Konstitutionsutskottets utlåtande N:o 7

Utlåtande 1890:Ku7

Konstitutionsutskottets utlåtande N:o 7.

1

N:o 1.

Ank. till Riksd. kansli den 20 mars 1890, kl. 1 e. in.

KonstitwÅonsutskottets utlåtande, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga
proposition till Riksdagen med förslag till ändrad
■\ lydelse af 74 § regeringsformen.

Till konstitutionsutskottet hafva Riksdagens kamrar öfverlemnat Kongl.
Maj:ts proposition af den 24 januari 1890 om ändring i ofvan nämnda
lagrum.

Af ett vid den kongl. propositionen fogadt utdrag af det samma dag
i statsrådet förda ''protokoll öfver justitiedepartementsärenden inhemtas, hurusom
departementschefen vid ärendets föredragning yttrat följande:

»1 nådig proposition af den 28 december 1888 föreslog Eders Kongl.
Maj:t Riksdagen att antaga förslag till lagar angående skyldighet för enskilde
att fullgöra reqvisitioner till krigsbehof och att till krigsbruk afstå
hästar och fordon; och sedan Riksdagen i skrifvelse den 8 maj 1889 anmält,
att frågan jemlikt 63 § regeringsformen förfallit, har Eders Kongl.
Maj:t vid föredragning i statsrådet af berörda riksdagsskrifvelse den 24 i
sistnämnde månad förordnat, att skrifvelsen skulle öfverlemnas till justitiedepartementet
för vidtagande af den åtgärd, chefen för samma departement
kunde anse nödig.

Af lagutskottets öfver propositionen afgifna utlåtande och af den
inom Riksdagens kamrar i ämnet hållna öfverläggning har jag inhemtat,
att många och starka röster höjt sig emot lagförslagens antagande utan
föregående grundlagsändring. Lagutskottet yttrade nemligen: att då den i
74 § regeringsformen, såsom ett undantag från det allmänna stadgandet i
Bih. till Riksd. Prot. 1890. 3 Sami. 5 Häft. 1

2

Konstitutionsutskottets utlåtande N:o 7.

73 § samma lag, Konungen inedgifna rätt att fordra gärd till utförande af
ett uppkommet krig skulle genom de föreslagna lagarne ändras och utsträckas,
samt bestämmelsen i 73 § afsåge icke allenast att Konungen ej
må utan Riksdagens samtycke utkräfva några pålagor eller gärder, utan
jemväl att sådant Riksdagens samtycke ej Ange sträckas längre än Riksdagens
bevillningsrätt i allmänhet tilläte, funne utskottet, att lagförslagen
icke utan föregående grundlagsändring kunde af Riksdagen antagas, hvarför
utskottet hemstälde, att propositionen icke måtte af Riksdagen bifallas.
Denna hemställan gillades af Andra Kammaren; men inom Första Kammaren
segrade en annan mening, enligt hvilken grundlagen ansågs icke lägga
hinder i vägen för lagförslagens antagande.

Det lagutskottets utlåtande, för hvars innehåll jag nyss redogjort,
hvilar ytterst på det antagande, att lagförslagen om hästanskaffning och
reqvisitioner för krigsbehof medgåfvo rätt till utskrifning af sådana bevillningar,
som uppräknas i 60 § regeringsformen och enligt 61 § samma
lag skola utgöras endast till slutet af det år, under hvars lopp ny bevillning
blifver af Riksdagen faststäld. Så vidt jag kunnat finna, upptogo
emellertid lagförslagen icke några pålagor eller gärder, hänförliga
till de i 60 § uppräknade titlar; och vid sådant förhållande lärer det
icke genom hvad utskottet anfört vara ådagalagdt, att hinder för lagförslagens
antagande af grundlag möter;

men då en motsatt mening gjort sig gällande inom Riksdagens Andra
Kammare;

då flere af de Riksdagens ledamöter, som yttrat sig i frågan, ansett
önskligt vara, att det förmenta hindret genom # grundlagsändring undanrödjes; och

då det ur militär synpunkt funnits vara af synnerlig vigt, att
en mera tidsenlig reqvisitionsrätt, än den redan i 74 § regeringsformen
medgifna, varder stadgad; anser jag lämpligt, att till sistnämnda paragraf
fogas ett tillägg, som undanrödjer de formella betänkligheter, hvilka till
äfventyrs kunna inom Riksdagen fortfarande göra sig gällande emot antagande
af nödiga och nyttiga lagar om reqvisitionsrätt i krigstid.

