Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 8 (Utlåtande 1897:Ku8 Konstitutionsutskottet)

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 8.

Mo 8.

Ank. till Riksd. kansli den Ö8 april 1897, kl. 12 midd.

Konstitutionsutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion om
ändring af §§ 6, 7, 9, 15, 17, 18, 21, 22, 23, 24, 26,
34, 99, 101, 102, 103, 104, 105 och 106 regeringsformen
samt §§ 11, 38, 43 och 69 riksdagsordningen.

Till konstitutionsutskottet har från Andra Kammaren hänvisats
en af herr A. V. Ljungman väckt motion, n:o 159, med förslag till
ändring af åtskilliga §§ i regeringsformen och riksdagsordningen, hvilket
förslag hufvudsakligen åsyftar inrättande af en särskild embetsmyndighet,
benämnd regeringsrätt, till hvilken skulle dels öfverlemnas utöfvandet
af Konungens administrativa domsrätt, dels ock uppdragas att medverka
vid den ekonomiskt administrativa lagstiftningen. Detta förslag stöder
sig väsentligast på ett af konstitutionsutskottet vid 1853—1854 års
riksdag med anledning af motion utaf herr grefve G. Lagerbjelke utarbetadt,
och för Rikets Ständer i memorial n:o 11 framlagdt förslag till
ändring af åtskilliga stadganden i regeringsformen och riksdagsordningen
i afseende på behandlingen af en del regeringsärenden.

Uti nu ifrågavarande motion har herr Ljungman hemstält, att
Riksdagen måtte antaga nedanstående förslag till ändrad lydelse af §§
6, 7, 9, 15, 17, 18, 21, 22, 23, 24, 26, 34, 99, 101, 102, 103, 104, 105
och 106 regeringsformen samt §§ 11, 38, 43 och 69 riksdagsordningen
att hvila till vidare grundlagsenlig behandling:

Bih till Riksd. Prof. 1897. 3 Sand. 8 Käft. (N:o 8.)

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 8.

Regeringsformen.

§ 6.

Af statsrådets ledamöter skola sju vara chefer och föredragande,
hvar för sitt departement, nemligen:

ministern för utrikesärendena för utrikesdepartementet.;

en chef för justitiedepartementet;

en för landtförsvarsdepartementet;

en för sjöförsvarsdepartementet;

en för civildepartementet;

en för finansdepartementet; samt

en för ecklesiastikdepartementet.

Den närmare fördelningen af ärendena, departementen emellan,
bestämmes af Konungen genom eu särskildt utfärdad, offentligen kungjord
stadga.

§ 7.

Alla regeringsärenden, med undantag af sådana som ill, 12,13,
och 32 §§ omförmälas, skola inför Konungen i statsrådet föredragas
och der afgöras. Om utöfvandet af Konungens hefälsrätt öfver rikets krigsmagt
samt domsrätt gifvas här nedanföre särskilda föreskrifter.

§ 9.

1. Uti alla mål, som hos Konungen i statsrådet förekomma,
skall protokoll föras. Statsrådets ledamöter böra, under ansvarighet
för rådslagen, till den påföljd, hvarom i 106 och 107 §§ vidare stadgas,
ovilkorligen till protokollet sina meningar yttra och förklara;
Konungen dock förbehållet att allena besluta. Skulle någonsin den
oförmodade händelse inträffa, att Konungens beslut vore uppenbarligen
stridande mot rikets grundlag eller allmän lag, åligge det då statsrådets
ledamöter att kraftiga föreställningar deremot göra. Den, som
ej särskild mening till protokollet anfört, vare för beslutet ansvarig,
såsom hade han styrkt Konungen att det beslut fatta.

2. öfver förvaltningsärenden, hvilka af statsrådsledamot såsom chef
för regeringsdepartement afgöras, efter af Konungen derom i offentligen
kungjord stadga gifvet förordnande, skall protokoll föras, hvilket af den beslutande
med namnunderskrift till sin vigtighet styrkes.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N.v 8.

§ 15.

Kommandomål, hvarmed förstås sådana, som Konungen, i egenskap
af högste befälhafvare öfver krigsmagten till lands och sjös, omedelbarligen
besörjer, må Konungen, då han sjelf förer riksstyrelsen, afgöra
i närvaro, af den bland de i 6 § omförmäla försvarsdepartementens
chefer, till hvars departement ärendet hörer. Honom åligge, vid ansvar,
att, då dessa mål beredas, sin mening yttra öfver de företag, Konungen
besluter, samt att, då hans mening icke med Konungens beslut öfverensstämmer,
föra sina yttrade betänkligheter och råd till ett protokoll,
hvars rigtighet Konungen medelst sin höga påskrift besanne. Finner
nämnde embetsman dessa företag vara af en vådlig rigtning eller omfattning,
eller grundade på ovissa eller otillräckliga medel att dem
utföra, tillstyrke han jemväl, att Konungen ville kalla, till ett krigsråd
deröfver, tvenne eller flere af de närvarande högre militära embetsmän;
Konungen dock obetaget, att å denna tillstyrkan och, der den bifalles,
å krigsrådets till protokoll anförda tankar göra det afseende, honom
godt synes.

§ 17-

1. Konungens domsrätt skall uppdragas minst tolf, högst tjuguen,
af honom utnämnda, lagkunniga män, hvilka fullgjort hvad författningarna
föreskrifva dem, som uti domareembeten må nyttjas, samt i sådana
värf ådagalagt insigt, erfarenhet och redlighet. De kallas justitieråd
och utgöra Konungens högsta domstol. Deras antal må ej ökas utöfver
tolf, såvida ej Konungen och Riksdagen, i den ordning 87 § 1 mom.
stadgar, besluta, att högsta domstolen skall på afdelningar arbeta; och
varde, i sådant fall, så väl justitierådens antal inom ofvan föreskrifna
gränser, som ärendenas fördelning mellan afdelningarna i samma ordning
bestämda.

2. Konungens rätt att pröfva och, afgöra de mål, som, jemlikt författningarna,
få hos Konungen fullföljas genom besvär öfver embetsmyndigheters
meddelade beslut, men icke tillkomma högsta domstolens upptagande
och ej heller angå tillsättande af tjenster, skall på det sätt och med de
undantag, som bestämmas i särskild, af Konungen och Riksdagen gemensamt
stiftad stadga,, uppdragas sju af Konungen utnämnde, kunnige, erfarne,
redlige och allmänt aktade män. De kallas regeringsråd och utgöra
Konungens regeringsrätt. Bland dem böra minst fem hafva förut förvaltat
civil beställning och minst tvä beklädt domareernbete.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 8.

§ 18.

Regeringsrätten tillkommer det äfven att afgöra mellan domstolar
och embetsmyndigheter uppkommande behörighetstvister samt att, i mål af
beskaffenhet att kunna tillhöra dess slutliga pröfning, upptaga och afgöra
ansökningar, att Konungen må bryta dom åter, som vunnit laga kraft,
eller återställa laga tid, som försupen är. Alla öfriga sådana ansökningar
skola af högsta domstolen afgöras.

§ 21.

Konungen eger tvenne röster i de mål, hvilkas föredragning och
afgörande han för godt finner att i högsta domstolen eller regeringsrätten
öfvervara. Alla frågor om förklaringar öfver lagen skola hos Konungen
anmälas och hans röster deruti inhemtas och beräknas, änskönt han
icke i högsta domstolens öfverläggningar derom deltagit.

