivbeloppet
minskas eller rätten till kreditiv alldeles upphöra, allt efter som Eders
Kongl. Maj:t, med fäst afseende på det eller de indragna kontorens
omfång och betydelse för den allmänna rörelsen, bestämmer. Aidedningen,
hvarför jag ansett, att hänsyn härvid bör tagas till förhållandena vid

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 9.

detta års början, är den, att man bör förebygga den möjligheten, att
någon bank, innan lagen trädt i kraft, vidtager sådana åtgärder med afseende
a sina afdelningskontor eller sin sedelutgifning, som försvaga eller
omintetgöra den med bestämmelsen åsyftade verkan.

Rediskonteringsrätten har jag ansett böra, under förutsättning att
befintliga afdelningskontor bibehållas, bestämmas till sextio procent af
beloppet af de den 1 januari 1896 utelöpande sedlar. Jag har ansett
denna proportion lämplig i och för sig och särskildt derför att i alla
från och med ar 1885 utfärdade bankoreglementen införts bestämmelse
derom, att fullmägtige på vilkor, de egde bestämma, egde att
rediskontera de enskilda bankernas inländska vexlar till belopp, motsvarande
hvad de vid 1885 ars utgång hade utelöpande i egna tiokronesedlar,
för sa vidt Eders Kongl. Maj:t förordnade om indragning af desamma; och
tiokronesedlarne uppgå till ungefär sextio procent af de enskilda bankernas
hela sedelstock. I händelse af afdelningskontors indragning, har jag i
afseende å rediskonteringsrätten ansett samma bestämmelser böra gälla
som i fråga om kreditivrätten.

Bestämmelserna om riksbankens skyldighet att bereda de enskilda
bankerna dessa kassalättnader synas lämpligast få sin plats bland öfvergångsstadgandena
i lagen för riksbanken, och det i 1890 års komitébetänkande
intagna förslag till lag angående indragning af enskilda bankers
sedelsutgifningsrätt kan då alldeles utgå.

Det finnes all anledning antaga, att de enskilda bankerna allmänt
komma att begagna sig af anbudet att, mot afstående af sin sedelutgifningsrätt,
erhålla sådant kreditiv, som här oinförmälts. Om man nemligen
tager hänsyn ej blott till sjelfva sedelbeskattningen, som nu uppgår
till en procent af högsta, under året utelöpande sedelbeloppet, utan
ock till omkostnaderna för sedlarnes tillverkning, underkufvande, bokföring
in. in., uppgår helt visst kostnaden för de medel, de enskilda
bankerna genom sina sedlar inlåna från allmänheten, till ett belopp,
motsvarande den ränta af två procent, som är föreslagen för uttagen å
de kreditiv, som skulle träda i stället för sedelutgifningen. Härtill &kommer,
att de enskilda bankerna genom att afstå från sin sedelutgifning
befrias från omsorgen att hålla guldkassa, liksom de, sedan de ombildat
sig till bankaktiebolag, icke vidare behöfva redovisa grundfondshypotek i
värdepapper af vissa slag. Dessa värdepapper erhålla intill år 1904 sin
naturliga användning såsom pant för de kreditiv, riksbanken skulle hafva
att lemna.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 9.

För riksbanken åter motväges den nog låga räntefoten a dessa kreditiv
mer än väl af den stora fördelen, att riksbanken genom de enskilda
bankerna får sina sedlar spridda öfver hela landet.

De enskilda bankerna, som sålunda skulle ega att vid ingången af
år 1899 erhålla fullt kassavederlag för sina utelöpande sedlar, skulle
enligt den föreslagna anordningen beredas en tid af fem år för återbetalning
af fyratio procent af denna kassaförstärkning, da ju vid ingången
af år 1904 kassakreditivrätten skulle aflösas af rediskonteringsrätt
till sextio procent af kreditivbeloppet. Till utjemnande af denna
vexelskuld är jemväl en tid af fem år de enskilda bankerna förbehållen;
men det är att hoppas och förvänta, att de enskilda bankernas ^diskontering
hos riksbanken allmänt kommer att fortfara äfven sedan deras
lagstadgade rätt härtill upphört. Ty en sådan rediskontering, som redan
nu eger rum, ehuru icke i särdeles stor omfattning, är utan tvifvel
grundad på en mycket lämplig fördelning af bankverksamheten i landet.
Om de enskilda bankinrättningarne, hvar på sin ort, uppsamla och erbjuda
riksbanken de för en centralbank mest tjenliga papper, korta affärsvexlar,
sedan de genom åtecknadt endossement iklädt sig ansvar för deras
behöriga infriande, så lärer, äfven då lagbestämmelser härom ej finnas,
riksbanken icke underlåta att visa tillmötesgående genom att medgifva
ett väsentligen reduceradt diskonto.

Om föreliggande förlag antages, skulle således den ifrågasätta bankreformen
kunna vara genomförd antagligen redan under år 1899 och
senast vid utgången af år 1903, utan att några våldsamma rubbningar
i de enskilda bankernas verksamhet kunde befaras. Det är ju antagligt,
att den enskilda sedelutgifningsrättens upphörande slutligen kommer att
medföra indragning af en del utaf de enskilda bankernas afdelningskontor;
men en sådan indragning skulle till följd af de föreslagna anordningarne
antagligen komma att endast successivt verkställas och först efter utgången
af år 1908 fullt genomföras, så att man i de landsorter, som af
en sådan indragning skulle lida men, har rundlig tid att genom bildande
af smärre bankaktiebolag, inrättande af sparbankskontor eller andra anordningar
skydda sina intressen.»

Det af chefen för justitiedepartementet i statsrådet den 7 sistlidne
februari afgifna yttrandet hade följande lydelse:

»På sätt statsrådsprotokollet öfver finansärenden för den 24 sistlidne
januari utvisar, har chefen för finansdepartementet inför Eders Kongl.
Maj:t anmält ett inom nämnda departement uppgjordt förslag till lag

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 9.

för Sveriges riksbank, bygdt på grunder, som förutsätta vissa ändringar
i regeringsformen och riksdagsordningen; och tillika — under förutsättning
att förslag till dylika grundlagsändringar af Eders Kongl. Maj:t
godkändes och blefve af den nu församlade Riksdagen antagna att hvila
till 1897 års riksmöte, så att möjlighet derigenom bereddes, att de då
blefve upphöjda till lag — förklarat sig vara sinnad tillstyrka Eders
Kongl. Maj:t att till sistnämnda tliksdag aflåta proposition om förändrad
banklagstiftning i hufvudsaklig öfverensstämmelse med förutnämnda förslag
till lag för Sveriges riksbank samt de af 1889 års bankkomité
upprättade förslag till ansvarighetslag för fullmägtige i Sveriges riksbank
och ansvarighetslag för ledamöter i styrelserna för Sveriges riksbanks
afdelningskontor; i anledning hvaraf Eders Kongl. Maj:t med bifall till
derom af chefen för finansdepartementet gjord hemställan behagat uppdraga
åt chefen för justitiedepartementet att låta utarbeta förslag till
grundlagsändringar i den syftning, som af chefen för finansdepartementet
angifvits.