Jag hemställer derför, att Eders Kongl. Maj:t måtte i proposition till
Riksdagen föreslå, att åt 74 § regeringsformen gifves följande ändrade
lydelse:

»Konungen ege ej magt att fordra någon annan gärd, till utförande
af ett uppkommet krig, än det sammanskott af födande varor, som uti en
landsort kan blifva erforderligt till krigsfolks underhållande under tåg eller
marsch, när de särskilda orter, der detta tåg sker, icke förmå trupperna
med nödigt uppehälle förse. Denna gärd skall dock genast med penningar

Konstitutionsutskottets utlåtande N:o 7.

3

af statsmedlen de levererande betalas efter de faststälda markegångspris
och med förhöjning deruti till hälften af deras belopp. Den må icke äskas
för trupper, som å någon ort blifva förlagda, eller under krigsrörelser
nyttjas, då trupperna böra utur dertill samlade magasiner eller förråd med
deras behof varda försedde.

Finnes nödigt, att andra grunder än de nu sagde varda faststälde
i fråga om anskaffandet för krigsbehof af hästar, fordon, födande varor,
tillfälligt arbetsbiträde och dylikt, galle derom hvad af Konungen och Riksdagen
samfäldt stadgas.»

På de skäl, hvilka sålunda blifvit af departementschefen anförda till
stöd för den ifrågasatta grundlagsändringen, hemställer utskottet,

att följande genom Kongl. Maj:ts proposition framlagda förslag till
ändrad lydelse af § 74 regeringsformen må af Riksdagen antagas att hvila
till vidare grundlagsenlig behandling:

Regeringsformen.
§ 74.

(Nuvarande lydelse:)

Konungen ege ej magt att fordra
någon annan gärd, till utförande af
ett uppkommet krig, än det sammanskott
af födande varor, som uti en
landsort kan blifva erforderligt till
krigsfolks underhållande under tåg
eller masch, när de särskilda orter,
der detta tåg sker, icke förmå trupperna
med nödigt uppehälle förse.
Denna gärd skall dock genast med
penningar af statsmedlen de levererande
betalas efter de faststälda
markegångspris och med förhöjning
deruti till hälften af deras belopp.
Den må icke äskas för trupper, som
å någon ort blifva förlagda, eller
under krigsrörelser nyttjas, då trupperna
böra utur dertill samlade maga -

(Föreslagen lydelse:)

Konungen ege ej magt att fordra
någon annan gärd, till utförande af
ett uppkommet krig, än det sammanskott
af födande varor, som uti en
landsort kan blifva erforderligt till
krigsfolks underhållande under tåg
eller marsch, när de särskilda orter,
der detta tåg sker, icke förmå trupperna
med nödigt uppehälle förse.
Denna gärd skall dock genast med
penningar af statsmedlen de levererande
betalas efter de faststälda
markegångspris och med förhöjning
deruti till hälften af deras belopp.
Den må icke äskas för trupper, som
å någon ort blifva förlagda, eller
under krigsrörelser nyttjas, då trupperna
böra utur dertill samlade maga -

4

Konstitutionsutskottets utlåtande N:o 7.

(Nuvarande lydelse:)

siner eller förråd med deras behof
varda försedde.

(Föreslagen lydelse:)

siner eller förråd med deras behof
varda försedde.

Finnes nödigt, att andra grunder
än de nu sagde varda faststälde i
fråga om anskaffandet för krigsbehof
af hästar, fordon, födande varor,
tillfälligt arbetsbiträde och dylikt,
galle derom hvad af Konungen och
Riksdagen samfäldt stadgas.