§ 22.

1. Uti högsta domstolen kunna ringare mål pröfvas och afgöras
af fem ledamöter, så ock af fyra, der alla fyra äro om slutet ense.
Öfver vigtigare saker skola minst sju döma. Ej må flere än åtta ledamöter
på en gång i pröfningen af något mål deltaga, der ej för vissa
fall annorledes föreskrifves, i den ordning 87 § 1 mom. stadgar.

2. Uti regeringsrätten kunna mål pröfvas och afgöras af fem ledamöter,
så ock af fyra, der minst tre af dem äro om slutet ense.

§ 23.

Alla högsta domstolens och regeringsrättens beslut utfärdas i Konungens
namn och med hans höga underskrift eller under hans sekret.

§ 24.

1. Uti Konungens nedre justitierevision skola justitieärendena
beredas till föredragning och afgörande i högsta domstolen.

2. Till föredragning och afgörande i regeringsrätten skola ärendena
beredas i det departement, hvartill de, enligt den i 6 § omförmäla fördelning,
höra.

Departementschef ege att i regeringsrätten deltaga i öfverläggningen,
men icke i besluten, uti de mål, som till hans departement höra.

Komtitutionsutskottets Utlåtande N:o 8.

§ 26.

1. Då justitieärender! i statsrådet föredragas, skola, jemte chefen
för justitiedepartementet och minst tre andra ledamöter af statsrådet,
två justitieråd dem öfvervara, med den skyldighet att till protokollet 1
sig yttra, som 9 § föreskrifver.

2. Vid föredragning i statsrådet af frågor om stiftande, förändring,
förklaring eller upphäfvande af författningar, som röra rikets allmänna
hushållning, böra två af regeringsrättens ledamöter närvara, med enahanda
skyldighet att sig yttra, som ofvan i 1 mom. sägs. Lag samma gälle i fråga
om dispens från sådan författning.

§ 34.

Statsministern och ministern för utrikes ärendena innehafva rikets
högsta värdighet, och de öfrige statsrädsledamöterne den närmaste
derintill. Ledamot af statsrådet må icke tillika annat embete utöfva,
ej heller några inkomster deraf uppbära. Justitieråd eller regeringsråd
må ej tillika annat embete innehafva eller utöfva.

§ 99.

Justitieombudsmannen må, när han det nödigt anser, kunna öfvervara
högsta domstolens, regeringsrättens, nedre justitierevisionens, hofrätternas,
kollegiernas eller i dessas ställe inrättade verks, och alla
lägre domstolars öfverläggningar och beslut, dock utan rättighet att
sin mening dervid yttra, samt eg a tillgång till alla domstolars, kollegiers
och embetsverks protokoll och handlingar. Konungens embetsmål!
i allmänhet vare skyldige att lemna justitieombudsmannen laglig
handräckning, samt alla fiskaler att medelst aktioners utförande honom
biträda, då han det äskar.

§ 101.

Skulle den oförmodade händelse inträffa, att antingen hela Konungens
högsta domstol eller af dess ledamöter en eller flere funnes hafva
af egennytta, vrångvisa eller försumlighet så orätt dömt, att derigenom
någon, emot tydlig lag och sakens utredda och behörigen styrkta förhållande,
mistat eller kunnat mista lif, personlig frihet, ära och egen -

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 8.

dom, eller regeringsrätten eller en eller flere af dess ledamöter, i denna egenskap,
uppenbarligen handlat mot gällande lagar och författningar; vare
justitieombudsmannen pligtig, äfvensom Konungens justitiekansler berättigad,
att vid den rikets domstol, som här nedanföre bestämmes, den
, felaktige under tilltal ställa, samt till ansvar efter rikets lag befordra.

§ 102.

Denna domstol, som riksrätt kallas, skall i sådant fall bestå af
presidenten uti Svea hofrätt, hvilken deruti före ordet, presidenterna
uti rikets öfriga hofrätter och uti kammarrätten samt fyra de äldsta regeringsråd;
men vid tilltal emot regeringsrättens ledamöter tage, i stället för
regeringsråd, fyra de äldsta justitieråd säte i riksrätten. Då antingen justitiekansleren
eller justitieombudsmannen finner sig befogad att åtal inför
riksrätten anställa, äske han hos presidenten i Svea hofrätt, såsom
riksrättens ordförande, laglig kallelse å den eller dem, som skola tilltalas.
Presidenten i nämnda hofrätt foge derefter anstalt om riksrättens
sammanträde för att kallelsen utfärda och målet vidare i laglig ordning
behandla. Skulle mot förmodan han detta underlåta, eller någon af de
öfriga förenämnda embetsmän undandraga sig att uti riksrätten deltaga,
stånde de, för en sådan uppsåtlig försummelse af deras embetspligt,
till lagligt ansvar. Rätten vare domför, om sju deruti sitta. År
presidenten i Svea hofrätt af laga förfall eller jäf hindrad, inträde i hans
ställe den äldste i tjenst varande af nämnda, presidenter såsom ordförande
och äldsta rådet i sagda hofrätt såsom ledamot; är annan af presidenterne
hindrad, inträde det äldsta rådet i det embetsverk, han tillhör, i hans ställe;
är regeringsråd eller justitieråd hindradt, inträde i dess ställe närmast i
ålder varande, riksrätten icke redan tillhörande regeringsråd eller justitieråd.
Denna domstol ege, sedan ransakningen fulländad är och domen
efter lag fäld, att densamma för öppna dörrar afkunna, Ingen hafve
magt att sådan dom ändra, Konungen dock obetaget att göra nåd,
hvilken likväl icke må sträcka sig till den dömdes återinsättande i rikets
tjenst,

§ 103.

Lagtima Riksdag skall hvarje år, på sätt riksdagsordningen stadgar,
tillsätta en nämnd, som ege att döma, huruvida högsta domstolens
och regeringsrättens samtlige ledamöter gjort sig fort]ente att i deras
vigtiga kall bibehållas, eller om visse af dem, utan bevisligen begångna

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 8.

fel och brott, hvarom 101 § handlar, likväl kunde anses böra ifrån utöfningen
af Konungens domsrätt skiljas. Beslutar denna nämnd efter
omröstning, i den ordning, som i riksdagsordningen sägs, att någon
eller någre af högsta domstolens eller regeringsrättens ledamöter skola
anses vara ifrån Riksdagens förtroende uteslutne, blifve han eller de
derefter af Konungen, hos hvilken Riksdagen skall härom göra anmälan,
ifrån embetet genom nådigt afsked skilde. Dock tillägge Konungen
honom eller dem hvardera en årlig pension till lönens halfva belopp.

§ 104.

Ej må Riksdagen ingå i någon särskild pröfning af högsta domstolens
eller regeringsrättens beslut, eller någon allmän öfverläggning
derom uti nämnden förefalla.

§ 105.

Lagtima Riksdags konstitutionsutskott ege att äska de protokoll,
som enligt 9 § blifvit förda, samt i det, som rörer allmänt kända och
af utskottet uppgifna händelser, jemväl de protokoll, hvarom i 11, 13 och
15 §§ förmärs.

§ 106.

