Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 8 (Utlåtande 1894:Ku8 Konstitutionsutskottet)

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 8.

'':;n lr./uf • ■ i•.f7-»!»

,|, ,J,i ,,! )u ,''t o,jii

J‘‘l !.)!''»> | • >1 tf i! Ci 5 i<i''T ''ti

no / li; / , . ( ,. i ,

• "ti i <: (. s i*!. > I > ■ j H - fr‘esni: ,ii ■Mogen *!?

N:o 8. o;,

■'' ;• ■< ir>b -,«''i .«j,f

i ; lö''1 ■; • >•''. ii Fn V.! :''f:

Ank. till Riksd. kansli den 16 april 1891, kl. I>b. «.

• • i'' i-Ti-i i bl»/Aä

■ ''• ii- • . afl}: •)(>,!:.:. J.-r. f, i.i i f- > , t-i •'' ■ 1 f l.WH

Konstitutionsutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion om ändrad
lydelse af § 26 riksdagsordningen.

" ’ 1'' ’ ‘ ! ‘ ‘ till! *»»;■:, « i/, <

^ ; > \ • f .. ■ -i;!;,; : ‘

Uti en inom Andra Kammaren väckt, till utskottet hänvisad
motion, n:o 1, har herr 0. R. Themptander under erinran, hurusom
uppmärksamheten under senare tiden blifvit fäst vid behofvet af en
ändring i § 26 riksdagsordningen i syfte, att en persons blotta tilltalande
för vanfrejdande brott ej måtte medföra hans obehörighet till
riksdagsmannakallet, frattohållit, att den nu gällande bestämmelsen kunde
missbrukas under tider, upprörda af partistrider. Äfven om ett politiskt
parti såsom sådant icke ville nedlåta sig att söka anordna ett öbefogadt
åtal för att oskadliggöra en politisk motståndare, torde det med
den hänsynslöshet, som under dylika tider plägade göra sig gällande,
lätt kunna inträffa, att enskilde partimedlemmar i politiskt intresse villigt
uppträdde såsom tillskyndare i fråga om ett obefogadt åtal eller
stämningspåstående mot en eller flere för partiet misshaglige män samt
till åtalets eller åtalens anställande förskaffade sig legda redskap. I
andra fall kunde tilltalet vara förestafvadt af enskild hämdlystnad eller
tillkommet af rent oförstånd. I hvilket fall söm'' helst kunde en enskild
persons partihätskhet, hämdlystnad eller oförstånd vara till fyllest
att göra en oförvitlig medborgare obehörig till de vigtigaste medborgerliga
uppdrag, och äfven om utgången af rättegången blefve en fullBih.
till Riksd. Prof. 1894. 3 Sand. 8 Haft. (N:o 8.) \

2 Konstitutionsutskottets "Utlåtande N:o 8-

ständigt frikännande dom, vore i detta afseende dermed föga hulpet,
då det varit med sjelfva tilltalandet, som obehörigheten. inträdde att
mottaga eller innehafva dessa förtroendeuppdrag, från hvilka den tilltalade
derför uteslutits, och hvilka sedermera lemnats i andra händer.
Väl hade man ansett ett korrektiv mot missbruk i sådant afseende
ligga i det lagstadgade ansvaret för falsk angifvelse, men äfven om
gällande ansvarsbestämmelser i detta fall skulle på ett eftertryckligt
sätt vinna tillämpning, och man framdeles icke skulle vid lagtillämpningen
gå så långt som ofta hittills i benägenhet att låta falska angifvelse^
tillkomst skrifvas på räkningen af angifvarens obetänksamhet,
hvarigenom ansvarspåföljden för honom ofta blifvit af helt lindrig art,
kunde angifvarens bestraffande icke i detta fall bereda den förfördelade
upprättelse för den skada, honom redan afsigtligt eller af oförstånd
tillskyndats genom förlusten af hans fulla medborgerliga qvalifikationer
under tiden från åtalets anhängiggörande. Man hade ock velat se ett
visst skydd mot missbruk af denna art deri, att i flera fall icke hvem
som helst, utan endast målsegande kunde, der ej allmän åklagare förde
talan, anställa sådan rättegång, hvarom här vore fråga, och att det
derför skulle vara förbundet med svårighet att åvägabringa^ sådana
rättegångar genom dertill legda personer. Erfarenheten från våla domstolar
gåfve emellertid alltjemt vid handen, både att personer läte väifva
sig att genom rättegångar chikanera en person och för den skull förskaffade
sig formel behörighet att uppträda såsom målsegande, och äfven
att verklige målsegande af hämdkänsla, processlystnad eller oförstånd
kunde framställa obefogade, men på samma gång synnerligen grava
ansvarspåståenden mot en person. En ökad fara i detta afseende uppstode
derigenom, att nu gällande strafflag, i olikhet med 1734 ais lag,
dels angåfve brottens karakter i mycket omfattande allmänna oidalag
och dels bestämde en vidsträckt latitud för straffmätningen, så att ansvaret
för ett brott enligt samma lagrum kunde vexla mellan de obetydligaste
böter och några års straffarbete jemte vanfrejd.