Stockholm den 20 mars 1890.

På utskottets vägnar:

O. BERGRIS.

Reservationer:

af herr Rydin: »Jag reserverar mig emot konstitutionsutskottets beslut,
emedan jag anser grundlagsändring obehöflig, hufvudsakligen på de skäl, som
jag anförde under öfverläggningen om denna fråga i Andra Kammaren den
3 april förra året. Regeringsformens § 73 gifver Konung och Riksdag rätt att
samfäldt öfverenskomma om påbjudande af nya pålagor af alla slag och
således äfven om sådana pålagor, som följa af den allmänt medborgerliga
skyldigheten att efter förmåga fullgöra reqvisitioner för krigsbehof. Regeringsformens
§ 74 kan ej anses lägga hinder i vägen derför, enär densamma blott
afhandlar den magt Konungen eger att af egen myndighet, utan att behöfva
förut hafva inhemtat Riksdagens samtycke, fordra gärd, hvarjemte
detta lagbud angifver gränsen för Riksdagens magt att inskränka Konungens
magt att påbjuda gärder.

Föregående riksdags lagutskott har emellertid i sitt utlåtande n:o 35
förklarat, att ordalagen i regeringsformens § 73 afse icke allenast, att Konungen
ej må utan Riksdagens samtycke utskrifva några pålagor eller gärder, utan
jemväl att sådant Riksdagens samtycke ej må sträckas, längre, än Riksda -

Konstitutionsutskottets utlåtande N:o 7.

5

gens bevillningsrätt i allmänhet tillåter, hvadan således Riksdagen icke i
annan ordning, än den, som för bevillnings fastställande är stadgad, skulle
ega att härom bestämma. Undersökas bör emellertid, om dessa ordalag
innebära hvad som föreburits. Regeringsformens § 73 lyder: Inga nya
lagar . . . må hädanefter utan Riksdagens (ursprungligen riksens ständers)
fria vilja och samtycke, i den ordning förut nämndt är, påbjudas, uppbäras
eller fordras. Dessa uttryck visa sig, isynnerhet om man aktgifver på
ordet »hädanefter», påtagligen riktade dels emot den magt, Konungen egde
enligt 1789 års förenings- och säkerhetsakt § 5 att öfverenskomma med
ständerne ståndvis äfven utom Riksdagen, hvadan i nu gällande regeringsform
§ 57 uttryckligen stadgades, att svenska folkets beskattningsrätt utöfvas
af riksens ständer allena vid allmän riksdag; dels emot dessa frågors under
föregående statsskick öfliga handläggning af ett hemligt utskott, till följd
hvaraf i nu gällande regeringsform § 56 föreskrifves, i dess ursprungliga
lydelse: »Allmänna frågor, som uti riksens ständers plena väckas, må ej
till ett omedelbart afgörande der upptagas, utan skola öfverlemnas till
behörigt utskott, som ege att dem utreda och der öfver sig yttra»; och i
dess nuvarande lydelse: »I hvilken ordning Konungens propositioner, så
ock af riksdagsmän väckta propositioner må till afgörande företagas, derom
stadgas i riksdagsordningen». Lagutskottet, som i sitt citat utelemnar ordet
»hädanefter», förmenar, att orden »i den ordning förut nämndt är» syfta
på hela den framställning af Riksdagens finansmagt, som lemnas i föregående
§§ från och med § 57», och att derför alla pålagor skola taga form
af bevillning och således ej få utgöras längre än till slutet af det år, under
hvars lopp den nya bevillningen af Riksdagen fastställes. Detta påstående
tarfvar bevis. De bevillningar, som i §§ 59—62 afhandlas, äro de med statsregleringen
(jfr regeringsformens § 59) sammanbundna afgifter, för hvilkas
afgörande enligt regeringsformens §§ 69 och 71 i dess ursprungliga lydelse
gälde för särskilda regler, och enligt grundlagens nuvarande bestämmelser
fordras samfäld omröstning af kamrarne, när de stanna i olika beslut.
Att Riksdagen icke ansett de i regeringsformens § 73 omförmälda pålagor
böra på sådant sätt behandlas, visar sig — en mängd andra exempel att
förtiga — af beväringslagen, som afhandlar utskrifning af manskap, men
fått sig tillerkänd samma varaktighet, som tillhörer af Konung och Riksdag
samfäldt stiftad lag, äfvensom af den behandling, som tillkom de i 1869
och 1871 års propositioner, angående försvarets ordnande innehållna förslag
angående anskaffning af hästar, hvilka förslag antogos af Första Kammaren,
men afslogos af den Andra, utan att man ifrågasatt att meningsskiljaktighet
skulle slitas genom gemensam omröstning. Såsom stöd för ofvananförda
tolkning, hemtad fi’ån den afvikande mening, som en af högsta