Finner konstitutionsutskottet, att någon statsrådets ledamot, eller
någon för tillfället förordnad föredragande, eller den embetsman, som
i kommandomål Konungen råd gifvit, uppenbarligen handlat emot rikets
grundlag eller allmän lag, eller tillstyrkt någon öfverträdelse deraf,
eller underlåtit att göra föreställningar emot sådan öfverträdelse, eller
den vållat och befrämjat genom uppsåtligt fördöljande af någon upplysning,
eller att den föredragande underlåtit att, i de fall, som 38 §
förutsätter, sin kontrasignation å ett Konungens beslut vägra, då skall
utskottet ställa en sådan under tilltal af justitieombudsmannen inför
riksrätten, hvaruti, jemte presidenterne i rikets hofrätter samt kammarrätt,
fyra de äldsta justitieråd och fyra de äldste regeringsråd i dessa fall
komma att säte taga, och gånge härmed som i 101 och 102 §§ om
tilltal emot högsta domstolen eller regeringsrätten föreskrifves. Då statsrådets
ledamöter eller Konungens rådgifvare i kommandomål finnas
hafva, på sätt ofvan berördt är, gjort sig till ansvar skyldige, döme
dem riksrätten efter allmän lag och den särskilda författning, som blifvit.
till bestämmande af sådant ansvar utaf Konungen och Riksdagen faststäld.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 8-

Riksdagsordningen.

§ Il År

någon missnöjd med riksdagsmannaval, som af landsting eller
stadsfullmägtige förrättadt är, må han deröfver hos Konungen anföra
underdåniga besvär. Han eger för sådant ändamål hos landstingets
sekreterare eller stadsfullmägtiges ordförande äska behörigt protokollsutdrag,
hvilket genast eller inom högst två dagar derefter bör till klaganden
utlemnas; och skall han, vid förlust af talan, sina till Konungen
stälda besvär, sist inom en månad efter valförrättningens slut, ingifva
till Konungens befallningshafvande, som genom kungörelse, hvilken i
allmänna tidningarna införes, utsätter viss kort tid, inom hvilken underdånig
förklaring må öfver besvären till Konungens befallningshafvande
aflemnas. Sedan den tid tilländagå^, har Konungens befallningshafvande
att besvärshandlingarna jemte de förklaringar, som må hafva inkommit,
ofördröjligen till Konungen insända, för att i regeringsrätten skyndsamt
föredragas och afgöras.

§ 38.

1. Konstitutionsutskottet tillkommer att granska rikets grundlagar
samt att hos Riksdagen föreslå de ändringar deruti, dem utskottet
anser högst nödiga eller nyttiga och möjliga att verkställa, så ock att
meddela utlåtande öfver de från kamrarne till utskottet hänvisade grundlagsfrågor.

2. Utskottet åligger ock att äska de enligt 9 § regeringsformen
förda protokoll samt må, i hvad som rörer kända och af utskottet uppgiga
händelser, jemväl äska de protokoll, hvarom i 11, 13 och 15 §§ regeringsformen
förmärs. Om utskottets rätt och pligt att, efter granskning
af dessa protokoll, hos Riksdagen anmäla de anmärkningar, hvartill
denna granskning funnits föranleda, eller eljest vidtaga den med anledning
af gjord anmärkning erforderliga åtgärd, så ock att, när af riksdagsman
eller annat utskott än konstitutionsutskottet fråga blifvit väckt,
att statsrådet eller någon dess ledamot eller föredragande sitt embete
på obehörigt sätt utöfvat, deröfver, före frågans afgörande af Riksdagen,
afgifva yttrande, derom är i regeringsformen stadgadt.

3. Utskottet tillkommer jemväl att, då olika meningar mellan
kamrarne uppstå, till hvilket utskott uppkomna frågor och ämnen böra
hänvisas, derom besluta, så ock att skilja mellan kammare och dess
talman, då den senare vägrar proposition.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 8.

§ 43.

Ej må statsrådsledamot, justitieråd eller regeringsråd i utskott
eller val till utskott deltaga, ej heller någon, af hvilken Riksdagen kan
fordra redo och ansvar, inväljas i utskott, der redovisning för hans egna
embetsåtgärder kan förekomma.

§ 69.

Lagtima Riksdag skall hvarje år tillsätta en nämnd af fyratioåtta
personer, deraf hvardera kammaren genom sluten omröstning inom sig
utser tjugufyra, och hvilken nämnd, i den ordning 103 och 104 §§
regeringsformen stadga, eger att döma, huruvida högsta domstolens och
regeringsrättens samtlige ledamöter gjort sig förtjente att i deras vigtiga
kall bibehållas, eller om visse af dem, utan bevisligen begångna fel
och brott, hvarom regeringsformens 101 § handlar, likväl kunna anses
böra från utöfningen af Konungens domsrätt skiljas.

Denna nämnd träder samma dag, den blifvit vald, tillsammans.
Nämndens samtlige ledamöter rösta först, man för man, öfver den frågan:
skall omröstning anställas till uteslutande af någon bland högsta
domstolens ledamöter? Besvaras denna fråga enhälligt eller af de flesta
rösterna med nej, blifva högsta domstolens samtlige ledamöter bibehållne.
Besvaras den åter med ja, uppgör hvar och en af nämnden en
sluten lista på dem af högsta domstolens ledamöter, flere eller färre,
som han anser höra entledigas. De bland dessa, som då fått minst tvä
tredjedelar af rösterna emot sig, ställas hvar efter annan under ny omröstning,
hvarvid fem sjettedelar af rösterna fordras emot den eller dem,
som skola anses vara från Riksdagens förtroende uteslutne; och förhålles
derefter såsom i regeringsformens 103 § vidare föreskrifves.

Sammalunda förfares ock i fråga om regeringsrättens ledamöter.

Till stöd för förslaget har motionären hufvudsakligen anfört:

Redan tidigt efter antagandet år 1809 af ännu gällande regeringsform
visade det sig, att denna »rikets främsta grundlags» föreskrifter
om regeringsärendenas handläggning voro långt ifrån tillfredsställande,
och från så väl Konungen som Riksdagen hade tid efter annan framlagts
talrika förslag till förbättringar, men med undantag för den år
1840 beslutade förändring, hvarigenom bland annat statsrådet erhöll eu
ny organisation, hade dessa förslag icke vunnit framgång eller ens
Bih till liiksd. Prof. 1897. 3 Sami. 8 Hatt. 2

10 Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 8.

medfört ett närmande till det önskade målet. Den otillfredsställande
beskaffenheten af de bestående förhållandena hade företrädesvis framträdt
uti ett öfverlastande af departementscheferne i åtminstone två
eller tre af regeringsdepartementen med deras politiska verksamhet i
hög grad hindrande detaljarbete och uti en mindre tidsenlig och ändamålsenlig
utöfning af Konungens administrativa domsrätt. Särskild!
hade allt mer blifvit tydligt, hur olämpligt det vore att »lagstiftning
och lagskipning vore hos samma myndighet förenade», och att ett
hufvudsakligen ur politiska hänsyn tillsatt statsråd äfven fungerade
såsom rikets öfverstå administrativa domstol, hvarigenom sådana hänsyn
äfven gåfves tillfälle att göra sig gällande vid nämnda domsrätts utöfvande,
samt att en dylik domstol, af så synnerligt stor vigt för allmänheten,
icke såsom högsta domstolen utgjordes af ett tillräckligt antal
lagfarne män med fullt sjelfständig ställning. Det borde fördenskull väl
knappast finnas mer än blott en mening vare sig derom att, i likhet
med hvad i utländska stater af motsvarande eller större betydenhet
sedan länge egt rum, afgörandet af de administrativa besvärsmålen
borde hänskjutas till en fristående domstol, eller derom, att samma
reform nu borde hos oss genomföras i afseende på besvärsmålen, som
redan för mer än ett århundrade sedan genomfördes med hänsyn till
justitiemålen.