Enligt motionärens åsigt behöfde man i regeln icke frukta, att,
en person, hvars anseende vore verkligen komprometteradt, vare sig
i en pågående rättegång eller eljest, hedrades med medborgerliga föitroendeuppdrag,
och äfven om så skulle någon gång inträffa, voie
olägenheten deraf, att en sådan person bibehölle ett dylikt uppdrag
under någon tid, till dess domstols utslag ostridigt gjorde honom obehörig,
icke att jemföra dermed, att en oskyldig disqvalificerades blott
genom en intrig eller en enskild persons illvilja eller enfald, bedan
derefter motionären lemnat en kortfattad redogörelse för äldre bestäm -

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 8.

nelser af likartadt innehåll samt erinrat, att riksdagsordningens stadgande
i förevarande afseende närmast torde vara hemtadt från kommunallagarne,
hvarest ungefär enahanda bestämmelser meddelades rörande
behörigheten till vissa medborgerliga uppdrag inom kommunen,
anmärker han, att såväl grundlag som kommunallagar i denna del tarfva
ändring, då hvarken med afseende å det ena eller andra slaget af uppdrag
kunde vara lämpligt att stämpla en person såsom obehörig blott
med anledning af ett mot honom framstäldt ansvarsyrkande. På grund
häraf föreslår motionären, att § 26 riksdagsordningen i nu förevarande
del må erhålla följande förändrade lydelse:

»Riksdagsmannabefattning — — — — — — — — —

Ej må såsom riksdagsman godkännas:

c) den som för vanfrejdande brott blifvit till ansvar dömd eller
under framtiden stäld;

— — — — — — — — _ —. — — — —.»

Med framhållande af att momenten c) och d) i nyssnämnda paragraf,
då de med hvarandra sammanställas, förete vissa oegentligheter,
om än dessa icke torde vara af så stor praktisk betydelse, tillägger
motionären slutligen, att, derest utskottet funne skäl att jemväl i öfrigt
omarbeta nämnda två moment, sådant kunde bidraga till en korrektare
uppfattning af detta grundlagsbud i dess helhet.

Det af motionären framlagda förslaget afser sålunda allenast upphäfvande
af grundlagens bestämmelse, att blotta tilltalet för vanfrejdande
brott medför obehörighet till riksdagsmannakallet, hvaremot öfrig3
stadganden i § 26 riksdagsordningen af detsamma lemnas oberörda.
Med afseende å hvad motionären slutligen anfört, anser utskottet
sig till en början böra anmärka, att föreskrifterna i momenten c) och
dj af ifrågavarande paragraf redan från början torde hafva saknat nödig
tydlighet, och att, sedan de straffbestämmelser, hvilka vid tiden för
riksdagsordningens författande voro gällande, genom den nya strafflagens
införande undergått genomgripande förändring, en väsentlig brist
på öfverensstämmelse mellan dessa grundlagsstadganden och nu gällande
kriminallagstiftning ytterligare tillkommit.

För att klargöra innebörden af dessa två moment torde det vara
nödigt att något beröra förut gällande stadganden i detta afseende samt
i korthet redogöra för äldre och nuvarande straffbestämmelser, med
hvilka ifrågavarande grundlagsbud ega samband.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 8.