6

Konstitutionsutskottets utlåtande N:o 7.

domstolens ledamöter uttalade till dess protokoll den 9 december 1879,
har åberopats konstitutionsutskottets utlåtande den 27 april 1810, hvilket
finnes i Naumanns grundlagsupplaga infördt under regeringsformens § 73,
ehuru betänkandet rör en ifrågasatt ändring af 1810 års riksdagsordning
§ 75, hvari afhandlas, huru förfaras skulle, då stånden stannade i olika
meningar. I afseende på detta betänkande bör erinras, att det förslag,
som deri innehålles, gick ut derpå att regeringsformens §§73 och 80 endast
i hvad dessa två §§ röra beskattnings- och bevillningsfrågor, skulle behandlas
lika med hvad i regeringsformens §§ 69, 70 och 71 är stadgadt
om statsreglerings- och bevillningsfrågor, således icke hvad som rör pålagor,
hvilka innebure naturaprestationer, hvarom just i reqvisitionslagarne
är fråga. Dessutom bör märkas, att åt detta betänkande ej kan
tillerkännas någon särskild betydelse, enär det förslag, som deri innehållna
argumentation skulle uppbära, förkastades af Konungen, och icke,
såsom det heter i nämnda grundlagsupplaga, af ständerna, derför att
de ansågo detta tillägg obehöflig!. Betänkandet kan således icke gifvas
något afgörande vitsord i fråga om tolkningen af regeringsformens § 73,
än mindre anses såsom någon slags grundlagsförklaring. De skäl, som
lagutskottet för sin tolkning hemta! från det nära sammanhang, hvari
regeringsformens § 73, likasom förhållandet är med regeringsformens § 74,
förmenas stå med regeringsformens § 13, förfaller, enär regeringsformens
§ 73 ej står i något särskildt sammanhang ined den i regeringsformens §
13 af handlade rättighet för Konungen att börja krig. Det är regeringsformens
§ 63, som bestämmer hvilka penningmedel skola vara tillgängliga
för Konungen vid infallande krig och till rikets försvar, och regeringsformens
§ 74, som bestämmer och begränsar Konungens rätt att af egen
magt påbjuda gärder, hvaremot regeringsformens § 73 innebär en utveckling
af den i regeringsformens § 57 Riksdagen tillerkända beskattningsrätt,
så att derunder hänföres rätt att bestämma om alla slags pålagor vare sig
i krigs- eller fredstid, frågan må gälla skatter eller naturaprestationer.

De skäl, som detta oaktadt för grundlagsändring blifvit anförda äfven
af dern, som anse att grundlagens nuvarande bestämmelser ej lägga hinder
för reqvisitionslagars antagande, äro hufvudsakligen att, derest de formella
betänkligheterna, som inom Riksdagen kunna göra sig gällande, blifvit
undanröjda, reqvisitionslagarnes antagande skulle underlättas. Dessa skäl
skulle för mig väga tungt, om det varit den förmenta grundlagsstridigheten,
som utgjort hinder för de vid föregående riksdag framlagda förslagens
pröfning och främjande. Det fans nemligen intet hinder för lagutskottet
att pröfva saken och, derest några bestämmelser i lagförslagen funnits, som
skulle kunna komma i strid med grundlagen, uppvisa grundlagstridigheten

Konstitutionsutskottets utlåtande N:o 7.