Inrättandet af en regeringsrätt skulle underlätta genomförandet
af Riksdagens i skrifvelse (n:o 31) den 11 april 1893 uttalade önskan
om ett nytt regeringsdepartement för i »främsta rummet» ärenden angående
»kommunikationsanstalter», utan att statsrådsledamöternes antal
derför behöfde ökas, enär någon betänklighet mot att minska antalet
statsrådsledamöter utan departement från tre till två väl knappast borde
förefinnas, sedan statsrådet befriats från befattningen med besvärsmålen.

Såsom en följd af besvärsmålens åtskiljande från statsrådet torde
bestämmelsen i 6 § regeringsformen om att »bland de tre statsråden
utan departement borde minst två hafva förvaltat civil beställning»
kunna utgå.

I samband med besvärsmålens hänvisande till en särskild regeringsrätt
måste eu omredigering af 7 § regeringsformen ega rum, och denna
omredigering förde i sin ordning med sig uteslutande ur 6 § regeringsformen
af de i samma § obehöfliga bestämmelserna om Konungens
rådgifvare i kommandomål samt en motsvarande obetydlig ändring i
15 § regeringsformen.

Såsom redan år 1854 framhölls vid behandlingen af frågan om
regeringsrätten, borde inrättandet af en dylik domstol föra med sig

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 8.

ändringar i 103 och 104 §§ regeringsformen och 69 § riksdagsordningen,
enär regeringsrättens ledamöter tydligen lika väl som högsta
domstolens borde vara underkastade opinionsnämndens bedömande.

Ofverförandet af besvärsmålen till en särskild, af fast anstälde
domare bestående regeringsrätt gåfve vidare anledning till en äfven
ur andra hänsyn nödig förbättring af regeringsformens bestämmelser
om riksrättens sammansättning (jemför konstitutionsutskottets utlåtande
1895, n:o 3).

Samtidigt med ofvan förordade grundlagsändringar torde äfven i
regeringsformen böra införas särskildt stadgande om den faktiskt redan
länge tillämpade rätten för departmentscheferne i statsrådet att afgöra
vissa förvaltningsärenden samt vidtagas de i följd af ett sådant stadgande
påkallade ändringarna i 105 och 106 §§ regeringsformen samt
38 § riksdagsordningen.

Då det hufvudsakliga syftet med motionen sålunda är att åstadkomma
lättnad i det statsrådet för närvarande åliggande arbete genom
inrättande af en särskild embetsmyndighet, »regeringsrätt», åt hvilken
skulle uppdragas Konungens rätt att pröfva och afgöra de mål, som
jemlikt författningarna få hos Konungen fullföljas genom besvär öfver
embetsmyndigheters meddelade beslut men icke tillkomma högsta domstolens
upptagande och ej heller angå tillsättande af tjänster, torde här
först böra i korthet lemnas en antydning om statsrådets befattning med
regeringsärenden, hvilka ju, enligt § 7 regeringsformen, skola, med
undantag af ministeriella mål och kommandomål, inför Konungen i
statsrådet föredragas och der afgöras.

Enligt 1809 års regeringsform, sådan denna oförändrad gälde till
år 1840, utgjordes statsrådet af nio ständiga ledamöter, nemligen justitiestatsministern,
statsministern för utrikes ärendena, sex statsråd och
hofkansleren. Af dem skulle Konungen i regeringsärenden inhemta
råd, men utöfver detta politiska rådgifvarekall ålåg dem så godt som
ingen egentlig embetsmannaverksamhet. Med undantag af statsministern
för utrikes ärendena hade de ingen befattning vare sig med ärendenas
beredning eller deras föredragning inför Konungen i statsrådet lika
litet som med beslutens utfärdande. Denna skyldighet ålåg de fyra
statssekreterarne utom beträffande justitieärenden, hvilka föredrogos af
revisionssekreterare. Hvar och en af statssekreterarne hade säte och
stämma i statsrådet, då han der föredrog de åt hans handläggning anförtrodda
ärenden. Innan föredragning skedde, skulle målen undergå
en förberedande behandling hos »rikets allmänna ärenders beredning»,

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 8.

som bestod af en statssekreterare såsom föredragande jemte åtta tillförordnade
ledamöter, och hvars yttrande skulle anmälas i statsrådet,
när ärendet der till afgörande förekom. Denna ordning led af åtskilliga
ganska stora brister, och särskildt var det en olägenhet, att statsrådsledamöterna
intet hade att göra med ärendenas förberedande, hvarigenom
de ej kommo att ega den sakkännedom, som var af nöden, då
det gälde att gifva Konungen råd. Detta gaf anledning till den 1840
införda förändrade organisationen af statsrådet, hvilken var byggd på helt
andra principer än den förut gällande. Stat.ssekreterareembetena upphörde
och statsrådsledamöter insattes såsom departementschefer; rikets
allmänna ärenders beredning indrogs och dess verksamhet öfveiflyttades
till statsrådet; departementscheferna skulle bereda alla regeringsärenden,
föredraga dem inför Konungen och ombestyra beslutens expedierande
samt direkte öfvervaka deras efteidefvande.

Då enligt den nya organisationen departementscheferna voro skyldige
att i allmänhet närvara vid alla ärendens behandling i statsrådet
med förpligtelse att sina meningar yttra och under ansvarighet för
rådslagen icke blott med afseende på de ärenden, hvilka tillhörde hvars
och ens departement, utan ock sådana, som lydde under de öfriga,
samt då denna skyldighet och detta ansvar gjorde det för departementschefen
nödigt att vid sidan af den beredning, han måste egna de mål,
hvilka tillhörde hans egen förvaltningsgren, inhemta kännedom äfven
om de ärenden, hvilka af andra departementschefer föredrogos; så
måste det arbete, som af de nya departementscheferna fordrades, vara
af beskaffenhet att taga deras tid och krafter i anspråk i vida högre
grad, än som varit fallet med statssekreterarne. Också började snart
röster höjas, att statsrådsledamöternas tid för mycket upptoges af sådana
frågor, som icke omedelbart anginge de verkliga riksvårdande
ärendena, och tendensen att lindra den statsrådet pålagda bördan tog
sig vid 1853—1854 års riksdag uttryck i förenämnda af konstitutionsutskottet
framlagda förslag till förändring af grundlagarnes stadganden
i afseende å vissa regeringsärendens behandling.