Sadant förslag har till åtlydnad af berörda nådiga befallning nu
blifvit upprättadt, dervid tillika i 71 § riksdagsordningen uteslutits föreskriften,
att da pa eu gång val af samtliga fullmägtige eger rum, bestämmes
genom lottning den ordning, i hvilken fullmägtige skola afgå. Detta
stadgande är nemligen icke vidare behöfligt, efter det de år 1894 antagna
bestämmelserna angående val af fullmägtige blifvit första gången
tillämpade. Den bland dessa bestämmelser jemväl upptagna föreskriften,
att, der fullmägtige före utgången af den bestämda tjenstgöringstiden
afgått eller ansvarsfrihet honom vägrats, val anställes före den tid, som
för honom återstått, är nemligen, vid det förhållande att val för längre
tjenstgöringstid skall verkställas före val för kortare, fullt tillräcklig
för bestämmandet af den ordning, i hvilken fullmägtige skola afgå.
Jag hemställer i underdånighet, att Eders Kongl. Maj:t med godkännande
af det upprättade förslaget täcktes till Riksdagens antagande framlägga
detsamma.»

Vid behandlingen inom utskottet af förevarande fråga hafva åtskilliga
ledamöter af utskottet uttalat den mening, att utskottet borde i
hufvudsak ansluta sig till det af Kongl. Maj:t vid 1890 års riksdag i
ämnet framlagda förslag. Detta afsåg, som bekant, i främsta rummet
dels att Konungen skulle tillerkännas befogenhet att med Riksdagen del -

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 9.

taga i tillsättandet af riksbankens styrelse, som skulle bestå af nio fullmägtige,
deraf tre skulle utses af Konungen och de öfriga sex af Riksdagen,
dels ock att de stadganden, som normera riksbankens rörelse och
förvaltning, skulle i vida större utsträckning, än nu eger rum, erhålla
karakteren af lag, stiftad af både Konung och Riksdag. Till sina hufvudgrunder
öfverensstämmer sålunda detta förslag med det af Kongl. Maj:t
i den föreliggande propositionen framstälda. Båda innebära, att Riksdagen
skulle genom eftergift af grundlagsenliga rättigheter bereda
konungamagten ett i vårt statsskick hittills okändt inflytande på riksbanken
och dess förvaltning. Ifrågavarande förslag hafva äfven tillkommit
i hufvudsakligen samma syfte, nemligen att åvägabringa en hastigare
lösning af frågan om upphörandet af den enskilda sedelutgifningsrätten
och denna rätts koncentrering hos riksbanken allena.

Äfven om ett sådant mål må vara värdt att eftersträfva, kan
utskottet dock ej finna, att de fördelar, som derigenom skulle vinnas,
kunna anses utgöra ett vederlag, som i någon nämnvärd mån skulle
motsvara arten af den föreslagna eftergiften från Riksdagens sida. Denna
skulle nemligen, äfven med den mindre omfattning som ifrågasatts uti
det nu af Kongl. Maj:t framlagda förslaget, medföra en väsentlig inskränkning
uti den Riksdagen enligt grundlagen tillförsäkrade rätten att
ensam besluta i afseende på riksbankens förvaltning, hvilken rätt onekligen
torde utgöra en af grundpelarne uti det ypperligt afvägda statsskick,
som 1809 års lagstiftare förstått att skapa åt vårt land; och att
afhända sig eu så dyrbar rättighet, endast för vinnandet af ett mål af
jemförelsevis så ringa betydenhet som det ofvan omnämnda, synes utskottet
icke vara lämpligt, helst de enskilda bankernas sedelutgifningsrätt
sannolikt inom en ej allt för aflägsen tid torde komma att försvinna,
oberoende af om Riksdagen afstår från sin förenämnda rättighet
eller icke.

Då utskottet således anser sig icke kunna tillstyrka Riksdagen att,
under nu ifrågasatta betingelser, gifva sitt bifall till de uti den Kongl.
propositionen och ofvan berörda förslag från 1890 i främsta rummet
uppstälda ändringsförslagen i fråga om båda statsmagternas deltagande i
tillsättandet af fullmägtige i riksbanken och uti lagstiftningen för densamma,
saknar utskottet anledning att ingå uti någon närmare granskning
af öfriga i sammanhang dermed framstälda och deraf beroende ändringsförslag;
och har utskottet af samma skäl icke kunnat biträda ett
inom utskottet väckt förslag, hvilket är grundadt på den nu föreliggande

Bill. till Riksd. Blot. 1890. 3 Sami. 8 Höft. 4

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 9.

kongl. propositionen men afser åtskilliga inskränkningar i den enligt
samma proposition föreslagna rätt för Konungen att i riksbankens styrelse
deltaga.

Det synes utskottet vara rigtigast att med pröfningen af frågan om
antagandet af grundlagsändringar af den beskaffenhet som de nu ifrågasatta
och särskildt af sådana, som äro af den genomgripande betydelse
som de i 1890 års förslag förordade och hvilka, att döma af utgången
vid nämnda års riksdag, icke lära kunna tillvinna sig båda kamrarnes
bifall, må få anstå, till dess riksbanken hunnit den utveckling, att den
är i stånd att fylla uppgiften af en verklig centralbank, samt Kongl.
Maj:t funnit tiden vara inne att definitivt förelägga Riksdagen förslag
till omorganisation af bankväsendet med afseende på såväl riksbanken
som de enskilda sedelutgifvande bankerna.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, får utskottet hemställa:

l:o) att Kongl. Maj:ts förevarande proposition icke
måtte af Riksdagen bifallas.

Efter det utskottet den 23 nästlidne mars till slutlig behandling
förehaft Kongl. Majrts till inevarande års riksdag aflåtna proposition i
förevarande ämne jemte ofvan omförmälda inom utskottet väckta förslag,
har till utskottet den 1 i denna månad hänvisats en af herr E. H. JBehm
inom Första Kammaren väckt motion, n:o 52, deruti motionären, under
åberopande af de skäl, som innefattades i ett af chefen för finansdepartementet
i statsrådet den 28 februari 1890 afgifvet och i konstitutionsutskottets
utlåtande n:o 11 vid 1890 års riksdag intaget yttrande, föreföreslagit,
att Riksdagen ville antaga till hvilande för vidare grundlagsenlig
behandling följande af Kongl. Maj:t genom proposition till nämnda
Riksdag framlagda och af Första Kammaren med 82 röster mot 12 antagna
förslag till ändringar i 50, 70, 72, 98 och 109 §§ regeringsformen
samt 32, 65, 68, 71 och 73 §§ riksdagsordningen; dock att 72 § 1 mom.
regeringsformen skulle erhålla den lydelse, som i Kongl. Maj:ts proposition
till innevarande Riksdag rörande förevarande ämne blifvit föreslagen,
samt att 71 § riksdagsordningen måtte erhålla nedanstående affattning.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 9.

