Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7„ (Utlåtande 1893:Ku7 Konstitutionsutskottet)

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7„

N:o 7.

Ank. till Riksd. kansli den 28 febr. 1893, kl. 3 e. m.

Konstitutionsutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion
om ändrad lydelse af § 80 regeringsformen.

1 en inom Andra Kammaren väckt, till utskottets behandling
hänvisad motion, n:o 7, har herr A. V. Ljungman föreslagit, bland
annat, att Riksdagen måtte antaga följande förslag till ändrad lydelse
af § 80 regeringsformen att hvila till vidare grundlagsenlig behandling:

§ 80.

!• Hvarje svensk man är pligtig deltaga i fosterlandets försvar
från och med det kalenderår, under hvilket han fyller tjuguett år, till
och med det, under hvilket han fyller fyrtio. Huru denna värnpligt
skall utgöras, fastställes i af Konungen och Riksdagen gemensamt
stiftad lag.

2. Grunderna för ordnandet af krigsmagten till lands och sjös
jemte de för krigsväsendets underhåll oundgängliga anslagen fastställas
äfvenledes genom lag.

Förslagets syfte är, såsom inom utskottet af motionären framhållits,
dels att i grundlagen stadga den hvarje svensk man åliggande pligten
att deltaga i fosterlandets försvar äfvensom att der lemna hänvisning
huru den lag, som närmare bestämmer denna pligt, skall stiftas, de?s
ock att i mera allmänna ordalag, än som i § 80 regeringsformen skett,
uttrycka dess syfte, eller att åt såväl konungamagten som representaBih.
till Riksd. Vrot. 1893. 3 Samt. 4 Häft. (N:is 7—10). 1

Konstitutionsutskottet a Utlutande N:o 7.

tionen bereda en garanti mot ett ensidigt rubbande af hufvudgrunderna
för försvarsväsendets ordnande.

Till grund för förslagets första del ligger den tanke, att rikets
grundlag bör innehålla en bestämmelse, som, på samma gång deri
angifves en af de vigtigaste vilkoren för rikets bestånd, eller hvarje
manlig statsborgares pligt att värna riket, äfven må utgöra en borgen
för att de kraf, som i detta afseende på honom ställas, ej må obehörigen
kunna utsträckas.

Att den allmänt medborgerliga förpligtelse, som kallas värnplikt,
bör vara i statsförfattningen uttalad, finner utskottet vara både rigtigt
och lämpligt; och ser man till i hvad mån statsförfattningarna i andra
länder innehålla bestämmelser om denna pligt, så finner man, att icke
blott våra grannland Norge och Danmark, utan äfven Tyska riket,
Preussen m. fl. stater i sina grundlagar påbjuda denna pligt. Men
äfven om det måste anses principielt rigtigt att i ett rikes grundlag
bör gifvas uttryck åt denna förpligtelse, så kan det likväl sättas i
fråga, huruvida det nu kan vara behöfligt att i vår grundlag införa
ett påbjudande deraf. Denna tveksamhet torde dock gifva vika, då
man betraktar saken från den i sjelfva verket vida vigtigare synpunkten,
att den enskilde bör vara tillförsäkrad allt det skydd mot
en för långt utsträckt användning af denna hans förpligtelse, som för
honom kan erbjudas genom sjelfva det sätt, hvarpå lagarna på detta
område stiftas.

I regeringsformen finnes ingenting stadgadt om huru sådana bestämmelser,
som innefattas i värnpligtslagen, skola fastställas. Sin
naturliga förklaring eger detta förhållande i den omständighet, att
några motsvarande lagstadganden icke vid tiden för regeringsformens
tillkomst funnos till. Att ifrågavarande bestämmelser icke kunna hänföras
under benämningen allmän civillag, framgår tydligt af denna benämnings
såväl inneboende som historiska betydelse, äfvensom af det
sätt, på hvilket värnpligtslagarna, alltifrån tiden för den första beväringskungörelsens
tillkomst, hos oss blifvit stiftade. Emellertid innehåller
§ 42 riksdagsordningen, jemte föreskrift att lagutskottet skall meddela
utlåtande öfver de från kamrarne dit hänvisade förslag till stiftande,
ändring, förklaring eller upphäfvande af, bland annat, civil- och kriminallag,
tillika den upplysning, att under civil- och kriminallag äfven
förstås de delar af krigslagar och författningar rörande krigsväsendet, som
ega tillämpning till medborgare utom krigsstaten. Detta stadgande skulle
sålunda kunna anses hänvisa dertill, att eu sådan författning, som värnpligtslagen,
skall stiftas, ändras, förklaras eller upphäfvas af Konung och