Utskottet anförde då i sitt memorial n:o 11, bland annat:

Utskottet, som haft att granska de i statsrådet sedan sistförflutna
riksdags början intill närvarande riksmöte förda protokoll, hade dervid
varit i närmaste tillfälle att öfverskåda vidden och mångfalden af de
göromål, som tillhörde ledamöterna af Konungens statsråd, och att
uppfatta, till hvilken grad vår samhällsförfattning, i olikhet med förhållandet
i andra konstitutionella samhällen, ökat tyngden af Konungens
höga kall genom anspråket på Hans egna pröfning af en stor mängd

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 8.

olikartade tvistefrågor, ofta af den mörka och invecklade beskaffenhet,
att deras utredning fordrade trägen möda hos embetsmannen, som hade
deras behandling sig uppdragen, och följaktligen äfven måste vid föredragningen
inför Kongl. Maj:t för bibringande af den noggranna kännedom
af ärendet, som dess pröfning nödvändigt förutsatte, i betydlig
mån taga i anspråk den för de egentliga riksvårdande ärendena erforderliga
tid. De härutinnan väckta betraktelser fäste sig i synnerhet
vid det betänkliga deruti, att departementscheferna måste under störande
afbrott genom omsorgerna för dessa besvärsmåls beredning och föredragning
egna sin uppmärksamhet åt de stora vigtigare statsangelägenheterna,
hvilka vanligen genom sin omfattning och betydenhet fordrade
långvarigare odelad omtanke, och i afseende å hvilka ärenden anspråket
på departementschefernas verksamhet uttalade sig i allmänhet lika
starkt, fastän tyngden af de särskilda göromålens mängd och mångfald
måste för dem, som kommit i tillfälle att å förhållandet fästa närmare
uppmärksamhet, tydligen visa sig såsom hinder, att detta anspråk
blefve i allo tillfredsstäldt. Det läge nemligen i sakens natur, att behandlingen
af de stora, på hela samhällets utveckling direkte inverkande
angelägenheterna, såsom lagstiftningen, förbättring af läroverken och
öfriga samhällsinrättningar, med mera, måste anses ega högre vigt, än
sysselsättningen med lösning af de hos Kongl. Maj:t fullföljda enstaka
rättstvister; men det vore ock uppenbart, att behandlingen af dessa
rättsfrågor icke kunde eller borde för någon längre tid afstanna. Utom
den skada, som genom sådant långvarigare uppehåll måste för den enskilde
och, i följd af samma frågors egna beskaffenhet, äfven för det
allmänna uppkomma, skulle betänklig olägenhet genom den hopade
mängden af sådana, på handläggning beroende mål för föredraganden
inträffa. Det kunde således icke klandras, om föredragandena städse
delade sin tid och verksamhet emellan dessa, till deras vigt så olika
föremålen för deras omsorg. Men hvilketdera ock månde inträffa, antingen
att statsmannen sålunda komme i nödvändighet att i någon mån
lemna å sido det, som vore hans egentliga bestämmelse, för att handlägga
ärenden af mindré allmän vigt, eller att dessa ärenden icke
kunde behandlas med den skyndsamhet, hvarå de i och för sig egde
grundadt anspråk; så läge häruti ett förhållande, som antydde, att
samhällsförfattningen i denna del icke uppnått sitt mål.

Efter eu kritik af åtskilliga utvägar, som föreslagits att afhjelpa
den anmärkta olägenheten, anförde utskottet, bland annat, till stöd för
det förslag, utskottet ansåg ega i alla hänseenden ett afgjordt företräde,
eller införande af eu regeringsrätt : Då de administrativa besvärs -

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 8-

målen, till hvilka ej borde hänföras hos Kongl. Maj:t genom besvär
fullföljda frågor om tjensters tillsättning, icke omedelbart anginge de
verkliga riksvårdande ärendena, utan i afseende på lämpliga formen
för deras behandling, såsom hos Kongl. Maj:t fullföljda tvistefrågor,
kunde ställas i jemförelse med dem, i hvilka Konungens pröfningsrätt
vore genom grundlagen åt högsta domstolen uppdragen, syntes dessa
mål kunna, såsom med justitieärenden skett, öfverlemnas till en särskild
myndighet, som i Konungens namn utöfvade Dess pröfningsrätt,
hvilken myndighet borde utgöras af ett lämpligt antal ledamöter med
sådana egenskaper, som i allmänhet erfordrades för beklädande af
högre embeten inom statsförvaltningen, hvarigenom tillfälle vore att
låta dessa till deras beskaffenhet mångfaldiga mål komma under pröfning
af män med samlad mångsidig kunskap och erfarenhet i statsförvaltningens
alla grenar; och hvilken auktoritet, om ledamöternas antal
blefve sådant, att deruti äfven kunde inrymmas det högre måttet af
juridisk kunskap och erfarenhet, skulle kunna tillfredsställa anspråken
på ärendenas bedömande icke allenast med närmare kännedom af de
förhållanden, som bestämde rigtningen åt den ekonomiska lagstiftningen,
utan ock med den säkrare vana vid lagbuds noggranna tydning samt
vid rättegångsformers tillämpning och beslutens uppfattning med nödig
säkerhet och klarhet, som i allmänhet ansåges i synnerlig mån genom
den juridiska embetsmannabildningen och domarekallets handhafvande
förvärfvas. Sålunda vore för utöfningen af konungamagtens högsta
pröfning af tvistefrågor enahanda sätt utstakadt genom de begge likartade
myndigheterna: högsta domstolen och den nu ifrågastälda, dessa
skiljande sig från hvarandra endast i hvad som, till följd af beskaffenheten
hos föremålen inom hvarderas verkningskrets, måste vara olika.

Det af utskottet i dess memorial n:o 11 sålunda framlagda förslaget
om införande af en regeringsrätt förklarades af Rikets Ständer
hvilande, men blef vid följande riksdag förkastadt.

Åt samma håll kan man säga, att ett af herr R. Carlén vid 1872
års riksdag väckt förslag till ombildning af statsrådet i sjelfva verket
syftade. Ty detta förslag afsåg ej blott, att statsrådsledamöternas antal
skulle ökas, utan äfven att de skulle fördelas på två afdelningar, den
ena för de egentliga regeringsärendena, hvartill äfven skulle räknas
besvär öfver tjenstetillsättningar, och den andra för alla besvärsmål i
öfrigt. Enligt detta förslag skulle sålunda en öfverförvaltningsdomstol
skapas, ehuru förlagd inom statsrådet. Motionen vann emellertid icke

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 8.

understöd af konstitutionsutskottet, hvars afstyrkande hufvudsakligen
grundades på den omständigheten, att, efter hvad utskottet upplyste,
Riksdagen hade att, med anledning af en från Riksdagen år 1868 till
Konungen afbiten skrifvelse, från regeringen vänta ett förslag, hvars
syfte skulle vara att vinna hufvudändamålet, ''regeringens befriande från
besvärsmål, på eu annan väg, nemligen genom dessa måls förvisande
till allmän domstol.

Den uti herr Ljungmans ifrågavarande motion förordade utvägen,
att genom inrättande af eu särskild embetsmyndighet för utöfvande af
den högsta administrativa domsrätten åvägabringa lindring i den arbetsbörda,
som åligger statsrådet till följd af dess befattning med de administrativa
besvärsmål, är emellertid ingalunda den enda, som efter
införandet af den nya organisationen af statsrådet i detta afseende
blifvit föreslagen. Sedan man allt mera, i synnerhet efter införandet af
årliga riksdagar, börjat enhälligt erkänna den tvingande nödvändigheten
att söka förebygga, det icke förvaltningsdetaljernas massa satte statsrådet
ur stånd att egna de större, samhällsvigtiga frågorna den tid och
tankekraft, som vederbör, hafva jemväl andra utvägar att vinna det
åsyftade målet blifvit uppmärksammade, och dessa kunna sammanföras
under fyra slag:

inrättande af flera statsdepartement;

afskiljande af en del ärenden från regeringens handläggning och
deras öfverflyttande till de allmänna domstolarne eller åtminstone i sista
hand till högsta domstolen;

stadgande af en sådan ordning, hvarigenom mängden af mindre
vigtiga ärenden, hvarmed Kongl. Maj:t nu besväras, hädanefter för slutlig
behandling hänvisas till vederbörande ortmyndigheter eller centrala
embetsverk; samt

öfverlåtande i vissa fall åt departementschef att på egen hand
afgöra förvaltningsärenden.