Förslag till ändringar i regeringsformen.

§ 50.

Riksdagen skall sammanträda i rikets hufvudstad, utom i de fall, då
fiendens framträngande eller pest eller andra lika vigtiga hinder göra det
omöjligt eller för Riksdagens frihet och säkerhet vådligt. I dessa fall tillkommer
Konungen att, efter samråd med de af Riksdagen valde fullmägtige
i riksbanken och fullmägtige i riksgäldskontoret, annan riksdagsort
utsätta och kungöra.

§ 70.

När i fråga om reglemente för riksbanken, dess inkomster och utgifter
kamrarne stanna i stridiga beslut, skola kamrarne derom hvar för
sig rösta, såsom i näst föregående § sägs.

§ 72.

3 t

l:o. Riksbanken förblifver under Riksdagens garanti samt förvaltas
enligt särskild lag, stiftad i den ordning 87 § 1 mom. stadgar.

2:o. Riksbankens styrelse utgöres af nio fullmägtige, för ordnade^ tre
af Konungen och sex af Riksdagen. Fullmägtige förordnas för tre år i
sänder, och skola tre af dem årligen afgå, en bland de af Konungen och
två bland de af Riksdagen utsedde. Har ansvarsfrihet blifvit fullmägtige
af Riksdagen vägrad, skall nytt förordnande af samtlige fullmägtige ega
rum för nästkommande tre år. Afgående fullmägtig kan återväljas. Har
fullmägtig före utgången af den för honom bestämda tjenstgöringstid
aflidit ”eller af annan orsak afgått, förordnas ny fullmägtig i den afgångnes
ställe för den återstående tiden.

För fullmägtige skola finnas sex suppleanter, utsedda för ett år i
sänder, två af Konungen och fyra af Riksdagen.

3:o. Riksbanken eger rätt att utgifva banksedlar. Dessa sedlar
skola, vid anfordran, inlösas af banken med guld efter deras lydelse och
må, så länge de sålunda inlösas, för mynt i riket erkännas.

§ 98.

1 händelse justitieombudsmannen, under det Riksdag är församlad,
afsäger sig det erhållna förtroendet eller med döden afgår, skall Riks -

2° Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 9.

dagen i embetet genast insätta den man, som blifvit till hans efterträdare
utsedd. . Skulle justitieombudsmannens utsedde efterträdare, under riksdag,
afsäga sig det erhållna förtroendet eller i justitieombudsmans-embetet insättas
eller med döden afgå, utväljes, på ofvan stadgade sätt, en annan
behörig man i hans ställe. Inträffar något af dessa fall emellan riksdagarne,
skall Riksdagens rätt härutinnan genom de af Riksdagen valde
fullmägtige i riksbanken och fullmägtige i riksgäldkontoret utöfvas.

§ 109.

Lagtima riksdag kan ej utan egen begäran upplösas förr än den varit
fyra manader tillsammans, derest icke Konungen, såsom i riksdagsordningen
sägs, förordnar om nya val till båda kamrarne eller den ena af dem, i
hvilka fall Riksdagen skall, med bibehållande af sin egenskap utaf lagtima,
sammanträda a den tid inom tre månader från det Riksdagen blef
upplöst, som Konungen bestämmer, samt må ej vidare af Konungen upplösas
förr än efter fyra månader från det senare sammanträdets början.

Urtima Riksdag eger Konungen, när han för godt finner, åtskilja,
och vare urtima Riksdag alltid upplöst, innan tid för lagtima Riksdags
sammanträde infaller.

Der så oförmodadt skulle hända, att Riksdag, när den afslutas, icke
hade staten reglerat eller någon ny bevillning till bestämdt belopp sig
åtagit, for tf a re den förra statsregleringen och bevillningen intill nästa
riksdag. År åter bevillningens hela belopp bestämdt, men kamrarne icke
om fördelningen deraf ense, då skola, efter den fastställa bevillningssummans
förhållande till den, som ''vid föregående riksdag blifvit fördelad,
de i den sista bevillningsförordningen stadgade artiklar jemlikt ökas eller
minskas; och uppdrage Riksdagen åt de af Riksdagen valde fullmägtige i
riksbanken och^ fullmägtige i riksgäldskontoret att en ny bevillningsförordning
på sådan grund uppgöra och utfärda.

Förslag till ändringar i riksdagsordningen.

§ 32.

1* ^eib som blifvit till riksdagsman vald, skall, första gången han
efter valet till Riksdag sig inställer, inför chefen för justitiedepartementet,

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 9.

eller den Konungen i hans ställe förordnar, sin fullmagt till granskning
uppvisa å den dag Riksdagen sammanträder eller, om riksdagsman senare
sig inställer, så snart derefter ske kan. Denna granskning, som skall ske
i närvaro af tre bland de af Riksdagen valde fullmägtige i riksbanken
och tre bland fullmägtige i riksgäldskontoret, har till föremål att undersöka,
huruvida fullmagterna blifvit i föreskrifven form utfärdade, och
skall vid den riksdag, för hvilken nya val af begge kamrarnes eller
enderas samtliga ledamöter egt rum, vara inom tre dagar fulländad, men
vid andra riksdagar samma dag, då fullmagterna uppvisas.

2. Hvardera kammaren tillkommer dock sedan att pröfva behörigheten
till riksdagsmannakallets utöfvande, ej mindre för sådana dess medlemmar,
hvilkas fullmagter ej blifvit godkända, än äfven för dem, emot
hvilka eljest, till följd af denna grundlag, anmärkning förekommer. Den,
om hvars riksdagsmannarätt fråga är hos kammare väckt, bibehåller
emellertid sin befattning såsom ledamot i kammaren, intill dess han blifvit
dertill obehörig förklarad.

§ 65.

När i fråga om statsutgifter eller bevillning, eller angående reglemente
för riksbanken, dess inkomster och utgifter, eller angående riksgäldskontorets
styrelse och förvaltning, inkomster och utgifter, kamrarne fatta
stridiga beslut, som ej uppå vederbörligt utskotts förslag varda sammanjemkade,
skola begge kamrarne hvar för sig rösta om de olika beslut,
hvari hvardera förut stannat; kommande den mening, som dervid erhåller
de flesta ledamöters af båda kamrarne sammanräknade röster, att gälla
såsom Riksdagens beslut. För att vid sådan omröstning förekomma lika
antal röster, skall i Andra Kammaren afläggas och förseglas en sedel,
hvilken, i händelse de öfriga sammanräknade rösterna utfalla lika, öppnas
och afgör frågan. Är pluralitet redan vunnen, hör den aflagda sedeln
ouppbruten genast förstöras.

§ 68.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 9.

göromål beskrifves, eller vid andra vederbörliga domstolar, i laga ordning
tilltala dem, som i sina embetens utöfning anses af veld, mannamån eller
annan orsak hafva någon olaglighet begått eller underlåtit att sina embetspligter
behörigen fullgöra.