Enligt 1810 års riksdagsordning kunde icke såsom riksdagsman
i något stånd godkännas den, hvilken laga kraftvunnen dom förklarat
ovärdig medborgerligt förtroende eller att föra andras talan eller för
något nesligt brott till straff skyldig. Grundsatsen att allenast en fällande
laga kraftvunnen dom borde medföra obehörighet till riksdagsmannakallet
gälde emellertid endast med afseende å ledamöterna af de
ofrälse stånden, hvaremot i fråga om ridderskapet och adelns medlemmar
riddarhusordningarna innehöllo ytterligare bestämmelser i förevarande
hänseende, som skärpte de i riksdagsordningen upptagna allmänna
behörighetsvilkoren. 1810 års två riddarhusordningar stadgade
sålunda, att blotta anklagelsen för urbota förbrytelser utestängde en
adelsman från riddarhuset. Sedan emellertid denna grundsats öfvergifvits
i 1823 års riddarhusordning, infördes i riddarhusordningen af år
1829, hvars bestämmelser i förevarande afseende bibehöllos i riddarhusordningen
den 4 januari 1855, föreskrift, att från säte och stämma å
riddarhuset vore den adelsman utesluten, hvilken för nesligt brott genom
behörigt, sedermera icke lagligen upphäfdt utslag antingen blifvit
till straff fäld eller med mer än halfva skäl besvärad, så att domaren
funnit saken böra till framtiden lemnas.

Med afseende å innebörden af bestämmelserna i § 26 riksdagsordningen,
enligt den vid tiden för denna grundlags författande gällande
strafflagstiftning, anser utskottet sig böra erinra, att såsom vanfrejdande
eller nesliga, hvilka ord synas hafva varit liktydiga, ansågos
förbrytelser, som medförde antingen den påföl jd, att den brottslige dömdes
från äran, eller ock vanärande straff, äfvensom sådana brott, som
åtföljdes af förlust af behörighet att vittna eller medförde den påföljd,
att den dömde förklarades oberättigad att deltaga i val eller väljas till
sådana förrättningar, som innefattade medborgerligt förtroende (jemför
kongl. förordningen emot fylleri och dryckenskap den 16 november
1841). Såsom vanfrejdande synas äfven hafva ansetts vissa konkursförbrytelser
(se 1830 års konkurslag, § 45), hvilka medförde en påföljd
af likartad beskaffenhet med den sistnämnda. Dock torde, enligt äldre
straffbestämmelser, icke alla de förbrytelser, som åtföljdes af förlust af
medborgerligt förtroende, ansetts vanfrejdande (t. ex. brott enligt ansvarighetslagen
för fullmägtige i riksbanken för ar 1845, § 3).. Häraf
synes framgå, att före strafflagens införande bestämda föreskrifter om
vanfrejdsbegreppets omfattning saknades, hvilken brist gaf anledning
till en synnerligen stor utsträckning af detta begrepp. Dertill bidrog
i väsentlig mån presterskapets förfarande att vid anteckning i prestbetygen
om personers Hejd utan vidare följa de uppgifter, som dom -

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 8.

stolarne lemnade på de personer, hvilka begått sådant brott, att de ej
utan enskild skrift fingo begå Herrens nattvard, och en dylik anteckning
om vanfrejd qvarstod sedermera allt framgent.

Hvad vidare angår strafflagens stadganden i nu ifrågavarande
hänseende, föreskref 2 kap. 19 § i denna lag enligt sin ursprungliga
lydelse, att den, som blifvit dömd till förlust af medborgerligt förtroende,
skulle under den tid, påföljden honom ådömd vore, anses såsom
vanfrejdad och förty vara utestängd från alla sådana rättigheter och förmåner,
för hvilkas tillgodonjutande god frejd erfordrades. I motiverna till
strafflagen framhöll justitiestatsministern angelägenheten af att visshet
egde rum, huruvida en påföljd skulle anses vanfrejdande, och under
erinran om bristerna i då gällande lagstiftning i förevarande afseende
yttrade lagutskottet vid 1862 — 1863 års riksdag angående denna del
af lagförslaget, bland annat, följande: »Genom att i strafflagen införa

definitionen på vanfrejd gifvés deremot ej allenast åt detta begrepp
en nödig begränsning, utan äfven åt den sakfälde den förmånen att
kunna återvinna sina genom brottet förverkade medborgerliga rättigheter.
»