Hvad angår det först omnämnda lijelpmedlet, inrättande af nytt
statsdepartement, så har denna fråga åtskilliga gånger varit föremål
för Riksdagens pröfning. Vid ej mindre än elfva riksdagar efter
departementsorganisationens införande, nemligen 1856—1858, 1868, 1874,
1875, 1880, 1881, 1884, 1885, 1892, 1893 och 1896 hafva förslag i
detta afseende blifvit väckta dels af Kongl. Maj:t, dels ock af enskilda
motionärer. Och år 1893 aflät Riksdagen med anledning af i ämnet
väckt motion skrifvelse till Konungen, deruti Riksdagen, under

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 8.

uttryckande af den åsigt, att åt cheferna för civil- och ecklesiastikdepartementen
borde beredas lättnad i det dem åliggande arbete, anhöll,
att Kongl. Maj:t täcktes, efter förnyad pröfning af frågan om inrättande
af ett nytt statsdepartement, till Riksdagen afgifva den proposition om
ändring af regeringsformen, hvartill denna pröfning kunde föranleda.

Den andra här ofvan antydda utvägen, eller de administrativa
besvärsmålens hänvisande till de allmänna domstolarne, hade man redan
tidigt uppmärksammat. Kongl. brefvet den 21 maj 1819 uttryckte den
åsigt, att den administrativa domsrätten genom rättsfrågors hänvisningtill
allmänna domstolar, såvidt möjligt, borde försvinna, och genom
kongl. förordningen den 17 april 1828 upphäfdes styrelseverkens domsrätt i
vissa mål, hvilka hänvisades till behandling vid allmänna domstolarne.
Då Kongl. Maj:t genom proposition den 30 oktober 1844 väckte fråga
om sådan ändring i regeringsformen, till följd hvaraf antalet ledamöter
i högsta domstolen skulle kunna förökas, fästade Kongl. Maj:t Rikets
Ständers uppmärksamhet på den fördel samma grundlagsändring skulle
medföra deruti, att till högsta domstolen kunde öfverlemnas någon del af
de besvärsmål, hvilka afgjordes af Konungen i statsrådet, nemligen
sådana, som egentligen utgjorde rättstvister; hvilken proposition dock
ej blef af Rikets Ständer bifallen. Det mest vidtomfattande förslaget
i denna rigtning var emellertid det af Kongl. Maj:t år 1874 med anledning
af Riksdagens nyssnämnda skrifvelse af år 1868 framlagda förslag
till »förordning angående förändrade bestämmelser i afseende å behandlingen
och fullföljden af vissa mål». I 1868 års skrifvelse hade
Riksdagen bland andra icke hit hörande önskningsmål till Kongl. Maj:ts
öfvervägande hemstält, huruvida af de mål, hvilka afgjordes af administrativ
ortmyndighet och genom besvär kunde fullföljas antingen hos
rikets kollegier eller andra förvaltande centrala embetsverk samt vidare
hos Kongl. Maj:t i statsrådet eller ock omedelbart hos Kongl. Maj:t,
sådana, som kunde till rättsfrågor hänföras, finge öfverlemnas till behandling
af allmän domstol, samt sådana, som vore af både judiciel
och administrativ natur och hvilka fortfarande ansåges böra af administrativ
ortmyndighet i första hand upptagas, likväl finge i sista instansen
af Kongl. Maj:t i dess högsta domstol afgöras. Och uti Kongl.
Maj.-ts författningsförslag bestämdes, att vissa under 14 särskilda moment
upptagna kategorier af tvistemål, hvilka tillförene behandlats å
administrativ väg, hädanefter skulle hänvisas till de allmänna domstolarne,
hvarjemte föreskrefs, att vissa mål, hvilka förut fått hos Kongl.
Maj:t i statsrådet fullföljas, hädanefter skulle i sista instansen hänskjutas
till högsta domstolen. Förslaget blef i flesta delar af Riks -

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 8.

dagen bifallet, men det blef dock aldrig af Kougl. Maj:t uppköjdt till
lag. Redan förut hade emellertid Kong]. Maj:t beträdt den genom
Riksdagens framställning 1868 anvisade väg att från regeringens handläggning
skilja sådana mål, hvilka icke genom sin natur med nödvändighet
hörde dit, då fattigvårdsärendena år 1871 öfverförts från regeringens
handläggning till högsta domstolens; och af de ärenden, som
voro upptagna i 1874 års ofvannämnda icke sanktionerade författningsförslag,
blefvo sedermera åtskilliga öfverlemnade till allmämma domstolarne.

Till den tredje af de här förut antydda utvägarne för beredande
af lättnad i statsrådets arbetsbörda kan hänföras den genom lagen om
aktiebolag den 28 juni 1895 införda förändring, att, sedan befattningen
med registrering af aktiebolag blifvit uppdragen åt ett särskildt embetsverk,
Kongl. Maj:ts stadfästelse af ordning för aktiebolag, som tillförene
erfordrats, nu icke vidare skall meddelas.

Den fjerde utvägen, hvarigenom man sökt åstadkomma lindrande af
statsrådsledamöternas besvärliga sysslande med allehanda förvaltningsärenden,
har varit öfverlåtande åt departementschef att sjelf afgöra vissa
ringare dylika ärenden. Förslag härom väcktes redan vid 1868 års
riksdag genom kongl. proposition, men afstyrktes af konstitutionsutskottet
och förföll. År 1885 framlades å nyo i kongl. proposition förslag
i samma rigtning, men äfven detta förslag afstyrktes af konstitutionsutskottet
och afslogs af Riksdagens båda kamrar. Emellertid har motionären
i föreliggande motion genom förslag till moment 2 i § 9 regeringsformen
jemväl förordat detta sätt att befria statsrådsledamöterna
i allmänhet från befattning med ärenden, som ej kunna hänföras
till statsrådets egentliga politiska verksamhet.

Den mångfald af förslag, som sålunda under årens lopp framkommit
i syfte antingen att förstärka statsrådets arbetskrafter eller ock
att från regeringens handläggning afskilja vissa slag utaf ärenden,
synes utskottet tyda derpå, att det statsrådsledamöterna åliggande arbete
verkligen är af så betungande art, att en lindring deri med skäl
bör ifrågasättas. För att komma i tillfälle att, i den mån utskottets
tid medgifvit, lemna ett bidrag till belysande af denna fråga har utskottet
låtit, med ledning af de under år 1896 i de särskilda statsBih.
till Riksd. Prot. 1897. 3 Sami. 8 Häft. 3

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 8.

departementen förda diarier, utarbeta nedanstående tablå öfver de under
året till departementen inkomna mål och ärenden:

Beskaffenhet.	Justitie- departe- mentet.	Utrikes- departe- mentet.	Landt- försvars- departe- mentet.	Sjö- förs vars-departe-mentet.	Civil- departe- mentet.	Finans- departe- mentet.	Eckle- siastik- departe- mentet.	Summa.
A) besvärsmål	19		149	17	447	331	207	1170
B) lagstiftnings-frågor ........	42	__	12	4	17	17	5	97
0) befordrings-frågor...	100	31	488	76	126	in	254	1186
D) dispensfrå-gor x) ........	2)31	_ _	5)3217	19	8)102	70	276	3715
E) öfriga ären den ...........	3)874	49	6)3393	7)1239	9)1954	a,10)1570	9) 1362	9)10441
Summa	1066	4)80	7259	1355	9)2646	9)2099	9)2104	9) 16609

För att rätt bedöma dessa siffror är nödigt att uppmärksamma,
förutom bifogade noter, jemväl följande omständigheter.