Denne Riksdagens justitieombudsman, hvilkens rättigheter och åligganden
ytterligare så väl i regeringsformen som genom särskild instruktion
utstakas, väljes af fyratioåtta för tillfället nämnde valmän, af hvilka
hvardera kammaren inom sig utser tjugufyra. Desse valmän, hvilka böra
till valförrättningen sammanträda samma dag, då de blifvit utsedde, och
ej må åtskiljas förr än valet är fulländadt, skola först samfäldt, medelst
slutna sedlar, hvar för sig föreslå den man, som de anse böra komma
under omröstning. Falla dervid rösterna till mer än hälften på en man,
är han behörigen vald. Äro åter rösterna så delade mellan flere, att
sådan pluralitet för någon icke eger rum, anställes ny omröstning med
slutna sedlar till antagande af den, som de flesta rösterna erhållit, eller,
om han icke antages, af den, som näst honom blifvit af de fleste kallad

o. s. v. Skulle, sedan alla omröstningarne sålunda försiggått, likväl ingen
hafva erhållit den här föreskrifna pluralitet, anställes ny omröstning öfver
alla dem, som vid den första omröstningen blifvit satte i fråga; skolande
den, som erhållit de flesta rösterna, anses behörigen vald.

Valmännen böra vid samma tillfälle, då justitieombudsman utses, och
pa enahanda sätt, välja en man af de egenskaper, som hos denne embetsman
erfordras, för att honom efterträda, i fall han, innan nästa lagtima
Riksdag anstalt nytt val af justitieombudsman, skulle med döden afgå, samt
att utöfva embetet under den tid justitieombudsmannen kan vara af svår
sjukdom eller annat laga förfall derifrån hindrad.

I händelse justitieombudsmannen, under det Riksdag är församlad,
afsäger sig förtroendet, eller med döden afgår, insätter Riksdagen genast
i embetet den man, som blifvit till hans efterträdare utsedd. Skulle
justitieombudsmannens utsedde efterträdare, under riksdag, afsåga sig det
erhållna förtroendet eller i justitieombudsmansembetet insättas eller med
döden afgå, utväljes på ofvan stadgade sätt en annan behörig man i
hans ställe.

Inträffar något af dessa fall mellan riksdagarne, skall Riksdagens rätt
härutinnan genom de af Riksdagen valde fullmägtige i riksbanken och
fullmägtige i riksgäldskontor utöfvas.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 9.

§ 71.

1. Hvarje lagtima riksdag skall genom fyratioåtta valmän, af hvilka
hvardera kammaren inom sig utser tjugofyra, företaga det val af fullmägtige
i riksbanken, hvarom i 72 § regeringsformen stadgas. Valet sker
medelst slutna sedlar.

Genom samma valmän skola ock väljas fullmägtige att, jemlikt särskilt
reglemente, riksgäldskontorets medel och tillhörigheter förvalta.
Desse fullmägtige skola vara sju och väljas a lagtima riksdag för tiden
från valet till dess sådant val under tredje året derefter försiggått. Valen
ske medelst slutna sedlar. Ordförande bland fullmägtige väljes särskilda
Af de öfrige sex skola två årligen afgå. Då på en gång val af samtlige
fullmägtige eger rum, bestämmes genom lottning den ordning, i hvilken
fullmägtige, ordföranden undantagen, skola afgå. Afgående fullmägtig
kan återväljas. Har fullmägtig före utgången af den bestämda tjenstgöringstiden
afgått, eller har ansvarsfrihet honom vägrats, anställes val
för den tid, som för honom återstått. Då val af ordförande skall ega
rum, utses denne före öfrige fullmägtige. Val för längre tjenstgöringstid
verkställes före val för kortare. Fullmägtige välje sjelfve bland sig vice
ordförande; egande den, som bland fullmägtige förer ordet, afgörande
röst, derest i frågor, som hos fullmägtige komma under omröstning, rösterna
för två skiljaktiga meningar utfalla lika.

§ 73.

På samma gång och på lika sätt, som fullmägtige och revisorer
enligt föregående två §§ utses, tillsättas jemväl suppleanter, att, vid inträffande
förfall för dem, träda i deras ställe, nemligen för fullmägtige i
riksbanken fyra, för fullmägtige i riksgäldskontoret tre och för hvarje års
revisorer sex.

I öfverensstämmelse med hvad utskottet förut i detta betänkande
anfört rörande det förslag, som af Kongl. Maj:t vid 1890 ars riksdag
framlagts i förevarande fråga, anser sig utskottet böra hemställa:

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 9.

2:o) att herr Behms motion icke må föranleda
någon Riksdagens vidare åtgärd.

Stockholm den 17 april 1896.

På utskottets vägnar:

O. BERGIUS.

Reservationer

af herr Behm, som anfört:

»Enär det förslag till lag för Sveriges riksbank, som, under förutsättning^
att Kongl. Maj:ts proposition angående ändringar i regeringsformen
i fråga om sammansättningen af riksbankens styrelse vinner Riksdagens
bifall, är afsedt att föreläggas Riksdagen till antagande, hvilar på det af
1889 ars bankkomité afgifna betänkande i ämnet, men samma betänkande
på objektiva och klara skäl uppställer såsom vilkor för riksbankens
öfvertagande af hela sedelutgifningen, att åt Konungen beredes
rätt att pa ett verksamt sätt deltaga i sammansättningen af riksbankens
styrelse, så, och då komitén på göda grunder finner ett dylikt inflytande
icke varda åt konungamagten inrymdt derigenom, att blott en ledamot,
äfven om han blefve styrelsens sjelfskrifne ordförande, af Konungen insattes
i riksbankens styrelse, har jag, med särskildt afseende jemväl derå,
att, såsom komitén ock framhållit, »samtlige styrelseledamöter, oberoende
af huruvida de utsetts af Konungen eller af Riksdagen, skola sinsemellan
vara fullt likstälda och ega att gemensamt inom sig uppsöka och utvälja
de krafter, de anse dugligast att på ordförande- och direktörsplatserna

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 9.

sättas i spetsen för bank förvaltningen», ansett att utskottet bort, med afstyrkande
af den kongl. propositionen, förorda antagande i nu tillämpliga
delar af 1890 års förslag, sådant det finnes upptaget i den af mig i
ämnet väckta motion, som jag härmed hemställer må af Riksdagen antagas
såsom hvilande till vidare grundlagsenlig behandling.»

af herrar Bergms, Alin, finger, Helander och friherre Wrangel von
Brehmer, hvilka biträdt det af herr Behm framstälda yrkandet.

af herr Ljungman, som ansett, »att utskottet bort tillstyrka Riksdagen
att, med förklarande att Kongl. Maj:ts proposition icke kan oförändrad
bifallas, till hvilande för vidare grundlagsenlig behandling antaga följande
förslag till ändrad lydelse af 50, 66, 70, 72, 98, 109 och 111 §§ regeringsformen
samt 6, 32, 65, 68, 71 och 73 §§ riksdagsordningen:

Regeringsformen.

§ 50.