Dessa uttalanden synas utvisa, att, ''enligt lagstiftarnes mening,
endast den, hvilken är förlustig medborgerligt förtroende, skall anses
såsom vanfrejdad. Rigtigheten af denna åsigt vinner ytterligare bekräftelse
af kongl. förordningen angående förändrade stadganden i afseende
å frejdbetyg den 20 januari 1865. I denna förordning stadgas
nemligen, att i de fall, då, enligt särskilda författningar, det är presterskapet
anbefaldt att meddela betyg om personers frejd, dermed allenast
förstås intyg, huruvida den ifrågavarande personen, vid den tid
då frejdbetyget meddelas, är i följd af domstols utslag, deri ändring ej
skett, förlustig medborgerligt förtroende för alltid eller på viss tid.
Genom lagen af den 20 juni 1890 borttogs ur 2 kap. 19 § strafflagen
bestämmelsen, att den, som blifvit dömd till förlust af medborgerligt
förtroende, skulle under den tid, påföljden honom ådömd vore, anses
såsom vanfrejdad. Denna ändring afsåg dock icke att rubba bestämmelserna
i fråga om vanfrejdsbegreppets omfattning.

Det anförda synes visserligen innefatta synnerligen starka skäl
för rigtigheten af deras mening, hvilka hålla före, att allenast den, som
är förlustig medborgerligt förtroende, skall anses såsom vanfrejdad.
Dock lärer i allt fall tvifvel kunna råda, huruvida icke de förbrytelser,
som medföra den påföljd, att den dömde förklaras ovärdig att i rikets
tjenst vidare nyttjas, böra betraktas såsom vanfrejdande. Den, hvilken
drabbas af denna påföljd, som endast ådömes i förening med afsättning,

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 8.

skall nemligen, enligt 2 kap. 16 § strafflagen, äfven hafva förlorat annat
embete, som han innehar, och må ej vidare utöfva embete, tjenst eller
annan allmän befattning. I 18 § af samma kapitel stadgas, att hvad
om embete i 16 § sagdt är gälle ock om tjenst eller annan allmän befattning,
ehvad den af förordnande eller medborgares val beror. Till
sistnämnda slag af befattningar torde väl riksdagsmannakallet böra hänföras.
Då emellertid nu förevarande påföljd icke finnes såsom särskild
obehörighetsgrund i riksdagsordningen upptagen, och det tillika måste
anses alldeles stridande mot grundlagen att på sidan af densamma
skapa nya qvalifikationsvilkor, synes för dem, hvilka hålla före, att de
personer, som förklarats ovärdiga att i rikets tjenst vidare nyttjas, i
öfverensstämmelse med strafflagens föreskrifter icke böra såsom riksdagsmän
godkännas, någon annan utväg knappast återstå än att såsom
vanfrejdande betrakta jemväl de förbrytelser, som medföra nyssnämnda
påföljd. Det torde på samma gång förtjena framhållas, att, ehuru
kommunallagarne icke upptaga påföljden såsom obehörighetsgrund till
kommunala befattningar, den meningen synes af flertalet omfattas, att
den, som förklarats ovärdig att i rikets tjenst vidare nyttjas, är obehörig
att utöfva dylika uppdrag. Åsigten att äfven de personer, hvilka
denna påföljd blifvit ådömd, skola betraktas såsom vanfrejdade, torde
således icke sakna allt fog.

Men äfven om någon otydlighet i detta afseende icke förefunnes,
utan det kunde anses otvifvelaktigt, att allenast de, hvilka icke åtnjuta
medborgerligt förtroende, äro att betrakta såsom vanfrejdade, torde
dock uttrycket vanfrejdande brott kunna blifva föremål för olika tolkningar.
Att sådana förbrytelser, som ovilkorligen medföra förlust al
medborgerligt förtroende, äro vanfrejdande, lider visserligen intet tvifvel,
men tvekan kan deremot råda, huruvida brott, som kunna men icke
under alla förhållanden måste medföra denna påföljd, böra såsom sådana
anses. Af hvad sålunda blifvit anfördt synes framgå, att uttrycket vanfrejdande
brott med afseende å tydlighet lemnar rum för anmärkningar,
men, oafsedt detta, torde det i och för sig vara särdeles olämpligt att
i grundlagen bibehålla ett för den nuvarande strafflagstiftningen främmande
uttryck.

Vidkommande den i mom. d) af ifrågavarande § intagna bestämmelsen,
att förlust af medborgerligt förtroende medför obehörighet till
riksdagsmannakallet, innefattas, enligt gällande strafflag, detta stadgande
i den uti nästförestående moment meddelade föreskriften, att den, som
blifvit dömd till ansvar för vanfrejdande brott, ej må såsom riksdags -

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 8.

man godkännas. Detta stadgande i mom. d) utgör således numera
endast ett onödigt upprepande af en redan meddelad föreskrift.