Besvärsmålen rörde i 43 fall utnämningar, förslag, till tjensters
återbesättande och dylika frågor, hvilket antal fördelade sig på de olika
departementen sålunda:

justitiedepartementet ................................................. 3

landtförsvarsdepartementet.............................................. 1

sjöförsvarsdepartementet..............................................

civildepartementet ............................................................ t

finansdepartementet ......................................................... 2

ecklesiastikdepartementet .................. 30

Summa 43

>) Häri inberäknas icke de dispensfrågor, som afgöras i justitiekonselj.

2) Ansökningar om tillstånd för utländing att besitta fast egendom i riket.

8) Häraf 267 tryckfribetsärenden. .... , , Q(1I.

*) Regeringsärenden med undantag af ministeriella mål; samtliga diarienummer under
i utrikesdepartementet utgjorde 8156. . .... ... . ,

5) Häraf 3169 ansökningar af värnpligtige att få ur riket afflytta (enligt särskilt diarium).
®) Häraf 2633 gratifikationsansökningar.

’) Häraf 738 gratifikationsansökningar. .... ...

8) Häraf 30 ansökningar om tillstånd för utländing att idka rörelse inom riket.

9) Se nedan sid. 20.

10) Häraf 588 gratifikationsansökningar.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 8. 19

De egentliga administrativa besvärsmålens antal utgjorde alltså
under år 1896:

i justitiedepartementet................................	................. 16,
i landtförsvarsdepartementet....................	................. 148,
i sjöförsvarsdepartementet........................	................ 17,
i civildepartementet ..............................	................ 440,
i finansdepartementet ................................	................. 329,
i ecklesiastikdepartementet .....................	................. 177,

Summa 1127.

Då i fråga om rubriken B) — lagstiftningsfrågor — ur diarierna
icke kunnat vinnas annan upplysning än om antalet af de under året
inkomna framställningar — såsom från annat departement, från Riksdagen,
från Konungens befallningshafvande o. s. v. — angående vidtagande
af viss lagstiftningsåtgärd, meddelas här nedan för jemförelses
skull en tablå, utvisande antalet af de i svensk författningssamling för
år 1896 och bihanget dertill intagna, från de särskilda departementen
utfärdade författningar:

	Svensk för-fattnings-samling.	Bihang till svensk för-fattnings-samling.
Justitiedepartementet ...............................................	22	6
Utrikesdepartementet ......................................................	2	—
Landtförsvarsdepartementet ........................................	8	1
Sjöförsvarsdepartementet...........................................	10	—
Civildepartementet ..........................................................	39	28
Finansdepartementet.......................................................	42	°) 29
Ecklesiastikdepartementet .............................................	17	7
Summa	140	71

Till gruppen C) — befordringsfrågor •— hafva räknats alla diarieförda
ärenden, som haft afseende på statstjensters uppehållande, således
äfven frågor om tjenstledighet och förordnanden, utom hvad beträffar
försvarsdepartementen, der frågor om semester och tjenstledighet med
få undantag handläggas i vederbörande kommandoexpeditioner.

*) Deraf tre från kontroll- och justeringsbyrån.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N;o 8.

De siffror, som angifvits för gruppen D) »dispensfrågor)), hafva,
till följd af detta begrepps svårbestämbara omfång, icke kunnat blifva
annat än ungefärliga.

Bland »öfriga ärenden» hafva såsom blott ett enda ärende upptagits
hvart och ett af de i diarierna icke sällan förekommande »gemensamma
diarienummer», under hvilka antecknas likartade, men på olika
dagar af året inkommande ärenden. Om dessa ärenden, hvilka för öfrigt
ofta äro af sådan beskaffenhet, att de icke föranleda någon som helst
regeringsåtgärd, skulle medtagas i beräkningen, komme antalet »öfriga
ärenden» att ej obetydligt ökas för de departement, der dylika gemensamma
nummer förekomma, nemligen civildepartementet, finansdepartementet
och ecklesiastikdepartementet; och skulle i sådant fall först
intagna tablå uti nu ifrågavarande delar erhålla följande utseende:

	Civil-	Pinans-	Ecklesiastik-
	departe-	departe-	departe-
	mentet.	mentet.	mentet.
E) öfriga ärenden......................................	2224	1671	2660
Summa	2916	2200	3402

Hela antalet under år 1896 till departementen inkomna mål och
ärenden skulle härigenom ökas till 18,278, deraf 12,110 »öfriga ärenden».

Slutligen må erinras derom, att till statsdepartementen inkomma,
förutom egentliga mål och ärenden, jemväl en stor mängd i lag eller
författning påbjudna uppgifter, rapporter och anmälningar, som till ojemförligt
största delen icke införas i departementens hufvuddiarier, och
hvilka visserligen i allmänhet hafva blott statistisk betydelse, men
stundom, såsom föranledande någon Kongl. Maj:ts åtgärd, skulle kunna
hänföras till verkliga regeringsärenden.

Då det, vid bedömande af spörsmålet om de administrativa besvärsmålens
afskiljande från öfriga regeringsärenden, jemväl kan vara
af ett visst intresse att tillse, i hvad mån förhållandet mellan antalet
ärenden inom dessa båda grupper på senare tider undergått förändring,
får utskottet här nedan meddela en tablå, utvisande antalet
inkomna besvärsmål och öfriga ärenden under åren 1866 och 1896;
varande siffrorna för år 1866 hemtade ur det särskilda utskotts utlåtande,
som af 1868 års Riksdag tillsattes för behandling af då väckt
motion om åtgärders vidtagande till besparing i utgifterna för den

Konstitutionsutskottets Utledande N:o 8.

civila administrationen samt med förslag till grunder för ett sådant
ändamåls vinnande.

Justitiedepartementet................ Utrikesdepartementet ................... Landtförsvarsdepartementet ......... Sjöförsvarsdepartementet.............. Civildepartementet ....................... Finansdepartementet....................... Ecklesiastikdepartementet............	1866.	1896.
Diarie- nummer.	Besvär.	rimmnpr i Besvär. nummer, i 1
1,443 2,648 1,910 444 1,397 1,501 1,951	13 34 13 276 85 207	1,066 °) 8,155 7,259 1,355 2,646 2,099 2,104	19 149 17 447 331 207
Summa	11,294	628	24,684	1,170

*) Se först intagna tablå, not 4.