Riksdagen skall sammanträda i rikets hufvudstad, utom i de fall, då
fiendens framträngande eller pest eller andra lika vigtiga hinder göra det
omöjligt eller för Riksdagens frihet och säkerhet vådligt. I dessa fall
tillkommer Konungen att, efter samråd med de af Riksdagen valde fullmägtige
i riksbanken och fullmägtige i riksgäldskontoret, annan riksdagsort
utsätta och kungöra.

§ 66.

Riksgäldskontoret förblifver under Riksdagens styrelse och inseende,
att, efter af Riksdagen faststäldt reglemente, förvaltas af de fullmägtige,
kamrarne dertill förordna; och då Riksdagen ansvarar för den rikets gäld,
kontoret ombesörjer, så kommer Riksdagen, sedan kontorets tillstånd och
behof blifvit i vederbörlig ordning utredda, att genom bevillning tillskjuta
de medel, som för betalande af denna gäld, till ränta och kapital,
oumbärliga finnas, så att rikets kredit varder bibehållen och vårdad.

Bill. till Riksd. Prot. 1896. 8 Sand. 8 Häft.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 9. .

§ 70.

När, i fråga om ansvarsfrihet, reglemente och instruktioner för riksbankens
styrelse och förvaltning eller om riksbankens inkomster och utgifter,
kamrarne stanna i stridiga beslut, skola kamrarne derom hvar för
sig rösta, såsom i nästföregående § sägs.

§ 72.

Riksbanken förblifver under Riksdagens garanti, så att den ostörd må
förvaltas af dertill förordnade fullmägtige, efter af Konungen och Riksdagen
gemensamt stiftad lag samt de instruktioner och det reglemente, hvilka
redan gjorda äro eller vidare af Riksdagen göras kunna.

Fullmägtige för riksbanken skola vara sju, af hvilka Konungen för tre
år i sänder förordnar en jemte en suppleant och de öfrige sex jemte tre
suppleanter väljas af Riksdagen för tid och på sätt i riksdagsordningen sägs.
Den af Konungen förordnade ordinarie ledamoten vare fullmägtiges ordförande,
men må ej utses till direktör eller vice direktör för riksbanken. De af
Konungen för den af honom nämnde fullmägtige och dennes suppleant meddelade
förordnanden må återkallas, när Konungen så pröfvar skäligt. Fullmäktig,
som af Riksdagen vägrats ansvarsfrihet, skall afgå från sin befattning.

Riksbanken allena eger rätt att utgifva sedlar, som för mynt i riket
må erkännas. Dessa sedlar skola, vid anfordran, inlösas af banken efter
deras lydelse.

§ 98.

I händelse justitieombudsmannen, under det Riksdag är församlad,
afsäger sig det erhållna förtroendet eller med döden afgår, skall Riksdagen
i einbetet genast insätta den man, som blifvit till hans efterträdare
utsedd. Skulle justitieombudsmannens utsedde efterträdare, under riksdag,
afsäga sig det erhållna förtroendet eller i justitieombudsmans-embetet insättas
eller med döden afgå, utväljes, på ofvan stadgade sätt, en annan
behörig man i hans ställe. Inträffar något af dessa fall emellan riksdagarne,
skall Riksdagens rätt härutinnan genom de af Riksdagen valde
fullmägtige i riksbanken och fullmägtige i riksgäldskontor utöfvas.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 9.

§ 109.

Lagtima Riksdag kan ej utan egen begäran upplösas förr än den
varit fyra månader tillsammans, derest icke Konungen, såsom i riksdagsordningen
sägs, förordnar om nya val till båda kamrarne eller den ena
af dem, i hvilka fall Riksdagen skall, med bibehållande af sin egenskap
utaf lagtima, sammanträda å den tid inom tre månader från det Riksdagen
blef upplöst, som Konungen bestämmer, samt må ej vidare af
Konungen upplösas förr än efter fyra månader från det senare sammanträdets
början.

Urtima riksdag eger Konungen, när Han för godt finner, åtskilja, och
vare urtima riksdag alltid upplöst, innan tid för lagtima riksdags sammanträde
infaller.

Der så oförmodadt skulle hända, att Riksdag, när den afslutas, icke
hade staten reglerat eller någon ny bevillning till bestämdt belopp sig
åtagit, fortfare den förra statsregleringen och bevillningen intill nästa riksdag.
Är åter bevillningens hela belopp bestämdt, men kamrarne icke
om fördelningen deraf ense, då skola, efter den faststälda bevillningssummans
förhållande till den, som vid föregående riksdag blifvit fördelad,
de i den sista bevillningsförordningen stadgade artiklar jemlikt ökas eller
minskas; och uppdrage Riksdagen åt de af Riksdagen valde fullmägtige
i riksbanken och fullmägtige i riksgäldskontoret, att en ny bevillningsförordning
på sådan grund uppgöra och utfärda.

§ in Beskylles

riksdagsman för grof missgerning, må han ej i häkte kunna
inmanas förr än, efter anstäld ransakning, domaren sådant skäligt pröfvat,
så vida han ej å bar gerning funnen varder; dock galle, om han, efter
domstols kallelse, sig ej inställer, hvad allmänna lagen i thy fall stadgar.
Ej ml riksdagsman i andra fall, än som i denna och nästföregående §
sagda äro, sin frihet beröfvas.

Fullmägtige i riksbanken och i riksgäldskontoret samt Riksdagens
revisorer kunna ej, i och för sin befattning, emottaga befallningar utan
af Riksdagen allena, och enligt dess instruktioner, ej heller till redo och
ansvar ställas, utan efter Riksdagens beslut.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 9.

Riksdagsordningen.

§ 6.

1. Första Kammarens ledamöter skola, till ett antal af etthundrafemtio
och för en tid af nio ar, utses af landstingen och stadsfullmägtige
i de städer, som ej i landsting deltaga.

2. Hvarje landstingsområde och sådan stad, som nu är nämnd, utgör
en valkrets, för hvilken, efter folkmängden inom dess område, väljes
en riksdagsman för hvarje fullt tal, motsvarande en etthundrafemtiondedel
af rikets folkmängd.

3. För valkrets, som har mindre folkmängd, än i mom. 2 sägs,
väljes dock en riksdagsman.

4. Derest det antal riksdagsmän, som med tillämpning af stadgandena
i moln. 2 och 3 bör utses, icke uppgår till etthundrafemtio, skola,
för ernående af detta antal, de valkretsar, hvilkas folkmängd mest öfverskjuter
de tal, som enligt mom. 2 äro bestämmande för riksdagsmännens
antal inom valkretsarne, vara berättigade att hvardera välja ytterligare
en riksdagsman.

5. Det antal riksdagsmän, hvarje valkrets enligt ofvan angifna grunder
eger utse, bestämmes hvart tionde år af Konungen; dock må hvad
sålunda bestämmes icke lända till inskränkning i vald riksdagsmans rätt
att under föreskrifven tid utöfva riksdagsmannakallet.