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

Riksdag gemensamt. Men härvid är att märka, dels att det,så vidt utskottet
kunnat inhemta, icke blifvit utredt hvilka författningar som afsetts med
detta förklarande i § 42 riksdagsordningen och dels att inom riksdagen vid
flera tillfällen uppstått olika meningar om till hvilket utskott frågan om stiftande
af beväringslag skulle hänvisas. Särskildt erinrar utskottet derom,
att, då vid 1859—60 års riksdag Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
författning angående allmänna beväringsmanskapet skulle behandlas, två
stånd, nemligen presteståndet och borgareståndet, hänvisade densamma till
statsutskottet, ett förhållande, hvaraf man torde kunna draga den slutsats,
att dessa begge stånd icke ansågo förklarandet i § 42 riksdagsordningen
vara tillämpligt på beväringsförfattningen. Men äfven om detta
förklarande kan tillämpas å värnpligtslagen, så måste det dock alltid
framstå såsom en oegentlighet att regeringsformen, som eljest uppdrager
gränsen mellan Konungens och Riksdagens magtbefogenhet, icke uttryckligen
medgifver Riksdagen en rätt, i fråga om hvilkens utöfning
riksdagsordningen i dess 42 § sålunda skulle lemna en reglementarisk
föreskrift; och då Riksdagens numera faktiskt erkända rätt att deltaga
i lagstiftningen på förevarande område torde vara af minst lika stor
betydelse som den att stifta t. ex. kriminallag för krigsmagten, lärer
det icke saknas giltiga skäl för att, på sätt motionären föreslagit, i
regeringsformen införa en bestämmelse, som uttryckligen tillägger
Riksdagen denna rätt. En bestämmelse om huru värnpligten skall
fullgöras synes emellertid förutsätta ett uttalande att denna pligt är
till, och sålunda framställer sig från denna synpunkt ytterligare ett
skäl att i grundlagen stadga, att hvarje svensk man är pligtig att deltaga
i fosterlandets försvar.

Motionären har emellertid tillika föreslagit, att i grundlagen skulle
gifvas bestämmelse om huru lång tid den enskilde skall vara värnpligtig.
En dylik bestämmelse anser utskottet icke lämpligen böra i
grundlagen införas.

Hvad slutligen angår ändringsförslaget i återstående del, så borttager
det, enligt utskottets uppfattning, helt och hållet det skydd mot
ensidiga förändringar af indelningsverkets hufvudgrunder, som den
nuvarande bestämmelsen innebär; och då i öfrigt orden »grunder» och
»oundgängliga anslag», såsom endast relativt uttryckande det, hvaråt
förslaget vill bereda säkerhet, kunna gifva anledning till en mångfald
af olika meningar, finner utskottet sig icke kunna tillstyrka bifall till
motionen i denna del. Särskildt torde det förtjena anmärkas, att den
del af förevarande ändringsförslag, som innehåller att genom lag skall
fastställas jemväl de för krigsväsendets underhåll oundgängliga an -

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

slagen, förut i annan form varit föremål för Riksdagens pröfning. I
proposition till 1875 års Riksdag föreslog Kongl. Maj:t ett tillägg till
§ 80 regeringsformen, deri fans intagen en bestämmelse af hufvudsakligt
enahanda innehåll som den nyss angifna, men i enlighet med
konstitutionsutskottets hemställan biet denna proposition af båda kamrarne
afslagen, och i stället antog Riksdagen den bestämmelse, som
nu innehålles i 2 mom. af 80 § regeringsformen.

I öfverensstämmelse med hvad ofvan blifvit anfördt hemställer
utskottet,

att Riksdagen måtte allenast på det sätt bifalla
herr Ljungmans motion i förevarande del, att följande
förslag till ändrad lydelse af § 80 regeringsformen
antages att hvila till vidare grundlagsenlig behandling:

§ 80.

(Nuvarande lydelse:)

Krigsmagten till häst etc.
(lika med motstående lydelse)
—--samfäld^

(Föreslagen lydelse:)

Hvarje svensk man är
pligtig deltaga i fosterlandets
försvar. Huru denna
värnpligt skall fullgöras,
derom stadgas i lag, som
af Konungen och Riksdagen
gemensamt stiftas.

Krigsmagten till häst och
fot så väl som båtsmanshållet
af rotering och indelning
förblifver vid de
med landet och städerna
upprättade kontrakter och
indelningsverk, hvilka till
deras hufvudgrunder skola
orubbade vara, intill dess
Konungen och Riksdagen
finna nödigt någon ändring
deruti samfäldt att
göra; kunnande ingen ny
eller tillökad rotering, utan
genom Konungs och Riks -

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

dags sammanstämmande
beslut, tillkomma.

Varder genom särskild
lag, med indelningsverkets
upphäfvande, annan grund
lagd för ordnandet af krigsmagten
till lands och sjös,
då må ej ändring i sådan
lag göras utan af Konungen
och Riksdagen samfäld^ -

Stockholm den 28 februari 1893.

På utskottets vägnar:
O. BERGRIS.

Reservationer;
af herr Rudebeck, som yttrat:

»Då den enskilde medborgarens pligt att deltaga i fosterlandets
försvar ligger i sakens natur såsom eu gifven betingelse för landets
bestånd utan att bestämmelse härom i grundlagen erfordras, och då,
hvad utskottet äfven medgifvit, Riksdagens rätt att deltaga i stiftandet
af den lag, som bestämmer huru värnpligten skall utgöras icke blifvit
ifrågasatt, utan tvärtom är faktiskt erkänd, samt således icke heller den af
motionären härutinnan föreslagna ändring i grundlagen kan anses af
nödvändighet påkallad, har enligt min mening utskottet bort hemställa,
att motionen icke må till någon Riksdagens åtgärd föranleda»;

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

af herrar Bergvus, Behm och friherre Wrangel von Brehmer, som
instämt med herr Rudebeck;

af herrar Alin, von Strokirch och Helander;

af herr Nyström; samt

af herr Ljungman mot utskottets motivering för afstyrkande af
mom. 2 i motionens förslag.

Herr Billing har velat tillkännagifva, att han ej deltagit i ärendets
behandling inom utskottet.