Om än de formella brister, hvilka vidlåda förevarande grundlagsbud,
synas vara af svår beskaffenhet, torde dock de anmärkningar,
som ur principal synpunkt kunna deremot framställas, ega ännu större
betydelse. Vidkommande först bestämmelsen, att blotta tilltalet för vissa
brott medför obehörighet till riksdagsmannakallet, lärer detsamma icke
i väsentlig mån öka de nödiga garantierna för att allenast fullt oförvitliga
personer blifva i representationen invalde, men inedför deremot,
på sätt motionären påvisat, särdeles under politiskt upprörda tider synnerlig
fara för missbruk.

Utskottet anser emellertid förevarande stadganden äfven enligt
den af motionären föreslagna lydelsen strängare, än behofvet synes påkalla:
nemligen dels med afseende derå, att äfven ett utslag, som icke
vunnit laga kraft, kan medföra obehörighet till riksdagsmannakallet,
dels ock derutinnan att åt desamma kan gifvas den tolkning, att behörighet
till ifrågavarande befattning icke återvinnes samtidigt med
upphörandet af den påföljd, som verkat disqvalificerande. Hvad angår
anmärkningen, mot grundlagens föreskrifter i förstnämnda hänseende,
så torde den i § 26 .riksdagsordningen uttryckta grundsatsen, att äfven
vissa icke laga kraltvunna utslag böra medföra obehörighet till riksdagsmannaskapet,
hafva sin grund i den uti dylika fall starka anledning
till antagande, att den tilltalade verkligen gjort sig skyldig till det brott,
för hvilket lian blifvit lagförd, men ett sådant antagande kan vid högre
rätts pröfning befinnas förhastadt. Således kan en riksdagsman till
följd af en utaf underrätt eller hofrätt uttalad uppfattning, hvars laglighet
sedermera underkännes af högre domstol, gå förlustig sitt förtroendeuppdrag.
Beträffande derefter frågan, huruvida den, hvilken
blifvit dömd till sådan påföljd, som för honom medför obehörighet att
väljas till riksdagsman, bör äfven efter utgången af den tid, för hvilken
påföljden blifvit honom ådömd, fortfarande vara disqvalificerad, anser
utskottet giltiga skäl dertill saknas, helst man synes kunna förutsätta,
att valmännens anspråk på oförvitlighet hos representanterna innebär
tillräckliga garantier i detta afseende.

l a grund af hvad sålunda blifvit anmärkt, har en genomgripande
föi ändring af dessa stadganden i såväl formelt som principielt afseende
synts utskottet vara högst nödig och nyttig. Utskottet, som af ofvan
anförda skäl funnit orden »vanfrejdande brott» icke lämpligen kunna i
riksdagsordningen bibehållas, har sålunda ansett, att i det fall, ett liknande
uttryck kan finnas erforderligt, dessa ord böra utbytas mot

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 8.

uttrycket »brott, som medför förlust af medborgerligt förtroende». Da
vidare, enligt utskottets uppfattning, det förefinnes desto mindre skäl
att i fråga om riksdagsmannakallet medgifva ett undantag från den
obehörighet till medborgerliga förtroendeuppdrag i allmänhet, som
påföljden, att den dömde förklaras ovärdig att i rikets tjenst vidare
nyttjas, enligt strafflagen medför, som man torde ega giltig anledning
att just med afseende å det nu förevarande uppdraget uppställa de
högsta fordringarna på innehafvarens medborgerliga anseende, har utskottet
ansett i riksdagsordningen böra införas stadgande, att den, hvilken
nyssnämnda påföljd är ådömd, ej ma såsom riksdagsman godkännas.
Hvad angår bestämmelserna, att den, som blifvit stäld under framtiden
för vanfrejdande brott, äfvensom den, som förklarats ovärdig att inför
rätta föra andras talan, äro obehöriga att väljas till riksdagsmän, anser
utskottet dessa stadganden böra i grundlagen bibehållas med. vidtagande
af de förändringar, hvartill ofvan framstälda anmärkningar
kunna föranleda. Utgående från grundsatsen att endast den, som
genom laga kraftvunnet utslag blifvit och fortfarande är underkastad
viss påföljd, bör vara från riksdagsmannakallet utesluten, får utskottet,
i enlighet med hvad ofvan blifvit anfördt, hemställa,

att Riksdagen måtte antaga följande förslag till
ändrad lydelse af § 26 riksdagsordningen att hvila
till vidare grundlagsenlig behandling:

(Nuvarande lydelse:)

Riksdagsmannabefattning kan
endast af svensk medborgare utöfvas.