6. Upphör stad att i landsting deltaga, må, så länge då gällande
bestämmelse om riksdagsmännens antal för de särskilda valkretsarne länder
till efterrättelse, stadens rätt att utse riksdagsman inträda allenast i
det fall, att ledighet uppstår i den valkrets, staden förut tillhört.

7. Aro icke, då tillämpning skall ske af den i mom. 5 nämnda
bestämmelse, så många ledigheter inom kammaren, att nya valkretsar,
som i följd af stadgandet i näst förestående mom. ännu ej utsett riksdagsmän,
samt gamla valkretsar, för hvilka ökning af antalet riksdagsmän
bör ega rum, kunna samtidigt komma i åtnjutande af rättigheten
att välja fullt antal riksdagsmän, skall, i afseende å ordningen för sagda
rättighets utöfning dessa valkretsar emellan, gälla till efterrättelse: att
nya valkretsar ega företräde framför äldre; att bland två eller flera nya
valkretsar företrädet tillkommer den, som tidigast utträdt ur landsting;

Konstitutionsutskottets Utlåtande, N:o 9.

att valkretsar, för hvilka tillökningen i riksdagsmännens antal är grundad
på stadgandena i mom. 2, ega företräde framför valkretsar, för hvilka
sådan tillökning härleder sig från föreskrifterna i mom. 4; att bland sadana
valkretsar, hvilka på grund af stadgandena i mom. 2 ega välja
ökadt antal riksdagsmän, den har företrädet, för hvilken detta antal är
störst, eller, om antalet är lika för två eller flera valkretsar, den bland
dem, hvars folkmängd mest öfverskjuter de tal, som enligt samma mom.
äro bestämmande för riksdagsmännens antal inom valkretsarne; att bland
sådana valkretsar, hvilka jemlikt mom. 4 ega utse ökadt antal riksdagsmän,
företrädet tillkommer den, för hvilken det i samma mom. omnämnda
folkmängdsöfverskott är störst; samt att i de fall, der folkmängdsöfverskottet,
såsom lika stort för två eller flera valkretsar, ej kan tjena till
grund för bestämmande af företrädet dem emellan, detta skall afgöras
genom lottning inför chefen för justitiedepartementet i närvaro af tre
bland de af Riksdagen valde fullmägtige i riksbanken och tre bland fullmägtige
i riksgäldskontoret.

§ 32.

1. Den, som blifvit till riksdagsman vald, skall, första gången han
efter valet till Riksdag sig inställer, inför chefen för justitiedepartementet,
eller den Konungen i hans ställe förordnar, sin fullmakt till granskning
uppvisa å den dag Riksdagen sammanträder eller, om riksdagsman senare
sig inställer, så snart derefter ske kan. Denna granskning, som skall 6ke
i närvaro af tre bland de af Riksdagen valde fullmägtige i riksbanken
och tre bland fullmägtige i riksgäldskontoret, har till föremal att undersöka,
huruvida fullmagterne blifvit i föreskrifven form utfärdade, och skall
vid den riksdag, för hvilken nya val af begge kainrarnes eller enderas
samtliga ledamöter egt ruin, vara inom tre dagar fulländad, men vid
andra riksdagar samma dag, då fullmagterna uppvisas.

2. Hvardera kammaren tillkommer dock sedan att pröfva behörigheten
till riksdagsmannakallets utöfvande, ej mindre för sadana dess medlemmar,
hvilkas fullmagter ej blifvit godkända, än äfven för dem, emot
hvilka eljest, till följd af denna grundlag, anmärkning förekommer. Den,
om hvars riksdagsmannarätt fråga är hos kammare väckt, bibehåller emellertid
sin befattning såsom ledamot i kammaren, intill dess han blifvit
dertill obehörig förklarad.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 9.

§ 65.

När, i fråga om statsutgifter eller bevillning, eller rörande antingen
ansvarsfrihet, reglemente och instruktioner för riksbankens styrelse och förvaltning
eller riksbanken inkomster och utgifter, eller angående riksgäldskontorets
styrelse och förvaltning, inkomster och utgifter, kamrarne fatta
stridiga beslut, som ej uppå vederbörligt utskotts förslag varda sammanjemkade,
skola begge kamrarne hvar för sig rösta om de olika beslut,
hvari hvardera förut stannat; kommande den mening, som dervid erhåller
de flesta ledamöters af båda kamrarne sammanräknade röster, att (ralla
såsom Riksdagens beslut. För att vid sådan omröstning förekomma lika
antal röster, skall i Andra Kammaren afläggas och förseglas en sedel,
hvilken, i händelse de öfrige sammanräknade rösterne utfalla lika, öppnas
och afgör frågan. År pluralitet redan vunnen, bör den aflagda sedeln
ouppbruten genast förstöras.

§ 68.

Till följd af regeringsformens 96 § skall hvarje lagtima Riksdag förordna
en för lagkunskap och utmärkt redlighet känd man att hafva tillsyn
öfver lagarnes efterlefnad af domare och embetsman samt att inför
den riksrätt, som i bemälde grundlags 102 § till dess inrättning och göromål
beskrifves, eller vid andra vederbörliga domstolar i laga ordning
tilltala dem, som i sina embetens utöfning anses af veld, mannamån eller
annan, orsak hafva någon olaglighet begått eller underlåtit att sina embetspligter
behörigen fullgöra.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 9.

icke antages, af den, som näst honom blifvit af de flesta kallad o. s. v.
Skulle, sedan alla omröstningarna sålunda försiggått, likväl ingen hafva
erhållit den här föreskrifna pluralitet, anställes ny omröstning öfver alla
dem, som vid den första omröstningen blifvit satte i fråga; skolande den,
som erhållit de flesta rösterna, anses behörigen vald.

Valmännen böra vid samma tillfälle, då justitieombudsman utses, och
på enahanda sätt, välja en man af de egenskaper, som hos denne embetsman
erfordras, för att honom efterträda, i fall han, innan nästa lagtima
Riksdag anstalt nytt val af justitieombudsman, skulle med döden afgå,
samt att utöfva embetet under den tid, justitieombudsmannen kan vara af
svår sjukdom eller annat laga förfall derifrån hindrad.

I händelse justitieombudsmannen, under det riksdag är församlad,
afsäger sig förtroendet eller med döden afgår, insätter Riksdagen genast
i embetet den man, som blifvit till hans efterträdare utsedd. Skulle justitieombudsmannens
utsedde efterträdare, under riksdag, afsäga sig det
erhållna förtroendet eller i justitieombudsmansembetet insättas eller med
döden afgå, utväljes på ofvan stadgade sätt en annan behörig man i
hans ställe.

Inträffar något af dessa fall mellan riksdagarne, skall Riksdagens
rätt härutinnan genom de af Riksdagen valde fullmägtige i riksbanken och
fullmägtige i riksgäldskontoret utöfvas.

§ 71-

1. De sex fullmägtige i riksbanken, hvilka enligt 72 § regeringsformen
skola utses af Riksdagen, väljas för tiden från valet, till dess sadant val a
lagtima riksdag under tredje året derefter försiggått. Tva af de utaf Riksdagen
utsedde fullmägtige skola årligen afgå. Har af Riksdagen^ utsedd fullmägtig
före utgången af den bestämda tjenstgöringstiden afgatt, anställes
val för den tid, som för honom återstått.