Af ofvanstående framgår, att en ganska betydlig lättnad för statsrådet
skulle vinnas, om det befriades från befattningen med de administrativa
besvärsmålen, men huru vida denna lättnad lämpligast må
åvägabringas genom anlitande af den i nu förevarande motion föreslagna
utväg, eller om man dervid hellre borde tillgripa någon af de andra
här ofvan antydda, eller möjligen flera af dessa utvägar samtidigt, torde
vara synneligen svårt att bedöma. Vid 1884 års riksdag, då i Andra
Kammaren motion väckts om skrifvelse till Kongl. Maj:t »angående
åtgärder till afhjelpande af rådande olägenhet med afseende på mängden
af ärenden, som af Kongl. Maj:t i statsrådet skola behandlas», yttrade
det Andra Kammarens tillfälliga utskott, till hvilket motionen hänvisats,
efter lemnad redogörelse angående utvägarne, som i motionens syfte
funnes att tillgå: »I en fråga, så svårlöst och omfattande som denna,
kan utskottet emellertid icke tillägga sig hvarken skyldighet eller befogenhet
att mellan föreliggande alternativ söka gifva bestämd ledning
åt Riksdagens val. Den grundliga och fullständiga utredning, som
måste föreligga, innan ett sådant val göres, kan endast lemnas af

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 8.

regeringen». Eu af utskottet gjord hemställan om skrifvelse till Kongl.
Maj:t i frågan blef väl af Andra Kammaren, men ej af Riksdagen bifallen.

Konstitutionsutskottet erkänner villigt, att inrättandet af eu särskild
administrativ öfverdomstol — »regeringsrätt» — för slutlig behandling
af vissa administrativa besvärsmål och för afgifvande af förberedande
yttranden öfver förslag till ekonomiskt-administrativa författningar, synes
erbjuda en god utväg för lättande af statsrådsledamöternas arbetsbörda.
Och enligt utskottets mening skulle inrättandet af en sådan domstol,
vare sig att denna nyskapades eller kunde åstadkommas genom kammarrättens
ombildande, jemväl från andra synpunkter innebära en eftersträfvansvärd
reform, för hvars genomförande i Sverige betydelsefulla
föredömen under senare tider gifvits i andra stater. Med en dylik anordning
skulle nemligen de vigtigare och i rättsligt afseende mera
invecklade besvärsmålen kunna i högsta instansen pröfvas med det
fullständiga iakttagande af rättsprinciper och processuella former, som
endast kan af en domstol väntas, och invändningarne emot Konungens
ekonomiskt-administrativa lagstiftning skulle försvagas eller kanske
upphöra till följd af denna öfverdomstols rätt att granska dylika författningsförslag.
Men utskottet hyser emellertid, i likhet med 1884
års ofvannämnda tillfälliga utskott, den åsigten, att Kongl. Maj:t bäst
är i tillfälle att pröfva behofvet af förändringar med hänsyn till statsrådets
arbeten, och att endast Kongl. Maj:t kan åstadkomma den mångsidiga,
grundliga och fullständiga utredning, som måste föregå en så
omfattande och betydelsefull reform som den föreslagna. Då nu Riksdagen
genom skrifvelse af den 11 april 1893 anhållit, att Kongl. Maj:t
täcktes efter förnyad pröfning af frågan om inrättandet af ett nytt
statsdepartement till Riksdagen afgifva den proposition om ändring
af regeringsformen, hvartill denna pröfning kan föranleda, och då den
utredning af detta ärende, som kan af Kongl. Maj:t föranstaltas, torde
utan vidare framställning från Riksdagens sida erhålla den omfattning,
att jemväl de i herr Ljungmans motion framstälda förslagen
om inrättandet af en administrativ öfverdomstol och om departementschefs
befogenhet att på egen hand afgöra förvaltningsärenden blifva
föremål för behandling; så anser sig utskottet nu ej böra ingå i närmare
pröfning vare sig af dessa motionärens förslag eller af hans öfriga i
motionen gjorda framställningar om ändringar i grundlagarne, hvilka
alla med de nämnda förslagen ega ett visst samband.

Utskottet får derför hemställa,

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 8.

att herr Ljungmans förevarande motion icke
måtte föranleda någon Riksdagens vidare åtgärd.
Stockholm den 28 april 1897.

På utskottets vägnar:

O. BERGI ÖS.

Reservationer:

af herr Ljung man;

af herrar Alin, Behm, Berg och Säve, hvilka ansett, att utskottet bort
med anledning af motionen föreslå Riksdagen att i underdånig skrifvelse
anhålla, det Kongl. Maj:t måtte låta utreda frågan om behofvet af en
administrativ öfverdomstol och till Riksdagen inkomma med det förslag,
hvartill denna utredning''kunde föranleda;

af herr Johnsson, som ansett, att utskottets yttrande bort hafva
följande lydelse:

»Då det hufvudsakliga syftet med motionen är att åstadkomma
lättnad i det statsrådet för närvarande åliggande arbete genom inrättande
af en särskild embetsmyndighet, »regeringsrätt», åt hvilken skulle uppdragas
Konungens rätt att pröfva och afgöra de mål, som jemlikt författningarna
få hos Konungen fullföljas genom besvär öfver embetsmyndigheters
meddelade beslut, men icke tillkomma högsta domstolens
upptagande och ej heller angå tillsättande af tjenstår; så får utskottet
erinra att, till de åtgärder för beredande af lättnad i statsrådets arbetsbörda,
som blifvit vidtagna, kan hänföras den genom lagen om aktiebolag
den 28 juni 1895 införda förändring, att, sedan befattningen med
registrering af aktiebolag blifvit uppdragen åt ett särskildt embetsverk,
Kongl. Maj:ts stadfästelse af ordning för aktiebolag, som tillförene erfordrats,
nu icke vidare skall meddelas.

Konstitutionsutskottet hyser den åsigten, att Kongl. Maj:t bäst är

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 8.

i tillfälle att pröfva behofvet af förändringar med hänsyn till statsrådens
arbeten, och att endast Kongl. Maj:t kan åstadkomma den mångsidiga
och fullständiga utredning, som måste föregå en öfverflyttning af ärenden
från Kongl. Maj:t till annan embetsmyndighet. Då Riksdagen
genom skrifvelse den 11 april 1893 anhållit, att Kongl. Maj:t täcktes
efter pröfning af frågan om inrättandet af ett nytt statsdepartement till
Riksdagen afgifva den proposition om ändring af regeringsformen,
hvartill denna pröfning kan föranleda, och då den utredning af detta
ärende, som af Kongl. Maj:t kan företagas, otvifvelaktigt utan vidare
framställning från Riksdagens sida erhåller den omfattning, att frågan,
huruvida de anmärkta olägenheterna kunna afhjelpas genom öfverflyttning
af ärenden, i större utsträckning än hvad redan egt rum, till annan
embetsmyndighet eller genom ärendenas fördelning mellan de olika
statsdepartementen, blifver föremål för behandling; så anser sig utskottet
nu ej böra ingå i närmare pröfning af motionärens förslag. Utskottet
får derför hemställa,

att herr Ljungmans förevarande motion icke måtte
föranleda någon Riksdagens åtgärd»;

af herr Vahlin beträffande vissa delar af utskottets motivering.

Herrar Dahn och Gyllensvärd hafva begärt få här antecknadt, att
de icke deltagit i förevarande ärendes behandling inom utskottet.

Herr friherre Barnekow har anhållit få antecknadt, att han ej
öfvervarit ärendets slutliga handläggning i utskottet.

STOCKHOLM, P. A. NTMANS EFTERTRÄDARES TRYCKERI, 1887.