7

och föreslå, huru deri bör afhjelpas, vare sig genom ändring af reqvisitionslagen
eller grundlagen. På detta sätt hade lagutskottet kunnat, i fall det
ansett grundlagsändring erforderlig, gifva en ledning angående den retning,
hvari ändringen bör vidtagas, huruvida regeringsformens § 73 eller
§ 74 eller båda behöfva ändras. Då så ej skett, måste stora svårigheter
yppa sig för framläggande af ett grundlagsändringsförslag, som skall kunna
tillfredsställa eu opinion, som i allmänna ordalag förklarar en grundlagsändring
behöflig, men ej kan gifva form åt den grundlagsändring, som
bör ega rum. Jag anser det derför vara af största vigt, att man icke genom
grundlagsändringsförsök understödjer en opinion, som utan att upplysa,
hvari hindret verkligen består, eller att antyda, huru detta skall kunna afhjelpas,
lätt kan frestas att genom förkastande af det ena grundlagsförslaget
efter det andra, såsom ej fullt nöjaktigt, undanskjuta frågan om
reqvisitionsväsendets ordnande genom lag. Erkännandet af grundlagsändring
såsom tillrådlig, utan att man är öfvertygad om dess behöflighet,
kan efter hand hos dem, som äro reqvisitionslagar obenägna, alstra en
opinion om grundlagsändring såsom ett oeftergifligt vilkor för deras antagande.
På detta sätt och då man ej har klart för sig beskaffenheten af
den grundlagsändring, som bör ega rum, är hvarje sådant erkännande
egnadt att föröka de hinder, som obenägenheten för sjelfva saken uppstaplar.

Det af Kongl. Maj:t framlagda förslaget anser jag ej egnadt att lösa
dessa svårigheter. Det lider af ett väsentligt fel derutinnan, att, med bibehållande
af regeringsformens § 74 i dess nuvarande lydelse oförändrad,
dertill göres ett tillägg, It vari genom utrymme gifves för att i annan ordning,
än den, som är bestämd för grundlagsändring, kunna minska och
upphäfva den ringa magt, som Konungen nu har att, derest derom icke
finnes stadgadt, draga försorg om tågande truppjunderfkrig. Det föreslagna
stadgandet är ej heller till sitt innehåll tillfredsställande. En så beskaffad
uppräkning som den i tillägget gjorda af de fall,fdå reqvisition
får ske, är ej uttömmande, till följd hvaraf nya frågor om grundlagsstridighet
kunna väckas till lif, derest icke en prestation otvunget låter sig
hänföra under något af de uppräknade fallen;»

af herr Pehrsson, som instämt med herr Rydin; samt

af herrar Norén, Månsson, Nilsson, And. Svensson och Sjöberg: »Det

beslut, utskottet fattat, genuin antagande af ifrågavarande tillägg till 74 §
regeringsformen hafva vi för vår del ej kunnat biträda, derför att vi anse
det ordalydelsen — »anskaffande för krigsbehof» — kunna så tolkas och

8

Konstitutionsutskottets utlåtande N:o 7.

leda därhän, att utskrifningar af hästar m. m. kunna ega rum utan att
krig uppstått eller att krig står för dörren. De skyldigheter, som i detta
afseende finnas enligt paragrafens nuvarande lydelse, afse endast det tillskott
af födande varor, som kunna tarfvas vid ett uppkommet krig, men
genom tillägget i fråga skulle dessa skyldigheter kunna i betydlig mån utsträckas
och sålunda den trygghet grundlagen nu gifven i detta fall blifva
väsentligen annullerad. Vi anse derför att, om en grundlagsförändring är
nödig, sådan dock ej bör ega rum utan bestämdare formulering derom att
förändringen endast afser tiden af ett uppkommet krig.»

Stockholm 1890. Kong!. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.