2. Riksdagen skall jemväl utse fullmägtige att, enligt 66 § regeringsformen,
förvalta riksgäldskontorets medel och tillhörigheter. Desse ° fullmägtige
skola vara sju och väljas för tiden från valet, till dess sådant
val å lagtima riksdag under tredje året derefter försiggått. Ordförande
bland fullmägtige väljes särskildt. Af de öfrige sex skola två årligen
afgå. Har fullmägtig före utgången af den bestämda tjenstgöringstiden
afgått, anställes val för den tid, som för honom återstått, Då val af
ordförande egen rum, utses denne före öfrige fullmägtige.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 9.

3. Val'' af fullmägtige i riksbanken och i riksgäldskontoret verkställas
genom fyratioatta valmän, af hvilka hvardera kammaren inom sig utser
tjugofyra. Valen ske med slutna sedlar. Val för längre tjenstgöringstid
verkställes före val för kortare. Afgående fullmägtig kan återväljas; men
tillträder fullmägtig embete eller beställning, hvarom i 35 och 48 §§ regeringsformen
förmärs, eller kommer han i den ställning, att han jemlikt 26 §
icke må såsom riksdagsman godkännas, eller har ansvarsfrihet honom vädrats,
frånträda han genast befattningen såsom fullmägtig och må ej återväljas.

4. Fullmägtige välja sjelfve bland sig vice ordförande; egande den,
som bland fullmägtige förer ordet, afgörande röst, derest i frågor, som
hos fullmägtige komma under omröstning, rösterna för två skiljaktiga
meningar utfalla lika.

§ 78.

Pa samma gång och pa lika sätt, som fullmägtige och revisorer enligt
föregående tva §§ af Riksdagen utses, tillsättas jemväl suppleanter,
att, vid inträffande förfall för dem, träda i deras ställe, nemligen för de
af Riksdagen valde fullmägtige i riksbanken tre, för fullmägtige i riksgäldskontoret
likaledes tre och för hvarje års revisorer sex.»

af herr Restadius, som inom utskottet förordat att antaga såsom hyllande
i grundlagsenlig ordning Kongl. Maj:ts förslag med” den ändring
deri, att den af Kongl. Maj:t utsedde ledamoten icke skulle få vara direktör
eller vice direktör i banken och suppleanten för bemälde ledamot icke
heller vice ordförande, samt att nämnde fullmägtig och hans suppleant
skulle, der ansvarsfrihet af Riksdagen dem förvägrades, vara pligtige att
afgå från berörda befattningar; samt

af herrar friherre Barnekow, Bengtsson, Boström, Dahn, Gyllensvärd
och Johnsson, hvilka anfört:

»Då vi ej kunnat biträda utskottets hemställan om afslag å Kongl.
Majrts proposition med förslag till ändringar i §§ 50, 70, 72, 98, 109
och in regeringsformen samt §§ 82, 65, 68, 71 och 73 riksdagsordningen,
enär förevarande proposition utgör en lösning så vidt angår
regeringsformen och riksdagsordningen af det af Riksdagen erkända

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 9.

önskningsmålet: upphörandet af den enskilda sedelutgifningsrätten och

denna rätts koncentrering hos riksbanken, hvilket skulle särskildt bidraga
dertill, att riksbanken sattes i stånd att fylla uppgiften af en verklig
nationalbank, som, på samma gång den kraftigare än hittills kunde utgöra
ett stöd mot och i möjligaste mån förebygga rubbningar i affärslifvet,
äfven tillförde staten ökade inkomster; få vi vördsamt hemställa,
att Riksdagen, under förklarande, det Kongl. Maj:ts proposition icke kunnat
i oförändradt skick bifallas, ville för hvilande till grundlagsenlig behandling
antaga nedanstående förslag till förändrad lydelse af följande
§§ i regeringsformen och riksdagsordningen:

Regeringsformen.

§ 50.

(Lika med Kongl. Maj:ts förslag).

(Kongl. Maj:ts förslag:)

När i fråga om reglemente för
riksbanken, dess inkomster och utgifter,
kamrarne stanna i stridiga
beslut, skola kamrarne derom hvar
för sig rösta, såsom i nästföregående
§ sägs.

l:o. Riksbanken förblifver under
Riksdagens garanti samt förvaltas
enligt särskild lag, stiftad i den ordning
87 § 1 mom. stadgar.

70.

(Reservanternas förslag:)

När, i fråga om riksbankens styrelse
och förvaltning, dess reglemente
samt inkomster och utgifter, kamrarne
stanna i stridiga beslut, skola
kamrarne derom hvar för sig rösta,
såsom i nästföregående § sägs.

72.

Riksbanken förblifver under Riksdagens
garanti, så att den ostörd må
förvaltas af dertill förordnade fullmägtige,
efter af Konungen och Riksdagen
gemensamt stiftad lag samt de
stadgar och reglementen, hvilka redan
gjorda äro eller vidare af Riksdagen
göras kunna.
f Häft.

Bill. till Riksd. Prof. 1896. 3 Sami.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 9.

(Kongl. Maj:ts förslag:)

3:o. Riksbankens styrelse utgöres
af sju fullmägtige, af hvilka en, som
skall vara ordförande bland fullmägtige,
förordnas af Konungen och
sex väljas af Riksdagen på sätt
i 71 § riksdagsordningen säges.

Konungen förordnar jemväl en
suppleant att vid förfall för ordföranden
träda i hans ställe. De af
Konungen för ordföranden och hans
suppleant meddelade förordnanden
ma återkallas, när Konungen så
pröfvar skäligt. För de af Riksdagen
utsedde fullmägtige skola finnas
tre suppleanter, välde såsom i
73 § riksdagsordningen föreskrifves.

3:o. Riksbanken eger rätt utgifva
banksedlar. Dessa sedlar skola, vid
anfordran, inlösas af banken med
guld efter deras lydelse och må, så
länge de sålunda inlösas, för mynt
i riket erkännas.

(Reservanternas förslag:)

Fullmägtige för riksbanken skola
vara sju, af hvilka Konungen för tre
år i sänder förordnar en jemte en
suppleant, och de öfrige sex jemte tre
suppleanter väljas af Riksdagen för
tid och på sätt i riksdagsordningen
sägs. Ben af Konungen förordnade
ordinarie ledamoten vare fullmägtiqes
ordförande, men kan ej utses till direktör
eller vice direktör för riksbanken;
och må de af Konungen för fullmägtig
och suppleant meddelade förordnaden
återkallas, när Konungen så
pröfvar skäligt. Fullmägtig, som af
Riksdagen vägrats ansvarsfrihet, skall
afgå från sin befattning och må ej
återväljas.

Riksbanken allena eger rätt att utgifva
sedlar, som för mynt i riket
må erkännas. Dessa sedlar skola, vid
anfordran, inlösas af banken med guld
efter deras lydelse.