Ej må såsom riksdagsman godkännas: a)

den som står under förmynderskap; b)

den som till borgenärer all
sin egendom afträdt och icke, på
sätt lag förmår, gitter visa, att han
från deras kraf befriad är;

(Föreslagen lydelse:)

Riksdagsmannabefattning kan
endast af svensk medborgare utöfvas.

Ej må såsom riksdagsman godkännas: a)

den som står under förmynderskap; b)

den som till borgenärer all
sin egendom afträdt och icke, på
sätt lag förmår, gitter visa, att han
från deras kraf befriad är;

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 8.

c) , den som för vanfrejdande brott
är under tilltal, eller blifvit för sådant
brott till ansvar dömd eller under framtiden
stöld;

d) den som är förlustig medborgerligt
förtroende eller förklarats ovärdig
att inför rätta föra andras talan;

é) den som blifvit förvunnen att
hafva vid riksdagsmannaval med
penningar eller gåfvor sökt värfva
röster, eller emot vedergällning afgifvit
sin röst, eller genom våld
eller hot stört valfriheten.

Stockholm den 16 april 1894.

c) den som till följd aj laga kraftvunnet
utslag är förlustig medborgerligt
förtroende, eller stöld under framtiden
för brott, som medför förlust af sådant
förtroende;

d) den som genom laga kraftvunnet
utslag är förklarad ovärdig att i rikets
tjenst vidare nyttjas eller att inför rätta
föra andras talan;

e) den som blifvit förvunnen att
hafva vid riksdagsmannaval med
penningar eller gåfvor sökt värfva
röster, eller emot vedergällning afgifvit
sin röst, eller genom våld
eller hot stört valfriheten.

På utskottets vägnar:

O. Bergius.

_ *'' ; 1 '' : / '' * . M

Reservationer:

af herrar Bergius, Ljungman, Behm och Gustaf Berg, som ansett,
att utskottet bort tillstyrka Riksdagen att till hvilande för vidare grundlagsenlig
behandling antaga följande förslag till ändrad lydelse af § 26
riksdagsordningen:

§ 26.

Riksdagsmannabefattning

Ej må såsom riksdagsman godkännas:

Bih. till Riksd. Prof. 1894. 3 Sand. 8 Höft.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 8.

c) den, som är förlustig medborgerligt förtroende eller genom
utslag, hvilket ännu icke vunnit laga kraft, är dömd till förlust af sådant
förtroende, eller den, som är stäld under framtiden för brott,
hvilket medför nämnda påföljd;

d) den, som är förklarad ovärdig att inför rätta föra andras talan
eller att i rikets tjenst vidare nyttjas;

af herr Alin, som ansett, att utskottet bort tillstyrka Riksdagen
att till hvilande för vidare grundlagsenlig behandling antaga följande
förslag till ändrad lydelse af § 26 riksdagsordningen:

§ 26.

Rikdagsmannabefattning — — — — — — — — —

Ej må såsom riksdagsman godkännas:

c) den som är under tilltal och häktad för brott, hvarå förlust
af medborgerligt förtroende kan följa, eller för dylikt brott är under
framtiden stäld ;

d) den som dömts förlustig medborgerligt förtroende eller förklarats
ovärdig att inför rätta föra andras talan eller att i rikets tjenst
vidare nyttjas;

af herrar Bengtsson, Dahn, Vahlin och Elowson mot viss del af
motiveringen; samt

; i(''Ctr ,y Vkjl "•. • •* •<. V . v - rf

af herr Hedin mot motiveringen.

Öl* £ !• '' _• '' : • , - - • ~ '' ‘'' r *• • c-h •

Herr Samzelius har velat tillkännagifva, att han icke deltagit 1
ärendets slutliga behandling inom utskottet.

Stockholm, tryckt hos A. L. Normans Boktryckeri-Aktiebolag, 1894,