§ 98.

(Lika med Kongl. Maj:ts förslag.)
§ 109.

(Lika med Kongl. Maj:ts förslag.)

§ in.

(Lika med Kongl. Maj:ts förslag.)

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 9.

Riksdagsordningen.

§ 32.

(Lika med Kongl. Maj:ts förslag).

§ 65.

(Kongl. Maj:ts förslag:)

När i fråga om statsutgifter
eller bevillning, eller angående reglemente
för riksbanken, dess inkomster
och utgifter, eller angående riksgäldskontorets
styrelse och förvaltning,
inkomster och utgifter, kamrarne
fatta stridiga beslut,- som ej
uppå vederbörligt utskotts förslag
varda sammanjemkade, skola begge
kamrarne hvar för sig rösta om de
olika beslut, hvari hvardera förut
stannat; kommande den mening, som
dervid erhåller de flesta ledamöters
af båda kamrarna sammanräknade
röster, att gälla såsom Riksdagens
•beslut. För att vid sådan omröstning
förekomma lika antal röster,
skall i Andra Kammaren afläggas
och förseglas en sedel, hvilken, i
händelse de öfriga sammanräknade
rösterna utfalla lika, öppnas och afgör
frågan. Är pluralitet redan
vunnen, bör den aflagda sedeln
ouppbruten genast förstöras.

(Reservanternas förslag:)

När, i fråga om statsutgifter
eller bevillning eller angående riksbankens
eller riksgäldskontorets styrelse
och förvaltning, reglementen, inkomster
och utgifter, kamrarne fatta
stridiga beslut, som ej uppå vederbörligt
utskotts förslag varda sammanjemkade,
skola begge kamrarne hvar
för sig rösta om de olika beslut,

hvari hvardera förut stannat; kommande
den mening, som dervid erhåller
de flesta ledamöters af båda
kamrarna sammanräknade röster, att
gälla såsom Riksdagens beslut. För
att vid sådan omröstning förekomma
lika antal röster skall i Andra Kammaren
afläggas och förseglas en sedel,
hvilken, i händelse de öfriga
sammanräknade rösterna utfalla lika,
öppnas och afgör frågan. Är pluralitet
redan vunnen, bör den aflagda
sedeln ouppbruten genast förstöras.

§ 68.

(Lika med Kongl. Maj:ts förslag.)

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 9.

(Kongl. Maj:ts förslag:)

1. De sex fullmägtige i riksbanken,
hvilka enligt 72 § regerings o

o o c*

formen skola utses af Riksdagen,
väljas a. lagtima riksdag för tiden
från valet, till dess sådant val under
tredje året derefter försiggått.
Två af de utaf Riksdagen utsedde
fullmägtige skola årligen afgå. Har
af Riksdagen utsedd fullmägtig före
utgången af den bestämda tjenstgöringstiden
afgått, eller har ansvarsfrihet
honom vägrats, anställes val
för den tid, som för honom återstått.

2. Riksdagen skall jemväl välja
fullmägtige att, jemlikt särskilt
reglemente, förvalta riksgäldskontorets
medel och tillhörigheter. Desse
fullmägtige skola vara sju och väljas
å lagtima riksdag för tiden från
valet, till dess sådant val under
tredje året derefter försiggått. Ordförande
bland fullmägtige väljes särskilda
Af de öfrige sex skola två
årligen afgå. Har fullmägtig före
utgången af den bestämda tjenstgöringstiden
afgått, eller har ansvarsfrihet
honom vägrats, anställes val
för den tid, som för honom återstått.
Då val af ordförande eger
rum, utses denne före öfrme fullmägtige.

3. Val af fullmägtige i riksbanken
och i riksgäldskontoret verkställas
genom fyrtioåtta valmän, af

(Reservanternas förslag:)

1. De sex fullmägtige i riksbanken,
hvilka enligt 72 § regeringsformen
skola utses af Riksdagen,
väljas å lagtima riksdag för tiden
från valet, till dess sådant val under
tredje året derefter försiggått. Två
af de utaf Riksdagen utsedde fullmägtige
skola årligen afgå. Har
af Riksdagen utsedd fullmägtig före
utgången af den bestämda tjenstgöringstiden
afgått, eller har ansvarsfrihet
honom vägrats, anställes val
för den tid, som för honom återstått.

2. Riksdagen skall jemväl välja
fullmägtige att, jemlikt särskilt
reglemente, förvalta riksgäldskontor
rets medel och tillhörigheter. Desse
fullmägtige skola vara sju och väljas
å lagtima riksdag för tiden från
valet, till dess sådant val under
tredje året derefter försiggått. Ordförande
bland fullmägtige väljes
särskilda Af de öfrige sex skola
två årligen afgå. Har fullmägtig
före utgången af den bestämda
tjenstgöringstiden afgått, eller har
ansvarsfrihet honom vägrats, anställes
val för den tid, som för honom
återstått. Då val af ordförande
eger rum, utses denne före öfrige
fullmäktige.

3. Val af fullmägtige i riksbanken
och i riksgäldskontoret verkställas
genom fyratioåtta valmän, af hvilka

Konstitutionsutskottets Utlåtande N;o 9.

(Kongl. Maj:ts förslag:)

hvilka hvardera kammaren inom sig
utser tjugofyra. Valen ske med
slutna sedlar. Val för längre tjenstgöringstid
verkställes före val för
kortare. Afgående fullmägtig kan
återväljas.

4. Fullmägtige i riksgäldskontoret
välja sjelfve bland sig vice ordförande,
att vid förfall för ordföranden
träda i hans ställe, men om
vid sammanträde af fullmägtige i riksbanken
hvarken ordföranden eller hans
suppleant är tillstädes, föres ordet af
den bland de närvarande, som under
den längsta tiden innehaft uppdraget
såsom fullmägtig och, der två eller
flere under lika lång tid Sant fullmägtige,
den af desse, som är till
lefnadsåren äldst; egande den, som
bland fullmägtige i hvardera verket
förer ordet, afgörande röst, derest i
frågor, som hos fullmägtige komma
under omröstning, rösterna för två
skiljaktiga meningar utfalla lika.

(Reservanternas förslag:)

hvardera kammaren inom sig utser
tjugofyra. Valen ske med slutna
sedlar. Val för längre tjenstgöringstid
verkställes före val för kortare.
Afgående fullmägtig kan återväljas.

4. Fullmägtige i riksbanken och
riksgäldskontoret välje sjelfve bland
sig vice ordförande; egande den, som
bland fullmägtige i hvartdera verket
förer ordet, afgörande röst, derest i
frågor, som hos fullmägtige komma
under omröstning, rösterna för två
skiljaktiga meningar utfalla lika.

§ 73.

(Lika med Kongl. Maj:ts förslag.)»

Herr von Strokirch har begärt få här antecknadt, att han icke deltagit
i detta ärendes slutliga behandling inom utskottet.

Bih. till Biksd. Prof. 1896. 3 Sami. 8 Höft.